Bok: Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein

Författare: Anne-Marie Schjetlein
Titel: Döden kvittar det lika
Genre: Thriller
Antal sidor: 283
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Andreas Nylund 1
Förlag: Hoi förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 augusti 2026




Första meningen: Flickan var lika udda i den lilla stugan som en flaska champagne hade varit.

Baksidetext
Kirurgen Andreas Nylund blir en jourkväll kallad till akuten. Där på en brits finner han sin älskarinna, svårt skadad efter en smitningsolycka. Hemma i den fashionabla villan finns hans fru och barn. Han ställs inför sitt livs etiska dilemma. Operera eller avslöja deras förhållande.

Och vem är den lilla flickan som lever i misär med sin mamma och vilken roll spelar hon i detta psykologiska drama?

Runt människorna på ett sjukhus i Halmstad utspelar sig livet i sin mest dramatiska form. Sjukhusets kulvertar vindlar sig likt livsuppehållande kärlträd kring trasiga människor som söker kärlek men finner ensamhet, svartsjuka och ond bråd död.

Min kommentar
Ända sedan ... ja, längre tillbaka än Cityakuten, så har jag älskat att titta på sjukhusserier. Då är inte steget långt till att tänka att det borde ju funka även i bokform. Och då tänker jag inte på den sortens sjukhusböcker som jag läste när jag var, typ, liten. Allers-romanerna. När jag la märke till Döden kvittar det lika så tänkte att jag den nog skulle kunna vara något för mig.

När vi tillbringade en helg i Halmstad så tyckte jag att den här boken skulle kunna passa. Den utspelar sig där, men förutom ett fåtal områden i stan och en fest på Tylösand så skulle den kunna utspela sig var som helst. Lite namnförvirring vad gäller serien är det också. Tidigare kallades serien för Andreas Nylund, vilket kirurgen som är huvudperson heter. Nu verkar den ha döpts om till Tylösand.

Redan i de första kapitlen hamnar vi på kant med varandra, boken och jag. Det är otaliga beskrivningar av känslor och då alldeles särskilt den kalla, som på väldigt många olika sätt fyller någon. Det är onekligen kreativt att komma på så många olika sätt att fyllas av kyla, men det är inte så kul att läsa. Jag hade hellre sett att situationen beskrevs, så jag själv fick känna den där kylan.

Berättartekniskt så finns det ganska mycket som inte funkar för mig. Tillbakablickarna är många, men här går man ett steg till och har tillbakablickar i tillbakablickarna. Jag kan tycka att det fungerar om de kommer på ett naturligt sätt. Här känns konstruktionen nästan som en serie informationsleveranser snarare än att berättelsen utvecklas organiskt. Karaktärerna blir berättarens informationscentral och helt plötsligt börjar karaktären tänka på precis det som behövs för att läsaren ska få nästa pusselbit. Det finns också en del saker som får mig att stanna upp och tänka "men, vad hände här?". Som, till exempel, varför sjukhuset ringer Katrin när hennes mamma Solveig råkat ut för en olycka. Visst, man kan förstås ha någon annan än sin make som kontaktperson, men här handlar det om ett äkta par som verkar ha en väldigt nära relation. Ändå verkar mannen överhuvudtaget inte kontaktas och dyker inte upp på sjukhuset förrän långt senare. Eller rikemansfesten som Petra på något oförklarligt sätt har blivit inbjuden till. En helt vanligt sjuksköterska, utan några kontakter överhuvudtaget egentligen.

Karaktärerna är inte många. I stort sett så består de av två psykiskt sjuka kvinnor, en man utan egen vilja och en dominant kvinna. Jo. det finns fler, men de är inte så viktiga eller så mördas de. Jag tror att jag har som krav att jag åtminstone ska kunna relatera till någon av karaktärerna, även om jag inte tycker om dem. Jag kan inte påstå att jag gillar någon och inte heller kan jag relatera till dem.

Andreas förtjänar nästan ett eget kapitel, men han kan få ett stycke i alla fall. Han är ingen sympatisk person. Vilket ju egentligen inte är ett krav, men i så fall måste karaktären ha något försonande drag. Det har inte Andreas. Han har inte fattat ett enda beslut i hela sitt liv. Varför? Hur blev han så lättmanipulerad? Dessutom är han otrogen. Utan att tycka att det är särskilt fel. Ett lite roligt ställe i boken är när Andreas funderar över vilken sorts människa som smiter efter en olycka. Då är jag som bäst upptagen med att undra vilken sorts människa som smyger ner sitt visitkort i fickan på en gift man. En man som hon aldrig har träffat tidigare. Detta gör hon dessutom under ett besök i en livsmedelsaffär. Där Andreas för övrigt är med fru och barn.

Det är en del i den här boken som jag har svårt att förstå. Inte för att det nödvändigtvis är omöjligt, utan för att jag aldrig riktigt får någon förklaring till varför saker blir som de blir. Min känsla är att jag förutsätts acceptera en del saker, utan att fråga varför. Och där har vi ett problem. Det är inte riktigt jag och det är inte så jag läser. Jag behöver förstå varför folk gör som de gör, inte bara matas med att de är som de är. En del frågor känns obesvarade. Bland annat den ock vem det egentligen var som gjorde inbrott hos Andreas och varför denna någon stal ett foto på barnen. Det här kan visserligen vara något som jag missade. Jag är inte helt säker.

Döden kvittar det lika blir betydligt bättre mot slutet, när all bakgrundsinformation har matats ut och vi kan fokusera på vem som gjorde det. Då blir det faktiskt spännande och inte alldeles förutsägbart. Personligen kan jag dock inte förstå varför jag skulle vilja tillbringa mer tid, i kommande delar, med den här personen, Andreas. Det finns inget som intresserar mig med honom.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,31 i genomsnitt (beräknat på 150 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Döden kvittar det lika: Tofflan, DAST Magazine och Boklysten

Tisdagstrion: Och det var på kung Oscars tid

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Och det var på kung Oscars tid

Det här höll på att bli riktigt besvärligt, men det visar sig ju att det har funnits två kung Oscar, I och II. Så jag väljer från bådas tid och då böcker som utspelar sig då.

1. Utvandrarna av Vilhelm Moberg börjar 1850, alltså under Oscar I. Jag tror inte att den behöver någon närmare presentation.

2. Lånat silver och krossat glas av Ewa Klingberg har en tråd som utspelar sig 1874, under kung Oscar II alltså. Jeanette rensar vinden och hittar oväntade saker, som kopplar ihop henne med ett gripande livsöde i slutet av 1800-talet. Detta är andra delen i Huskvarnaserien. En serie som jag verkligen vill och borde läsa vidare i.

