Film: Sommartider (2024)

Titel: Sommartider
Originaltitel: Sommartider
Genre: Drama
Regissör: Per Simonsson
Manus: Joakim Luciani, Per Simonsson
Skådespelare: Valdemar Wahlbeck, Lance Hedman Graaf, Ville Löfgren, Kulas Xawier, Phoenix Parnevik
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Sverige
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 19 januari 2025





Handling
En berättelse om hur det legendariska bandet Gyllene Tider blev en av Sveriges största popsensationer. Per är en ambitiös outsider i skolan, som upptäcker vänner för livet genom musikens kraft när han hittar MP, Micke, Anders och Göran. Trots svårigheter slår bandet igenom i början av 80-talet, då deras hitlåtar om livet i en liten stad gjorde dem till en rikstäckande sensation.

Min kommentar
I somras, när Sommartider, gick upp på biograferna så var jag sugen på att gå på bio och se den. Så blev det inte och jag har väntat och väntat på att den skulle komma till en streamingtjänst. När den väl kom så kunde jag inte vänta, utan det fick helt enkelt bli en söndagsfilm också.

Så här är det. Jag var (är) ett Gyllene Tider-fan. Mitt flickrum var i stort sett tapetserat med bilder på dem. Och ja, jag var med ända från första början. När jag köpte det första albumet, samma dag det släpptes, så sa jag till mina kompisar att den där Per Gessle, han är ett musikaliskt geni. Med precis de orden. Alla skrattade. Hånfullt.

Musikbiografier verkar passa mig, åtminstone när de handlar om artister som har varit viktiga för mig. Och Gyllene Tider var det viktigaste av allt under några år på 80-talet. Så att det var en hel del som inte stämde i filmen var ju uppenbart, men att den är nästan sann framgår ju i undertiteln. Tidslinjen är inte direkt korrekt. Man kan kanske säga att filmen mer berättar hur det kändes, än hur det var. Visst hade det varit kul med en mer sann film, men detta funkar så bra så.

Castingen har man väl knappt kunnat missa en massa åsikter om, men jag tycker att den var bra. Utseendemässigt är det väl så nära man kan komma utan att klona. Några bra skådespelare var de dock inte, men däremot så fick de fram hur det var att vara ung på 80-talet. Till min stora glädje så fick min favoritlåt, Flickan i en Cole Porter-sång, vara med som ett litet embryo. Och Per Gessles lilla kameo fick mig att tjuta till.

Väldigt mycket av handlingen kom tillbaka till mig i ett "ja, just det, det minns jag ju" och det var verkligen som att förflyttas tillbaka till den tiden. Favoritscenen, som jag inte vet om den stämmer eller ej, är i inspelningsstudion när MP säger "Så här gör vi i Halmstad". Jag hoppas det är sant, jag vill det. Och de där planeringsteckningarna är de på riktigt? Det är nog det jag är allra mest nyfiken på.

När jag sätter betyg på Sommartider så är jag inte ett dugg objektiv. Det är en film som på ett prefekt sätt matchar låtarna och nostalgikänslan rusar genom taket. Jag ser den med ett leende på läpparna och mer än en tår i ögat.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 154 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A man called Otto (2022)

Titel: A man called Otto
Originaltitel: A man called Otto
Genre: Dramakomedi
Regissör: Marc Forster
Manus: David Magee, Hannes Holm, Fredrik Backman (bok)
Skådespelare: Tom Hanks, Mariana Treviño, Rachel Keller, Manuel Garcia-Rulfo, Truman Hanks
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA, Sverige
Längd: 126 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 12 maj 2023




Handling
Otto är en vresig pensionär som håller ett vakande öga på alla de grannar som inte följer hans ordningsregler. Bakom fasaden finns en ensam änkling som sörjer sin döda hustru. Kan ett oväntat möte med nya grannar ge honom livslusten åter?

Min kommentar
Generellt sett så är jag inte alls glad i att amerikaner tydligen behöver en amerikaniserad version av alla bra filmer. Jag kände mig oerhört tveksam till A man called Otto. Behövdes verkligen en ny version? Men ... samtidigt så är ju Tom Hanks inblandad och jag har för vana att se alla hans filmer. Det övertrumfar alla andra eventuella känslor jag kan ha. Alltså var det bara att se den, så fort tillfälle gavs.

