"Stjärndamm" av Lars Wilderäng

Författare: Frida Andersson Johansson
Titel: Stjärndamm
Genre: Science fiction
Antal sidor: 296
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stjärnklart 3
Förlag: Massolit Pocket
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 december 2020




Första meningen: Solens sista strålar letade sig fortfarande över horisonten.

Baksidetext
Den moderna civilisationens undergång är ett faktum och de få överlevande har bara ett mål: att kämpa för sina liv.

Den civilisation som sakta men säkert byggdes upp igen, tio år efter Nedsläckningen, är nu krossad. De tappert kämpande soldaterna var chanslösa mot den tekniskt överlägsna fienden. Inga kulor i världen kunde skydda dem mot det vapen som var nära att förinta dem alla.

Några av de få överlevande har åter samlats på Carlstens fästning, fångade som råttor och omringade av hotfulla ögon. Det måste finnas ett sätt att stoppa fienden. Om det så är det sista de gör, måste de försöka. Frågan är bara hur de ska ta sig ur sin fångenskap, och om det finns fler överlevare där ute.

Min kommentar
Stjärndamm är den tredje och sista delen i den här serien och det har tagit emot lite att läsa den. Min besvikelse blev stor när hela historien gjorde en rejäl sväng mot en väg som jag inte alls gillade. Eftersom jag är en väldigt envis person (och nyfiken) så kunde jag ändå inte låta själva upplösningen stå oläst och för evigt leva i okunskap om hur allt slutade. Det här är på riktigt en serie där jag aldrig varit helt säker på om mänskligheten faktiskt skulle överleva eller utplånas helt och hållet.

Den här boken börjar precis där den förra slutade, nästan som att det var samma bok. Trots att det bara är runt tre månader sedan jag läste Stjärnfall så kom jag inte ihåg detaljer. I alla fall inte från start. Det finns inga resuméer av vad som hänt, men efter ett tag så kommer lite tillbaka till mig. Det är inte bara händelsetråden som fortsätter, utan även alla dessa ingående beskrivningar av vapen, försvarsbyggnader/-teknik och strider. Jag är så sjukt less på det, jag tycker det är vansinnigt tråkigt. Och ointressant. Men utan att jag egentligen märker det så förändras något.

Knappt halvvägs in, kanske efter hundratalet sidor, så blir det riktigt spännande. Då återkommer det där som var så bra i första boken. Nu börjar det återigen handla om ren överlevnad och inte så mycket om zombies, vampyrer och kentaurer. Det är ju inte striderna jag är intresserad av och inte heller det som fångar mig. Jag vill läsa om hur man klarar sig utan allt det som vi ser som självklarheter. Jag vill läsa om vad alla dessa umbäranden gör med en människa.

Mitt i alltihop så kommer det plötsligt en tillbakablick, eller två faktiskt. I den första hoppar vi tillbaka till innan allt började. Den förstår jag inte alls. Detta hade vi väl ändå klarat av i de två tidigare delarna? I den andra tillbakablicken återser vi en karaktär som flyktade förbi i förra boken och då förstod jag inte alls vad han gjorde där. Nu kom förklaringen. Kanske hade inte heller den tillbakablicken behövts, men den tillför i alla fall något.

Karaktärerna är inte speciellt många, av förklarliga skäl, och de blir hela tiden färre. Man skulle kunna tycka att de är lite grunda, men jag tycker det är trovärdigt. De har liksom annat att tänka på än att förverkliga sig själva. Allt handlar bara om att överleva. Jag tycker att deras olika drivkrafter kommer fram i alla fall och det räcker väldigt långt för mig.

Stjärndamm är betydligt bättre än förra boken, men inte lika bra som den första. Slutet på alltihop känner jag mig lite kluven till. Jag gillar nog inte den vändningen. Epilogen som kommer är jag helt säker på att jag inte tycker om.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,16 i genomsnitt (beräknat på 714 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Stjärndamm: Bokhuset, Bokhyllan och Tentakelmonster.

Fullbordad utmaning 2020:3

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en tendens att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

Det här är sjätte året som jag har kört den här utmaningen och det har fungerat över förväntan. I år ingick arton böcker i sex serier. Alla är nu lästa och man skulle kunna tro att det betyder att jag har lyckats avsluta sex olika serier, men icke. Tre serier har fått ännu en del under året som gått, men eftersom det är de böcker som finns utgivna/översatta när utmaningen bestäms som gäller, så räknas de. Det kan dock hända att de nya delarna dyker upp i den här utmaningen om något år...

Böckerna jag läst är
Konrad Sejer av Karin Fossum
#13. Viskaren

Ruth Galloway av Elly Griffiths
#8. En kvinna i blått
#9. Dolt i mörker
#10. Den mörka ängeln
#11. En cirkel av sten

Rönning & Stilton av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
#2. Den tredje rösten
#3. Svart gryning
#4. Sov du lilla videung
#5. Kallbrand

Sebastian Bergman av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
#2. Lärjungen
#3. Fjällgraven
#4. Den stumma flickan
#5. De underkända
#6. En högre rättvisa

Stjärnklart av Lars Wilderäng
#2. Stjärnfall
#3. Stjärndamm

Sonja av Åsa Hellberg
#2. Sonjas hemlighet
#3. Sonjas andra chans

Serierna där det har kommit nya delar under 2020 är Konrad Sejer, Ruth Galloway och Rönning & Stilton. Jag har inte skaffat mig någon av dem, än, men jag har planer på det. I något fall kan en tomte vara inblandad.

Majoriteten av böckerna har fått en fyra i betyg. Ingen har dock fått högre än det. Genomsnittet ligger på 3,78, vilket egentligen är helt fantastiskt. Men så är det ju bra serier också.

Det här är definitivt en utmaning som jag ska fortsätta med och jag håller som bäst på att bestämma vilka som ska vara med nästa år. Det ser ut som att det blir arton böcker även nästa år, det verkar vara en lagom mängd.

"Kallbrand" av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Kallbrand
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 417
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Läsplattan
Utläst: 15 november 2020




Första meningen: Little Pluto sprang genom det kompakta djungelmörkret, blodet rann på ryggen, han hade fått långa djupa sår när han krängde sig under taggtråden, som tur var hade han inte tappat plastsäcken.

Baksidetext
På Mekongfloden i Thailand glider den förre polisen och uteliggaren Tom Stilton fram i en primitiv kanot. I fickan har han ett foto på en okänd man och namnet på en försvunnen flodbåt. Han är på väg in i Gyllene triangeln, på jakt efter en mörk hemlighet - en resa som får honom att rannsaka sig själv och försöka försonas med ett brott han nyligen begått.

Samtidigt får Olivia Rönning ett specialuppdrag. En familj har sprängts ihjäl i sin bil, dådet har skakat om Sverige. En gärningsman grips och fälls. Men en dag kontaktas Olivia av den pensionerade kriminalkommissarien Mette Olsäter, som tror att det har begåtts ett skandalöst justitiemord och vill att Olivia ska ta upp utredningen igen. En utredning som leder henne in en värld av sexuella övergrepp och män som är beredda att göra allt för att bevara sin makt.

Min kommentar
Jag hade lyckats köpa på mig fyra delar i den här serien innan jag läste första boken. Väldigt ofta så slutar den här typen av hamstring med att jag plågar mig igenom böckerna jag har köpt (jag kan bara inte göra mig av med en bok som jag inte har läst). Så har det inte varit med de här böckerna. De har varit väldigt bra, ibland funkar det alltså. Femte delen, Kallbrand, dök upp i ett nyhetsbrev från förlaget där de bjöd på den som e-bok. Jag var snabb med att ladda ner den och nu är den läst.