3. Böljelek av Johanna Limme och Martin Palmqvist utspelar sig 1897 i Karlshamn, under Oscar II. Ett dött barn med siffran 13 skrivet på huvudet hittas i ett tygpaket på en bakgård. Kyrkoherde Simon Eldfeldt i Asarum blir indragen i fallet.

TV-serie: The chair company #1 (2025)

Titel: The Chair company
Originaltitel: The Chair company
Säsong: 1
Genre: Komedi
Skapad av: Zach Kanin, Tim Robinson
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Tim Robinson, Lake Bell, Joseph Tudisco, Glo Tavarez, Lou Diamond Phillips
Premiär: 2025-10-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 28 min
Såg den på HBO 9 september - 13 september 2026




Handling
Ron Trosper arbetar på ett företag som utvecklar köpcentrum och har precis fått ansvar för ett stort nytt projekt. Efter en viktig presentation kollapsar hans kontorsstol under honom, vilket blir början på en besatt jakt efter svar. När försöken att ta reda på vad som egentligen hänt leder till allt märkligare upptäckter börjar Ron misstänka att det finns en större konspiration bakom den trasiga stolen.

Min kommentar
En serie som jag la till på vår lista för ganska längesedan är The Chair company. Den översållades med lovord och hade (har fortfarande) ett riktigt högt betyg på alla sajter man kan hitta. Jag kände väl att vi behövde något kul så jag valde den som nästa serie.

Den här serien är ännu ett exempel på att höga betyg inte automatiskt betyder att jag kommer att tycka om den. Tvärtom så kan den vara ett perfekt exempel på den nya "moderna" humorn, som jag förstår noll och intet av. Och lite provocerad blir jag när man visar upp Rooster som en liknande serie. Rooster är allt det som The Chair company inte är.

Överdrivna karaktärer har jag aldrig varit förtjust i. De blir liksom mer buskis än faktiska människor. Och den här serien har väldigt mycket gemensamt med buskis. Efter första avsnittet förstår jag inte Ron alls. Den enda gången jag kan relatera är situationen på restaurangen. Hans reaktion på den läskiga servitrisen. I alla fall till en början, men även här urartar det snabbt.

Generellt så har jag inget emot obekväma situationer, som är så pinsamma att man vrider sig i soffan. Men här är det beyond obekvämt. Allt bara eskalerar. Det kommer ingen urladdning/befrielse. Den som gör att man kan skratta och gå vidare. Ett stort problem är också att ingen pratar. Alla skriker sina repliker. Som ofta består av könsord eller andra skällsord och svordomar. Om alla skriker hela tiden så hör man till slut ingenting.

Jag förstår vad serien vill göra och den tar upp en del märkliga beteenden i samhället, vilket gör den väldigt samtida. Men det betyder inte att jag behöver tycka om det. Allt är så otroligt överdrivet, vad gäller allt egentligen. För mig är det inget likhetstecken mellan konstigt och bra.

Jag önskar att det fanns någon subgenre som kunde tala om vilken typ av humor det handlar om för det finns inget roligt i The Chair company. Om man då inte har exakt den sortens humor. Problemet är inte genren. Problemet är The Chair company.

På Trakt.tv har serien 3,55 i genomsnitt (beräknat på 1,5k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 20k betyg).
Jag ger säsongen 1,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Mayday (2026)

Titel: Mayday
Originaltitel: Mayday
Genre: Actionkomedi
Regissör: John Francis Daley, Jonathan Goldstein
Manus: John Francis Daley, Jonathan Goldstein
Skådespelare: Ryan Reynolds, Kenneth Branagh, David Morse, Maria Bakalova, Marcin Dorocinski
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 110 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 4 september 2026





Handling
Året är 1987 och kalla kriget är i full gång när den amerikanske marinflygaren Troy "Assassin" Kelly skickas på ett topphemligt uppdrag över sovjetiskt territorium. Men något går väldigt fel och Troy skjuts ner och hamnar bakom fiendens linjer. När han så småningom hittas av den före detta KGB-agenten Nikolai Ustinov borde det vara slutet på historien för hans del. I stället visar det sig att Nikolai är minst sagt ovanlig för att vara före detta KGB-agent – han är nämligen en hängiven beundrare av USA och allt amerikanskt. De två omaka männen tvingas nu samarbeta för att ta sig ut ur Sovjetunionen, vilket blir betydligt mer komplicerat än någon av dem hade tänkt sig.

Min kommentar
Efter att ha lockats av trailern till filmen Mayday så var det bara att se den direkt när den hade streamingpremiär. Actionkomedier är ju bland det bästa som finns. Om utförandet och humorn är som jag vill ha dem. Vilket tyvärr inte är så vanligt nu för tiden.

Ryan Reynolds är ännu en av de där skådespelarna som jag haft svårt för i många år, men nu måste erkänna att jag faktiskt tycker om. De senaste åren så har jag kommit till den insikten och nu lovar jag att sluta säga att jag inte gillar honom. Kenneth Branagh är jag inte heller speciellt förtjust i, men han har inte riktigt kommit dit än att jag gillar honom. Även om jag måste säga att han gör sin karaktär väldigt bra här. Och samspelet mellan dem fungerar väldigt bra, inte minst eftersom de är så totalt olika.

Filmen utspelar sig alltså 1987 och här är så många blinkningar till populärkultur. Och då alldeles speciellt Top Gun. Vad skulle kunna gå fel med det, liksom. Det är också riktigt mycket Bruce Springsteen, från den tiden när han verkligen var bra.

Humorn är precis min typ; ironi och sarkasm. Mycket av behållningen ligger dessutom i Ryan Reynolds minspel. Han kan leverera de mest fyndiga repliker med fullständigt allvarligt ansiktsuttryck, och ibland är det nästan hans reaktion efter repliken som är roligast. En del skämt förstår man kanske inte omedelbart, som icke-amerikan, men vid googling så inser jag att även de var ganska kul. Så det blev lite höjdpunkter flera timmar efter att filmen var slut. Det jag tyckte bäst om var att rent absurda saker sägs/händer, men det görs ingen stor grej av det. Det behandlas i stället som fullkomligt normalt. Vilket gör det ännu roligare.

Precis som vanligt så uppskattar jag att ryssarna pratar ryska. Mer än vad jag egentligen kan uttrycka i ord. Allt blir så mycket enklare när man faktiskt hör varifrån människor är tänkta att komma. Ett litet orosmoment var när Nicks dotter Anna dök upp. Jag är ju inte så glad i krystad romantik (inte någon annan heller, egentligen, i alla fall inte i den här typen av film). Jag måste säga att de löste det på ett föredömligt sätt.