Filmen är ju anpassad för amerikaner så det har gjorts en del förändringar. Vissa bitar var faktiskt bättre än originalet, andra var sämre. Alla ändringar är gjorda med respekt för grundhistorien. Andemeningen är kvar. En del saker var (för) övertydliga här, men det behövs kanske för amerikaner. Det kan vara så att min generation uppskattar den här filmen mer. Då minns man när världen såg ut så här. När man brydde sig om sina medmänniskor.

En familj är inte bara folk som man är släkt med och det visar den här filmen väldigt tydligt. Även om allt känns nattsvart så ska man inte ge upp. Det finns alltid någon där som bryr sig. Det handlar bara om att släppa in dem. Och för dem på utsidan att inte sluta försöka komma in. Bara för att man är fyrkantig och grinig så betyder inte det att man är ett fördomsfullt hopplöst fall. Varje människa har en historia, som har gjort en till den man är.

Tom Hanks är fenomenal som Otto (vilket ju är förväntat, men ändå) och så är även hans son, Truman Hanks, som Otto den yngre. Mariana Treviño är ett okänt ansikte för mig och hon är minst lika bra som Marisol. Inte helt oväntat så är katten, så klart, favoriten även i den här versionen.

Ingen är nog mer överraskad än jag när jag tycker att A man called Otto är minst lika bra som originalet. Den är rolig, sorglig, varm och otroligt berörande. Mer skratt än gråt. Eftersom jag gav full pott till den svenska filmen så finns det inget annat alternativ än att göra det även på denna. Kanske är filmen mer berörande när man både har läst boken och sett originalet. Otto (eller Ove) blir en mer komplex karaktär när man har alla delarna, tycker jag. Alla behöver i vilket fall en Otto och en Marisol i sitt liv.



På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 76 241 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 74k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Top Gun: Maverick (2022)

Titel: Top Gun: Maverick
Originaltitel: Top Gun: Maverick
Genre: Action
Regissör: Joseph Kosinski
Manus: Peter Craig, Justin Marks, Ehren Kruger, Christopher McQuarrie, Eric Warren Singer
Skådespelare: Tom Cruise, Miles Teller, Jennifer Connelly, Lewis Pullman, Monica Barbaro
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 130 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 4 november 2022




Handling
Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av flygvapnets bästa piloter, är Pete "Maverick" Mitchell där han hör hemma – en modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw, även kallad "Rooster" - sonen till Mavericks bortgångne vän, radar-officeren löjtnant Nick Bradshaw, även känd som "Goose". Med en osäker framtid framför sig, och hemsökt av spöken från det förflutna tvingas Maverick att konfrontera sina största fasor.

Min kommentar
Den tredje köpefilmen i rad ... och då blir det Top Gun: Maverick. En film som jag har längtat efter i evigheter. Den blev ju först försenad av otydliga skäl. Sedan kom pandemin. Jag har stålsatt mig och väntat på att filmen skulle landa i brevlådan, i stället för att hyra den online. Det har varit tufft. Ännu tuffare var nog de skyhöga förväntningarna.

Jo, jag har en relation till originalfilmen. Det är väl lika bra att klargöra det på en gång. Om jag hade satt betyg på den tiden så hade den varit en solklar femma. Jag minns fortfarande känslan när jag såg den. Första gången. Jag kunde inte begripa vad alla andra pratade om när de blev alldeles strålögda när de pratade om Tom Cruise. Så jag gick ju och såg filmen. Oerhört skeptisk. Resten är historia.

Om man vill vara elak så kan man nog säga att historien här är samma som i förra filmen, men jag vill inte vara elak. Själv älskar jag de nostalgiska blinkningarna till den. Det blir som en hyllning. En snygg sådan. Musiken var dock bättre i den första, men det var ju 80-tal så ...

