Bok: Våroffer av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: Våroffer
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 4
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 april 2025




Första meningen: Så fort Lille-Stefan körde in i träsket började han tänka på den döda flickan.

Baksidetext
Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst. Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer.

Min kommentar
Äntligen var det dags att plocka fram den sista delen i Årstidskvartetten, Våroffer. Detta har varit en riktigt bra "serie" (det enda böckerna har gemensamt är geografiskt läge och tema). Även om du envist hävdar att du inte läser deckare så tycker jag att du ska ge de här böckerna en chans, för de är så mycket mer än det. De är nästan mer relations- och familjedrama än deckare.

Serien påminner lite om Christoffer Carlssons Hallandssvit, när det gäller uppbyggnad och tema. I Anders de la Mottes böcker så tillkommer temat med en återvändare, men i just den här historien är det inte huvudpersonen som är återvändaren. Den historiska tråden utspelar sig 1986 och i början återkommer den tråden i vartannat kapitel. Sedan upphör de ett bra tag, för att återkomma först i slutklämmen. Alltså, samma uppbyggnad som i de tidigare böckerna.

Mängden av karaktärer är på en bra nivå och de är väldigt bra skrivna. Dessutom trovärdiga ända fram till det något för överdramatiska slutet. Där blev det liksom för mycket. Thea vet jag inte vad jag ska tycka om. Om hon är väldigt modig eller bara väldigt dum i huvudet. Hon gör och säger saker hela tiden, utan att fundera över eller ens överväga konsekvenserna. För att inte tala om hur hon låter sin odresserade hund springa löst i skogen. I slutet av april.

Boken var så bra att jag bara var tvungen att fortsätta läsa när jag kommit till den andra halvan. Det blev så att jag råkade läsa ut den för snabbt (om det nu faktiskt finns något sådant). Det var tur att jag var påskledig så att detta vara möjligt. Jag tycker denna var mer suggestiv än de tidigare delarna. Kanske beror det på det mytologiska inslaget. Författaren har verkligen finslipat tekniken.

Hur bra den här serien än har varit så är det förmodligen ett bra val att avsluta den här. Personligen så börjar jag känna mig less på temat med en dåtid som blir aktuell i nutid. Det är ett mer än uttjatat tema. Hellre läser jag då om dessa små samhällen som är så speciella. Inte bara de skånska. Den tvingande "sammanhållningen" (grupptryck är ett mer passande ord egentligen) som gör att ingen pratar om gamla, fortfarande såriga och oläkta händelser i det förflutna. Speciellt inte när det kommer en utomstående och snokar.

Väldigt länge så var Våroffer på väg mot ett ännu högre betyg och att vara bäst i serien (det senare gäller eventuellt fortfarande), men tyvärr så förstör upplösningen mycket för mig. Jag är i alla fall mycket glad för att jag har många olästa böcker av Anders de la Motte i min hylla.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 1 788 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Våroffer: Just nu - Just här, Tankar från en samlares hjärna och Litteraturburen

Bok: Vintereld av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: Vintereld
Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 januari 2025




Första meningen: Hon hade alltid älskat sjön.

Baksidetext
Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.

Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.

Min kommentar
Eftersom jag var ledig nästan en vecka in på det nya året så gick läsningen betydligt snabbare än vad min planering hade tagit hänsyn till. Jag behövde en bok inemellan de andra och valet föll på Vintereld. Tredje delen i Årstidskvartetten.

Trots att detta kallas en serie så är böckerna, ovanligt nog, fristående. Inga gemensamma karaktärer, vad jag har upptäckt, tema och geografi är dock gemensamt. Även denna utspelar sig i ett litet (fiktivt) samhälle i nordvästra Skåne. Även här kommer någon (tillbaka) och börjar nysta i något som hände för längesedan, men som påverkar nuet.

