Bok: Himlakroppar av Eleanor Catton

Författare: Eleanor Catton
Titel: Himlakroppar
Genre: Drama
Antal sidor: 1112
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The luminaries
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: -
Förlag: Brombergs förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 juli 2025




Första meningen: Det verkade som om de hade träffats av en slump, de tolv män som hade samlats i rökrummet på Crown Hotel.

Baksidetext
Året är 1866 och Walter Moody har som så många andra kommit till Nya Zeelands guldgruvor för att söka lyckan. Samma stormiga natt som han anländer stöter han på ett märkligt sällskap bestående av tolv män som har samlats för att i hemlighet diskutera en serie olösta brott. En rik man har spårlöst försvunnit, en prostituerad har försökt att ta sitt eget liv och en enorm förmögenhet har hittats hemma hos en alkoholiserad enstöring. Walter Moody dras snabbt in i ett äventyr som är lika komplext och gåtfullt som stjärnhimlen.

Min kommentar
Tegelstenar är något som ofta lockar mig, mer förr än nu, men det är något speciellt med att umgås med en bok i mer än några dagar. Himlakroppar är en av de tjockaste böcker jag har, 1112 sidor, men det som lockade allra mest med boken är miljön. Nya Zeeland. Så långt bort härifrån som man kan komma. När jag köpte den så tänkte jag väl inte att den skulle stå oläst i över nio år, men om jag ska vara helt ärlig så avskräckte både antal sidor och historien. I år tyckte jag att det var lika bra att ta med den i min Boktolva, så att den skulle bli läst.

Berättandet i den här historien påminner lite om Lydia Sandgrens Samlade verk. Boken är sanslöst ordrik och detaljnivån är smått löjlig. Till skillnad från Samlade verk så är Himlakroppar dock aldrig tråkig. Den har ett märkligt driv och håller mig fångad genom alla 1112 sidor. Den (påstådda) astrologiska aspekten förstår jag överhuvudtaget inte, men jag har förstått att den är exceptionell.

De första 500 sidorna utspelar sig under en enda dag, men det är en sanning med modifikation. Det sitter en handfull män, i ett rökrum på ett hotell, vid en brasa och där berättas om händelser fram till "nu". Det här är ju något som jag känner igen från "riktig" 1800-talslitteratur. Var och en berättar om sin upplevelse av allt som har lett fram till att de sitter här. Berättelsen är i "kronologisk" ordning, vilket betyder att en tråd avbryts mitt i och man byter berättare. Det ställer till lite problem för mig. När vi kommer tillbaka till den avbrutna berättelsen, kanske runt hundra sidor senare, så har jag hunnit glömma vad som hände i den.

På grund av antalet sidor och detaljnivån så var det omöjligt för mig att hålla reda på vem som sa vad när. Det är liksom svårt att komma ihåg någon liten detalj eller replik som hände för typ två böcker sedan (vilket ju 700-800 sidor är). Det var alldeles säkert viktigt för att förstå vad som hände.

Mot slutet så hoppar berättelsen tillbaka ett år i tiden. Då är det meningen att vi ska få alla svaren. Det tycker ju jag att man inte får. En del saker verkar faktiskt inte få någon förklaring, bara ett konstaterande, men jag låter det vara osagt. Om någon som har läst boken har några svar så är den personen välkommen att höra av sig.

Trots alla dessa sidor så är boken både lättläst och snabbläst. För en van deckarläsare så är persongalleriet angenämt litet, bara lite drygt tjugo karaktärer. Ingen av dem är väl egentligen riktigt sympatisk, men de är mer eller mindre intressanta allihop. Beskrivningarna av (speciellt) männen är detaljerade och känns lite ironiska. Det är faktiskt genomgående en humoristisk ton i hela boken, på ett väldigt lågmält sätt.

Lite kuriosa, som inte alls har med boken att göra. När jag var på Nya Zeeland så hittade vi ett litet galleri, där det fanns litografier av en lokal konstnär (jag köpte fyra stycken, som jag skickade hem med post). Den konstnären, Peter Arnold, föddes i den lilla byn där den här historien utspelar sig, Hokitika. Och vi måste ha åkt igenom den när vi tog oss från Franz Josef till Punakaiki.

Himlakroppar är en märklig bok. På något besynnerligt sätt så behövs alla de där sidorna och orden. Än mer besynnerligt är att det faktiskt är, i någon mening, njutbart att läsa. Ingen är egentligen mer förvånad än jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 84 358 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Himlakroppar: Ewelinas bokblogg, Tankar från mitt fönster och Fantastiska berättelser