Det blir ju en del nya karaktärer här (och en del gamla också) och jag tycker de har lyckats bra med blandningen. Speciellt Gooses son är perfekt castad. Man såg ju direkt att det var han. Men vem f-n är Penny? Efter lite googlande så visar det sig att Penny är amiralens dotter. Den som Maverick blir bestraffad för att ha haft en affär med i första filmen. Nåväl, det är skönt ändå att slippa se en krystad och sliskig kärlekshistoria.

Flygscenerna är så fräcka. Jag kunde nästan känna farten. Och skräcken. När de utför själva uppdraget är det så spännande att jag får svårt att andas. Jag kunde knappt sitta ner i soffan, eftersom jag blev adrenalinstinn. Det är så otroligt läckert alltihop. Precis som Tompas alla filmer så innehåller den också humor. På precis lagom nivå.

Ja, Top Gun: Maverick är klyschig, grabbig och osar av testosteron. Men vem bryr sig. Detta är en hederlig actionrulle, så som de gjordes förr. Fast med ny teknik. Det är också Tom Cruises show och han gör det så bra. Men varför är inte Take my breath away med? Det är det enda jag egentligen saknar i filmen.



På Letterboxd hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 558 861 betyg).
På IMDb hade den 8,4 i genomsnitt (beräknat på 417 193 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Bohemian Rhapsody (2018)

Titel: Bohemian Rhapsody
Originaltitel: Bohemian Rhapsody
Genre: Biografi
Regissör: Bryan Singer
Manus: Anthony McCarten, Peter Morgan
Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 134 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 4 oktober 2019





Handling
Bohemian Rhapsody är en hyllning till Queen, deras musik och enastående sångare Freddie Mercury, som trotsade stereotyperna, rev upp konventionerna och blev en av världens mest älskade underhållare. Filmen följer bandets explosionsartade uppgång genom deras ikoniska låtar och revolutionerande sound, när bandet nästan splittras på grund av Mercuys urspårade livsstil och den triumfartade återföreningen under Live Aid då Mercury leder bandet i ett av de mäktigaste framträdandena i rockhistorien, samtidigt som han kämpar mot en livshotande sjukdom. Under tiden cementerar de arvet från ett band som fortsätter att inspirera outsiders, drömmare och musikälskare än idag.

Min kommentar
Jag har älskat Queen ända sedan jag var liten, tack vare en storebror som alltid spelade deras album. Bohemian Rhapsody är enligt mig världens bästa låt. När den här filmen kom visste jag att jag ju måste se den, men jag har varit lite orolig. Därför har den stått i filmhyllan och väntat ända sedan jag fick den när jag fyllde år i våras. Sista vardagen på semestern tog jag mod till mig. Det är svårt att skriva ihop det här, det mesta är ju redan sagt, men jag blev inte besviken. Inte det minsta.

Rami Malek är briljant i rollen som Freddie Mercury. Varenda rörelse är rätt. Resten av ensemblen hamnar lite i hans skugga, men alla är bra här. Kemin mellan bandmedlemmarna är enastående. Det är så tydligt att de behöver varandra för att skapa magin. Freddie Mercury måste ha varit en sällsamt ensam människan och han var inte alltid så lätt att tycka om. Alla händelser är inte korrekta och allt händer inte i den ordning som i filmen och jag tycker det är synd att de har förvanskat det hela lite. Det hade inte behövts. Sanningen är tillräckligt dramatisk.

Det känns lite onödigt att nämna att soundtracket är fantastiskt, det är ju mestadels Queens låtar som spelas. Själv gillar jag mest "gamla" Queen, men sambon som inte har samma historia som jag gillar mer det moderna. Flera gånger sa han, förvånat, "Men inte är väl detta en Queen-låt?". "Jodå", svarade jag. Varenda gång. Det finns nog inget annat band, som jag känner till, som har bytt stil så många gånger som Queen. Det som binder ihop allt är Freddie Mercurys speciella och oförglömliga röst.

Filmen är rolig, sorglig, berörande, upplyftande, dramatisk... Allt. Även om nu inte allt överensstämmer med verkligheten så betygsätter jag vare sig sanningshalten eller Freddie Mercurys liv. Bara filmen.



