Film: Anyone but you (2023)

Titel: Anyone but you
Originaltitel: Anyone but you
Genre: Komedi
Regissör: Will Gluck
Manus: Ilana Wolpert, Will Gluck
Skådespelare: Sydney Sweeney, Glen Powell, Alexandra Shipp, Josh Bonello, Hadley Robinson
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Australien
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på HBO 16 augusti 2026





Handling
Bea och Ben träffas av en slump på ett café och det dröjer inte länge innan de inser att de har en alldeles speciell kemi. Efter en fantastisk första dejt ser det ut som att de kanske har hittat något riktigt bra. Men morgonen därpå går allt fullständigt åt skogen och det som började så lovande förvandlas snabbt till ett rejält agg mellan dem.

Sex månader senare korsas deras vägar igen. Den här gången är det inte lika lätt att bara gå därifrån, eftersom de båda ska på samma bröllop i Sydney. Och inte nog med att de tvingas tillbringa flera dagar tillsammans – både Beas och Bens ex finns på plats och deras familjer har dessutom åsikter om deras kärleksliv.

När Bea och Ben inser att de faktiskt kan använda varandra för att få omgivningen att sluta lägga sig i, bestämmer de sig för att låtsas vara ett par. Problemet är bara att det kan vara betydligt svårare än de tror att skilja på vad som är på låtsas och vad som faktiskt är på riktigt.

Min kommentar
Helgen hade varit så jobbig att jag tyckte att det behövdes ännu en film. När jag då dessutom upptäckte att det på streamingtjänsten stod Sista chansen på Anyone but you, så var valet ganska enkelt. Och vad kan egentligen vara bättre än en (romantisk) komedi på en söndag eftermiddag.

Det här med humor är ju bland det svåraste som finns och den här filmen passerar gränsen till det plumpa. Med råge. Jodå, det finns en del riktigt roliga scener, men för det mesta så är de alldeles för billiga och bygger mest på att det ska bli pinsamt. Och det blir det. Tyvärr så står det inte pinsam = rolig i min ordbok.

Handlingen är papperstunn. Det är väl det snällaste jag kan säga. Jag gillar i alla fall hur Ben och Bea möts. Att Ben så snabbt uppfattar situationen och kommer till räddning. Sedan blir pinsamheterna för många. Deras fiendskap blir bara löjlig när de inte ens kan behärska sig på ett bröllop. Så de förstör det. Två gånger. Det jag minns mest är dock Beas hemska föräldrar, som inte bara lägger sig i hennes liv, utan faktiskt försöker styra det.

Inte ens om jag verkligen försöker kan jag påstå att Sydney Sweeney är en bra skådespelare. Hon är ganska medioker. I alla fall i de två filmer jag minns att jag har sett henne. Tydligen så har hon förekommit i andra också. I vilket fall så är hon välkommen att motbevisa det, när som helst. Glen Powell är inte heller lysande i denna. Jag har ju sett även honom i annat, nyligen, och vet att han kan. Dock så är han mer trovärdig, eftersom han fullkomligt lyser av självironi när han står där som en Ken-docka. Lite som Ryan Reynolds, men mer lik Ken. I det här fallet så tror jag egentligen att medelmåttigheten mer beror på manuset.

Den stora ljuspunkten (och filmens räddning för mig) var Bryan Brown. Han har varit en favorit ända sedan jag såg Fem svarta höns i början av 80-talet. Jag hade ingen aning om att han var med i denna. Han uppträder med en nästan parodisk australiskhet och rättframhet som kontrast till de andra blivande svärföräldrarna. Lite som en DMZ. Ja, jag erkänner. Jag gav till ett litet glädjetjut när han överraskande dök upp.

Anyone but you är småtrevlig och smårolig, men samtidigt tramsig och barnslig. Det är mer en film om vackra(?) människor än något annat. Allt bygger på något som nog måste vara det löjligaste missförståndet som förekommit på film. Åtminstone topp tre.


På Letterboxd hade den 2,82 i genomsnitt (beräknat på 2 039 632 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 179k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Greenland 2: Migration (2026)

Titel: Greenland 2: Migration
Originaltitel: Greenland 2: Migration
Genre: Katastroffilm
Regissör: Ric Roman Waugh
Manus: Mitchell LaFortune, Chris Sparling
Skådespelare: Gerard Butler, Morena Baccarin, Roman Griffin Davis, Amber Rose Revah, Gordon Alexander,
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på HBO 14 augusti 2026





Handling
Fem år efter att kometen Clarke slog mot jorden och civilisationen kollapsade har familjen Garrity försökt skapa sig ett nytt liv i säkerhet. Men livet i bunkern är inte längre hållbart och de tvingas ge sig ut på jakt efter en ny plats att kalla hem. Resan leder dem genom ett förändrat Europa, där både naturen och människorna har anpassat sig till den nya världen.

Min kommentar
Alla som följer mig måste ju veta att det här med katastroffilmer, det är något som jag verkligen går igång på. Så mycket att de nu har fått en egen genrekategori här på bloggen. Ända sedan jag såg att det var en uppföljare på gång för Greenland så har jag väntat på att den skulle komma till någon streamingtjänst. Den här fredagen var det äntligen dags för Greenland 2: Migration.

Precis som vanligt så tyckte jag att jag inte kom ihåg speciellt mycket av den första filmen. Bara att jag verkade gilla den mer än många andra. Jag bestämde mig för att ge mig tid att se om den, innan vi skulle se uppföljaren. Faktum är att den nog var ännu bättre än första gången och kanske var det dumt att se den först. Det gjorde dels att förväntningarna på tvåan steg och, tyvärr, också att vissa saker fanns väldigt färskt i minnet.

Den här recensionen är faktiskt lite jobbig att skriva, för jag blev ganska så besviken. Det fanns så många sätt som detta kunde ha blivit en bättre film, men manusförfattarna valde att det var själva katastrofen som skulle vara åkattraktionen. I den första filmen var katastrofen fonden, den fanns i bakgrunden och påverkade människors beteende. Vardagliga saker hade plötsligt blivit livsfarliga. I tvåan är vardagen en serie katastrofscener. Man visar upp situationer som alla förstår är livsfarliga och skriker oupphörligt "TITTA VAD FARLIGT DET ÄR!". För mig är det billig, lättköpt spänning. Inget som känns mer än i just den stunden.

Här finns så mycket ologiska saker och ibland, tror jag, rena fel. Jag är dock varken geolog, naturvetare eller på annat sätt särskilt bekväm i ämnet, men ett axplock av det som jag reagerade på.

