Bok: Den sista spiken av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Den sista spiken
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 477
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 6
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 juli 2023




Första meningen: Erica Andersson hade aldrig varit särskilt glad för vatten.

Baksidetext
Han har utpressat. Han har misshandlat. Han har våldtagit. Han har gått över lik för att nå hela vägen till toppen. Han är på alla sätt en vidrig man. Han heter Kim Sleizner och han arbetar som polischef i Köpenhamn.

Dunja Hougaard har gått under jorden för att på eget bevåg inleda en utredning mot sin tidigare chef. I månader har hon och hennes team samlat information. När en högt uppsatt man inom den danska underrättelsetjänsten hittas död tillsammans med en okänd kvinna i en bil på sjöbotten utanför Köpenhamn börjar det äntligen bli dags för fällan att slå igen. Frågan är bara för vem.

Samtidigt på andra sidan sundet i Helsingborg får den svenske polisen Fabian Risk ett besked som förändrar allt.

Min kommentar
När jag är på semester på annan ort så vill jag gärna läsa en bok som utspelar sig där jag befinner mig och jag tyckte jag var riktigt smart när jag valde Den sista spiken när vi skulle spendera några dagar i Helsingborg. Det vet ju alla, som har läst böckerna i serien, att de utspelar sig där.

Besvikelsen och uppförsbacken för boken blev stor. För att vara den sista boken i serien om Fabian Risk så handlar den ytterst lite om honom. Han är inte mer än en bifigur i sin egen bok då minst 90% i stället handlar om de danska poliserna och den där tråden som jag egentligen inte alls har varit speciellt glad i. Jag tycker inte om när serier byter fokus mitt i och börjar handla om helt andra människor. De borde i stället få en egen serie då.

Hela den här Kim Sleizner-tråden blir så utstuderad och långsökt. Jag önskar att jag hade kunnat säga att den känns konstruerad också, men om det är något de senaste åren har lärt mig så är det att precis allt och vad som helst kan hända. Sleizner är i alla fall, förmodligen, den mest otäcka människa jag träffat på i litteraturen. Han är så sleezy att han nästan blir intetsägande. Framför allt så är han endimensionell. Han har absolut noll goda sidor.

Som vanligt(?) så är poliserna både naiva och lite korkade, medan bovarna är supersmarta övermänniskor. Dessutom så blir de som jagar monstren själva monster. Precis som det ju brukar vara, men det är lika tröttsamt som alltid. Det är en extremt utdragen historia med en del passager som känns som transportsträckor. Ibland blir det till och med lite segt, men oftast är det spännande och underhållande. Många gånger blir det dock på tok för mycket. Vilket ju var väntat, men ändå.

Vissa dödsfall är tråkigare än andra och det händer att jag blir lite sur på författaren. Jag uppskattar ändå att Ahnhem vågar ta död på vem som helst, det gör att man aldrig är riktigt säker. Det gillar jag ju. Blinkningen till boken En helt annan historia gillar jag också. Den har jag inte läst än, men det kommer jag nog att göra. Danskarna envisas med att bara prata danska med svenskar, men det är ett kul inslag och ger lokalfärg. Tack och lov så tycker jag att danska i skrift är förvånansvärt lätt att förstå.

Hela serien om Fabian Risk har varit osedvanligt rå och brutal. Den sista spiken är inget undantag. Detta är inget för den känslige. Tyvärr så tycker jag inte att denna är lika rafflande och nagelbitande som de tidigare och jag hade föredragit mer fokus på Fabian och hans historia. Boken avslutas med en epilog som knyter ihop alla trådar som eventuellt fortfarande var lösa. Jag är inte så glad i den här typen av "förklarande" slut, men det funkar ganska bra här. Om detta verkligen är sista boken, annars inte.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat på 1 409 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den sista spiken: Tankar från en samlares hjärna, Nilmas Bokhylla och Kapprakt.

"X sätt att dö" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: X sätt att dö
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 487
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 5
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 april 2021




Första meningen: Det sägs alltid ligga ett motiv bakom varje mord.

Baksidetext
I den tidiga sommarkvällen lägger en gummibåt ut från bryggan i Råå hamn. Ombord sitter en man med ett svärd fastspänt på ryggen. Hans uppdrag har tärningen dikterat: En människa ska dö. Vem vet inte ens mannen själv. Helsingborgspolisen har de senaste veckorna varit upptagna med flera komplicerade, parallella utredningar som de anser sig ha löst. Men när ett nytt mordoffer hittas, inser de att allt de trodde sig veta är fel.

