"Fria män" av Halldór Laxness

Genre: Drama
Antal sidor: 546 (0.6 MB)
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Sjálfstætt fólk
Utmärkelser: Nobelpris
Översättare: Inge Knutsson
Serie: -
Utgivningsår: (första) 1933-1935 (min) 2011
Format: e-bok
Källa: Bibliotek
Förlag: E-Leopard
Utläst: 11 december 2011

Första meningen: Isländska källor uppger att män från väster tidigt uppehöll sig här i landet och lämnade efter sig kors, klockor och liknande föremål för magiskt bruk.
Sista meningen: Sedan fortsatte de.

Baksidetext
Halldór Laxness klassiska roman Fria män är en storslagen och episk skildring av det hårda livet för Islands småbrukare kring nittonhundratalets början.

I arton år har bonden Bjartur gått alla dessa steg åt andra och slitit för traktens storbonde. Nu är den första avbetalningen lagd på gården Sommarhus.

Äntligen har Rosa blivit hans hustru och han äger tjugofem tackor, han är i sanning en fri man. Bjartur håller sin självständighet högre än något annat. Han må vara fattig som en kyrkråtta men ta emot hjälp från någon människa, det vägrar han. Något som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans familj.

Min kommentar
Den här boken valde jag att representera Island i december i den Nordiska läsutmaningen. Island har alltid lockat mig och när jag var där i somras berättade vår guide lite om Fria män och läste lite ur den. Då bestämde jag mig för att läsa den och passande nog släpptes den i nyöversättning i år. Med tanke på hur tungläst den var så är jag glad att jag inte läste den gamla översättningen. Det var dessutom den första bok jag läste på min läsplatta och om den upplevelsen kan man läsa här.

Bjartur måste vara en av de mest osympatiska och oempatiska karaktärerna i litteraturen. Hans principfasthet, att aldrig ta emot hjälp från någon för då är man inte självständig, tar död på både fru och barn. De enda som egentligen har det bra i Bjarturs sällskap är fåren. För dem riskerar han både liv och lem, medan resten av familjen svälter och dör. Kossor kan man inte ha, för de är bara tärande (äter upp gräset för fåren) och inte närande. Bjartur tror inte på någonting. Förutom får. Varken Gud eller spöken skrämmer honom. Bara fårens välbefinnande får honom att bli orolig. När han i jakt på en bortsprungen tacka hamnar mitt i en snöstorm och råkar fara över den stora, kalla älven till andra sidan och får frågan hur han hamnade där i detta för människor livsfarliga väder, svarar han: "För människor? Med människor är det väl inte så viktigt. Jag trodde faktiskt att kreaturen kom i första hand."

Överheten beskrivs som beskyddande, naiv och inte ett dugg ödmjuk. Så här tänker frun till storbonden om småbönderna: "Arbetet ute i naturen var i hennes ögon som hälsosamma kroppsövningar mitt i landskapets obeskrivliga skönhet, dessutom avundades hon småbönderna för att de har så små bekymmer. De har också så små utgifter. När hennes man hade satt sig i skuld för storslagna byggnader,jordförbättring och lantbruksredskap, för att inte tala om vad det kostar att hålla tjänstefolk i dessa svåra tider, så behövde bönderna i dalarna bara stiga upp en timme tidigare på morgnarna och sluta arbeta en timme senare på kvällarna för att bli fullkomligt lyckliga; de förmögna är aldrig lyckliga, vilket de fattiga nästan undantagslöst är."

Det här var riktigt tung läsning och passade inte alls som "pendlingsläsning". För mig krävdes det längre sammanhängande tid för att jag skulle komma in i det hela. När jag väl gav boken den tiden så blev upplevelsen helt annorlunda. Ironin står som spön i backen och tragedierna duggar tätt. Det är inte direkt någon upplyftande läsning, men det är riktigt bra. På något sätt förklaras det isländska kynnet och faktiskt tror jag att islänningar är vana att klara sig själva och att aldrig ge upp, isolerade som de har varit mitt ute i havet, med otillgänglig natur och vulkaner som närmaste granne. Då blir det inte så mycket finlir. Lite kul är det att macho-männen diktade och rimmade som besatta. Hela tiden och överallt. Men det hör ju också lite till bilden av Island.

Faktiskt kändes boken riktigt aktuell också, trots att den är skriven i mitten av 30-talet. Här handlar det om ekonomiskt uppsving, köpglädje, byggboom och bankkrasch. Precis som för bara några år sedan. Nästan som att historien upprepar sig.

Ibland var det lite svårt att veta vem som sa vad, för här var det inte åtskilt. Flera människor pratade i samma stycke, men konstigt nog vande jag mig vid det också. Något jag däremot inte vande mig vid var att tempus byttes lite hur som helst. Det är möjligt att det fanns en tanke bakom det, men jag upplevde det som jobbigt.

Jag blev mycket lättad och kände mig bättre till mods när jag läste översättarens efterord. Där hade han skrivit att boken är ”en av de mest komplexa i modern isländsk litteratur, svår också för islänningar i gemen”. Men jag är riktigt glad att jag läst den, för den är väldigt speciell och kommer nog att finnas i mina tankar ett bra tag framöver.

Boktipset hade inget estimerat betyg, eftersom det bara fanns ett enda satt betyg på boken och det var 5.0, jag ger den 4.0.

Andra som bloggat om Fria män: Den lilla boklådan, Böckerx3/Metta och Dagens bok.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Under kupolen" av Stephen King

Genre: Skräck
Antal sidor: 1178
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Under the dome
Utmärkelser: -
Översättare: Anders Bellis
Serie: -
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 29 december 2011

Första meningen: Från cirka 600 meters höjd, där Claudette Sanders tog en flyglektion, blänkte det lilla samhället Chester's Mill i morgonljuset som om det vore nytillverkat och just ställts dit.
Sista meningen: Medömkan är inte kärlek, tänkte Barbie... men om man var ett barn måste det vara ett steg i rätt riktning att ge kläder till någon som var naken.

Baksidetext
Det är en vacker oktoberdag i den lilla staden Chesters Mill, Maine. Plötsligt kraschar ett litet sportflygplan in i en osynlig barriär strax utanför staden. Nästan samtidigt kör en timmertransport in i samma osynliga vägg. Något oförklarligt har hänt: ett kraftfält innesluter staden likt en gigantisk kupol. Inget kan komma förbi kraftfältet. Ingen kan ta sig in i staden och ingen kan ta sig ut. Invånarna i Chesters Mill är isolerade från omvärlden.

Det dröjer inte många dagar innan det lilla samhället börjar falla sönder. Stadens starke man, bilhandlaren och viceborgmästaren Big Jim Rennie, tar tillfället i akt och utser nya poliser som lyder hans minsta vink. Han har nämligen en hel del olika intressen att bevaka

Samtidigt lyckas USA:s armé nå fram till den f.d. armékaptenen och Irakveteranen Dale Barbie Barbara som den senaste tiden har jobbat som grillkock i staden. Presidenten vill att Barbie ska försöka ta reda på vad det är som orsakar det oförklarliga kraftfältet. Ganska snart visar det sig att Barbies undersökningar tar honom på kollisionskurs mot Big Jim Rennie.

Min kommentar
Om man bara läser boken utan reflektioner, där Chester's Mill bara är en vanlig liten stad som plötsligt drabbas av att en osynlig kupol sänks över den, då är den nog inte så bra. Men om man ser Chester's Mill som USA och kupolen som, till exempel, Patriot Act, då får den helt andra proportioner. Inte heller spelar den något krystade anledningen till kupolen någon roll om man ser det ur det perspektivet . Det är liksom inte den som är det viktiga. Nu gissar jag bara, men jag tror inte Stephen King bara har skrivit om en by som blir avskärmad av en kupol. Det här är förmodligen det mest politiska jag någonsin läst av King och jag har läst det mesta.

