Bok: Dykaren av Håkan Östlundh

Författare: Håkan Östlundh
Titel: Dykaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrik Broman 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 september 2024




Första meningen: Någonstans djupt inne i sin dröm kämpade hon emot.

Baksidetext
Det är en ovanligt varm höst på Gotland, långt in i september dröjer sommarvärmen kvar. Två småpojkar, som åkt på badutflykt till ett gammalt vattenfyllt kalkbrott, gör en makaber upptäckt. Några meter under ytan flyter liket av en dykare. Det verkar först vara en olycka, men vid en närmare undersökning upptäcker man att han inte drunknat i kalkbrottet utan dränkts i ett badkar.

Under tiden pågår en annan ovanlig utredning vid Gotlandspolisen. En ung kvinna har anmält att hon sjutton år tidigare sett sin far slå ihjäl en ung kvinna i Frankrike. Problemet är att hennes minnen har dykt upp i drömmen. Trots vagheten i hennes vittnesmål påbörjar man en utredning, och det visar sig att hennes uppgifter stämmer kusligt väl överens med ett mord i Frankrike vid samma tid. Men minns hon verkligen allt, eller ligger det mer bakom?

När härvan av ledtrådar reds ut avslöjas mörka hemligheter som legat dolda i sjutton år och som kunde förblivit dolda om det inte varit för ett sommarbröllop och ett fotografi i ett bankfack.

Min kommentar
När jag hade läst första delen i den här serien så skrev jag sist i mitt inlägg att jag trodde att jag måste fortsätta läsa direkt. Detta var tydligen i årsskiftet 2018-2019. Fem och ett halvt år senare så var det i alla fall dags att ta sig an andra delen, Dykaren.

En av de största anledningarna till att det har dröjt så länge är att mitt minne måste ha spelat mig ett spratt. Som jag kommer ihåg det så var jag inte alls speciellt förtjust i Släke, men när jag läser vad jag har skrivit om den så verkar jag ha gillat. Faktum är att Dykaren är mycket bättre än vad jag minns första boken som. Lite roligt ändå att den här boken handlar om (förvanskade) minnen. Litegrann.

Något jag störde mig på i första boken var detaljnivån och den är fortfarande för hög. Jag behöver inga beskrivningar av att man måste öppna en dörr innan man går genom och liknande saker som man gör varenda dag. Det stör mig ändå inte alltför mycket. Oftast flyter det på bra och det är bara ibland jag hakar upp mig.

Kanske är det bara jag som tycker det är märkligt att polisanmäla någon utifrån drömmar man har. Det vet ju alla att de är sammanblandade fragment av verkligheten. De är sällan verkligheten. Fick man egentligen någon förklaring till varför drömmarna hade börjat precis nu? Var det bara terapin?

Personliga problem är det ju svårt att undvika, verkar det, så det blir en del av det här också. De hålls på en bra nivå och tar inte över. De påverkar också jobbet på ett realistiskt sätt. Fredriks frun förstår jag mig dock inte alls på. Hon verkar ha extremt höga krav på sin man. Där bland annat tankeläsare och klärvoajant tydligen ingår också. Förutom att hämta/lämna barn, laga mat, handla, städa, tvätta och så vidare.

Pluspoäng blir det för hanteringen av dåtidshistorien. Jag gillar verkligen hur Östlundh ger oss information om vad som hände den där gången, för längesedan. Det är antingen i tydliga tillbakablickar eller i väl separerade kapitel. Inget evigt hoppande fram och tillbaka och inga kursiva avsnitt som är omöjliga att läsa.

Slutet blir en aning för krystat och väldigt mycket amerikansk actionfilm. Tänkvärt är att det inte bara är prickskytte poliser behöver öva på. Så klart är det stor skillnad på övning och verklighet, men får de verkligen inte träna på att hantera farliga situationer? En sak som blir lite jobbig att hänga med i är tiden som går. Historien börjar i september. När boken är slut så har fem månader gått. Ibland framgår det inte att flera veckor har passerat.

Dykaren är en underhållande och klurig historia. En van (deckar)läsare förstår ju så klart hur en del pusselbitar ska placeras. Eller inte. Jag gillar verkligen att både polisen och jag serveras villospår. Och en liten reflektion. Det är ovanligt att en manlig författare har en manlig huvudperson. Kanske är det därför han känns så trovärdig ändå, Fredrik Broman.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 264 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dykaren: Bokstunder, Lilla O och Annikas litteratur- och kulturblogg

"Släke" av Håkan Östlundh

Författare: Håkan Östlundh
Titel: Släke
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 337
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrik Broman 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 december 2018




Första meningen: Han hade tvingats ut ur huset tidigt.

