söndag 16 juni 2019

Smakebit på søndag: Den onde samariten

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen har varit lugn och skön, inga måsten och inga sociala evenemang. För mig. Däremot hade sambon sommarfest på jobbet i fredags, vilket betydde att jag fick rå mig själv hela kvällen. Det blev en maratonsession framför Netflix och deras version av Watership Down i form av en miniserie på fyra avsnitt. Den var riktigt bra, men så är jag väldigt svag för de där kaninerna.

Boken jag läser just nu tar jag mig väldigt långsamt igenom. Den onde samariten av Mason Cross är andra delen om Carter Blake, konsulten som är duktig på att leta upp personer som inte vill bli hittade. Jag funderade länge på varför jag inte orkade med några längre lässtunder och igår morse slog det mig; jag blir helt enkelt utmattad av all information som överfaller mig från sidorna. Tyvärr är större delen av den fullständigt ovidkommande. Annars är historien intressant.

Min smakebit är från sida 236:
"Den första som han grävde ner - den första som vi känner till - hette Rachel Morrow."
    Allen tog fram filen om henne på iPaden och förstorade bilden - en vanlig porträttbild - med en fingerrörelse. Den var alldeles säkert hämtad ur körkortsregistret och såg ut som de flesta sådana bilder brukar göra - man fick en tillräckligt god uppfattning om individens utseende, ras, kön, ålder, hårfärg och allt det övriga samtidigt som den inte riktigt klarade att återge något av personligheten. För länge sedan hade jag läst ett slags förklaring på hur det kom sig. Det hade visst att göra med kombinationen av stark belysning och den fotograferades vetskap om att bilden skulle komma att utgöra ett officiellt dokument under de närmaste fem till tio åren.

lördag 15 juni 2019

"Sprickor i jorden" av Mariette Lindstein

Författare: Mariette Lindstein
Titel: Sprickor i jorden
Genre: Thriller
Antal sidor: 494
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Pilgrimsfalkens väktare 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 maj 2019




Första meningen: Den sommaren åkte Carl och jag tillbaka till Sverige.

Baksidetext
Tvillingarna Alex och Dani försöker återhämta sig efter att Dani kidnappades av en elitistisk sekt. De lämnar Sverige och flyttar till ett hus vid havet i Kalifornien, USA. Men det visar sig vara svårt att bygga upp ett nytt liv. Dani har fött en son, men traumat från sektens våld har förändrat henne och gjort henne kallare och svårare att nå. Samtidigt förtränger Alex det hemska som har hänt och lider av flashbacks. Mitt i allt detta finns Carl, Alex chef och älskare, som gör allt för att beskydda dem. Men så en dag dyker en mystisk, karismatisk kvinna upp i deras liv. Hon påstår att hon arbetar med välgörenhetsarbete i en fråga som Carl brinner för. Och även Carl förändras.Garantierna för trygghet försvinner. En ny mardröm börjar. Sekten har nämligen ett nytt mål i sikte: Danis nyfödda son.

Min kommentar
För nästan exakt ett år sedan så läste jag första delen i den här serien, min första bok av Mariette Lindstein (nej, jag har inte läst serien om Via Terra, än). Den gav mersmak, skulle man kunna säga. Jag blev därför överlycklig när jag hittade Sprickor i jorden på hallgolvet.

Som vanligt har jag lite problem med att komma ihåg exakt vad som hände i förra boken, men de problemen var faktiskt inte speciellt stora den här gången. Händelserna i Vit krypta var ganska förankrade i mitt minne, märkte jag. Jag behövde bara små puffar i rätt riktning så var allt tillbaka.

I Sprickor i jorden befinner vi oss både i Sverige och USA, närmare bestämt San Francisco. Miljöbeskrivningarna därifrån är fantastiska och jag kan nästan känna solen och dofterna. För att inte tala om jordbävningen. Mariette gör ett jättejobb och lyckas faktiskt nästan sälja in San Francisco och då gillar jag ändå inte storstäder.

Jag vet inte om jag hade för höga förväntningar på den här boken, men jag tycker inte att den är lika spännande som förra delen. Sprickor i jorden är mer obehaglig än spännande. Det är ju inte heller fy skam, men jag tycker det går för långsamt. För mig är det för lite thriller och för mycket relationer och svartsjukedrama, de scenerna gör att jag tappar intresset en aning. Det blir lite som Nora Roberts, fast mycket bättre. Boken hade nog vunnit en del på att vara lite kortare.

