onsdag 19 februari 2020

Den årliga bokrea-statistiken

Det ser ut som att det är dags för något som blivit en tradition inför bokrean. Det är dags att gå igenom hur många av de där bokrea-böckerna som faktiskt är lästa. I dag verkar vara en perfekt dag för det, med en knapp vecka kvar till årets bokfest.

Den här lilla sammanställningen är nog faktiskt ganska nyttig. Eller hade i alla fall kunnat vara, om jag hade gjort den innan jag skickade iväg förhandsbeställningen. Även i år är det för sent för det...

Så här har inköpen sett ut sedan 2010. Jag var på väg att minska inköpen där, 2015, men sedan stack det iväg igen för att därefter återigen minska. Hur många det blir i år? Som det ser ut just nu så blir det i ungefär samma härad som förra året. Eventuellt något färre. Det kanske är en acceptabel siffra.

ÅrKöptaLästaOlästa
20101413 (13)1
20111816 (16)2
20122819 (19)9
20134029 (28)11
2014329 (9)23
20151912 (10)7
2016326 (4)26
2017235 (4)18
2018171 (0)16
2019210 (N/A)21
Summa244110 (103)134

Hur många som är lästa (förra årets siffror i parentes) är inte någon munter läsning... Faktum är ändå att hur länge det än dröjer innan jag läser dem, så gör jag det. Så småningom.

tisdag 18 februari 2020

Tisdagstrion: Över generationsgränserna

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Över generationsgränserna.

Men oj. Hur ska jag tolka det här temat? Jag har absolut ingen aning. Alltså väljer jag att tolka det som "tant läser ungdomsböcker". Upptäckte att jag har en del sådana läsupplevelser så här kommer tre svenska trilogier. Alla tre vansinnigt bra.

1. Systemet av Anna Jakobsson Lund börjar med Tredje principen. Det här är en dystopi, som utspelar sig i vär värld. Bara en del år framåt i tiden.
2. Serien om Tilda Modigh av Elin Säfström kan man nog kalla fantasy. Det finns i alla fall en del tomtar och troll här. Serien börjar med En väktares bekännelser.
3. Middagsmörker av Charlotte Cederlund är första delen i serien Idijärvi. Den handlar om Skånetösen som flyttar upp till norraste norr och genren är nog fantasy även här.

måndag 17 februari 2020

Film: It Chapter Two (2019)

Titel: It Chapter Two
Originaltitel: It Chapter Two
Genre: Skräck
Regissör: Andy Muschietti
Manus: Gary Dauberman, Stephen King (bok)
Skådespelare: James McAvoy, Jay Ryan, Jessica Chastain, Bill Hader, Isaiah Mustafa
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 169 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 19 januari 2020




Handling
27 år har gått sedan Losers Club besegrade Pennywise och klubbens medlemmar har nu gått skilda vägar. Men när människor återigen börjar försvinna i Derry, Maine, ber Mike de andra att komma tillbaka till staden. Losers Club håller sitt löfte och återvänder till Derry. Märkta av sitt förflutna måste de nu möta sina största rädslor för att förgöra Pennywise, för att sätta stopp för ondskan en gång för alla, men vad de inte vet är att Det den här gången är både starkare och grymmare än någonsin.

Min kommentar
Som jag har väntat på den här filmen! Jag blev ju lite besviken på den första, men det hindrade mig inte från att nästan slita upp förpackningen. Vilken film vi skulle se den här helgen var inte öppet för omröstning.

En liten stund i början hade jag problem med att koppla ihop rätt vuxen med rätt barn, men jag ansträngde mig några minuter och fick ihop det. För mig kändes det viktigt att få det rätt. Det dröjer inte speciellt länge innan det dyker upp lite metahumor. Ett av de numera vuxna barnen är nämligen författare. Som brottas med problemet att han skriver dåliga slut. Det fick i alla fall mig att skratta högt (sambon var oförstående). Sedan dyker Stephen King själv upp i en roll, som butiksinnehavare för en secondhand-affär. Hade butiken hetat Needful things så hade det blivit en bulls-eye, men det räckte så här (sambon var fortfarande oförstående).

Castingen är inget annat än perfekt. Det gäller både barn och vuxna. Det blir nämligen även lite återblickar i den här andra filmen. Jag tror på dem allihop. Förutom clownen, faktiskt. Den är fortfarande inte läskig och jag gillar inte alls den här töntiga versionen av Pennywise.

Skräckdelen i filmen är inte speciellt imponerande. För mig funkar den faktiskt inte alls. Jag skulle nog våga påstå att det helt beror på att skräckfilmer numer bara verkar handla om jump-scares. Det är ett billigt knep som inte skrämmer mig ett dugg. I stället är det Kings paradnummer som gör den här filmen sevärd; det att beskriva vardagslivet, vanliga människor och vänskap. Det som förstörde slutet i boken är fortfarande med, men det är inte så filmen slutar. Slutet här är riktigt bra.

Jag tycker den här andra delen är bättre än den första, men jag undrar om det kan vara en humörfråga. Kanske måste jag se om båda två för att veta säkert...



Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 137 723 betyg).
IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 149 118 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 16 februari 2020

Smakebit på søndag: Begrav dina döda

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har börjat läsa Begrav dina döda av Louise Penny, som är sjätte delen om Armand Gamache. Det här är en serie som jag försöker läsa efter årstiderna i böckerna och denna utspelar sig, mestadels, under Vinterfestivalen i Quebec. Beskrivningarna av den staden gör mig så otroligt sugen på att åka dit. Tills dess får jag hålla till godo med att vandra runt där genom Google Maps och det verkar vara precis lika fint som det låter.

Det var lite svårt att hitta en bra smakebit, som inte avslöjade någonting, så det fick bli en från den lilla byn Three Pines. Där vi så klart också har en liten tråd. Fallet från förra boken är ju inte riktigt, riktigt klart. I alla fall inte enligt mig.

Min smakebit är från sida 277:
"Tio till."
    Clara stönade och lyfte upp båda benen samtidigt.
    "Hela ryggen i mattan!"
    Clara struntade i befallningen. Det här var inte vackert, och det var definitivt inte perfekt, men hon tänkte minsann göra det ändå.
    "Ett, stön, två, stön, tre..."
    "Har jag berättat om när jag åkte skidor i Mont Saint-Rémy?"
    Pina, träningsinstruktören, behövde tydligen inte andas. Hennes armar och ben såg ut att röra sig, med militär precision, oberoende av resten av kroppen medan hon låg på mattan och pratade på för fullt.
    Myrna svor och svettades och utstötte ibland andra ljud medan Ricky Martin sjöng "Livin' la Vida Loca". Clara tyckte om att träna bredvid Myrna eftersom man kunde skylla mycket av oljuden på henne. Dessutom kunde man gömma sig bakom henne. Hela träningsgruppen kunde gömma sig bakom Myrna
    Myrna vände sig till Clara. "Om du håller fast henne, så dödar jag henne."
    "Men hur skulle det gå till? Vi skulle bara åka fast." Clara hade tänkt igenom saken. Hittills hade hon gjort tolv av de tio benlyft som Pina hade beordrat, och nu klagade Pina högljutt över besvärliga snowboardåkare medan hennes egna pneumatiska ben rörde sig upp och ner.
    "Ingen skulle säga något", sa Myrna och lyfte benen en millimeter. "Och om någon hotar med att skvallra, dödar vi dem också."
    Det var en fullt acceptabel plan, tyckte Clara.

lördag 15 februari 2020

"En framtida hemmafrus bekännelser" av Elin Eldestrand

Författare: Elin Eldestrand
Titel: En framtida hemmafrus bekännelser
Genre: Feelgood
Antal sidor: 257
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: En framtida hemmafrus bekännelser 1
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 januari 2020




Första meningen: Första gången jag såg en människa dö var jag sju år gammal.

Baksidetext
Första gången Charlie ser en människa dö är hennes första skoldag. Och trots att hon har en viss inblandning skrämmer händelsen upp henne ordentligt och hon gömmer undan tankarna i flera år.

Charlie växer upp med sin mamma i en fallfärdig stuga strax utanför Luddinges finaste bostadsområde. Grannarna är alkoholister och mamma erbjuder sina tjänster till karlar som är villiga att ge pengar till ett nytt tak, en ny soffa eller liknande.

En vacker sommardag år 1960, när Charlie är 20 år gammal, dyker drömprinsen upp i hennes liv – en snygg och häftig raggare. Charlie vet att det är honom och ingen annan hon ska gifta sig med. Kort därefter blir hennes mamma hämtad av polisen och då faller det på Charlie att ordna upp allting, men hur?

I bakgrunden finns hela tiden drömprinsen runt vilken Charlies drömmar och förhoppningar cirkulerar och hon hoppas bortom allt sunt förnuft att han en dag ska bli hennes.

Min kommentar
Den här boken fick jag i en goodiebag på Bokmässan 2016. Att den har blivit liggande så länge skyller jag på både titel och omslag. Vem vill liksom läsa om någon som ska bli hemmafru? I en bok där omslaget formligen skriker glassig chick-lit? Tänk vad fel man kan ha...

Det dröjer inte speciellt länge innan jag inser att jag faktiskt sitter och skrattar. Inte bara för att Charlie är en kul tjej med ett härligt sinne för humor, utan även för att mycket runt omkring henne är roligt. Ta bara namnen på karaktärerna. Vad sägs om skvallerkärringen som heter Gudrun Örn? Eller elakingen som heter Lömsk? Eller doktor Frisk? Dialogen är rapp och rolig. Även om den mellan "de fina" och "de simpla" till slut blir lite för mycket.

Jag vet inte om det var så här 1960, det låter rent förfärligt. En flickas ända mål i livet är att gifta sig. Helst rikt då, men vem som duger egentligen. Det som gör att jag inte riktigt faller för boken är det här med att se mord som problemlösning. Så pragmatisk får man bara inte vara. Jag är medveten om att det är tänkt att vara roligt, men mord kan i mina ögon inte bli humor.

En framtida hemmafrus bekännelser är överhuvudtaget inte vad jag trodde att den skulle vara. Den är en väldigt speciell blandning. Lite som en feelgood korsad med buskis. Kombinationen passar mig inte till 100%, men det är underhållande och glimten i ögat finns där hela tiden.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,19 i genomsnitt (beräknat på 32 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om En framtida hemmafrus bekännelser: Just nu - just här, Bloggbohemen och Marias bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 14 februari 2020

Bokbyte

För en tid sedan var jag ju på läsretreat och en av de stående punkterna där är ett pocketbyte. Så trots att jag var ståndaktig och inte plockade med mig en enda bok från hotellets hyllor så blev det ändå en ny bok.