När boken börjar så befinner vi oss i norra Thailand. Där blir vi också, större delen av boken känns det som. Tråkigt nog, för mig som vill läsa om både Stilton och Rönning, så är det bara Stilton som befinner sig där och bedriver privatspaning med ganska många likheter med James Bond alternativt Indiana Jones. Jag känner nog lite att den här stilen inte alls känns som Stilton, men jag kan köpa det eftersom han befinner sig där han befinner sig. Både kroppsligt och mentalt.

Karaktärerna är de vanliga och det känns verkligen som att jag känner dem nu. De utvecklas hela tiden, till och med Olivia. Hon kommer äntligen till insikt om att hon är för snabb med att döma sina medmänniskor. Wow! Styrkan med de här människorna är att även om jag inte alltid tycker att de gör/har rätt så kan jag alltid i någon mån förstå deras val.

Brottet, som boken väl egentligen handlar om, har jag nästan glömt när jag kommer till slutet. Halvvägs in i boken så är det nämligen löst (eller?) och läggs till handlingarna, mer eller mindre. Allt blir väldigt splittrat och det spretar åt alla håll och kanter. Det gäller även temat. Eller snarare temana då. Den minsta gemensamma nämnaren är, som vanligt, utsatta människor, oftast i någon sorts beroendeställning. Här avhandlas allt mellan psykvård och rohyngier i Thailand, vilket innefattar, bland annat, pedofili, metoo, terrordåd och Svenska Akademien.

Även i den här boken upplever jag att språket är annorlunda. Det är nästan som att de experimenterar, försöker hitta sin ton. I Kallbrand så känns texten forcerad, nästan som att den går i stackato. Alla de olika trådarna gör att det blir komplicerat och tillkrånglat, men det är inga problem att hänga med. Det är bara det att det blir lite krystat. Ibland kommer det meningar som bara klickar till, som är så rätt att man nästan drar efter andan. Som denna Att tänka stort är bra, att tänka lika är svenskt. Konsensus. Det är viktigt.

Jag har ju tidigare klagat på att det blir för många sammanträffanden i den här serien och här är författarna verkligen i sitt esse. Det är så många, långsökta och osannolika att det nästan blir lite smålöjligt. Och omöjligt. Rejäla tidshopp görs också, utan att de egentligen uppmärksammas. Runt två månader tror jag att det handlar om, det börjar 24 februari och mot slutet blommar körsbärsträden i Stockholm. Den här tiden räcker nog ändå inte till för att göra upplösningen sannolik, för att inte tala om möjlig överhuvudtaget.

Om man bortser från det osannolika så är det en otroligt snygg intrig i Kallbrand och riktigt snygg ihopknutet. Det är så bra utfört att jag känner mig beredd att förlåta alla löjliga sammanträffanden, men jag måste efterlysa lite trovärdighet. Nu har jag inga fler böcker i den här serien stående, men det har kommit en ny del i år. Det känns som att jag måste skaffa mig Fruset guld. Snart.

Avdelningen för olika funderingar:
Sedan 2010 så preskriberas inte längre mord i Sverige. Det borde alla inblandade ha känt till.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 932 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Kallbrand: Just nu - just här, Johannas deckarhörna och Tankar från en samlares hjärna.

"Sov du lilla videung" av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Sov du lilla videung
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 4
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 oktober 2020




Första meningen: Förra gången stod hon lite för nära och fick ett par irriterande blodstänk på sina vita linnebyxor, i natt stod hon längre bak.

Baksidetext
En natt snubblar den hemlösa Muriel över en mager gråtande flicka. Hon heter Folami och har flytt från Nigeria. Muriel tar med henne till en sommarstuga ute i skogen. En eftermiddag attackeras Folami brutalt av en man i grannskapet. Muriel vågar inte bo kvar med henne i stugan utan söker hjälp hos den före detta uteliggaren Tom Stilton.

Han arbetar just nu hos kriminalkommissarie Mette Olsäter. Tillsammans med Olivia Rönning utreder han ett mord på en okänd tonårspojke som hittats nedgrävd i Småland med halsen avskuren. Utredningen har förgreningar till kloakerna i Bukarest.

När Olivia träffar Folami ser hon att flickan bär ett smycke som har kopplingar till den mördade pojken. Tillsammans med Folami lyckas hon och Stilton tränga in i och avslöja en chockerande verksamhet.

Min kommentar
Jag kan egentligen inte påstå att jag blev besviken på förra delen i serien, men jag upplevde den inte alls som lika bra som de tidigare. Eller speciellt den första boken. Det tog i alla fall emot lite att börja läsa Sov du lilla videung, som är fjärde delen.

När historien börjar befinner vi oss på en ö i Filippinerna. Det kändes lite märkligt och under läsningens gång funderar jag en del på hur i hela friden den här prologen skulle kunna passa in. Jag hade inte behövt oroa mig. Det är otroligt snyggt ihopknutet och när jag förstår så drar jag faktiskt efter andan.

Egentligen har jag nog aldrig på riktigt gillat huvudpersonerna i de här böckerna. Vare sig Olivia, Tom, Mette eller Luna är speciellt lätta att tycka om. För somliga är det mer sant än för andra. De är som folk är mest, med både bra och dåliga sidor. Olivia har i och för sig fått lite bättre impulskontroll och är inte lika snabb med att döma andra människor. Tom känns mer och mer som en bra man. Han får betydligt mer kött på benen och blir mer mänsklig. Då är det betydligt enklare att fastna för de hemlösa och utstötta som också befolkar serien. Det är på något sätt de som stjäl showen och också dem jag minns efteråt. Speciellt intressant var det att få veta mer om Muriel. Men jag saknar Mårten, som knappt är med alls, och middagarna hemma hos Olsäters.

Rent generellt så tycker att att det är en bra balans mellan privatliv och yrkesliv, men med tanke på vad som händer i den här boken så är jag lite orolig för att det ska väga över mot det privata. Något som jag, oftast, inte är ett dugg intresserad av. Jag vill ha insamling av information, analysering och problemlösning. Som det har varit i alla fall fram tills nu. Vi får väl se om det blir förstört.

Det är en vidrig historia som vecklar ut sig och tyvärr är den inte ett dugg osannolik. Trots det så är det inte strösslat med några groteska detaljer. Det är inte morden som är i fokus, utan lösningen. Precis som jag vill ha det. Den gruvliga människosyn som dessa svaga, penningkåta och/eller lättmanipulerade människor visar går inte sätta ord på. Temat är visserligen inte exakt samma i den här delen som i förra, men de är ganska lika. Kanske behöver författarna komma på något nytt till nästa.

Jag upplever det som att det har hänt något med språket i den här boken. Framför allt när det gäller ordval, som är lite annorlunda mot tidigare. Och vad är det med de där vattenkarafferna som dyker upp titt som tätt i början? De nämns flera gånger och beskrivs som upphetsande, hoppfulla, själlösa samt obligatoriska och vattnet i dem får epitetet gudabenådat. Ett tag trodde jag nästan att motivet på något skruvat sätt skulle vara vatten.

Sov du lilla videung innehåller många olika trådar att hålla ordning på. Jag tycker detta är den del som håller ihop bäst hittills, tillsammans med första boken. Nu ser jag fram emot att läsa den femte.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,06 i genomsnitt (beräknat på 1 219 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sov du lilla videung: Just nu - just här, Johannas deckarhörna och Tusen sidor.

"Stjärnfall" av Lars Wilderäng

Författare: Lars Wilderäng
Titel: Stjärnfall
Genre: Science fiction
Antal sidor: 395
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stjärnklart 2
Förlag: Massolit Pocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 september 2020




Första meningen: I den stjärnklara sensommarnattens tystnad blandades skogens dofter med den varma lukten från snabbt svalnande, sprucken asfalt under Lena Svenssons fötter.

Baksidetext
I den nya världen är elektroniken ett minne blott. Nu får människorna sätta sin tillit till de böcker som finns kvar, och den kunskap som fortfarande hittas hos yrkesmän och kvinnor. Överlevarna från perioden som kallas Nedsläckningen har efter tio år börjat vänja sig. Carlstens fästning är nu en plats att räkna med, även om missnöjet med Bohusläns allsmäktige landshövding Gustaf Silverbane växer. Folket kräver demokrati, men är de verkligen redo?