Karaktärerna är tydliga och, tror jag, trovärdiga. Jag känner i alla fall att det är fullt möjligt att de här typerna existerar. I Sprickor i jorden tycker jag dock att både Alex och Dani ibland är mer än lovligt naiva (inte bara de, för övrigt), vilket jag inte tycker stämmer med det mesta av deras agerande. Jag tänker då speciellt på Alex och Sanctum. Det känns otroligt att de inte funderade på mobiltäckning och annat. Det gjorde jag. Carl och Alex har jag nog ganska svårt för, jag begriper mig helt enkelt inte på dem. Dani är väl den som känns mest äkta för mig. Något de alla har gemensamt är att de ibland känns överdramatiska, men det kan bero på att det nästan hela tiden blir fysiska reaktioner på känslor; blod som lämnar benen, hår som reser sig, luft som lämnar lungorna... Förmodligen är jag ensam om att störa mig på det, men jag gillar inte att bli påtvingad andras känslomässiga/fysiska reaktioner. De reaktionerna stämmer oftast inte med mina och då blir det fel för mig. Och så stör jag mig lite på de något olyckliga namnvalen, Alex/Axel. Så många gånger som jag inte direkt fattade vem jag läste om.

Det känns otroligt skönt att Mariette har med även kvinnor som är kräk och det är otroligt befriande att heller inte alla män är kräk. Det gör att jag har mycket lättare att ta till mig berättelsen och i mina ögon blir allt mycket mer trovärdigt när det är nyanserat.

Jag önskar så att hela temat var hittepå, men jag tror dessvärre att det knappt är överdrivet. Sekter och fanatiker finns överallt och de försöker alltid manipulera dig. Det här är viktiga böcker, förklädda till underhållning, som fler borde läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 20 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Sprickor i jorden: Johannas deckarhörna, Bohyllan och Zellys bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 14 juni 2019

Nytt i hyllan

En bra början på en långhelg är när det ligger två bokpaket på hallgolvet när man kommer hem.

I första paketet låg Den tysta patienten av Alex Michaelides. Lite överraskad blev jag när det står att detta är årets stora thriller-hajp. Jag tror faktiskt inte att jag har hört talas om den innan den damp ner här, vilket ju verkar osannolikt om den är en thriller-hajp. Nåväl, den får jag nog se till att läsa snart. Tack till Modernista!

I det andra paketet låg Ön av Ragnar Jónasson och den är andra delen i en trilogi om Hulda Hermannsdóttir. Isländskt är ju alltid speciellt och ofta spännande. Jag har tänkt läsa första delen nu i sommar så detta passade ju bra. Tack till Modernista!

torsdag 13 juni 2019

Hett i hyllan #200

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Här är det fortfarande februari 2016 och bokrea.
Ända sedan jag hörde Gyllene Tider första gången 1979 så har de och Per Gessle (tänk vad alla skrattade när jag sa att Per Gessle är ett musikgeni) haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Vad har då det med veckans bok att göra? Jo, Mats Olsson, som har skrivit Straffa och låta dö, har också skrivit De ensamma pojkarna som Per Gessle har skrivit soundtrack till. Ett fantastiskt album om du frågar mig. Som egentligen var anledningen till att jag läste De ensamma pojkarna.

Nåja, det var alltså anledningen till att jag köpte den här boken för över tre år sedan. Den är inte ens samma genre som De ensamma pojkarna utan Straffa och låta dö ska tydligen vara något slags deckare. Första delen i en serie är det också och det verkar ha kommit en del till.

Jag kan nog egentligen inte påstå att jag är speciellt sugen på att läsa den här boken och jag kan nog tycka att min anledning att köpa den är ganska vag. Nu står den dock här och eftersom jag inte klarar att ge bort olästa böcker (tänk om jag missar ett guldkorn) så lär den väl bli läst någon gång.

Så här står det på baksidan:
Harry Svensson är en ärrad men sorglös journalist som bestämt sig för att byta bana, bli krögare i Skåne och njuta livets goda.

En kväll trillar han av en slump in på ett hotellrum i Malmö och hamnar rakt i en mordgåta. En prostituerad kvinna har utsatts för hårdhänt sadistiskt våld och dött. Polisen är intresserad av att höra Harry, men han kan inte hjälpa dem att komma mördaren på spåren.

Några månader senare sker ett liknande mord i Göteborg. Det visar sig att den döda är en kvinna Harry träffat tidigare. För att ha smisksex. Om det blir känt kommer Harry själv att bli misstänkt för morden. Så han säger inget.

Men mördaren känner till Harrys hemlighet. Nu måste Harry ta reda på mördarens gåta innan det sker ytterligare ett brutalt mord.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 12 juni 2019

"Dödsdömd" av Sharon Bolton

Författare: Sharon Bolton
Titel: Dödsdömd
Genre: Thriller
Antal sidor: 398
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead woman walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 maj 2019




Första meningen: "Den här kvinnan - Jessica Lane - borde ha dött", sa han.

Baksidetext
Strax före gryningen, i bergen nära gränsen till Skottland, mördas en ung kvinna. Samtidigt kraschlandar en luftballong i området. Bara en person, Jessica Lane, överlever mirakulöst.

Jessica har sett mördarens ansikte. Men mördaren har också sett hennes. Och han kommer inte att ge upp förrän han har eliminerat det enda vittnet till brottet.

