"Pianostämmaren" av Stefan Tegenfalk

Författare: Stefan Tegenfalk
Titel: Pianostämmaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 4
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 december 2018




Första meningen: Som vanligt var de tre.

Baksidetext
En sextonårig flicka hittas död nära vattnet i Bromma, en närförort till Stockholm. Det rör sig om ett brutalt mord där gärningsmannen skickligt har dolt spåren efter sig. Alla utom ett - som han vill att polisen ska hitta.

Snart kastas Jonna de Brugge och de andra i Walter Gröhns grupp vid Stockholms länskriminalpolis in i jakten på en mördare som inte bara är osynlig, utan som också verkar sakna motiv. I takt med att utredningen fortskrider och poliserna tränger djupare in i den värld flickan levde i, framträder allt fler återvändsgränder. Jakten på mördaren förvandlas snart till en mardröm för Walter och hans grupp. Är allt bara en dimma av lögner? Vem talar sanning och vem går att lita på?

Min kommentar
Jag kan väl egentligen inte påstå att jag har sett fram emot att läsa Pianostämmaren, det har tagit emot. De böcker jag läst innan har visserligen inte varit dåliga, men det är mycket som har stört mig i dem. Den här fjärde boken om Walter Gröhn och Jonna de Brugge hör egentligen inte till de tidigare tre, den handlar om ett helt annat fall (tack och lov), men det är så klart alltid bäst att läsa i rätt ordning. Pianostämmaren är annorlunda jämfört med trilogin, framför allt så är den mycket bättre.

I början av boken så känner jag mig väldigt förvirrad. Det blev rörigt i mitt huvud av det här "29 dagar tidigare" och nedräkningen därifrån, dock var det bara på grund av att jag tänkte fel. När jag till slut fattade vad det faktiskt stod så gick det röriga över. Det här greppet är ju ganska vanligt i film. Jag gillar det inte bättre i en bok. Det blev väldigt uppenbart vad det var meningen att man skulle tro, så det gjorde jag ju så klart inte.

Karaktärerna är så väldigt många för många. I varenda bok är det nya åklagare, nya tekniker, nya rättsmedicinare. Känns det som i alla fall. Det gör tyvärr att jag aldrig egentligen lär känna någon av dem. Inte heller Walter eller Jonna. Walter har plötsligt blivit väldigt underlig, bara konstigare och konstigare. Han gör mig oerhört irriterad och han är typ den sämsta ledare jag kan tänka mig. Jag vet inte om det är meningen att han ska framstå så, men det är så jag tolkar honom på grund av vad han säger och gör. Journalisten Jörgen Blads lilla inhopp här känns bara krystat och konstigt. Jonna... ja, vad ska man säga om henne? Hon är väl den som verkar mest normal, men jösses, vad jag är less på poliser som alltid försätter sig själva i livsfara. Det händer ju i parti och minut i svenska deckare.

En annan huvudperson, som man måste nämna, är Linnea. Jag blir så otroligt ledsen/arg för hennes skull. Ingen ska behöva växa upp så där. Hennes föräldrar borde faktiskt inte få ha barn. De är varken statusprylar eller någon rättighet. Det är inte speciellt vanligt med deckare som berör, men den här gör det.

Själva utredningen känns trovärdig, den är lagom rörig och de famlar väldigt mycket i mörker. Det är dock lite trist att veta mer än polisen, allt blir så uppenbart då. Som till exempel vem som är mördaren, det var väldigt tydligt [spoiler]även om det inte var helt solklart vem denna var, om man säger så[/spoiler].

Jag har förstått det som att det är/var meningen att det skulle komma fler, så kallade, fristående delar i den här serien. Nu har det gått drygt sex år sedan Pianostämmaren släpptes och det har fortfarande inte kommit någon ny. Det är synd om Stefan Tegenfalk har slutat skriva, nu när han verkligen kom igång.

Avdelningen för olika funderingar:
Det finns väldigt mycket att fundera på när det gäller den här serien/boken. Vad heter egentligen Pihlblad i förnamn? Han är den enda som inte verkar ha något. Varför har Jonnas far skyddad identitet? Det hade man ju hoppats få veta i nästa bok. Detsamma gäller hur det ska gå för Jonna och Peter. För att inte tala om Walter och Ella. Och hur kan man inte veta vad en stämgaffel är?

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,8 (beräknat på 149 betyg).
På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 99 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Pianostämmaren: Annikas litteratur- och kulturblogg, Fru E:s böcker och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den felande länken" av Stefan Tegenfalk

Författare: Stefan Tegenfalk
Titel: Den felande länken
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 455
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 3
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2018




Första meningen: Hon var inte rädd, bara vaksam.

Baksidetext
Kriminalkommissarie Walter Gröhn har inte varit sig lik sedan han blev fråntagen utredningen av de brutala morden på några av rättsväsendets viktigaste företrädare. Han beslutar sig för att ta semester och resa till Frankrike för att söka efter svar med hjälp av sina kontakter inom Europol. Även kriminalassistent Jonna de Brugge har blivit bortkopplad från fallet. Hon har dessutom en internutredning hängande över sig, förorsakad av att hon förhastat stormade en husvagn i jakten på den efterlyste Tor Hedman.