• Nathan har lyckats bli åtta år äldre på fem år.
• Hans diabetes, som var ett stort problem i första filmen och egentligen borde vara ett ännu större problem efter fem år utan ett fungerande samhälle, verkar inte längre innebära några större bekymmer.
• Havsnivån tycks ha stigit rejält. Samtidigt som Engelska kanalen har försvunnit och går att ta sig över utan att bli blöt om fötterna.
• Dovers vita klippor ser ändå ut ungefär som vanligt, trots att det rimligen måste ha skett enorma geologiska förändringar där.
• En 14 kilometer stor komet tycks ha lämnat efter sig en förvånansvärt liten krater.
• Och i denna krater har det på bara fem år hunnit uppstå ett närmast idylliskt, frodigt landskap.
• Radioaktiva stormar verkar vara ett nytt fenomen. Jag är ingen fysiker, men jag har svårt att se hur ett kometnedslag skulle kunna skapa sådana.
• En hel bergskedja påstås vara ny. Ändå finns det växtlighet som täcker den.
• Hur man tar sig från västkusten på Grönland till Liverpool i en liten livbåt, mestadels drivande utan motorkraft, på bara några dagar skulle jag väldigt gärna vilja veta.

Jo, jag vet att detta är en film och det är okej att bryta mot reglerna. Grundkravet är dock att man åtminstone måste följa sina egna regler. Man kan liksom inte bryta mot vad som helst, bara för att det passar handlingen. Man behöver inte mer än grundläggande matematik för att inse att man inte kan bli åtta år äldre på fem år.

Det enda som jag egentligen inte hade några problem att tro på var väl det att människor aldrig förnekar sig. Trots att mänskligheten nästan har blivit utplånad, så finns det alltid några som tycker att det är viktigt att fortsätta slåss. Om vad är oklart. Jag tycker det är så tråkigt att se den sidan av den mänskliga naturen och ser mycket hellre den som vill hjälpa till när livet är svårt. Jag hoppas att jag aldrig får veta vilket, men jag hoppas att jag kommer att vara av den mer godhjärtade sorten.

Greenland 2: Migration är egentligen en film som borde få ett lägre betyg. Men jag har en svag punkt för katastroffilmer. Uppenbarligen räcker det ganska långt att kasta in en komet, jordbävningar, översvämningar och en massa människor som försöker överleva för att jag ändå ska ha ganska roligt. Faktum är att betygen för katastroffilmer nog egentligen är en ångestmätare. Ger den utslag så får man minst en trea.


På Letterboxd hade den 2,23 i genomsnitt (beräknat på 107 446 betyg).
På IMDb hade den 5,2 i genomsnitt (beräknat på 46k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: The Housemaid (2025)

Titel: The Housemaid
Originaltitel: The Housemaid
Genre: Thriller
Regissör: Paul Feig
Manus: Rebecca Sonenshine, Freida McFadden (bok)
Skådespelare: Sydney Sweeney, Amanda Seyfried, Brandon Sklenar, Michele Morrone, Indiana Elle
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 17 juli 2026





Handling
En ung kvinna med ett mörkt förflutet tror att hennes lycka har vänt när hon får jobb som inneboende hembiträde hos ett rikt par. Hon inser dock att parets hemligheter är mörkare än hennes egna. Snart befinner hon sig i livsfara.

Min kommentar
Förra veckan såg jag att The Housemaid äntligen hade kommit till en streamingtjänst nära mig, men den fick vackert vänta till den här fredagen. Boken läste jag för nästan exakt två år sedan och för ovanlighetens skull så kom jag ihåg twisten. Vilket inte var så bra i det här fallet.

Trots att jag inte kom ihåg några detaljer från boken så blev det alltså inte någon överraskningseffekt för mig. Det är ju jättesvårt att bedöma en film, som lever på ovissheten, när man har läst boken och minns åtminstone vem som var galen. Sambon gillade den i alla fall. Han tittade inte ens i sin mobil under tiden. Det brukar han göra när han är uttråkad.

Naturligtvis så har de ändrat saker i filmen. Den allra största förändringen, tycker jag, är att de har gjort Cece mer som ett vanligt barn. I boken var hon väldigt mycket mer obehaglig. Det är synd att de har ändrat på just det. För mig så förstärkte hennes beteende ovissheten i boken. Hon var en aktiv del i mysteriet och gjorde mig osäker på vad som var fel, helt enkelt för att antalet lösningsalternativ blev fler.

Alla karaktärer var skarpare och tydligare i boken. Nina var mer ombytlig och det var helt omöjligt att veta var man hade henne. Enzo har en riktigt nedtonad roll i filmen, han är knappt med alls och det tog också bort lite av det gåtfulla.

Amanda Seyfrid var en trevlig överraskning. Jag har inte varit så imponerad av henne förut, men det här gjorde hon bra. Sydney Sweeney trodde jag att jag inte hade sett i något tidigare. Det har jag. Tydligen gjorde hon inget större avtryck. Ungefär som här. Hon verkar faktiskt mest vara castad för att visa upp sitt ansikte och sin kropp. Något direkt skådespeleri tycker jag inte att hon presterar.

Jag har jätteproblem att sätta betyg på The Housemaid. Boken fick 4.0 och jag tycker ju att boken var bättre, men man kan ju inte riktigt jämföra dem. Jag vill hemskt gärna sätta 4.0 även på filmen, men vet inte om den egentligen är värd det. Det var ju spännande och de två timmarna bara flög förbi, men 4 är ett jättebra betyg och jag vet inte om den var jättebra. Det känns helt enkelt inte rättvist mot filmen att jag hade läst boken. Till syvende och sist så är det ändå en bra adaption.


På Letterboxd hade den 3,04 i genomsnitt (beräknat på 1 562 421 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 175k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Jack Ryan: Ghost war (2026)

Titel: Jack Ryan: Ghost War
Originaltitel: Jack Ryan: Ghost War
Genre: Action
Regissör: Andrew Bernstein
Manus: Aaron Rabin, John Krasinski, Noah Oppenheim
Skådespelare: John Krasinski, Wendell Pierce, Sienna Miller, Michael Kelly, Max Beesley
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 10 juli 2026





Handling
Jack Ryan dras motvilligt tillbaka in i spionvärlden när ett internationellt hemligt uppdrag avslöjar en dödlig konspiration. Med tiden emot sig slår han sig samman med CIA-kollegorna Mike November och James Greer samt MI6-agenten Emma Marlowe för att stoppa en hemlig paramilitär styrka.