Här utspelar sig dåtiden 1987 och fram till ungefär halvvägs in i boken så får dåtid och nutid vartannat kapitel. Jag skulle inte säga att tidshoppandet är rörigt, men ibland har jag svårt att mentalt förflytta mig mellan tiderna. Många av karaktärerna förekommer i båda trådarna och då brukar det tydligen bli besvärligt för min hjärna. Nutidshistorien är mer intressant, tycker jag, och det är även karaktärerna som befolkar den. Jag tycker att det är tråkigt att man inte fick lära känna Hedda. Hon var nog den mest intressanta karaktären.

Något som jag tycker riktigt bra om i de här böckerna är att det kanske inte är omöjligt att gissa vad som har hänt, men det är svårt. Det är både väldigt ovisst och klurigt. Själv gissade jag på allt möjligt, en del var förvisso rätt (som det ju blir när man gissar hej vilt), annat var det inte. Helt säker var jag dock inte förrän mot slutet. Då blev det så vansinnigt spännande att jag inte hade något annat val än att läsa ut den.

Jag tycker att Anders de la Motte beskriver småstadsmentaliteten bra och realistiskt. Folk är så oerhört snabba med att döma (jag vet inte om de faktiskt är snabbare i små orter, men de är ju definitiv närmre). Helst utan att ha någon som helst verklig fakta, eller ens förstahandsinformation. Dessvärre gäller tydligen även det motsatta, att en del människor lyckas hålla sig kvar på sina piedestaler, helt oförtjänt. Ganska ofta räcker det med att bara ha mycket pengar, men allra säkrast är att göra riktigt bra insatser för samhället. Sedan kan man i stort sett bete sig hur man vill.

Grundhistorien här är så tragisk. Jag blir så ledsen när folk tappar kontakten med viktiga människor. Många gånger på grund av inbillade oförrätter. Plötsligt är det för sent att fixa och det gör mig ledsen. Jag kan ju förstå att det är svårt när man själv inte är vuxen och vet allt, men när man har växt upp så borde man faktiskt tänka lite längre. För mig var det solklart vad som hade hänt.

Det är ganska mycket som man inte får svar på, men det är gott så. I alla fall vad det gäller det mesta av det. Men det här latenta viruset i kroppen, det förstår jag inte. Var det bara ett hjärnspöke eller var det på riktigt? Jag tröttnade faktiskt lite på tjatet om den där vinterelden, vad det nu var, och ärret, som verkade leva sitt eget liv.

Vintereld är liksom sina två föregångare inte en renodlad deckare. Den är mycket mer ett familjedrama, men med en knorr i form av ett mysterium. Den är både vemodig och olycksbådande. Tempot är långsamt och jag gillar att saker och ting inte bara hastas förbi utan de får en chans att landa.

På Goodreads hade den 4,10 i genomsnitt (beräknat på 1 976 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vintereld: Håkans hylla, Tankar från en samlares hjärna och Svenska deckarbiblioteket

Bok: Höstdåd av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: Höstdåd
Genre: Thriller
Antal sidor: 420
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 november 2024




Första meningen: Vattnet började sin resa i mörkret någonstans djupt nere i åsen.

Baksidetext
En augustikväll 1990 tältar fem barndomsvänner vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har tagit studenten och nu väntar det riktiga livet. Men när morgonen gryr flyter det en kropp i stenbrottets vatten. En tragisk olycka fastslår polisutredningen, men alla är inte övertygade.

I tjugosju år förblir händelsen ett sår i bygden. Och när den gamle polischefen ersätts av Anna Vesper, nyinflyttad mordutredare från Stockholm, börjar dunkla krafter sättas rörelse. Snart har Anna inget val. Hon måste öppna ärendet från hösten 1990. Hösten som få vill prata om men som ingen kan glömma.

Min kommentar
Anders de la Motte är väldigt produktiv och efter att nu ha läst sju böcker av honom så kan jag med säkerhet säga att han är en av mina favoritförfattare. När jag får förmånen att följa en författare från början så brukar jag försöka behålla detta med att läsa böckerna i den ordning de kommit ut. Nu hade då turen kommit till Höstdåd.

