"Demonologi för nybörjare" av Caroline L. Jensen

Författare: Caroline L. Jensen
Titel: Demonologi för nybörjare
Genre: Skräck
Antal sidor: 316
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Kalla kulor
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2015




Första meningen: "Vi borde låta allt gå åt helvete."

Baksidetext
Gud har gått in i väggen, och i helvetet planerar Beelzebub uppror mot Satan. Dessutom tänker han släppa loss helvetets alla demoner på jorden. Allt detta är Isak omedveten om när han som vanligt går till vaktmästarjobbet på sin gamla skola. Men när Beatrice, grannens allvetande råtta, förklarar för Isak att det enbart är han som kan förhindra apokalypsen, OCH rädda sin älskade, ondskefulla lillasyster, tvingas han ge sig ut på en resa genom helvetets nio kretsar för att möta Satan.

Min kommentar
Den här boken dök upp förra hösten och bara titeln (och baksidetexten) gjorde mig väldigt nyfiken. Dessutom så har jag ju gillat alla noveller jag läst av Caroline L. Jensen. Trots detta så blev inte boken läst. Förrän nu. Den borde ju passa perfekt en månad som går i skräckens tecken.

Jag blev väldigt överraskad när jag började läsa. Om det var något jag inte hade väntat mig så var det en rolig bok och det låter kanske besynnerligt, men det var den. Hejdlöst rolig. Jag bara älskar den här typen av humor. Och anti-hjältar. Det är nämligen så att de som kan rädda världen är två vanliga tonårskillar, det finns inget hjälteskimmer över dem överhuvudtaget. Humorn tillsammans med det mörkt mörka gör att det blir kärlek vid första ögonkastet.

Det är svårt att skriva något vettigt om den här boken och jag har ingen aning om var jag ska börja. Kanske dyker vi rätt ner i Helvetet. Beskrivningen av Helvetet är väldigt detaljerat, jag är inte speciellt insatt i hur det sägs se ut där, men det känns som att författaren har gjort grundlig research. Vi får veta vilka syndare som finns i varje krets och ibland får vi även några namn på de som sitter där. Jag fångas helt och hållet i de underbara beskrivningarna av hur syndarna straffas och favoriten var nog straffet för grooming. Personligen tyckte jag att minst en person saknades i gänget Judas, Brutus och Stalin.

Karaktärerna är väldigt lätta att tycka om (kanske inte demonerna då, men till och med Lucifer har försonande drag) och förutom anti-hjätarna så är favoriterna draken Blärp (jajamän, det finns en drake här också) och råttan Beatrice. Jag är nog ganska svag för talande djur. Relationen mellan Isak och hans medhjälpare Rufus är på gränsen till vacker, det här är äkta bromance.

Vardag blandas vilt med övernaturligheter, ingenting känns omöjligt. Grannar och vänner (ja, ett helt bostadsområde) blir besatta av demoner, men det är inget konstigt med det. Ibland är det splattervarning, men på något sätt så passar det in här och jag störs inte av det. Tonen genom hela boken är fantastisk. Det är en ordentligt skruvad bok, men ändå inte helt sjuk.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 4,2 (beräknat på 15 betyg).
På Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 33 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Demonologi för nybörjare: C.R.M. Nilsson, Vargnatts bokhylla och Bokhuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Crimebook" av Rasmus Finnhult

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Förlaget Orda
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Kartonnage
Källa: Rec ex
Utläst: 27 december 2014






Första meningen: Han hade läget under kontroll.

Baksidetext
En åldring med invandrarbakgrund hittas död på en bilfirma, hängande i en kätting. Han har blivit torterad på ett synnerligen bestialiskt sätt. Några dagar senare hittas en välbärgad porrfilmsdistributör i en rullstol framför Lunds domkyrka, även han bragd om livet på ett sällsynt plågsamt sätt.

Lunds nyinrättade och högteknologiska kriminalavdelning, med kriminalkommisarie John Hulth i spetsen, sätts på svåra prov då fler människor sannolikt kommer att mista livet om gruppen inte anstränger sig till sitt absolut yttersta.

Mördaren verkar hämta inspiration från Crimebook, en snabbt växande sajt där hat är drivkraften, från vilken han plockar människor som han använder som pjäser i sitt morbida spel. Utredningen försvåras ytterligare när Hulth upptäcker att en av hans egna teammedlemmar deltar i spelet.

Min kommentar
Jag har alltid varit svag för böcker som utspelar sig där jag bor/har bott, vilka var mycket lättare att hitta när jag bodde i Göteborg. Sedan jag flyttade söderut så har det visat sig vara svårt att hitta sådana. När jag då hittade en bok som utspelade sig i Lund och dessutom påstods handla om en högteknologisk kriminalavdelning så blev jag eld och lågor och var bara tvungen att skaffa mig den.

Det första jag reagerar på, negativt, är den så kallade högteknologiska biten. De har datorer. Jag väntade i hela boken på att det skulle bli högteknologiskt, men väntan var förgäves. Det enda som triggar mitt tekniska nörderi är idén med en crimebook och jag har inte alls svårt att köpa att det skulle kunna finnas. Och så gillar jag Ibrahims efternamn, Agil, vilket torde vara lite programmerarhumor. Av den bästa sorten.

Den här boken innehåller dessvärre mycket av sådant som jag har svårt för. Det mesta förklaras väldigt detaljerat och många saker helt i onödan, som att app är en förkortning av applikation. Om man inte skulle veta det så är det ingen kunskap som behövs. Något som nästan är ännu värre är när jag hela tiden känner att jag blir pådyvlad massor av åsikter, jag vill bara ha en beskrivning av läget för att dra mina egna slutsatser, men här blir jag skriven på näsan vad jag ska tycka. Författaren har också använt sig av metoden att kursivera ord som han vill betona, vilket jag bara upplever som störande.