På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 212 748 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 382 694 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Ready player one

Titel: Ready player one
Originaltitel: Ready player one
Genre: Science fiction
Regissör: Steven Spielberg
Manus: Zak Penn, Ernest Cline (bok)
Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, Mark Rylance
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 139 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 10 augusti 2018





Handling
Året är 2045 och världen befinner sig på kanten till kaotisk kollaps. Människor har sökt trygghet i en virtuell verklighet - universumet OASIS som har skapats av den briljante och excentriske James Halliday. När Halliday dör, testamenterar han sin enorma förmögenhet till den som hittar den digitala ledtråd han gömt någonstans i det gigantiska OASIS. Det blir en tävling som engagerar en hel värld. När den unga hjälten Wade Watts bestämmer sig för att delta i tävlingen kastas han in i en fartfylld och svindlande skattjakt genom ett universum fyllt av mysterier och faror.

Min kommentar
I flera år väntade jag på att den här boken skulle översättas, men det hände aldrig. I stället kom filmen (och boken är fortfarande inte översatt) och jag hängde på låset när den släpptes på blu-ray. Förväntningarna var verkligen skyhöga och det torde vara omöjligt att leva upp till dem. Det var det inte.

Jag vill bara börja med att jag inte på något sätt kan göra filmen rättvisa. Vad jag än skriver. Och det här med popkulturen... 80-talet var mitt decennium.

Filmen börjar med att Van Halens Jump dånar ut ur högtalarna. Redan där blir jag på gott humör. På bara några sekunder, och utan ett enda ord, så görs det sedan fullständigt klart att 2045 lever människorna sina liv i den virtuella världen. Det är så otroligt snyggt gjort. Sedan plockar huvudpersonen fram en DeLorean. Där och då förstår jag att detta kommer att gå väldigt bra. En DeLorean är för övrigt inte det enda han slänger fram. Han har även ett discogolv, där han dansar loss till Stayin' alive, och en Zemeckiskub. De springer också omkring på Overview Hotel. Det är så många referenser till sådant jag växte upp med, både i musik, film och spel. Jag bara älskar det.

Skådespelarna trodde jag först att jag inte kände igen alls, men som vanligt visar det sig att jag har sett några av dem i andra filmer. Tye Sheridan, som spelar Wade, har jag dock inte sett i något tidigare, men jag är säker på att han kommer att synas en hel del den närmaste tiden. Detsamma gäller för Olivia Cooke, som spelar Samantha. Kemin mellan alla inblandade är klockren.

Jag tycker filmen är djupare än vad man kan förledas att tro, när man förblindas av alla effekter och allt det otroligt snygga. Kanske beror det på att jag ser den med ögon som har sett en annan tid än den vi lever i nu, där vi redan är på väg mot det virtuella. Alla lever skyddade bakom sina avatarer, ingen vet vem du verkligen är. Avataren behöver ju inte spegla innehavarens utseende, kön eller ålder. Man är anonym. Det är egentligen inte förrän karaktärerna börjar samarbeta i den verkliga världen som de skapar riktiga känslor.

Trots att filmen är över två timmar lång så tittade jag inte på klockan en enda gång. Direkt när filmen var slut så frågade jag sambon om vi kunde se om den. Nu. Detta är en nördfilm. För nördar. Jag är stolt över att kunna räkna mig till dem. Och du, verkligheten är det enda som finns på riktigt.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 587 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 203 007 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: En man som heter Ove

Titel: En man som heter Ove
Originaltitel: En man som heter Ove
Genre: Dramakomedi
Regissör: Hannes Holm
Manus: Hannes Holm, Fredrik Backman (bok)
Skådespelare: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg, Tobias Almborg, Ida Engvoll
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: Sverige
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 13 maj 2016





Handling
59-årige Ove är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsrättsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en komisk och hjärte-värmande historia om tilltufsade katter, oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut som den enda utvägen. Ove är en man som vet att rätt ska vara rätt och man ska hjälpa sin medmänniska och som med stor träffsäkerhet betraktar sin samtid.

Min kommentar
Boken En man som heter Ove däckade mig totalt när jag väl valde att strunta i de som tyckte att den skulle jämföras med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. När jag hörde att den skulle bli film så var min första tanke "Bara inte Robert Gustavsson får spela Ove". Jag blev inte mycket gladare när det bestämdes att Rolf Lassgård skulle få rollen.

