tisdag 20 augusti 2019

Tisdagstrion: Favoriter från barndomen

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Favoriter från barndomen.

Barndomen ja... då tänker jag barn, alltså 6-9 år eller liknande. Det är ganska svårt att komma ihåg, men de här tre vet jag att jag bara älskade.

1. Plupp, denna fantastiska figur som skapades av Inga Borg.
2. Barnen i Bullerbyn av Astrid Lindgren vet jag inte hur många gånger jag läste.
3. Pricken av Margret Rey tyckte jag lika mycket om när jag läste den som vuxen.

måndag 19 augusti 2019

TV-serie: The Blacklist #1 (2013)

Titel: The Blacklist
Originaltitel: The Blacklist
Genre: Crime
Skapad av: Jon Bokenkamp
TV-bolag: NBC
Skådespelare: James Spader, Megan Boone, Diego Klattenhof, Amir Arison, Parminder Nagra
Premiär: 2013-10-17
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 22
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Netflix augusti 2019





Handling
Raymond "Red" Reddington, en efterlyst brottsling, överlämnar sig frivilligt till FBI i deras högkvarter. Han hävdar att han och underrättelsetjänsten har ett gemensamt intresse: att få fast livsfarliga förbrytare. Reddington har nu ett explosivt förslag - han vill samarbeta med FBI, men insisterar på att endast tala med Elizabeth Keen, en ny och oerfaren profilerare. Keen ställer sig frågande till Reddingtons plöstliga intresse för henne, men han upprepar att det att det är någonting särskilt med henne. Efter att FBI lyckas gripa en terrorist han lämnat information om, avslöjar Reddington att denne förbrytare bara är den första i en lång rad. Under de senaste två decennierna har han nämligen sammanställt en lista med ärkeskurkar, politiker, spioner och internationella terrorister, som FBI inte ens vet existerar, trots att de är några av världens värsta brottslingar. Reddington kallar den för sin "svarta lista".

Min kommentar
The Blacklist är ju en gammal serie och jag köpte första säsongen redan för fyra år sedan, men TV-serielistan börjar lite påminna om boklistan och jag hade nog egentligen glömt av att vi har den. När semestern började tänkte jag att vi skulle se något spännande och då hittade jag den. Nu är jag ganska irriterad över att vi int har sett den tidigare.

Det här är så otroligt spännande att vi nästan binge-watchar och vi ser alla 22 avsnitt på ungefär en vecka, vilket nog får betraktas som rekord. Hela upplägget är nytt (och inte speciellt trovärdigt, om man ska vara ärlig) och fantasieggande. Många frågor blir det (Vilka hemligheter har Tom? Vem är egentligen Liz far? Vem är mullvaden?) och jag sitter hela tiden och undrar vem man egentligen kan lita på. Alla avsnitt hör ihop, trots att varje fall avslutas i sitt avsnitt, och bildar en lång kedja. Det enda jag var lite orolig för var att mysteriet med Tom skulle dra ut på tiden. Jag avskyr när någon tråd blir för lång, det räcker liksom med en säsong för en sidohistoria.

Jag älskar James Spader! I den här rollen är han helt enkelt briljant och jag kan inte se någon annan göra rollen som Red. Jag älskar Reds anekdoter, som jag inte vet om jag ska tro på eller om de är hittepå. Tyvärr kommer inte Megan Boone, som spelar Liz, upp i samma nivå, men det kan faktiskt också bero på det lite underliga manuset. Ibland känns det som att hon har multipla personligheter. I början är hon feg och klantig, vilket är trovärdigt eftersom hon är helt ny. Efter några avsnitt har hon blivit tuff, rent av stenhård och då gillar jag henne verkligen. Sedan, mot slutet, blir hon en mes igen. Man kan liksom inte byta personlighet som det passar för avsnittet.

Diego Klattenhof, som spelar kollegan Ressler, är också riktigt bra och Parminder Nagra är alltid kul att se. Men min stora favorit, förutom Spader då, är som vanligt IT-nörden. I det här fallet Aram, som spelas av Amir Arison. Hans karaktär får inte jättemycket utrymme i början, men hans roll växer. Och minsann, Peter Stormare dyker upp i en roll också. Det är alltid en bonus.

Efter att vi hade tittat färdigt på den här första säsongen så började vi direkt på den andra. Så bra är den.



TV Time har serien 9,8 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 162 316 betyg).
Jag ger den 4,5.


Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Prospect (2018)

Titel: Prospect
Originaltitel: Prospect
Genre: Science fiction
Regissör: Christopher Caldwell, Zeek Earl
Manus: Christopher Caldwell, Zeek Earl
Skådespelare: Sophie Thatcher, Pedro Pascal, Jay Duplass, Luke Pitzrick, Sheila Vand
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: Kanada | USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 26 juli 2019





Handling
En tonårstjej och hennes far landar på en avlägsen måne, i jakt på dyrbara naturresurser. Deras kontrakt leder dem till månens giftiga skogar där de ska utvinna sällsynta ädelstenar, men i den utomjordiska vildmarken är de allt annat än ensamma. Trots rivaliserande prospektörer, plundrare och urinvånare, ska dock deras största fara ska visa sig vara en av dem själva.