Jag får ingen direkt känsla för någon av poliserna, men den som känns mest äkta är nog Ibrahim (han med det kul namnet). Samspelet mellan poliserna känns inte helt äkta, jag får känslan av att författaren försökt få till en humoristisk dialog, men i stället blir det bara krystat och konstigt. Och den där musikgenen som många litterära kriminalare har, är den inte lite förlegad? Förutom musikreferenserna så vimlar det också av filmcitat. De flesta av båda sorter går mig spårlöst förbi.

Mot slutet blir det en faslig massa tillbakablickar, som på något sätt ska förklara alltihop(?). Förmodligen var jag inte riktigt skärpt när jag läste för jag blev bara förvirrad. Själva upplösningen är, för mig, väldigt oväntad. Jag såg inte alls det komma. Det sägs att det är en uppföljare på väg, förmodligen vill jag läsa den bara för att få bekräftat att Crimebook var en typisk debut och alla barnsjukdomar bara tillfälliga.

Boktipset hade inget estimerat betyg och bara ett enda betyg var satt. Det var en etta.
På Goodreads hade ingen betygsatt den.
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Crimebook: Annika och Läsa & Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"God jul" av Jonas Karlsson

Genre: Drama
Antal sidor: 166
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2014






Första meningen: Som Frida minns det var det Brors förslag med adventsljusstakarna.

Baksidetext
Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.

Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.

Min kommentar
Jonas Karlsson tillhör mina favoritskådisar och när jag upptäckte att han dessutom är författare så var ju inte tvekan stor. Jag har tidigare läst noveller av honom, men detta är hans romandebut och den passar ju väldigt bra som julläsning.

God jul är precis lika underfundig som jag förväntade mig, det verkar vara Jonas Karlssons varumärke. Det här är en berättelse som skulle ha kunnat utspela sig på vilken myndighet som helst i Sverige. Huruvida den passar in på andra länder kan jag inte uttala mig om. En kort tid i mitt liv jobbade jag som kommunalanställd (dock inte på kommunhuset) och detta skulle kunna varit taget direkt ur verkligheten. Faktiskt skulle det kunna handla om Sverige i stort, med alla myndighetspersoner i spetsen.

Det är en träffsäker tragikomisk berättelse om vad som kan hända när det kommer direktiv uppifrån utan närmare förklaringar om vad man vill uppnå. Information om vem som ska ha ljusstake skickas ut enligt need-to-know basis och naturligtvis blir det fel. Det komiska blir sedan när allt ska redas ut. Och naturligtvis blir det ännu mer fel. Faktiskt påminner alltihop lite om ett avsnitt av Starke man. Slutklämmen är brutal och välförtjänt.

Här härskar Jantelagen i all sin prakt, ingen är förmer och ingen får sticka ut. Allt berättas dessutom helt humorlöst, vilket gör det sanslöst roligt.

Boktipsets estimerade betyg var 3,1 (beräknat på 101 betyg).
På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 62 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om God jul: Endast Eböcker, Bokslukarna och Fru E:s böcker.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Sanning" av Peter Temple

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 397
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Truth
Översättare: Johan Nilsson
Serie: -
Förlag: Kabusa böcker
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 december 2014






Första meningen: På Westgate Bridge, bakom dem en lägenhet i Altona, en död kvinna, egentligen en flicka, smutsigt hår, rödfärgat, ljust vid rötterna, hon hade blivit knivhuggen fler gånger än man kunde räkna, magen, bröstet, ryggen, ansiktet.

Baksidetext
Stephen Villani, den ärrade chefen för Victoriapolisens mordrotel, kallas till en lyxvåning i centrala Melbourne. I ett badkar av glas ligger en ung kvinna med bruten nacke.

Det visar sig att den kvävande heta staden ruvar på fler döda kroppar. När tre män, till synes utan koppling till kvinnan i det fashionabla höghuset, hittas brutalt lemlästade blir det uppenbart att Villanis ansträngningar att hitta de skyldiga motarbetas, både av människor med makt och av människor i hans närhet. Dag och natt lever Villani med sitt arbete, med blodet och smutsen, sorgen och vreden.

Min kommentar
Det är inte alltför ofta jag läser något från Australien, så jag blev väldigt nyfiken på Peter Temple för något år sedan. Egentligen var det nog hans Mörk kust jag blev sugen på när jag läste om den, men det var Sanning som jag hittade i bokhandeln. När jag såg att Sanning gjorde att Peter Temple fick Australiens främsta författarpris och att den dessutom var nominerad till Årets bästa översatta deckare 2011 av Svenska Deckarakademin så var jag ändå ganska nöjd.

De tre första sidorna får mig nästan att sluta läsa och jag tänker att det inte finns någon möjlighet alls att jag står ut i nästan 400 sidor. Det är bara en hel hög med namn på fullkomligt okända personer och referenser till händelser som jag inte känner till. Dessutom skrivet på ett sätt som gör det nästan omöjligt att hänga med. Först tänkte jag skriva det här inlägget på samma sätt som boken är skriven, men jag gav upp och hittade i stället någon som redan gjort det. Om du vill få ett exempel på språkbehandlingen så kolla in detta. Det är olidligt.