Här får man läsa om vad människor är kababla till för att få (mer) makt och beskrivningen av de fundamentalistiska/religiösa, det politiska systemet och befolkningen i stort är obetalbar. Den tyranniske, (så kallat) religiöse bilhandlaren som i Guds namn försöker ta över hela stan genom en handplockad poliskår, den stora massan som, utan att tänka själva, följer sin ledare som en skock får och naturligtvis de hjältemodiga människorna, som med risk för liv och lem tar på sig ansvaret att försöka ställa allt till rätta. Alla ingredienser finns och faktum är att jag inte alls har svårt att tro att det skulle kunna spåra ut på det här viset, det har det ju nästan redan gjort.

Trots att både luften under kupolen snabbt blir sämre och alla resurser är på väg att ta slut (ström har de ju inte längre, utan de driver generatorer med propan, som också håller på att ta slut), så fortsätter människorna att köra bil, driva TV, luftkonditionering och annat "lyxigt" och miljöförstörande. Kupolen kan alltså också ses som växthuseffekten. Jag tror minsann att King lyckats få med allt. Det finns till och med en sensmoral här (jag älskar det); att våld och hot inte är en framgångsrik väg, utan det som behövs är kärlek och förståelse. Inte precis någon nyhet, men det behöver allt som oftast påpekas.

Naturligtvis vimlar det av personer, men det finns ett personregister i början av boken och det behövs verkligen. Det är, tack och lov, många som befinner sig i periferin och många träffar vi bara för att King ska kunna ta livet av dem, men det är (ovanligt) många som har viktiga roller. King gör ett fantastiskt jobb med dem och jag upplever det som att jag verkligen lär känna dem, man har ju ganska gott om tid för att komma dem inpå livet. I stort sett alla karaktärer är djupbottnade, med både gott och ont, men det finns ett och annat äkta rötägg också. Precis som i verkliga livet. Jag känner allt från sympati till ren avsky.

Som vanligt är King suverän på att berätta en historia och han använder det allvetande perspektivet, vilket gör att vi vet saker som personerna i boken inte vet. Sagan om sagorna har nyligen skrivit ett riktigt bra inlägg om varför King är kung. Det finns ingen anledning att också jag skriver samma sak här. Jag kan däremot lägga till att jag verkligen gillar Kings sätt att få med tänkvärda citat från den "riktiga" världen. I Cujo hade han med sloganen "Om livet ger dig citroner, gör lemonad", som jag har försökt göra till min livsfilosofi. Den finns med även i Under kupolen. Här hittar jag också en ny favorit: "När kärlekens makt är starkare än kärleken till makt, kommer fred att härska på jorden." Något som Jimi Hendrix tydligen har sagt. Och visst är det väl så?

Känslan jag bar med mig i stort sett genom hela boken var frustration. Vad i hela friden skulle man göra om man blev helt avskärmad från omvärlden och någon beter sig som en avskyvärd tyrann? Alltihop var otroligt klaustrofobiskt och hela historien är rå, våldsam och brutal, men så finns ju det där lilla hoppet som gör att man inte helt tappar sugen och tron på människan. King har också förmågan att få med de där hemska små detaljerna, som till exempel ett murmeldjur som råkar finnas på helt fel plats i början av boken.

Att genrebestämma den här är inte lätt. Är det en thriller? Ja, spännande är den ju. Är det skräck? Det finns inga monster, förutom vissa människor, men visst, upplevelsen är skräckfylld. Är det en science fiction? Ja, kupolen är ju inte direkt verklig, får man hoppas. Till slut bestämde jag mig för skräck, efter att ha läst följande på Wikipedia:

"Skräcklitteratur är i stora drag litteratur som avser skrämma, oroa eller förskräcka läsarna.

Historiskt sett har orsaken till "skräckupplevelsen" ofta grundats på något ont - eller, emellanåt, missppfattat - övernaturligt element som gör intrång i vardagen. Sedan 1960-talet har litteratur med ett morbit, kusligt, surrealistiskt eller mycket spännande eller skrämmande tema kallats "skräck". Skräcklitteratur överlappar ofta science fiction eller fantasy och alla tre genrerna kategoriseras ibland som fantastisk litteratur."

Under kupolen får ett halvt poängs avdrag på grund av den något löjliga förklaringen till kupolen, för att få full pott krävs ju en perfekt bok. Men som sagt, jag har en känsla av att kupolen inte var det viktiga i historien och förklaringen var av underordnad betydelse.

Boktipset hade inget estimerat betyg, det var bara fyra som betygsatt den än så länge, genomsnittet av dem var 4.25. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Under kupolen: Boktradition, Bokstävlarna och Bokbloggen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Mörkermannen" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 394
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Mørkemannen
Utmärkelser: -
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Cato Isaksen 7
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Förlag: Pocketförlaget
Utläst: 19 december 2011

Första meningen: Insekterna surrade i balkonglådan.
Sista meningen: Blommorna låg och guppade en stund innan strömmen förde dem mot froströken intill en av båtarna.

Baksidetext
Uppe vid taket sitter en ventilationslucka som leder till en annan del av duschbyggnaden. Och ibland, precis när hon försöker somna, får hon för sig att någon iakttar henne, alldeles nära. Sommarjobbet på campingplatsen känns inte alls särskilt lockande längre.

Inte långt därifrån, i ett höghusområde, knuffas en kvinna ut från sin balkong på sjunde våningen. Det finns vittnen till händelsen och det råder inga tvivel om att det rör sig om ett mord. Men vem kan ha velat den ensamma kvinnan något illa?

Det blir kriminalkommissarie Cato Isaksen och hans kollegor som får ta itu med utredningen. Ett fall som leder dem både till den närliggande campingen och ända bort över gränsen till Värmland. Allt skulle ha varit så bra om bara Cato hade sluppit samarbeta med nya kollegan Marian Dahle. Hon som är lika envis som Cato själv och som vägrar respektera regler och bestämmelser.

Min kommentar
Sjunde delen om Cato Isaksen är definitivt den bästa av dem. Nu äntligen var det inget jag irriterade mig på, språkmässigt då. Kanske bara lite över de totalt ovidkommande kommentarer som dyker upp i dialogerna. Men när jag tänker efter så är man kanske inte alltid så klar och redig själv när man pratar. Detaljbeskrivningarna och färghysterin är borta, till slut. Och det här är riktigt bra.

Jag kom på mig själv med att nästan bli arg för att det blev för snårigt, gick för långsamt, var för många inblandade och så vidare, men det var ju egentligen bara för att jag ville veta vem som var skyldig. Det här var nog den snårigaste historien hittills och fast jag nog var hyfsat säker på vem som gjorde det, så fanns det tillräckligt med tvära kast, villospår och oväntade händelser för att göra även den mest luttrade deckarfantast förvirrad. Ett tag funderade jag på om alla trådar verkligen skulle kunna knytas ihop på slutet.

Men den där Marian Dahle, hur lyckades hon egentligen bli polis? Nu när Cato äntligen tonats ner så han är uthärdlig, då har det kommit en ny jättebebis i stället. Jag har oerhört svårt att tro att en person som är så labil och har så lätt för att tänja på regler kan lyckas ta sig igenom psyktesten. I alla fall hoppas jag att det är så. Fast nu när jag tänker efter så inser jag ju att jag läst alldeles för mycket om underliga polisingripanden för att tro på det. Nu är det i alla fall Marian Dahle som är den egocentriska och barnsliga karaktären som får mitt blodtryck att öka till inte så hälsosamma höjder. Ja, jag vet att det bara är en bok, men hon är verkligen lätt att tycka illa om.

Jag har ännu inte den åttonde delen hemma, eftersom jag stannade upp och hejdade mig lite och tyckte det var bäst att läsa några böcker innan jag köpte fler och när jag nu inte gillade de första så tänkte jag att min bekantskap med Cato och gänget skulle ta slut här. Men... efter den här upplevelsen så hamnar nog även nästa bok i serien i min bokhylla.