Just som livet återgått i en ny vardag hörs något i fjärran. Ljuden rör upp många frågor men utan svar. En sen kväll när Lena Svensson är på väg hem får hon syn på något i skogen. Något som kan vara förklaringen till allt, och som får blodet att isa sig i ådrorna.

Plötsligt står mänskligheten inför ett än större hot. Hela Västsverige måste samla sina styrkor, medan forskningschefen Anna Ljungberg försöker analysera den motståndare de inte vet mycket om.

Min kommentar
Jag har nog alltid gillat science fiction, det finns inget som kan sätta igång fantasin som det. Dystopier är ju en subgenre, skulle man väl kunna säga, och även den genren brukar passa mig. Förutsatt att man inte blandar in zombiesar. Då tappar man mig. Rejält. Stjärnfall är andra delen i den här dystopiska serien och i förra boken slutade all teknik att fungera. Och då menar jag verkligen all teknik. Bara mekaniska saker funkar fortfarande. Läskigt så in i bänken.

Boken börjar runt nio år efter Nedsläckningen, men ganska snart hoppar vi tillbaka till år 0. Här blir det lite rörigt för mig, när det hoppas fram och tillbaka i tid och mellan personer. Dessa personer behandlas dessutom som att jag borde veta vilka de är. Små minnesbilder kommer visserligen tillbaka till mig ganska snart, men de är vare sig speciellt många eller särskilt detaljerade.

Stjärnfall spinner vidare på det som antyddes i slutet av Stjärnklart och så långt är allt väl. Det dröjer tyvärr inte alls länge innan jag suckar djupt. [spoiler]Återigen zombiesar. Hur kommer det sig att så många dystopier slutar med zombiesar? Alla virus skapar inte zombiesar. Bara titta ut i verkligheten. Det är minsann läskigt nog.[/spoiler]

Det som var spännande och skrämmande i första delen är i stort sett borta när halva boken är en enda lång strid. För mig blir det på tok för mycket "militäriska" och jag tappar direkt intresset så fort det börjar handla om truppförflyttningar och grupperingar. Jag är inte överdrivet förtjust i skildringar av strider. För att inte tala om vapen. Jag bryr mig inte ett dugg om med vilka vapen de tar död på varandra.

Karaktärerna är nog egentligen inte speciellt många, men jag fäster mig inte vid någon av dem. Vilket i det här fallet är något positivt, för de dör som flugor och vem som helst kan bli nästa offer. De blir i alla fall inga riktiga människor för mig, allt fokus ligger utanför den lilla människan. Och egentligen är det ju den lilla människan jag vill läsa om. Jag hade nog gillat detta mer i en film. I en bok vill jag ha mer "varför" än "hur".

Mitt stora problem med den här historien är själva förklaringen, orsaken till att all teknik slutar fungera. Det är precis den här "lösningen" som jag är rent allergisk mot. För mig blir det för överdrivet och osannolikt för att skrämma mig. Därmed inte sagt att boken är oläskig, den har en del detaljer som fastnar. Som att Fria Republiken i Göteborg har ganska många likheter med dagens verkliga Göteborg. Logiken funkar i alla fall tillfredsställande, men helt nöjd är jag inte. Om detta är scenariot för jordens undergång så är det ingen mening med att preppa och det känns lite hopplöst. Lite intryck har det gjort, hur som helst, för när sambon gick igenom en låda i garderoben och hittade massor av gammaldags glödlampor som han ville slänga så sa jag att de kan vara bra att ha när all teknik slutar att fungera...

Stjärnfall borde ha varit gastkramande spännande (och det tar sig mot slutet), men det är alldeles för detaljerat och framför allt utdraget. Slutet gör i alla fall att jag får hopp om tredje och avslutande delen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,16 i genomsnitt (beräknat på 972 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Stjärnfall: Bokhuset, Ms Hisingen och Bokhyllan.

"Svart gryning" av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Svart gryning
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 422
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 3
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 september 2020




Första meningen: Det är första dagen i november, så i dag kommer någon att dö.

Baksidetext
Olivia Rönning har valt att återvända till polisyrket och fått en tjänst i skånska Höganäs. När den lilla orten Arild drabbas av ett fruktansvärt barnmord dras Olivia in i utredningen.

Några dagar senare begås ett nytt barnmord. Denna gång på Värmdö. Sjuårige Aram har fått sin nacke avvriden på samma sätt som treåriga Emelie i Arild. De brutala morden ger eko över hela landet. Rikskrim och Mette Olsäter kopplas in. Misstankarna riktas mot rasistiska kretsar som uttalat hot mot båda barnens föräldrar.

Tom Stiltons vän Ronny ger honom en bok som han har fått in till sitt antikvariat. I boken ligger ett stort antal urklipp. Alla handlar om ett olöst mordfall på en gravid lyxprostituerad från 2006. "Jillfallet" var det fall som Stilton blev utmanövrerad från och aldrig har kunnat glömma.

När Marianne Boglund på SKL får en träff i registret söker hon upp Mette Olsäter. Testresultatet styr in utredningen på märkliga vägar.

Min kommentar
Min satsning och ambition att läsa klart serier fortsätter och det var nu dags för tredje delen i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton. Jag ska inte säga att jag blev besviken på förra delen, men den innehöll en hel del av saker som jag inte riktigt gillar. Det var spännande ta tag i Svart gryning nu och se om det var något tillfälligt eller återkommande. Tyvärr verkar det vara återkommande. I alla fall är det nästan än värre i den här.

Jag blir både överraskad och glad i början av boken när vi plötsligt befinner oss i Skåne. Det är lite trist att så många böcker utspelar sig i Stockholm, så detta blev ett trevligt avbrott. Tyvärr höll det inte i sig så länge. Jag vet inte om det är stockholmares eller författarnas fördomar som kommer fram här, men det verkar som att de tror att det sitter rasister och trycker i varenda buske i Skåne. Och det är faktiskt inte alls så att skånska flaggan står för ett fritt Skåne. Lika lite som svenska flaggan är ett uttryck för rasism. Skånes flagga är, för gemene man, en landskapsflagga. Precis som vilken som.

Kapitlen är oftast korta och när de inte är det så finns det naturliga pausställen mitt i. Det gör att man ju (nästan) alltid hinner med ett kapitel till. Tempot är nog egentligen mer långsamt än snabbt. Det finns tid för eftertanke, men samtidigt finns det ett rejält driv framåt. För övrigt väldigt spännande det här med att ta hjälp av DNA, för att lösa gamla brott genom att få träff på släktingar. Det har vi ju sett att det fungerar i verkligheten, så sent som för några månader sedan.

Ett litet problem som jag tycker finns i böcker nu för tiden är att alla karaktärer tydligen måste vara intressanta. Alla "vanliga" människor göre sig icke besvär. Känns det som. Intressanta karaktärer i all ära, men själv tycker jag att det är mer intressant att läsa om "vanliga" människor, som jag kan relatera till. Är de alltså för tråkiga för att få vara med i en bok? Vad sänder det för signaler? Nåväl, Tom verkar vara en bra och sympatisk person, honom gillar jag. Det gäller även Mette och hennes man Mårten. Och så Kerouac så klart. En ovanlig karaktär, minsann. Oliva stör jag mig fortfarande på. Hon har en extremt fördömande attityd och hon sätter snabbt etiketter på andra människor. Poliserna, rent generellt, är lite ologiska. Antingen så gör de helt osannolika kopplingar, endast med hjälp av magkänsla, eller så förstår de inte saker som är hur tydliga som helst.