Min kommentar
Filmen jag hade tänkt att vi skulle ha sett förra veckan var Jack Ryan: Ghost war så valet för den här veckan kan tyckas ha varit enkelt. Det var det också. Ända tills jag öppnade streamingtjänsten och upptäckte att ännu en film jag vill se har släppts där. Men nu fick det vara nog. Inget snabbt byte den här gången.

Vi hade inte tittat speciellt länge innan jag kände att något måste saknas. Jag tyckte att det refererades till saker som måste ha hänt tidigare och många av karaktärerna verkade känna varandra. Det blev nästan obegripligt. När jag skulle skriva ihop det här inlägget upptäckte jag att filmen är en fortsättning på en TV-serie, som har gått i fyra säsonger. Som jag inte har sett. Det förklarar en hel del.

Den här filmen innehåller en del som jag har riktigt svårt för. Först och främst så är det ibland så snabba klipp att man knappt hinner uppfatta något. Jag önskar att jag kunde ha sagt att fotot är snyggt, men det var oftast så mörkt att man inte såg mycket. Karaktärsuppbyggnad? Fanns det ens någon? Ja, kanske om man sett fyra säsonger av en TV-serie innan. Detta är nog ett typiskt exempel på en film där tempo är viktigare än handling. Vilket ju inte alltid är fel, men här blir det väldigt tunt. Dessutom känns det nästan som en lång reklamfilm för Dubai. Speciellt med tanke på loggan som återkom ett otal gånger.

Tom Clancy står som executive producer och det är ju lite intressant. Liksom att böckerna om Jack Ryan har hans namn i störst text. Mannen har varit död i tretton år. En reflektion jag har är att de här historierna faktiskt var bra, när det var han som skrev dem. Till och med Shadow recruit, som kom efter hans död, var bra. Men detta? Nej. Kanske hade jag gjort en annan bedömning om jag hade haft TV-serien som grund.

Jack Ryan: Ghost war är inte dålig, men inte heller bra. Om man kopplar bort hjärnan och inte känner ett behov av att det man ser ska vara begripligt så är filmen ändå något underhållande. Jag var inte uttråkad, bara inte intresserad. Men hur någon, som har sett samtliga fyra säsonger av TV-serien, kan göra bedömningen att filmen står på egna ben övergår mitt förstånd. Det gör den absolut inte.


På Letterboxd hade den 2,43 i genomsnitt (beräknat på 32 360 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 29k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Enola Holmes 3 (2026)

Titel: Enola Holmes 3
Originaltitel: Enola Holmes 3
Genre: Crime
Regissör: Philip Barantini
Manus: Jack Thorne
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Louis Partridge, Himesh Patel, Sharon Duncan-Brewster, Henry Cavill
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 108 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 juli 2026





Handling
Äventyret följer detektiv Enola Holmes till Malta, där hennes planer på att gifta sig grusas när Sherlocks försvinnande kastar henne in i ett farligt fall.

Min kommentar
Ganska tidigt så såg jag att Enola Holmes 3 skulle släppas 1 juli och jag tyckte att det kunde vara en perfekt film att se dagen efter att vi kommit hem från vår semester. Jag tyckte ju att första filmen var bra, även om den andra inte passade mig lika bra.

Själva fallet här är inte lika komplicerat som i, speciellt, den första filmen. Faktum är att det är ganska tunt. Inte heller handlingen är det inte så mycket bevänt med. Det känns helt enkelt inte så intressant. Jag blev inte direkt uttråkad, men inte heller särskilt engagerad. Något jag dock uppskattar är att titlarna inte är tillkrånglade, de är enklast tänkbara; 2 och 3 för andra respektive tredje filmen.

Enola fortsätter att bryta mot den fjärde väggen. Till skillnad mot många andra så gillar jag det greppet. Ganska mycket är ologiskt och en del är bara konstigt. Enola själv ägnar sig åt ogiltiga slutledningar av typen Om någon är en hund, så är den ett däggdjur. Det här är ett däggdjur. Alltså är det en hund. I hennes fall så blir slutledningen ändå rätt, men det är bara tur. Inte logik.

Det händer mycket och allt ser snyggt ut, men klippningen lämnar en del att önska. Kanske är det just klippningen som har ställt till det i handlingen. För hur hade Enola egentligen hamnat ute på klipporna när hon upptäckte att det brann i slottet och sprang tillbaka? Och vem ropade egentligen på hjälp när Enola slogs mot Moriarty? Både Sherlock och Lady Tewkesbury hade ju munkavle när de hittades. Det här är bara två av alla underliga saker man kan fundera på.

Enola Holmes 3 är ändå sevärd, tycker jag, men man får inte förvänta sig storverk. I mina ögon så har franchisen tappat lite av charmen och känns på gränsen till krystad. Jag skulle nog säga att det är den svagaste av de tre filmerna, men den är underhållande och den har sina roliga stunder.


På Letterboxd hade den 2,99 i genomsnitt (beräknat på 129 204 betyg).
På IMDb hade den 5,9 i genomsnitt (beräknat på 8k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Nordsjön (2021)

Titel: Nordsjön
Originaltitel: Nordsjøen
Genre: Katastroffilm
Regissör: John Andreas Andersen
Manus: Lars Gudmestad, Harald Rosenløw-Eeg
Skådespelare: Kristine Kujath Thorp, Henrik Bjelland, Rolf Kristian Larsen, Anders Baasmo, Bjørn Floberg
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Norge, Sverige, Danmark
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på SkyShowtime 12 juni 2026





Handling
En oljeplattform välter plötsligt utan for oljefältet Ormen Långe. Forskarna försöker desperat finna lösningen på den till synes oförklarliga händelsen. Hela landet håller andan när det visar sig att olyckan bara är inledningen på något som ska bli mycket mer allvarligt.

Min kommentar
Den första semesterresan närmade sig och eftersom den går till Norge så tyckte jag att det kunde vara kul att ladda upp med norska filmer. Nordsjön har legat på vår lista ganska länge och nu blev det ju faktiskt ett gyllene tillfälle att se den.

Det har blivit en hög med norska katastroffilmer nu och jag tycker att de är ganska bra på det. Generellt så är det inte särskilt lika de som kommer från Hollywood. I de norska är det oftast människorna som är det viktiga. Inte katastrofen i sig. Det brukar passa mig bra, men denna är tyvärr inte en av de bättre.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig något nämnvärt om karaktärerna. De engagerar mig inte och jag får inget band till dem. Jag vet inte om allt det här beror på att jag i största allmänhet har svårt för tänket "jag riskerar tre människors liv för att rädda ett". Jag har inga problem att förstå reaktionen/viljan, men att göra det ... Här blev då nettosumman i liv densamma. Bara det att det drabbade någon annan. Vilket jag förutsätts tycka är okej. Jag är ganska säker på att även den det drabbade hade någon som brydde sig om den.