Boktipset estimerade betyg var 4.0, jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mörkermannen: En bok om dagen, Bokmoster och enligt O.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Döden skall du tåla" av Karin Fossum

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 269
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Varsleren
Utmärkelser: -
Översättare: Helena Örnkloo & Ulf Örnkloo
Serie: Konrad Sejer 10
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Förlag: Forum
Utläst: 14 december 2011

Första meningen: Barnet sov i en vagn på baksidan av huset.
Sista meningen: Och Else Meiner satte sig på sin blå Nakamuracykel.

Baksidetext
Det är en varm sensommardag i ett norskt villaområde. Barn hoppar på studsmattor, vuxna slöar i solstolar, någon målar ett staket och en annan tvättar bilen. En ung mamma har lagt sin bebis i vagnen att sova middag under ett träd i hagen. Hon känner sig helt trygg och vet att hon genast skulle höra om något hände barnet. Men när en person kommer fram ur skogen och drar av det lilla täcket märker hon ingenting.

I ren panik anländer mamman till akuten, hon har hittat barnet i en pöl av blod i vagnen, men läkarna är förbryllade för flickan har inte minsta sår på kroppen. Någon har utsatt dem för ett djävulskt spratt.

Samma dag hittar kriminalkommissarie Konrad Sejer ett kort utanför sin dörr där det står Helvetet börjar nu! Detta blir upptakten till en rad bisarra händelser i trakten.

Min kommentar
Det här är alltså tionde delen om Konrad Sejer och Jacob Skarre (de andra nio har jag läst pb (pre-blogg)) och det är är nog faktiskt en av de bättre. Tempot är snabbt och trots att man vet vem, varför och hur så gott som hela tiden så är det ändå spännande. Jag gillar också det Fossumska sättet att skriva, att man får följa både offer, gärningsman och polis; vad de tänker, hur de känner och hur de påverkas. Faktum är att jag ofta får sympatier för gärningsmannen i Fossums böcker.

Något jag däremot inte gillar utan får riktiga rysningar av (och det är inte av vällust) är att hon cementerar gamla fördomar, som att alla barn med en alkoholiserad mor (ja, specifikt mor) blir förstörda på något sätt och att alla kvinnor är hjälplösa, olyckliga och svaga utan en stark man vid sin sida. "[...] Hon hade allt som en kvinna drömmer om. Skönhet, hälsa och kärlek, man och barn, eget hus och trädgård med rhododendron och frodiga blomster." Ja, eller hur? Många stereotyper och klichéer hittar man. Om man är rödhårig så är man hetlevrad, om man är thailändare är man alltid glad, lycklig och hjälpsam och så vidare.

Jag gillar ämnet i den här boken och jag tycker det är ett viktigt sådant. Även ett aldrig så oskyldigt skämt kan slå fel och man måste hela tiden tänka på vilka konsekvenser ens handlingar får för andra. Respekt och hänsyn är ju något som har minskat drastiskt i samhället de senaste tio åren bara. Något som man själv upplever som kul och "bara" ett skämt kan få förödande följder för någon annan. Jag ska inte gå in på detaljer, men gärningsmannen tycker att det han gör är helt oskyldigt och ofarligt. Eller gör han det?

Sanningen är att jag är lite förvirrad över slutet och ställer mig lite frågande till vad som egentligen hände. Var det så som man trodde eller var det något helt annat? Kanske är det meningen att man inte ska vara helt säker, för att det helt enkelt är farligt och svårt att vara helt säker. Ja, jag har ingen aning. Många lösa trådar och obesvarade frågor blir det i alla fall. En av dem är: Är Konrad Sejer sjuk? Jag hoppas verkligen det snart kommer en elfte del och att kanske en del frågor får sina svar.

Boktipset estimerade betyg var 4.2, jag ger den 4.0.

Andra som bloggat om Döden skall du tåla: Bokhora, Bokbrus och Lyrans Noblesser.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Violinisten" av Mats Ahlstedt

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 263
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sören Högström och Fatima Wall 2
Utgivningsår: (första) 2006 (min) 2011
Format: Pocket
Förlag: Kabusa
Utläst: 2 december 2011




Första meningen: Mannen vek försiktigt undan ett par grenar för att få fritt synfält.
Sista meningen: Pia såg honom försvinna på den lilla stigen ner mot havet med böjd rygg.

Baksidetext
En liten flicka på Marstrand försvinner och länskriminalen i Göteborg sätter in alla resurser för att söka efter henne. Spaningarna leds av Fatima Wallinder, en ung kriminalinspektör med rötterna i Somalia. Hon har inte bara kollegornas fördomar att kämpa emot. När flickan hittas mördad ställs hon inför sitt mest komplicerade fall hittills.

Samtidigt återvänder den världsberömda violinisten Beatrice Larsdotter till sitt hem i Göteborg för att vila ut efter en krävande utlandsturné. Men det blir inte som hon har tänkt sig. Någon förföljer henne. Långsamt förvandlas hennes liv till en mardröm.

Polisen utreder nu parallellt två fall av grov brottslighet, vilka visar sig ha lika oväntade som dramatiska beröringspunkter.

Min kommentar
Det här är andra delen om Göteborgspoliserna Sören Högström och Fatima Wallinder och den är betydligt bättre än den första, Dödsängeln. Dessvärre är det fortfarande massor jag stör mig på.

Det är alltjämt svårt att veta vem som säger/tänker vad och nu är det dessutom också svårt att veta hur lång tid som gått. Plötsligt var det flera veckor sedan flickan försvann och mördades, men det känns som att det bara gått några dagar. Karaktärerna är fortfarande inte direkt sympatiska och jag känner egentligen inte med någon av dem. Återigen upplever jag det som att det är alltför mycket som händer, mord, bortrövande, förföljselse, pedofili... you name it. Man måste liksom inte ha med alla brott som finns i samma bok. Och hur många sammanträffanden och egenskaper kan man egentligen klämma in i en historia respektive person?

Jag saknar också en riktig och trovärdig förklaring på mordet på flickan på Marstrand. Det kändes som det fanns massor av lösa trådar kvar i slutet och när det gäller deckargenren så vill jag att allt ska lösas och förklaras. Om du har läst boken eller inte bryr dig om spoilers, så kan du markera texten här nedanför.

Örjan Berndtsson, pedofil, utpressare, mördare, stalker, kidnappare, våldtäktsman. Många epitet fick han. Och inte tillstymmelse till förklaring till varför fick man. Det verkar som att det att han själv blev utnyttjad som barn skulle förklara alla dessa egenskaper. Att utnyttjade barn ofta själva blir pedofiler är väl ganska utrett(?), men allt det andra? Och varför i all världen skulle han mörda sambons dotter? Och hela tiden verkade han vara en mönstermedborgare med familj och allt.

Men det som egentligen fick mig att haja till mest i hela boken och nästan fick mig att äcklas, det var när författaren, genom kvinnan som blir våldtagen, kallar våldtäkt för att älska. Hur troligt är det att någon kvinna skulle tänka på upprepade våldtäkter som att älska och hur i hela friden kan man bara ge sig till att skriva något sådant?

Lite positivt också kanske... Som sagt så är den här boken bättre än förra, personerna känns lite mer trovärdiga även om de ännu inte är sympatiska. Jag är egentligen inte helt säker på vem som är skyldig förrän mot slutet. Det är en väldigt bra sak när det gäller deckare. Tempot är högt och det går hela tiden framåt. Det är svårt att sluta läsa och de korta kapitlen gör att man bara måste läsa ett till och ett till... för spännande det är det.

Det blir åtminstone en bok till av Mats Ahlstedt för mig, tredje delen står redan i bokhyllan. Kanske kan jag någongång lära mig att inte köpa mer än en bok i en serie innan jag läst den första. Även om böckerna utspelar sig i Göteborgsområdet.

