fredag 25 september 2020

Helgfrågan v 38 (24 - 27 september)

En bra början på helgen är ju Mias Helgfrågan. Jösses, va jag längtar till helgen.

Veckans fråga är: Är det någon bok som går före i kön i din tbr?

Jodå, som av en händelse så är det precis en sådan bok jag läser nu. I onsdags läste jag ut min bok och funderade lite på vilken som skulle få äran att bli nästa. Vid lunchtid ringde det på dörren, det var brevbäraren som hade ett litet brev som jag oerhört gärna ville ta emot. Där i låg den här guldklimpen och den fick direkt smita före, så igår började jag på Jo Nesbøs nya, Kungariket. En rejäl klump.

torsdag 24 september 2020

Hett i hyllan #267

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så var det då dags för bokrean 2017. Här håller vi ett tag...
Nora Webster av Colm Tóibín hörde jag väldigt mycket bra om när den kom.

Irland har alltid lockat mig och fanns länge väldigt högt upp i resmålsönskelistan. Resan dit gjorde mig inte mindre lockad av böcker (och film och faktiskt skulle jag hemskt gärna åka tillbaka också) därifrån. Den här boken hamnade gång efter annan i mitt blickfång och när den fanns på bokrean var det verkligen inte mycket att tveka på. Jag tror att den har alla förutsättningar för att jag ska kunna tycka om den. Trots att jag inte sjunger i kör. Kanske måste jag ta med den i Boktolvan för att den helt säkert ska bli läst hyfsat snart.

Så här står det på baksidan:
Platsen är Wexford, Irland, i slutet av sextiotalet. Nora Webster är fyrtio år och gift med Maurice, hennes stora kärlek som en gång räddade henne från de knappa omständigheter under vilka hon växte upp. Livet med honom har varit både enkelt och självklart, med familjen i centrum, hans jobb som lärare och hennes roll som hemmafru. Så händer det ofattbara: Maurice drabbas av en hemsk sjukdom och avlider kort därefter.

Nora blir lämnad kvar själv med ansvar om allt, inte minst sina två unga pojkar, och trots allas välvilliga blickar och ord så vet hon ögonblickligen att det nu är upp till henne att förhindra familjens undergång. Till sin hjälp kommer dock en oanad kraft som hon glömt bort fanns där djupt inom henne. Eller med hennes egna ord: "Det finns inget bättre sätt att bli frisk än att sjunga i en kör. Det var därför Gud skapade musiken."

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 23 september 2020

"I hjärtats bibliotek" av Phaedra Patrick

Författare: Phaedra Patrick
Titel: I hjärtats bibliotek
Genre: Feelgood
Antal sidor: 350
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The library of lost and found
Översättare: Ann Björkhem
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2019
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 8 september 2020




Första meningen: Som alltid var Martha Storm redo för allt.

Baksidetext
Martha Storm ångrar att hon aldrig skaffade familj. Hon är drygt 40 och saknar kraft att ta tag i sitt liv. Hon älskar att läsa och skriva, men vikariatet på biblioteket är osäkert. En dag får hon en mystisk bok med posten. Den innehåller en hälsning från hennes mormor. Men mormor Zelda har varit död sedan länge ... Martha bestämmer sig för att ta reda på sanningen, och när hon börjar nysta i det förflutna upptäcker hon familjehemligheter som kommer att förändra hennes liv.

Min kommentar
Mitt behov av feelgood är av olika anledningar väldigt stort i år, men det blir nästan aldrig av att jag läser det. Trots att jag faktiskt har en del stående i hyllan. Därför blev jag så glad när jag hittade gruppen Feelgood-Kollektivet på Facebook. Den är alldeles nystartad och där läser man en feelgood i månaden, som man sedan ska diskutera. Hur det kommer att gå till vet jag inte, för I hjärtats bibliotek av Phaedra Patrick är septembers bok och först ut. Det här är en bok som jag blev nyfiken på redan i juni, när jag såg att den skulle släppas i juli. Så jag var inte nödbedd.

Huvudpersonen är Martha. En självutplånande kvinna som närmar sig 50, tror jag, och vars högsta önskan är att tillgodose andras behov. Hon är fullständigt oförmögen att säga nej och tar på sig att hjälpa andra med typ allt. Sedan blir alla uppgifter mer eller mindre liggande, hon har ju inte tid, och ockuperar hela hennes hus. Jag vet inte om jag skulle kalla henne snäll och hjälpsam. De som utnyttjar henne vet jag däremot precis vad jag vill kalla.

Man får i alla fall följa Martha, som vuxen och barn. Hennes uppväxt förklarar en hel del, men det minskar inte det ansvar man har mot sig själv. Jag har väldigt svårt för att tycka om henne. Kanske finns det familjer som har det så här, men det är väldigt många val som måste radas upp för att allt det här ska hända. Vissa val är lättare att förstå än andras, som Bettys, det kan jag faktiskt förstå även om jag tycker att det var fel. Det var inte mycket annat hon kunde göra. På den tiden. Den enda jag egentligen inte kan förstå är Zelda. Hur kan man helt släppa taget om både barn och barnbarn. Speciellt när hon ju visste i vilken situation de var. Hon kunde ju åtminstone ha hållit koll på avstånd. Hon visste liksom inte ens att hennes dotter och svärson var döda. Det finns så många lösningar om man bara vill.

De andra karaktärerna är lite mer utfyllnad, men som vanligt är det de i bakgrunden som jag tycker bäst om. Som Suki, Marthas kollega på biblioteket. Hon har ett hjärta av guld. Och Siegfried. Så butter och tillbakadragen, men så snäll. Och Owen, en man som verkligen älskar böcker. Det är dessa jag minns med värme.

Två saker med Marthas pappa, Thomas, får mig nästan att gå i taket och jag bara måste nämna dem, annars tror jag att jag exploderar. Thomas bjuder sin fru, Betty, på picknick när hon fyller år. Hon får själv göra mackorna de ska äta. När Thomas föräldrar ska komma på middag så får Betty skära nya tomater till salladen. Svärmor gillar nämligen tomaterna när de är skurna i åtta klyftor. Inte tolv.

De där små sagorna som dyker upp med jämna mellanrum bara älskar jag. De är precis som sagorna från när jag var liten. Små allegorier med sensmoral och oerhört avslöjande och lärorika. Det är också en hel del referenser till böcker, som faktiskt finns. Det är ju aldrig fel.

I hjärtats bibliotek är charmig och väldigt förutsägbar. Egentligen trycker den nog på alla de rätta knapparna. Bara alldeles för många samtidigt, för mig. Den är inte för puttenuttig och det är rejält med svärta här. Slutet är inte heller helt fixt och färdigt. Det gillar jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 15 610 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om I hjärtats bibliotek: Jag kan tyvärr inte hitta någon.

tisdag 22 september 2020

Tisdagstrion: Tanter & farbröder

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Tanter & farbröder.

Men... jag kan inte påstå att jag brukar läsa böcker med tanter och farbröder. Egentligen var det bara en bok som poppade upp direkt, men efter lite grävande så hittade jag faktiskt två till.

1. En man som heter Ove av Fredrik Backman är självklar här för mig. Min absoluta favoritfarbror.

2. Kaffe med musik av Karin Brunk Holmqvist handlar om de tre damerna Inez, Olga och Viola som åker på bussresa till en julmarknad i Tyskland. Även deras kvarlämnade gubbar får en del utrymme.

3. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald. Jodå, damerna Gertrude och Annie May kvalificerar sig. Jag jämförde dem med de griniga gubbarna, Waldorf och Statler, uppe på balkongen i Mupparna.

måndag 21 september 2020

TV-serie: Away #1 (2020)

Titel: Away
Originaltitel: Away
Genre: Drama
Skapad av: Andrew Hinderaker
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Hilary Swank. Vivian Wu, Mark Ivanir. Ray Panthaki, Ato Essandoh
Premiär: 2020-09-04
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Netflix september 2020





Handling
När den amerikanska astronauten Emma Green förbereder sig för att leda en internationell besättning på det första uppdraget till Mars, måste hon försona sig med beslutet att lämna både sin man och tonårsdotter när de behöver henne som mest. När besättningens resa ut i rymden intensifieras blir både gruppens personliga dynamik och effekterna av att vara borta från nära och kära alltmer komplexa.

Min kommentar
På kvällarna brukar vi sitta i soffan med TV:n som står på i bakgrunden. Väldigt ofta så är det Go'kväll som är på, eftersom vi väntar på att Rapport ska börja. Ibland så dyker det upp bok- och filmtips. Så gjorde det just den här kvällen. En av dem berättade om Away, att det var det bästa han sett i år. Jag tror detta var en onsdag och serien skulle inte börja visas förrän på fredagen. Lyckligtvis var vi mellan serier precis då så vi väntade. Och jag håller med. Det är det bästa jag har sett i år.

En liten brasklapp vill jag klämma in här direkt: Förvänta dig ingen sci-fi, då blir du bara besviken. Jag har sett att de flesta som har satt låga betyg trodde att de skulle se något helt annat än vad de fick. Detta är ett relationsdrama. Det råkar bara utspela sig, till största delen, på vägen till Mars.

Att det är ett drama hindrar inte att det ibland blir andlöst spännande. Speciellt om man som jag har en liten känning av klaustrofobi (och tycker att tanken på att befinna sig långt ute i rymden är oerhört läskig). Det fanns oändligt många sätt att förstöra den här historien och det att inte veta (det gäller allt) gjorde att jag hela tiden kände ett nervöst darr.

De karaktärer som är med är alla mänskliga (ja, de flesta visar det bästa i människan, som jag antar att vissa yrkesgrupper faktiskt gör) och jag gillar dem allihop. En del gillade jag mindre, en del mer. Alla var i alla fall lätta att relatera till. Skådespelarprestationerna är fantastiska och kemin mellan dem likaså.

Jodå, det fanns en del att ställa sig lite frågande till också. Som till exempel mobilsamtal och SMS från rymden. Men vad vet jag? Kanske fungerar det om man använder sig av de satelliter som finns?

Jag led, våndades, skrattade, grät, fick dödsångest, saknade nära och kära, kände hopplöshet, fylldes av förundran... allt detta tillsamman med och samtidigt som de fem i den där plåtburken. Det var som att jag faktiskt var där. Även de som var kvar på jorden skapade en hel del känslor. Away är helt enkelt perfekt.



TV Time har serien 9,54 i genomsnitt.
IMDb har serien 6,5 i genomsnitt (beräknat på 8 915 betyg).
Jag ger den 5,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Time trap (2017)

Titel: Time trap
Originaltitel: Time trap
Genre: Science fiction
Regissör: Mark Dennis, Ben Foster
Manus: Mark Dennis
Skådespelare: Cassidy Gifford, Brianne Howey, Reiley McClendon, Andrew Wilson
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 87 min
Serie: -
Såg den på Netflix 21 augusti 2020





Handling
En professor ger sig ut för att leta efter en hippie-familj som försvann för flera decennier sedan. Även han försvinner och några av hans elever ger sig ut för att hitta honom. Även de försvinner...

Min kommentar
Och så är vi där igen... Fredagsfilmen skulle väljas och då föll valet på Time trap, en film som precis börjat visas på Netflix. Det är ju trots allt den tjänsten som ligger närmast till hands. Handlingen lät spännande och den hade 98% matchning(!), vilket jag har lärt mig att ta med en nypa salt, men 98% är högt. Väldigt högt. Jag blev förvånad (och besviken) nu när jag skulle skriva ihop det här inlägget och upptäckte att detta är en gammal film, från 2017. Ja, jag vet att det under titeln står vilket år den är producerad, men vem tittar där liksom? Den lanserades ju som "ny".

Det känns som att den här filmen platsar väldigt bra i Netflix utbud; effekterna är helt okej, skådespelarprestationerna är överlag godkända, dialogen frammanar ingen skämskudde, men handlingen... Här är så mycket som inte verkar stämma, logiskt alltså. Filmen är ändå ingen katastof fram till den sista kvarten eller så. Där blev allt bara förvirrat och oerhört snurrigt. Det kändes som att det saknades information/fakta, men den passade kanske inte in. Karaktärerna är helt tomma, jag vet absolut ingenting om dem. Jag fattade aldrig ens vilken relation de alla hade med varandra. Och så var de helt osannolikt korkade. Allihop.

Hela idén i Time trap är väldigt spännande, men tyvärr så hanteras den inte med speciellt varsam hand. Den får i alla fall ett halvt poängs påslag för kreativitet. För det saknas det inte.



Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 5 755 betyg).
IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 20 546 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 20 september 2020

Smakebit på søndag: Stjärnfall

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu i dagarna hade vi egentligen tänkt åka till Spanien i två veckor. Så blev det ju inte, så klart. I stället åkte vi till Landskrona, en knapp halvtimme hemifrån, ut mot kusten. Inte riktigt samma sak, men skönt att komma bort ett litet tag. Bara det att vara vid havet gör stor skillnad. Jag vet inte vad som händer med mig när jag tittar ut över stora vatten, men axlarna åker ner och jag börjar direkt andas lugnt och djupt.

Speciellt mycket läsning har det inte blivit i helgen, men jag har kommit en bit i Stjärnfall av Lars Wilderäng. Detta är andra delen i trilogin som börjar med Stjärnklart och som handlar om... ja, vad som händer med en värld där plötsligt all teknik slutar att fungera, på grund av något som kommit att kallas nanomiter.

Min smakebit kommer sida 142.
    Hon spände sig och det fuktades återigen i munnen på henne.
    "Gustaf Silverbane, jag måste få prata med dig."
    Landshövdingen gjorde sig ingen brådska, utan vände sig långsamt om och lade huvudet lite på sned. Han var helt renrakad och tänderna glänste vitt när han log. Vänsterhanden vilade i sabelns gyllene grepp och den andra handen rörde vid hölstret på benet. Symboler flimrade förbi, men hon tänkte snabbt bort dem.
    "Hur kan jag hjälpa till?"
    "Jag vet vad som pågår. Jag har sett allt. Jag vet vem som ligger bakom nanomiterna och var de finns. De måste stoppas och det måste ske omedelbart."

lördag 19 september 2020

"Det vackra mysteriet" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Det vackra mysteriet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 462
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The beautiful mystery
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamche 8
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 september 2020




Första meningen: I början av artonhundratalet insåg katolska kyrkan att den hade ett problem.

Baksidetext
Inga utomstående ges någonsin tillträde till klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, djupt inbäddat i den vilda naturen utanför Québec, där ett tjugotal munkar lever i frid och bön. De odlar grönsaker, föder upp kycklingar och producerar choklad - och de sjunger. Ironiskt nog för ett sällskap som har avgett tysthetslöfte har munkarna blivit världsberömda för sina underbara röster, så effektfulla när de höjs i uråldriga mässor att de blivit kända som "det vackra mysteriet". Men när den beundrade körledaren en dag hittas mördad öppnas låset på klostrets massiva träport för kriminalkommissarie Armand Gamache och Jean-Guy Beauvoir från Québec-polisen. Där upptäcker de dissonans i den skenbara harmonin. En av bröderna har, mitt i tillvaron av bön och kontemplation, haft mord i tankarna.