Filmen är otroligt förutsägbar. Redan efter några minuter så kunde jag berätta vad som skulle hända, med vem. Det gör egentligen inte så mycket, om det är bra gjort, men den här gången lyckas handlingen inte ta tag i mig. Ett plus i kanten blir det för att man inte faller i fällan med Hollywoodeffekter och att det egentligen inte finns någon skurk.

Nordsjön är en stabil film, men lite seg och långsam för att vara en katastroffilm. Jag hade väntat mig mer. Framför allt mer som kunde engagera mig, på något sätt.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 5 831 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 9,3k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A real pain (2024)

Titel: A real pain
Originaltitel: A real pain
Genre: Drama
Regissör: Johanna Runevad
Manus: Jesse Eisenberg
Skådespelare: Kieran Culkin, Jesse Eisenberg, Will Sharpe, Jennifer Grey, Kurt Egyiawan
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Polen
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på HBO 5 juni 2026





Handling
De omaka kusinerna David och Benji återförenas för en resa genom Polen för att hedra sin älskade farmor, men deras äventyr tar en mörk vändning när den udda duons gamla spänningar återuppstår mot bakgrund av deras familjehistoria.

Min kommentar
Varför jag valde A real pain som fredagsfilm är lite oklart, trots att det inte var så speciellt längesedan. Jag tror att jag fick uppfattningen att den var en komedi, eller åtminstone en dramakomedi och så handlade den om att de reser runt i Polen. Det är allt jag minns och jag tror nog att jag vill kalla det för falska grunder.

För mig är det oerhört märkligt att ha en brittisk guide på en sådan här resa till ett annat land, för att utforska sin bakgrund. Oavsett hur mycket han har läst om Östeuropa och judar så kan han aldrig förstå eller förmedla känslan. Det enda han kan göra är att rabbla fakta. Och det gör han.

Resandet runt i Polen var det inte så mycket bevänt med. De var en stund i Warszawa och sedan i Lubin. Jag hade önskat mig betydligt mer utemiljöer från Polen. Benji klagade också, hos sin guide, på att de inte fick träffa och umgås med några polacker. Det fanns massor av tillfällen till det. På tåget, till exempel. Då vet jag inte vad han gjorde. Eller kanske i stället för att gå upp på taket och röka på.

Det mesta av filmen går ut på att det gör ont att vara David. Därför önskar han att han var (mer som) Benji i stället. Att vara Benji gör också ont. Jag kan med största säkerhet påstå att det gör ont att vara människa. Det är liksom det som är grejen på något sätt. Gräset verkar alltid grönare på andra sidan, men är det väldigt sällan.

Benji är en sällsamt osympatisk person. Speciellt när han är ensam med undfallande David. Med alla andra är han oftast charmig och rolig. Tycker de. Och han. Jag kan inte relatera till någon av dem. De är bara jobbiga att titta på och halv hysteriska båda två. Däremot kan jag relatera till resan till sin bakgrund. Själv hade jag en infödd guide då, vilket garanterat förhöjde upplevelsen. Framför allt så förklarade den mycket om vem jag är som person. Inga sådana insikter drabbade varken David eller Benji.

Jennifer "nobody puts Baby in a corner" Grey hade en roll här. Jag kände inte igen henne, men namnet i rollistan var bekant och det var minsann hon. Det var längesedan det!

Personligen så skulle jag aldrig komma på idén att kalla A real pain för komedi. Den har inte en enda rolig sekund. Tror jag bestämt. Den är tvärtom riktigt tragisk.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 1 109 417 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 156k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Je m'appelle Agneta (2026)

Titel: Je m'appelle Agneta
Originaltitel: Je m'appelle Agneta
Genre: Dramakomedi
Regissör: Johanna Runevad
Manus: Emma Hamberg (bok), Isabel Nylund, Johanna Runevad
Skådespelare: Eva Melander, Claes Månsson, Jérémie Covillault, Anne-Marie Ponsot, Björn Kjellman
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: Sverige
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på Netflix 29 maj 2026




Handling
Agneta är en färgstark och rolig person, men det syns inte på ytan. Hon har precis fyllt 49, hennes barn har flyttat ut, hennes jobb på trafikkontoret står stilla och Agneta känner sig osynlig. Hennes man, å andra sidan, har funnit mening i livet genom att ta iskalla bad och cykla snabbt i dyr utrustning.

Min kommentar
Filmen vi inte såg förra veckan, när vi bytte till en sista-chansen film, var Je m'appelle Agneta. Den passade förmodligen lika bra att se den här veckan. Jag vill göra det klart med en gång att jag inte har läst boken, så jag vet inte vad som skiljer sig och inte heller om filmen är bättre om man har läst boken.

Nu hör det till saken att mina känslor för Frankrike förmodligen är nära motsatsen till vad Agneta känner. Jag vet inte om jag tycker att det är modigt eller bara korkat att ge sig iväg till Frankrike utan att kunna ett enda ord franska. Och hur man inte kan ha snappat upp ett enda franskt ord, efter att i åratal ha frossat i franska TV-program, är en gåta.

Jag är glad att det görs filmer om äldre kvinnor. Om man nu kan kalla runt 50 för äldre. Livet är inte slut bara för att man är 50+. Det kunde ha varit en upplyftande och inspirerande film, om de inte hade betett sig så korkat. Som allt var nu så var det svårt för mig att relatera till de här människorna. Av den anledningen så berörde den mig inte på riktigt. Jag känner liksom inte att jag får kontakt med karaktärerna. Jag förstår inte vad som driver dem. Varför de är som de är.

Överlag är det bra skådespelarinsatser, tycker jag. Eva Melander är riktigt bra. Tydligen har jag sett henne i massor, men jag kände inte igen henne. Claes Månsson är lysande som Einar, men hans karaktär är bara för mycket. Visst ska man njuta av livet, men man måste ta hand om det tråkiga också. Annars hoppar det till slut upp och biter en i ändalykten. Och så gillar jag inte att Björn Kjellman spelar en skitstövel. Även om han gör det bra.

Je m'appelle Agneta är en fin film, charmig och mysig. Ibland lite rolig. Budskapet är tydligt och bra. Den är dock en riktig klyschfest och varför måste frigörelse och hitta-sig-själv alltid sluta med att kvinnan kastar kläderna?