Boktipset estimerade betyg var 4.0, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Violinisten: Amoroso, Bodil mitt i boken och Boktokig.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Bekännelsen" av John Grisham

Genre: Thriller
Antal sidor: 490
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The confession
Översättare: Ulf Gyllenhak
Serie: -
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Förlag: Albert Bonniers




Första meningen: Vaktmästaren vid St. Mark's hade just skyfflat bort åtta centimeter snö från trottoaren när mannen med käppen dök upp.
Sista meningen: Ingen begärde att få hämta ut kroppen, och därför begravdes Adam Flores på fängelsets kyrkogård tillsammans med liken efter alla andra avrättade fångar ingen hade gjort anspråk på.

Baksidetext
När prästen Keith Schroeder i det slumrande samhället Topeka i Kansas får besök av en fåordig man på sitt kontor vet han ännu inte att de närmaste fyra dagarna kommer att förändra hans liv.

Mannen visar sig vara Travis Boyette, en nyligen frisläppt sexförbrytare med detaljerade uppgifter om ett brutalt mord- och våldtäktsfall på en cheerleader i staden Slone i östra Texas. Ett brott som en ung fotbollsstjärna, Donté Drumm, suttit dömd för i nio år.

Frågan är om man gripit rätt man eller om en oskyldigt dömd riskerar att avrättas? Donté Drumms försvarsadvokat har svårt att bevisa sin klients oskuld i ett samhälle där korrupta poliser, domare och politiker inte låter riskera sina karriärer på grund av en hetlevrad advokats rop på rättvisa.

Travis Boyette lider av en dödlig hjärntumör och har för första gången i sitt liv bestämt sig för att göra något rätt, han vill avge en bekännelse. Med fyra dagar kvar till avrättningen dras Keith Schroeder med på en resa över delstatsgränser för att tillsammans med Travis Boyette försöka ställa saker och ting till rätta. Samtidigt växer ilskan hos Slones svarta befolkning som än en gång är på väg att bevittna hur en svart man som dömts till döden av en vit jury kommer att avrättas.

Min kommentar
Åh, det här var en riktig blodtryckshöjare och jag kan ärligt inte förstå hur någon som läst den här kan vara för dödsstraff. Det är i och för sig mycket jag inte förstår i vare sig det amerikanska psyket eller i deras rättsväsende. För mig är det totalt obegripligt hur rättvisa kan vara politik. Hur i hela friden kan det vara viktigare att hitta en syndabock än att hitta den skyldige? Och det gör mig bestört (ja, jag kan inte hitta något annat ord) att hudfärg fortfarande ska spela någon roll för hur man blir behandlad av myndigheter. Och det där självgoda "Han dödade min dotter, han måste dö.", hur kan två fel bli ett rätt?

Ja, ni förstår att jag hetsade upp mig. Vid vissa tillfällen, när dessa rättsskaffens, djupt troende män, diskuterade rätt och fel, då trodde jag faktiskt knappt jag skulle klara att fortsätta läsa. Vad man än må tycka om dödsstraff så är det ju faktiskt väldigt slutgiltigt och oåterkalleligt. Hur ska man kunna vara säker på att man har fått tag på rätt brottsling. Och spelar det någon roll? Nej, inte om man är politiskt vald i Texas, om man ska tro något alls på den här boken. Det är väl egentligen det som är det värsta i den här historien, att det förmodligen fungerar så här.

En del saker måste jag ju ändå klaga på och som vanligt handlar det om översättning och korrekturläsning. Redan i början, sidan 32 för att vara exakt, tänkte jag att fortsätter det så här, då lägger jag ner detta. Prästens fru, Dana, kallas inom loppet av tio meningar, Diane, Dane och Dana. Åtminstone så undrar jag hur en sådan sak kan slinka igenom. När jag sedan, efter ett tjugotal sidor till, upptäcker något som måste vara ett översättarfel från början och också slunkit igenom korrekturläsningen, då är det så nära att jag slutar läsa. Här handlar det om klockslag, förmodligen AM och PM, som plötsligt blivit helt galet. Jag vet att jag är petig, men om jag, som inte är korrekturläsare, upptäcker detta så fattar jag inte hur de professionella kunnat missa det.

Tack och lov så tar det sig, eller så är det bara för att det blir så olidligt spännande som jag faktiskt inte hittar mer att reta mig på. Trots att jag var ganska säker på hur det hela skulle sluta så kunde jag inte lägga ifrån mig boken och om jag var tvungen att sluta läsa, så tänkte jag oavbrutet på den. Den senaste boken jag läste av Grisham, Utpressningen, var inte alls bra och jag var faktiskt lite orolig för att han hade förlorat det. Men vad fel jag hade och vad glad jag blir.

Boktipset estimerade betyg var 4.1, jag ger den 4.5.

Andra som bloggat om Bekännelsen: Bokstugan, alkb och Lottens bokblogg.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Utrensning" av Sofi Oksanen

Genre: Drama
Antal sidor: 357
Originaltitel: Puhdistus
Översättare: Janina Orlov
Serie: -
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2010
Media: Pocket
Förlag: Bonnier Pocket





Första meningen: Måste försöka skriva några ord för att hålla humöret uppe och inte förlora förståndet.
Sista meningen: Snart är vi tre tillsammans.

Baksidetext
Aliide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin egen svåger, som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövare, men hon är lika mycket dess offer.

En dag i början av nittiotalet hinner den ikapp henne. Aliide hittar en avsvimmad ung kvinna i sin egen trädgård. Kvinnan heter Zara, hon har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick. Aliide tar in henne i sitt hem, tar hand om henne och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling. Långt därifrån.

Min kommentar
Ja, det här var en gräslig historia, skriven på ett väldigt "lätt" och snabbt språk. Jag vet inte om det egentligen är en fördel att den är skriven på det här sättet, det blev lite "thriller-aktigt" av ett (egentligen många) allvarligt ämne. Den fick mig ändå att förskräckas (kan inte komma på något annat ord) över tillståndet i ett grannland för bara tjugo år sedan. Hur är det möjligt? Och hur kan jag inte ha vetat detta tidigare? Jag kan nästan inget om Estlands historia och jag kände mig tvungen att googla lite medan jag läste och jag gillar böcker som får mig att fundera och leta information. Förutom att läsa in mig på Estlands historia så kände jag mig tvungen att kolla upp både mjölksvamp och tesvamp, för det hade jag aldrig hört talas om tidigare.

För min del tror jag den hade vunnit på att hoppa mindre mellan åren. Det hade varit helt OK om det hade varit tre olika trådar, som gick i ordning, men här hoppas lite för friskt fram och tillbaka. Enda syftet verkar vara att kollra bort läsaren och göra det besvärligt, det är inget som tilltalar mig. Hoppandet gjorde det ändå inte för jobbigt, det gick bra att följa med ändå, men jag gillar inte sättet.

Aliide verkar vid första anblicken vara en otroligt osympatisk och oempatisk person (med en helt osannolik fobi för flugor, varför förstår man bara om man läser översättningarna i slutet av boken), men efter hand så inser jag att skenet bedrar. Däremot visar Aliide hur man kan bli om man tvingas fatta omöjliga och absurda beslut för att därefter leva med konsekvenserna. Det visar också vad människor kan göra och stå ut med för att överleva och priset för det. Ibland hisnade jag riktigt när saker och ting drogs fram i ljuset.

Ibland var detaljrikedomen stor och ibland fick man gissa och dra egna slutsatser. För min del räckte detaljerna i Zaras liv för att kunna gissa vad som egentligen hände Aliide, Ingel och Linda i den där källaren i kommunalhuset. Det här med att tvinga läsaren att gissa tror jag egentligen är ett vinnande koncept, för det är nästan alltid otäckare att inte veta säkert, än att få allt beskrivet för sig.

Lite svårt hade jag också för hur kvinnor och män framställdes, generellt. Kvinnorna var starka, utsatta och tvingades göra vad som helst för att överleva, männen var grymma och korkade. Nu när jag tänker efter så var kvinnorna dynamiskt porträtterade, medan männen var extremt platta och endimensionella.

