"Flimmer" av Anne Holt & Even Holt

Författare: Anne Holt & Evan Holt
Titel: Flimmer
Genre: Thriller
Antal sidor: 461
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Flimmer
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Sara Zuckerman
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 december 2020




Första meningen: När Sara Zuckerman fick syn på mannen med den ljusblå, urtvättade pyjamasen stannade hon tvärt.

Baksidetext
Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.

Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip hjärtstartaren som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.

Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof.

Min kommentar
Flimmer har stått i min bokhylla sedan bokrean 2012. Egentligen är det lite märkligt för jag har läst mycket av Anne Holt, som jag har tyckt om. Den här boken är ju ingen regelrätt deckare, utan mer en thriller och den utspelar sig på ett sjukhus. TV-serier om sjukhus är något av en favorit, bokformen har jag inte provat på. Om man inte räknar de de Allers-romanerna i min barn-/ungdom och det tycker jag inte att man ska göra.

Början på boken får mig väldigt fientligt inställd. Efter 50 sidor så har vi gjort hastiga besök i runt åtta olika trådar och det är olika personer i dem allihop. Det är ett evigt hoppande mellan karaktärer, platser, tider. För att göra det än värre så är alla mått i de, för mig, underliga enheterna fot, tum och pund. Jo, jag vet hur mycket de är, men jag måste "översätta" det varje gång. Det är rörigt och splittrat.

Efter ett tag utkristalliserar sig tre huvudtrådar; Norge i nutid, USA i nutid, USA i dåtid. Båda de amerikanska trådarna hoppar mellan olika trådar och den i dåtid förflyttar sig långsamt framåt i tiden. Och plötsligt dyker det upp ännu en tråd, i London i nutid. Det är väldigt mycket facktermer, både inom medicin och aktiehandel (och lite programmering). I bokform blir alla medicinska termer nästan övermäktigt och hela biten om aktieaffärer är lite långrandig.

Det blir till slut inte så många karaktärer och jag gillar verkligen gestaltningen av Sara. Hur hon är hård och kylig (alltså professionell) i sitt jobb och en helt annan person med sin brorsdotter Thea. Hon har väldigt hög integritet, vilket tilltalar mig. Hennes "undersåte", Ola Farmen, får man inte veta jättemycket om. Förutom att han har ett helt hus fullt med ungar och att han är trött hela tiden. Den där andre läkaren, Lars Kvamme, skulle jag helst vilja sparka på.

Temat i sig är fasansfullt och ger mig ångest. Min bror har en sådan där mackapär inopererad och jag tycker det här är otäckt på riktigt. Rent generellt så gillar jag inte långa stycken på ett annat språk än det boken är på. Här finns massor av text på engelska, vilket jag visserligen förstår, men jag kan ju inte rekommendera boken till vare sig min syster, mamma eller svärmor.

Upplösningen är jag inte alls glad i. Jag avskyr när det som händer händer. Flimmer är ju första delen i en serie så kanske det ordnar upp sig. Om jag kommer att läsa andra delen? Det är faktiskt inte helt omöjligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,29 i genomsnitt (beräknat på 318 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Flimmer: Bokstunder, Nilmas bokhylla och Bokberoende.

Fullbordad utmaning 2020:2

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är tredje året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kanske borde ha varit fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

De här fick äran att vara med 2020:
Fredrik Backman (Björnstad)
Anne Holt (Flimmer)
Rachel Joyce (Två sekunder i Byron Hemmings liv)
Jens Lapidus (VIP-rummet)
Marissa Meyer (Scarlet)
Anders de la Motte (MemoRandom)

En något osäkrare uppställning än förra året och inte endast författare som jag har läst en enda bok av (det är bara Rachel Joyce och Marissa Meyer som kvalar in där). Här finns till och med en favorit som Fredrik Backman. Det de i stället har gemensamt är att senast jag läste en bok av dem så skrev vi 2015.

Anne Holt har jag läst massor av med lite blandat resultat. Den här nya serien har hon ju skrivit ihop med sin bror, Even Holt (jag räknar den ändå som ett återseende) så det var ett oskrivet kort.

