"Metro 2034" av Dmitrij Gluchovskij

Författare: Dmitrij Gluchovskij
Titel: Metro 2034
Genre: Science fiction
Antal sidor: 394
Originalspråk: Ryska
Originaltitel: Метро 2034
Översättare: Ola Wallin
Serie: Metro 2
Förlag: Coltso
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 februari 2018




Första meningen: År 2034.

Baksidetext
MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia. Ett år efter Artioms dystopiska vandring återvänder vi till Moskvas metro för en ny historia.

Min kommentar
Det har gått drygt tre år sedan jag läste Metro 2033, som jag verkligen gillade. När jag läste vad jag skrev om den så blev jag lite överraskad när jag avslutade med att jag förmodligen inte skulle läsa uppföljaren. Nåväl, det verkade jag ha glömt för nu är den läst.

Vi befinner oss, naturligtvis, fortfarande i tunnelbanan under Moskva. Det är precis lika mörkt och hemskt som tidigare. Kartan över stationerna som finns på innerpärmen hjälpte mig att hålla jämna steg med karaktärerna, men jag hittade en annan, tydligare, på nätet.

Den här gången får vi följa en äldre man som kallar sig Homeros. Han är inte på långa vägar lika intressant som Artiom (som faktiskt dyker upp, helt kort) var. Man kan nog kalla även Sasja och Hunter för huvudpersoner, men jag gillar varken Homeros, Sasja eller Hunter. De känns väldigt naiva allihop, mitt i allt elände. Jag kan inte känna med någon av dem. Jag förstår överhuvudtaget inte slutsatserna som de drar vid några tillfällen. Det blandas även in lite romantik, eller vad man ska kalla det, och det känns inte trovärdigt alls.

Precis som i förra boken har jag lite svårt för alla nya varelser och mutationer som har dykt upp. Det har gått tjugo år sedan jorden gick under och jag har extremt svårt att se att allt detta skulle kunna ha skapats på bara två decennier.

Kanske hade jag för höga förväntningar på Metro 2034 för jag kan inte alls gilla den lika mycket som förra boken. Metro 2033 var som Odysseus irrfärder och jag fick uppleva och känna hela metron, som ett eget litet universum. Här kallas i och för sig en karaktär Homeros, men det räcker liksom inte. Desperationen finns där, liksom hopplösheten och galenskapen knackar på dörren, men på något sätt så blir det mest snack och nästan ingen verkstad.

Nu återstår bara att se om jag vill läsa nästa del, Metro 2035. Den verkar vara betydligt tjockare. Som det känns just nu så är jag inte jättesugen på att läsa den. Men det har jag ju tydligen sagt förr.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 170 betyg).
På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 8 622 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Metro 2034: Bokstävlarna, Bokhyllan och Bokfetischist.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Metro 2033" av Dmitrij Gluchovskij

Genre: Science fiction
Antal sidor: 453
Originalspråk: Ryska
Originaltitel: Метро 2033
Översättare: Ola Wallin
Serie: Metro 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 augusti 2014






Första meningen: "Vad var det? Artiom, gå och se efter!"

Baksidetext
Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.

En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

Min kommentar
I min ungdom var jag väldigt svag för gamla ryska klassiker. Vad det var som klickade med mig vet jag inte, men minsann, det är fortfarande likadant.

Boken börjar lite småsegt, det är väldigt mycket som ska etableras i början; karaktärer, miljö, tunnelbanestationer och inte minst vad det egentligen är som hänt. Och varför. Det är inte tråkigt, men lite segt. Det som jag kännetecknar som rysk litteratur är högst närvarande. Det är många och långa filosofiska monologer, det är mörkt och febrigt, nästan som i en feber(mar)dröm. Det är härligt att se att allt är sig likt.

Artioms vandring (som man kan följa på kartan längst bak i boken) tar oss med på en resa genom en liten minivärld, där alla möjliga och omöjliga ideologier och -ismer finns representerade. Mänskligheten är sig precis lik och har inte ändrats ett enda dugg, kärnvapenkrig eller ej. Artiom möter hela tiden nya människor som hjälper honom vidare, vilket nästan får mig att känna det som att jag befinner mig i ett spel där man hela tiden går vidare till nästa nivå. Förutsatt att man gjort rätt saker. På vägen får vi en inblick i vad människor är beredda att göra för att överleva och det är rätt så intressant att fundera över. Man kan säga att inte alla personer Artiom möter visar mänskligheten från sin bästa sida. Miljön är så otroligt deprimerande och beskrivs så väl att jag är väldigt glad att jag läste boken mitt i högsommaren. Det är tillräckligt klaustrofobiskt att föreställa sig de där mörka, läskiga tunnlarna när det är ljust och soligt ute.

Slutet är lite märkligt och jag kan nog tycka att det blev lite väl mycket där, men jag gillar att det är lite öppet. En del saker får jag inte riktigt ihop. Jag är ingen biolog och har ingen som helst aning om vilka eventuella effekter radioaktivitet kan ha på djur och människor, eller hur lång tid det skulle ta för mutationer att uppträda, men visst borde det väl i alla fall ta minst en generation för mindre förändringar? Och betydligt längre tid för större?

En positiv sak är i alla fall att det inte finns några som helst åsikter eller pekpinnar i boken. Allt bara beskrivs (inte speciellt) kort och koncist. Jag får dra vilka slutsatser jag vill.

Det är väldigt svårt att sätta ett betyg och den kunde fått ett högre om det inte vore för alla monologer, men det är ju samtidigt det som gör den rysk. Jag kommer förmodligen inte att läsa Metro 2034, men när Metro 2033 kommer som film, då ska jag se den. Jag är bergsäker på att den blir lysande.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1. På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt. Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Metro 2033: Lotten, PocketBlogg och Bokfetischist.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.