Det är riktigt svårt att sätta betyg på den här boken, jag ville verkligen gilla den mer än jag gjorde. Trots att den avhandlar många, många viktiga ämnen och man får sig en hel del intressant historia till livs, så sätter den inga djupare spår hos mig. Visst har den fått mig att fundera, men jag har sett och läst det förut.

Boktipset estimerade betyg var 4.7, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Utrensning: Böcker emellan, Bokbrus och Bokfrossa.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Utrensning av Sofi Oksanen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Och en grej till..." av Eoin Colfer

Genre: Fantasy
Antal sidor: 279
Originaltitel: And Another Thing...
Översättare: Lisbet Holst
Serie: Liftarens guide till galaxen 6
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Format: Inbunden
Förlag: B Wahlströms





Första meningen: Såvitt vi vet... beslöt det kejserliga galaktiska rådet en dag över en hink juvelbesatta krabbor att det behövdes en intergalaktisk motorväg i den gudsförgätna änden av Galaxens västra spiralarm.
Sista meningen: Slutet på en av mittnarna.

Baksidetext
Få bokserier har roat så många läsare världen över och under så lång tid som Douglas Adams Liftarens guide till galaxen.

För att fira att det är 30 år sedan den första boken i serien publicerades och för att introducera en ny generation läsare för några av de roligaste böcker som någonsin skrivits, kommer nu Och en grej till där vi får följa den olycklige jordbon Arthur Dents fortsatta äventyr i galaxen.

Douglas Adams hade alltid för avsikt att skriva en sjätte del av Liftarens guide, men hans förtidiga död 2001 innebar att han aldrig fick chansen. Istället har den erkänt humoristiske och kritikerrosade författaren Eoin Colfer, skaparen av den populäre (och missförstådde) anti-hjälten Artemis Fowl, ombetts att åter släppa Arthur Dent och Ford Perfect lösa i tid och rum.

Universum är stort och nästan allt kan, och vanligtvis kommer att, hända den som inte ser upp. Så packa din handduk och njut av färden!

Min kommentar
Först vill jag bara nämna att det var ungefär femton år sedan jag läste de fem första delarna i Liftarens guide till galaxen och jag fullkomligt älskade den första och sedan minskade graden av kärlek för varje del jag läste.

Om jag hade vetat då, när jag bestämde mig för att köpa den här boken, vad jag vet nu, så skulle jag nog ha låtit den här serien avslutas med I stort sett menlös. Visst är den rolig, cynisk och allt det där som jag gillade med första delen, men det tråkiga är att ett skämt är kul första gången och möjligtvis andra. När man hör det tredje, fjärde, femte (ja, ni förstår kanske) gången, så blir det bara trist och uttjatat. Visst hände det att jag smålog och fnissade lite, men jag saknade gapskratten.

Boken är dessutom fullkomligt nerlusad med referenser till de andra delarna och kursiverade stycken med vad som kallas Faktainformation. I början är de också ganska småkul, men de drar ner tempot betydligt så mot slutet blir de bara irriterande. Jag hade gärna velat ha med ett exempel på det roliga, men det hade blivit så lång text för det tog oftast väldigt lång tid innan poängen kom. Allt hörde också ihop på något sätt så det var omöjligt för mig att plocka ut en liten del.

På något sätt känns det som att den här boken är ett slags sammanfattning av Liftarens guide till galaxen, med bara lite nya grejer. Men även de nya grejerna har vi varit med om förr. På sätt och vis. Slutsatsen, för mig, blir att Och en grej till... inte tillför något alls egentligen. Det är väldigt svårt att sätta betyg också, den var ju faktiskt lite rolig, men jag har ju hört det förut. Dessvärre får den hålla till godo med ett simpelt Godkänd.

Boktipset estimerade betyg var 2.7, jag ger den 2.5.

Andra som bloggat om Och en grej till...: Du är vad du läser, Dagens bok och Hundöra.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Och en grej till... av Eoin Colfer.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Änglamakerskan" av Camilla Läckberg

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 355
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fjällbackaserien 8
Utgivningsår: (första) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Förlag: FORUM





Första meningen: De hade tänkt renovera sig ur sorgen.
Sista meningen: Det var det enda som betydde något.

Baksidetext
Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påskmiddag är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta. Har de blivit utsatta för något brott eller försvunnit frivilligt? Gåtan har aldrig fått någon lösning.

Många år senare återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin lille son, och i ett försök att övervinna sorgen och gå vidare har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast.

När Erica Falck får höra om parets planer blir hon både överraskad och nyfiken. Hon har tidigare forskat en del i mysteriet med den försvunna familjen utan att hitta någon förklaring. Nu söker hon upp Ebba för att höra vad hon vet. Dessutom har hon själv en del att berätta om kvinnorna i Ebbas släkt - en historia fylld av tragiska öden och hemligheter.

Ebba och Mårten inleder sitt renoveringsarbete, men knappt har de börjat förrän de blir utsatta för ett mordbrandsförsök. Och då de några dagar senare bryter upp matsalsgolvet finner de intorkat blod under plankorna. Det tycks som om ondskan i det förflutna har hunnit ifatt dem. Under utredningen av branden börjar Patrik Hedström och hans kolleger gräva i det gamla fallet igen. Vad var det egentligen som hände Ebbas familj?

Min kommentar
Åttonde delen i Fjällbackaserien var ungefär likadant upplagd som de andra sju. Två parallella historier, en dåtid och en nutid, där dåtiden förklarar nutiden. Jag tycker Läckberg gör det här jättebra, framförallt så går historierna i kronologisk ordning, var för sig alltså, och man behöver inte hoppa fram och tillbaka i respektive tid. Om jag ska vara helt ärlig så var faktiskt dåtidshistorien den mest spännande och den som hela tiden gjorde att jag ville fortsätta läsa.

Nutidshistorien var som den brukar, man retar sig otroligt mycket på den nyfikna Erica och på hennes mjäkige man Patrik, som låter sin fru följa med på brottsplatser och förhör. Jag tycker ändå inte att Erica är speciellt osannolik, jag vet med all säkerhet att nyfikna människor som hon faktiskt existerar. Den besserwisseraktiga svärmorn och den hjälplösa lillasystern är också här och förbättrar historien. Jag förstår ju att det kan vara svårt för Patrik att säga ifrån till sin mor, men jösses, han är ju faktiskt en vuxen karl med egen familj. Och det är hos den familjen hans största lojalitet borde vara.

Vad som störde mig ordentligt var inget av ovanstående och inte heller de endimensionella personerna eller språket. Det som gjorde mig riktigt irriterad var att Läckberg, den här gången, inte spelade rent. I deckargenren finns det något som heter fair play och det betyder att läsaren vet lika mycket som den/de som utreder brottet, för att man helt enkelt ska ha samma chans att komma på vem brottslingen är. Här hände det vid ett flertal tillfällen att vittnen och andra förhörda berättar något, som man som läsare inte får veta. Det höll på att göra mig tokig. Den avgörande faktorn fick man inte heller veta förrän alldeles mot slutet, fast både polis och Erica läst förhörsprotokollen. Det gjorde kanske inte så mycket i det stora hela, för det var ganska enkelt att räkna ut vem och varför. Fast lite fel blev det ändå...

Kontentan av det hela är att boken ger några timmars underhållning, men deckarhistorien har man nästan glömt så fort man slår ihop boken. Det som lämnar ett bestående avtryck och som jag förmodligen kommer att försöka hitta mer att läsa om är dåtidshistorien. Den gjorde mig mycket nyfiken på Görings liv och leverne. Jag hade ingen som helst aning om att han höll till mycket i Sverige efter första världskriget och att han till och med hade en svensk fru. Det måste ha missats på historielektionerna i skolan.

Boktipset estimerade betyg var 3.9, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Må döden sova: Bokbrus, Sladdertackan och och dagarna går....