Detta är andra delen i Årstidskvartetten, men till skillnad från de flesta andra serier som påstås vara fristående så är denna verkligen det. Åtminstone så här långt. Tema och geografiskt område är ungefär samma, men inga karaktärer är gemensamma. Här är idel nya bekantskaper.

De senaste åren tycker jag att det har varit mer regel än undantag att det ligger en händelse långt bak i tiden som är grunden till det nutida brottet. Så är det även här. En tråd utspelar sig 1990 och den andra 2017. Ungefär fram till halvvägs in i boken så får de vartannat kapitel. De är väldigt olika varandra, men minst lika intressanta. Under resans gång så misstänker jag nog alla, somliga mer än andra. Jag funderar hela tiden, precis som Anna, över andras bakomliggande motiv. Till allt de säger och gör. Däremot så fick man en ledtråd, en bra bit in, som jag tyckte berättade hur. Dock inte vem. För mig var den springande punkten om Anna var en så bra människokännare som hon trodde.

Karaktärerna är inte jättemånga och de är riktigt bra beskrivna. Anna stör mig omåttligt mycket, inte generellt, men det här med att hon och hennes dotter inte pratar alls om pappan. Varken hur han var när han levde eller hur det var när han dog. Han nämns inte i något samtal överhuvudtaget. Man kan liksom inte bara låtsas att en så viktig person inte har funnits. Och gubbarna som håller varandra om ryggen, de gör mig så otroligt arg. Det är så typiskt, de som har makten gör allt för att behålla den och de tycker sig stå över lagen. Lagar och regler är bara rekommendationer. För dem i alla fall.

Tempot är väldigt långsamt och det är nästan vilsamt att läsa. Trots det hemska som händer/har hänt. Det finns ingen krystad stress. Allt liksom lunkar på, i ett bra och angenämt tempo. Naturen är väldigt viktig här också, det är nästan så att den är en egen karaktär. Och det där glömda stenbrottet har jag letat efter, ordentligt, på Google Maps. Dock utan att hitta det. Än.

Hur stor den här byn är, är för mig högst oklart. Den är så liten att alla känner alla, men så stor att den har en välbemannad polisstation. I min värld så är de två sakerna motsatser, men i det stora hela så spelar det ingen som helst roll. Det är inte det som är det viktiga. Jag skulle så gärna vilja kunna hävda att så här kan det väl ändå inte gå till. Det kan det ju egentligen inte heller, men jag tror att liknande händer oftare än vad vi vill tro.

Höstdåd är bättre än förra boken, tycker jag och jag tror att man nog skulle kunna kalla det ett familjedrama, mer än något annat. En händelse, långt tillbaka i tiden, som påverkat och fortfarande påverkar alla i byn. Man pratar inte om det, men den ligger som en hotande skugga över allt och alla. Det är en riktigt tragisk historia om vänskap, vars fasta punkt är att ingen bryter sig loss, och om vad man gör för att skydda de sina.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,07 i genomsnitt (beräknat på 1 927 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Höstdåd: Just nu - just här, Tankar från en samlares hjärna och Litteraturburen

Bok: Slutet på sommaren av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: Slutet på sommaren
Genre: Thriller
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2024




Första meningen: Kaninungen tryckte i det höga gräset.

Baksidetext
En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Det enda spåret efter honom är en sko i de höga majsfälten.

Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder.

Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande.

Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.

Min kommentar
I september 2016 var jag på Bokmässan, jag hade nämligen turen att vinna ett seminariekort så jag gick på alla som det överhuvudtaget var möjligt att klämma in. Ett av dem var med Anders de la Motte. Jag hade ju läst hans [geim]-trilogi och gillat riktigt mycket. Slutet på sommaren hade precis släppts så jag passade på att köpa och få den signerad. Under åren som gått har jag läst två av hans andra böcker (och köpt på mig många, många fler) och nu har då äntligen turen kommit till den.