Mayday är ingen djuplodande film. Det här är ren underhållning. Underhållning med en poäng dock. Jag gillar det lilla budskapet, att amerikaner är ungefär lika indoktrinerade som ryssar, trots att amerikaner har alla möjligheter att ta reda på saker på egen hand.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 12 213 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 7,k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Smakebit på söndag: Hyenorna

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Här sitter jag i Spanien just nu och har det nästan oförskämt bra. Igår var vi på marknaden som vi missade förra gången, den som vi trodde faktiskt skulle vara den sista på det här stället, på grund av ösregn. Efter förra årets misslyckade avkopplingssemester så insåg vi att vi ville tillbaka till det här home away from home.

Jag hade stora problem med att hitta någon spansk bok att läsa när jag är här och fick hålla till godo med en som är skriven av svenska författare och utspelar sig en bra bit söderut. Men vad gör väl det. Hyenorna av Carola Ressem och Mikael Ressem är första delen i serien Morden på Solkusten, så om den är bra och vi gör fler resor till Spanien så har jag mitt på det torra.

Min smakebit är från sida 178-179 i e-boken:

Det var kväll och solen hade gått ner en stund tidigare. Utan att säga så mycket hade Anna och Filippa promenerat längs med stranden. Anna hade stannat och pekat på en fiskebåt som låg långt därute. Filippa hade skrattat och sagt att hon älskade fiskebåtar.
    "Jag kan inte sluta titta på dem, är det lika för dig?"
    "Ja, det känns så rogivande."
    Sedan hade de fortsatt in mot Nerja, staden som låg längt ut till öster på spanska solkusten. Eller Costa del Sol som alla sa här nere.

Bok: Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Men inte om det gäller din dotter
Genre: Thriller
Antal sidor: 406
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 12
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 augusti 2026




Första meningen: Han älskade hästar men det var inte det som blev hans död.

Baksidetext
Efter tretton år i exil återvänder viceamiral Carl Gustaf Gilbert Hamilton till Sverige för att få resning i livstidsdomen. Genom sin gamle vän Erik Ponti hamnar han nu i ett nytt umgänge, där de närmaste vännerna är förre översten i Främlingslegionen, Pierre Tanguy, och hans fru polisöverintendent Ewa Tanguy.

Både Hamilton och Tanguy är fullständigt övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att lyfta ett finger när det gäller militära insatser utomlands. Men det nya behagliga, fridfulla livet vänds helt över ända den dag en familjekatastrof drabbar dem.

Carl Hamilton använder alla sina gamla kunskaper som spionchef och Pierre mobiliserar vänner inom Främlinglegionen. Deras mål finns i Saudiarabien.

Min kommentar
I år hade jag ju som mål och utmaning att läsa serien om Carl Hamilton, förutom de delar jag läst tidigare. Av de tolv som ingår i serien hade jag läst fyra så åtta stycken återstod. Med Men inte om det gäller din dotter är jag nu i mål.

Det har varit en lärorik resa, om inte annat. Väldigt mycket är relevant, intressant och tankeväckande. Jag håller inte nödvändigtvis med om allt, men jag kan inte låta bli att konstatera att han är kunnig och att en del av det han skriver faktiskt får mig att tänka till. Ganska mycket kände jag inte ens till och det har blivit mycket googling på vägen. Jag ångrar inte att jag, kanske lite, motvilligt tagit mig igenom den här klassikerskatten.

Starten på boken är väldigt seg och jag funderar lite på vart allt det som hände där skulle leda. Ingenstans, visade det sig. En del trådar och människor har inte egentligen med något att göra. Det finns för övrigt en del sådant i resten av boken också. Känslan är att de mest är där för att få fram en (politisk) poäng och jag kan nog faktiskt gå med på de senare utvikningarna. De är kanske inte relevanta i sig, men i det stora hela.

Hela historien baseras på att en hög SÄPO-chef ställer upp på en personlig intervju. Inte bara med namn och bild på sig själv, utan även på sin dotter. Jag kan inte uttala mig om huruvida detta är trovärdigt eller ej. Jag kan väl känna att det i alla fall inte är önskvärt. Eller lämpligt. Detta är inte det enda jag reagerar på. En annan liten detalj är hur Hamilton kunde fortsätta att resa fram och tillbaka till Ryssland efter att, typ, ha flytt därifrån. Efter att Putin krävt att Hamilton ska leda ett ryskt förband för kontraterrorism. Han inte bara åker till Ryssland, utan har dessutom ett möte med självaste Putin. Som gladeligen hjälper Hamilton med det som behövs.

Min kunskap om Saudiarabien är inte stor och det är omöjligt att inte börja fundera på om allt är sant. Jag blir rent förskräckt när jag upptäcker att mycket faktiskt är det och det förklarar en hel del. Naturligtvis är det en del överdrifter (tror jag) och kanske också en del gissade slutsatser. Ibland blir det lite som att Guillou har försökt få ihop en trovärdig bakgrund för att komma fram till det slut han ville ha och för att få fram alla sina åsikter. En del av dem passar kanske bättre i en debattartikel än i en roman.

Något som jag inte alls har tänkt på i de tidigare böckerna är kvinnoporträtten. Här känns det som att det bara finns två sorters kvinnor: de som blir hysteriska eller apatiska (alltså hjälplösa) när saker går åt skogen och de som är livsfarliga (som Mouna). Inget alls däremellan. Däremot så har jag genom hela serien uppskattat ett det (nästan) inte förekommit någon romantik. Hamilton är långt ifrån (den gamla) James Bond i det avseendet. Inte heller har det funnits tillstymmelse till frossande i stora känslor. Det som sker presenteras för mig kort och koncist (ungefär som Hamilton själv). Sedan får jag känna vad helst jag vill. Det gillar jag.

Mot slutet hände det plötsligt massor och blir riktigt spännande. Även här tycker jag mig sakna en del skeenden som plötsligt bara är klara, men det stör mig inte nämnvärt. Om allt hade förklarats så skulle jag förmodligen ha klagat på det. Även om det blir en del återhämtning där så landar boken, på grund av den sega starten, ändå bara strax över mellanmjölk.

Men inte om det gäller din dotter känns som en lite trött historia, som att den går på rutin. Framför allt så är den inte lika trovärdig, genomtänkt och strukturerad som de tidigare böckerna. Det känns också som att Guillou för ovanlighetens skull har varit tvungen att tänja lite på logiken, men det mesta köper jag faktiskt. Trots allt detta har jag likafullt haft behållning av läsningen. Det är faktiskt mer än jag hade trott när jag började den här Hamilton-resan.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 708 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Men inte om det gäller din dotter: Lyrans noblesser, Läsfåtöljens bokblogg och Smålands bokblogg

Kommande böcker oktober 2026

Jag trodde inte att det skulle komma så många nya, spännande böcker i oktober med tanke på boksläppen i september. Men det blev en del och då kan jag ändå ha missat någon då jag gjorde i ordning det här inlägget så tidigt, eftersom jag är på semester nu och har lite annat att göra 🙂

Elddop av Carin Gerhardsen & Victor Pavic Lundberg
Genre: Kriminalroman
Serie: Hammarbyserien (9)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-10-06
Förlag: Bookmark Förlag

Från Bokus
Conny Sjöberg kastas rakt in i händelsernas centrum när en explosionsartad brand bryter ut i ett hav av människor bakom blockerade dörrar på en skola. Det blir upptakten till en våldsam jakt på en seriemordbrännare som är fast besluten att utplåna hundratals, om inte tusentals människoliv.