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Änglamakerskan av Camilla Läckberg.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Må döden sova" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 274
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 3
Utgivningsår: (första) 2002 (min) 2011
Media: Pocket
Förlag: Norstedts





Första meningen: Kanske var det tårarna som skymde blicken eller den blödande solnedgången, filtrerad genom dimman, som bländat hennes syn.
Sista meningen: Och hon visste att det var över för den här gången.

Baksidetext
En mystisk bilolycka som kanske inte är någon olycka, kvinnor som får hallucinationer och sår som inte vill läka...

Anna Janssons nya deckare är en lika tankeväckande som spännande historia om barnlöshet, konstgjord befruktning, läkaretik och kloning. Kunskapen är en hora. Ibland tjänar hon det goda, ibland det onda. Inte sällan kan hon köpas för pengar...

Ett självmord och ett mord utlöser ett intensivt polispådrag och kriminalkommissarie Maria Wern pressas hårt av sin chef under den märkliga utredningen. I centrum för händelserna står Cheironkliniken, en välrenommerad institution som hjälper barnlösa par med provrörsbefruktning.

Kliniken ägs och leds av Per Göthe, en man med fläckfritt förflutet och internationell ryktbarhet. Vad kan han ha med dessa mystiska sjukdomsfall och ruskiga mord att göra? Eller är det så att läkemedelsföretaget OKTA kanske har ett finger med i spelet? Att skaffa bevis för att någon olaglig verksamhet försiggår på kliniken kan komma att kosta Marias vän sjuksköterskan Karin och hennes foster livet.

I en gastkramande upplösning avslöjas hur girighet och avund orsakar katastrofer när människor leker med andras liv och slår mynt av andras olycka.

Min kommentar
Den här boken gillade jag. Till skillnad från Alla de stillsamma döda och Stum sitter guden så kändes det som att allt bara flöt på och av det språk som jag retade mig på i de två förra böckerna fanns inte ett spår. I stället hittade jag formuleringar som gjorde mig riktigt glad. "Ljum svepte sommarvinden över parkeringen. Sakta sjönk solen ner bakom Kronberget och skuggorna blev längre och mörkare." Det finns säkert något jättetjusigt ord för detta skrivsätt, men det kan jag inte. I alla fall funkar det på mig, precis som allitteration. Nu känns det inspirerande att fortsätta läsa om Maria Wern.

Även om vem, varför och hur var så gott som solklart redan från första början så blev inte historien mindre spännande. Här avhandlas en hel del viktiga ämnen. Jag vet inte om jag plötsligt börjat läsa deckare på ett annat sätt eller om de helt enkelt förändrats, men nu tycker jag att brottet ofta har sitt ursprung i något som är fel och sjukt i samhället. Så upplevde jag det aldrig förr. I Må döden sova avhandlas barnlöshet och vad samvetslösa människor kan tänkas göra för att tjäna pengar på andras olycka. En annan fråga som egentligen inte togs upp på allvar, utan bara hastades förbi, är om barn är en rättighet eller inte. Det var lite synd att just den frågeställningen slarvades bort litegrann. I alla fall så tycker jag om att Anna Jansson bara höll sig till ett ämne och inte attackerade åt alla håll, samtidigt. Det gör på något sätt att krutet tar ordentligt och jag orkar bry mig.

Jag tycker uppriktigt synd om Maria Wern som förutom att ha en rent usel och fördomsfull chef och en besserwisser-svärmor även har en besvärlig man som faktiskt också verkar ha en något taskig kvinnosyn. Enligt mig så är Maria Wern på tok för snäll och medgörlig, om min man kommit hemsläpande på en gigantisk hund som hans nästan-älskarinna(?) ägde, så skulle antingen han eller hunden åkt ut. Och hans underliga resonemang i slutet var bara mer än jag förmådde ta till mig.

Även om man kanske kan tycka att det är mycket om vardagsliv och om alla dess problem som dyker upp, så är det ju faktiskt så, som jag tror att de flesta kvinnor håller med om, att det är ett ständigt pågående krig mellan arbetsliv och privatliv. Där arbetslivet tyvärr oftast tar mest plats och har förtur. Och det ständigt dåliga samvetet för försummade familjemedlemmar och hushållsgöromål gör inte livet lättare. Det ska bli intressant att följa Maria Wern vidare och Silverkronan ska inhandlas så fort den kommer in i lager igen.

Boktipset estimerade betyg var 3.8, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Må döden sova: Du är vad du läser och Annikas litteratur- och kulturblogg.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Må döden sova av Anna Jansson.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Rött stoft" av Ann Cleeves

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 377
Originaltitel: Red bones
Översättare: Jan Järnebrand
Serie: Shetlandskvartetten 3
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Media: Pocket
Förlag: Bonnier Pocket





Första meningen: Anna slog upp ögonen och såg ett par händer som var strimmiga och glänste av blod.
Sista meningen: "Jag tänkte", sa hon, "att vi skulle kunna be dem komma på bröllopet."

Baksidetext
När en ung arkeolog vid utgrävningar på Whalsey, en av de mindre Shetlandsöarna, hittar kvarlevor av en människa, blir öborna förbryllade. Är skallen ett fornfynd eller något av senare datum? Kort därefter skjuts en äldre kvinna till döds i en mystisk olycka. Polisen Jimmy Perez kallas till platsen av kvinnans sonson, Sandy Wilson, som också är kollega till Perez.

Det ödsliga landskapet och det vidsträckta havet har frambringat ett obändigt och hemlighetsfullt folk. Mima Wilson hade varit en enstöring, hon hade sin mark, sin stolthet och sin familj. Men varför reagerade hon så märkligt på det arkeologiska fyndet? När Perez inleder sin undersökning bland lokalbefolkningen finner han två släkter som sedan generationer legat i fejd med varandra och vars avund, snikenhet och förbittring delat samhället i två läger. Han känner sig ensam och osäker, omgiven av främmande människor, långt hemifrån. När den tidiga våren sveper in ön i en klaustrofobisk dimma inträffar ytterligare ett dödsfall. Jimmy Perez inser att gamla hemligheter måste fram i ljuset om en mördare ska kunna hindras att slå till igen.

Min kommentar
Precis som i Vita nätter har korrekturläsaren missat mängder av stavfel och ordfel. Eftersom det stör min läsrytm när det plötsligt dyker upp ett "en" i stället för ett "ett" och liknande saker, och för att sådana fel faktiskt är så lätta att hitta, så gör det mig lite upprörd. Det tar alltid ner min uppfattning om en bok, då jag inte kan ta den på riktigt allvar eftersom förlaget uppenbarligen inte gör det. Vad mer som störde mig var att det plötsligt kunde dyka upp meningar som på inget sätt hörde samman vare sig med meningen före eller efter. Det kanske var enda sättet att låta oss få veta vissa saker, men det fick mig också att stanna upp och distraherade mig.

Början av boken var en rejäl pina för mig, jag avskyr krångliga släktförhållanden och har svårt att hålla ordning på vad alla de där orden innebär. Här vimlar det av sysslingar och bryllingar och alla verkar vara mer eller mindre släkt med alla. När sönerna dessutom heter samma som sina fäder så blir det bara för jobbigt. Det redde ut sig till slut, tack och lov, men jag fick faktiskt ta fram papper och penna. Första halvan upplevde jag också som ganska seg, det var bara en massa namn som spottades ut och historien stod mest och stampade. Andra halvan tog det mer fart och då var det plötsligt svårt att lägga ifrån sig boken. Men för mig är detta den svagaste boken i Shetlandskvartetten, hittills.

Det var riktigt kul att följa Sandy lite mer och se honom utvecklas till något mer än en osäker slarver. Här finns nog potential. Det var också ganska skönt att Fran var bortrest i stort sett i hela boken, så slapp man lägga fokus på förhållandet mellan henne och Perez. I stället fick man följa Perez tankar om det hela. Jag tror att jag skulle ha tyckt om Jimmy Perez om jag träffade honom, han verkar vara en sympatisk man, även om hans sävliga sätt hade retat vansinne på mig. Men jag tror det är en bra egenskap för en polis på Shetlandsöarna.