Om man inte läser deckare så är inte det alls någon anledning att hoppa över den här boken, den är egentligen inte så mycket en sådan. Mer ett familjedrama, kryddat med hemligheter. Jag tycker inte den är lika klyschig som storstadsdeckarna brukar vara, här finns mer värme och eftertänksamhet. Framför allt så befolkas den av, till synes, vanliga människor. Det är relationer/släktskap som är viktigast. Är blod tjockare än vatten? Är det rätt att man ska göra precis vad som helst för att skydda familjen? Även om helt oskyldiga drabbas?

Stämningen i boken är fantastisk, jag gillar att det liksom nästan darrar av illavarslande hot. Man vet att den är på väg, men man vet inte när. Eller vem. Eller hur. När Vera återvänder till hembyn blir det som en odyssé genom samhället. Den är helt magnifik. Kanske är det för att jag känner igen mig så mycket, jag är ju själv uppväxt i ett litet samhälle. Som jag lämnade.

Dåtid och nutid varvas samt även något slags kärleksbrev, från okänd till okänd. I början är det nästan vartannat kapitel, men det tunnas ut senare. Jag förstod ganska snabbt vem som var inblandad, men långtifrån hela vidden av det. Förfärliga människor. Hur kan man leva med detta? Med sådana vänner behöver man inga fiender. Ovanligt nog så är det en riktigt sympatisk polis som har hand om fallet i dåtid.

Tempot är långsamt, men det ökar lite allteftersom. Här finns ingen action alls och jag gillar att det inte är (så mycket) våld och/eller blod. Det behövs inte för en en bra berättelse. I stället är det en berörande historia med många bottnar. Jag tycker det är lite läskigt att en barndom kan te sig (relativt) ljus och problemfri, för barnet. Men när man som vuxen tittar tillbaka så betyder saker något helt annat. Jag var tvungen att fundera på min egen barndom, men den känns fortfarande trygg och bra.

Vera är väl att betrakta som huvudperson och hon känns inte direkt stabil. Om det beror på det som hände i hennes barndom eller ej låter jag vara osagt. Hon har i alla fall en hel del personlighetsdrag som inte är sunda. Jag har lite svårt att tycka om henne, hon betraktar sig själv som lite för mycket offer för det, men jag försöker förstå henne och känner empati. Och det är inte illa.

En kul grej, som jag kände igen mig mycket i, är polisen Månssons reflektion över skånskan, hur det var att flytta från östgötaslätten. Som att han plötsligt hette Månnsenn i stället för Måånsson och att kalla lunch för middag. Precis så var det för mig också. Men mitt mellanrost byter jag aldrig ut mot Skånerost.

Slutet på sommaren är kanske mer som en psykologisk thriller, om man absolut måste ha en spänningsgenre. Den är inte hårdkokt, som hans tidigare böcker, utan påminner mer om Christoffer Carlssons landsbygdsböcker. Man får en vemodig känsla och en olycksbådande stämning.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 654 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Slutet på sommaren: Bokstunder, Håkans hylla och Fru E:s böcker

"UltiMatum" av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: UltiMatum
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: MemoRandum 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 april 2021




Första meningen: Trots att hon bara var drygt trettio hade kriminalinspektör Julia Gabrielsson sett många döda människor.

Baksidetext
När ett illa tilltygat lik hittas i vattnen utanför regeringspartiets kursgård hamnar ärendet på kriminalinspektör Julia Gabrielssons bord. Vem är den döde och varför har något ansträngt sig så för att kroppen inte ska kunna identifieras? Det dröjer inte länge förrän Julia inser att att det finns människor som är beredda att göra nästan vad som helst för att hindra att sanningen kommer fram.

Polismannen David Sarac jagas av demoner. Efter en våldsam uppgörelse som nästan kostade honom livet, vårdas han på en sluten klinik långt från huvudstaden. Han gömmer undan sömntabletterna han får av skötarna. Tjugotvå stycken har han fått ihop, och snart är det dags att ta dem, att för alltid tysta de anklagande rösterna i huvudet. Men ett mystiskt erbjudande får honom att skjuta upp sin död: Vad sägs om ett byte? Quid pro quo? Dina hemligheter mot mina.