Jens Lapidus och Anders de la Motte har jag tidigare läst tre böcker av, vardera, och jag var lite osäker på den förra medan jag var ganska säker på den senare. Det visade sig att jag anade rätt, men det kommer att bli fler böcker av dem båda två.

Man skulle kunna säga detsamma om Rachel Joyce och Marissa Meyer, alltså att jag var lite osäker på den förra medan jag var ganska säker på den senare. Även här anade jag rätt. Marissa Meyer kommer det definitivt att bli fler böcker av. Rachel Joyce... jag är tveksam.

Fredrik Backman... ja, vad ska man säga om honom? Han har inte direkt blivit någon mindre favoritförfattare i alla fall.

Årets upplaga av Vi möts igen hade ju ett lite annat tema än förra årets, som bestod av författare som jag var ganska säker på att jag skulle gilla. I år valde jag flera författare som jag egentligen var lite osäker på. Resultatet blir i alla fall att jag kommer att läsa fler böcker av fem av dem och en är det inte så troligt att jag väljer att läsa igen.

"VIP-rummet" av Jens Lapidus

Författare: Jens Lapidus
Titel: VIP-rummet
Genre: Thriller
Antal sidor: 461
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Teddy & Emelie 1
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 oktober 2020




Första meningen: Tystnaden som uppstod när Cecilia stängde av motorn kändes en kort stund som ett slags lugn.

Baksidetext
Teddy har bestämt sig: han är färdig med brott efter åtta år på anstalt. Men han har inte en krona på fickan, Arbetsförmedlingen är ett skämt och han sover på sin syrras soffa. Läget blir akut när en indrivare hör av sig och kräver pengar.

Emelie är påläggskalv på advokatfirman Leijon, en boutiquebyrå i Londonklass. Men en framgångsrik karriär känns avlägsen och extremt svåruppnåelig.

Så ger en av byråns delägare henne ett oväntat uppdrag. Ett uppdrag som hon inser att hon varken kan eller får tacka nej till. Tillsammans med Teddy ska hon ta reda på vad som har hänt den försvunne Philip Schale: investerare och jättestekare med en meritförteckning som blir märkligare ju djupare de gräver.

Emelie vill upp och Teddy vill bli av med sina skulder. Hon har valts för att hon är kompetent och plikttrogen, han har valts för att ... ja, varför? Uppdragsgivaren vet något om Teddy som ingen annan känner till.

Och kidnapparnas tålamod rinner undan som sand i ett timglas.

Min kommentar
Det var nu ganska många år sedan jag läste den tredje och sista delen i Lapidus trilogi Stockholm noir och första delen i den här serien om Teddy och Emelie har stått i hyllan ännu längre. Jag vet inte vad det är som har gjort att det har tagit emot att plocka upp den, men tagit emot har det gjort. Till slut la jag till VIP-rummet i min utmaning Vi möts igen, där jag återknyter bekantskapen med "bortglömda" författare.

Jag får problem direkt. Början är extremt rörig, med massor av trådar och folk (nej, egentligen är det inte så många karaktärer, men det kändes så), som till synes inte hänger ihop på något sätt. Det gör de ju så klart, tänker jag, men inte där och då. Den här typen av start gillar jag inte alls, det påminner om det jag kallar för MTV-klipp (för den som är gammal nog att komma ihåg) och de är högst irriterande.

Språket var ju väldigt speciellt i den förra serien och även om det inte är riktigt lika mycket slang i den här boken, men det är fortfarande annorlunda. Det tar lite tid att vänja sig, men efter ett tag tänker jag inte på det längre. Jag tycker det är väldigt bra gjort med de olika rösterna, det är stor skillnad på vem som pratar. Oftast.