Den obligatoriska samhällsfrågan är i den här boken rasism. Ett ganska så minerat tema, men som jag tycker författarna navigerar bra igenom. Det är vidriga åsikter som luftas och det är svårt att föreställa sig att det faktiskt finns människor som tycker så här. Dock är jag av den alldeles bestämda åsikten att alla behöver inte tycka som jag. Jag behöver inte gilla alla andras åsikter, men dessvärre måste jag acceptera att det finns de åsikter som inte alls stämmer överens med mina. Tolerans gäller även för de som tycker "fel". I stället för att hemfalla åt samma typ av retorik: "alla [infoga valfritt epitet] är idioter", så kan man göra sig besväret att bemöta dessa åsikter med fakta och inte känsloutbrott.

Motivet är ganska så långsökt och historien är rejält osannolik med en hel del mer eller mindre märkliga sammanträffanden. Det blir alldeles för mycket slump av det hela. Men allvarligt, vem bryr sig? Svart gryning är rejält spännande.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 1 549 betyg). Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Svart gryning: Bokstunder, Johannas deckarhörna och Just nu - just här.

"En cirkel av sten" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: En cirkel av sten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 310
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The stone circle
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 11
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2020




Första meningen: Kriminalkommissarie Nelson.

Baksidetext
Rättsarkeologen Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson hemsöks av ett spöke från det förflutna. Samtidigt är deras gemensamma framtid osäkrare än någonsin, med tanke på att Nelsons fru ska föda barn när som helst.

Nelson har fått en rad hotfulla brev. De är anonyma men påminner om brev han fick för länge sedan. Då ledde de till ett fall som har förföljt honom sedan dess, fallet som sammanförde honom och Ruth och gällde en flicka han inte kunde rädda.

Ruth arbetar med en utgrävning i Norfolks saltängar och plötsligt hittas benrester i en cirkel av sten. De visar sig tillhöra en försvunnen tolvåring. Allt mer påminner om det gamla fallet, men mannen som skrev breven till Nelson är död. Eller?

Min kommentar
Det var till slut dags att ta tag i den senast översatta delen, En cirkel av sten, i den här serien. Som vanligt är det med lite vemod, men en fördel med att vänta så här länge med läsningen är att jag vet att det kommer en ny del om någon månad. Om jag inte hade vetat det så skulle jag lätt ha kunnat tro att detta är ihopknytningen av den berömda säcken.

Jag har väntat länge nu på att Ruth ska ut och gräva lite och det gör hon faktiskt här. Äntligen. Inte riktigt så mycket som jag skulle vilja, men något är bättre än inget. Jag gillar henne i hennes yrkesroll, hon blir så säker och självständig då. Det är inte jättemycket Nelson (och Ruth) i denna, mer Judy och Ruth som funderar på vad hon ska göra med resten av sitt liv. Det känns bra att hon åtminstone funderar på vad hon ska göra åt den ohållbara situationen med Nelson.

De här karaktärerna känns på riktigt som gamla, goda vänner och jag gillar verkligen att hänga med dem. Ruth tror jag att jag tycker så mycket om för att hon är så vanlig (mänsklig). Det finns inget med henne som känns överdrivet och oäkta. Och så är hon dessutom rolig också. Hennes humor är så där brittiskt knastertorr, dock inte lika mycket som vanligt i den här boken. Jag önskar nästan att Ruth och jag kunde bli fitbit-vänner. Kate verkar bli en precis lika härlig personlighet som sin mor. Nelson vet jag inte vad jag ska säga om. Jag gillar honom och jag förstår hans problem, men han har ju själv satt sig där. Han har i alla fall tagit tag i en del jobbiga saker. Helt ärligt så tycker jag inte riktigt att han förtjänar sin oerhört förstående familj.

Till och med Nelsons kollegor börjar kännas som mina vänner. Cloughie tycker jag väldigt mycket om. Han äter hela tiden och han är en bra polis/människa. Judy gillar jag också, hon är väldigt analyserande och tankfull. Tanya däremot har jag svårt för och det är bra att hon inte får så mycket utrymme.

Den här serien kan till och med deckarhatare tycka om, den är uppfriskande befriad från alla bloddrypande detaljer. Här är det mest gamla ben. Trots att privatlivet tar ganska mycket plats här så tar det aldrig över. Eller egentligen är det nog avsaknaden av "vardagspussel" som gör att jag gillar detta. Alla eventuella problem med dagmammor och liknande bara löser sig. Det är jätteskönt att slippa läsa om det.

En cirkel av sten har en hel del beröringspunkter med den allra första delen i serien, Flickan under jorden. När jag kollar så visar det sig att det är tio år sedan jag läste den. Jag kan inte påstå att jag minns alla (om ens några) detaljer från den boken och generellt sett så gillar jag inte alls det här greppet. Just för att mitt minne är så... selektivt.

Som jag nämnde i början så skulle det vara lätt att tro att detta var sista delen. Någonsin. Det känns som ett avslut, men det kan ju vara så att detta är slutet på det gamla och att det nu börjar något nytt. I alla fall så vet jag att nästa del, Irrbloss, släpps i höst. I oktober som det ser ut nu.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 7 445 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En cirkel av sten: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Bokdivisionen.

"Den tredje rösten" av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Den tredje rösten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 461
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2020




Första meningen: Jag står ända framme vid kanten på taket, barfota, nio våningar ner ser jag den grå gatan.

Baksidetext
Marseille. En kvinna hittas styckad och nergrävd i ett strövområde. Hon har tidigare arbetat på en cirkus som target girl för en knivkastare. Hennes död skakar om en nära vän till den före detta polisen Tom Stilton. Tillsammans åker de ner till Frankrike för att ta reda på vad som ligger bakom det brutala mordet.

Stockholm. En tulltjänsteman hittas hängd i sitt hem. Polisen konstaterar snart att det rör sig om ett fingerat självmord och sätter dådet i samband med ett parti droger som tullen beslagtagit.

Olivia Rönning dras ofrivilligt in i mordet på tulltjänstemannen och börjar följa andra vägar än huvudutredningen. Motivet till mordet leder henne in i kretsar som tjänar grova pengar på att mjölka det svenska välfärdssystemet.

När Tom och Olivia inser att mordgåtorna är sammanflätade tar de hjälp av varann för att lösa dem.

Min kommentar
Av någon väldigt skum anledning tog det mig evigheter att läsa första delen i den här serien. För drygt 2,5 år sedan. Jag tyckte den var fantastiskt spännande. Så av någon ännu skummare anledning har det alltså tagit mig evigheter att fortsätta läsa böckerna. I år har jag tagit med serien i min Finish That Series-utmaning så nu ska alla bli lästa till slut. Eller kanske inte den senaste, för det har kommit ännu en del, bara för någon vecka sedan. Först ut är då andra delen, Den tredje rösten.

Det är alltid lite oroligt, i alla fall för mig, att läsa nästa del i en serie när det har gått väldigt lång tid sedan jag läste den förra. Jag kommer väldigt sällan ihåg detaljer och mindre händelser och slut glömmer jag alltid. Förvånande nog så kommer det mesta (tillräckligt mycket) tillbaka till mig direkt när jag börjar läsa. Men var Olivia verkligen så här irriterande? Hon gör mig nästan vansinnig. Jag stör mig alltid på (i synnerhet) poliser som anser att de står över de regler som finns. Där ingår även de som gång efter annan ger sig iväg för att jaga ledtrådar, helt ensamma och utan att berätta för någon. Vad som kommer att hända är så förutsägbart att det inte ens är spännande. Bara irriterande.

Stilton är fortsatt intressant, liksom Abbas. Man får veta lite mer om dem, men långt ifrån tillräckligt. Luna är en karaktär som jag helt klart vill veta mer om. Mest av allt varför Stilton kände igen hennes tatuering. Persongalleriet är i alla fall hyfsat trovärdigt, åtminstone var och en för sig. När alla kommer i klump så blir det väldigt tydligt att alla är trasiga på något sätt. Det verkar inte finnas en enda person som liksom bara lever på i Börjlinds universum.