Pojke slukar universum av Trent Dalton har jag för mig att jag såg en hel del av när den var ny och jag har tror mig minnas att jag tyckte att den lät intressant. Nu är den min och när jag läser på baksidan vad den ska handla om så låter den speciell.

torsdag 13 februari 2020

Hett i hyllan #235

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så den sista olästa som är inköpt under något slags rea i maj 2016.
Ingenting är glömt av Adam Sarafis hörde jag så otroligt mycket om när den kom. Till slut kunde jag uppenbarligen inte längre stå emot.

Adam Sarafis är egentligen två författare; Linda Olsson och Thomas Sainsbury. Jag har inte läst något av någon av dem. Boken utspelar sig i alla fall i Nya Zeeland, bara det gör den ju intressant. Dessutom verkar den handla om ett bokmanus. Som har försvunnit. Tydligen var det tänkt att det här skulle vara första delen i en serie, men än så länge har det inte dykt upp någon fortsättning.

Så här står det på baksidan:
En ung man hittas död på ett bibliotek i Auckland, Nya Zeeland. Polisen är övertygad om att det var självmord, men mannens nära vän misstänker mord. Den döde mannen, Brent skrev på ett bokmanus som nu är spårlöst försvunnet. Vilka farliga hemligheter döljer sig i det försvunna bokmanuset? Sam Hallberg, med ett förflutet som expert på terrorism, tar sig an fallet. Han leds allt djupare in i en korrumperad värld där inget är som han tror. Samtidigt misstänker affärsjournalisten Lynette Church att hon är en smutsig politisk verksamhet på spåret.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 12 februari 2020

"Kom i min famn" av Caroline Erikssson

Författare: Caroline Eriksson
Titel: Kom i min famn
Genre: Drama
Antal sidor: 343
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Simone Boman 1
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 januari 2020




Första meningen: Det finns de som skulle kalla mig mördare.

Baksidetext
Hur skulle du reagera om du en dag kontaktades av en främling som avslöjar något som får hela din värld att vändas upp och ner? Det är vad som händer Thomas, en gift man med en fyraårig dotter, en man som prioriterar familjen och sätter en ära i att vara en god människa. Samtalsterapeuten Simone Boman får ett uppdrag på företaget där Thomas arbetar och vinner snart hans förtroende. Allteftersom de kommer varandra närmare får hon svårt att hålla den professionella distansen, samtidigt som hon brottas med sina egna demoner. Snart finner hon sig indragen i något mycket större och mörkare än hon någonsin kunnat förutse.

Min kommentar
Caroline Eriksson har jag tidigare läst två andra böcker av, de två historiska som hon har skrivit. När jag såg att hon skulle släppa en ny bok, som ska vara första delen i en serie om samtalsterapeuten Simone Boman, så blev jag så klart nyfiken. Och plötsligt en dag så damp den till min stora glädje, och överraskning, ner på min hallmatta. Jag kunde inte motstå den utan det var bara att klämma in Kom i min famn så fort det bara gick.

Det är inte speciellt många karaktärer i den här boken, bara en handfull (men vilka karaktärer det är!) och de är alla tydliga (förutom Kristoffer, vem är han egentligen?) och trovärdiga. Då menar jag trovärdig i meningen att jag tror på dem, även om jag ibland tycker att de agerar otroligt besynnerligt. Som till exempel att bjuda in en helt främmande person i sitt hem att sitta barnvakt. Helt ensam. Speciellt som den här personen inte direkt är att betrakta som stabil och pålitlig. Det är ändå trovärdigt, eftersom det överensstämmer med personligheten på den som gör det. En väldigt creepy personlighet, för övrigt.

Kom i min famn är... spännande är kanske fel ord, men den är definitivt intressant. Närmast fängslande och det är svårt att lägga undan boken. Det är mycket som händer i huvudet på karaktärerna, vilket jag gillar, och det gäller att ha koll på dem. Allt är inte som man tror och det är fascinerande att vara med när historien vecklar ut sig. Ibland kan det bli ett fasligt ältande av Simones känslor. Samma sak liksom trummas in. Jag tycker det blir en aning tjatigt och det kan vara det som gör att jag tycker mindre och mindre om henne.

Jag måste bara ha ett helt stycke här med Simone. Det finns så mycket att säga om henne. Inte bara positivt. Hon verkar ha axlat ansvaret för familjen från början. Sedan vill hon att mannen ska ta större ansvar. Hon går och grunnar och ältar i sin ensamhet, lite som en självpåtagen martyr. När hon har funderat klart så ställer hon sin man inför fullbordat faktum. Jag vet inte om hon försökte förklara för sin man hur hon verkligen kände, men i boken finns inga spår av det. Ingen människa är tankeläsare. Simone vill också att andra ska se/bekräfta henne, men själv är hon inte speciellt bra på att se sin familj och hon missar det uppenbara. Att hon sedan påbörjar något nytt utan att först avsluta det gamla är bara så fel. Därmed inte sagt att jag inte förstår henne. I nästa stund finner jag mig själv hejande på henne när hon skäller ut sin egen mamma. Jag tycker att mamma borde vara glad över att Simone visar sina döttrar att även kvinnor kan ha en karriär. Det är ju inte som att hon är ensam vuxen i familjen. Sedan tycker jag att det är fantastiskt kul att Simone vinterbadar. Precis som författaren själv.