Min kommentar
Jag försöker ju läsa den här serien efter årstiderna och Det vackra mysteriet utspelar sig i början av hösten. Lite senare in i september än vad jag läste den, men det är ju petitesser. Den här boken är väldigt annorlunda mot de andra i serien i det att den utspelar sig i en helt annan miljö. Min första reaktion var "Va? Inget Three Pines alls?!", men det funkade faktiskt. Även om jag saknar alla de som befolkar den där byn.

I stället för Three Pines så blir ett kloster någonstans i norra Quebec skådeplatsen. Det blir ju så klart en hel del religion och även många filosofiska funderingar. Filosofin är en vanligt förekommande gäst, men nu blir det med en religiös knorr. Eftersom det finns ett begränsat antal misstänkta så blir det en riktig pusseldeckare av det. Väldigt mycket Agatha Christie, faktiskt, och då specifikt då Poirot. Gamache påminner mycket om honom, fast oändligt mycket mer sympatisk.

Vi får göra en rejäl djupdykning ner i Gamaches och Jean Guys relation. Och själsliv. Man kan ju hävda att det blir betydligt mer verklighetstroget när det förs in saker som tablettberoende, men jag gillar det inte. Jag avskyr det och vad det gör med Jean Guy, min favorit, och jag har det riktigt jobbigt med att läsa om honom på det här viset. Då är det betydligt enklare att bli rent förbannad på Gamaches chef, som fungerar som motvikt till munkarnas fromhet(?). Det han gör (om det är han och det är det väl?) skvallrar om en människosyn som är fullkomligt vidrig.

Något jag också tröttnat lite på att läsa om är det där som hände för x antal böcker sedan. Jag förstår att det är ett trauma (det var det nästan för mig också), men jag vill inte läsa om det mer. Jag vill tillbaka till det mysiga.

Något som överraskade mig är den lilla berättelsen i slutet, om vargarna. Den ena tapper, tålmodig och vänlig, den andra rädd och grym och de slåss på liv och död. Den som överlever är den man matar. Den sas ha berättats av en montagnais, en ur ursprungsbefolkningen. Det är samma historia som jag fastnade för i filmen Tomorrowland. Jag hade glömt bort den, men nu ska jag ta till mig den. Igen.

Det vackra mysteriet är inte lika mysig som böckerna som utspelar sig i Three Pines och det börjar onekligen bli lite mörkare här. Den är extremt långsam (inget negativt) och eventuellt är den lite för utdragen. Det jag saknar mest (förutom Three Pines) är den underfundiga och spetsiga humorn, men bristen på det kanske hänger ihop med mörkret som sänker sig över huvudpersonerna.

Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 46 266 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Det vackra mysteriet: Bokstunder, Fiktiviteter och Tofflan.

fredag 18 september 2020

Efter sommar-enkät

Tack och lov (eller?) så blir det ju höst varje år och då kan man göra den här roliga enkäten som jag hittade hos Maddes bokblogg, efter en helt annan sommar än denna.

Hur blev din lässommar?
Med tanke på denna ganska så underliga sommar så är jag nöjd med min läsning. För en gångs skull så läste jag mer under semestern än vad jag brukar, men det kan ju bero på att det inte blev några resor.

Läste du det du hade tänk? Mer eller mindre?
Jag hade hoppats att läsa mer, men det gör jag ju alltid. Alla de planerade böckerna blev lästa.

Vilken var den bästa boken du läste?
För en gångs skull så ska jag inte tolka "bästa" som en enda... Jag har nämligen två som har fått det näst högsta betyget; Goda grannar av Mattias Edvardsson och Större än störst av Andreas Roman.

Någon bok som blev en besvikelse?
Förrädare av Manda Scott passade inte mig alls. Kanske är det så att jag helt enkelt inte gillar spionthrillers, men denna var helt osannolikt rörig.

Någon bok du inte hann läsa, som du tänker ta tag i snart?
Ja, ett par hundra stycken... Men nej, ingen specifik som jag inte hann med.

Har du införskaffat några böcker inför hösten?
De böcker jag eventuellt har köpt i sommar kommer förmodligen inte att bli lästa i höst.

Vad ser du fram emot i bokväg i höst?
Det känns som att jag har väntat på nästa del i Ann Rosmans serie om Karin Adler i evighet. I oktober ska tydligen Marvatten släppas.

Något annat du ser fram emot i höst?
Ja, att kunna träffa familjen som jag inte har sett sedan i julas. Men det kommer förmodligen inte att hända.

torsdag 17 september 2020

Hett i hyllan #266

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den andra och faktiskt sista från januari 2017.
Dödens märken av Veronica Roth är ett riktigt dåligt samvete...

Detta är tydligen första delen i en serie, dessutom, och det verkar ha kommit i alla fall en bok till. Jag har ju både läst och gillat hela hennes Divergent-serie om Tris och falangerna och jag trodde verkligen att jag skulle läsa den här ganska direkt efter att jag fick den. Sedan började det dyka upp negativa recensioner... Det brukar inte påverka mig jättemycket, men just i det här fallet så blev jag lite avskräckt. Veronica Roth kanske är en passande författare att ta med i utmaningen Vi möts igen nästa år...

Så här står det på baksidan:
Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en "flödesgåva" - en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Cyra är syster till Ryzek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva ger henne en kombination av smärta och makt - vilket gör det möjligt för hennes bror att utnyttja henne för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, hon kommer snabbt på fötter, hon är smartare än han tror.

Akos är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av sin ovanliga gåva, men när han och hans bror fängslas av Shotet-soldater är Akos beredd att göra vad som helst för att få ut sin bror levande därifrån.

När Akos kastas in i Cyras värld verkar fiendskapen mellan deras länder och familjer oöverstiglig. De måste hjälpa varandra för att överleva - eller förgöra varandra Ska de kunna återta kontrollen över sina flödesgåvor, och återställa maktbalansen i sin värld?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 16 september 2020

"Ett rent helvete" av Anne Liljeroth

Författare: Anne Liljeroth
Titel: Ett rent helvete
Genre: Drama
Antal sidor: 346
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 augusti 2020




Första meningen: Kära D, jag ser på väderleksrapporten att även du har det kallt.

Baksidetext
Danuta är firma Rent Hus mest uppskattade medarbetare. Hon älskar att städa och hon älskar sina kunder. Men eftersom saker sällan undgår henne, reagerar hon allt oftare på hur dåligt hennes kunder mår, trots att de har det så bra.

Familjen Seger har slutat prata med varandra och Caroline Seger är nära ett sammanbrott. Ossian Schröder, framgångsrik modeguru, söker efter meningen med livet men på helt fel ställen.

Med små och, även för den uppmärksamme, oansenliga gester, försöker Danuta hjälpa sina kunder att se det goda i livet och lära dem att uppskatta vad de redan har. Men budskapen missuppfattas, intrigerna tätnar och Danuta hamnar oförutsett i skottlinjen.

Min kommentar
Jag har ett helt gäng böcker av Anne Liljeroth i hyllan. Av någon anledning så har det inte blivit så att jag har läst någon av dem. Trots att jag har varit nyfiken på hennes författarskap ganska länge nu. Mina funderingar var att jag skulle plocka in henne på min Boktolva nästa år. Men så dök Ett rent helvete upp som en överraskning och jag bestämde mig för att nu var det dags.