Ensam och rädd, och utan att kunna lita på någon, flyr Jessica till den plats där hon känner sig tryggast. Men det kan visa sig att just den platsen är den farligaste av alla...

Min kommentar
Sharon Bolton. Hon har varit en klar favorit ända sedan jag läste min första bok av henne. Även om jag faktiskt aldrig har blivit besviken på hennes böcker om Lacey Flint så blir jag gladare av en fristående bok, eftersom jag oftast har gillat dem mer. Dödsdömd är fristående. Trots detta så har den blivit stående, oläst och övergiven.

Början på den här boken kan vara något av det bästa jag har läst. Ballongfärden och sedermera kraschen är hisnande och dramatisk. Otroligt effektfullt. Efter den starten så var ju lusten att läsa vidare på topp. Jag blev inte besviken på fortsättningen.

I Dödsdömd så har Sharon Bolton bytt miljö och vi befinner oss (oftast) högt upp i norr, vid gränsen till Skottland. Jag gillar beskrivningarna, har inga problem med att se allt framför mig och detaljnivån är perfekt.

Efter den dramatiska början så sänks tempot, ganska rejält, men det påverkar inte spänningen negativt. Kanske till och med tvärtom. Det är hela tiden ovisst nästan nagelbitande spänning. Kapitlen är korta och det gör att jag hela tiden vill läsa bara ett till. Berättelsen sker i tre olika perspektiv, den flyende kvinnan, den hon flyr från och polisen. Dessutom så finns det en då-tråd här där Jessicas och Isabels bakgrund berättas. Den tråden hoppar, ibland med rejäla kliv, framåt till precis innan kraschen. Detta kunde ha blivit hur rörigt som helst, men inte ens jag, som brukar reta mig på alla tids- och perspektivhopp, tappar tråden. Det är fantastiskt bra gjort och historien kunde inte ha berättats på något annat sätt.

Karaktärerna är intressanta och det känns som att ingen egentligen är enbart god eller ond. De som är onda har, i alla fall från början, haft goda intentioner. Men vägen till helvetet är ju som bekant kantad av goda intentioner. Även då-tråden, med systrarnas bakgrund är intressant. Även om jag ganska snabbt förstod vad just den gick ut på.

Jag brukar inte bli överraskad av så kallade plot twists när jag läser, men här händer det minst två gånger. Det kan ha varit fler för här finns många överraskande vändningar. En del mindre väntade än andra. Jag hade så klart mina misstankar, om mycket, men i vissa fall var jag inte ens i närheten. Det blir ändå inte för mycket av det goda. Twisterna beror bara på att man har förutfattade meningar och tolkar fel. Eventuellt är boken lite svag vad gäller motiv och röd tråd, men jag förlåter det.

Det finns flera olästa Sharon Bolton i min hylla. Just nu är jag väldigt glad över det

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 4 191 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Dödsdömd: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bibliotekskatten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 11 juni 2019

Veckans topplista: Sommarpocket

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Sommarpocket.

Sommarpocket? Pocket jag vill läsa i sommar? Pocket som passar på sommaren? Ja, vem vet. Jag tror att jag väljer sådana som jag tror skulle passa på sommaren och jag skulle gärna vilja läsa dem nu i sommar. Samtliga går att hitta på pocketrean just nu.

1. Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck
2. Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan
3. En sommar i Brighton av Lucy Diamond
4. Hemligheten i Cornwall av Liz Fenwick
5. Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst

måndag 10 juni 2019

Film: The Highwaymen (2019)

Titel: The Highwaymen
Originaltitel: The Highwaymen
Genre: Drama
Regissör: John Lee Hancock
Manus: John Fusco
Skådespelare: Kevin Costner, Woody Harrelson, Kathy Bates, John Carroll Lynch, Kim Dickens
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 132 min
Serie: -
Såg den på Netflix 29 maj 2019





Handling
Verklighetsbaserat kriminaldrama där två stenhårda före detta Texas-poliser får i uppgift att hitta och avrätta det ökända rånarparet Bonnie och Clyde.

Min kommentar
Det är svårt det där med film. Att hitta de riktigt bra. Jag jagar oförtrutet vidare och det verkar som att jag många gånger hamnar på Netflix och deras egenproduktioner. Något som kanske inte alltid slutar väl, men ibland så lyckas de göra något sevärt.

The Highwaymen är inte filmen om Bonnie & Clyde, utan det är historien om de som jagade dem. Den är lite som en modern(are) västernfilm. Utan hästar, men med nymodigheten bilar i stället. Sedan jag blev vuxen så är jag inte längre så förtjust i västern, men det här funkar.

Stämningen och allt runt omkring är riktigt bra gjort, men det brukar ju Netflix vara bra på. Värre brukar det vara med manuset och det är väl lite så även här. Framför allt så är filmen på tok för lång. Det är oftast spännande, men ibland blir det lite väl segt.