I skuggan av bränderna måste ett decimerat team på Hammarbypolisen lösa mordet på en till synes oskyldig man i ett soprum. Samtidigt tvingas polismästare Hedvig Gäddan Gerdin använda sig av okonventionella metoder för att stoppa en mycket farlig man att släppas fri från fängelset.

Skräckblandad förtjusning kommer ganska nära känslan jag känner för den här boken.

---

24 brev till jul av Jenny Fagerlund
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-10-08
Förlag: Bookmark Förlag

Från Bokus
Snart två jular har gått sedan Hannas man Tom dog och lämnade henne kvar med dottern Clara - och en hel del skuldkänslor.

För att komma bort från alla minnen flyttar de till Nyponviken och huset som Hanna växte upp i. Claras önskan är att de där ska kunna fira jul som förr. Det är dock det enda Hanna absolut inte vill. Men när Clara hittar en låda med brev från Tom blir det svårt att säga nej. Hur ska hon kunna vägra när även han ber henne omfamna julen igen?

Totalt finns det 24 brev, ett för varje dag fram till julafton. Men det är inte bara breven som behöver uppmärksamhet. Huset de bor i är i sämre skick än hon tänkt sig och något pynt kan knappast täta deras läckande fönster. Snart har hon fullt upp med att rusta upp villan med hjälp av grannen Jack. Önskan om att börja om växer snabbt till något mycket större än bara en flytt. Men är det över huvud taget möjligt och förtjänar hon det ens?

Oj, en julbok till som jag vill läsa. Undrar hur många jag hinner.

---

Midvinterdåd av Kristina Ohlsson
Genre: Kriminalroman
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-10-12
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Vintern har tagit ett iskallt grepp om det bohuslänska lilla samhället, och snön ligger vit på det karga landskapet. Augusts secondhandbutik har fått fin fart och dessutom är han mer än lovligt förälskad i polisen Maria Martinsson. Men så börjar märkliga saker hända. August upptäcker spår av en besökare som tycks ha sökt sig till hans butik nattetid för att undkomma kylan. Samtidigt dras Maria in i utredningen av en tavelstöld och en kidnappad son. Både hon och kollegan Ray-Ray får snabbt en känsla av att något inte stämmer. Vad har egentligen hänt med den försvunna sonen? Fallet förvandlas snabbt till en kamp mot klockan då en snöstorm drar in över kusten. Och för varje timme blir ovädret allt mer skoningslöst ...

Det är nog snart dags att börja läsa den hr serien ...

---

En vän och en bror av Jens Lapidus
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2026-10-12
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
De kommer från helt olika världar, Félix och Victor. Kunde inte vara mer olika. Félix har vuxit upp utan föräldrar i ett av Stockholms mest utsatta områden. Victor har ärvt sitt företag av pappa, och bor på en av Stockholms finaste adresser. Nu sitter båda i skiten. Félix håller på att bli vräkt och hans bror pressar honom att begå brott. Victor håller på att förlora både fru och företag, och pillren han tar för att döva smärtan dimmar hans tankar. Han behöver hjälp. Han behöver någon som Félix. Problemet är att Victor precis gett Félix sparken.

Det var längesedan jag läste något av honom.

---

Den blå anteckningsboken av Sofia Lundberg
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-10-20
Förlag: Bookmark Förlag

Från Bokus
Det har gått tio år sedan Jenny tog avsked av sin gammelmoster Doris och läste om hennes dramatiska liv. Nu återvänder hon till lägenheten i Stockholm. Hon vill trots press från sin man inte sälja den. Vill inte släppa taget om sina minnen av Doris.

Av en händelse upptäcker hon ett lönnrum i lägenheten, fyllt av målningar skapade av Doris vän, konstnären Gösta Adrian-Nilsson. Det som skulle ha blivit ett avslut blir nu i stället början på en ny berättelse. I rummet finns nämligen även en blå anteckningsbok, där Gösta har skrivit ner historien bakom varje tavla. Där finns också ledtrådar som för Jenny tillbaka till barndomen och nya bekantskaper.

Långsamt går det upp för Jenny att det hon söker efter kanske inte bara är svar om det som hänt - utan även en ny riktning för framtiden.

Detta ska vara en uppföljare till Den röda adressboken. Som jag inte har läst.

---

Andra världar än dessa av Stephen King & Peter Straub
Genre: Fantasy
Serie: Talismanen (3)
Antal sidor: 800
Utgivningsdatum: 2026-10-06
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Sedan barndomen har Jack Sawyer kunnat röra sig mellan vår värld och den mystiska spegelvärld som kallas Territorierna, och som i själva verket är en del av något mycket större: Mittvärlden. Jack är pensionerad som kriminalare, han är ärrad av sina upplevelser och numera till största delen fast i Mittvärlden, vars magiska energi är det som fortfarande håller honom vid liv.

Under en av sina korta utflykter till det vanliga Amerika upptäcker Jack oroväckande ekon mellan de båda världarna. En av hans närmsta vänner förs bort av två kallblodiga seriemördare, och när samma Bonnie & Clyde-liknande par sedan dyker upp i Mittvärlden, inser Jack att världarna håller på att kollidera.

En mörk kraft, som livnär sig på kaos och död, växer allt snabbare i styrka. För att stoppa den måste Jack samla sin ka-tet - sin av ödet utsedda grupp med smått hopplösa följeslagare - och ge sig av på ett farofyllt uppdrag, djupt in i Mittvärlden.

22 år sedan förra delen släpptes och 40 år sedan den första 😲

---

Midnattshuset av Kelly Rimmer
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-10-07
Förlag: LB Förlag

Från Bokus
Efter ett omtumlande år söker Fiona Winslow lugn i Wurimbirra, den förfallna egendomen där hon en gång växte upp. Den storslagna men nedgångna herrgården bär på minnen från en annan tid, och Fiona bestämmer sig för att återställa den till sin forna glans. Men när hon börjar renovera huset inser hon att mycket ligger dolt bakom Wurimbirras nedgångna fasad. Bakom de slitna väggarna finns hemligheter som legat begravda i generationer.