Jag har förstått det som att "alla andra" som läst denna fullkomligt älskar Danuta, städerskan och jag känner mig rätt ensam om att nästan bli vansinnig på henne. Hon styr och ställer med andras liv, men vägrar envist att ta tag i sitt eget. Jag tycker att hon är en beskäftig, självgod, snokande besserwisser och jag hade blivit tokig på henne om jag haft henne som städerska. Tänk bara, hon sorterar om i bokhyllan hos en av kunderna 😲 Det är inte det enda hon gör och jag kan väl säga, om jag ska gissa, att jag hade reagerat exakt likadant som Caroline när hon hittade det hon hittade. I sin iver att hjälpa så blir det ofta(re) så att Danuta stjälper. Det bästa med henne är hennes yrkesstolthet. Den borde alla ha, oavsett vad de gör.

Hela familjen Seger är på riktigt hemsk. Ett praktexempel på att vad man sår får man skörda. Om man inte ställer krav/berättar vad man tänker så kan det bli så väldigt fel. Caroline är en riktigt trasig människa. Hon får överhuvudtaget ingen hjälp hemma och hon verkar aldrig ha begärt det heller. Mannen ger sig bara ut och tränar. Dottern gör inte ett handtag, utan stökar bara ner, behandlar sin mamma som en betjänt och ser hemmet som något slags hotell. Sonen sitter bara och spelar. Och Carolines chef, Sven, ska vi bara inte tala om. Hans människosyn är fullkomligt vidrig. Det hemskaste är att jag vet att den förekommer. Speciellt bland chefer. Jag hade också blivit utmattad om jag hade jobbat där under de förhållandena samtidigt som jag haft den odugliga familjen.

Det finns en del uttryck i boken som återkommer ganska frekvent. I alla fall så ofta att det stör mig lite. Hela temat är säkert angeläget, men ett jag egentligen inte kan greppa riktigt. Kanske är jag lycklig lottad. Jag har aldrig någonsin undrat vem jag är eller känt något behov av att "hitta" mig själv. Jag är ju liksom jag, hela tiden. Därför har jag lite svårt för navelskåderiet här. Något jag också har lite svårt för är lösa trådar, men här är mitt problem mer det motsatta. Det går lite väl snabbt och lätt i slutet, men lyckliga slut är inte heller att förakta.

Ett rent helvete handlar om precis det den heter. Hur man liksom bara hittar sig själv på en plats som inte är så bra och inte vet hur man ska ta sig därifrån. Kanske är detta mer en feelgood, med tanke på slutet. Här finns i alla fall tillräckligt med svärta för att det ska vara en bra feelgood i så fall. Jag gillar att slutet ändå lämnar en del dörrar öppna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Ett rent helvete: Idas recensioner.

tisdag 15 september 2020

Tisdagstrion: Småkryp, spindlar & insekter

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Småkryp, spindlar & insekter.

Jag gick nästan bet på det här temat. Jag letade bland omslagen, men där verkar det vara tunnsått. Jag letade i minnet, men kom inte på en enda. Sedan slog det mig att jag nog faktiskt har läst noveller som innehåller den här typen av... varelse. (Nästan) Novelltema alltså!

1. Den ovana känslan av verklighet av Oskar Källner hittar man i novellsamlingen Disekvilibrium. Huvudpersonen vaknar upp i en arakniddimension. Det här är en fullkomligt fantastisk fantasi.

2. Trojanerna av Lova Lovén är väl egentligen lite mer av en kortroman. Eller en väldigt lång novell. Men ändå. Den utspelar sig mestadels i Malmö och innefattar nattfjärilar. Denna styggelse som brukar invadera hela området där jag bor framåt hösten.

3. Yi av Oskar Källner hittar man i novellsamlingen Munins skärvor. Hela solsystemet attackeras av bland annat tusenfotingar och kackerlackor. Biologiska vapen på riktigt.

måndag 14 september 2020

Film: Instant family (2018)

Titel: Instant family
Originaltitel: Instant family
Genre: Dramakomedi
Regissör: Sean Anders
Manus: Sean Anders, John Morris
Skådespelare: Mark Wahlberg, Rose Byrne, Isabela Merced, Octavia Spencer, Tig Notaro
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på Netflix 14 augusti 2020





Handling
När Pete och Ellie bestämmer sig för att skaffa familj vill de göra det genom adoption. De får träffa en syskontrio bestående av bland annat en rebellisk 15-åring och över en natt går de från noll barn till tre. Nu måste Pete och Ellie, under hysteriska former, snabbt lära sig att vara föräldrar med förhoppningen om att snart bli en familj. Historien är inspirerad av regissören Sean Anders verkliga liv.

Min kommentar
Instant family hade nog kunnat bli en av de där filmerna på Netflix som jag aldrig tittade på. Det var många faktorer som talade mot den, men den allra största måste nog ha varit Mark Wahlberg. Jag klarar bara inte av karln. Men så skrev Lotten om den och gav den ett väldigt högt betyg. Det övertrumfade alla mina invändningar så den hamnade direkt på vill-se-listan och blev filmen att se redan nästkommande fredag.

Det här är en väldigt speciell film, som väldigt lätt kunde ha tippat över åt endera hållet. Den driver rätt friskt med många stereotyper, men den gör det med mycket värme och kärlek. Jag inbillar mig att allt som överhuvudtaget kan dyka upp när man ska bli/är fosterfamilj avhandlas (både bra och ja, mindre bra), men det känns ändå inte överdrivet och framför allt så blir det inte så där äckligt, kletigt sentimentalt. Jag tycker att den klarar balansgången på ett bra sätt. Det blir varken avskräckande eller rosaskimrande. Visst är den förutsägbar, men det hör till genren, tycker jag.

Som vanligt så spelar Mark Wahlberg över, men jag tycker ändå att detta är bland det bättre han har gjort. Rose Byrne, som spelar hans fru Ellie, är bra och Isabela Merced, som spelar den äldre dottern Lizzy, är riktigt bra. Ellies mamma, som spelas av Julie Hagerty, blir dock bara för mycket och jag undrar om inte hon har fastnat i en typ av karaktär nu. Grandma Sandy, spelad av Margo Martindale, är en härlig frisk fläkt (orkan) och alla behöver en Grandma Sandy i sitt liv. Joan Cusack i en pytteliten roll är obetalbar.

Jag måste bara nämna de två fantastiska socialarbetarna, eller vad de nu är, Karen och Sharon, är helt underbara. Så otroligt pragmatiska, ärliga och inte ett dugg politiskt korrekta. Fantastiska!

Instant family är rolig, sorglig, rent av tragisk, den är både rörande och berörande. Jag blir både ledsen och glad, men känslan som blir kvar efteråt är positiv och jag mår bra.



Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 42 766 betyg).
IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 76 026 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 13 september 2020

Smakebit på søndag: Svart gryning

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår morse sträckläste jag slutet på Dödsritten av Maggie Stiefvater. Det gick bara inte att sluta så det fick bli en något sen lördagsfrukost.

Eftersom jag väldigt sällan påbörjar en ny bok samma dag som jag har läst ut en (jag vill gärna låta en bok landa innan jag skiftar fokus) så fick Svart gryning av paret Börjlind vänta till i morse. Detta är tredje delen i serien om Rönning och Stilton.

Min smakebit är från sida 18:
Om hon bara hade sett skuggan eller hört kvisten som bröts bakom den stora häcken, men det gjorde hon inte. Hon var alldeles för upptagen av leken. Hon lekte med sitt älskade barnbarn Emelie, i den lilla sandlådan mitt på gräsmattan.
    De lekte krokodil.

lördag 12 september 2020

"Ödesmark" av Stina Jackson

Författare: Stina Jackson
Titel: Ödesmark
Genre: Thriller
Antal sidor: 347
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 augusti 2020




Första meningen: Flickan rör sig genom natten.