Jag blev väldigt glad när Kathy Bates dök upp, hon har visserligen bara en liten roll, men hon gör den som vanligt bra. Här finns också en ganska trött Kevin Costner, som ändå är helt okej. Det som gör mig glad är att Woody Harrelson går från klarhet till klarhet så där på ålderns höst. Han är riktigt bra.

Eftersom filmen handlar om verkliga personer och jag blev lite nyfiken så läste jag på efter filmen. Den verkar inte vara helt sanningsenlig. Bland annat så finns det tydligen inget som talar för att Bonnie någonsin mördade någon, men i den här filmen är det typ hon som gör det. Jag har otroligt svårt att förstå att många, vanliga människor, såg de här brottslingarna som hjältar, men den biten verkar vara sann. Obegripligt.

Jag vet inte om det är en trend att göra film om jakten på brottslingar och/eller deras dåd där fokus ligger på själva jakten eller offren, i stället för biografier, men jag hoppas det. Jag gillar inte när bovarna glorifieras och sätts i centrum.



Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 12 428 betyg).
IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 43 166 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på discshop.

söndag 9 juni 2019

Smakebit på søndag: Den goda dottern

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Även den här veckan har det varit långhelg. Egentligen tycker jag att alla veckor borde vara så här. Det har ju varit nationaldag och det firade vi genom att åka till Köpenhamn och äta en av världens godaste hamburgare (i alla fall enligt Bloombergs lista över de 27 bästa burgarna i världen). Om det är sant kan jag inte uttala mig om, men god var den. Och så körde vi lite danskt även i fredags när vi åkte till ett lunchställe där de varje fredag har buffé. Med bara dansk fläskesteg. Mums.

Det har blivit en del läst också, mest på morgnarna. Man har ju oändligt med tid på morgonen när man är ledig. Boken jag läser nu är Den goda dottern av Karin Slaughter. Den har börjat bra, men det känns som att det finns mer här än vad man får reda på. Det är omöjligt att hitta en smakebit där jag är, utan att spoila, så jag får hoppa tillbaka en bra bit.

Min smakebit är från sida 196 i e-boken:
    Charlotte hörde en bil på uppfarten. Hon tog det misslyckade planet och rev det i småbitar så att Rusty inte skulle gissa sig till henne planer. Han hade redan sagt att hon inte fick klättra högst upp i metalltornet och kasta ut pappersplan. Vid sopkorgen grävde hon fram de äckliga, blöta pappersbitarna ur shortsen. Hon torkade händerna på tröjan. Hon sprang till dörren för att möta sin pappa.
    "Mamma!" ropade hon för att berätta för Gamma att Rusty var hemma.
    Leende öppnade hon dörren och sedan slutade hon le för det stod två män på verandan.
    En av dem tog ett steg bakåt i trappan och Charlotte såg hans ögon vidgas som om han inte väntat sig att dörren skulle öppnas. Sedan såg hon att han bar en svart rånarluva, svart tröja och svarta skinnhandskar och sedan upptäckte hon hagelgeväret som riktades mot hennes ansikte.

lördag 8 juni 2019

"Causa mortis" av Elias Palm

Författare: Elias Palm
Titel: Causa mortis
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 341
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ella Andersson 2
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 maj 2019




Första meningen: Långsamt drog musklerna kring det högra ögat ihop sig så att det fårade ansiktet såg ut som om det kisade.

Baksidetext
Under ett jourpass blir rättsläkaren Ella Andersson utkallad av polisen till en brottsplats. En gammal kvinna har hittats knivmördad i sitt hem. Ur ett rättsmedicinskt perspektiv verkar utredningen vara enkel, men efter obduktionen inser Ella att hon måste omvärdera sina slutsatser. Kanske finns det en annan förklaring till dödsfallet.

Genom ett konsultuppdrag för en internationell organisation dras Ella även in i en större härva där trådarna löper ända tillbaka till andra världskrigets koncentrationsläger. Hennes bedömningar tycks tillmätas enorm betydelse av flera okända parter samtliga beredda att gå mycket långt för att nå sina mål. Ella tvingas därmed inse att hennes anonyma tillvaro vid obduktionsbordet är slut och att hon inte längre är den som observerar. Nu är det hon som är iakttagen.

Min kommentar
För lite drygt tre år sedan läste jag första delen i den här serien, Corpus delicti, och var väl inte överförtjust. Det kan vara en av anledningarna till att det har dröjt så länge innan jag gav mig på andra delen. Eftersom jag gör en rejäl ansträngning att läsa ikapp serier så var det till slut dags.

Jag har alltid utgått ifrån att de här böckerna utspelar sig i Stockholm och jag har haft lite problem med att få ihop miljön. Nu läste jag på en annan blogg att de utspelar sig i Helsingborg, men då har jag ännu större problem med att få ihop det. Däremot om de befinner sig i Malmö så skulle det nog faktiskt fungera. Ingenstans i någon av de två böckerna, vad jag kan komma ihåg, har det framgått var man befinner sig. En stor brist i mina ögon.