Ett problem med svensk film är att vi tydligen inte har speciellt många bra skådespelare, eftersom samma personer får spela nästan allt. Det ställer till det i huvudet på mig. Ofta. Dock inte alltid. Ett annat problem är att lysande böcker kan bli riktiga skräpfilmer i fel händer. Ofta. Dock inte alltid. Den här filmen är ett lysande exempel på att det kan bli bra. Filmen är nämligen precis lika bra som boken. Andan finns kvar och inga konstiga ändringar som förändrar hela sammanhanget är gjorda.

Ove är perfekt, och då gillar jag inte ens Rolf Lassgård, men han syntes inte till alls. Jag såg bara Ove. Parvaneh är perfekt. Det är egentligen bara katten som inte alls är som jag har tänkt mig, men den är så fin att det inte gör något. Möjligtvis går det lite väl snabbt mot slutet, men jag har inte något alls att klaga på. Faktiskt.

Jag skrattade högt. Jag grät så glasögonen nästan immade igen. Jag blev berörd på så många sätt. Här finns så mycket kärlek och värme och om man tycker att Ove är en grinig gammal gubbe så har man aldrig träffat en sådan. Det enda han begär är respekt och hänsyn, två helt bortglömda ord i vårt moderna samhälle. Och de som förtjänar det får också Oves respekt. Jag önskar att Ove bodde i mitt område, då hade jag inte behövt uppfostra grannarna på egen hand.

Att både bok och film får full pott av mig är extremt ovanligt, men i det här fallet är de värda det. Båda två.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 1 070 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 2 482 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Star Wars: Episode VII - The Force Awakens

Titel: Star Wars: Episode VII - The Force Awakens
Originaltitel: Star Wars: The Force Awakens
Genre: Science fiction
Regissör: J.J. Abrams
Manus: J.J. Abrams, Lawrence Kasdan, Michael Arndt
Skådespelare: Daisy Ridley, John Boyega, Adam Driver, Oscar Isaac, Harrison Ford
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 132 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 7 maj 2016



Handling
Trettio år efter Endorstriden och Darth Vaders död har Luke Skywalker försvunnit efter att ha känt ett ansvar för att den mörka sidan återigen kunnat ta makten. Både motståndsrörelsen och den mörka sidan inser emellertid hur viktig den sista jedimästaren kan komma att bli för utgången av den ständiga maktkampen. Ledtrådar till var Luke befinner sig finns i en BB-8-droid som av en slump hamnar hos en ung skrothandlare och en deserterad stormtrooper.

Min kommentar
Jag var bara tretton år när jag såg Stjärnornas krig första gången, för nästan 40 år sedan. Att kalla mig Star Wars-nörd är nog lite för mycket, men jag älskar verkligen de här filmerna. Förväntningarna på denna nya var alltså skyhöga.

Den här filmen utspelar sig alltså 30 år efter episod VI, The Return of the Jedi. Det var inte riktigt så längesedan jag såg den, men jag har lite svårt att komma ihåg. Speciellt som jag såg de tre första episoderna senare (usch vad rörigt det blir när de inte kommer ut i rätt ordning), men det tar inte speciellt lång tid innan jag är tillbaka i denna fantastiska värld.

Jag blir nästan tårögd när jag förstår att det är Millenium Falcon de har hittat. Sedan dyker Han Solo upp... Jag tror aldrig jag upplevt så många tårfyllda återseenden någon gång när jag tittat på film. Det känns som att träffa gamla vänner efter ha varit skilda åt i decennier. Här finns de allihop; Princess Leia, Han Solo, Luke Skywalker, C-3PO, R2-D2... För att inte tala om den nya favoriten BB-8. Vad är det med mig och droider egentligen?

Skådespelarna är riktigt bra och jag blir väldigt glad i de för mig nya stjärnorna Daisy Ridley och John Boyega, som spelar Rey och Finn. Den enda jag möjligtvis är lite kritisk mot är Adam Driver som Kylo Ren. Personligen tycker jag att han helt och hållet saknar trovärdighet, han är alldeles för mesig för att vara på den mörka sidan.