Den här boken innehåller det mesta av det jag inte gillar. Det vimlar bland annat av karaktärer, av vilka hälften verkar vara något slags polis. De flesta poliser verkar dessutom vara någon typ av chef. Många av dem dyker upp bara lite sporadiskt, men visar sig sedan ha betydande roller. Ingen av dem får jag någon som helst känsla för. Berättelsen innehåller nästan lika mycket tillbakablickar som nutid och för att göra det hela ännu värre så är dåtiden inte separerad från nutiden på något sätt, allt blandas huller om buller, vilket gör det väldigt svårt att veta var de börjar och slutar. Här finns också mängder av fullständigt kryptiska referenser till saker som tydligen hänt tidigare och flera gånger så får jag känslan av att det måste finnas en bok innan denna. Det finns det inte. Visserligen hänger den löst ihop med Mörk kust, men huvudpersonen i Sanning har bara en biroll i Mörk kust. Det kan ju ändå vara så att en del av det som refereras till finns med där, det vet jag inte och tänker inte heller ta reda på. Alltihop kryddas dessutom med massa obegripliga uttryck, som möjligtvis kan vara australiensisk slang, och mycket lokal politik, som jag inte alls förstår.

Detta är det svartaste svarta och det finns inte minsta ljuspunkt. Det finns inga fantastiska miljöbeskrivningar som kan lyfta upp humöret, jag kan i stort sett befinna mig var som helst i världen (där det är olidligt varmt och stora skogsbränder rasar). Min bild av australiensare, som hittills varit väldigt positiv, svärtas ner totalt. De är tydligen macho-idioter allihop. Ingen är sympatisk.

Med detta sagt så finns det en del svart humor, som tilltalar mig, och efter de första 100 sidorna eller så blir det också lite spännande. Om man bortser från den töntiga sidohistorien med branden, familjen och slutet. Jag gillar ändå hur det hela knyts ihop och faktum är att jag tycker om historien, bara inte sättet den berättas på.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 1,9 (beräknat på 30 betyg).
På Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 1251 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sanning: Bokberoende, Läsa & Lyssna och Annika.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Vredens tid" av Stefan Tegenfalk

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 1
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 december 2014






Första meningen: Armbandsklockans glas var sprucket och urverket hade stannat på elva minuter över fem.

Baksidetext
En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord - en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga. Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.

Min kommentar
För några år sedan läste alla de här böckerna om Walter Gröhn. Alla utom jag. Till och med sambon. Och alla älskade de dem. Jag blev ju otroligt nyfiken och köpte de tre första delarna, men de har stått där olästa i hyllan. Nu har jag äntligen läst första delen.

Redan från start gillar jag den buttre Walter, även om han påminner väldigt mycket om stereotyp-kriminalaren, men han är i alla fall varken neurotisk eller drogmissbrukande. Däremot har han väldigt svårt för relationer. Det antyds en del om hans bakgrund, men den kanske vi får veta mer om i efterföljande böcker. Jag tycker om samspelet (eller bristen på) mellan Walter och Jonna, det ska bli intressant att läsa vidare och se hur det hela utvecklas.

Det som drar ner betyget är mängden karaktärer, det fullkomligt vimlar av poliser, åklagare och andra. Många av dem hänger säkert också med till de andra delarna, men just här blev det för många. Sidohistorien med de imbecilla bovarna blir bara för mycket och jag blir faktiskt lite uttråkad där. Det kommer också en del väldigt ointressanta utvikningar om vad Jonna gör på nätterna (när hon är sjukskriven) och tempot är på tok för långsamt. Snigelfarten beror nog mest på de många långa förklaringarna om ditten och datten samt alla upprepningar. Jag får läsa samma sak flera gånger; när det händer, när den/de inblandade tänker på det som hänt, när det som hänt förklaras för någon annan och det är ett säkert sätt att få mig att tappa intresset. Det är helt enkelt lite för omständligt allting.

Jag, som plötsligt upptäckt att jag är svag för bra liknelser, får mitt lystmäte. Faktum är att de är väldigt träffsäkra, men tonen och mängden passar inte riktigt i en deckare som vill vara hårdkokt. Historien är också en aning osannolik, men det stör mig inte om det är bra gjort och det får jag nog säga att det är här. Temat är väldigt intressant, korruption inom rättsväsendet och journalisters gå-över-lik mentalitet, men det slarvas bort i en alldeles för tillkrånglad historia.

Vem förövaren är var inte någon hemlighet, det var ganska uppenbart redan från början, men det gjorde inget. Ganska många lösa trådar blir kvar i slutet, förhoppningsvis knyts de ihop i del två och tre. Jag läste att tanken var att det bara skulle bli en enda bok från början, men eftersom den skulle blivit nästan trettonhundra sidor så delades den upp i tre delar. De två nästkommande står som sagt redan i hyllan och de tänkte jag nog ta mig an hyfsat snart.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 (beräknat på 313 betyg).
På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 138 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vredens tid: Annika, Lotten och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"En fransk curry" av Richard C. Morais

Genre: Drama
Antal sidor: 343
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Hundred-Foot Journey
Översättare: Ylva Stålmarck
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2014
Format: e-bok
Källa: Rec ex
Utläst: 12 december 2014




Första meningen: Jag, Hassan Haji, föddes som det andra av sex barn ovanpå min farfars restaurang på Napean Sea Road i vad som då kallades för West Bombay, två decennier innan denna storstad döptes om till Mumbai.

Baksidetext
Kärleken till god mat får den stora familjen Haji att trotsa fattigdomen och starta restaurang i Bombays finare kvarter. Men alla ser inte välvilligt på deras klassresa och snart tvingar en tragedi dem att fly landet.

När de senare, i en fransk alpby, öppnar sin enkla indiska servering mittemot en prisad lyxrestaurang står katastrofen åter för dörren. Den unge Hassan Haji är en virtous i köket, men stjärnkocken Madame Mallory skyr inga medel för att driva bort familjen – något som dock visar sig bli Hassans biljett till Paris och hans chans att öppna en egen gourmetrestaurang.