Precis som i förra boken så dräller det av karaktärer och inte nog med det, det dräller även av olika trådar. Vi har mordet på Bengt, mordet på Samira, Toms fall med Rune, Olivias fall med Jean... det kan finnas fler, men just nu kommer jag inte ihåg fler. Jag kan inte låta bli att fundera över om författarna verkligen ska få alla dessa att höra ihop. Nåväl, trots allt detta så blir det aldrig rörigt. Det vete sjutton hur de fixar det.

I svenska deckare så finns det en lång tradition av att ta upp aktuella samhällsfrågor. I denna är det främst äldrevården i kombination med riskkapitalister som behandlas. Det vävs in på ett naturligt och bra sätt. Framför allt så kommer det inga pekpinnar.

Jag kan tycka att det är lite för mycket av onödiga förklaringar. Det är inte riktigt så att saker skrivs en på näsan, men ofta kommer det en rak förklaring på något som har förklarats mer subtilt innan. Det är inte så tydligt eller ofta att jag stör mig på riktigt, men det är onödigt. Språket är annars kort och effektivt, nästan lite avhugget, det driver alltid framåt. Det passar mig väldigt bra. Meningar som liksom står för sig själva och, typ, upprepar den tidigare, gillar jag. Om det inte görs för ofta. Här har det nästan satts i system och då blir det bara tjatigt.

Sammanträffandena är lite väl många för att det ska kännas helt bra och det blir lite väl orealistiskt. Ibland himlar jag rentav med ögonen över det som händer. Men vad gör väl det i det stora hela? Den tredje rösten är så spännande och jag är glad att tredje delen redan finns i pipelinen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 1 977 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den tredje rösten: Bokstunder, Romeo and Juliet och Nilmas bokhylla.

"Viskaren" av Karin Fossum

Författare: Karin Fossum
Titel: Viskaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 308
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Hviskeren
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Konrad Sejer 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 juli 2020




Första meningen: Vacker var hon inte, och det insåg hon naturligtvis, hon rörde sig som de flesta oansenliga kvinnor, försiktigt över golvet och med urskuldande blick.

Baksidetext
Kommissarie Konrad Sejer sitter i polisens förhörsrum med en kvinna. Ett fruktansvärt brott har begåtts. Sejer söker sanningen och försöker förmå kvinnan att berätta sin historia.

Ragna Riegel tar ingen plats, hon är liten och tunn, viskar till och med fram orden efter en misslyckad stämbandsoperation. Ragna arbetar på Europris, där vanliga människor köper vanliga, mörka dunjackor till lågpris. Efter föräldrarnas död bor hon ensam i barndomshemmet, sin son har hon inte mycket kontakt med, han har flyttat till Berlin och skickar bara enstaka jul och födelsedagskort.

Hennes liv följer fasta rutiner, det är så hon vill ha det. Hon sitter på samma säte i bussen varje dag, handlar i samma närköp. Hon har ordning på livet. Tills den dag då hon får ett hotbrev. Någon vill döda henne. Rutinerna förvandlas till skräck och förvirring, Ragna måste försvara sig. Till varje pris.

Min kommentar
Karin Fossum var länge en favoritförfattare, men de senaste böckerna har jag blivit lite besviken på. Det kanske hör till när en serie har kommit upp i ansenliga dussinet, men det har i alla fall gjort att det tar emot lite att läsa. Därför har Viskaren blivit stående att bra tag i väntan på läslust. I stället för att bara vänta på den så la jag till serien i min Finish That Series-utmaning i år och nu har jag äntligen läst den.

Den här boken är lite mer lik de tidigare böckerna, avseende titten in i förövarens psyke. Dock är det i kubik, eftersom nästan hela boken är det, skulle man kunna säga. Brottet har skett och förövaren sitter häktad. Det finns ingen utredning överhuvudtaget. I stort sett allt är Sejers förhör med Ragna. Efter ett tag dyker det också upp brev mellan Ragna och hennes son. De känns väldigt detaljerade och ordrika. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har skrivit sådana brev. Inte ens min dagbok hade så mycket information.

Känslorna för Ragna ändrar sig några gånger under läsningen, men jag är för det mesta irriterad på henne. Hon gnäller på att ingen här och ser henne, men själv ser hon inga andra. Hon är inte ett dugg intresserad av andra människor. I början tycker jag lite synd om henne, men det dröjer inte länge innan jag börjar misstänka att det är något annat fel på henne. Förutom att hon har tappat rösten. Hennes tankar och fantasier är märkliga.

Layouten på boken finns det en hel del att säga om. Allt är som en enda stor textmassa, nästan. Det finns inte ett enda talstreck eller citationstecken för att markera tal. Inte heller finns det egentligen något som markerar skiftet mellan förhör och berättelse. Ibland finns det en asterisk mellan två stycken. Ibland inte. Jag kan inte hitta någon som helst logik i dem.

Slutet på Viskaren är ovisst, tvetydigt. Antingen Sejer eller Ragna har fel, man får liksom inte veta vem. Jag kan ju tycka att en deckare utan avslut på något sätt inte är en deckare. Jag vet i alla fall vad jag tror att slutet betyder. Bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte är förföljd.

På Goodreads hade den 3,53 i genomsnitt (beräknat på 1 247 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Viskaren: Tofflan, Läsvärd eller inte? och Gunillas bokblogg.

"En högre rättvisa" av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt

Författare: Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
Titel: En högra rättvisa
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 406
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sebastian Bergman 6
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 juni 2020




Första meningen: Jag drömmer om dig.

Baksidetext
En serie våldtäkter sätter skräck i Uppsala: gärningsmannen smyger sig på sina offer bakifrån, söver dem med en spruta och placerar en säck över huvudet innan övergreppet fullbordas.

Riksmordkommissionen är splittrad. Vanja arbetar tillfälligt i Uppsala och utreder det otäcka fallet. Sebastian åker runt i landet och pratar om sina böcker. Torkel, Ursula och Billy har sina egna angelägenheter som upptar dem. Men när ett av våldtäktsoffren hittas död samlas de igen och teamet måste lägga personliga problem och strider åt sidan.

Ledtrådar tyder på att offren inte är slumpvis utvalda. Men vad är kopplingen mellan dem? Och varför verkar så många personer inte vilja att sanningen kommer fram?

Min kommentar
Efter att jag läste första delen i den här serien så blev det ett väldigt långt uppehåll innan jag fortsatte läsa. Detta trots att jag faktiskt gillade vad jag läste. I år så tog jag med serien i min Finish That Series-utmaning och då gick det snabbt att beta av böckerna. En högre rättvisa är faktiskt den senaste delen så nu finns det inga fler. Än. Slutet på boken gör ändå att jag tror på en fortsättning.

Efter att jag skrev att jag var så glad över upplägget med Riksmord som åker runt i Sverige och löser mord så har vi hållit oss i Stockholmstrakten. Så även i denna och det gör mig lite less. Här befinner vi oss i alla fall i Uppsala, en stad som jag inte har någon som helst relation till.

Jag förstår ju att det jag skriver här får det att låta som att jag inte alls gillar detta, men inget kunde egentligen vara mer fel. Här är i alla fall mina invändningar. Sebastian. Han gör mig så otroligt trött. I början var han intressant, men nu händer det liksom inget med honom. Han går varken framåt eller bakåt. I sin enorma självbild så inbillar han sig att han är osjälvisk när han gör något för någon annan, som han själv räknar med att dra fördel av. Billy. Billy... jag vet inte ens vad jag ska säga om honom längre. Vanja beter sig fortfarande som en tjurig 3-åring. Ingen av huvudkaraktärerna utvecklas. Allt är mest samma likadant. De anställda på Riksmord är snart värre än brottslingarna de utreder. Jag gillar ingen av dem och faktiskt gillar jag inte en enda karaktär i hela boken. Det får nog ses som en bedrift att jag trots detta gillar böckerna. Och det blir faktiskt lite tjatigt med så mycket fokus på karaktärernas privata bekymmer.