Min kommentar
Jag har ju tidigare berättat om sambons jobb och filmhyllan där man kunde låna filmer. Nu var det dags att se den tredje av dem, Prospect. Även den är en film som jag många gånger har klickat på och funderat på att köpa, men aldrig gjort av någon anledning. I Prospects fall var det inte det dåliga betyget på IMDb, utan att så få faktiskt har satt betyg på den. Det brukar betyda att den är väldigt smal och de som har sett den gillar förmodligen den typen av film. Än en gång visade det sig att jag, trots allt, har bra omdöme/känsla när det handlar om att välja film.

Prospect utspelar sig någon gång i framtiden och då vill i alla fall jag se lite high-tech. Det fanns det inte här. Överhuvudtaget. Det liknar mer en film inspelad på 50-talet och rekvisitan verkar vara hämtad i närmaste garage. Vapnen ser ut som pinnar av den typen som man själv sprang omkring med i skogen som barn. Även dialogen är hämtad från forna tider, den känns krystad och högtravande.

Miljön ser ut precis som den man kan hitta var som helst, till och med i Sverige. Det är vanlig skog, men tydligen finns det något i luften som är farligt att andas eller få på sig. Därför måste man ha rymddräkt på sig så fort man är ute. Det märkliga är att luckorna på "rymdskeppet" öppnas rakt ut i den farliga luften, men väl inne i den så behöver man ingen dräkt. Det räcker till och med att gå in i ett tält för att kunna andas.

Skådespelarna gör så gott de kan med det de har att arbeta med och ingen skugga ska falla på dem. Och så är det ju alltid kul att se Pedro Pascal.

Prospect har en bra idé och förmodligen är det en film för sci-fi-fanatiker och/eller cineaster. Som jag uppenbarligen inte är då. Att det är en lågbudgetfilm förklarar ju den dåliga tekniken, men inte det dåliga manuset.



Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 4 805 betyg).
IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 9 913 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 18 augusti 2019

Smakebit på søndag: Medan mörkret faller

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Så är de sista skälvande timmarna av semestern här. Det känns lite tungt att börja jobba i morgon, men det är bara fem veckor till nästa semester så det ska jag nog klara.

Jag har inga siffror än, men det känns som att läsningen de här två veckorna har gått riktigt bra. Den ena boken efter den andra har avverkats och jag håller redan på med den sista planerade boken för augusti. Då har jag ändå också hunnit med två oplanerade. Jag har äntligen börjat läsa Medan mörkret faller av Anna Lihammer, en bok som jag har hört väldigt mycket bra saker om.

Min smakebit är från sida 148:
Professor Göran Almqvist vek långsamt och omsorgsfullt ihop tidningen och höll sedan upp den mot Henrik med en gest som var precis så nonchalant som de sociala konventionerna tillät. Perfekt avvägd så att ingen skulle kunna kalla honom oartig, samtidigt som den ville göra jävligt klart att det var precis vad han avsåg att vara.
    "Vill du läsa?" frågade han avmätt. "Nekrofilmördaren kallas han tydligen. Klatschigt, eller hur? Onekligen ett namn som fastnar i minnet."


lördag 17 augusti 2019

"Dorei" av Karolina Bjällerstedt Mickos

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Titel: Dorei
Genre: Fantasy
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Till Esperani 3
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2019
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juli 2019




Första meningen: Den brinnande pilen krossade fönsterrutan, missade Laronas ansikte med en tvärhands bredd och borrade sig in i väggpanelen.

Baksidetext
Larona kämpar förtvivlat för att återupprätta det fallna Storriket, och när hela Norrstad står i lågor inser hon att den nyfödda kronprinsessan Berilen måste föras i säkerhet. Uppdraget går till Dorei, en ung kvinna med ovanliga krafter. Som skydd får hon med sig soldaten Turq, duvpojken Gambor och den mystiske Sagern.

Men det är onda tider. I skogen dånar trummor. Ryktet går om en hemlig sekt, de fruktade gnistbärarna. De sägs ägna sig åt blodsriter och leds av en man vid namn Mantor.

Dorei och hennes sällskap ger sig ut på en resa som blir farligare och mer fantastisk än vad någon kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Dorei är tredje och sista delen i serien Till Esperani. Svensk fantasy som är helt annorlunda än det i alla fall jag tänker på när jag hör ordet fantasy. Här finns inga långa (tråkiga) vandringar, inga drakar, inga magiska svärd/stavar och inte speciellt mycket magi. Med magin blev det lite annat i den här delen, men allt det andra är fortfarande sant.

När jag börjar läsa så känner jag mig fullständigt förvirrad och tyckte att jag måste ha glömt allt. Den här Dorei-människan kom jag inte alls ihåg och hon behandlades verkligen som att man borde ha känt till hennes historia. Okända namn kastas fram och saker antyds. Det visar sig att det inte alls är jag som har fått dåligt minne, Dorei har inte varit med tidigare. Det är väldigt synd när en bok hamnar på minus så direkt, som den ju gör när den får mig att känna mig irriterad och lite korkad. Det har för övrigt hänt massor sedan förra boken, som nu bara antyds, och det känns som att det lätt skulle kunna ha varit en bok emellan.