Min kommentar
Jag älskar mat, både att äta och att laga den, och "utländsk" mat ligger mig extra varmt om hjärtat, eftersom den faktiskt ofta smakar något. Dessutom har jag ett speciellt gott öga till filmer regisserade av Lasse Hallström. När jag då upptäckte den här boken, om matlagning och kanske mest indisk, som också filmatiserats av Lasse Hallström, var det ingen som helst tvekan.

Det börjar bra, med den intressanta familjen Haji och massor av mat, med tillhörande dofter. Det är många och långa beskrivningar av slaktade djur med tarmar som ramlar i golvet och avloppsrännor röda av blod. Här är också en del inte så angenäma dofter. Det känns som att det här skulle kunna bli en favorit.

Sedan händer något. Familjen flyttar till London och här någonstans börjar jag tycka att det känns lite rörigt. Och faktiskt även lite segt. När de sedan flyttar vidare till Frankrike så blir det ännu rörigare och karaktärerna börjar kännas som skuggfigurer, utan någon som helst substans. Det dyker upp den ena efter den andra, som inte tillför något till historien och som jag inte heller får lära känna.

Det här med de ytliga karaktärerna är egentligen inget som jag brukar reagera på, men här blir det till och med för mycket för mig. Inte ens Hassan, som ju är huvudperson, lär jag känna. I stort sett får jag bara veta hur bra han är på att laga mat. De enda karaktärer som jag faktiskt upplever som intressanta är Mallory och Papa. Deras första möte får mig att skratta högt. Det är en kulturkrock av Guds nåde.

Det som ändå stör mig allra mest och som faktiskt får mig att helt tappa läslusten är att författaren inte verkar ha koll på årtal eller priser. Hassan föds 1975 och såvida inte detta är en framtidsvision så stämmer ingenting. Det pratas om börskrasch när Hassan är 40 (vilket skulle vara 2015) och boken slutar när han är runt 42 (alltså ca 2017). Det är ganska många sådana här händelser som jag inte alls får ihop med årtalen. Inte heller priserna verkar stämma, de verkar allihop vara omräknade med fel valutakurs. Eller vad sägs om en maträtt för € 170? Jag var faktiskt tvungen att kolla upp detta och på en restaurang med två stjärnor i Frankrike 2014 kostar en hel meny (3 till 6 rätter) mellan € 50 och € 120. Det är typiskt sådant här som får mig att tappa fokus och börja fundera på vad mer som är fel. Kanske inte det man vill uppnå som författare.

Det positiva är att maten är fantastiskt beskriven, men då kan jag lika gärna läsa en kokbok. I alla fall så ser jag fram emot filmen nu.

Boktipsets estimerade betyg var 4,4 (beräknat på 19 betyg).
På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 11061 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En fransk curry: Lotten, C.R.M. Nilsson och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Polis" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 606
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Politi
Översättare: Per Olaisen
Serie: Harry Hole 10
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 december 2014






Första meningen: Den sov där inne, bakom dörren.

Baksidetext
När en Oslopolis hittas mördad vid samma datum och på samma plats där han många år tidigare utrett ett mord kan det knappast betraktas som en slump. Och när samma sak drabbar två andra poliser inom loppet av några månader är mönstret lika tydligt som skrämmande. Inget av de gamla brotten blev någonsin uppklarat. En brutal mördare med bestialiska metoder går lös.

Polisen står helt utan spår och, vad värre är, de saknar sin allra bästa utredare.

Samtidigt ligger en svårt skadad man i koma på sjukhuset. Ingen får veta hans namn. Inte ens de vaktande poliserna får komma patienten nära.

Min kommentar
Ja, jösses. Alla som läst Gengångare vet precis vilken enastående cliffhanger som avslutade den boken. Dog Harry? Om du fortfarande inte vet så har du uppenbarligen inte läst Polis. Det borde du göra. Och i det här inlägget får du i alla fall inte veta om han lever eller är död. Trots cliffhangern i Gengångare så har jag inte kommit mig för att läsa uppföljaren förrän 1,5 år senare. Eller kanske tack vare. Ville jag verkligen veta? Nu har jag i alla fall läst och nu vet jag.

Här dyker upp mängder av gamla bekanta och i de flesta fall känns det som att träffa gamla vänner som man inte sett på ett tag. En del av karaktärerna är dock inte speciellt sympatiska. Det är väldigt många personer, men många är som sagt redan kända och de nya introduceras på ett naturligt sätt och i ett lagom tempo. Den ena mer galen än den andra. Jag har aldrig problem med att hålla reda på vem som är vem. Det finns inte direkt några krystade karaktärer, alla tillför något, men minst en av dem hade inte behövts för själva intrigen.

Det är otroligt svårt att läsa i normal takt, jag vill hela tiden skumma texten för att få veta vad som hänt och ibland känns det som att jag faktiskt håller andan. De sista 100 sidorna är nästan som snabba ögonblicksbilder från minst tre olika händelser. Det är oerhört stressande, olidligt spännande och en rejäl pulshöjare.

Som vanligt är det fullständigt omöjligt att gissa vem som är mördaren, det enda jag vet när jag läser är att inget är vad det verkar vara. Här finns så många vändningar och villospår att jag ibland måste gå tillbaka och se vad jag har missat. Hela tiden är jag osäker på vem Nesbø ska ta livet av härnäst, för han kan döda vem som helst. Man kan inte vara säker på att ens favoriter överlever. Vid ett tillfälle vill jag bara ropa högt "Nej, nej, öppna inte!", men det gör h*n. Och sedan finns h*n inte mer, till min stora sorg.