Trots att jag tycker att boken har en lång startsträcka så kändes det som en lovande början, jag kände mig hoppfull. Sedan blev allt bara förstört. Efter ca 40 sidor så hoppar vi tillbaka ungefär 1,5 år och där fortsätter historien ända tills vi har hunnit till nutiden. Då är det ca 40 sidor kvar av boken. Det är en konst att klara två tidstrådar, en konst som Elias Palm uppenbarligen inte behärskar eftersom han har valt det här märkliga och inte speciellt bra upplägget.

Det finns ganska många problem med Causa mortis, ett av dem är att den hänger väldigt mycket ihop med förra boken. Vilket i sig inte är ett problem, men när man förutsätts komma ihåg varenda liten detalj från en bok som man läste för x antal år sedan (i mitt fall tre år då) så blir det jobbigt. Antydningarna om vad som hände duggar tätt, men det finns ingen förankring alls. En annan sak att störa sig på är att historien drivs framåt av så många helt osannolika sammanträffanden och slump. Inte mitt favoritdrivmedel.

Språkmässigt så tycker jag att Causa mortis är bättre än Corpus delicti, även om det finns en hel del uttryck som upprepas i det oändliga. Delarna där Ella gör sitt "riktiga" jobb, i stället för att springa runt och leka privatdetektiv, är på en bra nivå. Allt som har med yrket rättsläkare att göra känns trovärdigt och det är nog det som är bokens behållning. Ella själv känns mer äkta och mer intressant än i förra boken, men jag önskar så att någon författare skulle våga låta bli att göra sin huvudkaraktär personligt inblandad. Eller utsätta den för livsfara.

Boken börjar bra och slutar bra, men däremellan är det bara segt. Faktum är att den nästan tog död på min läslust. Nu har jag bara tredje och sista delen kvar. Jag hoppas på den.

Avdelningen för olika funderingar:
Ibland känner jag att jag retar mig på småsaker, men det som hände i den här boken stämde bara inte. Vid ett tillfälle följde Ella efter en person ner i en källare. Där fanns en dörr som var låst. Av vissa orsaker så stängdes inte dörren när en annan man gick igenom den. Då följde Ella efter. Så här långt är allt okej. När Ella gick igenom dörren så försvann samtidigt orsaken till att den var öppen. Alltså måste den ha gått i lås. annars borde också männen ha reagerat när de gick ut igen. Fortfarande är allt okej. Men av någon anledning så låser de alltså inte dörren efter sig när de går?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,31 i genomsnitt (beräknat på 65 betyg).
Jag ger den 2,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Causa mortis: Bokstunder, Ljudboksbloggen och DAST Magazine.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 7 juni 2019

Nytt i hyllan i maj

Det blev en del nytt i maj, främst för att jag fyller år då. Jag har verkligen världens bästa sambo 😁

Första boken som dök upp i maj var dock inte en födelsedagspresent, men den var ändå en överraskning. Belinda Bauer är något av en favorit och hon finns på min autobuy-lista så det var ju en evinnerlig tur att jag trots det inte hade satt upp När repet brister på min önskelista. Jag har en del oläst av henne så det är väl dags att göra något åt det. Tack till Modernista!

Och så fyllde jag ju år också. Då fick jag varenda bok som jag har längtat efter. Känns det som. Törnrosor av Stephen King och Owen King; självskriven i min hylla. Kastanjemannen av Søren Sveistrup; har hört väldigt mycket bra saker om den. Järtecken av Christoffer Carlsson; ja, det är ju Christoffer Carlsson. Till det bittra slutet av Eva Dolan; Eva Dolan är en favorit. I mörkret av Cara Hunter; jag var bara tvungen att ha, gillade hennes förra bok jättemycket. Låt mig vara av Clare Mackintosh; jag ligger visserligen lite efter i läsningen av hennes böcker, men jag tror även denna kan vara bra. Dubbelliv av Flynn Berry; hennes förra bok var fantastisk. Folk med ångest av Fredrik Backman; alla kommentarer överflödiga. Regnmannen av Jonas Karlsson; jag gillar Jonas Karlsson både som författare och skådespelare.

torsdag 6 juni 2019

Hett i hyllan #199

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Fortfarande bokrean 2016.
En bieffekt av att bokblogga är att man hittar/blir nyfiken på så många nya författare. En av dem är Joyce Carol Oates som många verkar gilla. Jag har för mig att det fanns två böcker av henne på bokrean, men Karthago blev den jag valde.

Vad jag grundade mitt beslut på minns jag inte, jag kommer inte ens ihåg vilken den andra boken eventuellt var. Jag har för mig att jag jämförde genomsnittsbetyg på Goodreads, men nu när jag tittar så verkar Karthago ha bland de lägsta. Nåväl, någon gång ska den väl bli läst. Jag hoppas den är bra för den är ganska tjock.