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 5 637 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 3k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Apex (2026)

Titel: Apex
Originaltitel: Apex
Genre: Thriller
Regissör: Baltasar Kormákur
Manus: Jeremy Robbins
Skådespelare: Charlize Theron, Taron Egerton, Eric Bana, Matt Whelan, Rob Carlton
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA, Island, Australien
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 14 maj 2026





Handling
Sasha, en bergsklättrare hemsökt av ett ödesdigert beslut i Norge, retirerar till den australiska vildmarken för att isolera sig. Hon ger sig ut för att erövra en hotfull flod, men hennes resa förvandlas till en desperat jakt när hon upptäcker att naturen inte är det enda som är ute efter blod. Nu måste hon tänja på sina gränser på ett soloäventyr i den australiska vildmarken, fångad i ett skruvat spel med en listig mördare som tror att hon är ett byte.

Min kommentar
Fredagsfilmen blev en torsdagsfilm, man måste ju anpassa sig lite efter hockey-VM, som började på fredagen. En film som dök upp på min radar för bara ett kort tag sedan är Apex. Den lät som att den kunde vara något för oss, även om själva handlingen lät bekant.

Nu var det väldigt längesedan jag såg den, men det här liknar handlingen i River wild. Den gamla filmen från 1994, med Meryl Streep och Kevin Bacon. Jag minns den som bättre. Ett litet inslag av Den sista färden kan man hitta också.

Skådespelarinsatserna är starka. Egentligen så har vi ju bara Theron och Egerton (och naturen) att titta på och de gör det väldigt bra. Fler behövs inte. Irriterande nog så envisas Ben med att tjuta hela tiden och det är ganska så störigt, men framför allt lite löjligt. Jag vet att han är sjuk i huvudet, men ändå.

Miljön är fantastisk och det är helt otroliga naturbilder vi får se. Det är fantastisk reklam för Australien. Minus psykopat då. Allt är väldigt intensivt och klättringsscenerna tar styggt på mig. Om jag drömmer mardrömmar så är det ett vanligt förekommande scenario.

Trovärdigheten sjunker ju längre filmen går. Det finns ganska mycket att störa sig på, men det finns två enorma missar som mest gör mig arg. Den första är att man får se en vy över ett gigantiskt område, med forsen, skog och berg. Och när jag säger gigantiskt så menar jag gigantiskt. Ändå så hittar Ben Sasha direkt. Så bra att han vet exakt vid vilken tidpunkt hon ska passera en viss punkt. Den andra är mot slutet, när de precis har klarat en vansklig forsränning, med bara sina kroppar och ett rep mellan sig. Plötsligt så har de all upptänklig klättringsutrustning, inklusive sele, massor av rep och karbinhakar. De hade absolut ingen packning alls med sig där i vattnet, så var kom den ifrån?

Apex är inte någon djup film, med många och långa (onödiga) förklaringar. En hel del lämnas åt tittaren och vi fokuserar helt och hållet på action/spänning. Det är ganska befriande faktiskt.


På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 319 415 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 88k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Hemmet (2025)

Titel: Hemmet
Originaltitel: Hemmet
Genre: Skräck
Regissör: Mattias J. Skoglund
Manus: Mattias J. Skoglund, Mats Strandberg (bok)
Skådespelare: Philip Oros, Gizem Erdogan, Anki Lidén, Lily Wahlsteen, Lottie Ejebrant
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Sverige, Estland, Island
Längd: 87 min
Serie: -
Såg den på SVT Play 8 maj 2026





Handling
Många år efter att ha lämnat den lilla staden återvänder Joel för att flytta sin mamma Monika till ett äldreboende för dementa. Monikas hälsa försämras dock strax efter hennes ankomst. Hon upplever skrämmande syner av sin avlidne make, Joels våldsamma far, och börjar uppvisa våldsamt beteende. Joel börjar tro att något ondskefullt och övernaturligt har tagit kontroll över hans mamma. Men med sin egen historia av drogmissbruk och mental instabilitet, kan han lita på sina egna uppfattningar? När Monikas minnen bleknar måste Joel konfrontera demoner från sitt eget förflutna, som grävts fram genom hans återkomst till hemmet där han växte upp.

Min kommentar
Nu var det väldigt längesedan som jag började vänta på att Hemmet skulle släppas på någon streamingtjänst. Till slut hände det i alla fall och eftersom den bara gästspelade på SVT Play i en månad så blev det lite bråttom. I maj går den ena helgen efter den andra bort av olika anledningar, men vi hittade ett tillfälle. Boken läste jag 2019 så jag hade nog bara diffusa minnen.

Faktum är att filmen mest gjorde mig förvirrad. Det var nästan en helt annan historia än den jag minns att jag läste. Det kan ju i och för sig vara jag som har blandat ihop den med en annan bok (jag måste nog kolla upp detta). I alla fall, boken var läskig tack vare att demens är skrämmande i sig. Hur utsatta både de, anhöriga och personal är. I filmen tycker jag att den känslan försvann helt.

Filmen fokuserar i stort sett enbart på det som jag inte tyckte var otäckt i boken; på själva skräcken, inte människorna. Det är nog här det går fel för mig. Om jag inte bryr mig om människorna tycker jag väldigt sällan att något blir läskigt. Skräck fungerar helt enkelt inte för mig om jag inte först bryr mig om de människor som drabbas.

Skådespelarinsatserna är överlag okej, med ett tydligt undantag: Anki Lidén. Hon är inget annat än briljant. I hennes “medvetna” stunder går det nästan att ana skräcken i ögonen.

Kanske är det så att det är dömt att misslyckas om man försöker filmatisera Mats Strandbergs böcker. Hans styrka är ju att göra karaktärerna mänskliga, med djup. Kanske inte alltid så lätta att tycka om, men ändå människor man kan relatera till. Ingen av de tre filmatiseringar jag har sett har lyckats att skapa sådana karaktärer.

I filmen Hemmet så är den socialrealistiska aspekten puts väck och det hela har blivit en ordinär skräckfilm, där jag faktiskt inte bryr mig om hur det går för någon. Det kändes lite som att budskapet var "gamla människor är både äckliga och otäcka". Ett tråkigt budskap.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 1 194 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 561 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mickey 17 (2025)

Titel: Mickey 17
Originaltitel: Mickey 17
Genre: Science fiction
Regissör: Bong Joon Ho
Manus: Bong Joon Ho, Edward Ashton (bok)
Skådespelare: Robert Pattinson, Naomi Ackie, Mark Ruffalo, Toni Collette, Steven Yeun
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på HBO 24 april 2026





Handling
Den osannolike hjälten Mickey Barnes hamnar i den extraordinära situationen att arbeta för en arbetsgivare som kräver det ultimata engagemanget för jobbet: att dö för att leva.