Dorei är ingen sympatisk person, hon heller. Det verkar vara genomgående för de här böckerna, att huvudpersonen inte är speciellt lätt att tycka om. Dorei är självgod och vill gärna tänka på sig själv som en martyr; "titta vad duktig jag är som lider så här mycket". Precis som i de två tidigare delarna så växer huvudkaraktären mot slutet. Jag gillar det här upplägget, att fokus skiftar mellan olika personer. Väldigt många av karaktärerna är ändå återkommande, bara inte lika viktiga.

Samhällskritiken, som jag tycker finns här, fungerar väldigt bra. Inga pekpinnar alls. Dock känns berättelsen lite för naivt berättad och det är lite symptomatiskt att "vapenvägraren" blir räddad av andra. Med vapen. Hur det hade slutat annars kan man bara gissa. Jag är i alla fall tacksam för att det framgår att man inte kan gömma sig, man måste stå upp för det man tror på. Även om man ibland måste slåss för det.

Nu är ju detta fantasy, vilket betyder att världen inte behöver fungera som vår, och jag kan köpa att ammor har mjölk utan att någonsin ha fått egna barn. Jag kan också köpa att blod inte koagulerar. Men när vägvisare och skuggor börjar slåss så känner jag ett det bara blir för mycket för mig. Båda dessa har jag sett mer som symboler för den väldigt fina tanken som genomsyrar serien, att allt och alla är sammankopplade. När de plötsligt blir verkliga så är jag väck, skulle man kunna säga.

Det är fortfarande så att många kapitel är på tok för långa och det är svårt att hitta något naturligt ställe att pausa på. Dorei är också för lång, även om den är betydligt kortare än fantasy brukar vara. Slutet är ja, det är lite för puttenuttigt för mig, jag är inte så glad i den här typen av slut. Jag hade nog gillat de här böckerna mycket mer för 40 år sedan och jag tycker att de är ett självklart val för den yngre publiken.

Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Dorei: Boklysten, Håkans Hylla och Catahya.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 16 augusti 2019

Från A till Ö: Z - Zebra

Z - Zebra. En karaktär du inte visste var god eller ond.
Är h*n verkligen så ond eller god som h*n utger sig för att vara? En karaktär du var osäker på vilken sida h*n tillhörde. Alternativt en karaktär som visade sig inte vara på den sida du först trodde.

Ja, det förutsätter ju på något sätt att jag blev överraskad över ett "sidbyte". Jag är inte säker på om det har hänt sedan Harry Potter och Sirius Black, men honom vill jag inte välja. I stället väljer jag en karaktär som jag fortfarande inte är riktigt säker på om han är god eller ond. Jag vet att Evan Smoaks intentioner är goda, men vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.

Bilden är länkad till mitt inlägg.
Vem är Evan Smoak? av Gregg Hurwitz

torsdag 15 augusti 2019

Hett i hyllan #209

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

En hel hög från bokrean 2016.
Jag vet inte om de här böckerna egentligen hör ihop. Förmodligen inte. De får ändå hamna i samma inlägg för de köptes vid samma tillfälle.

Jag hade nästan precis läst ut Ensamma hjärtan och hemlösa hundar när alla Lucy Dillons böcker i pocket reades ut. Jag köpte alla fyra som fanns då. Hundar, hus och hjärtats längtan, Hundra omistliga ting, Och så levde de lyckliga och Tango för vilsna själar flyttade hem till mig och tanken var ju, så klart, att de skulle läsas ganska snart.

Drygt tre år senare är alla fyra fortfarande olästa (och har fått sällskap av en femte). Det här är inget mindre än ett mysterium (inte att det har dykt upp en femte utan att de är olästa) för mitt behov av feelgood verkar ha ökat de senaste åren och jag vet ju att Lucy Dillon är feelgood.

Många av Lucy Dillons böcker utspelar sig i den fiktiva byn Longhampton, men jag tror inte att böckerna är någon serie. De verkar i alla fall handla om olika människor, men jag tror att jag tar det säkra före det osäkra och läser dem i den ordning som de är utgivna, i original då. Den jag redan har läst får bli undantaget för det är egentligen hennes andra bok.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 14 augusti 2019

"Silvervägen" av Stina Jackson

Författare: Stina Jackson
Titel: Silvervägen
Genre: Thriller
Antal sidor: 296
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 juli 2019




Första meningen: Ljuset.

Baksidetext
Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.

Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.

Min kommentar
Den här boken har ju fått väldigt mycket uppmärksamhet, bland annat blev den utsedd till Årets bästa kriminalroman 2018 av Svenska Deckarakademin. I år är den en av tolv nominerade till Årets bok av Bonniers Bokklubbar. Jag tror inte jag har läst en negativ mening om Silvervägen. Det är en av förklaringarna till att jag läser den först nu, jag ville att hajpen skulle lägga sig lite, annars kanske mina förväntningar skulle krossa boken.