Min kommentar
X sätt att dö är femte delen i serien om Fabian Risk och ända till mitten av maj så är det också den senaste. Jag vet inte om det var bra att veta att det skulle komma en sjätte del när jag läste den här. Om jag inte hade gjort det så skulle jag definitivt ha trott att detta var den sista. Det är visserligen en hel del obesvarade frågor kvar (se nedan), men inte några direkt lösa trådar. Jag hade i alla fall varit nöjd om detta var ett avslut.

Det är ju ganska många trådar som har löpt genom hela serien och helt kort kan man väl säga att jag faktiskt har tröttnat lite på Molander, på seriemördaren, på Fabian, på hela hans familj, men framför allt på de groteska morden. Något jag väl egentligen aldrig trodde att jag skulle säga. Jag tycker också att det är på tok för många olika historier samtidigt och en del trådar borde inte ha fått vara med överhuvudtaget. Det blir för mycket samma likadant, för långt och för splittrat.

En av de sidohistorier som jag tycker borde ha tagits bort är hela den danska. Sleizners revirpinkande gör mig bara irriterad och det är helt enkelt inte möjligt att komma undan med så många grova tjänstefel. Varför i hela friden vill man skriva om en så usel polis?! Dessutom stör det mig omåttligt mycket att danskarna bara pratar danska med svenskar. Aldrig sinsemellan. Något jag väl kanske har misstänkt i hela mitt liv, men ändå.

Och Fabian... Fabian gör mig nästan skogstokig. Han är som en ångvält. Inte för ett ögonblick stannar han upp och funderar på vad hans agerande kan få för konsekvenser. För honom, hans familj, andra som råkar vara i närheten. Att dra sitt vapen mitt på Tivoli och dessutom skjuta med det... nej, det är inte okej. Inte för någon, inte en en polis och definitivt inte en svensk polis. Och är det inte helt fantastiskt och vansinnigt imponerande att han har lyckats memorera allt i mördarens dokument så att han till och med minns det när hans liv är i överhängande fara. Jag är rent ut sagt skitless på alla dessa självsvåldiga och oförsiktiga poliser, som tror att de får bete sig hur som helst bara för att de tror sig veta något. Den enda sansade verkar vara Klippan (det hörs ju på namnet) och det är den sorten jag vill läsa om.

Det finns massor som jag stör mig på här, på tok för många osannolika saker. Jag klarar en eller två, men här är fler. Betydligt fler. Det som räddar alltihop är att själva fundamentet är trovärdigt. Jag har inga som helst problem att köpa att det springer runt någon som låter tärningar styra deras liv. Jag kan till och med tro på enstaka störda poliser. Det är allt sammantaget som gör att det blir för mycket och jag tycker det är synd att skämma en historia som i grunden är både intressant, originell och trovärdig bara genom att ta i för mycket.

X sätt att dö är spännande, underhållande och inte ett dugg trovärdig, men jag hoppas innerligt att händelserna här talar för att detta är slutet på tråden med Tärningsmördaren. Och Molander. Och att Helsingborgspolisen får det lite lugnare i nästa bok. Som jag självfallet kommer att läsa. Hur skulle jag kunna sluta här? Jag vill ju veta. Vad var anledningen till att Matilda plötsligt blev sig själv igen? Var är Dunja? Kommer sleazet Sleizner undan även den här gången? Hur ska det gå för Theo?

På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 987 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om X sätt att dö: Johannas deckarhörna, Kapprakt och Läsvärd eller inte.

"Motiv X" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Motiv X
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 494
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 4
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 mars 2021




Första meningen: Inga Dahlberg försökte styra in tankarna på något annat.

Baksidetext
Fabian Risk vakar vid sin skottskadade dotter Matildas sida, som ligger i koma på Helsingborgs lasarett, samtidigt som ett brutalt mord på en flyktingpojke från Syrien kastar in stadens kriminalpolis i en ny komplicerad utredning med rasistiska förtecken.

Men inget är så enkelt som det först verkar och när flera nya mord äger rum befinner sig Lilja, Klippan och de andra på Helsingborgspolisen snart i en allt mer pressad jakt på flera gärningsmän. Till slut tvingas Fabian tillbaka i tjänst trots att han helst hade velat ägna sig åt sin familj, och kriminalpolisens chef Astrid Tuvesson avbryter sin tolvstegsbehandling mot alkoholism trots att den bara har börjat, för att leda arbetet med de parallella utredningarna.