Baksidetext
Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är...

Min kommentar
Förra året läste jag Silvervägen, långt efter alla andra, och även om jag inte tokälskade den som så många andra så var den väldigt bra. När jag i våras kände att jag ville stötta bokhandeln så köpte jag uppföljaren Ödesmark. Jag var lite orolig att även denna skulle bli stående i ett år, men under över alla under. Plötsligt kände jag att det var dags och det är minsann inte varje år jag läser en bok som är nominerad till Årets bok, samma år som den är nominerad. Nu har Stina Jackson lyckats med det konststycket två år i rad.

För att bara göra ett kort konstaterande; det är precis sådana här böcker som får mig att längta norrut. Det kan tyckas underligt, för det är varken mysigt eller trevligt, men det är så outsägligt vackert. Till och med det fula. Efter två böcker kan jag nog drista mig till att säga att Stina Jackson kan det här med att få fram en stämning. Den är magisk. Den fullkomligt vibrerar.

Språket och sättet människor/miljö beskrivs på passar mig perfekt. Mitt stora problem med andra böcker brukar vara att författaren försöker tvinga mig att se och känna saker som inte är jag. Här finns inga detaljerade beskrivningar som tvingar mig till det. Det är mer en känsla som förmedlas, men det jag känner känner jag själv och det är mina känslor.

Det är så befriande att läsa en bok där det inte myllrar av ovidkommande karaktärer. I Ödesmark finns bara en handfull, men de hanteras varsamt och kärleksfullt. Det är svårt att inte tycka om de här personerna, trots (eller tack vare) alla deras fel och brister. Det är lätt att känna med dem och för dem. I den här byn är det inte bara husen som är förfallna, även människorna verkar vara det. Liv får väl anses vara huvudperson, men hur mycket jag än sympatiserar med henne så är det Liam jag gillar mest, med alla hans kval. Han vill så gärna vara ordentlig och pålitlig, men de drömmarna grusas hela tiden. Ett genomgående tema i den här boken. Människor med drömmar som om och om igen förstörs av just de som borde vara de som stöttar mest. När jag började fundera på vad jag egentligen tyckte om boken så slog det mig att det finns en karaktär som inte har något namn överhuvudtaget. En kvinna, en viktig sådan enligt mig, som inte var värd att få ett eget namn, att vara en egen person. Förutom mamma. Varför?

Det här är långsamt, nästan outhärdligt långsamt (inte på ett dåligt sätt alltså) och melankoliskt om blodsband och skuld. Jag har hela tiden en obehaglig känsla, att detta omöjligt kan sluta väl. Jag gissar att detta är ett exempel på den "nya" genren slow crime, där det är mer relationer än brott. Den verkar passa mig. Jag tycker att Ödesmark är bättre än Silvervägen, främst för att den faktiskt håller från första till sista meningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 707 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Ödesmark: Lottens bokblogg, Just nu - just här och Johannas deckarhörna.

fredag 11 september 2020

Helgfrågan v 37 (10 - 13 september)

Det var evigheter sedan jag var med på Mias Helgfrågan, men nu är det minsann dags igen.

Veckans fråga är: Finns det någon bokserie eller bok du känner att du måste ta tag i att läsa, men som du av olika anledningar ej hunnit med?

Jag följer så många serier att jag hade kunnat göra en evighetslista och därför startade jag min Finish That Series-utmaning för några år sedan. Den har gjort att jag har läst ikapp väldigt många serier, men det finns minst lika många kvar. En som jag hemskt gärna vill ta tag i är Fredrik Backmans serie om Björnstad. Första boken läste jag i januari, men den andra, Vi mot er, står oläst där i hyllan. Och nu blir ju Björnstad TV-serie också. 18 oktober börjar den på HBO.

Veckans bonusfråga är: Har du testat något nytt och kul?

Kul och kul, men vi hade en aktivitet på jobbet. Eller kanske mer med. Vårt team var och spelade discgolf, eller frisbeegolf som jag och många andra kallar det. Personligen så hade jag nog haft större glädje av det om vi hade fått en mer utförlig lektion innan vi började, men det var lite kul. Och definitivt nytt.

torsdag 10 september 2020

Hett i hyllan #265

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi har tagit ett jättekliv fram till januari 2017.
Stolthet och fördom av Jane Austen dök upp som en överraskning. Och nej, jag har inte läst den tidigare. Tror jag.

Den här kom samtidigt som en annan bok (Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld) som tydligen skulle vara en modern version. Den har jag läst och den var inte riktigt min grej. Precis som jag antar att Stolthet och fördom inte är det. Den här gamla, brittiska romantiken passar inte mig alls. I alla fall inte som bok. Filmen har jag ju sett ett otal gånger. Det är nästan så att jag tror att jag har läst den, men jag är ganska säker på att jag faktiskt inte har det. Jag är nog osäker på om den någonsin blir läst. Den får vara hur mycket klassiker den vill...

Så här står det på baksidan:
Mrs Bennets enda mål i livet är att hennes döttrar ska bli gifta med (fina) rika män, detta på grund av att Longbourn är ett fideikommiss som endast kan ärvas på svärdslinjen. När Mr Bennet dör kommer därför egendomen att övergå till hans kusin, Mr Collins, och döttrarna blir arvlösa efter fadern. Därför blir Mrs Bennet mycket glad när hon får höra att just en sådan fin, rik man ska flytta in i det närliggande godset Netherfield. Denne man är Mr Charles Bingley som planerar att bosätta sig för ett tag på Netherfield tillsammans med sina två systrar Miss Caroline Bingley och Mrs Hurst samt Mrs Hursts make Mr Hurst.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 9 september 2020

"Lögnen" av Linwood Barclay

Författare: Linwood Barclay
Titel: Lögnen
Genre: Thriller
Antal sidor: 461
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Far from true
Översättare: Kjell Waltman
Serie: Promise Falls 2
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 augusti 2020




Första meningen: Vänta bara, det här är bara början!

Baksidetext
Den gigantiska skärmen på en drive-in-biograf kollapsar och fyra personer omkommer. När dottern till ett av offrena kontaktar privatdetektiven Cal Weaver för att utreda ett inbrott i hennes pappas hus hittar Cal ett dolt rum i huset. Ett rum där det otvivelaktigt har pågått mörka hemligheter. Men vad var det egentligen tjuvarna var ute efter?

Under tiden arbetar kommissarie Barry Duckworth med två tidigare mordfall som han tror är sammanlänkade eftersom offren har likartade, distinkta sår.

När ytterligare ett mord inträffar korsas Cals och Barrys vägar då de båda envetet driver sina utredningar vidare. Men frågan är om de kan leva med de sanningar och lögner som de kommer att upptäcka?

Min kommentar
Jag ville ha ett säkert kort och tyckte att det var lämpligt att fortsätta Linwood Barclays serie om Promise Falls. Det var inte speciellt längesedan (allt är relativt) jag läste första delen och jag tänkte att lite knappt 1,5 år inte skulle betyda att jag hade glömt allt. Vad jag kom ihåg så var den i alla fall väldigt spännande och klurig. Glad i hågen gav jag mig på andra delen, Lögnen.

Jag vill inte gärna medverka till inflation i vissa uttryck, men det blev nästan en chock när jag började läsa. Jag blev alldeles överväldigad av mängden karaktärer som dök upp direkt från start. Många av dem var återkommande från förra boken, men det hjälpte inte speciellt mycket. Det kändes som att jag inte riktigt kunde njuta av historien i början, eftersom jag hade fullt sjå med att försöka komma ihåg vem som var vem och vad som egentligen hände i första boken. Det tog ett tag innan saker och ting föll på plats, men när de hade gjort det så var det bara att luta sig tillbaka, spänna fast säkerhetsbältet och åka med.