Jag har aldrig varit norr om Sälen (i Sverige) så jag kan inte alls uttala mig om miljön är verklighetstrogen eller ej. I mitt huvud är den i alla fall det. Precis så här föreställer jag mig naturen där långt uppe i norr. Stämningen är helt fantastisk, nästan suggestiv. Det enda som stör är myggens inande. Och det menar jag bokstavligt. Inande och olika former av det upprepas så till den milda grad. Kanske är det medvetet för att sätta stämningen och det funkar de första tio gångerna eller så. Sedan blir det bara störigt.

Leffe träffar på de mest udda typer på sina irrfärder i ödsligheten. Här finns läskiga preppers, fulla av konspirationsteorier. Det är bara foliehatten som saknas. Här finns läskiga ensamma män, med porrtidningssamlingar eller vapen. Gemensamt för alla som han träffar är att de lever i samhällets utkant, de är inte riktigt accepterade. Leffe och Meja är lättast att relatera till, för mig. De känns mest "normala" och jag har så lätt för att känna Leffes frustration över de där människorna som hellre stoltserar med sin sorg på Facebook än gör något konkret.

I början förstår jag inte riktigt sambandet mellan de två trådarna (nej, jag hade inte läst baksidetexten och nej, jag visste faktiskt inte vad boken handlade om) och jag blir lite förvirrad. Jag vet inte ens om de utspelar sig samtidigt, men jag bestämmer mig för att strunta i det och bara läsa vidare med förhoppningen att det skulle ge sig. Det gjorde det.

Det är väldigt långsamt och stämningsfullt berättat, nästan vackert. Trots skitigheten. Speciellt första halvan, under uppbyggnadsfasen, där obehagskänslan var väldigt stor. Jag tycker Silvervägen byter skepnad i andra halvan och blir en helt annan bok. I andra halvan blir allt alldeles för uppenbart och en något repetitiv transportsträcka till slutet. Ett slut som blir lite dussinvara. Jag är inte helt förtjust i den typen av upplösning där förövaren berättar allt för sitt offer, det känns alldeles för enkelt och det hade inte behövts. Jag tror att vi alla fattade ändå.

Jag skulle absolut inte kalla Silvervägen för deckare, eventuellt kan det vara en thriller, men framför allt så är det ett drama. Lite som Ane Riels Kåda. Det är synd att sådana böcker klassas som deckare, men de som ratar en hel genre medan de upprepar sitt mantra "deckare är dålig litteratur" får helt enkelt skylla sig själva när de missar de här guldkornen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 1 624 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Silvervägen: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Just nu - just här.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 13 augusti 2019

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker jag ser fram emot att läsa.

Det här blir jättekonstigt. Faktum är att jag ser fram emot att läsa alla olästa jag har i hyllan (plus några hundra till, gissar jag), så hur ska jag tackla detta? Jag tror att jag väljer de som jag tror och antar ligger ganska nära i tiden.

1. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón har jag alltid hoppats att jag skulle läsa i Barcelona. Så blir det inte. Men i Spanien kommer jag (nog) att vara i alla fall.
2. Den tysta patienten av Alex Michaelides lyckades tydligen krönas till 2019 års stora thriller. Utan att jag hade hört talas om den.
3. Albino av Mons Kallentoft och Anna Karolina är inte släppt än (planerad i oktober), men jag är övertygad om att jag kommer att läsa den. Så snabbt som det bara går.

måndag 12 augusti 2019

Film: Hotel Artemis (2018)

Titel: Hotel Artemis
Originaltitel: Hotel Artemis
Genre: Action
Regissör: Drew Pearce
Manus: Drew Pearce
Skådespelare: Jodie Foster, Sterling K Brown, Sofia Boutella, Jeff Goldblum, Dave Bautista
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: Storbritannien | USA
Längd: 94 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 19 juli 2019





Handling
Tio år fram i tiden är Los Angeles en stad präglad av våldsamma upplopp och rekordhög kriminalitet. På det topphemliga privatsjukhuset Hotel Artemis jobbar den tuffa, orubbliga sjuksköterskan Jean och hennes livvakt Everest. Här har de fullt upp med att rädda livet på stans värsta brottslingar. Bara medlemmar får vård och verksamheten har strikta regler: medför inga vapen, förolämpa aldrig personalen och sist men inte minst, döda inte andra patienter. Hotel Artemis förbudslista ignoreras på daglig basis…

Min kommentar
Förra veckan berättade jag ju om sambons jobb och filmhyllan där man kunde låna filmer. Hotel Artemis är den andra av dem och även den är en sådan där film som jag har kikat på många gånger, men aldrig har köpt. Även i det här fallet på grund av ganska dåligt betyg på IMDb. Då är det ju lite lyxigt att få möjligheten att se den ändå.

Miljön är supersnygg, eller egentligen snarare mörk och skitig, men det är snyggt gjort. Los Angeles 2028 verkar inte vara något bra ställe. Det lilla, speciella hotellet är lika mörkt, men förhoppningsvis rent. Dock är det inte ett hotell jag gärna hade tagit in på.