Samtidigt brottas Fabian med information som hans döde kollega Hugo Elvin lämnat efter sig och påbörjar en egen privat utredning som kan komma att förändra den sammansvetsade utredningsgruppen för all framtid.

Min kommentar
Jag kämpar vidare med att läsa ikapp olika serier och det är inte alltid en nackdel att vänta tills flera böcker har kommit ut. Märkte jag väldigt tydligt här. Ahnhem verkar ha en förkärlek för att inte avsluta sina böcker. I stället kommer där en gigantisk cliffhanger. Så även i Motiv X, som är fjärde delen i serien om Helsingborgspolisen Fabian Risk och den tar vid precis där förra delen slutade.

Först vill jag bara ha ur mig en del av det där som jag stör mig så ofantligt mycket på. Så att vi har det gjort. Åtminstone de generella bitarna, det kommer mer specifika saker senare. Jag kommer aldrig någonsin att gilla att läsa om kriminella poliser. Inte heller poliser (eller andra heller för den delen) som anser sig ha rätt att skada andra människor baserat på dessa andra människors "felaktiga" åsikter. Jag kan inte med ord beskriva exakt hur less jag är på att svenska poliser, åtminstone i deckare, alltid måste vara personligt inblandade i fallen. Med risk för sitt eget liv.

Fabian vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Han är ingen sympatisk människa. Hans familj är också konstig, den ena är liksom värre än den andra. Irene har jag nog tyckt om fram tills nu, i alla fall så har jag inte tyckt illa om henne. Det ändrade sig snabbt i den här boken. Molander... ja, vad ska man säga om honom. Det är i sanning inte många poliser kvar där i Helsingborg som jag tycker om nu.

Det är ovanligt få karaktärer här, trots att det är många fall och mycket på gång. Inte heller morden är fullt så många. Dock är de mord som förekommer precis lika groteska som de brukar vara. Det är som sagt många trådar att hålla ordning på, men jag tycker inte att det blir vare sig spretigt eller tillkrånglat. Jag blir nästan omåttligt imponerad när jag inser att Ahnhem måste ha haft hela serien klar för sig redan när han skrev första boken för att få ihop allt så här snyggt. Det är på riktigt skickligt gjort.

Jag tycker det är lite tråkigt att fokus mer och mer verkar halka över mot de kriminella poliserna och deras privatliv. De brott som händer nu (i boken alltså) hamnar lite i skymundan. En del blir nästan som bisatser. Inskränkta personer är bland det värsta jag vet, oavsett vilka de riktar sin ignorans mot. Detta övertrumfas endast av inskränkta myndighetspersoner. Det borde aldrig få vara möjligt. Jag kan bara innerligt hoppas att författaren med den här historien försöker belysa hur fel det är med fördomar. Annars så kallar han i stort sett alla skåningar för rasister och i så fall är det tydligen okej med fördomar. Om man bara har dem mot "rätt" människor.

Det finns en del annat som jag funderar över. Som det här med att kolla hur flygen går nu, när det handlar om ett fem år gammalt fall. Flygtider ändras typ varje år. En annan sak som stör mig nästan mer är att boken är helt osannolikt dåligt korrekturläst. Det borde inte vara tillåtet, eller möjligt, att släppa en bok i det här skicket. Och var är Dunja?

I Motiv X drar Ahnhem det här med cliffhangers till en nästan absurd nivå. Inget avslutas. Nästan. Jag gillar inte riktigt oavslutade böcker, men i det här fallet gör det inte så mycket. Jag ska snart läsa nästa del. En av fördelarna med att vänta med att börja läsa en serie.

På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 1 637 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Motiv X: Johannas deckarhörna, Tjalle läser och Malinbooknerd.

"Arton grader minus" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Arton grader minus
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 536
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 februari 2021




Första meningen: Klockan hade hunnit en bit över midnatt när taxin saktade in och stannade utanför huset.

Baksidetext
En bil kör ut över kajkanten i Helsingborgs hamn efter en våldsam biljakt. Allt pekar på att det var en olycka, men när föraren, en it-entreprenör som gjort sig en förmögenhet på mobilspel, obduceras visar det sig att han redan varit död i två månader då han hållits nedfryst.