Det här är spännande och kan vara de snabbaste två timmar jag har varit med om och inte en enda gång tittade jag på klockan (vilket i min värld betyder att man är uttråkad). Effekterna är många och fantastiska. Humorn är där, som den ska vara. Nostalgifaktorn är enorm och speciellt glad blir jag över att de verkligen har tagit vara på arvet efter de gamla, klassiska första tre filmerna (episod IV, V och VI).

Alla förväntningar jag hade infriades. Nu väntar jag otåligt på nästa...



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 3 966 betyg).
På IMDb hade den 8,3 i genomsnitt (beräknat på 519 979 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Närkontakt av tredje graden

Titel: Närkontakt av tredje graden
Originaltitel: Close encounters of the third kind
Genre: Science fiction
Regissör: Steven Spielberg
Manus: Steven Spielberg
Skådespelare: Richard Dreyfuss, François Truffaut, Teri Garr, Melinda Dillon, Bob Balaban
Utgivningsår: 1977
Produktionsland: USA
Längd: 135 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 11 februari 2016





Handling
Kabelarbetaren Roy Neary upplever tillsammans med flera andra förstummade åskådare närkontakt av första graden när de får se ett ufo sväva över himlen. Denna händelse förändrar hans liv och en oförklarlig vision av en märklig, bergsliknande formation börjar förfölja honom.

Han blir besatt av att få reda på vad den symboliserar, vilket gör att han försummar sin fru och sin familj. Under tiden inträffar bisarra händelser runt om i världen. Regeringens agenter upplever närkontakt av andra graden - de hittar fysiska bevis efter utomjordiska besökare i form av ett försvunnet attackflygplan från andra världskriget och ett strandat militärskepp som försvann årtionden tidigare för att plötsligt dyka upp igen på oväntade platser.

Roy fortsätter jakten på sin vision till en avlägsen plats där han och agenterna följer de ledtrådar som leder till närkontakt av tredje graden.

Min kommentar
Ja, jag vet. Det här är en väldigt gammal film, men jag har aldrig påstått att endast filmer från 2010-talet ska figurera här. Närkontakt av tredje graden är en av de där filmerna som jag såg i tonåren och som har följt med mig hela livet. En av de bästa jag sett. Ändå vågade jag se om den.

Det allra första som slår mig är att det märks väldigt tydligt att filmen är från slutet av 70-talet. Filmmusiken är hemsk och det låter mycket nästan hela tiden. Det är ju inte vem som helst som gjort musiken, det är självaste John Williams, men det hjälper inte alls år 2016. Förutom musiken och detaljer som kläder och frisyrer så märker jag överhuvudtaget inte att filmen är nästan 40 år gammal. Faktum är att jag personligen tycker att tekniken är fräckare i den här halvantika filmen än i många moderna.

Filmen börjar med en väldigt lång uppbyggnadsfas, så var det ju förr, när bakgrund och karaktärer etableras. Vi får lära känna helt vanliga människor, sådana som du och jag, som plötsligt befinner sig i en ovanlig situation. Jag tycker allt är trovärdigt (då bortser jag ju naturligtvis från just utomjordingsdetaljen, som ju i alla fall ännu inte hänt), speciellt när det gäller hur människor reagerar på detta underliga, allt från militärens hemlighetsmakeri till han som springer på toa när moderskeppet kommer. Även skådespelarna är trovärdiga och jag har inga som helst problem med att känna med dem.

Närkontakt av tredje graden var ju nyskapande när den kom i slutet av 70-talet och först i sitt slag. Den liknar inte alls de moderna besök-från-yttre-rymden-filmerna, mest för sitt väldigt långsamma berättande. Det här är ingen action och det är inte speciellt många explosioner och liknande. Den är vansinnigt snygg och vacker och jag får rysningar när jag tittar.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 2 607 betyg).
På IMDb hade den 7,7 i genomsnitt (beräknat på 133 580 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: The Martian

Titel: The Martian
Originaltitel: The Martian
Genre: Science fiction
Regissör: Ridley Scott
Manus: Drew Goddard, Andy Weir (bok)
Skådespelare: Matt Damon, Jessica Chastain, Michael Peña, Kate Mara, Jeff Daniels
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 144 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 5 februari 2016





Handling
Astronauten Mark Watney blir kvarlämnad på Mars av resterande besättning som tror att han omkommit efter en kraftig storm. Ensam kvar måste han med sin intelligens och styrka hitta ett sätt att överleva på den lilla mat han har och signalera till jorden att han lever. Miljontals mil bort jobbar NASAs forskare dygnet runt med att hitta ett sätt att få hem honom och besättningen planerar samtidigt en livsfarlig räddningsaktion.