Personligen så tycker jag att denna var lite väl förutsägbar. Jag kan inte för mitt liv förstå hur Riksmord inte kunde fatta vad som var fel i deras analyser. Det var ju så uppenbart. Därmed inte sagt att jag kunde lista ut vem som gjort det förrän mot slutet. Jag gillar att det alltid handlar om så aktuella saker och om att vissa företeelser i samhället får sig en känga. Typiskt nog så är den kvinnliga chefen i Uppsala vansinnigt osympatisk och verkar lite ha inställningen att hon ska klättra över lik för att komma uppåt. Ännu mera typiskt är att hennes ambitioner på riktigt ställer till det för utredningen.

Jag måste bara nämna också att jag blev helt lycklig i hela kroppen när jag träffade på det lilla ordet färst. Det används alldeles för sällan. I alla fall... Om man slänger alla trovärdighetskrav (vad gäller Riksmord) överbord så är det här helt osannolikt spännande. Drivet framåt gör att jag knappt vill släppa boken och den lästes ut på något som nog får betraktas som rekordtid.

I slutet finns det ett solklart upplägg för en fortsättning. Jag lämnas nämligen med inte mindre än två rejäla cliffhangers. Inte kan det väl sluta så där?

På Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 1 848 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En högre rättvisa: Johannas deckarhörna, Romeo and Juliet och Håkans hylla.

"Den mörka ängeln" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Den mörka ängeln
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The dark angel
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2020




Första meningen: "Den här graven har legat orörd i över tvåtusen år."

Baksidetext
Ruth blir smickrad när hon kontaktas av den italienska arkeologen Angelo Morelli som hon tillbringade en natt med för länge sedan. Han behöver hjälp med att uttolka ett fynd av benrester i en liten bergsby nära Rom. Det var åratal sedan Ruth hade semester, så en vistelse i Italien kan hon inte tacka nej till.

Tillsammans med sin dotter reser Ruth till Castello degli Angeli, där det inte blir så rofyllt som hon hoppats på. I byn hittar hon en medeltida helgedom men också mörka hemligheter som leder tillbaka till krigsåren och motståndsrörelsen. Överraskande nog dyker dessutom hennes arbetspartner kommissarie Harry Nelson upp, vilket kommer väl till pass när ett mord sker. Vad är det Ruth är på spåren som någon i byn är beredd att mörda för att hålla hemligt?

Min kommentar
Den mörka ängeln är den tionde delen i serien om Ruth Galloway och nu har jag hängt med henne i tio år (första delen läste jag 2010). Det är inte utan att Ruth börjar kännas som en kär gammal vän. Faktum är att jag gärna hade varit vän med henne i verkligheten. Och Cathbad. Och Flint. De andra... kanske inte så gärna.

Till min stora glädje och förvåning förflyttar vi oss til Italien i den här boken. Inte för att jag inte gillar Norfolk, men det blir lite variation. Själva mordgåtan tycker jag inte känns speciellt trovärdig, det blir väldigt många, väldigt osannolika händelser. Nu är det ju inte det som är det viktiga i de här böckerna och inte därför jag läser dem. Relationerna mellan karaktärerna är det som gör det speciellt.

Ruth sysslar fortfarande alldeles för lite med sitt faktiska jobb, arkeologi, även om anledningen till att hon åker till Italien egentligen lovade mer. Jag tycker gott att hon kunde ha grävt mer bland benen, men det funkar så här också. Jag älskar verkligen pragmatiska och lite cyniska Ruth. Harry däremot, han hade gjort mig fullkomligt tokig. Det här överbeskyddande draget han har, det är nästan som att Ruth (och Kate) är en ägodel. Både Ruth och Harry borde ta tag i sin relation och bestämma sig. Det här velandet är inte kul alls. Personligen hade jag gillat en Ruth som ber Harry fara och flyga.

Både Harrys fru, Michelle, och en av hans döttrar, Laura, får ganska stora roller här. Att lära känna Laura bättre är roligt, hon var ju så liten när jag träffade henne första gången. Michelle vet jag inte vad jag ska tycka om. Ett lite oväntat dödsfall sker också och jag kan inte låta bli att undra vart den här historien ska ta vägen nu.

Något jag inte reagerat på tidigare (så jag vet inte om det har varit likadant) är alla dessa ofattbart vackra kvinnor (och män) med fantastisk figur och otroligt hårsvall. Jag tröttnar rejält på dem. Det kan ju vara så att det är Ruth som ser dem som sådana och då kanske jag förstår det mer, men trött blir jag. Less är jag också på att Ruth alltid lyckas bli personligt inblandad i alla fall. Och inte bara hon. Det är inte speciellt trovärdigt.

Nu har jag bara en oläst del kvar. Den håller jag på ett tag. Till i höst kanske. Så jag inte blir helt utan. I oktober släpps ju den senaste delen på svenska.

På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 7 903 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den mörka ängeln: Johannas deckarhörna, malins bokblogg och Fiktiviteter.

"Dolt i mörker" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Dolt i mörker
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 308
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The chalk pit
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 9
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 maj 2020




Första meningen: Han borde inte köra, det vet de allihop.

Baksidetext
I en gammal kalkstenstunnel i Norwich hittas ben från ett människoskelett. När rättsarkeolog Ruth Galloway undersöker benen visar de sig inte alls vara något medeltidsfynd, utan tycks nyligen ha kokats och grävts ner. Fallet hamnar på kriminalinspektör Harry Nelsons bord, och efter att en ung kvinna anmälts försvunnen börjar han undersöka mystiska rykten om ett underjordiskt samhälle för hemlösa.

Kort därefter hittas en död kropp utanför polisstationen, samtidigt som en småbarnsmamma spårlöst försvinner från sitt hem. När frun till Nelsons kollega Clough också försvinner ställs utredningen på sin spets. Ruth och Nelson måste jobba tillsammans för att avslöja de mörka hemligheter som döljer sig i underjorden, innan det är för sent.

Min kommentar
Jag blev ju lite, lite besviken när jag läste förra delen så det var med en aning oro jag började läsa Dolt i mörker. Det skulle ju vara förståeligt om man tappar lite i någon bok i en så här lång serie. Även om jag kanske tycker att hon har tappat stinget lite, Griffiths, så är det fortfarande bra. Nyhetens behag är dock över.

Det känns lite som att det går på rutin nu och jag tycker att det är lite oinspirerat. Lite tråkigt, till och med, men det beror nog på att det har blivit för många karaktärer att följa. Nu är det ju plötsligt ett helt gäng poliser och deras respektive som vill vara med och visa upp sina, ofta, trassliga privatliv. Vilket betyder att mina favoriter får mindre utrymme. Som till exempel Ruth. Jag gillar verkligen hennes humor och självdistans, men tyvärr så är hon allt mer sällan med i sin yrkesroll och mer som Kates mamma och Nelsons... ja, vad hon nu är. Cathbad är ännu en karaktär som nu mer får på tok för lite utrymme. I den här boken får vi också träffa fler av Ruths kollegor, vilket är kul. Det borde ju faktiskt finnas hur mycket folk som helst på universitetet.

Att hänga med de här människorna är lite som att träffa sina släktingar/vänner som man bara träffar några gånger om året. Allt känns välbekant och tryggt. Även poliserna har kvalificerat sig till att kallas familj. Den enda som känns lite utanför är Tanya Fuller. Jag tycker att de andra behandlar henne lite nedlåtande och hon beskrivs på ett sätt som får mig att tro att det är meningen att vi inte ska tycka om henne. Är det för att hon är ambitiös eller för att hon gör vad som helst för att klättra uppåt? Det återstår att se, antar jag.