Storyn är tunn som ett smörgåspapper, men grundförutsättningen är spännande. Det finns också en hel del fräcka och spännande detaljer (som till exempel det första dödsfallet genom en 3D-printer?), men de betyder ju ingenting om det inte finns någon helhet att hänga upp dem på.

Det här känns inte alls som en Jodie Foster-film, vid första anblicken, men när jag tänker efter så är nog sjuksköterskan en typisk Jodie Foster-karaktär. I alla fall så är hon bra, precis som vanligt. Det gäller även Sterling K Brown. Dave Bautistas karaktär är som den brukar vara, men den kan han ju. Jag måste också vara den enda i hela världen som tycker att Sofia Boutella är en dålig skådis. Snygg är liksom inte ett kriterium för att kunna agera. Vad Jeff Goldblum gör i den här filmen är ett mysterium.

Hotel Artemis är förutsägbar och lite tråkig på det viset. Jag blir aldrig nyfiken och jag undrar aldrig över vad som ska hända härnäst. Det kan i och för sig också bero på att jag inte bryr mig ett dugg om karaktärerna. Filmen borde vara bättre med de förutsättningar som den trots allt har.



Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 18 005 betyg).
IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 32 035 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 11 augusti 2019

Smakebit på søndag: Böljelek

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Hälften av semestern har gått och den här helgen har vi långhelg i Karlshamn. I dag hoppas vi på fint väder för då bär det av till Hanö. Mitt västkustska sinne skulle verkligen behöva lite hav och ö just nu.

Jag har många gånger kikat på en historisk deckarserie som utspelar sig i Karlshamn och vad skulle passa bättre än att läsa den i Karlshamn. Tänkte jag. Tyvärr fanns den inte som e-bok så det blev till att ta sig till biblioteket för att låna en analog upplaga. Böljelek av Johanna Limme och Martin Palmqvist utspelar sig 1897 och är första delen i en serie om kyrkoherde Simon Eldfeldt.

Min smakebit är från sida 63:
Jönsson förstod att han inte kunde fly från giftermål hur länge som helst. För varje dag som gick kom han en dag närmare. Mormor Bothilda hade påtalat det vid flera tillfällen och innerst inne visste Jönsson att hon hade rätt. Det var helt enkelt en jäkla tur att han inte tillhörde kvinnfolket för då hade han suttit ordentligt uppe på glasberget vid det här laget.
    "En ogift karl i vår familj är helt oacceptabelt", hade hans åttioåriga mormor Bothilda sagt. "Människor skulle kunna tro att Ivar inte riktigt var funtad som oss andra. Att han var precis som far sin."

lördag 10 augusti 2019

"Miraklet" av Emma Donoghue

Författare: Emma Donoghue
Titel: Miraklet
Genre: Drama
Antal sidor: 300
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Wonder
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juli 2019




Första meningen: Resan var inte värre än vad hon hade föreställt sig.

Baksidetext
Anna är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Hennes familj tror att hon är utvald av gud, och att hon kan komma att bli Irlands första helgon på över 500 år.

Fallet väcker stor uppmärksamhet i hela landet och journalister och turister flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också sjuksköterskan Lib som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick. De två utvecklar ett slags vänskap och Lib blir alltmer orolig. Anna får verkligen ingen mat i alla fall inte vad Lib kan se men med tiden börjar hon uppvisa diffusa och skrämmande symptom.

Min kommentar
Miraklet är en av de där böckerna som har dykt upp som en överraskning och ja, jag är väl inte den snabbaste med att läsa dem. Speciellt när det är en bok som låter lite... annorlunda mot vad jag brukar läsa. Jag har ändå hört väldigt mycket om den och bara bra saker, tror jag, och lite nyfiken är man ju av sig.

Jag vet inte om jag hade fattat att boken utspelar sig på Irland. Det tycker jag är en bonus. Nu är jag extra glad över den där Irlandsresan för några år sedan, då vi fick veta väldigt mycket om den irländska historien. Om potatispesten och den stora svälten. Den här boken utspelar sig några år efter, i slutet av 1850-talet. Det underlättar om man känner till det irländska kynnet och en del bakgrund när man läser Miraklet. Annars kan nog det som händer här förefalla fullkomligt osannolikt.

Miraklet är den typ av bok där jag byter åsikt om en del av karaktärerna, föremålen för min ilska skiftar lite längs vägen. Det är otroligt skickligt gjort och inte alla bemästrar detta. Lib, sjuksköterskan som ska vakta Anna, retar mig till vansinne i början. Hon är fruktansvärt osympatisk. Hon är inskränkt och nedlåtande, tycker sig vara förmer än de fattiga, starkt troende irländarna. Om hon inte hade varit så fördomsfull så kanske hon hade hört vad folk faktiskt sa.

Första halvan av boken är väldigt långsam, inte seg eller dålig. Bara långsam. Jag kunde inte riktigt förstå storheten. I andra halvan uppenbaras den ena sanningen efter den andra. Den ena värre än den andra. Andra halvan blir sträckläsningsmaterial. Språket flyter på bra, men ibland kommer det en och annan lösryckt mening, som inte verkar passa in. Om det beror på översättningen eller på originalet vet jag inte.

