"Stjärndamm" av Lars Wilderäng

Författare: Frida Andersson Johansson
Titel: Stjärndamm
Genre: Science fiction
Antal sidor: 296
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stjärnklart 3
Förlag: Massolit Pocket
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 december 2020




Första meningen: Solens sista strålar letade sig fortfarande över horisonten.

Baksidetext
Den moderna civilisationens undergång är ett faktum och de få överlevande har bara ett mål: att kämpa för sina liv.

Den civilisation som sakta men säkert byggdes upp igen, tio år efter Nedsläckningen, är nu krossad. De tappert kämpande soldaterna var chanslösa mot den tekniskt överlägsna fienden. Inga kulor i världen kunde skydda dem mot det vapen som var nära att förinta dem alla.

Några av de få överlevande har åter samlats på Carlstens fästning, fångade som råttor och omringade av hotfulla ögon. Det måste finnas ett sätt att stoppa fienden. Om det så är det sista de gör, måste de försöka. Frågan är bara hur de ska ta sig ur sin fångenskap, och om det finns fler överlevare där ute.

Min kommentar
Stjärndamm är den tredje och sista delen i den här serien och det har tagit emot lite att läsa den. Min besvikelse blev stor när hela historien gjorde en rejäl sväng mot en väg som jag inte alls gillade. Eftersom jag är en väldigt envis person (och nyfiken) så kunde jag ändå inte låta själva upplösningen stå oläst och för evigt leva i okunskap om hur allt slutade. Det här är på riktigt en serie där jag aldrig varit helt säker på om mänskligheten faktiskt skulle överleva eller utplånas helt och hållet.

Den här boken börjar precis där den förra slutade, nästan som att det var samma bok. Trots att det bara är runt tre månader sedan jag läste Stjärnfall så kom jag inte ihåg detaljer. I alla fall inte från start. Det finns inga resuméer av vad som hänt, men efter ett tag så kommer lite tillbaka till mig. Det är inte bara händelsetråden som fortsätter, utan även alla dessa ingående beskrivningar av vapen, försvarsbyggnader/-teknik och strider. Jag är så sjukt less på det, jag tycker det är vansinnigt tråkigt. Och ointressant. Men utan att jag egentligen märker det så förändras något.

Knappt halvvägs in, kanske efter hundratalet sidor, så blir det riktigt spännande. Då återkommer det där som var så bra i första boken. Nu börjar det återigen handla om ren överlevnad och inte så mycket om zombies, vampyrer och kentaurer. Det är ju inte striderna jag är intresserad av och inte heller det som fångar mig. Jag vill läsa om hur man klarar sig utan allt det som vi ser som självklarheter. Jag vill läsa om vad alla dessa umbäranden gör med en människa.

Mitt i alltihop så kommer det plötsligt en tillbakablick, eller två faktiskt. I den första hoppar vi tillbaka till innan allt började. Den förstår jag inte alls. Detta hade vi väl ändå klarat av i de två tidigare delarna? I den andra tillbakablicken återser vi en karaktär som flyktade förbi i förra boken och då förstod jag inte alls vad han gjorde där. Nu kom förklaringen. Kanske hade inte heller den tillbakablicken behövts, men den tillför i alla fall något.

Karaktärerna är inte speciellt många, av förklarliga skäl, och de blir hela tiden färre. Man skulle kunna tycka att de är lite grunda, men jag tycker det är trovärdigt. De har liksom annat att tänka på än att förverkliga sig själva. Allt handlar bara om att överleva. Jag tycker att deras olika drivkrafter kommer fram i alla fall och det räcker väldigt långt för mig.

Stjärndamm är betydligt bättre än förra boken, men inte lika bra som den första. Slutet på alltihop känner jag mig lite kluven till. Jag gillar nog inte den vändningen. Epilogen som kommer är jag helt säker på att jag inte tycker om.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,16 i genomsnitt (beräknat på 714 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Stjärndamm: Bokhuset, Bokhyllan och Tentakelmonster.

"Stjärnfall" av Lars Wilderäng

Författare: Lars Wilderäng
Titel: Stjärnfall
Genre: Science fiction
Antal sidor: 395
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stjärnklart 2
Förlag: Massolit Pocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 september 2020




Första meningen: I den stjärnklara sensommarnattens tystnad blandades skogens dofter med den varma lukten från snabbt svalnande, sprucken asfalt under Lena Svenssons fötter.

Baksidetext
I den nya världen är elektroniken ett minne blott. Nu får människorna sätta sin tillit till de böcker som finns kvar, och den kunskap som fortfarande hittas hos yrkesmän och kvinnor. Överlevarna från perioden som kallas Nedsläckningen har efter tio år börjat vänja sig. Carlstens fästning är nu en plats att räkna med, även om missnöjet med Bohusläns allsmäktige landshövding Gustaf Silverbane växer. Folket kräver demokrati, men är de verkligen redo?

Just som livet återgått i en ny vardag hörs något i fjärran. Ljuden rör upp många frågor men utan svar. En sen kväll när Lena Svensson är på väg hem får hon syn på något i skogen. Något som kan vara förklaringen till allt, och som får blodet att isa sig i ådrorna.

Plötsligt står mänskligheten inför ett än större hot. Hela Västsverige måste samla sina styrkor, medan forskningschefen Anna Ljungberg försöker analysera den motståndare de inte vet mycket om.

Min kommentar
Jag har nog alltid gillat science fiction, det finns inget som kan sätta igång fantasin som det. Dystopier är ju en subgenre, skulle man väl kunna säga, och även den genren brukar passa mig. Förutsatt att man inte blandar in zombiesar. Då tappar man mig. Rejält. Stjärnfall är andra delen i den här dystopiska serien och i förra boken slutade all teknik att fungera. Och då menar jag verkligen all teknik. Bara mekaniska saker funkar fortfarande. Läskigt så in i bänken.

Boken börjar runt nio år efter Nedsläckningen, men ganska snart hoppar vi tillbaka till år 0. Här blir det lite rörigt för mig, när det hoppas fram och tillbaka i tid och mellan personer. Dessa personer behandlas dessutom som att jag borde veta vilka de är. Små minnesbilder kommer visserligen tillbaka till mig ganska snart, men de är vare sig speciellt många eller särskilt detaljerade.

Stjärnfall spinner vidare på det som antyddes i slutet av Stjärnklart och så långt är allt väl. Det dröjer tyvärr inte alls länge innan jag suckar djupt. [spoiler]Återigen zombiesar. Hur kommer det sig att så många dystopier slutar med zombiesar? Alla virus skapar inte zombiesar. Bara titta ut i verkligheten. Det är minsann läskigt nog.[/spoiler]

Det som var spännande och skrämmande i första delen är i stort sett borta när halva boken är en enda lång strid. För mig blir det på tok för mycket "militäriska" och jag tappar direkt intresset så fort det börjar handla om truppförflyttningar och grupperingar. Jag är inte överdrivet förtjust i skildringar av strider. För att inte tala om vapen. Jag bryr mig inte ett dugg om med vilka vapen de tar död på varandra.

Karaktärerna är nog egentligen inte speciellt många, men jag fäster mig inte vid någon av dem. Vilket i det här fallet är något positivt, för de dör som flugor och vem som helst kan bli nästa offer. De blir i alla fall inga riktiga människor för mig, allt fokus ligger utanför den lilla människan. Och egentligen är det ju den lilla människan jag vill läsa om. Jag hade nog gillat detta mer i en film. I en bok vill jag ha mer "varför" än "hur".

Mitt stora problem med den här historien är själva förklaringen, orsaken till att all teknik slutar fungera. Det är precis den här "lösningen" som jag är rent allergisk mot. För mig blir det för överdrivet och osannolikt för att skrämma mig. Därmed inte sagt att boken är oläskig, den har en del detaljer som fastnar. Som att Fria Republiken i Göteborg har ganska många likheter med dagens verkliga Göteborg. Logiken funkar i alla fall tillfredsställande, men helt nöjd är jag inte. Om detta är scenariot för jordens undergång så är det ingen mening med att preppa och det känns lite hopplöst. Lite intryck har det gjort, hur som helst, för när sambon gick igenom en låda i garderoben och hittade massor av gammaldags glödlampor som han ville slänga så sa jag att de kan vara bra att ha när all teknik slutar att fungera...

Stjärnfall borde ha varit gastkramande spännande (och det tar sig mot slutet), men det är alldeles för detaljerat och framför allt utdraget. Slutet gör i alla fall att jag får hopp om tredje och avslutande delen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,16 i genomsnitt (beräknat på 972 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Stjärnfall: Bokhuset, Ms Hisingen och Bokhyllan.

"Stjärnklart" av Lars Wilderäng

Författare: Lars Wilderäng
Titel: Stjärnklart
Genre: Science fiction
Antal sidor: 402
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stjärnklart 1
Förlag: Ponto Pocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 juni 2018




Första meningen: "Den lever!"

Baksidetext
Elektronik har inget immunförsvar.

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.

Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.

På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent?

Efter ännu ett strömavbrott förändras allt. Den mörka hösten går in i en stjärnklar vinter där kaos råder och få överlever.

Min kommentar
Den här boken har stått och samlat damm i bokhyllan i nästan exakt tre år, vilket ju torde vara en osannolik möjlighet. Mycket teknik (i alla fall i början), dystopisk science fiction och utspelar sig, mestadels, i mina hemtrakter. Vad kunde gå fel med det, liksom? Ingenting, visar det sig.

En värld utan teknik. Går det ens att föreställa sig nu. Det är knappt, men Lars Wilderäng gör ett bra jobb med att visa exakt hur illa det skulle bli. ALLT är ju beroende av elektronik. Inte ens preppers går säkra när till och med ett enkelt batteri slutar att fungera. Det är så j-la obehagligt och min paranoia frodas. Var finns egentligen den där ficklampan som man vevade igång?

Det är en förfärlig massa karaktärer att hålla ordning på, till att börja med. Alla trådar kanske inte behövs, men de är belysande. Trådarna minskar ju dessutom i antal, genom naturlig avgång om man säger så. En del går också ihop mot slutet. Jag har i alla fall inga problem att hålla isär dem.

Några som emellertid lyser med sin frånvaro är alla myndigheter, de får inte vara med alls i stort sett. Bara väntan på dem. Det speglar väl, i min mening, vårt samhälle perfekt. Folk har i allmänhet alltför stort förtroende för våra myndigheter. Det är ju bara att se vad som händer vid katastrofer (stora eller små) utomlands, där svenskar (vet inte om andra gör det också) kränkta kräver att staten ska hjälpa dem.

Däremot tycker jag att det är märkligt att ingen verkar tycka att det är konstigt med all teknik som fallerar. För att inte tala om ett strömavbrott som varat i över en månad. Någon "vanlig" människa borde ju ha börjat fundera. Det visar i alla fall hur sårbart vårt samhälle är och, vad värre är, ingen tar det på allvar. Jag känner mig inte heller helt övertygad om att så få människor skulle vara "goda" vid en katastrof, men man behöver ju bara se hur folk beter sig vid upplopp och liknande. Det är i alla fall obegripligt vad människor kan göra mot andra människor och det är det som är mest otäckt.

Ibland blir det väldigt nördigt, oftast gillar jag det, men när vapendetaljer radas upp somnar jag nästan. Nu händer inte det så ofta att jag hinner ledsna på riktigt, tack och lov. Passande nog så kom broschyren Om krisen eller kriget kommer från MSB när jag läste Stjärnklart. Det kan man kalla en förstärkning och jag ska lusläsa den broschyren.

Slutet får mig att fundera på om det kanske ballar ur här, men det får jag förhoppningsvis veta snart. Andra delen (och tredje) står redan i hyllan.

Det är inte ofta jag försvinner in på riktigt i en bok, men det hände här. När jag tittade upp från läsningen reagerade jag alltid över att, till exempel, busskylten eller TV:n fortfarande fungerade. Den kröp verkligen under skinnet på mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 238 betyg).
På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 1 002 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Stjärnklart: Bokhyllan, Bokstunder och Bokhuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.