Min kommentar
Förra sommaren läste jag MemoRandum, som är första delen i den här serien. Jag tyckte det var lika bra att ta med andra delen, UltiMatum, i min Finish That Series-utmaning i år. Medan jag hade handlingen i något slags minne. Trodde jag. Oj, vad fel jag hade.

När jag började läsa så insåg jag att inga detaljer alls fanns kvar. Jag minns bara tillräckligt mycket för att jag ska inse att det är solklart att jag har glömt något. Något viktigt. Jag kom ihåg att det var en polis som var korrumperad. Men vem? Jag minns också att det var något som jag förstod, men det är helt borta. Här finns ingen resumé. Inga tillbakablickar överhuvudtaget. Ändå kommer en del detaljer tillbaka under läsningen. Jag kan ju dock inte lasta boken för mitt dåliga minne, men jag skulle rekommendera att man läser de här två böckerna i snabb följd. Då blir det nog riktigt, riktigt bra.

Egentligen blir jag nästan förvånad över att boken vinner över mig på sin sida. Förutom att det blir väldigt rörigt i mitt huvud i början så används tidshopp utan att det markeras. Av princip så gillar jag inte det, det är ett så billigt och lumpet trick. Dessutom brukar jag inte gilla hårdkokt som inte kommer i sällskap med humor. I alla fall så trodde jag att det var så. Jag skulle nästan vilja påstå att UltiMatum jobbade mot oddsen där, men efter ett tag så kapitulerar jag. Det här är löjligt spännande. Uppenbarligen så är det inte humorn det hänger på, utan hantverket.

Någonstans i mitten var jag ganska övertygad om att jag visste hur saker och ting låg till. Det baserades dock mest på magkänsla än något annat. Slutet kom inte som något större överraskning och jag tycker nog att det var det enda tänkbara. För min del så är det ett perfekt slut och behöver ingen fortsättning. Även om jag gärna hade läst mer om Julia Gabrielsson. Hon är precis en sådan polis som jag gillar att läsa om.

Handlingen är ganska rakt på, trots den snåriga intrigen. Det är också ganska trovärdigt i all sin osannolikhet. Grejen är att det aldrig känns överdrivet. Jag har egentligen inte alls svårt att tro att det är så här det går till i maktens korridorer. När bovarna är lättare att tycka om så är det något som är allvarligt fel. Samtidigt så är det något som författaren har gjort väldigt rätt.

Trots att det kändes omöjligt att hänga med till 100% så är UltiMatum så smart att den väger över till en fyra i betyg. Det är nämligen också omöjligt att inte dras med i historien. Jag är glad att jag har flera olästa av Anders de la Motte i hyllan. Bland annat hans serie som utspelar sig i Skåne, som jag nu äntligen kan börja läsa.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 376 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om UltiMatum: Tankar från en samlares hjärna, Bokstapeln och Zellys bokhylla.

"MemoRandum" av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: MemoRandum
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 397
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: MemoRandum 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 juli 2020




Första meningen: Blåljus... det är hans första tydliga tanke efter att han slagit upp ögonen.

Baksidetext
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören "Janus", som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja "Janus" rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

Min kommentar
För ganska många år sedan läste jag Anders de la Mottes förra serie, den om HP Pettersson, som jag uppskattade väldigt mycket. Självfallet så köpte jag då även denna första del i hans andra serie (och även andra delen, faktiskt), men den har av någon outgrundlig anledning fått stå oläst. Eftersom det är precis sådant här jag vill åtgärda med min utmaning Vi möts igen så tog jag med MemoRandum där i år och det är jag inte alls ledsen för.

Jag är lite besviken på att även denna utspelar sig i Stockholm. Författaren bor ju i Skåne så jag hade hoppats på den miljön, men kanske bodde han i Stockholm när han skrev denna. Eller så lever många författare i villfarelsen att alla vill läsa böcker som utspelar sig i Stockholm. Vad vet jag.