Jag kan tycka att det är lite för tydligt vem författaren vill att man ska misstänka. Vid ett flertal tillfällen så hoppade nästan "Misstänkt!" ut från sidorna. Det tyckte jag var lite tröttsamt. Historien är lite långsökt och upplösningen känns inte helt genomtänkt, men det är ju faktiskt inte brottet som är det viktiga i de här böckerna. Och så blir jag ju lite less på att någon av huvudpersonerna alltid måste bli personligt involverad. Det är faktiskt inte trovärdigt.

Nästa bok är redan inplanerad för junis läsning. Med tanke på hur Dolt i mörker slutar så ska det bli intressant att läsa vidare. Men hur många gånger kan man ta död på Ruths hopp? Egentligen?

På Goodreads hade den 4,16 i genomsnitt (beräknat på 9 150 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dolt i mörker: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"De underkända" av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt

Författare: Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
Titel: De underkända
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 403
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sebastian Bergman 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 maj 2020




Första meningen: Bäste chefredaktör Källman.

Baksidetext
En känd dokusåpadeltagare hittas mördad i en övergiven skola, skjuten i huvudet med bultpistol. Han sitter på en stol i ett klassrum, bunden, med ansiktet vänt in mot hörnet och en dumstrut på huvudet. Ett flersidigt frågeformulär sitter fastnitat på ryggen med häftpistol. Testet har med allmänbildning att göra och den mördade har uppenbarligen inte klarat kraven.

Det första offret följs av flera, alla samma sorts mediala kändisar, och Riksmord kopplas in. De famlar efter bevis men Sebastian Bergman hittar spår i anonyma insändare i tidningar och chattar. Skribenten raljerar mot bristen på allmänbildning hos den nya generationens förebilder, men uppehåller sig lite för gärna vid morden. Sebastian börjar utmana och inser snabbt att den anonyma vet saker om morden som bara polisen känner till.

Min kommentar
Jag är så glad att jag äntligen har tagit tag i den här serien genom att lägga till den i min Finish That Series-utmaning. Även om den första överraskningen, eller vad man ska kalla det, har gått över så är detta väldigt stabila böcker. Man vet precis vad man får och ibland är det exakt vad man behöver. Det kändes också som att mitt lilla uppehåll mellan förra och den här boken var välbehövligt. Dosen av de här karaktärerna måste definitivt ransoneras.

Som omväxling (och tråkigt nog) så befinner vi oss i Stockholm, vilket ju är lite ironiskt då jag hyllade hela idén med Riksmord som åker runt i hela Sverige i mitt förra inlägg. Det görs ett par avstickare till Helsingborg och Ulricehamn, men det är bara väldigt korta besök.

Temat i De underkända är ett som i alla fall jag kan känna igen. Jag har en viss förståelse för mördarens upprörda känslor. Man behöver ju dock inte gå till överdrift för nu är ju inte dumhet straffbart, men mord är det. Media har ju så klart en stor del i detta och även de får en släng av sleven. Som författarna uttrycker det: "lösnummer och klick vinner över integritet och värdighet". Så sant som det är sagt.

Som jag skrev här ovanför så måste man vara lite försiktig med doseringen av de här karaktärerna och det blir nog faktiskt mer och mer sant för varje bok. Det här är nämligen inga ordinära människor. Faktum är att de känns överdrivna. Speciellt att fem av fem i gruppen är olyckliga och oförmögna till djupare relationer. Dessutom har de ju då kärleksproblem. På något sätt. Allihop. Och jösses, vad vi grottar ner oss i samtligas privata problem. Med de här karaktärerna så innebär detta nämligen att deras problem tar över och själva brottet hamnar lite i skymundan. För egen del så hade jag nog mer uppskattat om inte allas privatliv var i fokus i varje bok.

Karaktärerna ja, det finns en hel del att säga om dem, men det tänker jag inte göra. Lite måste jag emellertid få ur mig. Vanja är nästan ett kapitel för sig. Hon beter sig som en tjurig tonåring och det stämmer inte alls med den jag har uppfattat henne som. Jag ser henne inte som en känslomänniska, snar till överdrifter och drama, överhuvudtaget. Jag har alltid tyckt att hon verkat mer rationell och analytisk. Nu får jag inte ihop hennes agerande alls. Billy vet jag inte vad jag ska säga om. Förutom att jag tycker att hans utveckling är tråkig. I betydelsen beklaglig och jag gillar den inte på något sätt. När den odräglige Sebastian nu mer känns mest "normal" och den som är lättast att tycka om då har det gått lite för långt. Hans agerande är dock inte okej någonstans, men jag kan förstå honom. Vilket jag inte kan säga om de andra.

Nu har jag minsann bara en bok kvar i serien och jag har inte lyckats hitta någon information om och i så fall när det kommer en sjunde del. Det kommer inte att hindra mig att ge mig i kast med sjätte delen. Snart.

På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 2 848 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om De underkända: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Romeo and Juliet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En kvinna i blått" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: En kvinna i blått
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 322
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The woman in blue
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: Ruth Galloway 8
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 april 2020




Första meningen: Cathbad och katten tittar på varandra.

Baksidetext
När Ruth Galloways vän Cathbad vaktar ett hus i pilgrimsorten Walsingham i Norfolk, får han en kväll syn på något högst märkligt. På kyrkogården i närheten av huset sitter en ung kvinna, klädd i nattlinne och blå morgonrock. Morgonen därefter hittas hon död i ett dike utanför Walsingham. Kriminalkommissarie Harry Nelson kallas in och konstaterar att den döda kvinnan behandlades för drogmissbruk på ett privat sjukhus i närheten.

Som hängiven ateist har Ruth själv undvikit Walsingham under sina 17 år i Norfolk, men blir kallad dit av en gammal universitetsvän som arbetar som präst. Väninnan har börjat få hätska, anonyma brev som riktar sig mot kvinnliga präster och refererar till ortens arkeologi – och med en slående formulering om ”en kvinna i blått, gråtande över världen”.

Sambandet mellan den döda kvinnan och de religiösa hotbreven kan omöjligt vara en slump. Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse, påbörjar Ruth och Harry en kamp mot tiden. Frågan är om de kan hitta mördaren innan fler faller offer?

Min kommentar
Av någon okänd, och obegriplig, anledning så har jag halkat efter rejält i den här serien. Jag hade inte mindre än fyra olästa innan jag gav mig på En kvinna i blått. Som har stått i bokhyllan sedan julen 2016. I år tyckte jag att det fick vara nog och tog med den i min Finish That Series-utmaning.

Precis som förväntat så blir det ett kärt återseende med Ruth. Och de andra också. Men mest Ruth. Tyvärr så tycker jag att det blir för lite Ruth, och inget alls av professionella Ruth (här finns ingen arkeologi alls). Det är också för lite av hennes katt, Flint. I stället är det en annan katt som blir favorit, Chesterton. Han är magnifik. Något det blir för mycket av är Nelson (och Michelle) och hans tillkrånglade privatliv. Triangeldramat Ruth-Nelson-Michelle har ju utökats och blivit ett kvadratdrama. Kärlekstrasslet är fortfarande på en acceptabel nivå, men är farligt nära att gå överstyr. Tummen upp också för att Ruth äntligen börjar fräsa ifrån mot Nelson.

Jag har väldiga problem med att få ihop tidsperspektivet i den här historien. Första mordet sker 19 februari och då pratas det om att det bara är en vecka till påsk (vilket i sig är en omöjlighet). Sedan går det nästan två månader. Då det plötsligt är påsk. En bagatell, jag vet, men jag la en hel del energi på att försöka få ihop det. Redan tidigt blev jag misstänksam mot en person, men ungefär halvvägs blir jag helt säker för då kommer det en så tydlig ledtråd att det nästan blev övertydligt.