I sin bortgångne farbrors bibliotek hittar Fiona en märklig bok - The Midnight Estate. När hon börjar läsa dras hon in i en berättelse om kärlek, svek och förlust. Snart inser hon att historien i boken speglar hennes egen familjs förflutna på ett kusligt sätt. Men vad är egentligen verkligt - och vad är fiktion? Finns svaret på gåtan någonstans på Wurimbirra? Eller i en bok som tycks ha väntat på just henne?

Kelly Rimmer är jag alltid intresserad av.

---

God jul, Agnes av Kristin Emilsson
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: 325
Utgivningsdatum: 2026-10-08
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
Det var inte så här Agnes hade planerat att fira första advent, tillika sin fyrtioårsdag: ensam, dumpad och halvvägs igenom hotellets minibar. Men när allt känns som mörkast plingar det till i mejlkorgen och när Agnes öppnar mejlet upptäcker hon att det är skrivet av henne själv - tjugofem år tidigare.

I mejlet radar femtonåriga Agnes upp allt hon drömmer om: resor, äventyr, karriär och sist men inte minst - en kyss av Snygg-Tobbe i 9B.

När Agnes inser att inget av det hon önskade har gått i uppfyllelse lovar hon sig själv att ändra på den saken. Och hon börjar med det som verkar lättast - Snygg-Tobbe.

Men att som fyrtioåring väcka liv i gamla ungdomsdrömmar är inte det enklaste - eller klokaste. Och medan decembermörkret lägger sig och snön faller över Stockholm går det upp för Agnes att hon har lagt sitt vuxna liv i händerna på en nyckfull tonåring.

Jag har läst några böcker av henne och har länge tänkt att jag skulle läsa fler.

---

Det lyser i bageriet av Frida Skybäck
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-10-21
Förlag: LB Förlag

Från Bokus
För Bina är julen en speciell tid. I bageriet som hon driver i den lilla byn i Skåne har hon fullt upp med bakning och godistillverkning. När Bina får idén att ordna jullunch åt sina stamkunder som annars hade suttit ensamma möts hon av glada tillrop.

Men julen är också stressig. Som ensamstående mamma har Bina svårt att hinna med allt, särskilt med tonårsdottern Smilla som hon hela tiden hamnar på kollisionskurs med. Dessutom hittar grannen Ernst ständigt nya saker att klaga på, hennes chef Margaux är missnöjd med bageriets försäljning och Bina kan inte sluta tänka på sin bortgångna mamma Selina som alltid var den som såg till att familjen samlades under högtider. Och när hon får ett ödesdigert besked bara dagar innan julafton känns det som att allt ska rasa.

Som tur är kommer det hjälp från oväntat håll, bland annat i form av den nyinflyttade grannen Sören. Märkligt nog dyker han ideligen upp på rätt plats vid rätt tillfälle och Bina börjar undra om det finns något som han döljer.

Den här var oväntad. Har inte sett den nämnas alls.

---

Hustrun på övervåningen av Freida McFadden
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 384
Utgivningsdatum: 2026-10-26
Förlag: Modernista

Från Bokus
Victoria Barnett har allt hon önskat sig: en karriär som sjuksköterska, en stilig och kärleksfull make och ett vackert hus i en lugn förort. På ytan ser allt perfekt ut. Men en dag råkar hon ut för en fruktansvärd olycka som får tillvaron att rasa samman. Efter olyckan kan Victoria inte längre gå, äta eller klä på sig själv. Hon kan inte ens prata. Hon är fast på översta våningen i sitt hus och behöver vård dygnet runt.

Sylvia Robinson anställs av Victorias man för att hjälpa till att ta hand om henne. Men det visar sig snart att Victorias funktionshinder inte är så svåra som Sylvia fått höra. Dessutom finns det saker som Victoria skulle vilja berätta – om hon bara kunde få fram orden.

Undangömd i en låda hittar Sylvia till sist Victorias dagbok, och för varje sida hon läser framträder en allt mer chockerande historia.

Nej, jag kan inte stå emot.

Nyss - Nu - Nästa v39

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Kirurgen av M W Craven, åttonde delen i serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. Den här serien är så bra att man helt enkelt måste läsa böckerna direkt är de släpps.

Nu: Billy Summers av Stephen King, en fristående bok som väl måste kallas för thriller. En av hans tunnare böcker, bara 600 sidor.

Nästa: Hyenorna av Carola Ressem & Mikael Ressem, första delen i serien Morden på Solkusten. Där jag inte befinner mig, men hyfsat nära. Jag håller till på den vita kusten, ett tag.

Bok: Kodnamn Verity av Elizabeth Wein

Författare: Elizabeth Wein
Titel: Kodnamn Verity
Genre: Thriller
Antal sidor: 330
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Code name Verity
Översättare: Carina Jansson
Serie: Kodnamn Verity 1
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2026




Första meningen: JAG ÄR EN FEGIS.

Baksidetext
Året är 1943. Ett brittiskt plan kraschlandar i Frankrike och en spion blir tillfångatagen och förhörd. Gömd i en lada väntar hennes bästa vän på livstecken. Under tortyr skriver den fängslade spionen Queenie ner allt hon vet om den brittiska underrättelsetjänsten. Men i takt med att bakgrundshistorien rullas upp, och vänskapen mellan henne och piloten Maddie beskrivs, så förändras också perspektivet. Är Queenie den hon utger sig för att vara, och vem skriver hon egentligen för? När det blir dags för Maddie att berätta sin del av historien faller bitarna på plats, och koden knäcks. Det blir berättelsen om piloten Maddie som flög henne till Frankrike, om deras vänskap och kamp för överlevnad. Berättelsen om Verity.

Min kommentar
Kodnamn Verity var en bok som väldigt många läste och hyllade när den kom. Jag köpte ju den, så klart. Sedan hamnade den där på hyllan, övergiven, och kanske inte jättelockande eftersom jag är ganska mätt på att läsa om andra världskriget. I år tänkte jag att jag får ta tag i den och la till den på min Boktolva.

För mig blev detta väldigt tung läsning och då tänker jag inte på historien i sig. Jag menar tonen, konstruktionen och svamlet. Det kändes som att jag läste och läste, men jag kom inte framåt. Jag är ju inte direkt i rätt målgrupp och det kan ju så klart förklara en del av det, men jösses vad jag hade velat fråga författaren hur hon tänkte att allt skulle ha fungerat.

Berättaren, hon som påstås skriva ner den här historien, som något slags bekännelse, är alldeles för pratig och svamlig för att passa mig. Jag skriver påstås, eftersom allt är väldigt detaljerat, med dialog och allt. Dessutom skriven ur en annan persons synvinkel, Maddies. Ibland blev jag helt yr när jag försökte hänga med i vem som berättade och vem hon var i berättelsen.