Det här är smart, ovisst och hårdkokt. Inte hårdkokt på det där lite flåsiga, roliga sättet, utan bara hårdkokt. Det är en snabbläst historia, men inte enkel. Här finns mängder av olika trådar redan från början och det är otroligt spännande att se dem vävas ihop. Det är så otroligt smart gjort. Jag var egentligen aldrig riktigt säker på om jag hejade på de goda eller de onda. Självklart hade jag gissningar och även om de var kvalificerade (och även rätt, visade det sig) så var de just det; gissningar.

Ingen karaktär är egentligen sympatisk, i alla fall inte på något självklart sätt och definitivt inte bara. Tempot är högt och angenämt, mest tack vare de korta besöken i varje tråd. Ibland blir det lite för korta ögonblicksbilder (korta stycken), det blir lite som det jag kallar MTV-klipp, men det stör egentligen inte. Slutstriden hade passat i vilken Hollywood-action som helst. Och jag vet inte om jag menar det på ett bra eller dåligt sätt.

Jag har ju mängder av gånger sagt att jag inte alls uppskattar att läsa om korrumperade poliser och andra myndighetspersoner. Det här påståendet behöver uppenbarligen ett klarläggande, för det här gillar jag ju. Skillnaden är att det funkar för mig så länge det inte är de som samtidigt ska vara "hjältarna".

När MemoRandum slutar undrar jag lite försynt vem som eventuellt kan vara kvar till nästa del. Det bästa av allt är ändå att det inte finns några lösa trådar och inga oklarheter. En del skitstövlar går fortfarande ostraffade, men det kanske löser sig i UltiMatum.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 519 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om MemoRandum: Lottens bokblogg, Bokberoende och En bok om dagen håller doktorn borta.

"[bubble]" av Anders de la Motte

Genre: Thriller
Antal sidor: 424
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: HP Pettersson 3
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 oktober 2015





Första meningen: Som ett knytnävsslag i bröstet - det var ungefär så det kändes.

Baksidetext
Medan HP desperat försöker slingra sig ur Spelets järngrepp har Rebecca påbörjat sin nya karriär på säkerhetsavdelningen i PayTags växande IT-imperium. Men ett gammalt bankfack visar sig ha ett mycket oroande innehåll och hon tvingas återigen vända sig till den mystiske Tage Sammer för att be om hjälp. Är han verkligen pappans gamle officerskamrat, eller är det som HP påstår - att Sammer i själva verket är SpelLedaren?

Och vilka är egentligen den avhoppade grupp Spelare som jagar HP, vad vill de honom, och framför allt, var kommer syskonens barndomsvän Mange Sandström, alias Farook Al-Hassan, in i bilden?

Samtidigt som Stockholm ännu en gång rustar för prinsessbröllop hamnar HP och Rebecca på en sista dödlig kollisionskurs. Men om verkligheten bara är ett spel, hur skiljer man då vän från fiende? Eller kan fienden i själva verket visa sig vara en vän?

Min kommentar
Jag har ju alltid gillat konspirationsteorier och teknik (specifikt IT) är ett av mina största intressen. Två saker som verkligen tillgodoses med hela den här serien, i vilken [bubble] är den tredje och sista. Min största undran när jag började läsa var om jag skulle få svar på alla frågor jag samlat på mig under vägen.

I början känner jag mig helt förvirrad över alla referenser till vad som hänt tidigare, det tar ett tag att leta upp all information som finns där i minnet. Även om jag var lite irriterad där en stund så tycker jag att tillbakablickarna sköts på ett föredömligt sätt. Det mesta kommer tillbaka till mig bara genom korta meningar, inga långa förklarande textmassor alltså. Skönt.

Det dröjer inte många sidor innan jag i stort sett är svettig av paranoia. Jag börjar tänka underliga tankar och vet knappt vad jag ska tro längre. Detta trots att jag haft min åsikt klar sedan bok ett. Jag blir imponerad över hantverket och att Anders de la Motte faktiskt får mig att tvivla på mig själv genom hela boken (nu hade jag rätt från början på alla punkter, utom en. Den där Micke hade jag tydligen fel om. Eller? Ja, du ser. Inte ens nu är jag helt säker.).