Min kommentar
Det var dags att välja en ny film och vi kände båda två att en riktig action hade varit kul. Någon sådan hittade jag inte. I stället hittade jag Mickey 17, en film som tydligen klassas som många genrer, bland annat science fiction och komedi. Det kan ju vara en bra kombination.

Något jag inte visste är att filmen är baserad på en bok, från 2022, men då heter den Mickey7. Det kanske hade räckt med sju ... Det är nästan så att jag är sugen på att läsa den, bara för att få veta om den är lika mycket åt buskishållet som filmen har blivit.

Allt börjar ganska okej, sedan blir den som de flesta filmer nuförtiden (eventuellt så är detta en överdrift, men just nu känns det så). Det blir överdrivet, tramsigt och inte ett dugg roligt. Särskilt spännande är det inte heller. Det är väldigt synd, för egentligen så har den potential, men jag gillar inte buskis.

Det enda som faktiskt höjer filmen något är Marshalls likhet med en viss president. Jag kan ju inte låta bli att undra om det är meningen. Med tanke på att boken som den baseras på kom 2022 så tror jag faktiskt att författaren hade honom i åtanke.

En hel del kända skådespelare är med, av någon anledning. Tyvärr så spelar absolut alla över å det grövsta. Vilket förmodligen är meningen, men det blir inte bättre för det.

Jag har börjat förstå nu att det som jag tycker är roligt och spännande inte passar de som är unga nu. Och tvärtom. Allt måste numer vara övertydligt och man kan inte skämta om speciellt mycket. Inget lämnas åt fantasin och budskapet (något alla filmer tydligen måste ha) fullständigt trycks ner i halsen på en. Ironi är i stort sett otänkbart, någon kan ju få för sig att man menar allvar och bli stött. Något av det värsta som kan hända enligt många, tror jag. Inga roliga skämt finns kvar.

Mickey 17 är en ganska plump och meningslös film. Om man ska göra satir så tycker jag att det krävs fingertoppskänsla, något som den här filmen helt saknar. Den är en typisk trea, en axelryckning.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 2 151 857 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 244k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Let him go (2020)

Titel: Let him go
Originaltitel: Let him go
Genre: Drama
Regissör: Thomas Bezucha
Manus: Thomas Bezucha, Larry Watson (bok)
Skådespelare: Kevin Costner, Diane Lane, Lesley Manville, Kayli Carter, Booboo Stewart
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Netflix 17 april 2026





Handling
Den pensionerade sheriffen George Blackledge och hans fru Margaret sörjer sin döda son och bestämmer sig för att lämna ranchen i Montana och åka till Dakota för att besöka sonens änka, som nu lever med deras gemensamma barn och ny man hos en familj som styrs med järnhand av matriarken Blanche Weboy.

Min kommentar
Eventuellt så kan jag ha nämnt det tidigare, att Kevin Costner har varit en stor favorit i väldigt många år. De filmer han är med i hamnar oftast på vill-se-listan. Så gjorde även Let him go, även om det nu har tagit ganska så många år innan den poppade upp till överst i listan. Den här fredagen så var det ingen annan film som lockade speciellt mycket och då var det äntligen dags.

Förmodligen reagerar jag inte alls som det är tänkt att man ska göra, för jag tycker att Margaret är en förfärlig människa. Hon är självgod, självrättfärdig och egoistisk. Det börjar redan när hon mästrar sin svärdotter, hon bryr sig inte ett dugg om Lorna. Där sätts hennes personlighet direkt för mig. Sedan blir det bara värre.

Skådespelarprestationerna går det inte att klaga på. Kevin Costner och Diane Lane har bra kemi. De känns verkligen som ett gammalt äkta par. Costner tar baksätet i den här filmen, även om han ibland tror att han är en superhjälte. Det är Lane som tar befälet och hon gör det på ett övertygande sätt, antar jag, efetrsom jag tycker genuint illa om hennes karaktär. Familjen Weboy känns lite som karikatyrer, men jag är helt säker på att sådana här människor existerar.

Det finns så mycket som inte går ihop i den här filmen, i alla fall inte i mitt huvud. De hade ingen plan. Alla tecken visade att de borde vända om. Margaret verkade tro att en mamma frivilligt lämnar ifrån sig sin son, bara för att farmor dyker upp och säger att hon vill rädda pojken. Jag förstår inte heller varför Weboys var så ovilliga att lämna ifrån sig Jimmy. Han var ju inte av deras blod. Något som verkade vara extremt viktigt för dem. Polisens agerande är också obegripligt. Skulle familjen Weboy vara respekterad? Eller var alla bara rädda för dem? Inklusive polisen?

Let him go börjar bra och första halvan är väldigt stämningsfull och nästan lite vacker. Sedan ändras tonen fullständigt och det blir en helt annan film. Som inte alls är lika bra. Nåväl, jag hoppas att Margaret blev nöjd med resultatet.


På Letterboxd hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 27 499 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 40k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The long walk (2025)

Titel: The long walk
Originaltitel: The long walk
Genre: Thriller
Regissör: Francis Lawrence
Manus: JT Mollner, Stephen King (bok)
Skådespelare: Cooper Hoffman, David Jonsson, Garrett Wareing, Tut Nyuot, Ben Wang
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Kanada
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 10 april 2026





Handling
I en mörk framtid ansöker varje år ett antal unga män till den skoningslösa tävlingen The Long Walk. Inför miljontals TV-tittare och upphetsade folkmassor marscherar de längs en oändlig väg. Vinsten är ofattbar - men insatsen är den ultimata. Regeln är enkel: håll tempot - eller dö. Den som saktar in eller börjar stappla får en varning.

Min kommentar
En film som jag har bevakat ganska länge är The long walk och det dröjde inte länge efter att jag fått veta att den gick att streama tills vi såg den. En vecka bara, faktiskt. Ja, det blir en del filmatiseringar av Stephen Kings böcker nu, eftersom det var en hel hög sådana som släpptes förra året.

Boken, som heter Maratonmarschen på svenska, läste jag någon gång före 1991. Jag minns naturligtvis inga detaljer från den, bara känslan. Den gavs ut, i original redan 1979 och då var den dystopisk på riktigt. Nu, 2026, är vi närmre den här verkligheten, där föraktet för den svaga frodas och där vinna eller försvinna-mentaliteten har dragits till sin spets. Boken gav jag 4,5 i betyg. Det får inte filmen.

