Bok: Mona Lisa Overdrive av William Gibson

Författare: William Gibson
Titel: Mona Lisa Overdrive
Genre: Science fiction
Antal sidor: 264
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mona Lisa Overdrive
Översättare: Hans Lindquist
Serie: Neuromancer 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1988 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juli 2026




Första meningen: Spöket var hennes fars avskedspresent som hade överlämnats till henne av en svartklädd sekreterare i en avgångslounge på Narita.

Baksidetext
Flera till synes fristående berättelser vävs gradvis samman i en framtid där megaföretag styr, cyberspace är en självklar del av vardagen och gränsen mellan människa och maskin blir allt mer suddig. När gamla krafter vaknar till liv och nya spelare dras in i händelsernas centrum ställs flera människors öden på kollisionskurs i en berättelse om identitet, makt och artificiell intelligens.

Min kommentar
Eftersom de två första böckerna i Neuromancer-trilogin inte blev den där wow-känslan jag hade hoppats på så tyckte jag att det var lika bra att dra av plåstret och läsa den tredje delen så fort som möjligt. När allt planerat var läst i juli så blev det dags för Mona Lisa Overdrive.

Det är ett väletablerat faktum, för mig i alla fall, att jag har mycket svårt för romantisering av droger och kriminalitet. Här tar båda sakerna väldigt mycket plats och jag började fundera på hur stor del av min negativa upplevelse som faktiskt beror på just det. Man hänger liksom med massa knarkare och andra kriminella hela tiden och jag förväntas inte bara tycka om det utan även heja på dem. Ganska länge funderade jag på hur mycket författaren själv hade rökat på för att fantisera ihop detta, men enligt uppgift (hans egen) så använde han inga droger under tiden. Sanningen är nog att detta bara är en enda detalj, av en handfull, som förstör det här för mig.

Den här delen berättas i fyra olika trådar, fyra olika huvudpersoner på fyra olika platser. Det allra största problemet jag hade var att jag hade glömt vad som hänt i en berättartråd när jag väl kom tillbaka till den. Det kan hänga samman med att karaktärerna är så tunna och låter exakt likadant. Jag kan överhuvudtaget inte hålla isär de tre kvinnliga huvudpersonerna. En av dem, Kumiko, undrar jag varför hon var med överhuvudtaget. Om hon hade plockats bort så skulle allt ändå ha blivit som det blev.

Oftast känns det som att jag har blivit inkastad i en historia som har pågått ett tag. Början saknas och nej, det är egentligen inte de två första böckerna som är början. Runt åtta år har gått sedan händelserna i Count Zero och kanske runt femton sedan Neuromancer. Historierna hänger ihop, men bara ytterst lite. Det är egentligen världen som är den gemensamma nämnaren. Det hjälper inte heller att språket är oerhört omständligt. Det finns liksom inget flow i texten.

En sak som jag inte tycker om i böcker är när miljön beskrivs för detaljerat. Jag kan nog aldrig se det som författaren målar upp, trots att jag förtvivlat försöker. William Gibson drar det till sin spets. Vad gäller allt, tycker jag. Det är så märkligt när ting beskrivs i detalj hur de ser ut, men man får inte veta vad de gör. Eller varför. Detsamma gäller egentligen även människorna. Jag får veta hur de ser ut och vad de gör, men jag får inte veta något viktigt. Som vilka de är och vad som driver dem. Efter tre böcker förstår jag fortfarande inte riktigt vad allt handlar om.

Hela trilogin blev något av en besvikelse för mig, men allra mest Mona Lisa Overdrive. De två första delarna kunde jag förstå tjusningen med, men här blev det för absurt och abstrakt för mig. Jag ville så hemskt gärna tycka om den här trilogin, men det räckte inte med bara viljan och önskan. Det visar sig att William Gibsons sätt att berätta en historia är ungefär motsatsen till vad jag vill ha. Det är i alla fall uppenbart att många böcker och filmer har hämtat inspiration härifrån och det är alltid kul att hitta sådant. Neuromancer kommer faktiskt snart som TV-serie och något säger mig att jag kommer att gilla den mer.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 49 772 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Mona Lisa Overdrive: Max Pesos

Tisdagstrion: Hemliga och/eller slutna sällskap

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Hemliga och/eller slutna sällskap

Först tänkte jag att den självklara här var något av Dan Brown, men jag tyckte det var för enkelt så jag gav mig ut på jakt.

1. I Himlakroppar av Eleanor Catton finns ett sällskap bestående av tolv män. De har i hemlighet samlats för att diskutera en serie olösta brott. En väldigt tjock bok, men den var helt omöjlig att släppa.

2. I Terapeuten av Alex Michaelides finns ett hemligt sällskap av kvinnliga studenter som kallar sig Jungfruarna.

3. Stephen King vill jag ju ha med och han har faktiskt skrivit om en hemlig herrklubb, Klubben. Sällskapets motto är "Det är berättelsen det handlar om, inte den som berättar den". Klubbhuset har dessutom övernaturliga egenskaper, det är mycket större på insidan än utsidan, har oändligt många rum och ett bibliotek fyllt med böcker som aldrig har skrivits eller publicerats i vår värld. Särskilt kvällen före julafton samlas man för att lyssna på en utvald medlem som berättar en olycksbådande eller kuslig historia. Klubben förekommer i två noveller, Vinterverk (The breathing method) och Mannen som inte ville skaka hand (The man who would not shake hands).