När det gäller bra serier, som denna, så bör man läsa böckerna i ordning. Det händer så mycket med karaktärerna som förklarar sådant som händer sedan att det nästan blir omöjligt att hänga med annars. Om man känner att man absolut inte orkar med tio böcker, men ändå vill lära känna Harry Hole, så tror jag att det skulle funka att börja med Snömannen (sjunde delen), men efter den hänger alla böckerna väldigt tätt ihop. Dock rekommenderar jag att man börjar från början och i ordning. Jag vågar nästan påstå att Nesbø är oöverträffad vad gäller klurighet, intriger, överraskningar och att knyta ihop säcken. Jag älskar det.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 (beräknat på 263 betyg).
På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 9470 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Polis: Lotten, Romeoandjuliet och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Kvinnorna på stranden" av Tove Alsterdal

Genre: Thriller
Antal sidor: 364
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 december 2014






Första meningen: Båten krängde till och utsikten genom det lilla fönstret förändrades.

Baksidetext
I gryningen vaknar Terese från Järfälla på en strand i södra Spanien. Hon vinglar ner till havet och kliver på liket av en afrikansk man.

I skydd av natten smyger en kvinna i land i hamnen intill. Hon har smugglats över havet och räddats ur vågorna. Hennes namn är Mary, men inte länge till.

I New York försöker Ally få tag i sin man som är en känd frilansjournalist. Han har åkt till Paris för att skriva om människohandel och slaveri. Ally trotsar sin cellskräck och tar ett plan över Atlanten för att söka reda på honom. Det blir en resa in i det mörkaste av Europa och djupt in i hennes eget förflutna.

Kvinnorna på stranden är en svart thriller om tre kvinnor, tre liv som förändras brutalt. Tre vägar kommer att korsas vägar som leder dit inga lagar når, där ondskan styr bakom vackra fasader och människor kan köpas och säljas, byta skepnad eller dö.

Min kommentar
Den här boken har stått och väntat på att bli läst i 2,5 år och lustigt nog så gick Tove Alsterdal och vann pris för årets bästa svenska deckare (för en annan bok dock) bara en vecka innan jag började läsa denna. Det gjorde ju att jag blev än mer nyfiken och började läsningen med gott hopp.

Det dröjer inte speciellt länge innan jag upptäcker att jag inte alls förstår huvudpersonen Ally. Jag har inga problem med att förstå att hon gör allt hon kan för att hitta sin man, men sättet hon gör det på är obetänksamt. Utan att fundera på varför, till exempel, ett telefonnummer står i mannens anteckningsbok så ringer hon det. Inga funderingar på varför det är antecknat eller om den som är i andra änden hör till de goda eller de onda. Hon är naiv och jag upplever henne ibland som ganska korkad. Hon är inte speciellt trovärdig.

Temat är aktuellt och även förra boken jag läste handlade om människohandel och slaveri, även om Kvinnorna på stranden handlar mer om själva "transporten" och om hur mycket ett människoliv är värt. Med ett räkneexempel får vi veta att en slav i modern tid bara är värd en bråkdel av vad en slav var värd på 1800-talet. För samma pris (omräknat till dagens värde) får man nu 4000 stycken i stället för en. Tyvärr känns detta helt sant.

Berättaren är, till större delen Ally, i jag-form och det kan vara så att jag har svårt för det, men något är det som gör att jag inte alls fångas av berättelsen. Det kan också bero på att det är lite för omständligt berättat och lite för många detaljer, ibland beskrivs fullständigt ovidkommande saker väldigt noggrant. Tempot är långsamt och faktiskt blir jag vid några tillfällen ganska uttråkad. Det tar liksom aldrig fart. Slutet har jag också ett par invändningar mot, det största är att två fel faktiskt inte gör ett rätt.

Det som gör att jag ändå vill läsa fler böcker av Tove Alsterdal (har redan I tystnaden begravd) är att Kvinnorna på stranden är hennes debut och som sådan är den väldigt lovande. Jag gillar att hon vågar ta ut svängarna och låter fullständigt oväntade (och ovanliga saker) hända. Jag gillar att bli överraskad.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 (beräknat på 130 betyg).
På Goodreads hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 106 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kvinnorna på stranden: Bokbabbel, Bokbrus och Bokstunder.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Lång väg hem" av Eva Dolan

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 414
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Long way home
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Zigic & Ferreira 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 27 november 2014






Första meningen: Det sista han kom ihåg var mönstret på heltäckningsmattan - taggiga ränder i mörkblått och ljuslila, som blåmärken efter föremål från en främmande värld - och en stålförstärkt tåhätta som kom emot ansiktet.

Baksidetext
En man bränns till döds i ett trädgårdsskjul i en förort.

Kriminalkommissarie Zigic och kriminalpolis Ferreira kallas in från Peterboroughs hatbrottsenhet för att utreda mordet. Offret identifieras snabbt som illegal arbetsinvandrare, och en man som flera människor mycket väl kan ha velat se död.

En dömd mordbrännare – som också är medlem i en högerextrem rörelse – har nyligen släppts ut ur fängelset. Samtidigt påstår sig vittnen ha sett den döde i slagsmål med en av stadens mest ökända slumhyresvärdar.

Zigic och Ferreira vet av erfarenhet hur svårt det kan vara att samarbeta med människor som har starkare skäl än de flesta att misstro polisen. Men när ännu en arbetsinvandrare attackeras börjar spänningarna snabbt att stiga...

Min kommentar
Plötsligt en dag dök det upp en, för mig, helt okänd bok. Något som beskrevs som en av de mest uppmärksammade nya brittiska kriminalserierna på senare år. Den är dessutom blurbad av Denise Mina, som jag inte alls gillar. Behöver jag säga att jag var skeptisk när jag började läsa?

Detta är alltså första boken om poliserna Zigic och Ferreira, de jobbar på något som kallas hatbrottsenheten (för övrigt sorgligt att det ska behövas en enhet för hatbrott). Det är en väldigt jobbig bok att läsa, inte för att den är dåligt skriven på något sätt utan för att det som beskrivs gör mig så otroligt ledsen. Det är inga solskenshistorier som berättas. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag läser om hur illegala (arbetskrafts)invandrare behandlas. Tyvärr tror jag att det inte är helt taget ur luften.

En väldigt massa namn blir det i den här boken, det vimlar verkligen av karaktärer, men jag känner inte alls av mitt vanliga problem med för många personer. Vad det är som gör att jag kan hålla ordning på dem allihop har jag ingen som helst aning om. Förmodligen beror det på att jag känner att alla har en del i historien och ingen känns onödig eller krystad.

Jag gillar språket, även om det kanske blir lite väl detaljerat ibland, men eftersom det är en debut så kan jag överse med det. Dialogerna känns oftast bra och minsann, finns det inte lite humor här också. Här hittar man ju så klart en svidande samhällskritik, men för mig funkar det för inget skrivs mig på näsan. Sakernas tillstånd beskrivs och jag får själv dra mina egna slutsatser och blir inte påtvingad en åsikt. Det är mörkt och skitigt, det mesta är elände, men jag känner mig aldrig uppgiven.

Tempot är ganska långsamt, men historien drivs ändå framåt på ett bra sätt. Jag gillar att polisens arbete är utredning, här finns ingen tur eller slump som löser fallet. Zigic och Ferreira kompletterar varandra på ett bra sätt, de är nästan varandras motpoler. Det enda man kanske kan invända är att man inte kommer dem speciellt nära, men det gör inget om det privata hålls på en lagom nivå. Jag räknar ändå med att lära känna dem bättre i nästkommande böcker.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 2,83 (beräknat på 6 betyg).
På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 101 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lång väg hem: Fru E:s böcker, Annika och Johanna.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Öppen grav" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 300
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 10
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2014






Första meningen: Beskedet kom oväntat.

Baksidetext
Professor Bertram von Ohler har tilldelats Nobelpriset i medicin. Ett besked som skakar om det annars så lugna överklassområdet Kåbo i Uppsala. Alla är nämligen inte så förtjusta i valet av pristagare. Snart höjs kritiska röster, inte minst professorns kollega och granne känner sig svekfullt förbigången.

Märkliga saker börjar hända. Det inleds med att en sten kastas mot pristagarens hus. Ett pojkstreck, menar polisen, men det som följer kan inte uppfattas som några oskyldiga hyss. Professorn blir allt mer trängd. Någon vill uppenbarligen inte att han ska ta emot priset, någon vill honom riktigt illa. Och det finns många som har anledning att vilja von Ohler illa. Historien har hunnit ifatt honom. Allt började med att en hushållerska kom för att tjäna i professorns barndomshem. Hon efterträddes av sin lillasyster Agnes, som efter 55 års anställning vet det mesta om den Ohlerska familjen. Också sådant herrskapet helst velat dölja.

Kriminalinspektör Ann Lindell blir inkopplad på fallet och identifierar omedelbart Agnes Gräsödialekt. Ett Gräsö väl känt för Ann efter det långa förhållandet med Edvard, flera år tidigare. Nu möts de igen.

Min kommentar
Det är knappt jag kan tro det är sant. Sista delen i serien om Ann Lindell äntligen utläst. Man kan kanske fråga sig varför någon läser färdigt en serie på tio böcker, som man egentligen inte gillar. Något bra svar har jag nog inte, förutom att det är sådan jag är.

Första tredjedelen får jag samma känsla som när jag försökt läsa Bibeln. Inget händer utan det bara rapas upp massor av släktförhållanden, som inte är ett dugg intressanta. Ungefär här, efter runt 100 sidor, så dyker också poliserna upp för första gången. På ett ganska så krystat sätt, måste jag säga. Det har i alla fall inget att göra med boken i övrigt. Efter 200 sidor har fortfarande ingenting hänt, bara långa omständliga beskrivningar av Bertrams, Gregors och Agnes släkthistoria. Mest griniga gamla gubbar alltså. Och en utarbetad gammal kvinna. För att göra eländet fullkomligt så dyker den trista Edvard upp igen. Urtrist och dödstråkigt. Som deckare. Som "vanlig" roman kan detta eventuellt vara intressant.

Det som ska göra detta till en deckare händer inte förrän på sidan 257. Och då har boken bara 300 sidor totalt... I hela boken är det kanske totalt 20-30 sidor som handlar om poliserna och deras arbete och bara för att man stoppar in ett mord i slutet så blir det ingen deckare.

Detta är ju sista delen i serien, men här finns ingen upplösning, inget avslut, bara mängder av lösa trådar. I många av böckerna har det förekommit ouppklarade brott som jag på allvar faktiskt trodde skulle knytas ihop på något sätt. Men icke.

Med allra största säkerhet kan jag säga att detta var min sista bok av Kjell Eriksson.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 (beräknat på 81 betyg).
På Goodreads hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 15 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Öppen grav: En bok om dagen, Tankar från en samlares hjärna och Feel in the blogg.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist

Genre: Skräck
Antal sidor: 333
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2006
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 november 2014






Första meningen: "Salud, commendante."

Baksidetext
Stockholm en dag i mitten av augusti. Det är onaturligt varmt fast det är sent på kvällen och överallt klagar människor på huvudvärk. Det känns som om ett elektriskt fält lagt sig över stan. Ett omvänt strömavbrott. Inga lampor kan släckas, inga maskiner stängas av. Paniken ligger i luften. Så plötsligt är allt över. Ingenting har hänt...