Karaktärerna är nog ganska trovärdiga, det är inget jag egentligen funderar på. Det skulle vara den före detta borgmästaren som kan tyckas osannolik, men han påminner i själva verket en hel del om en amerikansk president... Jag får inga direkta favoriter, men jag är intresserad av alla.

Det är otroligt många trådar att hålla ordning på och det är en komplicerad historia. Eller många, faktiskt. Det är också flera olika berättarröster, men Cals tråd är i jag-form. I förra boken var det David, som är med även i denna. Faktum är att jag har lite svårt att hålla isär just de två. De låter ungefär likadant. Egentligen är det de olika relationerna (och de är många) som står i fokus. Morden och de så kallade 23-sakerna hamnar lite i bakgrunden, men se det gör ingenting alls. Det är väldigt många händelser som verkar oberoende sinsemellan. Eller hänger de ihop? Jag anar i alla fall vissa kopplingar. Det är så otroligt mycket att fundera på. I vilken annan bok som helst så hade hälften varit nog.

Jag är rejält skeptisk, och faktiskt lite provocerad, till att man kallar Lögnen fristående. Det är den inte. Inte ett dugg. Den börjar typ dagen efter Sveket slutade och hänger väldigt mycket ihop med den. Man får heller inte några direkta svar här, så läser man bara denna får man varken början eller slut.

Linwood Barclay är en mästare på att få fram det han vill, utan att skriva en på näsan vad man ska tycka. Med små medel får han mig att lära känna alla och samtliga blir som riktiga människor. Det är fullt ös, medvetslös från början till slut och finns nog inte en enda seg minut. Jag kan väl inte kalla mig expert på området, men den här serien kan nog vara det bästa Linwood Barclay har skrivit. Jag hoppas verkligen att man får de svar man vill ha i tredje delen. Den är nu framflyttad till den prioriterade hyllan och förhoppningsvis ska det inte dröja så länge innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 7 178 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Lögnen: Fru E:s böcker, Romeo and Juliet och Läsvärd eller inte?.

tisdag 8 september 2020

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa under hösten

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker jag ser fram emot att läsa under hösten.

Det här är svårt. Jag har så många jag vill läsa, helst igår faktiskt, så det är ett elände att välja bara tre. Det får bli en liten blandning av nytt och gammalt. Mest gammalt.

1. Fränder av Emma Donoghue dök upp här som en överraskning för ett tag sedan. Jag gillade hennes Miraklet så denna ska nog inte värma hyllan speciellt länge.

2. Dödsritten av Maggie Stiefvater har stått på min nyfiken-på lista i evigheter. I alla fall något av Stiefvater. Det finns en bokbloggare som i stort sett har tjatat hål i huvudet på folk om hennes böcker. Nu är det dags.

3. Det slutna ögat av Belinda Bauer är en gammal bok, tror den kom ut 2015. Jag vill hemskt gärna läsa hennes böcker i den ordning hon skrev dem, även om de inte hör ihop på något sätt. Denna är den som står på tur.

måndag 7 september 2020

Film: Green book (2018)

Titel: Green book
Originaltitel: Green book
Genre: Drama
Regissör: Peter Farrelly
Manus: Brian Hayes Currie, Peter Farrelly, Nick Vallelonga
Skådespelare: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Mike Hatton, Dimiter D Marinov
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 130 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 7 augusti 2020




Handling
År 1962, när nattklubbsvärden/utkastaren Anthony "Tony Lip" Vallelonga tillfälligt befinner sig utan arbete, går han med på att köra musikern Dr. Don Shirley på en tvåmånaders turné i djupaste amerikanska södern. Förvånad över att upptäcka att doktorn är afroamerikansk och inte en vanlig doktor, är Tony till en början ovillig att ta jobbet, men lönen är för bra för att tacka nej till. Doctor Shirley är välutbildad, raffinerad, konstnärlig, talar flera språk, innehar tre doktorstitlar och är den hyllade skaparen av en innovativ musikform medan Tony är en jordnära vanlig man med djupa band till sin stora familj, har en egenskap att hamna i trubbel och en förkärlek till rock'n roll och stekt kyckling.

Min kommentar
Green book har legat stjärnmärkt på Viaplay ända sedan den kom dit, tror jag. Den har aldrig känts riktigt rätt. Eller, det visste jag ju egentligen inte för det jag kände till om filmen är ungefär det som står i handlingen. Föga anade jag hur fel jag hade i mina förutfattade meningar. Detta är ingen politisk film. Om det är en sådan man vill se så ska man inte välja denna.

Det är väldigt många känslor som den här filmen framkallar och det är inte alltid jag vet vad jag ska göra av dem. En film som får en att känna så mycket kan aldrig vara fel. Jag var visserligen inte född 1962, när den här filmen utspelar sig, men jag betraktar ändå detta som "min" tid, modern tid. Att man ens skulle behöva en bok som berättar var en färgad kan bo, säkert, är så konstigt att jag knappt kan greppa det. Det är helt obegripligt att detta var så sent som 1962. Vi har helt klart kommit en bra bit sedan dess, men vi är långt ifrån framme än.

Relationen mellan Don Shirley och Tony Lip är komplicerad. Beroende på situation skiftar det vem som står över den andra i hierarkin. Mina känslor för dem är också komplicerade och faktiskt skiftar även de under filmens gång. I början tycker jag att Tony Lip är en riktig skitstövel och egentligen tycker jag inte om Don Shirley heller från början. Det är välspelat och kemin mellan de där två är väldigt bra. Jag fick uppfattningen att Don Shirley inte kände sig hemma eller accepterad vare sig hos de svarta eller de vita. Vilket nog faktiskt kan påstås även vad gäller Tony Lip. Man kan nog säga att mina känslor speglas i deras, för under färden så upptäcker de att de har massor att lära av varandra. Precis som det ju faktiskt är i verkligheten.

Green book behandlar ett tungt ämne och det låter kanske konstigt att kalla detta en feelgoodig film, men det är den. Trots elände så förmedlar den en mysig känsla. Det kan bero på den värme som genomsyrar berättelsen. Den är så klart lite väl tillrättalagd (det är ju Hollywood), men den har ett bra budskap.

Jag förstår ju att detta inte är exakt vad som hände, men Green book är en historia som är baserad på verkligheten. Detta är dessutom inte Don Shirleys berättelse, utan det är Tony Lips, så som han uppfattade det. Om jag berättar min historia så kan ingen komma och säga att den är felaktig, den är som jag uppfattade det. En vit kan aldrig sätta sig in i en färgads liv och detta gäller även tvärtom, en färgad kan aldrig sätta sig in i en vits liv. Vi kan bara försöka förstå varandra och vi får aldrig sluta försöka.



Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 209 227 betyg).
IMDb hade den 8,2 i genomsnitt (beräknat på 337 689 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 6 september 2020

Smakebit på søndag: I hjärtats bibliotek

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har ju länge känt att jag behöver mer feelgood i mitt liv och för några veckor sedan upptäckte jag en nystartad grupp på Facebook, Feelgood-Kollektivet. En bokcirkel som bara läser feelgood (och kanske en och annan romance), en bok i månaden. Det tyckte jag lät som en utomordentlig idé och nu i september läser vi den allra första boken, I hjärtats bibliotek av Phaedra Patrick. Trots att både miss Marple och Lisbeth Salander nämns så är det absolut ingen deckare/thriller... 😁

Min smakebit är från sida 159-160 i e-boken:
    "Och hur tänker ni gå vidare, miss Marple?"
    "Jag föredrar Lisbet Salander." Martha ändrade ställning på stolen. "Ja, sedan går väl allting tillbaka till det normala, antar jag." Minnesbilder fladdrade förbi: hon själv som skrek "Nej" åt bokcirkeln, de orangefärgade plastkrabborna, Owens monogramförsedda röda tofflor och hon började undra vad som egentligen menades med normalt.
    "Och om det inte gör det?"
    Martha ryckte på axlarna.
    "Vad skulle Lisbeth göra?"
    Martha tänkte efter. Flickan med draktatueringen på ryggen skulle inte sitta stilla och göra ingenting. Hon skulle inte låta Lilian bestämma vad hon skulle göra. Hon skulle inte erbjuda sig att putsa kristallkronor eller vattna krukväxter. "Hon skulle ta saken i egna händer", sa hon. "Hon skulle fortsätta utredningen."

lördag 5 september 2020

"En cirkel av sten" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: En cirkel av sten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 310
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The stone circle
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 11
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2020




Första meningen: Kriminalkommissarie Nelson.

Baksidetext
Rättsarkeologen Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson hemsöks av ett spöke från det förflutna. Samtidigt är deras gemensamma framtid osäkrare än någonsin, med tanke på att Nelsons fru ska föda barn när som helst.

Nelson har fått en rad hotfulla brev. De är anonyma men påminner om brev han fick för länge sedan. Då ledde de till ett fall som har förföljt honom sedan dess, fallet som sammanförde honom och Ruth och gällde en flicka han inte kunde rädda.

Ruth arbetar med en utgrävning i Norfolks saltängar och plötsligt hittas benrester i en cirkel av sten. De visar sig tillhöra en försvunnen tolvåring. Allt mer påminner om det gamla fallet, men mannen som skrev breven till Nelson är död. Eller?

Min kommentar
Det var till slut dags att ta tag i den senast översatta delen, En cirkel av sten, i den här serien. Som vanligt är det med lite vemod, men en fördel med att vänta så här länge med läsningen är att jag vet att det kommer en ny del om någon månad. Om jag inte hade vetat det så skulle jag lätt ha kunnat tro att detta är ihopknytningen av den berömda säcken.

Jag har väntat länge nu på att Ruth ska ut och gräva lite och det gör hon faktiskt här. Äntligen. Inte riktigt så mycket som jag skulle vilja, men något är bättre än inget. Jag gillar henne i hennes yrkesroll, hon blir så säker och självständig då. Det är inte jättemycket Nelson (och Ruth) i denna, mer Judy och Ruth som funderar på vad hon ska göra med resten av sitt liv. Det känns bra att hon åtminstone funderar på vad hon ska göra åt den ohållbara situationen med Nelson.

De här karaktärerna känns på riktigt som gamla, goda vänner och jag gillar verkligen att hänga med dem. Ruth tror jag att jag tycker så mycket om för att hon är så vanlig (mänsklig). Det finns inget med henne som känns överdrivet och oäkta. Och så är hon dessutom rolig också. Hennes humor är så där brittiskt knastertorr, dock inte lika mycket som vanligt i den här boken. Jag önskar nästan att Ruth och jag kunde bli fitbit-vänner. Kate verkar bli en precis lika härlig personlighet som sin mor. Nelson vet jag inte vad jag ska säga om. Jag gillar honom och jag förstår hans problem, men han har ju själv satt sig där. Han har i alla fall tagit tag i en del jobbiga saker. Helt ärligt så tycker jag inte riktigt att han förtjänar sin oerhört förstående familj.

Till och med Nelsons kollegor börjar kännas som mina vänner. Cloughie tycker jag väldigt mycket om. Han äter hela tiden och han är en bra polis/människa. Judy gillar jag också, hon är väldigt analyserande och tankfull. Tanya däremot har jag svårt för och det är bra att hon inte får så mycket utrymme.

Den här serien kan till och med deckarhatare tycka om, den är uppfriskande befriad från alla bloddrypande detaljer. Här är det mest gamla ben. Trots att privatlivet tar ganska mycket plats här så tar det aldrig över. Eller egentligen är det nog avsaknaden av "vardagspussel" som gör att jag gillar detta. Alla eventuella problem med dagmammor och liknande bara löser sig. Det är jätteskönt att slippa läsa om det.

En cirkel av sten har en hel del beröringspunkter med den allra första delen i serien, Flickan under jorden. När jag kollar så visar det sig att det är tio år sedan jag läste den. Jag kan inte påstå att jag minns alla (om ens några) detaljer från den boken och generellt sett så gillar jag inte alls det här greppet. Just för att mitt minne är så... selektivt.

Som jag nämnde i början så skulle det vara lätt att tro att detta var sista delen. Någonsin. Det känns som ett avslut, men det kan ju vara så att detta är slutet på det gamla och att det nu börjar något nytt. I alla fall så vet jag att nästa del, Irrbloss, släpps i höst. I oktober som det ser ut nu.

Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 7 445 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om En cirkel av sten: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Bokdivisionen.

fredag 4 september 2020

Månadsbokslut augusti 2020

Antal lästa böcker i augusti 2020: 6

50. Den tredje rösten av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
51. Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg
52. En cirkel av sten av Elly Griffiths
53. Lögnen av Linwood Barclay
54. Ödesmark av Stina Jackson
55. Ett rent helvete av Anne Liljeroth

Antal lästa sidor: 2281
Genomsnitt/dag: 73
Genomsnitt/bok: 380

Snittbetyg: 3,91
Ingående i serie: 3
Påbörjade serier: 0
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 1

Drama: 2
Feelgood: 0
Kriminalroman: 2
Science fiction: 0
Thriller: 2

Boktolvan: 1 (9/12)
Finish that series: 2 (13/18)
Hyllvärmare: 2 (33/36)
Vi möts igen: 0 (4/6)

Kvinnor: 4
Män: 1
Duo: 1

Originalspråk (svenska): 4
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 2
Biblioteksböcker/e-lib: 0
Streamingtjänst: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 3

Antal nykomna böcker: 5
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Den tredje rösten av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Månadens överraskning: Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg
Månadens besvikelse: Lögnen av Linwood Barclay
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Ödesmark av Stina Jackson

Kommentar:
Augusti blev en märklig månad med förvånande lite läsning. Sanningen är att det var på tok för varmt för att läsa. Jag brukar ju ligga på balkongen, men där gick det inte att vara. Om man inte gillar att läsa i bastun. Böckerna jag ändå läste var väldigt bra och snittet blev smått fantastiska 3,91. Fem av sex böcker fick 4 i betyg.

Många fristående böcker, hälften av dem hör inte till någon serie (allt är relativt, som du ju vet). Två av dem ingår i min Finish That Series-utmaning, en av de två är dessutom den senast övarsatta. I alla fall i nästan två månader till. Ingen ny serie påbörjades. I serie-utmaningen ligger jag lite före. En Boktolva blev det också och även där ligger jag lite före. Det blev ingen bok läst i Vi möts igen-utmaningen, men där ligger jag ändå i fas. Bara två böcker var hyllvärmare och tre är recensionsexemplar.