Så här står det på baksidan:
Unga Cressida Mayfield försvinner i vildmarken utanför det lilla samhället Karthago, New York. Traktens invånare hjälper till i sökandet, men dagarna går utan att något resultat. Den siste som tycks ha sett Cressida är systern Juliets före detta pojkvän, en ung Irakveteran som är svårt traumatiserad av sina krigserfarenheter. Misstankarna mot honom stärks, samtidigt som familjen Mayfield slås i spillror av sorgen efter en dotter som de kanske redan förlorade innan hon försvann.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 5 juni 2019

Månadsbokslut maj 2019

Antal lästa böcker i maj 2019: 6

28. Törst av Jo Nesbø
29. Första hösten - Blå gryning av E P Uggla
30. Causa mortis av Elias Palm
31. Dödsdömd av Sharon Bolton
32. Sprickor i jorden av Mariette Lindstein
33. Slaskjobbet av Christina Larsson

Antal lästa sidor: 2466
Genomsnitt/dag: 79
Genomsnitt/bok: 411

Snittbetyg: 3,5
Ingående i serie: 5
Påbörjade serier: 0
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 3

Kriminalroman: 3
Science fiction: 1
Thriller: 2

Boktolvan: 0 (6/12)
E-böcker: 0 (1/12)
Finish that series: 2 (8/18)
Hyllvärmare: 4 (18/36)
Vi möts igen: 1 (4/6)
Sist på serien?: 0 (2/6)

Kvinnor: 4
Män: 2
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 4
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 1
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 3

Antal nykomna böcker: 10
Antal bortskänkta böcker: 2

Månadens bästa: Törst av Jo Nesbø
Månadens överraskning: Slaskjobbet av Christina Larsson
Månadens besvikelse: Causa mortis av Elias Palm
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Sprickor i jorden av Mariette Lindstein

Kommentar:
Efter den smått fantastiska april, betygsmässigt, så blev det lite mer som vanligt i maj. Inga höga toppar och inga låga dalar, i egentlig mening. Sidantalet ligger stadigt på precis under 2500 och det är väl bara att acceptera att det är så det är nu.

Fem av böckerna jag läste ingår i olika serier och tre av dem är senast utgivna/översatta. Åtminstone ett litet tag vad gäller två av dem. Två av böckerna ingår i min Finish That Series-utmaning. Där ligger jag i fas. Jag påbörjade ingen ny serie i maj (va?!) så ingen bok i Sist på serien-utmaningen, men jag är i fas även där. En av böckerna ingår i Vi möts igen och där ligger jag väldigt bra till, lite före alltså. Ingen Boktolva blev läst, men även där ligger jag lite före. Tre recensionsexemplar och fyra hyllvärmare gör att det blev en bra månad utmaningsmässigt.

Jag fyller ju år i maj så det det blev en del nytt, hela nio stycken i present, och så kom det ett recensionsexemplar också. Två böcker fick följa med svärmor hem.

Om månadens bästa: Det var ganska jämnt skägg mellan Törst och Dödsdömd, men Nesbø vinner det på målfoto.
Om månadens överraskning: Jag var inte jätteglad i förra delen i den här serien, men Slaskjobbet var mycket bättre.
Om månadens besvikelse: Tyvärr kan jag inte säga samma sak om Causa mortis.
Om månadens roligaste: Inget kul alls i maj, bara elände.
Om månadens mysigaste: Se ovan.
Om månadens otäckaste: Jag önskar så att Sprickor i jorden är hittepå, men tyvärr så är det nog inte ens överdrivet.

tisdag 4 juni 2019

Veckans topplista: Böcker jag vill läsa i sommar

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Böcker jag vill läsa i sommar.

Det känns nästan som ett omöjligt uppdrag att plocka ut fem böcker som jag vill läsa i sommar. Med tanke på att det står drygt 500 olästa i hyllan och att säkert lika många, som jag inte äger, också lockar. Jag väljer alltså att fokusera på de som redan finns i min läsplanering alternativt står i min prioriteringshylla.

1. Den onde samariten av Mason Cross
2. Spegelstaden av Justin Cronin
3. Silvervägen av Stina Jackson
4. Mörkret av Ragnar Jónasson
5. Du av Caroline Kepnes

måndag 3 juni 2019

TV-serie: Game of thrones #8 (2019)

Titel: Game of thrones
Originaltitel: Game of thrones
Genre: Fantasy
Skapad av: David Benioff, D.B. Weiss
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Kit Harington, Emilia Clarke, Peter Dinklage, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau
Premiär: 2019-04-14
Produktionsland: USA | Storbritannien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 60-80 min
Såg den på HBO april 2019





Handling
Slutstriden närmar sig om Westeros och frågan alla ställer sig är hur det kommer att gå för Jon Snow, familjen Stark, Lannisters och Daenerys! Vem vinner spelet om järntronen och hur blir det med hotet ifrån norr?