Den pensionerade journalisten Gustav Mahler är trött på livet. Allt har gått fel och allra värst är att hans älskade barnbarn Elias nyligen dött i en olyckshändelse. Nu får Mahler plötsligt ett samtal från en gammal kontakt på Danderyds sjukhus som påstår att de döda vaknar. Det måste vara ett skämt. Ändå tar han sig dit för att undersöka saken. Han möts av en lika ofattbar som skrämmande syn. Läkare på sjukhuset bekräftar: massor av människor som avlidit under den senaste tiden tycks ha vaknat till liv. Mahler slås av en tanke. Elias. Men han är ju begravd. Mahler vet ändå att han måste åka till kyrkogården.

Min kommentar
Detta är tredje boken jag läser av John Ajvide Lindqvist. Först läste jag om vampyrer, som jag egentligen inte alls gillar, och blev helt såld. Därför tänkte jag nu att det var dags för Ajvides version av zombies. Zombies, som jag noga räknat gillar ännu mindre än vampyrer. Varför jag läser om något jag inte gillar? Ja, det kan man fråga sig.

Faktiskt är svaret ganska enkelt i det här fallet. John Ajvide Lindqvist skriver inte vanliga vampyr- och zombieböcker, de är väldigt mycket mer. Och där ser man lite faran med att kategoriskt vägra en genre bara för att man läst en dålig bok. Jag är i själva verket inte speciellt förvånad över att jag gillar även den här boken, det funkade ju med vampyrer. Men precis som i Låt den rätte komma in så är det inte "monstren" som är de otäcka och det är inte de som skrämmer mig. Det är de vanliga människorna.

Boken börjar helt fantastiskt och jag är fast efter bara ett par meningar. Det är något med språket eller uppbyggnaden som trycker på helt rätt knappar. Det kan också vara de lågmälda, men träffande beskrivningarna av människor och deras relationer. Med väldigt enkla medel får han mig att se allt för mitt inre öga och när han låter statsministern, utan att säga hans namn, prata så vet jag ändå exakt vem det är. För precis så där pratar han ju. Och jag verkligen älskar Ajvides sätt att ta det vardagliga och göra det skrämmande. Det här är ändå inte en vanlig skräckroman, här finns inga billiga skrämseleffekter eller läskiga monster, det är kusligt på en helt annan nivå.

Jag vet inte vad som skulle hänt i andra länder, men det som händer är väldigt typiskt svenskt. Det tillsätts utredningar, kommittéer och alla människor tror sig veta vad som är bäst för de omlevande. Ja, omlevande, för naturligtvis måste de ju kallas något. Och naturligtvis måste de införlivas i samhället, så de inte blir kränkta. Ingen verkar tänka på att detta är döda människor, utan alla olika grupper försöker dra fördel av dem. Allt från personliga skäl till stora, grandiosa planer får folk att reagera på olika sätt.

Slutet är oväntat och, ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i kombination med en zombiebok, vackert. Egentligen det enda tänkbara slutet, ändå har jag fått veta att novellen Sluthanteringen i novellsamlingen Pappersväggar kan ses som slutet på den här historien. Det är bara en sak jag inte förstår [spoiler]om larven är själen, varför blev inte de omlevande som vanligt då?[/spoiler]

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 2355 betyg).
På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 6014 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hanteringen av odöda: Bokblomma, PocketBlogg och Böcker med mera.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"[geim]" av Anders de la Motte

Genre: Thriller
Antal sidor: 336
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: HP Pettersson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 november 2014





Första meningen: Texten dök för femtioelfte gången upp i displayen och för samma gång i ordningen klickade HP irriterat bort den.

Baksidetext
Henrik HP Pettersson är en småhustlare som skiter i det mesta. En dag kommer han över en mobiltelefon som märkligt nog verkar veta det mesta om honom, och via den blir han inbjuden till en fascinerande ny upplevelse. Ett Alternate Reality Game som utspelar sig mitt i den intet ont anande Svennevärlden. Efter att han klarat inträdesprovet erbjuds han en rad olika kittlande uppdrag som alla filmas för att senare visas upp på en rankinglista och bedömas av ett slutet nätcommunity. I takt med att spänningen, belöningarna och inte minst creden från fansen växer tar HP allt större risker och snart är han beredd att göra nästan vad som helst för att få fortsätta spela.

Polisinspektör Rebecca Normén är HP:s totala motsats. Hon är anställd på Säpos livvaktsrotel och har järnkoll på sitt liv, ändå känner hon sig inte säker. Någon vet obehagligt mycket om hennes förflutna. Om sådant som ingen borde veta. Som till exempel att hon är en mördare... Är det någon som leker med henne?

Efterhand som Spelet tränger sig allt djupare in i deras liv närmar sig HP:s och Rebeccas världar oundvikligen varandra. Men om verkligheten bara är ett Spel, vad är då egentligen på riktigt? Och är du verkligen säker på att du vill Spela?

Min kommentar
Detta är ännu en av de där böckerna som fått bli stående olästa i flera år. För mig, som tekniknörd, så låter ju det här som en passande historia, men sedan började jag höra en del negativa saker om språket i den, att det var krystat och mängder av engelska uttryck. Något som jag normalt avskyr. Alltså lät jag bli att läsa den. Tills nu.

Förvånande nog så gillar jag språket, med slang, anglifieringar och ren engelska ibland. Det passar verkligen till karaktären HP. Jag vet inte om det är trovärdigt att en man som är 30+ pratar så där, för mig låter det eventuellt lite yngre, men å andra sidan så är ju HP inte speciellt mogen. I vilket fall så hör jag ungdomar prata så där varje dag, när jag åker buss, så jag vet att de finns.

