Bok: Dykaren av Håkan Östlundh

Författare: Håkan Östlundh
Titel: Dykaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrik Broman 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 september 2024




Första meningen: Någonstans djupt inne i sin dröm kämpade hon emot.

Baksidetext
Det är en ovanligt varm höst på Gotland, långt in i september dröjer sommarvärmen kvar. Två småpojkar, som åkt på badutflykt till ett gammalt vattenfyllt kalkbrott, gör en makaber upptäckt. Några meter under ytan flyter liket av en dykare. Det verkar först vara en olycka, men vid en närmare undersökning upptäcker man att han inte drunknat i kalkbrottet utan dränkts i ett badkar.

Under tiden pågår en annan ovanlig utredning vid Gotlandspolisen. En ung kvinna har anmält att hon sjutton år tidigare sett sin far slå ihjäl en ung kvinna i Frankrike. Problemet är att hennes minnen har dykt upp i drömmen. Trots vagheten i hennes vittnesmål påbörjar man en utredning, och det visar sig att hennes uppgifter stämmer kusligt väl överens med ett mord i Frankrike vid samma tid. Men minns hon verkligen allt, eller ligger det mer bakom?

När härvan av ledtrådar reds ut avslöjas mörka hemligheter som legat dolda i sjutton år och som kunde förblivit dolda om det inte varit för ett sommarbröllop och ett fotografi i ett bankfack.

Min kommentar
När jag hade läst första delen i den här serien så skrev jag sist i mitt inlägg att jag trodde att jag måste fortsätta läsa direkt. Detta var tydligen i årsskiftet 2018-2019. Fem och ett halvt år senare så var det i alla fall dags att ta sig an andra delen, Dykaren.

En av de största anledningarna till att det har dröjt så länge är att mitt minne måste ha spelat mig ett spratt. Som jag kommer ihåg det så var jag inte alls speciellt förtjust i Släke, men när jag läser vad jag har skrivit om den så verkar jag ha gillat. Faktum är att Dykaren är mycket bättre än vad jag minns första boken som. Lite roligt ändå att den här boken handlar om (förvanskade) minnen. Litegrann.

Något jag störde mig på i första boken var detaljnivån och den är fortfarande för hög. Jag behöver inga beskrivningar av att man måste öppna en dörr innan man går genom och liknande saker som man gör varenda dag. Det stör mig ändå inte alltför mycket. Oftast flyter det på bra och det är bara ibland jag hakar upp mig.

Kanske är det bara jag som tycker det är märkligt att polisanmäla någon utifrån drömmar man har. Det vet ju alla att de är sammanblandade fragment av verkligheten. De är sällan verkligheten. Fick man egentligen någon förklaring till varför drömmarna hade börjat precis nu? Var det bara terapin?

Personliga problem är det ju svårt att undvika, verkar det, så det blir en del av det här också. De hålls på en bra nivå och tar inte över. De påverkar också jobbet på ett realistiskt sätt. Fredriks frun förstår jag mig dock inte alls på. Hon verkar ha extremt höga krav på sin man. Där bland annat tankeläsare och klärvoajant tydligen ingår också. Förutom att hämta/lämna barn, laga mat, handla, städa, tvätta och så vidare.

Pluspoäng blir det för hanteringen av dåtidshistorien. Jag gillar verkligen hur Östlundh ger oss information om vad som hände den där gången, för längesedan. Det är antingen i tydliga tillbakablickar eller i väl separerade kapitel. Inget evigt hoppande fram och tillbaka och inga kursiva avsnitt som är omöjliga att läsa.

Slutet blir en aning för krystat och väldigt mycket amerikansk actionfilm. Tänkvärt är att det inte bara är prickskytte poliser behöver öva på. Så klart är det stor skillnad på övning och verklighet, men får de verkligen inte träna på att hantera farliga situationer? En sak som blir lite jobbig att hänga med i är tiden som går. Historien börjar i september. När boken är slut så har fem månader gått. Ibland framgår det inte att flera veckor har passerat.

Dykaren är en underhållande och klurig historia. En van (deckar)läsare förstår ju så klart hur en del pusselbitar ska placeras. Eller inte. Jag gillar verkligen att både polisen och jag serveras villospår. Och en liten reflektion. Det är ovanligt att en manlig författare har en manlig huvudperson. Kanske är det därför han känns så trovärdig ändå, Fredrik Broman.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 264 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dykaren: Bokstunder, Lilla O och Annikas litteratur- och kulturblogg