Att understrykningarna i texten hon skrev betydde något var ju ganska uppenbart, men hur kunde Verity veta att Maddie skulle få tillgång till alla dessa papper. Jag förstår inte heller anledningen till att anteckningarna behövde vara så omständliga. Hon hade ju kunnat få fram det hon ville på betydligt kortare tid. Hon behövde väl i och för sig tiden för att allt annat skulle falla på plats. Men det visste ju inte hon, där hon satt inlåst.

Mot slutet, de sista hundra sidorna, lite drygt, tar Maddie över berättandet. Då blir det faktiskt lite bättre. Det känns mer och blir lite mer verkligt. Framför allt inte alls lika svamligt. Själva upplösningen på spiondelen var faktiskt enda gången det brände till.

Hur konstigt det än kan låta så tycker jag faktiskt att boken romantiserar kriget lite. Trots att det ibland är både hemskt och sorgligt. Det känns lite som att det boken vill säga är att kriget är fruktansvärt, men tänk vilken fantastisk tid att vara ung och modig. Tyvärr så lyckas inte boken förmedla de här känslorna till mig. Jag blir inte berörd. Kanske just på grund av att det känns lite ... ja, flamsigt. I brist på bättre ord.

Kodnamn Verity är lite tråkig och seg, faktiskt. Det händer liksom ingenting, vare sig på utsidan eller insidan. Tyvärr finns det också på tok för många om, men och kanske här för att det ska vara acceptabelt. Ett stort plus i alla fall för att boken handlar om kvinnlig vänskap.

På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 130 726 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kodnamn Verity: Lottens bokblogg, Boktycke och Zellys bokblogg

Tisdagstrion: Alkohol

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Alkohol

Ännu ett tema som jag inte riktigt visste hur jag skulle angripa. Det blev en liten blandning, men mestadels är det huvudpersonens alkoholvanor som har fått vara avgörande.

1. En drink före kriget av Dennis Lehane är första delen i serien om radarparet Kenzie och Gennaro. En fantastisk serie som visar en helt annan sida av Boston än den man kanske först tänker på.

2. Doktor Sömn av Stephen King kan man väl kalla en fortsättning på The Shining. Här handlar det om sonen Danny, som har blivit medelålders. Efter att ha levt ett liv som gränsat till döden genom ett självförbrännande alkoholmissbruk har han nu blivit nykter alkoholist. Han jobbar som vårdare på ett sjukhem, tillsammans med sin katt, där de båda ger tröst åt de människor som ska dö.

3. Jack av Ulf Lundell verkar ha fått något slags renässans nu, men det var den allra första av hans böcker som jag läste. Det var någon gång på 80-talet. Mycket alkohol är det. Som jag slet med hans milslånga meningar utan kommatering. Som jag älskade den när jag hade vant mig.

TV-serie: Silo #3 (2026)

Titel: Silo
Originaltitel: Silo
Säsong: 3
Genre: Science fiction
Skapad av: Graham Yost
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Ashley Zukerman, Tim Robbins, Common, Alexandra Riley
Premiär: 2026-07-03
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 59 min
Såg den på Apple TV+ 27 augusti - 8 september 2026




Handling
Efter händelserna i den andra säsongen har Juliette Nichols återvänt till sin silo och hamnar tillsammans med Bernard i slussen. Samtidigt börjar nya delar av silosystemets historia att träda fram, och berättelsen rör sig mellan nutid och dåtid för att långsamt avslöja mer om hur allt en gång började.

Medan Juliette försöker förstå vad som egentligen pågår, fortsätter kampen om makt, kontroll och information inne i silon. Gamla lojaliteter sätts på prov och nya hemligheter kommer upp till ytan. Ju mer man får veta om människorna bakom systemet och deras planer för mänsklighetens framtid, desto fler frågor uppstår om vad som verkligen har hänt – och varför.

Min kommentar
Mitt i sommaren så hade tredje säsongen av Silo streamingpremiär, men eftersom jag känner mig själv så väntade jag tålmodigt tills alla avsnitten fanns på plats. Det går liksom inte att vänta på ett avsnitt i en vecka. Serien manar till sträcktittning.

Innan jag började skriva ihop det här inlägget läste jag vad jag skrivit om de två tidigare säsongerna. Det visade sig att jag har nämnt i stort sett allt där som jag tyckte nu. Vad gäller de generella sakerna. Jag tycker om när det är konsekvent. Sanningen är att jag hade kunnat fylla den här texten med bara frågor, men det kommer jag inte att göra. Jag nöjer mig med en: Varför?

I Silo 18, den som vi har känt till från start, går livet vidare. Det finns egentligen inga goda eller onda människor. När man börjar skala bort lager så hittar man bara människor som är fast i ett system som de inte vet meningen med. De försöker bara göra det bästa möjliga med sina liv. Sims och hans fru Camille är det perfekta exemplet på hur man får omvärdera vad man tycker. I första säsongen avskydde jag Sims, medan jag inte hade några åsikter alls om hans fru. I andra säsongen avskydde jag dem båda två. I tredje säsongen är Sims mänsklig, hans fru är fortfarande en förfärlig person. Eller? Och är det en slump att trappan i mitten ser ut som DNA?

I den här tredje säsongen får man veta mycket mer om vad som ledde fram till människor i silos. Till en viss del hjälper det, men det skapar i sin tur en förfärlig massa frågor. I Silo 1 är livet annorlunda jämfört med de två andra vi känner till. Här kan jag nämna två av mina frågor. Varför just 50 silos? Varför har en del kvar sina gamla namn, medan andra har fått nya? Jag anar ett mönster.

Rebecca Ferguson måste bara nämnas. Hon är helt fantastisk i den här rollen. Helt klart det bästa jag någonsin har sett henne göra. Hon använder inga stora gester, väldigt ofta räcker det med ansiktsuttryck. En annan skådespelare som dök upp i slutet av förra säsongen är Ashley Zuckerman. Han gör sin karaktär Daniel på ett sätt som gör att jag tror på honom. Här vill jag också nämna scenen med honom och journalisten Helen, när de sitter i en bil och konstaterar att de hellre, båda två, blir en grå gegga än att leva resten av sina liv i en silo under jorden. Det känner jag att jag kan relatera till. Vad finns det egentligen för mening att leva om jorden har gått under? Att leva handlar ju inte bara om att överleva.

Några andra karaktärer som är värda att nämna är bland annat Per Stenson. Man får inte veta vad det är som driver honom. I mitt huvud är det uppenbart att något har hänt honom tidigare, som gör att han tycker att detta är en bra idé. Är han galen, hjärntvättad, ond eller vet han något som jag inte vet? Med senator Thurman är det något helt annat. Hon åker bara med på någon annans idé. Min diagnos blir maktgalen politiker. Men jag har ju haft fel förr. Doktor Victor är också en intressant person, men i hans fall så har vi fått veta ett varför. Det framgick i alla fall att det här var maktgalna människor som på något sätt tyckte att de hade rätt att bestämma vilka gener som skulle befolka världen.