Det är vår och nästan två år har passerat sedan händelserna i Offer utan ansikte. På Helsingborgs kriminalavdelning har det varit ovanligt lugnt. Fabian Risk har kunnat ägna det mesta av sin energi åt att lappa ihop sin familj. Men även om varken han eller någon av hans kolleger skulle säga det högt börjar de bli uttråkade, och när det märkliga fallet med den nedfrusna miljonären landar på deras bord känner de alla samma sak: Äntligen händer det något.

Rakt över sundet har Dunja Hougaard tvingats ta på sig uniformen igen i sitt nya jobb som ordningspolis i Helsingör. Men när en hemlös utsätts för en så pass brutal misshandel att han avlider kan hon inte hålla sig från att dra igång en egen utredning där spåren snart leder till Helsingborg.

Fabian och hans team kämpar mot klockan i en utredning där ingenting visar sig vara som det ser ut. Snart vågar han inte längre lita på sitt eget omdöme, och finner de inte lösningen kommer snart nästa offer att hamna i frysen.

Min kommentar
Det är bara en månad sedan jag läste förra boken i den här serien, som utspelar sig före första delen så det som fortsätter i Arton grader minus var det ett par år sedan jag läste början på. Låter det krångligt? Det är det inte. Egentligen. Ett problem som jag tycker mig ana är dock att det nog inte är meningen att man ska läsa de här böckerna alltför tätt inpå varandra. Det är väldigt mycket samma likadant och det blir ju ganska tydligt när man fortfarande minns den förra boken.

Vi är i alla fall tillbaka i Helsingborg och det gläder mig. Inte för att jag har varit där speciellt många gånger, men tillräckligt för att få ganska tydliga bilder. Besök i Helsingör blir det också, för det är där Dunja jobbar nu. En fundering jag har om detta är om det alltid ska hänga ihop med ett fall i Danmark. Det kommer ju att bli krystat efter ett tag. Eller redan nu faktiskt. Även om kopplingen är lite annorlunda den här gången.

Det jag skrev om förra boken stämmer väldigt bra även för den här. I stort sett allting. Det finns så mycket att irritera sig på här. Bara det här med att danskarna envisas att prata danska enbart med svenskar är underligt och det är störande med ett annat språk i en svensk bok. Även om jag nu inte råkar ha några problem att läsa på danska, åtminstone inte de dialoger som förekommer. Dunja, som jag tyckte riktigt bra om i första boken, börjar bli lite enkelspårig nu och hennes vendetta med sin före detta chef börjar kännas som en tröttsam evighetsmaskin. Handfallna poliser är heller aldrig roligt att läsa om, tycker jag, och ibland är de just det. Lite för handfallna. Jag har också blivit less på hur familjen Risk alltid lyckas bli personligt involverad i fallet. Varje gång. Och det här med poliser som agerar privatspanare... nej, det har jag svårt för. En liten antydning/cliffhanger i slutet gör att jag suckar djupt.

De väldigt innovativa sätten att ta död på folk är utstuderat råa och brutala. Det tillför absolut ingenting, men de är onekligen mycket annorlunda. Även privata problem får ta plats, lagom mycket tycker jag. Dessvärre är det de numera nästan klichéartade problemen som man känner igen från i stort sett alla deckare.

Tempot i Arton grader minus är skyhögt och de korta kapitlen hjälper till att hålla intresset uppe. Det blir ändå aldrig så att jag längtar tillbaka till läsningen, som jag gjorde med de tidigare delarna. När jag väl läser går det dock undan. Det är många karaktärer, men det blir ändå aldrig rörigt och inte svårt att hänga med i svängarna.

Jag tycker det är tråkigt att det verkar som att många författare tror att de måste skruva till det in absurdum och ta död på motsvarande en mindre by för att sticka ut i deckarfloden. För mig har det helt motsatt effekt och blir på tok för mycket. De flesta verkar göra precis så här och har så gjort de senaste åren. All trovärdighet försvinner och även om inte allt behöver vara sannolikt så vill jag kunna tänka att "Ja, det här skulle ju kunna hända i verkligheten. Vad läskigt." Nåväl, fjärde delen är redan inplanerad för läsning i mars. Vi får helt enkelt se vart det tar vägen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 2 402 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Arton grader minus: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och A bookaholic Swede.

"Den nionde graven" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Den nionde graven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 568
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 januari 2021




Första meningen: Det var så mörkt att han nästan inte kunde se.

Baksidetext
Justitieministern lämnar riksdagen efter en hård debatt. Han använder den bakre utgången för att undgå det väntande pressuppbådet, men kommer aldrig fram till bilen som står och väntar på honom en bit bort. Han tycks ha gått upp i rök, mitt i maktens centrum.