Min kommentar
Jag älskade verkligen boken om den kvarlämnade Mark Watney, trots allt tekniksnack och ända sedan jag läste den så har jag längtat efter filmen. Det var med lite oro i magen som jag tittade. Jag menar, hur ofta har det inte hänt att en fantastisk bok har förstörts när den blivit film.

Om du inte orkar läsa hela inlägget så kan jag kort säga att jag hade inte behövt oroa mig en enda sekund. Filmen är minst lika bra som boken.

Det jag egentligen var mest orolig för var hur de skulle lösa det här med att Watney faktiskt var ensam, jag gillar inte när människor helt oprovocerat går runt och förklarar allt för sig själva. I boken skriver ju Mark i en loggbok, i filmen gör han samma sak, fast genom att vlogga. En riktigt bra lösning.

Ridley Scott har verkligen gjort det bästa av boken, visst saknas det en hel del, men jag tycker de fokuserade på det viktiga. Jag är väldigt glad för att andan i boken är kvar och att det inte ägnas för mycket tid åt den något taskiga situationen. Själv hade jag fått panik om samma hänt mig, men jag är å andra sidan ingen hårt drillad astronaut. Och nog fattar man att det inte bara är en dans på rosor där i ensamheten, men som Watney själv säger; antingen accepterar man att man ska dö, eller så gör man något åt det. Personligen är jag väldigt pragmatisk och jag ser hellre att problem löses genom analys och på ett praktiskt sätt än att en mystisk Gud dyker upp och löser alltihop. Nu är det lite lättare för Mark Watney att överleva i filmen och jag kan nog tycka att det är bra att allt elände inte är med. Det räcker så bra som det är.

Det här är en otroligt snygg film och om jag inte hade vetat bättre så hade jag trott att de faktiskt varit på Mars och filmat. Miljön är helt fantastisk. Skådespelarna är också riktigt bra och Matt Damon är helt perfekt i rollen. Jag tror inte att någon annan hade klarat det lika bra. Det är inte någon actionfilm, men det är andlöst spännande. Speciellt i slutet. Och då vet jag ändå hur boken slutar.

Allt sammantaget är det en fantastisk film. Humorn, musiken, ensamheten och vetenskapen är en oslagbar kombination.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 2 607 betyg).
På IMDb hade den 8,1 i genomsnitt (beräknat på 330 574 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: San Andreas

Titel: San Andreas
Originaltitel: San Andreas
Genre: Katastroffilm
Regissör: Brad Peyton
Manus: Carlton Cuse
Skådespelare: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario, Hugo Johnstone-Burt, Paul Giamatti
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 27 december 2015




Handling
Efter att en förödande jordbävning ödelagt stora delar av Kalifornien lämnar räddningspiloten Ray, tillsammans med sin ex-fru, kaoset i Los Angeles för att bege sig mot San Fransisco i hopp om att kunna rädda sin dotter. När de tror att det värsta är över har det bara börjat…

Min kommentar
Jag tror att jag nämnt några gånger att jag älskar katastroffilmer, men ända tills nu har det inte varit uppe till bevis. Nu, med julklappsfilmen San Andreas, så kommer du att förstå vad jag menar...

Filmen börjar med en helt osannolik olycka och en precis lika osannolik räddning. Jag fattar direkt. Den här filmen ska ses med öppet sinne och jag öppnar det så det står vidöppet. Det är nog tur. Eller så är jag bara väldigt förlåtande när det handlar om katastrofer.