En kvinna i blått är fortfarande brittiskt myspysigt, med den typiskt brittiska humorn, men jag blir inte lika indragen och engagerad som jag brukar. Jag glömde inte ens att jag hade ett brott att lösa. Det hela kändes lite oinspirerat och meningarna mer staplades på varandra än berättades. Jag hoppas detta bara är en tillfällig dipp. Oavsett om den beror på mig eller författaren. Eller kanske översättaren, som jag blev uppmärksammad på var en annan än för de tidigare böckerna.

Det jag ändå gillar mest med den här serien är att det liksom bara lunkar på. Här finns inte så mycket drama. Och så blir plötsligt historia intressant.

På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 8 823 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En kvinna i blått: Johannas deckarhörna, Kulturnästet och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Sonjas andra chans" av Åsa Hellberg

Författare: Åsa Hellberg
Titel: Sonjas andra chans
Genre: Feelgood
Antal sidor: 342
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sonja 3
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 mars 2020




Första meningen: Slutet av 2011, advokat Andreassons kontor i Stockholm.

Baksidetext
Sju år efter Sonjas död – och arvet som bland annat gav hennes bästa vänner ett hotell i London, ett fantastiskt hus på Mallorca och en restaurang i Paris – tampas Sonjas vänner med livet. Alla tre behöver en förändring, och de vet att det är dags att uppfylla Sonjas sista önskan: att sprida hennes aska runtom i världen. Under resans gång, i brev efter brev från Sonja, målas hennes hemliga och passionerade kärlekshistoria upp och berör dem djupt.

Samtidigt sker saker på vännernas hemmaplan som ingen av dem räknat med, och plötsligt är deras vänskap det enda bergfasta och bestående. Allt eftersom resan tar dem ut i världen tvingas Rebecka, Maggan och Susanne ta livsavgörande beslut. Och varken slukhål i Norge, katastrofer på Haiti eller spontandans i Madrid kan stoppa dem från att ge Sonja – och sig själva – en andra chans.

Min kommentar
I dessa tider kan det ju aldrig vara fel med lite feelgood. Tänkte jag och satte tänderna Sonjas andra chans, den tredje och sista(?) delen i serien om Sonja. Eller kanske snarare hennes vänner.

Precis som i de två första böckerna flyger vi runt i världen. Den här gången ska nämligen Sonjas aska spridas ut, på för henne viktiga platser. Det passar ju egentligen jättebra just nu, när alla resor i det verkliga livet är pausade.

Det känns som att Susanne, Maggan och Rebecka återigen blir tydligare. Jag har inga problem att hålla isär dem. De är väldigt olika personligheter, de här tre (eller fyra) och det ökar ju chansen för igenkänning. Det de har gemensamt är att de allihop är härliga och självständiga 50+-kvinnor. Oftast. Jag är nog inte riktigt lik någon av dem, men jag skulle definitivt vilja ha lite mer av Susannes driv. Hon är annars den som står längst från mig.

Hur konstigt det än kan låta så är det Sonja som på något sätt är i fokus. Hon har ju varit död hela tiden, men andligen så har hon varit med genom hela serien. Man får veta mycket mer om henne och det är intressant. Jag gillar henne inte riktigt, men ju mer jag lär känna henne desto mer förstår jag. Det visar sig att det är henne jag är mest lik. Minus de ekonomiska förutsättningarna då.

Ibland kan jag nästan tycka att det blir för mycket och i vanliga fall hade jag nog stört mig på trovärdighetsfaktorn. I undantagsfall kan jag strunta i det, om det som inte är trovärdigt berättas på ett trovärdigt sätt och om det finns andra faktorer som väger upp det. Som i Sonjas andra chans. Personligen så tycker jag att det är för mycket sex/tankar på sex, men alla är vi ju olika.

Jag älskar verkligen de här kvinnornas vänskap. Hur de alltid ställer upp för varandra. Fokus ligger verkligen på det som är viktigast här i livet. Det är rappt och underhållande, men trots att jag verkligen bryr mig om dem och vill att det ska gå dem väl så blir jag aldrig riktigt berörd.

Nu är ju serien egentligen slut, men jag har sett att det finns två kortromaner. Jag tror att jag sparar dem till någon resa. När nu det kan bli av.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 127 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sonjas andra chans: Bokstunder, Annas fotnoter och Elisabet Nielsen & Romanceportalen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den stumma flickan" av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt

Författare: Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
Titel: Den stumma flickan
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 441
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sebastian Bergman 4
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 mars 2020




Första meningen: Han vet inte vilken dag det är.

Baksidetext
En familj hittas mördad i sitt hem och Sebastian Bergman och Riksmord kallas in. Det är en komplicerad mordutredning och trycket ökar då den ende misstänkte hittas mördad, skjuten med samma vapen som familjen.

Det finns ett vittne till mordet på familjen. Den tioåriga Nicole har varit på besök hos sina kusiner, och hennes fotspår försvinner in i den stora skogen bakom huset. Nu gäller det att hitta henne innan mördaren får reda på hennes existens.

Nicole återfinns men är så traumatiserad att hon inte längre pratar. Det enda hon gör är att rita. Teckningarna talar sitt tydliga språk. Hon har sett mördaren.

För Sebastian blir den stumma Nicole en stor utmaning. Hon påminner om hans egen dotter som han förlorade i tsunamin, och han blir besatt av att försöka läka hennes inre. Samtidigt har mördaren fått vittring på var hon befinner sig.

Min kommentar
Den stumma flickan är fjärde delen i den här serien och det blev ganska tätt mellan läsningen av tredje och denna. Med tanke på hur Fjällgraven slutade så var jag väldigt glad över att jag redan hade planerat in nästa. Lite irriterad är jag också över att jag har låtit de här bra böckerna stå och samla damm i hyllan, men nu är jag på gång.

Jag tycker det här med att följa Riksmord är en fantastisk idé, det gör ju att vi kan byta miljö i varenda bok. Det gör det definitivt mer intressant, att inte alltid vara i Stockholm. I Den stumma flickan befinner vi oss i Torsby, Värmland och det blir också en liten avstickare till Kiruna. Det är inte överdrivet detaljerade miljöbeskrivningar i de här böckerna. För mig är det precis lagom.

Karaktärerna är helt klart speciella och egentligen gäller det nästan mest för poliserna (och Sebastian). Vanja håller på att göra mig tokig. Hon är så otroligt självgod, oförsonlig och långsint. Hon är sannerligen sin fars dotter. Billy börjar skrämma mig på riktigt nu, förutom att han också verkar lite korkad. Hur tänkte han egentligen när han lurade sig in i Sebastians rum? Det fattade han väl att personalen skulle berätta. Detta är inte det värsta han gör. Både My och Jennifer känns också läskiga och jag litar inte på någon av dem. Det känns lite märkligt att känna att Sebastian är den som beter sig mest normalt... Han visar i alla fall oväntade sidor och blir mer och mer komplex. Det känns som att alla är psykopater/sociopater. Även poliserna alltså.

Ganska tidigt hade jag på känn vem som var skyldig, men jag tyckte den lösningen var lite för enkel. Utan att säga för mycket så blev det i alla fall oerhört snyggt ihopknutet på slutet. Det märks att duon Hjorth & Rosenfeldt är manusförfattare för TV. Ibland blir det väldigt filmiskt och mycket vardagliga detaljer. Förvånande nog så stör det mig inte lika mycket som det borde, det känns som en bra balans för att få ett uns normalitet.

Med den Den stumma flickan tycker jag att duon är tillbaka i toppform igen, kanske mest för att det inte är lika mycket fokus på allas privata problem. Det är ju ändå en deckare jag läser. Det är inte nagelbitande spänning, men ändå tillräckligt för att hålla mig intresserad. Större delen av boken. Första och sista tredjedelen är riktigt bra, medan mitten kändes lite utdragen. Så klart avslutas även denna med en cliffhanger, men jag tänkte ta en liten, liten paus från de här psykopaterna nu.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 3 455 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den stumma flickan: Bokstunder, Romeo and Juliet och Vargnatts bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.