Det finns väldigt mycket att säga om skeendena här och om vilket elände missbruk av religionen har ställt till med. Ofta används den ju för att hålla "det vanliga folket" nedtryckt och lydigt, speciellt förr. Katolicismens skuldbeläggning frodas, önskan om och tron på ett mirakel överskuggar allt annat. Till och med ett döende barns behov. Lib ställs inför många moraliska frågor, nästan alla andra skyller på Guds vilja när de väljer att låta ett barn dö. Det finns så oerhört mycket att uppröras över här.

Jag skulle vilja påstå att Miraklet är en riktig bokcirkelbok. Här finns hur mycket som helst att diskutera. Det viktiga är att ha ett öppet sinne.

Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 55 296 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Miraklet: Johannas deckarhörna, C.R.M. Nilsson och LexieLäser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 9 augusti 2019

Fullbordad utmaning 2019:1

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är andra året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kunde ha varit många fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

De här fick äran att vara med 2019:
Linwood Barclay (Sveket)
Sharon Bolton (Dödsdömd)
Sheila O’Flanagan (Livet kan börja)
Gilly Macmillan (Under ytan)
Ann Rosman (Vågspel)
Karin Slaughter (Den goda dottern)

Den här uppställningen får nog betraktas som ett säkert kort. Endast två av dem, Gilly Macmillan och Karin Slaughter, hade jag bara läst en enda bok av så de kunde eventuellt vara lite osäkra. Men nej, de förstärkte sin ställning och får nog betraktas som favoritförfattare nu.

Linwood Barclay, Sharon Bolton och Ann Rosman var jag ganska säker på skulle klara återseendet och det gjorde de allihop. Barclays bok var till och med bättre än jag hade hoppats på.

Sheila O'Flanagan var jag lite tveksam till, jag har inte varit helt övertygad av hennes böcker, men den här var faktiskt riktigt bra. Inte alls så där tramsig och flamsig som jag minns de andra böckerna jag har läst. Och rejält med svärta. Jag kan tänka mig att läsa mer av henne nu.

Årets upplaga av Vi möts igen var ju lite annorlunda jämfört med förra årets. 2018 var det mer typ andra chansen, men i år så satsade jag mer på författare som jag var ganska säker på att jag skulle gilla. Så facit blir att jag definitivt vill läsa mer av fem av dem och en kan jag tänka mig att läsa mer av. Ett bra facit, tycker jag.

torsdag 8 augusti 2019

Hett i hyllan #208

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Mer från bokrean 2016.
Skuggorna av Katarina Wennstam vet jag precis varför jag köpte i alla fall.

Jag har läst flera av Wennstams böcker och de brukar vara väldigt bra. Aktuella, trots att många av dem har en del år på nacken. Skuggorna är tredje delen om kriminalinspektör Charlotta Lugn. Jag har inte läst de två tidigare, dock har jag läst en novell om samma Charlotta, som utspelar sig innan de här böckerna. Tror jag.

Temat just i Skuggorna är ett som brukar göra mig otroligt upprörd. Det där med hämnd har jag aldrig förstått och jag tror att jag aldrig kommer att göra det heller. Det ska bli intressant att se vad Wennstam gör med det ämnet.

Det har kommit fem delar (jag har fyra) och den sjätte släpps tydligen nu i augusti. Kanske är det dags att ta tag i den här serien snart.

Så här står det på baksidan:
Hämnd. Många har nog tänkt tanken, att de skulle vilja slå tillbaka. Ge igen. Skuggorna gör det. De söker upp männen, som har slagit. Männen, som hatar kvinnor. Männen, som rättsväsendet inte har kunnat stoppa. De dyker upp från ingenstans, slår till och försvinner igen. Öga för öga. Tand för tand. Det blir Charlotta Lugns uppgift att spåra och gripa dem. Och försvarsadvokat Shirin Sundin ställs inför ett både moraliskt och juridiskt dilemma: Vem är offer och vem är förövare? Vad händer med ett samhälle där kvinnorna slår tillbaka? Vad händer om männen börjar bli rädda?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 7 augusti 2019

"Ett förbud mot mord" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Ett förbud mot mord
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 379
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The murder stone
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 4
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 juli 2019




Första meningen: För över hundra år sedan upptäckte rövarbaronerna sjön Lac Massawippi.

Baksidetext
Det är högsommar och den förmögna familjen Finney har samlats på värdshuset Manoir Bellechasse för sin årliga släktträff. Men i takt med att temperaturen stiger börjar också gamla hemligheter och bittra rivaliteter att komma upp till ytan. Och när värmevågen kokar över till en våldsam nattlig storm, lämnar den ett lik efter sig.

Kriminalkommissarie Armand Gamache - som firar sin bröllopsdag på Bellechasse tillsammans med sin hustru - finner sig plötsligt i ett hus fullt av misstänkta. Han tar sig an utredningen. Men vad Gamache inte anar är att detta också kommer att föra honom tillbaka till några av de mörka vrårna i hans egen historia...

