Bok: Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Den tunna blå linjen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 363
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Leo Junker 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2020
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 maj 2022




Första meningen: Det kommer ett brev med posten.

Baksidetext
Hösten 2015. Terrordåd i Paris, flyktingströmmar som rör sig genom Europa och den svenska polisen upprättar gränskontroller. Samtidigt går rykten om att en av bombmännen från Paris lyckats ta sig till Sverige. Vem är han? Planerar han ett nytt terrordåd?

Fem år tidigare mördades den prostituerade Angelica Reyes och mordet väntar fortfarande på att klaras upp. Leo Junker får ett brev från en förrymd brottsling, en brottsling han känner blott alltför väl, som rör mordet på Reyes. I skuggan av terrorhotet återupptar Junker utredningen.

Min kommentar
Att börja läsa Den tunna blå linjen kändes riktigt bra, efter att Christoffer Carlsson återupprättade sin status hos mig med förra delen. Detta är ju då den fjärde och avslutande delen om Leo Junker och ja, det känns lite vemodigt nu ändå. Trots att vi inte var såta vänner i de två första böckerna.

Christoffer Carlsson har en fantastisk förmåga att berätta väldigt mycket med väldigt få ord. En konst som inte alla författare behärskar, eller kanske inte vill använda. Med den här boken så tycker jag att han har förfinat sitt berättande till, nästan, perfektion.

Det jag nog uppskattar mest med den här typen av berättande är att det inte finns något onödigt alls här. Inga onödiga beskrivningar eller förklaringar av saker och ting. Man får helt enkelt lov att tänka och känna själv. Det finns inte ens några onödiga karaktärer, de är föredömligt få. Det går bevisligen att få ihop en både oviss och spännande historia utan att fylla den med oviktiga människor, vars enda syfte (i andra böcker då) verkar vara att göra det klurigare. Det är ett knep som Christoffer Carlsson inte behöver ta till.

När jag säger spännande så menar jag inte den nervdarriga, nagelbitande sorten utan det är spännande på det intressanta sättet. Det går lika bra det. Här är det känslan och stämningen som är de centrala bitarna och spänningen kommer i andra hand. Egentligen är det mer tankar än action. Det är mycket funderingar över den tunna blå linjen, som inte alltid är så knivskarp som man kunde hoppas och önska. Relationer är också viktigt, och då menar jag inte den romantiska varianten. Den jag har tyckt mest om är den mellan Junker och Birch. Det är inte ofta som man råkar på en bra jobbrelation mellan poliser i en deckare.

Jag vet inte om det är så (har inte minnet av de tidiga delarna så färskt), men jag uppfattar det som att den röda tråden genom samtliga delar verkar vara korrumperade poliser. Något som så klart finns, men som jag vanligtvis inte gillar att läsa om. Här fungerar det ändå och till och med väldigt bra. Förmodligen beror det på att de poliser man följer inte är de som är korrumperade. Oftast är de bra och rättrådiga poliser. Det är ju hanteringen av vänskapen med Grim som Junker inte alltid sköter så bra, men man kan ju inte vara felfri.

Att verkliga händelser och skeenden blandas in ökar på trovärdigheten. Inte så att de spelar någon avgörande roll, egentligen, men de ligger hela tiden och pyser i bakgrunden. Alla minns väl hösten 2015, antar jag. Ibland blir jag osäker på om det är fakta eller fiktion jag läser.

Den tunna blå linjen är ett bra och passande avslut på serien och nu hoppas jag att Leo Junker får framleva resten av sitt liv i lugn och ro. Det är han värd. Själv ser jag fram emot att läsa annat av Christoffer Carlsson.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 165 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den tunna blå linjen: Lottens bokblogg, och dagarna går och Tankar från en samlares hjärna.

Bok: Mästare, väktare, lögnare, vän av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Mästare, väktare, lögnare, vän
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 478
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Leo Junker 3
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 april 2022




Första meningen: Sverige ...

Baksidetext
Det lilla samhället Bruket, i juni 2014. Hoppet om en fridfull midsommar krossas när en äldre man hittas skjuten till döds i sitt hem. Brottsutredningen får förstärkning när Leo Junker anländer från Stockholm och utger sig för att vara från Rikskriminalpolisen. En som inte litar på honom är kriminalassistent Tove Waltersson, som nyligen återvänt till sin hemort efter en längre sjukskrivning.

Bruket är en märklig plats och döljer fler hemligheter än man först tror. I takt med att en händelse avlöser en annan växer något större än sanningen om ett grovt brott fram.

I en annan tid och en annan värld är det Stockholm och 1984. Två poliser ser sin stora chans i skuggorna av ett tillslag, men en ung journalist är fast besluten att avslöja deras hemlighet. De möts en kall natt i november och efter det finns ingen återvändo.

Min kommentar
Jag läste min första bok av Christoffer Carlsson hösten 2014 och Den enögda kaninen var en helt fantastisk upplevelse. Det fick mig att köpa de tre första delarna i serien om Leo Junker, utan att jag läste någon av dem. Det var ju så självklart att det skulle vara bra. Jag vill inte påstå att jag har plågat mig igenom de två första delarna, men det har inte direkt varit njutbart. När jag skulle påbörja Mästare, väktare, lögnare, vän så var jag helt ärligt inte speciellt taggad.