I väntan på att internutredningen ska bli klar, fattar Jonna ett ödesdigert beslut. Ett beslut som inte bara kommer att påverka hennes framtid inom polisen, utan också leda henne in på en mörk väg kantad av databrott, olagliga undersökningar och en mardrömsliknande jakt där hon tvingas kämpa för sin egen överlevnad.

Min kommentar
I min utmaning att läsa klart serier har turen kommit till det som skulle vara sista delen i en trilogi. Eftersom jag alldeles nyligen läste förra delen så hade jag den i hyfsat färskt minne och då fanns det naturligtvis tillbakablickar. Något jag saknade i den tidigare boken. Om du ska läsa den här serien så rekommenderar jag att du läser dem nära efter varandra. Det blir krångligt att hålla ordning på allt.

Jag kan nog tycka att det finns för många trådar här och eventuellt även för många perspektiv. Vi får följa Walter, Jonna, Mentorn, Jörgen Blad, Tor Hedman, Colette och Mjasník. Nedslagen i varje tråd/perspektiv är ofta så korta att jag inte hinner bli engagerad innan vi byter till någon annan. Det enda jag känner är irritation. Mjasníks tråd hade nog inte ens behövts, tycker inte den tillför något alls.

Den jag nog tycker bäst om är Jonna, jag kan känna igen mig lite i henne. Hennes agerande är dock obegripligt ibland, det får mig att undra hur hon överhuvudtaget lyckades bli polis. Journalisten Blad gör mig nästan deprimerad, människotypen är tyvärr bekant, men mycket roligare att läsa om än att stöta på i verkligheten.

Något som jag tycker i stort sett alla karaktärer har gemensamt, speciellt de som gnäller över hur fördomsfulla andra är, är att de är inskränkta. De är precis likadana som de de säger sig avsky på grund av det ena eller andra. Klassisk projicering, om du frågar mig, och tyvärr är även den här människotypen alltför bekant.

Den existentiella frågeställningen, som borde vara en naturlig del med tanke på temat, nämns knappt. Egentligen är det bara Walter som ibland reflekterar över konsekvenserna genom att dra till med några meningar.

Språket är lättläst och flyter på bra. Här finns inget jag hänger upp mig på. Förutom att i e-boken skrivs ofta förkortningarna med gemener. Det blir svårt att läsa fn, eu, usa, cia, fbi... Det som gör läsningen extra rolig är de många ovanliga och roliga liknelserna som duggar tätt.

Det känns som att det finns många lösa trådar kvar och det är oklart vem som egentligen var inblandad i vad. Allt behöver givetvis inte få något svar, men jag hoppas ändå gärna få några i nästa bok (för så klart finns det en fjärde, fristående dock, sägs det). Bland annat frågan om Alexander. Jag förstår inte riktigt hans roll så här långt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 162 betyg).
På Goodreads hade den 3,32 i genomsnitt (beräknat på 95 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den felande länken: Nilmas bokhylla, Annikas litteratur- och kulturblogg och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Nirvanaprojektet" av Stefan Tegenfalk

Författare: Stefan Tegenfalk
Titel: Nirvanaprojektet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 2
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 september 2018




Första meningen: Gunter Himmelmann stängde av datorn och såg ut genom panoramafönstret.

Baksidetext
Leo Brageler är spårlöst borta. Forskningschefen som är skyldig till flera brutala mord tycks ha försvunnit från jordens yta och i månader står utredningen och stampar.

Kriminalkommissarie Walter Gröhn letar förgäves efter öppningar när ett gisslandrama plötsligt leder jakten i en oväntad riktning. Allt pekar på att Brageler hålls fången, men av vem? Och varför? Samtidigt uppstår misstankar om en läcka i utredningen. Någon inom polishusets väggar verkar göra allt för att förhindra att Brageler hittas. En specialgrupp tillsätts och återigen jobbar Walter och Jonna de Brugge sida vid sida, mot en fiende som hela tiden tycks vara steget före.

Frågorna blir allt fler och svaren de hittar allt mer skrämmande. Snart står det klart att morden som Brageler är skyldig till bara utgör toppen av ett isberg.

Min kommentar
För evigheter sedan (nästan fyra år) så läste jag första delen i den här serien. Som jag minns det gillade jag den inte speciellt mycket, därför har andra delen fått stå oläst väldigt länge. När jag började läsa Nirvanaprojektet insåg jag att jag inte kom ihåg något alls från Vredens tid och läste min recension för att fräscha upp minnet lite. Jag blev överraskad över att den lät ganska positiv, det var ju inte alls så jag kom ihåg det. Inte hjälpte det med detaljerna heller och det finns ingen resumé i boken, så ska du läsa serien, läs delarna tätt inpå varandra.