Hur spännande kan det vara att se ett gäng killar gå och gå och gå? Ganska så, visar det sig. I alla fall om du frågar mig. Om man frågar sambon så får man ett helt annat svar. Det händer ju liksom inte så mycket. Och då ska man veta att det faktiskt händer ännu mindre i boken. Det är betydligt mer dialog i filmen (så klart) och framför allt så är språket mycket hårdare. Det speglar väl i och för sig dagens. F-ordet används, till exempel, 286 gånger (nej, jag har inte räknat själv).

Inget bygger väl en stark gemenskap lika snabbt som att gå igenom svårigheter tillsammans. Så är det även här. Det blir ganska fort små klickar, åtminstone en och det är den vi får följa på nära håll. Man kan ju tycka att det, under just de här premisserna, är ganska tufft att skaffa sig vänner. Meningen är ju att alla, utom en, ska dö.

Flera karaktärer har bytt etnicitet. I den politiska korrekthetens namn, antar jag, men det påverkar inte historien på något sätt. Förutom att det blir lite konstigt med det de heter. Namnen är nämligen inte bytta. Kön har däremot ingen bytt och det är tur. Det hade ju blivit en helt annan historia då och den är ju (också) redan skriven och filmatiserad, som Hungerspelen.

Filmen fångar handlingen, men inte känslan. Det är ju i stort sett omöjligt att göra i en filmatisering av en bok där styrkan ligger i det repetitiva/monotona, det inre och det outtalade. Här finns inga tvetydigheter, ingen subtilitet. Allt är förklarat och klart.

Där filmen The long walk skriker så viskar (på sin höjd) boken. I filmen finns mer mänsklig interaktion, därmed mer värme, därmed en aning hopp. Boken är ren meningslöshet, helt utan hopp. Kontentan är att boken helt enkelt är mer King än filmen.


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 817 518 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 109k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Ute och cyklar (2025)

Titel: Ute och cyklar
Originaltitel: Ute och cyklar
Genre: Komedi
Regissör: Mårten Klingberg
Manus: Maria Karlsson, Christin Magdu, Mårten Klingberg
Skådespelare: Katia Winter, Fredrik Hallgren, Rakel Wärmländer, Ulf Stenberg, Alexander Karim
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Sverige
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 april 2026




Handling
Syskonen Lisa och Daniel gör sig redo för cykelloppet Vätternrundan, där oväntade sidospår, gamla flammor och äktenskapsproblem sätter deras beslutsamhet på prov.

Min kommentar
Jag tyckte det var på sin plats att se ännu en film under påskhelgen. Är man långledig så är man. Eftersom sambon har startat sin cykelsäsong så kände jag att Ute och cyklar kunde passa.

Något jag inte visste när vi började titta är att detta är något slags, lös, fortsättning på Ur spår. Det var inget jag överhuvudtaget reflekterade över eller märkte, utan det kom som en överraskning när jag skulle skriva ihop det här inlägget.

Utan att minnas jättemycket av Ur spår så känns den här filmen kanske mer trovärdig, men samtidigt inte lika bra. De här två sakerna hänger egentligen inte ihop, utan det beror nog mest på karaktärerna. De känns lite bleka, men samtidigt mer utflippade.

Som Alexander Karims Calle. Han är den sorts person som jag lärde mig undvika redan i högstadiet och jag tror att den karaktären är det som förstör filmen för mig. Daniel, som spelas av Fredrik Hallgren, borde jag tycka hjärtligt illa om, men det är så svårt. Jag tycker att Fredrik Hallgren (i verkligheten då) verkar vara en genuint bra människa. Den sköna kemin mellan syskonen Lisa och Daniel, som finns i Ur spår, saknas helt här. De är båda två fullt upptagna med sina egna, respektive, problem. I Ur spår fanns den härliga karaktären taxichauffören, här är det cyklisten Birger (Claes Månsson) som har den rollen.

Någon egentlig handling finns nog faktiskt inte och då menar jag att den inte verkar gå ut på något. När filmen är slut så befinner vi oss i stort sett på samma plats som när den började. Bara lite lyckligare då kanske. Inte heller är den speciellt rolig, mer tragisk faktiskt.

Ute och cyklar är en typisk svensk film, den håller sig i mellanmjölksland. Det är en fin liten historia ändå på något sätt och den lämnar en lite mysig känsla efter sig, trots allt. Nu undrar jag bara om det kommer en tredje film också, om Vansbrosimmet.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 767 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Longlegs (2024)

Titel: Longlegs
Originaltitel: Longlegs
Genre: Skräck
Regissör: Osgood Perkins
Manus: Osgood Perkins
Skådespelare: Maika Monroe, Nicolas Cage, Blair Underwood, Alicia Witt, Michelle Choi-Lee
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Kanada, USA
Längd: 101 min
Serie: -
Såg den på Netflix 2 april 2026





Handling
FBI-agenten Lee Harker är en begåvad ny rekryt som tilldelats det olösta fallet med en svårfångad seriemördare. Fallet tar komplexa vändningar och avslöjar bevis på det ockulta, men Harker upptäcker en personlig koppling till den skoningslösa mördaren och måste tävla mot klockan för att stoppa honom innan han tar livet av ytterligare en oskyldig familj.

Min kommentar
Nu minns inte jag längre vilken film vi hade tittat på när väldigt många skrev att man i stället skulle se Longlegs (jag kan inte hitta en enda film den senaste tiden som ens har påmint om denna). Jag la ju så klart till den på vår lista och plötsligt så blev den en sista-chansen-film på Netflix. Det var ju ett tecken.

Filmen kallas för skräckthriller, men den är varken särskilt otäck eller spännande. Den funkar inte jättebra i någondera genre. Om du har hört att den påminner om När lammen tystnar och Seven så är det inte sant. De två filmerna är riktigt, riktigt bra. Det är inte Longlegs.

Karaktärerna gör ibland konstiga saker. Och då menar jag inte mördaren, utan FBI-agenterna. Till exempel så bjuder chefen Carter in den alldeles nyrekryterade agent Harker i sitt hem. För att träffa hans familj. Vem gör så? Med en nyanställd? Jag hade känt mig oerhört obekväm (jag hade inte tackat ja till inbjudan), vilket också Harker gjorde. Det är så uppenbart att det bara görs för resten av handlingen.

Maika Monroe, som spelar agent Harker, är den som gör den mest stabila insatsen. Jag tror på henne. Nicolas Cage, som spelar Longlegs, splear över så att han bara blir löjlig. Jag tycker faktiskt inte att övriga heller är så särskilt trovärdiga.