Man kan nog säga att oddsen verkligen var emot den här boken. Förutom att jag då inte var speciellt sugen på att läsa den så visar det sig att den även är lite av en spionthriller. Något som inte brukar gå hem så bra hos mig. Det som ändå brukar få en bok på fall är om den hoppar mellan olika tidstrådar och om man vill fara med underdrifter så görs det här. För att göra oddsen ännu sämre så handlar det om korrumperade myndighetspersoner. Något som inte är mitt favorittema. Men på något väldigt underligt och vansinnigt oväntat sätt så gillar jag detta.

Det här med olika tidstrådar alltså, det går nästan till överdrift här. Boken utspelar sig 2014, men efter ett tag hoppar vi bakåt till 1984 och därifrån ännu längre bakåt, till 1971. För att sedan återvända till 1984 och därefter till nutid, 2014, igen. Så där håller det på. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det dyker dessutom upp ytterligare årtal mitt i alltihop. Det här är något som brukar vara bland det värsta jag vet och det brukar kunna förstöra vilken bok som helst. Jag säger brukar, för det som kunde ha blivit otroligt rörigt funkar faktiskt, oftast. Det är bara ibland jag blir lite osäker på vad som redan har hänt eller inte hänt än.

Allt sammantaget så börjar jag fundera på om det kanske är Leo Junker själv som jag inte har gillat i de två första böckerna. Här har sidantalet som ägnas åt hans ältande minimerats och det är så befriande att slippa det. Han är fortfarande inte direkt någon favorit, men nu kändes det som att jag kunde tolerera honom och kanske till och med bli lite intresserad.

Mestadels så befinner vi oss i den fiktiva halländska byn Bruket och detta är en miljö som Christoffer Carlsson behärskar till fulländning. Jag kan på riktigt känna hur resignerade de är, de som bor där. Det här påminner om miljön i Den enögda kaninen.

Upplägget är väldigt komplicerat, dock så är inte själva historien det. Egentligen. Det är nog det som gör att det går att hänga med. Historien om de korrumperade myndighetspersonerna sköts så snyggt att det inte stör mig. Jag är osäker på om det har hänt tidigare. För att göra allt än mer verklighetstroget så vävs ett autentiskt fall in i berättelsen och visst kan det väl ha gått till så där.

Mästare, väktare, lögnare, vän handlar om hur brott blir olyckor och olyckor blir till brott. Om falsk vänskap, som egentligen grundar sig på lögner och svek. En riktigt bra bok och nu nästan längtar jag efter att läsa nästa del. Och än en gång, tro inte på de som påstår att de här böckerna är fristående. Det är de inte. Leos historia blir obegriplig om man inte är med från början.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 203 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Mästare, väktare, lögnare, vän: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Tankar från en samlares hjärna

Bok: Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Den fallande detektiven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 420
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Leo Junker 2
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 februari 2022




Första meningen: Det var den vintern då stormen rasade.

Baksidetext
Stockholm, natten till Lucia. I en gränd ligger sociologen Thomas Markus Heber död. Leo Junker är tillbaka på våldsroteln och utreder fallet tillsammans med Gabriel Birck.

I Hebers forskningsanteckningar finns tecken som tyder på ett kommande politiskt attentat, men vem är det som ska utsättas? Och vem är den skyldige? När det otänkbara inträffar rasar ett kraftigt snöoväder, och mitt i stormen befinner sig Gabriel och Leo, som inte inser att de rör sig rakt mot gärningsmannen.

Hagsätra, femton år tidigare. På en fest träffas två unga män som råkar ha likadana tröjor. Det är så det börjar.

Min kommentar
För 3,5 år sedan läste jag första delen i den här serien och jag vill inte säga att jag blev besviken, men den levde inte alls upp till mina förväntningar. Alltså har det inte lockat jättemycket att läsa vidare. Böcker som redan står här i hyllan. Då finns det ju bara en sak att göra och det är att ta med den i min Finish That Series-utmaning. När jag i början av februari skulle till Varberg på läsretreat så tyckte jag att Den fallande detektiven kunde passa. Författaren är ju i alla fall (nästan) från trakten.

När jag började läsa så insåg jag att jag inte minns något alls från första boken. Absolut ingenting. Tyvärr verkar det som att man förutsätts ha händelserna där i färskt minne för det dyker upp en hel del referenser. Utan förklaring. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte minns så vet jag ju inte. Det är ingen bra start för en bok.

En annan sak som inte heller är en positiv sak är att det dyker upp en hel drös med människor. Jag får inte veta vilka de är eller varför de är med, ingen som helst presentation. Inte heller någon markering för de kapitel där POV byts. Det gör att jag upplever det hela som rörigt. Det mesta ger sig dock, efter ett tag. Däremot så kommer det massor av tillbakablickar och för att göra det än värre så är det tillbakablickar i tillbakablickarna. Suck.