Tempot är högt och det är så spännande att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Den är snabbläst så det är inte något problem någon längre stund. Det som gör att allt går så snabbt, tror jag, är de väldigt korta besöken i de två händelsetrådarna; en för HP och en för Rebecca. Jag kan nog tycka att det ibland blev lite för korta stycken, vilket gjorde det hela ganska ryckigt. Men det blev ju lite extra spännande också.

HP har verkligen tagit sig som karaktär, från en lat slusk till en modig snabbtänkt hjälte. Rebecca har väl också gjort framsteg, men i den här boken blev jag irriterad på henne för att hon var så korkad och godtrogen. Hon missar gigantiska ledtrådar. Ska hon verkligen vara kvalificerad för Säpo?

Jag tycker jag får svar på alla mina frågor och alla trådar knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt. Förutom en. Var det Erman HP såg? Det tror jag inte att jag fick veta. De här böckerna skulle bli väldigt bra som film, tror jag och det gläder mig att läsa att det tydligen är (har varit?) på gång. Men var är den?

Nu när jag läst ut den här serien så har jag gett mig själv lov att köpa på mig hans andra serie, den som börjar med MemoRandom.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,52 (beräknat på 178 betyg).
På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 576 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om [bubble]: Bokstunder, Bokberoende och En bok om dagen håller doktorn borta.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"[buzz]" av Anders de la Motte

Genre: Thriller
Antal sidor: 394
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: HP Pettersson 2
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 juni 2015






Första meningen: I två snabba språng var han över henne.

Baksidetext
[buzz] inleds i öknen. HP är i Dubai på flykt från sitt förflutna, Rebecca besöker ett afrikanskt land som livvakt åt en svensk minister. Plötsligt hamnar de båda i hotfulla situationer som tvingar dem tillbaka till Stockholm där deras vägar möts igen.

Min kommentar
Jag gillade verkligen [geim], den kändes fräsch och ny. Eftersom den också slutade med en cliffhanger så såg jag verkligen fram emot att läsa andra delen, [buzz].

Egentligen ska jag nog inte läsa sådana här böcker. Jag är nämligen paranoid redan innan och de här böckerna gör inte saken bättre. [buzz] spär på paranoian ordentligt. Här handlar det inte så mycket om Spelet, utan mer om konspirationsteorier om Internet. Det är sökresultat som manipuleras genom troll som bloggar, kommenterar och skapar trådar i olika forum. Det här är alltid intressant eftersom det är så lätt att uppnå och jag köper allt rakt av.

Det var ett drygt halvår sedan jag läste första delen och mitt minne är ganska selektivt, men vad som hänt sammanfattas på ett väldigt snyggt sätt och jag är snabbt mitt i det igen. Precis som i [geim] så sker berättandet växelvist av HP och Rebecca. Det är snabba byten och nästan alltid avslutas en tråd med en cliffhanger, vilket ju gör att man hela tiden måste läsa lite till.

Det är inte riktigt samma fart och fläkt i den här boken, men det både räcker och blir över. Språket känns lite nedtonat jämfört med [geim] och det är nog en fördel, men det är väldigt trovärdigt i just den yrkeskåren. Som jag ju själv tillhör. Mitt absoluta favorituttryck är Scarlet O'Harade, som HP gjorde med ett problem, och jag fnissade en del när jag läste det.

HP själv är en riktig antihjälte, han har nog inte ett rätt, men han har blivit en mer intressant karaktär eftersom han plötsligt visar mer än en sida av sig. Rebecca har också rest sig, hon var ju farligt nära att falla i offerfällan, men här tar hon tag i sina problem. Lite i alla fall.

Vad jag inte gillar är att viss information undanhålls mig, som till exempel vem det är som Rebecca har en affär med. Det är ju liksom inte som att hon inte vet det, men jag får inte veta förrän alldeles mot slutet.