Det allra bästa med hur Silo är uppbyggd är att inget egentligen förklaras. Man får se/höra något, sedan får man tolka det själv. Med hjälp av de ledtrådar de har kastat till en, som ben till en hund. Naturligtvis så tolkar man inte alltid rätt. För varje svar man får så skapas minst en ny fråga. Ofta fler. Men i stort sett samtliga mynnar ut i den farligaste frågan som finns: Varför?

Jag har egentligen inga funderingar eller frågor om vad som händer. Bara varför. Några logiska hål kan jag överhuvudtaget inte hitta, det finns inget jag reagerar på. Serien följer de regler den har satt upp. Så här långt. Det blir väldigt mycket "Okej, men varför gjorde de så?" "Fast hur hänger det ihop med…?" "Vänta nu, betyder det att ...?"

En rolig grej med den här serien är att jag ju brukar ha otroligt teflonlikt minne när det gäller detaljer, men den här serien kommer jag in i så snabbt att det känns som att jag såg andra säsongen alldeles nyss. Det var i januari förra året. Förmodligen så är det bara jag som förstår vilket bra betyg det är. På tal om betyg. Jag var helt säker på att både säsong 1 och 2 hade fått full pott, men tydligen hade den första bara fått 4. Jag kunde ju inte låta bli att jämföra den med boken. Tydligen. Och min hjärna har uppgraderat den till full pott.

Silo är en så helt vansinnigt bra serie och jag vill att alla ska se den. Och känna sig lika förvirrade som jag. På ett bra sätt alltså. Så många ledtrådar. Inte så många svar. Så sanslöst mycket att fundera på. Jag är så sur över att böckerna inte har översatts. Jag hade älskat att läsa detta. I eftertexterna fick man veta att den fjärde, och sista, säsongen ska ha premiär sommaren 2027. Jag längtar redan.



På Trakt.tv har serien 4,2 i genomsnitt (beräknat på 20,3k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 238k betyg).
Jag ger säsongen 5,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: War machine (2026)

Titel: War machine
Originaltitel: War machine
Genre: Action
Regissör: Patrick Hughes
Manus: Patrick Hughes, James Beaufort
Skådespelare: Alan Ritchson, Stephan James, Blake Richardson, Alex King, Keiynan Lonsdale
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: Australien, USA
Längd: 109 min
Serie: -
Såg den på Netflix 28 augusti 2026





Handling
En grupp amerikanska soldater skickas ut på vad som ska bli det sista och hårdaste testet innan de kan bli Army Rangers. Uppdraget är enkelt på papperet: ta sig fram till målet och slutföra sin uppgift. Men snart står det klart att det här inte är något vanligt militärt test.

När gruppen utsätts för ett hot de aldrig kunnat förbereda sig på förvandlas testet till en kamp för överlevnad. Med allt färre soldater kvar måste de hålla ihop, hitta ett sätt att bekämpa fienden och framför allt vägra att ge upp.

Min kommentar
Återigen så var det dags att välja en film att titta på. Det här börjar bli svårt, eftersom många nya filmer inte alls passar oss. Av många skäl. Det är svårt att hitta guldkornen bland allt som släpps. Jag bestämde mig i alla fall för att ge War machine en chans. Jag sa till sambon att den skulle bli som Elitstyrkans hemlighet, fast på riktigt. Och ja, det var väl ungefär så. Till en början.

Temat här har man ju sett otaliga varianter på, men den här har faktiskt en oväntad ingrediens. Något som i alla fall jag inte väntade mig. Jag funderade länge på vilket betyg jag skulle ge den. Om den skulle få en fyra, bara för att jag kände mig givmild och var svältfödd på hyfsade actionfilmer. Eller så får den en fyra bara för att den är värd det. Inte för att den är ett mästerverk, utan för att min upplevelse helt enkelt var värd det.

Trots att det här framför allt är en actionfilm så lyckades jag faktiskt känna väldigt mycket med huvudpersonen. Jag kunde till 100 procent förstå hans drivkraft, och jag tyckte faktiskt att den var fin. Lite amerikansk. Men fin. Faktum är att jag nog är lite svag för kamratskap och lojalitet. Det är två egenskaper som jag håller högt. Kanske var det inte helt trovärdigt att just de som klarade sig faktiskt gjorde det, men jag gillar verkligen tanken på leave no man behind.

Jag har sett att många beskriver filmen som testosteronstinn, men det är faktiskt inte alls så jag upplevde den. Visst är det mycket action och väldigt mycket (manliga) militärer, men jag tyckte inte att de hade några direkta superhjältetendenser. De bara vägrade att ge upp.

Om jag ska ha något att klaga på så är det motståndaren. Den var osedvanligt svår att vinna över. Sedan visar det sig att det bara är en skitsak som behövs. Men vet du. Jag köper det. Däremot så var den inte speciellt snygg.

War machine gör verkligen sitt jobb, som underhållning. Alla filmer behöver inte vara nyskapande. Ibland räcker det med ren underhållning. Och jag hoppas faktiskt på en uppföljare. Det görs alldeles för få sådana här filmer; spännande, utan tramsig humor och utan pekpinnar, som inte försöker vara något den inte är.


På Letterboxd hade den 2,66 i genomsnitt (beräknat på 246 852 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 117k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Smakebit på söndag: Billy Summers

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Man skulle kunna kalla även den här helgen för oplanerad. Det är den enligt kalendern, men nu ska det packas och fixas. På måndag, efter att ha jobbat, sticker vi iväg till Kastrup för att bo där över natten. Flyget till Spanien går på förmiddagen och med tanke på att det är tåg inblandat så känns det bättre att inte helt lämna över kontrollen till dem.

Boken jag läser nu, Kirurgen av M W Craven, blir det ingen smakebit ur. Jag är alldeles i slutet av den och det vimlar av spoilers och jag orkar inte bläddra tillbaka för att hitta en bra. I stället kommer smakebiten ur nästa bok jag ska läsa, Billy Summers av Stephen King. Jag tänkte att jag ju vill ha en riktigt tjock bok under själva resan, men denna är faktiskt inte mer än 600 sidor lång. Om jag har fattat det rätt så är detta en thriller, inte skräck. Vi får väl se.

Min smakebit är från början av boken:

Billy Summers sitter i hotellobbyn och väntar på bilen som ska hämta honom. Det är fredag och klockan är tolv på dagen. Visserligen läser han en serietidning i litet format som heter Ackes kompisar och tjejer, men han tänker på Émile Zola och Zolas tredje roman, den som gjorde honom berömd, Therese Raquin. Han tänker att det verkligen är en roman som måste ha skrivits av en ung man. Han tänker att Zola bara började utforska något som skulle visa sig vara en djup och enastående ådra. Han tänker att Zola var - är - en mardrömsversion av Charles Dickens. Han tänker att det skulle vara ett bra uppslag för en essä. Inte för att han någonsin har skrivit någon.