Baksidetext
Det ser ut att bli ännu en vacker sommardag, även om blåsten kommer att göra strandvistelsen mindre behaglig för solbadarna på Gotlands östkust. Vinden för också med sig en påträngande lukt av rutten tång, släke på gotländska.

Kriminalpolisen Fredrik Broman, hans fru Ninni och deras barn har förverkligat en dröm genom att köpa huset i byn utanför Hemse. Fredrik arbetar nu på polishuset i Visby. En dag får han ett larm om ett dött lamm i en sjöbod i Ronehamn. Det verkar som ett skämt först. Tills han får se djuret.

Sedan är det den gamle mannen, Gardelin, som ringer hem till honom på kvällen för att prata om en felparkerad bil med takbox. Men så säger han något om att det luktade släke och plötsligt minns Fredrik en dag i Stockholm utanför en låst lägenhet och lukten av det han sedan hittade därinne

Därefter är inget sig likt på Gotland. Sommarparadiset förvandlas till skräckens ö. Och Fredrik och Ninni inser snart att drömmen håller på att förvandlas till mardröm, att det fasansfulla som skett finns alldeles inpå knutarna.

Min kommentar
En serie som jag har hört väldigt mycket är den här av Håkan Östlundh och jag tror att det faktiskt bara är bra saker. Den här första delen köpte jag för så längesedan som sommaren 2011. Sju och ett halvt år sedan alltså. Under tiden har jag lyckats samla på mig de fyra första delarna (det finns sju om jag har fattat rätt). Det var alltså dags att ta tag i detta och med hjälp av min utmaning Sist på serien? så lyckades jag äntligen.

Serien utspelar sig på Gotland och inte, som det vanliga är, i Visby, utan i trakter där jag aldrig har varit (trots mina fyra besök på ön). I alla fall Släke (som för övrigt betyder ruttnande tång), som målar upp en riktigt mysig miljö mitt inne på ön och på östkusten. Ja, mysig om det inte hade varit för de där läskiga morden då.

När jag har kommit en bra bit in i boken så tycker jag att jag inte riktigt kan hålla med "alla andra". Jag tycker det är jättejobbigt att läsa, men jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör det. Om jag ska gissa så beror det förmodligen på detaljnivån. Allt är så oerhört detaljerat beskrivet. Och då menar jag inte de ruttnande liken. Minsta sak beskrivs, som till exempel hur man brer en macka, duschar, kliver in i en bil och så vidare. Det är också lite väl mycket ältande, mestadels när det gäller Fredriks privatliv. Så onödigt och uttröttande.

Tempot är väldigt långsamt, det är ingen action alls, vilket passar väldigt bra i den gotländska sommaren. Fredrik Broman är en väldigt ovanlig kriminalare, i alla fall i litteraturen. Han har nämligen inga direkta alkoholproblem, han är hyfsat lyckligt gift och han lyssnar vare sig på jazz eller opera för att koppla av. Jag gillar honom. Karaktärerna i övrigt är väldigt vanliga människor, ingen känns överdriven eller osannolik. Dock stör det mig lite att bara en enda gotlänning pratar gotländska och det är naturligtvis en gammal gubbe, ett original.

Mördaren får också komma till tals. Tyvärr i kursiva kapitel. I min pocketutgåva är texten så pytteliten att det är nästan omöjligt att läsa den som kursiv. Om jag nu ska nämna en detalj som kändes lite osannolik så har jag otroligt svårt att se att någon som är så mörkrädd flyttar mitt ut i ingenstans på Gotland. Men visst, det kan säkert hända. Om jag nu ska klaga på ännu en sak så är det motivet. Vad var det egentligen?

Vissa delar i historien är väldigt förutsägbara (bland annat tack vare ältandet som jag nämnde här ovanför), men det gör inget. Ibland känns det bra att ligga före polisen. Mot slutet av boken så blir det väldigt spännande och de sista 100 sidorna eller så mer eller mindre slukar jag.

Början av boken kan inte få mer än en trea i betyg, men slutet är en solklar fyra. Jag tror att jag måste fortsätta läsa den här serien redan under 2019.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,5 (beräknat på 240 betyg).
På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 158 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Släke: Annikas litteratur- och kulturblogg, Boklysten och Bokberoende.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.