Slutet ja... gissa om det är en cliffhanger. Det är ju tur att jag snart ska läsa den avslutande delen [bubble].

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 (beräknat på 260 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 790 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om [buzz]: Tankar från en samlares hjärna, Annika och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"[geim]" av Anders de la Motte

Genre: Thriller
Antal sidor: 336
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: HP Pettersson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 november 2014





Första meningen: Texten dök för femtioelfte gången upp i displayen och för samma gång i ordningen klickade HP irriterat bort den.

Baksidetext
Henrik HP Pettersson är en småhustlare som skiter i det mesta. En dag kommer han över en mobiltelefon som märkligt nog verkar veta det mesta om honom, och via den blir han inbjuden till en fascinerande ny upplevelse. Ett Alternate Reality Game som utspelar sig mitt i den intet ont anande Svennevärlden. Efter att han klarat inträdesprovet erbjuds han en rad olika kittlande uppdrag som alla filmas för att senare visas upp på en rankinglista och bedömas av ett slutet nätcommunity. I takt med att spänningen, belöningarna och inte minst creden från fansen växer tar HP allt större risker och snart är han beredd att göra nästan vad som helst för att få fortsätta spela.

Polisinspektör Rebecca Normén är HP:s totala motsats. Hon är anställd på Säpos livvaktsrotel och har järnkoll på sitt liv, ändå känner hon sig inte säker. Någon vet obehagligt mycket om hennes förflutna. Om sådant som ingen borde veta. Som till exempel att hon är en mördare... Är det någon som leker med henne?

Efterhand som Spelet tränger sig allt djupare in i deras liv närmar sig HP:s och Rebeccas världar oundvikligen varandra. Men om verkligheten bara är ett Spel, vad är då egentligen på riktigt? Och är du verkligen säker på att du vill Spela?

Min kommentar
Detta är ännu en av de där böckerna som fått bli stående olästa i flera år. För mig, som tekniknörd, så låter ju det här som en passande historia, men sedan började jag höra en del negativa saker om språket i den, att det var krystat och mängder av engelska uttryck. Något som jag normalt avskyr. Alltså lät jag bli att läsa den. Tills nu.

Förvånande nog så gillar jag språket, med slang, anglifieringar och ren engelska ibland. Det passar verkligen till karaktären HP. Jag vet inte om det är trovärdigt att en man som är 30+ pratar så där, för mig låter det eventuellt lite yngre, men å andra sidan så är ju HP inte speciellt mogen. I vilket fall så hör jag ungdomar prata så där varje dag, när jag åker buss, så jag vet att de finns.

Tempot är vansinnigt högt, åtminstone i de bitar som handlar om HP. När Rebecca har stafettpinnen så sänks tempot, lagom för att hinna andas lite innan HP tar över igen. Röstbytet mellan Rebecca och HP är för övrigt lysande, de har helt olika röster. Det måste ha varit svårt att få till.

Intrigen är snygg och jag kan nog nästan rakt av köpa att det skulle kunna vara så här. Om inte annat så skulle det förklara en hel del oförklarliga händelser. Men jag gillar ju i och för sig konspirationsteorier. Villospåren i början gick jag på i alla fall, trots att jag vet att saker och ting sällan är vad de verkar. Jag gillar det. Det enda jag skulle kunna ha invändningar mot, dock inte alltför kraftiga, är att jag har lite svårt att förstå att någon skulle utföra de uppgifter de får i Spelet, men det är ändå lite typiskt för vår tid. Att inte tänka på konsekvenserna av ens handlande, allt är en lek och bara jag har roligt så är allt OK.

Det är ett härligt driv i boken och jag vill hela tiden framåt, få veta vad det egentligen är som händer. Det, i kombination med de korta kapitlen, gör boken väldigt snabbläst. Och så är ju alltihop väldigt spännande också. Slutet gillar jag väldigt mycket, men är det verkligen slut? Vilken tur att jag redan har de andra två böckerna i serien...

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 445 betyg).
På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 1385 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om [geim]: Kajsas bokblogg, Bokomaten och Bokmalen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.