Effekterna är helt fantastiska och jag kunde inte låta bli att lite längta efter en stor bioduk, på den tiden när det fortfarande fanns stora salonger. När man trodde att det inte kunde bli värre så blev det just det. Filmen innehåller ett flertal av mina stora nojor, vilket betyder att jag satt med maxpuls i nästan två timmar. Tack och lov så finns humorn där och det blir som en ventil så jag kan släppa ut lite ångest ibland.

Skådespelarna gör det bra, tycker jag. Jag känner igen ett flertal av dem, men det är inga större stjärnor med. Personligen tycker jag att karaktärerna skildras trovärdigt och med värme (förutom skitstöveln då) och jag känner med dem.

Det här är i stort sett samma historia som alla andra katastroffilmer som har passerat spelaren här hemma, men eftersom jordbävningen är en lokal företeelse (hela världen är inte inblandad och behöver inte räddas av amerikaner) så slipper vi krigiska generaler. Det finns inte ens några missförstådda forskare med. På det sättet skulle jag nog vilja säga att den är nyskapande. Jag förstår att många kan tycka att den är stereotyp och schablonmässig, men faktum är ju att livet faktiskt ser ut så där; folk skiljer sig, det finns omänskliga hjältar, det finns egoistiska skitstövlar, jordbävningar existerar och tro det eller ej, kärlek finns också. På de mest oväntade ställen. Inte ens den amerikanska flaggan i slutet stör mig speciellt mycket. Efter att ha jobbet i flera år med amerikaner så vet jag nu att de faktiskt är precis så patriotiska som de framställs på film.

Skit i allt som var överdrivet, ologiskt och ibland bara väldigt märkligt. Jag älskar det! Sa jag förresten att jag är väldigt förlåtande när det handlar om katastroffilmer?



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 730 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 114 655 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Nowhere boy

Titel: Nowhere boy
Originaltitel: Nowhere boy
Genre: Drama
Regissör: Sam Taylor-Johnson
Manus: Matt Greenhalgh
Skådespelare: Aaron Taylor-Johnson, Kristin Scott Thomas, Anne-Marie Duff, Thomas Brodie-Sangster, David Threlfall
Utgivningsår: 2009
Produktionsland: UK | Kanada
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på TiVo 26 maj 2015




Handling
Historien om John Lennon, innan han blev en Beatle. Om hans relation med mamman, som övergav honom, och om mostern, som tog hand om honom.

Min kommentar
Beatles har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, även om jag varit mer en Paul-fan än John-fan, och filmer om dem har alltid haft en speciell lockelse. När jag började titta på denna så trodde jag att det var den jag redan sett en gång, Backbeat, som handlar om när Beatles blir kända, men denna är om tiden innan berömmelsen. Den slutar där Backbeat börjar, kan man säga.

Den här filmen tog mig med storm, den berörde mig på så många plan. Nog för att jag redan visste en del om Johns uppväxt, som att hans mor övergav honom och att han växte upp hos sin moster, men när man ser det i en film så här så blir det annorlunda. Vad jag saknar är förklaringen, om det nu finns någon, till att Johns mamma, Julia, lät sin syster ta hand om honom. Det är möjligt att det antyds och att man ska dra egna slutsatser, men förutom att hon verkar otroligt omogen och som en berg-och-dalbana i humöret så är jag inte människa att förstå bakgrunden.

Johns moster, Mimi, är stenhård mot honom, men hon har verkligen ett hjärta av guld. Om det här hade varit i dag så skulle John med största säkerhet blivit diagnosticerad med en bokstavskombination. Han är otroligt provocerande och ibland rent elak. Det kan inte heller vara speciellt lätt att veta att inte ens mamma ville ha en.

John och Paul framställs som varandras motsatser och deras första möte verkar inte alls ha gått speciellt bra. Här finns både svartsjuka och rivalitet. Att de lyckades spela i samma band så länge är en fantastisk bedrift.

Castingen är fantastisk och jag tycker det är bra kemi mellan skådespelarna. Fokus ligger på relationerna mellan alla inblandade och utan större åthävor skildras alla komplicerade förhållanden. Något som Johns liv verkar ha varit fyllt av.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 1 665 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 26 910 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.