Min kommentar
Då var den äntligen här, sista säsongen av Game of thrones. Väntan har varit lång och egentligen så ville jag vänta ännu längre, tills alla avsnitt var ute. Jag avskyr att se ett avsnitt i veckan, då hinner jag glömma vad som har hänt. För att slippa att riskera att bli spoilad på jobbet så såg vi den ändå, med ett avsnitt i veckan.

Jag vet egentligen inte om jag är besviken eller ej. Rent generellt så tycker jag att säsongen var bra, men det fanns så klart en del som jag inte gillade. Som till exempel det tredje avsnittet. Det var så sanslöst trist. Allt var ett enda slag och allt skedde i mörker. Jag såg nästan ingenting. Det är ju ingen konst att göra TV när inget syns. Nu i efterhand läste jag någonstans att det beror på att HBO komprimerar datan så mycket. Så kan det ju vara, men det hjälper inte ett dugg.

Den som gjorde mig mest besviken i den här sista säsongen är solklart Daenerys. Jag gillar inte alls det de har gjort henne till. Det känns som en enkel lösning och som att de gör en billig poäng. Jag blev också besviken på att hela Game of thrones-känslan var borta, allt blev liksom bara Hollywood. Manusförfattarna har gått all in och efter principen "more is more". Det kändes också lite som att det fanns tillräckligt för att göra några avsnitt till. Ibland tycktes vi göra långa hopp i tiden och det gjorde att en del blev ologiskt.

Slutet blev nästan en axelryckning, ett "jaha?". Det blev jag lite besviken på. Jag hade inte väntat mig att så många av mina favoriter skulle klara sig igenom åtta säsonger av "fäst dig inte vid någon, alla dör". Jag är ganska säker på att George R R Martins slut kommer att vara annorlunda.

På vissa sätt så var detta ändå en värdig avslutning på en serie som har varit stor underhållning. På andra sätt är det det inte.



TV Time har serien 9,22 i genomsnitt.
IMDb har serien 9,4 i genomsnitt (beräknat på 1 527 445 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.


Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Euphoria (2017)

Titel: Euphoria
Originaltitel: Euphoria
Genre: Drama
Regissör: Lisa Langseth
Manus: Lisa Langseth
Skådespelare: Alicia Vikander, Eva Green, Charles Dance, Charlotte Rampling, Adrian Lester
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: Sverige, Tyskland, Storbritannien
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 10 maj 2019





Handling
Efter att ha levt många år utan egentlig kontakt, vill Emelie återförenas med sin storasyster Ines. Systrarna möts upp för en resa mot en mystisk plats någonstans i mitten av Europa. Fullständigt främmande för varandra och med olika livssanningar konfronteras de med sina livsval och börjar närma sig varandra på nytt. Samtidigt går det upp för Ines vad Emelies egentliga anledning med vistelsen är.

Min kommentar
Den gången som sambon kom hem med några filmer från jobbet så var detta en av dem. När jag läste vad den handlade om så tänkte jag att det nog kommer att dröja innan vi ser den och att jag kanske egentligen borde se den själv. Sambon avskyr filmer som är sorgliga och/eller inte slutar lyckligt. Euphoria lät som raka motsatsen. Trots titeln. Alicia Vikander trumfar dock och nu har vi äntligen sett den.

Euphoria är ingen glad och upplyftande film. Det är mörkt och dystert på riktigt. Ändå blir jag hoppfull och den ger mig en bra känsla. Här finns inga värderingar om vad som är rätt eller fel, jag får helt enkelt bestämma mig själv för vad jag tycker. Det är en hel del att fundera på.

Alicia Vikander är som vanligt helt lysande och även Eva Green är fantastisk. Alla är riktigt bra och till och med bifigurerna är intressanta. De lämnar mig allihop med en känsla av att jag vill veta mer. Personligen tycker jag det är en bra känsla. Jag vill inte ha allt serverat. Ibland blev det kanske lite väl dramatiska reaktioner på saker och ting, men jag har varken samma bagage eller personlighet som de här karaktärerna så helt omöjligt är det ju inte.

Euphoria är en bra film om systerskap. Som jag väljer att se den som.



Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 1 110 betyg).
IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 2 450 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 2 juni 2019

Smakebit på søndag: Spåren vi lämnar efter oss

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen har vi varit i Göteborg på långhelg och i dag ska vi åka hem. Eller egentligen så är ju Göteborg hemma för mig och den årliga långhelgen är mumma för min själ. Läsningen brukar bli lidande, men det är ju lite det som tågresan är till för...

Jag har i alla fall äntligen börjat läsa Pernilla Ericssons bok Spåren vi lämnar efter oss, den första delen i serien om Erlagruppen. Det här ska bli mycket intressant.