Tempot är vansinnigt högt, åtminstone i de bitar som handlar om HP. När Rebecca har stafettpinnen så sänks tempot, lagom för att hinna andas lite innan HP tar över igen. Röstbytet mellan Rebecca och HP är för övrigt lysande, de har helt olika röster. Det måste ha varit svårt att få till.

Intrigen är snygg och jag kan nog nästan rakt av köpa att det skulle kunna vara så här. Om inte annat så skulle det förklara en hel del oförklarliga händelser. Men jag gillar ju i och för sig konspirationsteorier. Villospåren i början gick jag på i alla fall, trots att jag vet att saker och ting sällan är vad de verkar. Jag gillar det. Det enda jag skulle kunna ha invändningar mot, dock inte alltför kraftiga, är att jag har lite svårt att förstå att någon skulle utföra de uppgifter de får i Spelet, men det är ändå lite typiskt för vår tid. Att inte tänka på konsekvenserna av ens handlande, allt är en lek och bara jag har roligt så är allt OK.

Det är ett härligt driv i boken och jag vill hela tiden framåt, få veta vad det egentligen är som händer. Det, i kombination med de korta kapitlen, gör boken väldigt snabbläst. Och så är ju alltihop väldigt spännande också. Slutet gillar jag väldigt mycket, men är det verkligen slut? Vilken tur att jag redan har de andra två böckerna i serien...

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 445 betyg).
På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 1385 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om [geim]: Kajsas bokblogg, Bokomaten och Bokmalen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Kvinnorna i sjön" av Lars Rambe

Genre: Skräck
Antal sidor: 292
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 november 2014






Första meningen: Johan Åberg skakar irriterat på huvudet, som om han vill bli av med något som fastnat därinne.

Baksidetext
Johan Åberg fotograferar det gamla industriområdet vid Järlasjön i Nacka, en rå och sliten miljö som fascinerar honom. När två unga kvinnor hittas mördade i sjön berör det Johan djupt. Synerna som förföljer honom antyder att han vet mer om det som har hänt än han förstår. Snart dras han in i ett triangeldrama som förändrar hans liv för alltid.

Sexton år senare har industriområdet omdanats. Här bjuds det goda livet i vackra ljusa bostäder intill sjön. Det är hit Johan motvilligt återvänder, nu en trasig man plågad av huvudvärk, minnesluckor och vålnaderna som hemsöker honom.

Kvinnorna i sjön är en suggestiv skräckroman, en djupt psykologisk thriller som utforskar vad vi egentligen vet om oss själva, vad som händer i våra drömmar och vad vi väljer att minnas. Johans upplevelser ställs mot berättelsen om en plats med en mörk hemlighet. I bakgrunden ligger spökhistorien om de dränkta kvinnorna, de som enligt sägnen visar sig för de levande.

Min kommentar
November passar bra som skräckmånad, när mörkret sänker sig över det kalla, ruggiga Sverige så vill jag krypa upp i soffan och bli skrämd av en bra bok. Kvinnorna i sjön beskrivs ju som en suggestiv skräckroman och psykologisk thriller. Det är precis så jag vill ha dem.

Detta kan vara ett klassiskt fall av fel bok vid fel tillfälle eller så var det, trots beskrivningen, inte en bok för mig. För gillade den gjorde jag inte och speciellt rädd blev jag inte heller.

Det börjar direkt, med en av mina no-nos. Vi befinner oss i 2008 och får lite tillbakablickar, hoppar sedan raskt tillbaka till 1992, men där får vi tillbakablickar till Johans barndom, när det nu var. Och även i barndomens tillbakablickar får jag tillbakablickar. Vilket naturligtvis får till följd att jag till slut inte har en aning om när jag befinner mig. Jag tänkte att det kan jag väl stå ut med, i början när alla etableringar ska göras. Men det fortsätter. Och blir värre. Det dyker upp trådar från 1895, 1941 och 1971 för att berätta bakgrunden till alltihop. Tror jag. Tillbakablickarna i tillbakablickarna fortsätter också och jag känner att mitt fokus skiftar från att läsa en bra historia till att desperat försöka hålla ordning på vad som hände när och om det hade hänt innan detta. För mig, som älskar struktur, så kändes detta bara rörigt och ostrukturerat.

I den tråd som handlar om nutiden, eventuellt också i tillbakablickarna, så antyds hela tiden att något otäckt har hänt. Meningar som "det som hände vid..." återkommer hela tiden och jag vet egentligen inte vad som känns fel, men jag blir aldrig nyfiken på vad som hänt utan mest irriterad på upprepningarna. Jag har läst många andra böcker där det antyds saker och inte alls känt så här.

Om jag ska gissa vad som får mig att inte gilla den här boken så mycket som jag borde så tror jag det beror på att allt beskrivs, jag får inte uppleva det själv. Hela tiden envisas författaren med att tala om för mig hur hemskt, otäckt och kusligt allt är. Bara genom att beskriva det som hemskt, otäckt och kusligt. Jag får ingen som helst känsla av att det är speciellt otäckt, jag vill bara att det som händer ska beskrivas och så ska jag själv känna att det är kusligt. Det hjälper liksom inte att bara använda hemskt, otäckt och kusligt som ord. Det här var svårt att förklara, men jag hoppas någon förstår vad jag menar.

Och nej, jag har inte glömt att markera något av nyckelorden här nedanför. Det är helt enkelt inget som passar.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 (beräknat på 18 betyg).
På Goodreads hade den 3,12 i genomsnitt (beräknat på 8 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kvinnorna i sjön: Tankar från en samlares hjärna, En bok om dagen håller doktorn borta och Olika sidor.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.