Karaktärerna är inga enkla, som i okomplicerade, personer. De känns nyanserade, med både bra och dåliga sidor. Som vanligt folk oftast är. Däremot så känner jag mig ganska less på poliser med drog- och/eller relationsproblem. Nu är ju detta en bok som har några år på nacken och kanske var jag inte så less på detta när boken var ny. Inte heller verkligheten förenklas, den är precis lika komplicerad som den faktiskt är. Inte svart eller vitt, utan mer grått.

Politik i böcker är inte någon favorit för mig och det blir lite för mycket av den varan, men det är ju kanske svårt att undvika i den här historien. Anledningen till att jag inte är så förtjust i det är att jag tycker att man ofta blir skriven på näsan vad man ska tycka och tänka. Så är det inte här, inte överhuvudtaget. Båda sidor framställs på ett inte alltför smickrande sätt. Ingen har mer rätt än någon annan.

Jag blir egentligen aldrig riktigt intresserad eller nyfiken på vare sig karaktärer eller händelser. Miljöbeskrivningarna gör ingenting för mig, jag känner inte alls till Stockholm. Stämningen, Christoffer Carlssons paradnummer, sätts dock på ett väldigt effektivt sätt.

Tempot är oerhört långsamt och det förväntar jag mig nog i en bok av Christoffer Carlsson. Detta är ju ändå den tredje boken av honom som jag läser och jag utgår nu ifrån att han skriver mer dallrande spänning än nagelbitande. Dock kan det gå lite väl långa perioder utan att det händer något alls, där det bara pratas. Och tänks. Jag ska inte kalla detta för förutsägbart, men det är inte heller särskilt ovisst.

I Den fallande detektiven är det mer fokus på bakgrund (och då speciellt höger- och vänsterextremisternas) än på själva brottet. Det är en mycket trovärdig berättelse om hur lätt det är att halka in på fel spår och hur snabbt det eskalerar.

På Goodreads hade den 3,27 i genomsnitt (beräknat på 359 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den fallande detektiven: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Fru E:s böcker

"Den osynlige mannen från Salem" av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Den osynlige mannen från Salem
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 344
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Leo Junker 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2018




Första meningen: Jag stryker utanför din dörr, precis som jag gjorde förr.

Baksidetext
Det är slutet på sommaren och en ung kvinna hittas skjuten till döds i ett härbärge för Stockholms hemlösa. Tre våningar upp vaknar polisen Leo Junker i sin lägenhet av sirenerna.

Nästan tjugo år tidigare, under sin uppväxt i förorten Salem, möter den unge Leo två personer som för alltid kommer att stanna hos honom. John och Leo blir vänner, Leo och Julia blir något mer. Och i skuggorna skymtar någon som kommer att förändra allt.

Det är slutet på sommaren och i utkanterna av Stockholm börjar sökandet efter en gärningsman, där varje steg framåt endast leder längre in i en labyrint, skapad av någon som inte går att fånga.

Min kommentar
Och så var det äntligen dags för den här serien. Den som i stort sett har blivit tokhyllad av både kritiker och bloggare. Det är ju aldrig speciellt lätt att ge sig på en sådan och det blir sällan rättvist mot boken. Jag inser nu att mina förväntningar antingen var för höga eller helt enkelt felställda.

Det här är ingen blodig deckare där det dräller av lik, vilket är positivt. Det är inte heller en deckare där gåtan är i fokus (både vem och varför är uppenbart ganska tidigt). Det hela är en relativt långsam berättelse där karaktärerna och deras relationer är det viktiga. Av någon anledning så är det ändå något som gör att det är svårt att sluta läsa. Jag känner igen tonen och stämningen från Den enögda kaninen och det är de som gör att spänningen osar ut från sidorna. Inte den nagelbitande, rafflande sorten utan det liksom dallrar i luften. Det är ödesmättat. Jag tycker det är fantastiskt skickligt gjort.

Boken är skriven i presens och i jag-form, båda passar mig väldigt bra. Jag tycker det blir mer driv i en spänningsroman om allt händer nu, precis när jag läser. Karaktärerna är inte sympatiska, inte någon av dem egentligen, och inte ens Leo Junker är lätt att tycka om. Att han blev som han blev är dock inte svårt att förstå. Det finns en hel del musikreferenser här, som jag inte förstår varför de är med. Det verkar i alla fall inte vara Junker som har ett ovanligt stort musikintresse. Den enda meningen jag kan hitta är att de effektivt sätter tidsperioden.

Jag är ju rejält less på att alla(?) deckare har sin lösning i något som hände för decennier sedan och jag är också riktigt trött på poliser som är personligt inblandade i fallen och hamnar i direkt livsfara. Det borde inte vara speciellt vanligt. Den osynlige mannen från Salem skiljer sig ändå en hel del från den "vanliga" deckaren så i det här fallet stör det mig inte alltför mycket.

Att jag trots allt blev en aning besviken kan bero på de där höga förväntningarna och på att de var en aning felställda. När jag läser nästa del, som redan finns i hyllan, så vet jag i alla fall vad jag har att vänta mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 290 betyg).
På Goodreads hade den 3,31 i genomsnitt (beräknat på 580 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den osynlige mannen från Salem: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.