Karaktärerna är förhållandevis (och förvånande) få. De är hyfsat lätta att hålla isär. Förutom att det är osannolikt många namn som börjar på C. Speciellt kvinnonamn alternativt överklassnamn. Jag kan inte alltid skilja dem åt och det gäller specifikt för mor och dotter Schale. Teddy är den ena huvudpersonen och han är inte den vanliga brottslingen. Han framställs inte som imbecill, han kan uttrycka sig väl och han, hör och häpna, läser böcker. Han vill så gärna hålla sig på rätt sida lagen, men det är inte så lätt när alla gamla gangsterkompisar gör sig påminda. Den andra huvudpersonen är Emelie. Om henne får man inte veta speciellt mycket. Bara att hon typ jobbar dygnet runt. Den något spända relationen mellan Teddy och Emelie är fascinerande. Jag tror att det är bra att fösa ihop människor som är så olika, då kompletterar de varandra i stället för att vara samma likadana.

Det som är intressant här är att det inte är så stor skillnad mellan överklassen och gangstrarna. Båda anser sig stå över lagen. Den som på riktigt är dum i huvudet här är pappa Schale. Eller egentligen gäller det hela familjen. De ser verkligen ner på "vanligt" folk och tycker på allvar att de är bättre. Dessvärre tror jag att det ligger ganska mycket sanning i detta.

Jag förmodar att tråden med Teddys brott kommer att vara den röda tråden genom den här serien, den är den enda som inte knyts ihop. Egentligen är jag inte så förtjust i trådar som sträcker sig genom flera böcker. Mest för att jag har så lätt för att glömma detaljer.

VIP-rummet är både spännande och klurig, men lite för utdragen. Det ska bli intressant att läsa de andra delarna. Jag hoppas verkligen att inte Teddy och Emelie får ihop det, det skulle vara så uppfriskande om en man och en kvinna kunde jobba ihop utan att få en kärleksrelation.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 1 185 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Kungariket: Kulturbloggen, Booze'n'Books och Tankar från en samlares hjärna.

"MemoRandum" av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: MemoRandum
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 397
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: MemoRandum 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 juli 2020




Första meningen: Blåljus... det är hans första tydliga tanke efter att han slagit upp ögonen.

Baksidetext
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören "Janus", som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja "Janus" rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

Min kommentar
För ganska många år sedan läste jag Anders de la Mottes förra serie, den om HP Pettersson, som jag uppskattade väldigt mycket. Självfallet så köpte jag då även denna första del i hans andra serie (och även andra delen, faktiskt), men den har av någon outgrundlig anledning fått stå oläst. Eftersom det är precis sådant här jag vill åtgärda med min utmaning Vi möts igen så tog jag med MemoRandum där i år och det är jag inte alls ledsen för.

Jag är lite besviken på att även denna utspelar sig i Stockholm. Författaren bor ju i Skåne så jag hade hoppats på den miljön, men kanske bodde han i Stockholm när han skrev denna. Eller så lever många författare i villfarelsen att alla vill läsa böcker som utspelar sig i Stockholm. Vad vet jag.

Det här är smart, ovisst och hårdkokt. Inte hårdkokt på det där lite flåsiga, roliga sättet, utan bara hårdkokt. Det är en snabbläst historia, men inte enkel. Här finns mängder av olika trådar redan från början och det är otroligt spännande att se dem vävas ihop. Det är så otroligt smart gjort. Jag var egentligen aldrig riktigt säker på om jag hejade på de goda eller de onda. Självklart hade jag gissningar och även om de var kvalificerade (och även rätt, visade det sig) så var de just det; gissningar.

Ingen karaktär är egentligen sympatisk, i alla fall inte på något självklart sätt och definitivt inte bara. Tempot är högt och angenämt, mest tack vare de korta besöken i varje tråd. Ibland blir det lite för korta ögonblicksbilder (korta stycken), det blir lite som det jag kallar MTV-klipp, men det stör egentligen inte. Slutstriden hade passat i vilken Hollywood-action som helst. Och jag vet inte om jag menar det på ett bra eller dåligt sätt.

Jag har ju mängder av gånger sagt att jag inte alls uppskattar att läsa om korrumperade poliser och andra myndighetspersoner. Det här påståendet behöver uppenbarligen ett klarläggande, för det här gillar jag ju. Skillnaden är att det funkar för mig så länge det inte är de som samtidigt ska vara "hjältarna".

När MemoRandum slutar undrar jag lite försynt vem som eventuellt kan vara kvar till nästa del. Det bästa av allt är ändå att det inte finns några lösa trådar och inga oklarheter. En del skitstövlar går fortfarande ostraffade, men det kanske löser sig i UltiMatum.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 519 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om MemoRandum: Lottens bokblogg, Bokberoende och En bok om dagen håller doktorn borta.

"Två sekunder i Byron Hemmings liv" av Rachel Joyce

Författare: Rachel Joyce
Titel: Två sekunder i Byron Hemmings liv
Genre: Drama
Antal sidor: 397
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Perfect
Översättare: Katarina Jansson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 juni 2020




Första meningen: 1972 lade man två extra sekunder till tiden.

Baksidetext
År 1972 läggs två sekunder till tiden, för att balansera klocktiden med jordens rörelse. Byron Hemmings visste detta eftersom James Lowe hade sagt det till honom. James Lowe var den smartaste pojken i skolan. Men hur kan tiden ändras?

När tiden flyttas fram sker det ofattbara. När Byrons mor kör honom till skolan den morgonen är hon stressad. Hon gör ett oförlåtligt misstag och deras perfekta värld krossas för alltid. Går det att skylla på de två sekunderna? Kan det som hände någonsin rättas till?

Min kommentar
För några år sedan läste jag en annan bok av Rachel Joyce, Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd, som verkligen överraskade mig på att positivt sätt. Jag har länge tänkt att jag skulle läsa något mer av henne och Två sekunder i Byron Hemmings liv har väntat i hyllan ända sedan bokrean 2016. Motivationen har inte varit jättehög för jag har hört en del saker om den som fått mig att tro att den kanske inte alls passar mig lika bra.

Vi får följa två trådar, en med Byron som utspelar sig 1972 och en med Jim som utspelar sig i nutid. I stort sett fungerar det bra, men ibland blir det lite rörigt. Speciellt i Byrons tankar, då kan det bli otydligt om det han tänker händer nu eller om han ser tillbaka på något som hänt tidigare. Ganska ofta är det bägge samtidigt, känns det som. För att göra det ännu besvärligare så kommer det en del franska, insprängt i dialogen. Jag kan fortfarande inte franska och har heller inga som helst avsikter att lära mig det. Det är ett oskick att inte översätta utländska fraser i en översatt bok.

Byrons familj är oerhört märklig. Jag förstår inte överhuvudtaget hur pappan passar in där. Han "hälsar på" under helgerna, annars bor han i London(?) där han jobbar. Han är i alla fall extremt läskig med en alldeles tydlig bild av hur saker och ting ska vara. Inklusive hans fru. Som för övrigt är underlig även hon, men det är mycket lättare att förstå henne. Så knepig blir man nog när man är gift med en man av den typen. Byron och James känns ovanligt naiva för att vara 11 år. Jag kan inte alls känna igen mig i deras tankegångar.

Här finns också något som förmodligen ska räknas som en tvist. Den gillar jag inte alls. Det är ett billigt trick och helt opåkallat. Dessutom är det väldigt genomskinligt. Slutet blev lite hastigt också, så där snabbt blir man nog inte fri från psykiska besvär.

Originaltiteln på den här boken är Perfect, en titel som jag tycker passar mycket, mycket bättre. Den handlar ju trots allt om den perfekta ytan, som inte får repas eller smutsas ner. De där två sekunderna... nej, även om de nu är upphovet till allt som händer så spelar de egentligen ingen roll.

Två sekunder i Byron Hemmings liv är en tragisk historia, men den lyckas inte drabba mig på riktigt. Mest beror det nog på att jag ibland uppfattar vissa karaktärer som karikatyrer och jag undrar vad boken egentligen vill vara. Vill den vara tragisk eller ironisk/rolig? På det här sättet blir det inte något av det, fullt ut.

På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 14 509 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Två sekunder i Byron Hemmings liv: Endast eböcker, Bloggbohemen och Boktanken.

"Scarlet" av Marissa Meyer

Författare: Marissa Meyer
Titel: Scarlet
Genre: Science fiction
Antal sidor: 375
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Scarlet
Översättare: Ylva Spångberg
Serie: Månkrönikan 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 april 2020




Första meningen: Scarlet var på väg ned till gränden bakom Rieuxs taverna när handskärmen plingade till från passagerarsätet, och sedan hördes en automatisk röst:

Baksidetext
I Scarlet återser vi Cinder, som nu försöker fly från det fängelse där vi sist lämnade henne – trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet.

På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit – en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol – efter sin försvunna farmor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin farmor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes farmor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarligt dragen till honom – och han till henne.

Scarlet är en futuristisk version av sagan om Rödluvan. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.

(Jag har självsvåldigt ändrat på alla mormor till farmor)

Min kommentar
När jag läste Cinder hösten 2015 så blev jag alldeles överrumplad och jag är helt säker på att jag faktiskt tänkte läsa uppföljaren Scarlet ganska snart. Jag kom i alla fall så långt att jag köpte på mig Scarlet, men av någon outgrundlig anledning blev det inte att jag läste den. Helt ärligt så har jag väntat på att fjärde delen skulle översättas till svenska så att jag skulle kunna läsa alla delarna i snabb följd. Så har det dessvärre inte blivit och lite märkligt är det att Winter inte verkar översättas alls.

Jag tyckte det var lite synd att behöva byta karaktär, för jag var väldigt glad i Cinder. Till min stora glädje så är Cinder med här också. Mycket. Då började jag i stället fundera på hur man skulle få ihop Cinder och Scarlet i samma historia, men det gick ju alldeles utmärkt. I början hade jag lite svårt att minnas detaljer från Cinder, men ganska snabbt kom jag ihåg huvuddragen. Det förvånade mig lite, men det betyder ju att Cinder måste ha gjort bestående intryck.

Det dyker upp lite nya karaktärer också, bland annat den odräglige Thorne. Som jag gillar. Eller egentligen gillar jag att ogilla honom. Wolf (så klart!) är även han ny. Det är länge oklart om han är att lita på eller ej, vilket jag uppskattar (även om man är ganska säker på hur det faktiskt ligger till). Gamla bekanta som dyker upp är Iko och Kai. Tyvärr har Iko en alldeles för liten roll, hoppas hon får en större i nästa bok. Det är i alla fall Thorne och Iko som står för humorn här.

Scarlet är löjligt spännande, det är nästan omöjligt att inte ryckas med, men inte bara det. Den är också berörande och jag blir nästan tårögd under scenen med Scarlet och farmor. Ja, farmor. Inte mormor. Vilket förvånande många verkar ha missat, inklusive den som har skrivit baksidetexten. Den lilla kärlekshistorien känns onödig, men den tar så lite plats att jag tycker det är helt okej.

Den här versionen av Rödluvan tilltalar mig. Det är futuristiskt och känns nytt och fräscht, men så gillar jag ju också androider och cyborgs. Här är det inte tjejerna som hjälplöst sitter och väntar på prinsen utan det är de som tar tag i saker och formar sitt eget öde. Slutet gör att jag anar att det är Cress som har programmerat det där chipet och det får mig ögonblickligen att tycka om henne. Jag ser verkligen fram emot när Askungen, Rödluvan, Rapunzel (och Snövit) gör gemensam sak och räddar världen!

Jag tycker inte att Scarlet riktigt når upp till samma nivå som Cinder, men det kan ju bero på att överraskningsmomentet är borta. Helt säkert är det i alla fall att de här böckerna inte alls skulle behöva några klassiska sagor att luta sig mot. De klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,28 i genomsnitt (beräknat på 289 132 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Scarlet: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Bokpandan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Björnstad" av Fredrik Backman

Författare: Fredrik Backman
Titel: Björnstad
Genre: Drama
Antal sidor: 469
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Björnstad 1
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 januari 2020




Första meningen: Sent en kväll i sluet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av.