Det är ett halvår innan händelserna i Offer utan ansikte och veckorna före jul. Snön och kylan håller både Stockholm och Köpenhamn i ett järngrepp när Fabian Risk kallas in för att i hemlighet utreda justitieministerns försvinnande. Officiellt är fallet fortfarande Säpos ansvar, men de liksom Fabian och hans höggravida kollega Malin Rehnberg famlar i blindo. Snart visar det sig att inget är som det tycks vara och att mäktiga intressen verkar för att sanningen inte ska komma fram.

Samtidigt hittas hustrun till en dansk tv-profil brutalt mördad i hemmet i Köpenhamn. Dunja Hougaard leder utredningen som för henne över sundet till Sverige.

Min kommentar
För nästan exakt två år sedan läste jag första delen i den här serien och det var inte bara för att den utspelade sig i Skåne som jag gillade den. Som vanligt så har det ändå dröjt innan jag tog mig tid att fortsätta läsa. I år bestämde jag mig för att det var dags, alla utgivna delar fanns i hyllan och jag bestämde att de här böckerna var perfekta att ha med i min Finish That Series-utmaning. Den nionde graven är alltså andra delen. Eller första om man väljer att se det så.

I den här andra delen, som väl måste betraktas som en prequel, har Fabian med familj ännu inte flyttat tillbaka till Helsingborg utan här befinner vi oss i Stockholm. Vi får äntligen veta vad det var som fick Fabian att flytta och alla mystiska referenser får till slut sin förklaring. För mig är det lite tråkigt, miljömässigt, men det är ju bara tillfälligt. Dessutom görs en hel del utflykter till Danmark.

Det vimlar av karaktärer här, men många av dem känner jag igen från Offer utan ansikte. Bland annat så dyker den danska polisen Dunja upp även här, henne gillar jag. Någon jag inte gillar är Fabian, jag förstår mig inte alls på honom. Det han gör, eller snarare inte gör. Eller hans val, snarare handlingsförlamning egentligen, i slutet, som kostar två poliser livet. Det förekommer en hel del danska karaktärer här och av någon anledning så verkar danskar bara prata danska när de pratar med svenskar. Aldrig sinsemellan. Väldigt besynnerligt, men något jag länge har misstänkt. För inte kan de väl egentligen förstå varandra när de pratar så där? Jag brukar inte gilla när man blandar in andra språk när man läser en svensk/översatt bok och det gör jag inte nu heller även om jag inte har några större problem med att läsa på danska (tur bara att jag inte lyssnade på boken för då hade jag fått problem).

Läsaren får veta ganska mycket mer än polisen, då vi även får ta del av offrens tankar. Tyvärr så blir det då självklart vad allt handlar om. Det ligger en mycket intressant historia som grund här, organhandeln i Israel, som nämns nästan bara i en bisats och som jag var tvungen att googla efter att jag hade läst ut boken. Det är en extremt hög body count i den här boken, vilket skulle kunna förklaras med att det inte bara är en seriemördare utan faktiskt tre stycken. Men så är det inte. Det är så många döda, på så många groteska sätt, att jag till slut inte bryr mig längre. Blir det för mycket? Det korta svaret blir ja. Att läsa den här boken är lite som att äta en pizza med extra allt. Bara för att var sak för sig är god så betyder det inte att det blir gott ihop.

Det är inte bara body counten som är hög här, även frekvensen av sammanträffanden ligger skyhögt över genomsnittet och det känns inte helt bra. Det blir liksom inte sannolikt. Hur vanligt är det egentligen att en mordutredare ger sig ut på mördarjakt? Alldeles ensam. Utan att ens berätta vart han/hon tänker ta vägen. Jag vågar nog påstå att jag aldrig har läst eller hört något om någon som gjort så. Ändå fortsätter det att hända i flertalet deckare. En fråga som jag funderade på, som aldrig besvarades, var hur polisen hittade Karen. Vem ringde dem? Eller dök de bara upp helt utan anledning? Det är precis sådant jag kan reagera på.

Tempot i Den nionde graven är skyhögt och det hålls i stort sett genom alla dessa väldigt många sidor. De korta kapitlen hjälper till och man hinner nästan alltid hinner bara ett till, vilket gör den rejält snabbläst. Boken kunde med lätthet ha varit kortare, men den blir aldrig tråkig. Det är väldigt rått och brutalt, detaljnivån förstärker det skulle man kunna säga, vilket inte stör mig jättemycket, men det tillför inget och jag hade kunnat vara utan det. Vi får väl se om det håller i sig i tredje delen, som det är dags för snart.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 3 259 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den nionde graven: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bokhållarens läsblogg.