Tempot är lika långsamt som i de föregående två böckerna och något annat skulle nog faktiskt inte passa. Man får verkligen tid att tänka och känna efter. Ibland är det som att man vore där, i dimman och fukten, och vandrade runt alldeles ensam i ödsligheten. Jag gillar Ann Cleeves sätt att skriva, hur hon lägger upp hela berättandet och håller kvar mig i mörker och ovisshet. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade en aning om vem som gjorde det, även om jag hade en ganska bra uppfattning om varför. Det låter kanske konstigt att man kan veta varför, men inte vem, men det var ju det där med de krångliga släktförhållandena.

I alla fall jag blir väldigt nyfiken på shetlänningar och är inte helt säker på att beskrivningen av dem är odelat positiv. De verkar vara ett hemlighetsfullt, mystiskt, driftigt och gästfritt folk, samtidigt som de beskrivs som lite ignoranta människor med taskig kvinnosyn. I varje bok påpekas det också att det inte går att hålla något hemligt på Shetlandsöarna, men i varje bok visar det sig till sist att morden har att göra med en väldigt gammal och väl bevarad hemlighet. Är det bara jag som tycker det är en paradox?

Och jag upprepar min fråga, den jag ställde när jag läst ut förra boken: Hur tar man sig till Shetlandsöarna och hur mycket kostar det?

Boktipset estimerade betyg var 3.6, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Rött stoft: Paulas Bokblog, Snowflakes in rain och Ett hem utan böcker.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Mord i Skärhamn" av Ramona Fransson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 268
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Greger Thulin 3
Utgivningsår: (första) 2007 (min) 2009
Media: Pocket
Förlag: anomaR





Första meningen: Han stod i hallen med telefonluren i handen och rektorns röst ekade i örat.
Sista meningen: Det ska bli gott med mat, tänkte han.

Baksidetext
I Skärhamn på Tjörn på västkusten tror spaningschef Greger Thulin att han bor i en idyll. Men även den vackraste av tavlor kan ha ett felaktigt penseldrag.

Bakom väggarna i Bleketskolan döljer sig fysisk och psykisk mobbing och droger. På Rönnvägen bor Jonas Blomgren, klassföreståndare på Bleketskolan. I hans klass finns eleverna Amanda Durén och Belinda Wallin. Amanda har exklusiva märkeskläder, strör pengar omkring sig och bor i en herrgård medan Belindas familj är tacksamma om det finns pengar till att betala de nödvändiga utgifterna. Belindas mamma, Margit Wallin har en olustig känsla när det gäller dotterns klassföreståndare.

Kan det vara så att han bevakar Belinda och i så fall varför? När det första mordoffret dyker upp på Lyckebacken i Skärhamn är Greger Thulin först övertygad om att de inom en snar framtid kommer att få fast mördaren men missmodet kryper närmare allt eftersom tiden går. Kriminalare Katarina Linde och kriminaltekniker Charlotte Engman skickas till platsen och försöker lägga pussel med ledtrådar de lyckats skrapa ihop. Det visar sig att offret hade en lägenhet på Eklandagatan i Göteborg. Vad sysslade han med i lägenheten? Snart börjar Katarina misstänka att bakom offrets familjefasad döljer sig inte enbart en hustrumisshandlare.

Greger Thulin tvingas snart att ställa den oundvikliga frågan; Har idyllen i Skärhamn packats ner i en kappsäck, kastats ombord på en båt och seglat ut ur hamnen?

Min kommentar
Karaktärerna i de här böckerna (denna, Dyrbar kärlek och Iskall hämnd) ger mig nästan gråa hår. Jag har aldrig träffat på människor, varken i litteraturen, filmen eller verkligheten, med så katastrofalt dålig impulskontroll. Det känns lite som att alla hela tiden slänger sig om halsen på alla. Det skriks och det pussas på och puttas på och sparkas på. Oavbrutet. Det må väl vara hänt om barn och ungdomar pysslar med sådant, men vuxna, och inte vilka vuxna som helst, utan poliser som man kanske helst vill se som seriösa och någorlunda kontrollerade människor. Det blir bara för mycket.

Kärlek på jobbet och kärlek i deckare är väl också OK, men om jag vill ha böcker där romanserna går i första hand så väljer jag annat än deckare. Här finns alltså tre par inom samma utredningsgrupp och ja, ni kan ju tänka er själva. Det blir bara för mycket.

Dialogerna är så krystade att jag blir generad. Liknelserna är intressanta, men de säger mig ingenting: "Journalisterna sitter som hökar på en telefontråd." "[...] hennes olivfärgade hy hade antagit färgen av blöt sallad." "[...] blicken gled över dem som en wakeboard." Grejen med liknelser är ju att de ska vara "vedertagna", alla ska liksom få en bild i huvudet. Men hur ser egentligen blöt sallad ut? Är inte den fortfarande grön? Nå, ni förstår väl? Det blir bara för mycket.

Fortfarande beskrivs allt i detalj, gärna hur man dricker juice direkt från paketet och liknande. Människors egenskaper och känslor beskrivs likaså. Inget får jag upptäcka själv. Det är inte lika illa i den här boken som i de två tidigare, men det är illa nog. Antalet inblandade personer är också på tok för högt. Massor av ovidkommande människor, som bara dyker upp för att vi ska ta del av illa dold samhällskritik. Det är helt OK att vara kritisk till företeelser vi alla vet finns, men när den ena efter den andra krystas fram och kommer i form av en pekpinne, då ryser jag. Och det är inte av välbehag. Det blir bara för mycket.

Det kanske låter som att jag avskyr det Ramona Fransson skriver, riktigt så är det inte, men kanske borde hon skriva något annat än deckare. Alla böckerna jag har läst av henne har genomsyrats av omtanke om den lilla och utsatta människan och på något sätt känns det som att det är det hon vill skriva om. Egentligen. För själva deckarhistorien är mer som utfyllnad och tar allt mindre och mindre plats och samhällskritiken allt större. Och den biten gör hon bra. Men det hör inte hemma i en kriminalroman och definitivt inte alla problem på en gång och absolut inte som pekpinnar.

Det här var den sista boken i Pocketlovers Tre på tre-utmaning. Dock har jag den fjärde delen om Greger Thulin kvar oläst. Jag får se när jag orkar ge mig på den.

Boktipset estimerade betyg var 1.9, jag ger den 2.0.

Andra som bloggat om Mord i Skärhamn: Annikas litteratur- och kulturblogg, Pocketblogg och Boksnoken.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Mord i Skärhamn av Ramona Fransson.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Mörkrädd" av Andreas Roman

Genre: Skräck
Antal sidor: 248
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Den svarta trilogin 1
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2008
Media: Inbunden
Förlag: Natur & Kultur





Första meningen: Släck inte, är du snäll.
Sista meningen: Hon vände sig om.

Baksidetext
David är mörkrädd. På ett sjukligt vis. Sedan barndomen har hans rädsla för skymning och natt plågat honom. Det tycks som om någon alltid står i ett mörkt hörn och bevakar honom, någon som drar närmare när rädslan blir som värst.

Till slut bestämmer sig David för att möta sin demon. Han går i terapi, och sista steget är enkelt: Han ska bo ensam i en stuga ute i skogen tills han är botad.

David tar med sig det allra nödvändigaste; torrvaror, tevespel och datorn och beger sig norrut - beslutsam att för alltid bli av med sin fobi.

Men när mörkret faller, så är det något där utanför. Något som drar närmare stugan. Som knackar i väggarna, som skymtar i fönstret. Något som kanske vill in ...

Min kommentar
Det här tyckte jag var otäckt, riktigt suggestivt, och jag var faktiskt tvungen att lägga ifrån mig den lite tidigare än jag tänkt vid innan-jag-somnar läsningen. Bara för att vara säker på att våga blunda. Och jag är ändå inte speciellt lättskrämd. Längre. Jag älskar skräck, inte splatter-varianten, utan den som sätter sig i huvudet.