Genren för den här boken är lite oklar. På själva boken står det family noir, vad det nu kan betyda. I de olika bokhandlarna är genren däremot deckare/thriller. Om man förväntar sig en deckare eller thriller när man läser Kom i min famn så kan förväntningarna slå fel. Psykologiskt (relations)drama är nog en mer korrekt benämning. Det kanske är det som är family noir...

Jag kan inte låta bli att fundera över hur Simone ska göra, vad som kommer att hända. Jag gissar att vi får vänta ett tag på nästa bok. Det är synd för jag vill veta. Nu.

Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 22 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Kom i min famn: Lottens bokblogg, hyllan och Johannas deckarhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 11 februari 2020

Tisdagstrion: Kärlek med förhinder

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Kärlek med förhinder.

Det här temat är inte speciellt vanligt förekommande i min hylla, men jag gör mitt bästa.

1. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst är en helt fantastisk bok om kärlek mellan två personer som båda har lite personliga problem.
2. Problemet med Henry och Zoe är inte en vanlig kärleksroman. Den är lite som skrattblandad gråt.
3. Norrsken av Frida Skybäck utspelar sig i Lund för runt 150 år sedan. Då fanns det nog väldigt mycket av den typen av kärlek. Med förhinder.

måndag 10 februari 2020

TV-serie. Derry girls #1 (2018)

Titel: Derry girls
Originaltitel: Derry girls
Genre: Komedi
Skapad av: Lisa McGee
TV-bolag: Channel 4
Skådespelare: Saoirse-Monica Jackson, Louisa Harland, Nicola Coughlan, Jamie-Lee O'Donnell, Dylan Llewellyn
Premiär: 2018-12-21
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 25 min
Såg den på Netflix januari 2020




Handling
Fem ungdomar brottas med typiska tonårsproblem under den pågående politiska konflikten i 1990-talets Nordirland.

Min kommentar
TV-serier är något som har en strykande åtgång i det här hemmet så när man får tips är det bra. Speciellt om tipset kommer från någon som man brukar tycka likadant som. Derry girls hamnade på Lottens topp tre-lista förra året och nu när vi tyckte att vi behövde något roligt så blev det dags.

Den här serien utspelar sig under brinnande konflikt i Nordirland, 1992. Terrorn finns där hela tiden, som en vanlig vardag, men upplevs mer som ett irritationsmoment då den gör att det kommer att ta längre tid att ta sig dit man ska eftersom vägar är avstängda. Cynism och ironi frodas (min favorithumor). Jag tror faktiskt att man blir precis sådan om man ständigt lever under ett reellt terrorhot. Det viktiga är dock den här lilla klickens vänskap.

Det första som slår mig och som är väldigt svårt att undvika är den helt underbara dialekt som de pratar. Nästa insikt är att alla är galna, mer eller mindre. Erins familj är helt sanslös och pappan är väl den som är mest "normal". Erins morfar är en elak gamma gubbe och så sarkastisk mot sin svärson att det faktiskt slutar att vara roligt. Orla är så extremt konstig, men det är henne jag tycker om mest. Nunnan som är rektor på skolan är bland de roligaste karaktärerna. På ytan är hon tuff och hård, men hennes goda hjärta lyser igenom allt som oftast.

Första säsongen består av sex korta avsnitt, så den var snabbt avklarad. Som det känns nu så är det snart dags för andra säsongen.



TV Time har serien 9,02 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 14 191 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan än så länge inte köpas.

Film: Avengers: Endgame (2019)

Titel: Avengers: Endgame
Originaltitel: Avengers: Endgame
Genre: Science fiction
Regissör: Anthony Russo, Joe Russo
Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely
Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 173 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 10 januari 2020





Handling
Efter händelserna i Avengers: Infinity War så är hälften av superhjältarna utplånade. Den andra hälften är besegrad och uträknad, antingen på jorden eller strandsatta ute i rymden. De tvingas inse att de misslyckats men samlar ändå ihop trupperna. Även om de inte ser ut att kunna väcka liv i de döda så vill de ändå få en chans att hämnas alla som försvann. Så börjar jakten på Thanos.

Min kommentar
Jag har egentligen ingen aning om vilka Marvel-filmer jag har sett. Förmodligen är det inte ens hälften av de 22 filmer som nu har kommit. De flesta av de jag har sett är i alla fall de senaste. Ja, jag gillar superhjältar på film, men nej, jag är ingen Marvel-nörd. Avengers: Endgame ska i alla fall föreställa slutet. Även om det redan nu är känt att det kommer fler...

Det står ganska snabbt klart att de flesta av mina favoritkaraktärer är bland de som "försvunnit" när Thanos knäppte med fingrarna. Jag saknar dem och deras fantastiskt dåliga humor. Det blir ändå en del spridda skratt, mest egentligen tack vare den deprimerade och nersupne Thor. Ant-Man är också kul.

Här är ju tidshopp inblandade och som vanligt när det gäller sådana så känns det som att något inte stämmer, att det blir något tankefel. Jag är så van vid det att det förmodligen är ett normaltillstånd när det handlar om tidsresor. Men man dissar inte Tillbaka till framtiden ostraffat!

Det finns så klart en hel del fräcka scener, men det hjälper inte riktigt. Jag blir inte direkt överraskad av något och filmen är så väldigt mycket för lång. Spänningen håller inte för tre timmar. Jag är inte helt ointresserad, men inte heller speciellt engagerad. Förmodligen hade Endgame varit mycket bättre om jag haft koll på superhjältar och händelser.

Slutet känns ändå värdigt och speciellt glad blir jag för Captain Americas skull. När kommer nu Guardians of the Galaxy Vol 3? Inte förrän 2021?!



Letterboxd hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 348 786 betyg).
IMDb hade den 8,5 i genomsnitt (beräknat på 646 162 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 9 februari 2020

Smakebit på søndag: Sonjas hemlighet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det är dags att ta tag i ännu ett av de där dåliga samvetena som står i hyllan. Sonjas hemlighet av Åsa Hellberg är andra delen i serien om Sonja, som jag köpte för drygt två år sedan efter att ha läst första delen. De här böckerna får nog betraktas som feelgood, men den stora skillnaden mot andra i samma genre är att dessa inte handlar om gnälliga och glammiga 20-åringar. Här handlar det om kvinnor på 50+.

Min smakebit är från sida 98:
Frank hade lådan med foton på vinden, och stånkande klättrade han upp för den samla trappan. De många kartongerna med minnen stod staplade på varandra och det tog honom över en timme att hitta rätt.
    1974. Färgerna hade bleknat och skärpan var väl inte vad den skulle ha varit, men det spelade ingen roll. Han skulle visa dem för Julie. Berätta om året hon föddes. Det var viktigt för honom att sanningen kom fram och han hoppades att hon skulle förstå.

lördag 8 februari 2020

"Tidsmaskin" av Mårten Dahlrot

Författare: Mårten Dahlrot
Titel: Tidsmaskin
Genre: Skräck
Antal sidor: 16
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Danje Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 januari 2020




Baksidetext
Har du någon gång känt att du sitter fast, fången i ditt eget liv?

I tre olika noveller skildrar berättaren sitt psykologiska fängelse och det ofrånkomliga problem som uppstår när gränsen mellan det inbillade och det verkliga blir allt mer diffus.

Vatten är triplettens första novell; den där fuktfläckar sprider sig i innertaken, där rännilar rinner längs väggarna och berättaren jagas genom en tillvaro som är mer än obegriplig, och där en enda okontrollerad tanke kan få verkligheten att rinna över. Bokstavligt talat.

I novellen Vitt befinner sig huvudpersonen i en isoleringscell med vita madrasserade väggar. Dr K tittar förbi ibland och ställer sina frågor. Och de två vänliga, men tystlåtna tapetserarna återkommer med en pendellik envishet. Rummet förändras, sakta men säkert.

I Tidsmaskin har vardagstristessen förvandlat världen till ett enda grått dis...

Och det var då jag upptäckte kuvertet på dörrmattan.
Inuti låg ett hopvikt A4-papper. En ritning. Och så två ord längst upp:

"Tidsmaskin – prototyp"


Min kommentar
När man läser ut medhavd bok under lunchen på jobbet så är man glad att det var läsplattan man hade med sig. Där finns ju alltid något att läsa. Valet föll på den lilla samlingen noveller under namnet Tidsmaskin.

På de blott sexton sidorna i e-boken så ryms det tre väldigt korta noveller. De är lite för korta för att jag ska få en riktig känsla för dem, men de är långa nog för att bli obehagliga.

Novellerna har det gemensamt att de allihop börjar helt normalt och vardagligt (hyfsat i alla fall). Sedan vrids det. Och vrids det. Minst ett par varv extra. De är kort och effektivt berättade. Jag är egentligen aldrig riktigt säker på om det som händer verkligen händer. Berättelserna är en aning repetitiva, men det hör till det klaustrofobiska. För de är i sanning just det, klaustrofobiska.

Jag har ju läst en något längre novell av Mårten Dahlrot också, Mässingshunden, som finns i 1873. Den var min favorit där så den här författaren vill jag läsa mer av.

Goodreads hade inga satta betyg.
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Tidsmaskin: Svenska böcker.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 7 februari 2020

Månadsbokslut januari 2020

Antal lästa böcker i januari 2020: 7

01. Björnstad av Fredrik Backman
02. Pakt av Anna Roos
03. Lärjungen av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
04. Bekännelsen av Jessie Burton
05. Tidsmaskin av Mårten Dahlrot
06. Kom i min famn av Caroline Eriksson
07. En framtida hemmafrus bekännelser av Elin Eldestrand

Antal lästa sidor: 2274
Genomsnitt/dag: 73
Genomsnitt/bok: 324

Snittbetyg: 3,71
Ingående i serie: 4
Påbörjade serier: 3
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 1

Drama: 3
Feelgood: 1
Kriminalroman: 1
Skräck: 1
Thriller: 1

Boktolvan: 1 (1/12)
Finish that series: 1 (1/18)
Hyllvärmare: 5 (5/36)
Vi möts igen: 1 (1/6)

Kvinnor: 4
Män: 3
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 6
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 2
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 4

Antal nykomna böcker: 4
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Björnstad av Fredrik Backman
Månadens överraskning: Bekännelsen av Jessie Burton
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: En blivande hemmafrus bekännelser av Elin Eldestrand
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Björnstad av Fredrik Backman

Kommentar:
Jag trodde faktiskt att jag skulle ha läst mer i januari. Det kändes så. En av de jag läste var dessutom väldigt, väldigt kort. Däremot så kan det vara så att en av årets bästa böcker redan är läst.

Fyra av de lästa böckerna ingår i serier och tre av dem är första delen. En av dem är dessutom den senaste delen. Bara en av böckerna ingår i min Finish That Series-utmaning. En annan ingår i Vi möts igen. En Boktolva blev det också. Fem av böckerna var hyllvärmare. Alla utmaningar ser alltså bra ut så här efter en månad. Fyra av böckerna var recensionsexemplar.

Jag trodde inte att det skulle bli en enda ny bok i januari. Inga inköp eller liknande var planerade. Då ramlar det in fyra recensionsexemplar som överraskning. Väldigt trevligt. Alla fyra är dessutom sådana jag verkligen vill läsa. En av dem är faktiskt till och med redan läst. Inga böcker gick åt andra hållet, alltså lämnade mina hyllor.

Om månadens bästa: Backman har en förmåga att gå på knock, Björnstad är inget undantag.
Om månadens överraskning: Bekännelsen var en intressant läsupplevelse, lite tråkig, men intressant och svår att lägga ifrån sig.
Om månadens besvikelse: Jag blev faktiskt inte besviken på en enda bok.
Om månadens roligaste: Det blev en hel del fniss när jag läste En framtida hemmafrus bekännelser.
Om månadens mysigaste: Jag saknar fortfarande mysigt.
Om månadens otäckaste: Björnstad får faktiskt den här platsen också, eftersom jag vet att det här inte alls är speciellt långt ifrån verkligheten.

torsdag 6 februari 2020

Hett i hyllan #234

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Fler olästa som är inköpta i maj 2016.
Hösten 2018 tog jag äntligen tag i första delen om Sebastian Bergman av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Då hade jag redan de fem första delarna i hyllan. Den stumma flickan är fjärde delen och De underkända är den femte.

Andra och tredje böckerna har tidigare varit med i Hett i hyllan. För bara någon vecka sedan läste jag faktiskt andra delen och man kan väl säga att Sebastian Bergman är precis lika osympatisk, fortfarande. Det känns ändå inte lika hopplöst att ha med de här delarna nu för jag har nämligen tagit med serien i min avsluta-serier-utmaning i år. Så nu ska de minsann bli lästa. Även den sjätte delen som ju förhoppningsvis aldrig kommer att dyka upp här i framtiden.

Så här står det på baksidan av Den stumma flickan:
En familj hittas mördad i sitt hem och Sebastian Bergman och Riksmord kallas in. Det är en komplicerad mordutredning och trycket ökar då den ende misstänkte hittas mördad, skjuten med samma vapen som familjen.

Det finns ett vittne till mordet på familjen. Den tioåriga Nicole har varit på besök hos sina kusiner, och hennes fotspår försvinner in i den stora skogen bakom huset. Nu gäller det att hitta henne innan mördaren får reda på hennes existens.

Nicole återfinns men är så traumatiserad att hon inte längre pratar. Det enda hon gör är att rita. Teckningarna talar sitt tydliga språk. Hon har sett mördaren.

För Sebastian blir den stumma Nicole en stor utmaning. Hon påminner om hans egen dotter som han förlorade i tsunamin, och han blir besatt av att försöka läka hennes inre. Samtidigt har mördaren fått vittring på var hon befinner sig.

Så här står det på baksidan av De underkända:
En känd dokusåpadeltagare hittas mördad i en övergiven skola, skjuten i huvudet med bultpistol. Han sitter på en stol i ett klassrum, bunden, med ansiktet vänt in mot hörnet och en dumstrut på huvudet. Ett flersidigt frågeformulär sitter fastnitat på ryggen med häftpistol. Testet har med allmänbildning att göra och den mördade har uppenbarligen inte klarat kraven.

Det första offret följs av flera, alla samma sorts mediala kändisar, och Riksmord kopplas in. De famlar efter bevis men Sebastian Bergman hittar spår i anonyma insändare i tidningar och chattar. Skribenten raljerar mot bristen på allmänbildning hos den nya generationens förebilder, men uppehåller sig lite för gärna vid morden. Sebastian börjar utmana och inser snabbt att den anonyma vet saker om morden som bara polisen känner till.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 5 februari 2020

"Bekännelsen" av Jessie Burton

Författare: Jessie Burton
Titel: Bekännelsen
Genre: Drama
Antal sidor: 447
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The confession
Översättare: Kalle Hedström Gustafsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 januari 2020




Första meningen: Den lördagen - tidigt om vintern en eftermiddag på Hampstead Heath - hade Elise egentligen väntat på någon annan.