"Offer utan ansikte" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Offer utan ansikte
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 590
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 januari 2019




Första meningen: Kråkan landade på hans nakna mage och pressade in sina vassa klor i skinnet.

Baksidetext
En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat.

Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.

Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.

Min kommentar
Jag är ju en sucker för svenska deckarserier. Trots det så finns det en hel del serier som ungefär alla andra har läst och pratar vitt och brett om. En av de serierna är den här om Fabian Risk. Jag har nästan fått hål i huvudet av allt prat om den. Nu har jag äntligen tagit tag i det här och ja, nu förstår jag. Allt.

Bara det faktum att boken utspelar sig i Helsingborg borde ju ha gjort att jag redan hade läst den. Att läsa om miljöer jag känner igen är mysigt (om man nu kan använda det ordet i detta sammanhang). Jag kan inte påstå att jag är expert på Helsingborg, men jag har varit där tillräckligt många gånger för att få tydliga bilder.

Det finns en ohygglig mängd karaktärer här, känns det som, men ungefär hälften av dem dör så det blir ju inte speciellt många kvar. Jag har egentligen aldrig svårt att hålla isär dem allihop, det är bara Tuvesson som jag har problem att komma ihåg vem hon är. Alla andra är väldigt tydliga vad gäller personlighet och drivkraft. Fabian Risk själv gillar jag inte alls. Han är så otroligt osympatisk och han må vara en duktig polis, men han är en pest att jobba ihop med. Jag suckar lite också när Fabian visar sig vara en av de där vanliga poliserna i svenska deckare som lyssnar på musik. Irene Lilja gillar jag inte heller, hennes "Har inte du en blå bil?" och liknande kommentarer gör mig vansinnig. Den danska polisen Dunja hoppas jag få träffa igen.

Många berättarröster är det också och det hade nog inte behövts för historien. Då hade dessutom boken kunnat kortas ner en del, den är nämligen alldeles för lång. Inte lång lika med tråkig, men lång lika med alldeles för utförlig. Tempot är det inget fel på. Trots tjockleken och pocketutgåva så är det snabbläst. Mest för att det är ohyggligt spännande. Ohyggliga är också sätten som folk mördas på. Det är otroligt raffinerat och jag kan inte låta bli att undra vilken typ av hjärna som har konstruerat detta. Det är rått och brutalt. Jag har förstått att många har stört sig på att det är mycket danska i dialogerna. Att läsa danska är inget problem för mig, men det som störde mig var att danskarna aldrig pratade danska med varandra. Bara med svenskarna. Något annat som irriterade mig rejält var alla ? efter meningar som Jag vet inte. Det är ingen fråga.

Själva motivet till allt som händer känns lite så där. Jag har svårt att köpa en del av grundhistorien, men eftersom resten är så bra så väljer jag att bortse från det. Att vara avundsjuk på en som mobbas och misshandlas känns märkligt, men visst, motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Att inte framkalla några känslor alls hos någon måste vara förfärligt. Även om jag har svårt att tro att någon kan vara bortglömd av precis hela världen.

Den här första delen lovar gott och jag ska självklart fortsätta läsa. Även om jag egentligen inte gillar när en huvudperson överskuggar mordgåtan, när brottet har koppling till polisen som ska lösa det. För att inte tala om hur less jag är på poliser som alltid hamnar i livsfara. Jag har förstått det som att nästa del handlar om det som bara nämns i förbifarten i Offer utan ansikte; det som hände i Stockholm som gjorde att Fabian flyttade hem till Helsingborg. Det ska bli intressant. Frågan är om inte den här serien måste smita före i läskön.

Avdelningen för olika funderingar:
Tar det inte en faslig tid för polisen att komma fram till att [spoiler]Claes och Rune är samma person[/spoiler]? Och hur är man egentligen funtad när man lämnar sin 14-årige(?) son ensam hemma för att fly ifrån förhållandet, när den andra föräldern ligger på sjukhus? Speciellt med tanke på att de var nyinflyttade och inte kände någon i grannskapet som kunde kolla till honom. Det gjorde mig fantastiskt irriterad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 3 014 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Offer utan ansikte: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Malinbooknerd.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.