Min kommentar
Det här är en serie som länge har fått leva på undantag. Trots att jag gillade första delen, som jag läste för fyra år sedan så tog det evigheter innan jag fortsatte. Därför bestämde jag mig för att följa årstiderna i böckerna, bara för att inte glömma att läsa dem. Det fungerar förvånansvärt bra. Och jag fastnar mer och mer för det här för varje bok.

Jag hade nog inte riktigt fattat att det var dags att byta ut den mysiga lilla byn Three Pines mot ett hotell mitt ute i den kanadensiska vildmarken, men så var det tydligen. Ett enda litet kort besök blir det dock i Three Pines, där man får möta några av de välkända karaktärerna. Men det gör inget. Jag gillar den nya platsen också. Dessutom följer att par karaktärer med från byn till hotellet.

Armand Gamache får mer kött på benen i den här boken, man får veta lite mer om hur han blev som han blev. Han är så långt ifrån den stereotypiske kriminalaren att han nästan är dess raka motsats. Han är en riktig livsnjutare. Det är så uppfriskande att läsa om en så oerhört sympatisk huvudperson. Även Armands fru, Reine-Marie, får en tydligare kontur. Av poliserna är det dock fortfarande Jean Guy som är min favorit. Han är så härligt kantig. Fyrkantig. Peter Morrow är precis den lilla människa som jag fick känslan av redan i första boken. Nu får man veta varför.

Det är väldigt få karaktärer i Ett förbud mot mord. I kombination med den isolerade miljön så blir detta en riktig pusseldeckare. Det har nog alla böckerna varit hittills, men här blir det ännu tydligare. Något som också blir tydligare är arvet från Agatha Christie. Med en släng av Morden i Midsomer. Trots mord och elände så är det mysigt.

Att det tar 100 sidor innan själva mordet inträffar gör mig absolut ingenting. Visst finns det ett problem att lösa, men det är liksom inte det som är det viktiga. Det är allt runt omkring som gör att jag vill fortsätta läsa. Här finns inga blodiga detaljer. Ingen action heller. Förutom en scen på ett tak, som jag faktiskt tyckte inte riktigt passade in. Ledtrådar pytsas ut lite i taget och jag gillar det makliga tempot. Titeln känns lite underlig, men den får sin förklaring (och helt ärligt, Mördarstenen låter inte speciellt bra på svenska).

Jag brukar ju klaga på föreläsningar och förklaringar, men uppenbarligen funkar det om det är bra gjort. Som här. Jag får lära mig massor om den kanadensiska historien, om konflikten mellan fransktalande och engelsktalande. Och om bin. Något som till min stora glädje inte nämns mer är den uttjatade Arnot-affären.

Det här är välskrivet, smart och spännande. Nästa bok utspelas i september så jag får vänta ett tag på att läsa den, men den är redan inplanerad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 42 697 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Ett förbud mot mord: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Midnattsord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 6 augusti 2019

Tisdagstrion: Katter

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Katter.

Vi kan väl först slå fast att jag är en kattmänniska. Det här temat borde passa mig som handen i handsken. Och det gör det faktiskt. Jag har valt att helt bortse från eventuella katter på omslag utan har gått på katter som karaktärer.

1. Doktor Sömn av Stephen King är fortsättningen på Varsel (eller The Shining, om man hellre vill det). Här får man veta vad som hände med sonen Danny. Han har en katt.
2. Granne med döden är en av de äckligaste böcker jag har läst (på ett bra sätt). En av mina favoritkaraktärer är katten.
3. Bödelns sång av James Oswald är tredje delen om kommissarie McLean i Edinburgh. Min favoritkaraktär är McCutcheons katt.

måndag 5 augusti 2019

TV-serie: Himmelsdalen #1 (2019)

Titel: Himmelsdalen
Originaltitel: Sanctuary
Genre: Thriller
Skapad av: Charlie Fletcher
TV-bolag: C More
Skådespelare: Josefin Asplund, Philip Arditti, Agnieszka Grochowska, Matthew Modine, Richard Brake
Premiär: 2019-05-30
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på C More juli 2019




Handling
Himmelsdalen är en psykologisk thriller om enäggstvillingarna Siri och Helena som inte har haft någon kontakt med varandra på flera år. När Helena plötsligt får en inbjudan att hälsa på Siri på en resort i Alperna, Himmelsdalen, är hon först avvaktande - men ser det snart som en chans till en spännande semester från sin trista tillvaro hemma i Västerås.

Men när Helena vaknar upp, dagen efter sin ankomst, inser hon att Siri är borta och att platsen hon är på inte är någon resort, utan en avancerad anläggning där man forskar och experimenterar på psykopater. Siri har lämnat Himmelsdalen och sin syster. Helena är nu fast i en levande mardröm där ingen är den de verkar vara och där alla tror att hon är den manipulativa, våldsamma och sjuka systern Siri.

Min kommentar
För några år sedan läste jag Himmelsdalen (fem år sedan var det minsann, tänk vad tiden går fort) och jag hade väldigt många invändningar mot själva förutsättningarna till det som sker. TV-serien ville jag så klart se, men jag har nog i stort sett samma problem med den. Även om det inte känns som riktigt samma historia som i boken och att, i boken manliga, tvillingarna har bytt kön hjälper inte ett dugg.