Baksidetext
Tidig vinter 1980, i Hampstead Heath. Elise Morceau träffar Constance Holden och blir som förtrollad av henne. Connie är vågad och förförisk, en framgångsrik författare vars bok ska filmatiseras i en stor Hollywood-produktion. Elise följer med Connie till Los Angeles, en stad av swimmingpooler, grandiosa drömmar och sena tillställningar med glamourösa människor.

Men medan Connie stortrivs i den elektriska nya världen, där alla siktar mot stjärnorna och där ingen riktigt talar sanning, vet Elise inte hur hon ska föra sig. Och när hon under en fest råkar höra en konversation som ställer saker på ända, tar hon ett impulsivt beslut som kommer förändra hennes liv för all framtid.

Min kommentar
När Jessie Burtons Miniatyrmakaren kom så blev jag väldigt nyfiken på den och den var väldigt nära att bli reslektyren på en resa till Amsterdam. Jag valde en annan bok i stället och sedan föll Jessie Burton lite i glömska. Ända tills Bekännelsen ramlade ner i hallen. Jag tog med den i årets boktolva och där blev den först ut.

I Bekännelsen finns två olika trådar; en som börjar 1980, där Elise träffar Connie, och en som börjar 2017, där Rose letar efter sin försvunna mamma (Elise). Det är dessa tre kvinnor som är bokens huvudpersoner (det är egendomligt fritt från män, vilket inte stör, förutom det att de få som faktiskt finns verkar inkapabla till att ha ett känsloliv). De här tre kvinnorna är inte speciellt lätta att tycka om. De har komplicerade personligheter. Eller snarare så gör de allt komplicerat. Elise och Rose gör mig nästan tokig, de är sanslöst veliga och osäkra. Connie är den enda som tar för sig, men hon blir å andra sidan precis som en av de få männen i boken.

Språket är, oftast, medryckande och lättillgängligt. Ibland blir det dock lite pretentiöst och högtravande. Där tappar jag fokus. Ganska ofta känner jag att författaren vill tvinga mig att känna/tycka på ett visst sätt. Det här är dömt att misslyckas för jag kan tänka själv och i stället stör jag mig lite på det.

Mycket av handlingen verkar gå ut på sökandet efter sin identitet, vem man egentligen är och vad man egentligen vill. Det här är jag för gammal/pragmatisk för att förstå hur det ens kan behövas. Det är faktiskt så enkelt som att man bara känner efter. Funkar klockrent. Roses sökande efter sanningen är mycket enklare att förstå. En annan stor "grej" är moderskap. Alla kvinnorna har en relation till det, men ingen verkar nöjd. Oavsett vad de väljer. Slutet är öppet för egen tolkning. Jag gillar det och vet precis hur jag tolkar det.

Bekännelsen var en märklig läsupplevelse. Den var lite tråkig, men väldigt intressant. Tempot är olidligt långsamt, men historien höll mig (nästan) hela tiden i ett järngrepp. När jag skulle sätta ihop det här inlägget så läste jag lite vad andra tycker om den och jag blev lite förvånad. Många verkar lyriska över att boken beskriver kvinnor precis som de är. Det hoppas jag verkligen inte.

Jag tror att det kommer att bli så att jag vill läsa mer av Jessie Burton, för det här var, som sagt, en märklig läsupplevelse. Det gillar jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 2 475 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Bekännelsen: Snowglitter och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 4 februari 2020

Tisdagstrion: Vilda djur

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Vilda djur.

Ja... eller nej... Hur i hela friden ska jag tolka detta? Jag har inga böcker om vilda djur. Inte ens omslagen verkar föreställa något som liknar vilda djur. Efter ytterligare lite letande så hittade jag i alla fall tre björnar. Även om nu någon av böckerna rent tekniskt inte handlar om vilda djur så finns det åtminstone en björn på omslaget.

1. Shardik av Richard Adams hör egentligen ihop med serien om Maia, men den går utmärkt att läsa fristående. I alla fall gjorde den det för så där en 35-40 år sedan. Nästan lika bra som boken om kaninerna...
2. Hotell New Hampshire av John Irving läste jag också för evigheter sedan. På den tiden när Irving hörde till mina självklara favoriter. Vad hände?
3. Till offer åt Molok av Åsa Larsson är femte delen om Rebecka Martinsson. Ruskigt bra serie.

måndag 3 februari 2020

TV-serie: The witcher #1 (2019)

Titel: The witcher
Originaltitel: The witcher
Genre: Fantasy
Skapad av: Lauren Schmidt, Andrzej Sapkowski (bok)
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Henry Cavill, Freya Allen, Anya Chalotra, Joey Batey, Adam Levy
Premiär: 2019-12-20
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Netflix januari 2020





Handling
Häxkarlen Geralt från Rivia försöker att hitta sin plats i en fiktiv medeltida värld, Kontinenten, där alver, häxor, gnomer och monster gradvis trängs undan av människan. Häxkarlar är kringvandrande monsterjägare som hyr ut sina tjänster.

Min kommentar
När den här serien började på Netflix kände jag mig trygg i min slutsats att jag absolut inte ville se den. Monsterjägare är inget som tilltalar mig. Men så en dag kom sambon hem och sa att han ville se den. En kollega hade lurat i honom att den var som Game of thrones. Jag hoppas det var sista gången sambon litar mer på sina kollegor än på mig...