Baksidetext
Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Min kommentar
Jag hade tänkt att Björnstad skulle få vänta tills det nya året hade börjat, men sedan kom jag på att det vore väl ändå passande att läsa den samtidigt som jag tittade på junior-VM i hockey. Årets höjdpunkt. Det kan också bli så att även boken är årets höjdpunkt och detta är en av de jobbigaste recensioner jag har skrivit. Allt är ju redan sagt.

Hockey har varit en stor del av mitt liv sedan jag var sju-åtta år gammal och det är min absoluta favoritsport. Pappa och jag satt alltid och tittade tillsammans när det var VM och andra stora evenemang. Han försökte alltid provocera mig, till exempel genom att säga att en utvisning var rätt eller fel beroende på vilket lag som råkade ut för den, eller att det var mål/inte var mål beroende på vilket lag som gjorde det. Det funkade aldrig. Redan som liten var mitt rättspatos för stort och jag hade ett ofelbart sätt att ta reda på vad som var rätt och fel: Om rollerna var ombytta, vad hade jag tyckt då? Eller, som i den här boken, om det var min dotter/son, hur hade jag reagerat då? Med det sagt så ska jag försöka få ner något vettigt här.

Starten känns lite för lång och repetitiv. Jag kan tycka att det är en viss överanvändning av "Backmantekniken" och lite för tydligt vad det är meningen att man ska känna. Ibland blir det för melodramatiskt. Jag blir aldrig överrumplad.

Karaktärerna är inte karaktärer, de är människor. De är tydliga, genuina och det är inga problem att hålla isär dem trots att de är ganska många. Jag har inga egentliga problem att förstå deras agerande, även om jag inte alltid håller med. En del vill jag slå på tills de förstår. En del vill jag bara hålla om. Det finns nog ingen annan än Fredrik Backman som kan få mig att känna nästan alla känslor som finns. Till och med lite humor finns mitt i all bedrövelse, men inte alls som i en "vanlig" bok av Backman. Den som gör djupast intryck på mig är Benji. Även Bobo berör mycket.

Backmans liknelser/bildspråk är nog det mest fantastiska jag har råkat på och jag bara älskar det. Eller vad sägs om Miras kollegas kommentar: Vad är det med män, har de annan densitet än kvinnor eller? Hur kan det komma sig att snoppar alltid flyter upp till toppen i varenda hierarki? (sid 244).

Hur mycket jag än gillar den här boken så saknas det allra, allra sista för det högsta betyget. Exakt vad det är vet jag inte, men Björnstad är ingen missa-hållplatsen-bok för mig och det kan bero på de saker jag har nämnt här ovanför.

Och nej, Björnstad handlar inte alls om hockey. Den är bara katalysatorn och det hade kunnat vara vad som helst som människor sluter ihop sig kring. En sak kan man vara säker på, det finns en historia bakom allt.

På Goodreads hade den 4,26 i genomsnitt (beräknat på 175 985 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Björnstad: Lottens bokblogg, Bokhuset och Carolina läser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Vi möts igen 2020

Något jag har märkt sedan jag startade den här bloggen är att gamla favoritförfattare får stryka på foten till förmån för nytt och spännande. För att inte tala om alla de författare som jag gillat efter att ha läst bara en enda ynka bok av dem. Den här utmaningen är till för att råda bot på det problemet.

I denna tredje upplaga har jag inte bara valt författare som jag endast har läst en enda bok av, en del har jag läst ganska många av. Det de alla har gemensamt är att senast jag läste dem så skrev vi 2015.

De författare och böcker jag har tänkt mig är följande:
Fredrik Backman (Björnstad)
Anne Holt (Flimmer)
Rachel Joyce (Två sekunder i Byron Hemmings liv)
Jens Lapidus (VIP-rummet)
Marissa Meyer (Scarlet)
Anders de la Motte (MemoRandom)