Jag känner igen mig så väl, när jag var liten, yngre. Visst fanns det onämnbara saker i garderoben? Och under sängen? Och i det där mörka hörnet? Till viss del kan jag också relatera till historien i Davids barndom, där han blev skrämd av sin kompisar(?). Mina sprang i och för sig inte efter och skrämde mig, utan lämnade mig ensam i mörkret sådär två kilometer hemifrån. Detta var på landet, utan någon som helst belysning längs vägen. Jag grät hela vägen hem. Nu satte det inte så djupa spår i mig som det gjorde hos David, jag är inte speciellt mörkrädd. Däremot gör det kanske att jag lättare förstår hans trauma.

Här fanns inte mer än en handfull människor, och en katt, med i handlingen och det gillar jag. Det blir inte bättre för att man har fler karaktärer med. De som är med, tycker jag att man får lära känna på ett bra sätt, även om jag tycker att Davids syster beter sig lite märkligt. Man kan nog tycka en del om Davids sätt att agera, men jag har ännu inte träffat någon som reagerar rationellt under en panikattack. Bland annat kan man ju undra varför man inte följer sina egna spår i snön tillbaka till stugan. Just den episoden var lite märklig.

Visst var den förutsägbar och visst gick det så som jag trodde, men för min del gjorde det absolut ingenting. Resan var lika otäck ändå och det var nästan att jag sträckläste den. Det säger egentligen inte så mycket, för det tog inte mer än 3,5 timme (effektiv tid) att läsa den.

Slutet kändes lite konstigt, men efter vad jag har hört så är Andreas nästa bok, Någon i din säng, något slags fortsättning på Mörkrädd. Jag återkommer när jag läst den.

Boktipset estimerade betyg var 3.4, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Mörkrädd: Ett hem utan böcker, Boktipsaren och Illusionernas blogg.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Mörkrädd av Andreas Roman.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Änglarösten" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originaltitel: Röddin
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 3
Utgivningsår: (första) 2002 (min) 2011
Media: Pocket
Förlag: Norstedts





Första meningen: Äntligen var stunden inne.
Sista meningen: O, fader, giv mig lite ljus på livets korta stig...

Baksidetext
Julen står för dörren när en anställd på ett stort hotell i Reykjavik hittas mördad i det källarrum där han även bott. Han verkar ha levt ett ensamt och isolerat liv, men när Erlendur och hans kollegor börjar göra efterforskningar upptäcker de att hans barndom varit både spännande och samtidigt tragisk. Han var nämligen en mycket lovande barnstjärna, hårt driven av sin pappa, med en strålande karriär som sångare framför sig. Ända tills han blev tonåring och rösten försvann för gott mitt under en konsert. Men vem kan ha haft intresse av att ta livet av denna enstöring?

Min kommentar
Som vanligt är Arnaldur Indriðason ett säkert kort. I den här boken är vi inte ute så mycket i Islands karga natur, utan mest inne på ett hotell, men på något sätt så känner jag ödsligheten ändå. Och det beror inte bara på de numera frekventa tillbakablickarna på Erlendurs barndom och hans traumatiska upplevelse. Allt andas karghet, ödslighet, kyla, mörker och ensamhet. Det låter deprimerande, men det är det absolut inte. Det här är bra.

Tempot är oerhört långsamt och för mig känns det verkligen konstigt att jag tycker om det, men just i de här böckerna kan jag inte tänka mig något annat. Jag tycker också att det kommit fram lite andra sidor hos författaren, ironi till exempel. Jag har inte upplevt det så tydligt i de två tidigare böckerna. Hoppas det håller i sig.

Vad man skulle kunna tro skulle vara jobbigt är att tre olika historier avhandlas parallellt. En i nutid, som handlar om mordet på hotellet, en som börjar längre bak i tiden men kommer fram till nutid, som handlar om en misshandlad pojke och till slut, Erlendurs barndom. Trots att partierna avlöser varandra lite hur som, så blir det inte hoppigt och störigt. Upplägget är så snyggt att jag hela tiden bara ville läsa vidare.

Karaktärerna beskrivs inte så mycket, utan man får mer uppleva hur de är, genom vad de säger och gör. Precis som det ska vara, enligt mig. Nu i tredje boken tycker jag att jag kommit Erlendur, Elínborg och Sigurður Óli riktigt nära, även Erlendurs dotter Eva Lind har man lärt känna ordentligt. Men varför får vi aldrig träffa Erlendurs son?

Egentligen är det beundransvärt att man kan skriva en så uttömmande och fullödig berättelse på så få sidor. Kanske borde en del andra författare gå i skola hos Arnaldur.

Boktipset estimerade betyg var 4.1, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Änglarösten: ihyllan, bokbloggen och Ett hem utan böcker.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Änglarösten av Arnaldur Indriðason.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Skumtimmen" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 1
Utgivningsår: (första) 2007 (min) 2008
Förlag: Månpocket






Första meningen: Muren var byggd av stora och runda stenar av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.
Sista meningen: Men om någon senare frågade honom hur begravningen av den lille pojken hade varit, skulle Bengt Nyberg kunna svara att den hade känts ljus och värdig och fridfull, som - ja, som en sorts avslutning.

Baksidetext
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.

Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.

Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.

Min kommentar
Även i den här boken har vi två olika berättare, den ena berättelsen sker i nutid och skrivs i imperfekt. Den andra berättelsen är då följaktligen dåtid och den berättas i presens. Jag har aldrig funderat på det här, men nu känns det ju lite som att det är ett vanligt berättargrepp. Jag har ett lite tudelat förhållande till böcker som har två berättelser, men jag tror att det är mest positivt. Om det görs på ett bra sätt. Som i Skumtimmen.

Jag, som aldrig brukar gilla miljöbeskrivningar, blev riktigt sugen på att åka till Öland, Visserligen har jag varit där tidigare och till och med åkt runt hela ön, men jag tror jag skulle titta med andra ögon nu, på ett bra sätt. Ödsligheten fullkomligt hoppade ur boken och slog mig i huvudet. Det gjorde han bra, Theorin.

Persongalleriet var precis lagom stort, det går alltså att skriva en bra historia utan att blanda in mer än ett 20-tal människor. Utan att för den skulle göra den skyldige för tydlig. Även om jag var den på spåren, men tyckte att det skulle bli ett för jobbigt slut. Det gjorde han också bra, Theorin.

Tempot var långsamt. För det mesta passade det historien, men ett tag i mitten tyckte jag att allt bara gick i stå. Jag kom inte framåt alls, allting bara stod och stampade, men det satte lite mer fart igen efter ett tag.

Slutet ja, det blev så där jobbigt som jag inte ville tro. Ett extra plus för att det var, trots allt, lite oväntat i en bokvärld full av lyckliga och tillrättalagda slut.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att jag inte visste när "nu" var. Jag fick för mig att jag i början av boken läste tidigt 90-tal, men det kunde jag inte hitta igen när jag letade (i eftertexten står det mitten av 90-talet). För mig är det viktigt att det anges tydligt när "nu" är, om det inte är riktig nutid, vilket betyder när boken skrevs, runt 2007-2008 i detta fall. Ingenting stämde för mig vad gäller priser och användnig av mobiltelefoner. Det var lite störande, men överkomligt.

Jag har tidigare läst Nattfåk av Johan Theorin f.bl (före blogg) och den gillade jag så mycket att den fick en fyra i betyg. I Skumtimmen saknar jag det som skrämde mig i Nattfåk. Inget spökligt, rysligt eller mystiskt. Bara en sörjande mamma, hennes gamle far och en försvunnen pojke. Inte så bara kanske, boken var bra, men den var lite för "lagom".

Boktipset estimerade betyg var 4.6, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Skumtimmen: Boktradition, Bokgalleriet och Boktoka.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Skumtimmen av Johan Theorin.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.