The witcher hade nog kunnat vara helt okej om den hade gjorts annorlunda. Att den innehöll tidshopp stod klart ganska tidigt, men de var riktigt dåligt gjorda. De kom utan förvarning och helt utan sammanhang. Dessutom visade de hur ganska väsentliga händelser skulle gå, innan de andra trådarna kom dit. Det blir ju liksom inte spännande då. Jag får heller aldrig veta hur den här världen ser ut. Ortsnamn och områdesnamn kastas ut, men jag har ingen aning om var de ligger eller vilka som bor där. Hjälten (The witcher) är vansinnigt tråkig och går bara omkring och grymtar och väser. Efter ett par avsnitt så sitter jag och undrar vad i hela friden allt går ut på. Det finns liksom ingen riktning.

En väldigt märklig sak är att många av de här karaktärerna kan utöva magi, men ändå slåss de med nävarna (och svärd ibland). Förutom vid slutstriden. De verkar alla plötsligt komma på att det här med magi, det är en bra grej att använda när man slåss.

Den enda ljuspunkten var trubaduren, som The witcher hängde med ett tag. Han var helt sanslöst rolig.

The witcher känns som ett klassiskt exempel på hur det kan bli när man jobbar efter principen more is more. Det känns som en pizza med extra allt. Men botten saknas. The witcher är i alla fall inte ett dugg lik Game of thrones.



TV Time har serien 9,74 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 201 871 betyg).
Jag ger den 2,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan än så länge inte köpas.

Film: Skjelvet

Titel: Jordbävningen
Originaltitel: Skjelvet
Genre: Drama (Katastroffilm)
Regissör: John Andreas Andersen
Manus: John Kåre Raake, Harald Rosenløw-Eeg
Skådespelare: Kristoffer Joner, Ane Dahl Torp, Kathrine Thorborg Johansen, Jonas Hoff Oftebro, Edith Haagenrud-Sande
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: Norge
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 3 januari 2020




Handling
1904 skakades Oslo av ett skalv som uppmättes till 5,4 på Richterskalan. Oroväckande tecken talar nu för att staden återigen kommer drabbas av en jordbävning, denna gång med en styrka på 8,0. För den som är obekant med Richterskalan låter kanske inte det så mycket. Inte ens det dubbla jämfört med tidigare. Men det är fel. Fullständigt fel! 8,0 på skalan innebär en jordbävning som är 1 000 000 gånger större!

Min kommentar
Eftersom vi precis hade sett en superhjältefilm så tyckte vi att det kunde bli väl bra att se en till. Därför valde vi Skalvet (som den heter på Viaplay) i stället. Jag vet att jag har sagt det förut; katastroffilmer har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Skjelvet är en uppföljare till Bølgen, som jag såg sommaren 2016.

Det som är annorlunda med Skjelvet, i jämförelse med Hollywood-filmer, är att karaktärerna är vanliga människor. Det är omständigheterna som är ovanliga. Här finns hjärta, något som brukar saknas i amerikanska produktioner och det är människorna som är det centrala. Inte jordbävningen och dess effekter på byggnader. Det gör att jag blir engagerad i hur det ska gå för karaktärerna.

Ibland agerar somliga lite märkligt, men när det gäller katastrofer så kan ju vad som helst hända. Ingen vet ju hur man reagerar innan man råkar ut för det. Filmen är spännande och välspelad. Effekterna är snygga, det här är ju ändå ingen Hollywood-film. Jag tror att den som skrev manus förmodligen har sett Skyskrapan brinner, den gamla klassikern från 1974. Många scener är väldigt lika.

Jag hade egentligen velat ge Skjelvet ett högre betyg, tack vare min svaghet för katastroffilmer. Och att vissa scener verkligen ger mig ångest. De är alldeles för nära mina egna mardrömmar. Dock sansade jag mig lite, för Bølgen fick en fyra och den är bättre, på många sätt.



Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 2 075 betyg).
IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 7 193 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 2 februari 2020

Smakebit på søndag: Outsidern

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen har jag befunnit på mig läsretreat i Varberg. Två dussin boktokar som läser, pratar, äter, quizzar... ja, sämre kan man verkligen ha det. I dag är det dags för hemresa, sorgligt nog. Jag hade lätt kunna stanna i en vecka.

Jag började läsa tegelstenen Outsidern av Stephen King för någon dag sedan och trots mycket läsning så lär den räcka även hela tågresan hem. Nej, den är inte dålig. Bara väldigt tjock.

Min smakebit kommer från sida 268 i e-boken.
För mindre än två veckor sedan hade ingenting felats familjen Peterson. Sedan hade droppen av förgörande bläck träffat den. Man kunde säga att den bestod av kedjan på Frankie Petersons cykel, att han hade kommit hem oskadd om kedjan inte gått av. Men han skulle också ha kommit hem oskadd - fast med cykeln bredvid sig i stället för att åka på den - om Terry Maitland inte hade väntat på den där parkeringsplatsen. Det var Terry som var bläckdroppen, inte cykelkedjan. Det var Terry som först förorenade och sedan utplånade hela familjen Peterson. Terry, eller den som hade haft på sig Terrys ansikte.
    Ta bort metaforerna, hade Jeannie sagt, då får man det oförklarliga. Det övernaturliga. Men det är inte möjligt. Det övernaturliga finns kanske i böcker och filmer, men inte i verkligheten.