Hela grunden till den här historien är att Helena, utan att kolla upp något överhuvudtaget, ger sig iväg för att besöka sin tvilling som hon inte har haft någon som helst kontakt med på en väldig massa år. Helena verkar i övrigt vara en normalbegåvad person som jobbar med IT (tror jag) och en enkel googling borde ha berättat för henne vilken sorts ställe hon var på väg att besöka.

Det är väl lika bra att ta mer som stör mig på en gång? Nog för att de flesta som jobbar i Himmelsdalen verkar vara precis lika störda som sina patienter, men att överhuvudtaget inte bry sig om att kolla upp en persons identitet, speciellt när det faktiskt finns en reell risk, känns bara korkat. Tandkort och benbrott är ju så enkelt att kontrollera. Det är inte särskilt trovärdigt, även om det nu motsvarar alla mina fördomar mot psykologer.

Miljön är helt fantastisk och man får se mycket av den, ibland känns det som en turistbroschyr, men inte på ett dåligt sätt. Skådespelarna kommer från ett helt gäng olika länder så språket är engelska. Till och med svenska Josefin Asplund pratar engelska med sig själv. Man skulle kunna få för sig att de spelar lite oengagerat, men jag tycker det stämmer bra med tanke på att de flesta faktiskt är psykopater.

Det här skulle ha kunnat vara så klaustrofobiskt och nervpirrande, men alla dessa försök till invecklad intrig och oväntade vändningar blir för konstlat och krystat. Inte lyckas det speciellt bra heller.

Om man bortser från att grundförutsättningarna kanske inte är övertygande så är det här ändå helt okej underhållning. De första avsnitten är lite sega, samma saker händer liksom bara om och om igen, men i de två eller tre sista bränner det till ordentligt. Det verkar som att det är tänkt att bli en fortsättning, vilket känns lite onödigt. Det är inte någon tjock bok och man behöver inte dra ut på upplösningen. Jag är rädd för att det bara kommer att bli en massa upprepningar i andra säsongen.

De sista skälvande minuterna av säsongsavslutningen [spoiler]Helena lyckas fly och stoppar en bil för att få skjuts därifrån. Tyvärr är det Redpaths militärkollega som kör bilen. Och i lastutrymmet sitter redan Siri.[/spoiler]



TV Time har serien 8,84 i genomsnitt.
IMDb har serien 6,7 i genomsnitt (beräknat på 199 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på discshop.

Film: Mile 22 (2018)

Titel: Mile 22
Originaltitel: Mile 22
Genre: Action
Regissör: Peter Berg
Manus: Lee Carpenter
Skådespelare: Mark Wahlberg, Lauren Cohan, Iko Uwais, John Malkovich, Ronda Rousey
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 94 min
Serie: -
Såg den på DVD 12 juli 2019





Handling
Ett elitförband med amerikanska underrättelseofficerare får hjälp av en hemlig taktisk specialstyrka i ett försök att smuggla en ljusskygg och hemlig polis som sitter på väldigt känslig information som kan skada rikets säkerhet.

Min kommentar
En fredag kom sambon hem från jobbet och visade fem foton på hyllplan med filmer som hade ställts där och som de anställda fick låna eller ta. Eftersom sambon har i stort sett noll koll på vad vi har sett så fick jag titta igenom bilderna och ge honom en lista. Mile 22 är en av de filmerna som lånades hem. Många gånger har jag kikat på den här filmen när jag shoppat film, men jag har alltid hejdat mig. En av anledningarna är att jag har otroligt svårt för Mark Wahlberg. Han är inte någon bra skådis och filmerna han är med i brukar inte vara heller vara speciellt genomtänkta. Det finns dock undantag och jag hoppades ju att Mile 22 skulle vara ett av dem. Så fel man kan ha.

Mark Wahlberg är så dålig i den här filmen. Han är inte trovärdig för fem öre, bara irriterande och gapig. Det värsta är dock manuset, det är uselt. Någonstans gömt i våldsamheterna kan jag ana en handling, men de har gömt den väl. Utförandet får inte heller några höga betyg av mig. Det är hoppigt och rörigt, klippen är så snabba att det är i stort sett omöjligt att se vem som egentligen slår på vem. Slagsmålen är för övrigt helt sanslösa. De har till och med lagt på splatterljud när någon skjuts/knivhuggs.

Karaktärerna är... ja, jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning om vilka de är eller vad som eventuellt driver dem. Jag bryr mig inte ett dugg om dem.

Filmen är i alla fall inte två timmar lång, det är bra, men av filmens 94 minuter (inklusive eftertexter, antar jag) så svärs, skriks, skjuts och slåss det i minst 80. Känns det som. Till min stora förvåning så sägs det att detta ska bli en trilogi. Jag kommer inte att se dem och Mile 22 åker direkt tillbaka till sambons jobb.



Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 11 369 betyg).
IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 49 429 betyg).
Jag ger den 2,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.