Bok: Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Flickorna vid altaret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 348
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Brottsplats Söderslätt 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2026




Första meningen: Rebecka satt i pyjamas och läste Bibeln när tumultet bröt ut.

Baksidetext
En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Min kommentar
När det kommer en ny bok av Mattias Edvardsson så är det alltid en glädjens tid. Hans böcker tränger sig alltid före i läskön. Så gjorde även Flickorna vid altaret, den tredje delen i Brottsplats Söderslätt. Nu kan jag i alla fall med säkerhet säga att även renodlade deckare gör han bra.

I den här boken lyckas han pricka in nästan alla mina tabun när det gäller handling i böcker. Här finns en av de största. Polisen, som även är huvudpersonen, blir personligt inblandad i fallet och hamnar dessutom i livsfara. Räddningen är att den historia som Gunni hamnar mitt i är så etablerad i de två tidigare böckerna att det faktiskt inte stör mig. Det är inte alls svårt att föreställa sig vad som driver henne.

Eventuellt så är det bara jag som har lite problem att hålla isär alla de där sektmänniskorna. Mitt största problem är att komma ihåg vem som är förälder till vem. De är ju trots allt inte speciellt många, men jag vet att jag har problem med familjerelationer så det ligger säkert på mig.

Sekter skrämmer mig. Just det där fanatiska är riktigt otäckt. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det där skulle inte kunna hända, men jag vet ju att det gör det. Här funderar jag nog mest på om Karl-Fredrik själv tror på det han predikar eller om han bara är maktgalen, ond och/eller sjuk. Det är lätt att tänka att de allihop är onda, men jag tror inte att det är så enkelt. Lättstyrda ja, men inte genuint onda. Kanske Erik då. Personligen så tror jag att jag hade haft svårt att tro på att Gud skulle stå bakom allt Karl-Fredrik hittar på, men vem vet. Det är svårt att relatera till de här människorna, men Rebecka känns mycket mer än de andra. Och så de där läskiga hundarna. Jag hade en helt annan teori om vad de skulle användas till, men Mattias hade en annan (bättre) användning för dem. De blev i alla fall ett extra spänningsmoment varje gång någon skulle ta sig förbi dem.

Precis som vanligt så är det karaktärerna och relationerna som är i fokus. Det är mycket psykologi och gruppdynamik, något som jag verkligen gillar. Det är helt enkelt vansinnigt intressant. Huvudpersonen, Gunni, får ju inte, egentligen, ta del av utredningen eftersom hon har släkt där på sektgården, men naturligtvis lyckas hon blanda sig i ändå. Jag tycker bättre om henne i den här boken än i de två tidigare. Även om hon nu jobbar på egen hand, eller vad man ska säga, vilket väl egentligen är ännu en grej jag ogillar. Egentligen. Jag tycker att hon är mer självständig och säker nu. Och så finurligt att göra Mårten till lärare i svenska och psykologi. Blir det mer av honom tro?

Tack och lov så har "kärlekstramset" nästan försvunnit. Det finns en del trånande, men jag köper det. Glädjande nog så verkar Gunni släppa Valter. Jag har aldrig förstått vad hon har sett i honom. Valter är jag väl glad om jag slipper i fortsättningen, men något säger mig att vi inte är klara med honom. Den nya kollegan Jytte vet jag inte vad jag ska tro om. Är hon en bra eller dålig polis? Ja, det återstår väl att se. Och Hasse, en av mina favoriter. Så konservativ, men ändå alltid öppen för nya saker. Han skulle så lätt ha kunnat bli inskränkt, men den balansgången klarar han.

Men slutet, Mattias. Varför? Det gjorde mig både arg och ledsen. Mest ledsen. Samtidigt är det ett slut jag kommer att minnas och det händer inte speciellt ofta. Det lämnas en del öppet för nästkommande del(ar), som hur det ska gå för Gunnis syster Gerd. Nu hoppas jag bara att vi är färdiga med både Jehovas vittnen och sekter.

Flickorna vid altaret är riktigt bra. Det är spännande och kapitlen är korta, vilket ju gör att åtminstone jag hetsläser. Böckerna om Gunni är en annan typ av böcker än Mattias Edvardssons fristående böcker, dessa är mer renodlade deckare. Jag tycker om dem, men de berör mig inte alls på samma sätt. Jag förväntar mig egentligen inte att de ska göra det och kanske är det inte heller meningen. Men jag saknar det ändå.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 67 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flickorna vid altaret: Lottens bokblogg, enligt O och malins bokblogg

Läsplanering oktober 2026

Det är ett tag kvar till oktober, men eftersom jag snart ska iväg och vara upptagen med att ha semester så är det redan dags för oktoberplaneringen. Jag slår på stort och planerar in fem stycken, eftersom jag räknar kallt med att jag ska få mer läst i slutet av september och då tjuvstarta på oktober. Vi får se hur det går.

• Mörka kvällar i Kollektivet av Callum Bloodworth.
• Djävulen och det mörka vattnet av Stuart Turton. Hyllvärmare.
• Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Boktolva. Hyllvärmare.
• Jag ska hitta dig av Pernilla Ericsson. Vi möts igen.
• Skamgrepp av Eva Hildén.

Hett i hyllan #540

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det var inte bara presenter jag fick när jag fyllde år i slutet av maj 2024, det kom även ett gäng egeninköpta pocket.

Imorgon och imorgon och imorgon av Gabrielle Zevin, minns jag faktiskt inte längre varför den lockade mig.

Jag har ju läst en annan bok av henne, som jag verkligen tyckte om, så det skulle kunna vara så den hamnade hos mig. Det kan till och med vara så att jag inte ens läste vad den handlade om. Nu visar det ju sig att den handlar om dataspel och det är ju inte helt fel. Även om jag inte spelar så mycket själv. Denna skulle faktiskt kunna vara en kandidat till min utmaning Vi möts igen.

Så här står det på baksidan:

Sam och Sadie träffas på ett sjukhus 1987. Sadie besöker sin cancersjuka syster och Sam återhämtar sig från en bilolycka. De två ensamma själarna förenas i den gemensamma kärleken till dataspel, och när de av en slump möts igen åtta år senare inleder de ett samarbete som för dem till oanade höjder: de blir superstjärnor i spelvärlden. Men i verkligheten är saker och ting inte lika fulländade som i spelens virtuella värld. Imorgon och imorgon och imorgon följer Sam och Sadie genom åren av professionell framgång och personliga motgångar, samtidigt som samhället och deras relation förändras.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.