Min smakebit är från sida 71 i e-boken:
De befann sig uppe på övervåningen, i Ediths ljusa och eleganta arbetsrum.
    "Det här rummet får bli vår arbetscentral", sa Edith. "Vi sammanfattar allt vi vet hittills i fallet på de här väggarna. Det måste bli överskådligt om vi ska börja leta efter de missade pusselbitarna."
    Aminah sköt stolen bakåt en smula, slängde upp fötterna på skrivbordet och sjönk bakåt i en halvliggande ställning.
    "Erlagruppen har ju något som snuten inte har – nämligen mig. Vi löser det här", slog hon fast.
    Edith vände sig om och såg på Aminah med en road glimt i ögonen.
    "Erlagruppen?"
    Aminah kontrollerade att laptopen fått kontakt med skrivaren, såg sen upp.
    "Ja. Edith. Rickard. Liv. Aminah. Erlagruppen. Jag har döpt våra mappar så."
    Aminah for runt med blicken och möttes av idel muntra ansiktsuttryck. Hon sjönk djupare ner i stolen.
    "Alla framgångsrika företag har ett bra namn", muttrade hon under lugg.
    Rickard frustade till av skratt och slog sig ner på skrivbordsänden. Aminah blängde på honom.
    "Vad?"
    "Nej, inget. Jag tycker att det är fint att du utvecklar vårt varumärke."

lördag 1 juni 2019

"Första hösten - Blå gryning" av E P Uggla

Författare: E P Uggla
Titel: Första hösten - Blå gryning
Genre: Science fiction
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Visto Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 maj 2019




Första meningen: Lisen tryckte in telefonproppen djupare i örat innan hon öppnade en påse.

Baksidetext
När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten. Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå? Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Min kommentar
Den här boken blev jag väldigt nyfiken på redan när jag såg den första gången, när jag gick igenom spännande boksläpp för augusti 2017. Science fiction och/eller dystopier från Sverige växer ju liksom inte på träd. Sedan blev det som vanligt, ur syn, ur sinne. Även om den dök upp i mitt synfält med jämna mellanrum. En glädjens dag var det när författaren kontaktade mig på Instagram och frågade om jag ville läsa den. Svaret på den frågan var ju otroligt enkelt.

Redan de första raderna i boken gör mig glad. De befinner sig nämligen i Skåne. Tyvärr är det bara ett litet besök av en av huvudkaraktärerna, hon åker strax tillbaka till Stockholm igen. Men, tänka sig, hennes yngre syskon ger sig av till Malmö bara en liten stund senare. Det är alltid en extra bonus med miljöer man känner igen. En extra krydda blir det när dessa bekanta miljöer besöks under helt andra förutsättningar. Även ett besök i norra Sverige hinner vi med innan boken är slut.

Det är ett så otroligt bra avstamp i Första hösten och jag blir liksom lycklig i hela kroppen. Allt börjar med vardagens (små) katastrofer, som verkar vara viktiga just då för att gå över i de riktiga katastroferna. Sedan blir det bara för mycket och för osannolikt för mig. Det hör till saken att jag varken gillar tentakelmonster eller splatter och den här historien är farligt nära den gränsen. Det är kanske inte helt otroligt att tre karaktärer, som har med varandra att göra, helt oberoende av varandra plötsligt befinner sig i Malmö, det kan jag ändå köpa. Värre är det då med människor som växer en halvmeter på bara några timmar eller larver som kopplar upp sig mot hjärnan och styr människan samtidigt som de äter upp den. Just de bitarna funkar inte alls för mig.

Karaktärerna är lätta att tro på, de har både bra och dåliga egenskaper. Dessutom förändras de under resans gång. De olika relationerna är också väldigt bra beskrivna. Här finns många exempel på hur det blir när självbevarelsedriften kickar in, men jag tycker ändå att det bästa hos människan kommer fram. För det mesta.

Om jag ska klaga på något så hade jag svårt för att "en" användes i stället för "man", för mig är det fortfarande dialektalt talspråk, men det är inte så ofta att det stör på riktigt. Svårare har jag då med Adams kapitel, där det är väldigt mycket "han" och "honom" och det är inte alltid helt klart exakt vem det syftar på.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa gula rapsfält som böljar precis överallt den här tiden av året. Jag vet, de är gula och vi vet vad det är för något, men steget är verkligen inte speciellt långt till bokens blå anemoner. Jag kommer aldrig att se på rapsfälten med samma ögon igen.

Det gläder mig att det ska komma en fortsättning på Första hösten. Jag bara måste få veta vad som händer sedan.

Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 63 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Första hösten - Blå gryning: Bokhuset, Bokhyllan och Hobbybibliotekarien.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 31 maj 2019

Läsplanering juni 2019

Tiden bara rusar fram och i morgon är det juni. Vilket ju så klart betyder att det är hög tid att titta på läsplaneringen. Det är ju en del ledigt i juni. Oftast betyder det att jag läser mindre, av någon okänd anledning, men dessa hoppas jag hinna med.

Spåren vi lämnar efter oss av Pernilla Ericsson. Hyllvärmare. Boktolva. Sist på serien.
Den goda dottern av Karin Slaughter. Hyllvärmare. Vi möts igen.
Memento mori av Elias Palm. Hyllvärmare. Finish That Series.
Den onde samariten av Mason Cross. Finish That Series.