Fem nya hittade till mina hyllor. Fyra av dem är recensionsexemplar, allihop överraskningar. En bok köpte jag själv. Ingen bok gavs bort. Högen med böcker som vill flytta hemifrån börjar bli löjligt hög och blir det inte okej att ha kalas snart så vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Om månadens bästa: En månad där fem av sex böcker fick samma betyg är det inte lätt att ta ut den bästa, men det får nog faktiskt bli Den tredje rösten.
Om månadens överraskning: Ett frågetecken är ett halvt hjärta var oväntat bra/berörande.
Om månadens besvikelse: Det kan tyckas underligt att kalla en bok som får en fyra i betyg en besvikelse, men Lögnen var så utomordentligt rörig i början.
Om månadens roligaste: Inget kul alls, faktiskt. Minns inte ens ett enda fniss.
Om månadens mysigaste: Inget mysigt heller.
Om månadens otäckaste: Ödesmark är inte otäck på det viset, men stämningen är så ödesmättad att den nästan vibrerar.

torsdag 3 september 2020

Hett i hyllan #264

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den sista från Bokmässan 2016 och tro det eller ej, men även den sista för hela 2016.
Stum rädsla av Nevada Barr hittade jag också i den där fantastiska montern på Bokmässan, där man kunde köpa extremt billiga böcker.

Nevada Barr (är det bara jag som tycker att det namnet är fantastiskt, nästan för fantastiskt för att vara sant, på en författare som skriver böcker som utspelar sig i olika nationalparker i USA med en huvudperson som heter Anna Pigeon?) blev jag nyfiken på för några år sedan när en bokbloggare (minns inte vilken) läste ett helt gäng av dem. Utan att tänka efter så köpte jag den. Det visade sig sedan att detta är trettonde delen i serien. Suck. Jag vet inte hur noga det är att man läser dem i ordning, men eftersom jag är jag så finns det egentligen inget annat alternativ. Jag har faktiskt lyckats hitta första delen (som jag inte heller har läst) och kanske dyker även den upp i Hett i hyllan om ett tag...

Så här står det på baksidan:
Rocky Mountain nationalpark i Colorado, mil efter mil av naturskön men oländig terräng: där försvinner tre flickor i 13-årsåldern från ett ungdomsläger. Sex veckor senare hittas två av flickorna. De är svårt medtagna och har inget minne av vad som hänt.

Anna Pigeon älskar det fria och tuffa arbetet som nationalparksranger. Men det är knappast en rutinuppgift att försöka ta reda på vad som hänt flickorna och hitta den flicka som fortfarande saknas. Är någon i den sekt som flickorna tillhör inblandad? Anna försöker knyta ihop ledtrådarna medan den krypande känslan av fara bara ökar – och det har inget att göra med den vilda naturen.

En av nationalparkens besökare är Heath Jarrod, som sitter i rullstol efter en klätterolycka för inte så länge sedan. På en kvällstur i skogen med sin hund råkar hon hitta flickorna, och ett starkt band uppstår mellan henne och en av dem. Hon engagerar sig i flickornas öde, något som blir mer utmanande och riskfyllt än hon hade räknat med.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 2 september 2020

"Ett frågetecken är ett halvt hjärta" av Sofia Lundberg

Författare: Sofia Lundberg
Titel: Ett frågetecken är ett halvt hjärta
Genre: Drama
Antal sidor: 356
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 augusti 2020




Första meningen: Det är skymning.

Baksidetext
Elin Boals lever det perfekta livet. Hon är framgångsrik fotograf i New York, hon är sedan länge gift med Sam och tillsammans har de sjuttonåriga dottern Alice. Men någonting har alltid saknats.

En dag får Elin ett brev från barndomsvännen Fredrik, han som en gång var hennes livlina under den fattiga uppväxten på Gotland. En röst från den barndom hon har gjort allt för att förtränga och som ingen annan känner till, inte ens hennes närmaste. Med det oväntade livstecknet kommer minnena och tankarna tillbaka. Det fjärmar henne allt mer från familjen och fyller henne med skam över det hon en gång gjorde, det som fick henne att fly och aldrig mer återvända.

Till sist förstår Elin att hon måste möta sitt förflutna för att kunna bli hel, för att rädda den familj hon har idag. Hon ger sig ut på en resa till en annan kontinent, men också till en annan tid och ett annat liv.

Min kommentar
För ett par år sedan dök det upp ett väldigt överraskande recensionsexemplar. Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg hör väl inte direkt till min "vanliga" genre och det är nog en av anledningarna till att den har blivit liggande. Jag har förstått det som att väldigt många gillar hennes böcker så jag har ju inte kunnat låta bli att vara nyfiken. Trots allt. I år hamnade hon på min Boktolva.

Ett berättargrepp som det nästan har gått inflation i nu är att berätta en historia med tidshopp. Så även i den här boken. Boken börjar i New York 2017, men vi gör ganska snart ett rejält hopp tillbaka till 1979 och Gotland. Nutidens tråd berättas i presens och dåtidens i imperfekt, vilket ju faktiskt är helt naturligt. Det gläder mig att Sofia Lundberg behärskar de här bytena, de sker utan att det blir vare sig hoppigt eller rörigt.

Elin, som allt handlar om, är en ganska sorglig person. Hon gömmer sig bakom kameran och låter den vara något slags skydd mot verkligheten. I stället för att vara med i ögonblicket tar hon ett foto, så hon kan titta och komma ihåg sedan. Hon låter allt (jobbet) gå före sin familj. Elin är kanske lyckad, men långt ifrån lycklig. Hennes man Sam gör egentligen likadant, men ibland har han tid och då tycker han att även Elin ska ha det. Dottern Alice känns oerhört jobbig, med en ganska rejäl brist på inlevelseförmåga och empati. Hon beter sig mer som om Elins barndom är en spännande berättelse. Inte något som faktiskt har hänt på riktigt. Låter det som att jag inte gillar dem? Det är helt rätt uppfattat. Men ingen har rätt, ingen har fel.

Allt är väldigt långsamt berättat. Förutom slutet. Där går det minsann undan och jag kan tycka att det går för enkelt, för snabbt. Hela historien känns kanske inte osannolik, men det är lite märkligt att allt blev som det blev. Jag har nog ganska svårt att tro på att man klarar att leva ett halvt liv utan att kolla upp vad det har blivit av alla från barndomen. Speciellt i den mer "nutida" tiden, där information bara är ett musklick iväg. Själv har jag nog kollat upp alla jag kände när jag var yngre.

Ett frågetecken är ett halvt hjärta är en otroligt tragisk historia om att man inte kan fly sitt förflutna. Livet är inget man kan regissera till perfektion. I alla fall inte de andra människor som finns i det. Det finns något här som lyckas få mig att alltid längta tillbaka till läsningen. Jag känner mig generös och drämmer till med en fyra i betyg.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 631 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Ett frågetecken är ett halvt hjärta: Boklysten, Romeo and Juliet och Nilmas bokhylla.

tisdag 1 september 2020

Tisdagstrion: Vatten

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Vatten.

Det finns ju uppenbarligen flera sätt att tolka det här temat. För att göra det ännu svårare så finns det en mängd böcker i min hylla som har med vatten att göra. På olika sätt. Ska vatten ha en stor roll i berättelsen? Ska titeln innehålla "vatten"? Ska det utspela sig på vatten? Ja, frågorna är många. Till slut blev det en liten blandning.

1. Fallvatten av Mikael Niemi är ju uppenbar. Här har dessutom vattnet huvudrollen.

2. Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George handlar inte alls om en bokhandel i Paris. Den utspelar sig mestadels på en flodbåt och man reser från Paris nästan genom hela Frankrike, ner till Medelhavet. Vissa delar av den här boken är helt magiska, andra är mer sentimentalt dravel (enligt mig då).

3. Vi, de drunknade av Carsten Jensen utspelar sig mestadels på vattnet. När den inte gör det så är den vid vattnet. Den här boken ser ut att vara en tegelsten, men den är så bra att sidorna bara flyger fram.