Lässtunderna i början av boken var tyvärr väldigt korta, vilket inte är att rekommendera för en bok med en otrolig mängd karaktärer. Varav merparten i och för sig var med även i första delen, men den kom jag ju knappt ihåg. Mycket av historien kommer tillbaka till mig under läsningen, men för min del hade det inte skadat med en resumé. Jag hade lite svårt att komma in i boken på grund av alla olika hopp, men till slut så lyckades jag.

Här ligger fokus på handlingen, inte så mycket på karaktärerna. Jag tycker jag lär känna både Walter och Jonna tillräckligt väl och jag får veta vad som driver dem, vilket räcker för mig. Det är så skönt att inte behöva ta del av huvudpersonernas personliga problem sida upp och sida ner. Jag gillar Jonna. Ja, Walter också. De verkar så omaka, men de är väldigt lika. Det finns många andra som kan göra anspråk på att vara huvudpersoner, men dem tänker jag inte gå in på. Personligen så har jag svårt för att läsa om korrumperade poliser/myndighetspersoner och den biten är jobbig för mig.

En del saker är lite för detaljerat beskrivet för mig. Jag bryr mig liksom inte om vad de har i kylen eller exakt hur de går till sitt kontor (hur många trappor de går uppför, hur de trycker på hissknappen, hur många dörrar de öppnar och så vidare). Här hade det lätt kunnat kortats ner betydligt. Boken hade nog också vunnit en del på att ha kortare kapitel, vilket förmodligen hade ökat tempot också.

Själva forskningen, som väl får betraktas som huvudtema, vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om vad gäller trovärdigheten. Moraliskt och etiskt vet jag precis vad jag tycker. För att göra det enklare för mig så bestämde jag mig för att inte ifrågasätta den, utan bara åka med.

Man skulle kunna tycka att det kunde bli rörigt med alla olika trådar som kastas ut, utan att egentligen fästa i något. Förvånansvärt nog så funkar det. Riktigt bra. Det blir spännande och orsakar så många frågor. Som man inte får svar på i den här delen. Vem dödade egentligen tyskarna? Och varför? Ska snart läsa tredje delen och där hoppas jag att allt knyts ihop på ett tillfredsställande sätt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 209 betyg).
På Goodreads hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nirvanaprojektet: Annikas litteratur- och kulturblogg, Boklysten och Nilmas bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Vredens tid" av Stefan Tegenfalk

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 1
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 december 2014






Första meningen: Armbandsklockans glas var sprucket och urverket hade stannat på elva minuter över fem.

Baksidetext
En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord - en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga. Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.

Min kommentar
För några år sedan läste alla de här böckerna om Walter Gröhn. Alla utom jag. Till och med sambon. Och alla älskade de dem. Jag blev ju otroligt nyfiken och köpte de tre första delarna, men de har stått där olästa i hyllan. Nu har jag äntligen läst första delen.

Redan från start gillar jag den buttre Walter, även om han påminner väldigt mycket om stereotyp-kriminalaren, men han är i alla fall varken neurotisk eller drogmissbrukande. Däremot har han väldigt svårt för relationer. Det antyds en del om hans bakgrund, men den kanske vi får veta mer om i efterföljande böcker. Jag tycker om samspelet (eller bristen på) mellan Walter och Jonna, det ska bli intressant att läsa vidare och se hur det hela utvecklas.

Det som drar ner betyget är mängden karaktärer, det fullkomligt vimlar av poliser, åklagare och andra. Många av dem hänger säkert också med till de andra delarna, men just här blev det för många. Sidohistorien med de imbecilla bovarna blir bara för mycket och jag blir faktiskt lite uttråkad där. Det kommer också en del väldigt ointressanta utvikningar om vad Jonna gör på nätterna (när hon är sjukskriven) och tempot är på tok för långsamt. Snigelfarten beror nog mest på de många långa förklaringarna om ditten och datten samt alla upprepningar. Jag får läsa samma sak flera gånger; när det händer, när den/de inblandade tänker på det som hänt, när det som hänt förklaras för någon annan och det är ett säkert sätt att få mig att tappa intresset. Det är helt enkelt lite för omständligt allting.

Jag, som plötsligt upptäckt att jag är svag för bra liknelser, får mitt lystmäte. Faktum är att de är väldigt träffsäkra, men tonen och mängden passar inte riktigt i en deckare som vill vara hårdkokt. Historien är också en aning osannolik, men det stör mig inte om det är bra gjort och det får jag nog säga att det är här. Temat är väldigt intressant, korruption inom rättsväsendet och journalisters gå-över-lik mentalitet, men det slarvas bort i en alldeles för tillkrånglad historia.

Vem förövaren är var inte någon hemlighet, det var ganska uppenbart redan från början, men det gjorde inget. Ganska många lösa trådar blir kvar i slutet, förhoppningsvis knyts de ihop i del två och tre. Jag läste att tanken var att det bara skulle bli en enda bok från början, men eftersom den skulle blivit nästan trettonhundra sidor så delades den upp i tre delar. De två nästkommande står som sagt redan i hyllan och de tänkte jag nog ta mig an hyfsat snart.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 (beräknat på 313 betyg).
På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 138 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vredens tid: Annika, Lotten och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.