Filmen tappar ordentligt i andra halvan, mest på grund av att den blir alldeles för förklarande. Lite som att manusförfattaren trodde att alla tittare är idioter. En del logiska luckor dyker det också upp.

Longlegs hade potentialen att bli något bra, men det slarvas bort med ett otillräckligt manus. Det mesta är simpelt effektsökeri och billiga jumpscares. Slutscenen är det enda som låter en fundera lite, men detta är ingen film som kommer att stanna kvar hos mig speciellt länge. För mig blir detta en för konstig kombination.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 1 749 809 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 222k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Eternity (2025)

Titel: Eternity
Originaltitel: Eternity
Genre: Dramakomedi
Regissör: David Freyne
Manus: Patrick Cunnane, David Freyne
Skådespelare: Miles Teller, Elizabeth Olsen, Callum Turner, Da'Vine Joy Randolph, John Early
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 21 mars 2026





Handling
Efter döden kommer vägvalet där alla måste besluta hur de ska tillbringa sin evighet. För Joan innebär det ett val mellan hennes långtida make Larry och hennes första kärlek Luke, som dog när de var nygifta.

Min kommentar
Eftersom jag trodde på genreklassningen på gårdagens film och inte alls fick någon komedi så letade jag upp en annan film som är klassad som komedi, som dessutom har ett väldigt högt betyg på filmsajterna. Eternity lät som en lite annorlunda historia också, så vi hade ganska stort hopp om att det här var filmen vi behövde.

Idén med att välja EN evighet, för att sedan stå ut med den i ... ja, en evighet då ... känns inte särskilt lockande. Alla evigheter var så nischade att man skulle ledsna efter bara några veckor och då har man väldigt lång tid kvar. Knutpunkten var i alla fall en kul grej.

Första halvan är faktiskt ganska underhållande, med en viss charm. Sedan blir det mest tjafs och samma likadant. Ett ganska stort problem är att filmen är på tok för lång, speciellt med tanke på att det inte är mycket bevänt med handlingen, ens från början. Det blir mest rundgång ett tag.

Elizabeth Olsen spelar över å det grövsta. Hon verkar inte ha något mellanläge alls. De andra är hyfsat bra. Jag blev ganska förvånad över Callum Turner dök upp, som jag, bland annat, har sett i The Capture (där han var mycket bättre). Favoriten är Joans AC (Afterlife Coordinator), Ryan. Även Larrys AC, Anna, är kul. Hos dem kan man ana ett uns av ironi.

Det är något med upplägget och/eller valet som skaver rätt mycket. Jag vet faktiskt inte vad, men det kröp i hela kroppen ibland. Det förtog nog en hel del. Tanken är alldeles säkert god, om man ville visa att en relation är så mycket mer än den himlastormande förälskelsen i början. För mig är det här mer drama än komedi och det som eventuellt var tänkt att vara roligt blev mest plumpt och/eller hysteriskt.

Eternity är egentligen en förfärlig historia, om vad som tycks som ett omöjligt val. Så, nej, rolig var den inte. Kanske fnittrade jag till sammanlagt tre gånger. Jag har en, obekräftad, känsla av att yngre gillar den mer och jag tänker inte motivera varför. Görs det inga roliga filmer längre? Jakten på en rolig komedi går vidare!


På Letterboxd hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 656 253 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 51k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Sommarmöten (2026)

Titel: Sommarmöten
Originaltitel: People we meet on vacation
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Brett Haley
Manus: Yulin Kuang, Amos Vernon, Nunzio Randazzo, Emily Henry (bok)
Skådespelare: Emily Bader, Tom Blyth, Sarah Catherine Hook, Lucien Laviscount, Ian Porter
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 mars 2026




Handling
Den omaka duon, självständiga och spontana Poppy och rutinälskande Alex, är bästa vänner sedan flera år tillbaka. Eftersom de till vardags bor i olika städer passar de varje sommar på att spendera semestern tillsammans. Nu ska en resa komma att förändra allt och få dem att fundera över något som alla omkring dem redan undrat – om de inte hade varit det perfekta romantiska paret?

Min kommentar
Förra veckan så sköt jag upp en film, eftersom det dök upp en som jag hade lagt till på listan för ett bra tag sedan, men som då inte streamade någonstans. Alltså var ju veckans val enkelt. Skulle man kunna tycka. Men jag tyckte att vi, efter en riktigt jobbig och besvärlig vecka, behövde något lättsamt och, gärna, roligt. Sommarmöten lät som det vi ville ha.

Filmen baseras på en bok, med samma namn, som jag inte har läst. Något som faktiskt verkar vara en fördel. De som har klagat mest på filmen tycks ha läst boken och tycker, precis som jag brukar göra, att de har gjort för många ändringar.

För mig så är det ganska oklart varför Poppy är så rädd för att stanna på samma ställe för länge. Hennes motiv/anledning. Det brukar väl ändå finnas en reell orsak. Hela henne bakgrund är faktiskt höljd i dunkel. Förutom en mycket kort tillbakablick så får vi inte träffa vare sig hennes familj eller några vänner. Men, Poppy hade helt rätt. Hon är alldeles för mycket och är rentav en ganska hemsk person, som bland annat tycker att det är okej att lura till sig gratis mat/dryck/annat.

Poppy och Alex har väl inte någon riktig kemi, tycker jag, men de kompletterar varandra på ett bra sätt. Vilket betyder att de är extremt olika. Deras vänskap känns genuin, även om jag tycker att den var mest på Poppys villkor. Alex verkar dessutom inte duga som han är, för hon försöker hela tiden ändra på honom. Är det något jag avskyr så är det när folk får för sig att de har rätt att ändra på andra. Och Alex hörlurar alltså, de hade jag behövt på jobbet. De har en oslagbar brusreducering, verkar det.

En positiv grej är att de lyckades få in ett dansnummer på ett fullt naturligt sätt. Det händer verkligen inte ofta. Personligen så tycker jag att det är ett under att de inte förstod vad alla andra måste ha sett i många år. Efter ett tag så blev det ganska mycket upprepning och filmen är på tok för lång.

Sommarmöten är underhållande, med en viss charm. Den är inte jätterolig, men den har sina stunder. En lagom film att se en fredag, när man är trött och bara vill ha något lättsmält. För en gångs skull så tycker jag att den svenska titeln är mer rätt än originalet. Den handlar inte speciellt mycket om folk man möter på semestern.


På Letterboxd hade den 3,18 i genomsnitt (beräknat på 853 118 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 37k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig