"Den som glömmer" av Arnaldur Indriðason

Författare: Arnaldur Indriðason
Titel: Den som glömmer
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 297
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Kamp Knox
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 12
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 oktober 2017




Första meningen: En vass vind drog över Miðnesheiði.

Baksidetext
1979. En kropp hittas flytande i en avlägsen damm ute på lavafältet. En amerikansk militärbas är det enda som ligger i närheten. Liket tycks på något vis höra ihop med basen, men amerikanerna är inte intresserade av att samarbeta med den isländska polisen och kriminalpolisen Erlendur Sveinsson och hans kollegor får istället ta andra vägar för att skaffa sig information om fallet.

Samtidigt kan Erlendur inte släppa tankarna på den artonåriga flicka som försvann en mörk vinter för över tjugofem år sedan.

Min kommentar
Det var ganska många år sedan (nästan exakt sju, faktiskt) jag läste den första boken i den här serien och även om jag kanske inte har varit stormförtjust i dem alla tolv så har de här böckerna alltid varit ett välkommet avbrott i den hektiska tid vi lever i. För att inte tala om den fantastiska miljön.

Faktiskt är det lite så att jag saknar miljön i den här boken. Jag tycker inte alls att det är så mycket som det brukar vara. Visst, det är en liten lerpöl (som är konstgjord) och en och annan blink av det stora berget vid Reykjavik, men sedan är det inte så mycket mer. För det mesta tycker jag att det springs runt på den där amerikanska basen.

När jag läste vad jag hade skrivit om förra boken, Nätter i Reykjavík, så märkte jag att jag hade reagerat på exakt samma saker i denna, när det gäller språket. Jag kan inte komma ihåg att jag har haft ont av det förut, men dialogerna är i det närmaste usla. Poliserna ställer konstiga och ologiska frågor (som den om vart på Grönland den amerikanska soldaten skulle, som om det skulle finnas fler alternativ). Reaktionerna är också väldigt underliga. Kvinnorna känns som hysteriska våp, som plötsligt börjar skrika otidigheter åt varandra och männen känns som imbeciller. Kanske var detta naturligt på Island i slutet av 70-talet, men märkligt är det i alla fall.

Erlendur, som är ung och hyfsat nybakad kriminalare, är precis lika butter och envis som när han blir äldre. En riktig dysterkvist, kan man säga. Jag kan tycka att även han ställer märkliga frågor, kommer till underliga slutsatser och reagerar konstigt. Men det är ändå ganska kul att träffa honom som ung. Han verkar inte förändras speciellt mycket.

Det som var det riktigt intressanta i den här boken var konflikten mellan islänningar och amerikaner. När jag var på Island för några år sedan så fanns det fortfarande kvar massor av spår av den amerikanska militären. Jag uppfattade det som att islänningarna var lite stolta över "samarbetet", men så verkar det inte alls ha varit om man ska döma efter den här berättelsen. Ordet "ockupation" nämndes till och med och de verkar inte ha gillat varandra speciellt mycket.

Även som tidsdokument är Den som glömmer intressant. Det är ju 1979 och här finns inga mobiler utan man fick vackert sitta och vakta telefonen om man väntade samtal, ringa från telefonkiosker och krypa till grannen för att larma om man råkade bli skadad i ett hus utan telefon. Och matvanorna... jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dem, men jäst rocka med stekt fårister finns på menyn.

Som vanligt är tempot långsamt och sävligt, det händer inte speciellt mycket. Inga dramatiska och våldsamma mord, inget blodsplatter och inälvor. Det är faktiskt ganska skönt. Framför allt så känns det trovärdigt.

Jag vet inte om detta är den sista boken om Erlendur och om jag ska vara helt ärlig så förstår jag nog egentligen inte de här tre senaste, som alltså är prequels. Jag har alltid haft lite svårt för det, både när det gäller böcker och film. Det är lite som att idéerna har tagit slut, men man vill fortsätta att krama ur de sista dropparna ur en karaktär. Faktum är att jag lite hoppas att både jag och Arnaldur är färdiga med Erlendur nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 54 betyg).
På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 1 715 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den som glömmer: Bokdamen, Bokstunder och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Nätter i Reykjavík" av Arnaldur Indriðason

Författare: Arnaldur Indriðason
Titel: Nätter i Reykjavík
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 262
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Reykjavíkurnætur
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 11
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juli 2017




Första meningen: Pojkarna petade på den gröna jackan som stack upp över vattenytan.

Baksidetext
Ensamvargen Erlendur Sveinsson har precis tagit sin polisexamen och jobbet i Reykjavik är tufft. Våld, brott och misär präglar numera hans vardag. Han kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare han ofta stötte ihop med på nätterna har hittats drunknad i ett dike. Ingen tycks bry sig om vad som har hänt. Men mannens öde griper tag i Erlendur och jakten på sanningen om vad som hänt kommer att föra honom djupt in i Reykjaviks mörka undre värld.

Min kommentar
I denna elfte del om den isländska polisen så fortsätter vi på tråden från Den stora matchen, där Erlendur dyker upp alldeles i slutet, som nybakad ordningspolis. De här böckerna har snabbt blivit lite av favoriter, det är något speciellt med det isländska, det mörka, långsamma och vemodiga. Den här boken är inget undantag.

Det har gått två år sedan slutet av förra boken och Erlendur jobbar mest natt, då han får ta hand om fyllon, uteliggare och trafikolyckor (ofta beroende på fylla). För mig känns det som att det är ovanligt mycket fylla och andra sociala problem för att vara en väldigt liten stad på 70-talet, men jag vet ju att Island länge hade ett speciellt förhållande till alkohol. Öl starkare än typ lättöl var till exempel förbjudet ändra fram till 1989. Erlendur är fortfarande bara ordningspolis, men på sin frihet driver han en egen utredning vilket betyder att vi oavbrutet springer runt på gatorna i Reykjavík. Flera gånger kände jag ett nästan obetvingligt behov av att öppna Google Maps för att följa med.

Erlendur är egentligen den enda det handlar om här, det dyker upp några andra också, men de befinner sig i periferin och är bara verktyg för att komma vidare. Två av hans kollegor får vi komma lite närmre, speciellt den ena som är helt såld på snabbmat, men har fått för sig att pizza är amerikanskt. Hela boken är full av tidsmarkörer från 70-talet, bland annat en liten blinkning till Sjöwall & Wahlöö, och det gillar jag. Erlendur har redan som ung den där tungsinta, grubblande personligheten, men han är lite mjukare och snällare, lite mer medmänsklig helt enkelt. Man får också veta hur han träffade Halldóra och nu förstår jag plötsligt hans osentimentala inställning till det som händer senare.

Jag upplever den här boken som mörkare än vanligt, vilket säkert beror på alla de där sociala problemen som hela tiden är närvarande. Som vanligt så är det ytterst sparsamt med blodiga detaljer, om det finns några alls, och det finns inte ens ett "nytt" lik. Det är oerhört långsamt, nästan snigeltempo, och det är en skön omväxling jämfört med andra deckare jag brukar läsa. Det mesta handlar om Erlendurs funderingar.

Det jag tycker skiljer Nätter i Reykjavík mot de övriga böckerna i serien är att det inte är samma flow som vanligt. Det är väldigt ryckigt berättat och ofta känns texten som stapelvara. Jag har också svårt att avgöra om saker som händer är tillbakablickar eller händer nu. Det som stör mig mest är dock alla märkliga reaktioner och dialoger. Ibland blir jag faktiskt illa berörd över hur underligt de beter sig. Kanske var det så på Island på 70-talet. Vad vet jag.

Boken slutar i alla fall med en blick på nästa fall som Erlendur tydligen ska privatutreda. Den ska jag ta och läsa snart.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 71 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 2 822 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nätter i Reykjavík: Bokstunder, Bokdamen och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den stora matchen" av Arnaldur Indriðason

Författare: Arnaldur Indriðason
Titel: Den stora matchen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Einvígið
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 10
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 januari 2017




Första meningen: Inte förrän filmen var slut, ljuset tänts och alla hade lämnat salongen upptäckte vaktmästaren kroppen.

Baksidetext
Sommaren 1972 och Reykjavik är en orolig stad. Schackmästerskapet skall hållas i stadens sportcenter och det kryllar av utländska gäster och korrespondenter. Det kalla kriget pågår för fullt och representanter från öst och väst eskorterar sina män, Spasskij och Fischer, till matcherna.

När förberedelserna når sin klimax blir en ung man grovt misshandlad på en biograf. Polisen har redan fullt upp men Marion Briem, som ansvarar för ärendet, är fast besluten att ta reda på vad som ligger bakom attacken.

Min kommentar
Av någon okänd anledning så har jag haft ett långt uppehåll i den här serien. Det beror definitivt inte på att böckerna är dåliga, för det är de inte. Jag uppskattar verkligen det lugna och lite dystra. Arnaldurs böcker kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, eftersom de alltid får mig att tänka tillbaka på resan till Island.

De senaste böckerna har ju varit lite speciella, med olika huvudpersoner och ingen Erlendur (förutom i Den kalla elden) och i Den stora matchen är det Marion Briem som gestaltas. Det är tydligen oklart om Marion Briem är man eller kvinna och faktiskt är det så att h*n aldrig har kallats vare sig han eller hon i någon av böckerna. Det är otroligt imponerande. För mig har Marion i alla fall alltid varit en kvinna. Nog om detta.

Marion är den enda karaktär som man känner igen från de tidigare böckerna på grund av att denna utspelar sig 1972. Jag var i och för sig väldigt liten då, men känslan av 70-tal är väldigt stark. Här finns mängder av referenser till både musik och film och jag förflyttas effektivt flera decennier tillbaka i tiden. Det är väldigt intressant att läsa om Island på 70-talet, som verkar ha varit en turbulent tid och känns som en annan värld. Det är politik på hög nivå; det kalla kriget, fiskegränser och den amerikanska basen. Island ligger ju väldigt strategiskt där, mittemellan USA och Sovjet (som det var då). Och för att tillsätta en extra krydda "århundradets match" i schack, mellan den sovjetiske världsmästaren Boris Spasskij och den amerikanske titelutmanaren Bobby Fischer. Jag var alldeles för liten för att ha något minne av den här stora händelsen och allt ståhej som omgärdade den, men naturligtvis har jag hört om den i efterhand och det var spännande att läsa.

Varvat med brottet som ska lösas så får vi ta del av Marions barndom, när h*n led av tbc, en sjukdom som tydligen härjade ordentligt på Island. Bland annat får man ta del av en fruktansvärd operation som tydligen användes på den tiden. Den innefattar, bland annat, borttagning av flera revben och lunga. Jag var faktiskt tvungen att googla detta, för det lät så otroligt, men givetvis var det sant.

Som vanligt är det mycket stämningar och melankoli, men jag tycker ändå inte att det är riktigt så mörkt och dystert som när Erlendur är inblandad. Det kan också bero på att det i den här boken är sommar och ljust. Det regnar inte ens.

Det är inte mycket action i de här böckerna, om någon, det är inte heller speciellt mycket blod eller ond, bråd död. Oftast är det bara ett enda lik i Arnaldurs böcker och det räcker faktiskt. Med tanke på att hela Islands befolkning är som en mellanstor stad så hade det inte heller varit trovärdigt med fler. Som alltid känns det bra att återvända hit och nu ska det inte dröja så länge innan jag tar tag i nästa del.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 2,9 och genomsnittet 3,2 (beräknat på 138 betyg).
På Goodreads hade den 3,25 i genomsnitt (beräknat på 544 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den stora matchen: Bokhyllan, Bokstunder och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den kalla elden" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 288
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Furðustrandir
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 9
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 augusti 2015






Första meningen: Han fryser inte längre.

Baksidetext
Erlendur befinner sig i sitt barndomshem vid Islands östra fjordar när det förflutna hinner ikapp honom. Händelser som han själv har varit med om och olösta fall.

För flera decennier sedan hände det hemska saker när en stor grupp brittiska soldater gick vilse i bergen. En storm tog dem med överraskning. Några av soldaterna lyckades efter stora svårigheter ta sig tillbaka till staden, medan andra försvann.

Samma kväll, i samma område, försvann en ung kvinna spårlöst. Hennes öde väcker Erlendurs nyfikenhet. Desperat söker han svaren på de två fallen, oavsett hur smärtsam utgången blir.

Min kommentar
Vissa serier har en förmåga att nästan gömma sig i bokhyllan och denna om Erlendur har gjort ett bra jobb med det. Jag gillar verkligen de här böckerna, men det var ändå nästan ett och ett halvt år sedan jag läste förra delen.

I Den kalla elden är det äntligen Erlendur som är i fokus igen och faktiskt så utspelar sig ingen del av boken i Reykjavik. Erlendur åkte ju till de östra delarna i Frostnätter (del 6) och det som händer i den här boken sker ungefär samtidigt som Elínborg och Sigurður Óli löser fallen i Mörka strömmar och Svart himmel. Faktum är att denna slutar där Mörka strömmar slutar, med Erlendurs övergivna bil.

Tempot är om möjligt ännu långsammare i denna än i de tidigare och det händer inte speciellt mycket, rent actionmässigt. Det som sker växer fram väldigt långsamt och försiktigt. Nu gör det absolut ingenting, för som vanligt när jag läser Indriðason så får miljön och människorna som befolkar den också mig att sakta ner. Jag andas långsammare och hetsar inte genom läsningen. Det känns avkopplande på något sätt. Trots hemskheterna som berättas.

Det är en otroligt sorglig historia som sakta vecklar ut sig. Eller egentligen två. Det handlar om svartsjuka, hämnd och mörkret som finns inom alla(?) människor. Och sorgen över att förlora någon. Den här boken är betydligt mörkare och dystrare än de tidigare, till och med naturen, som faktiskt kan betraktas som en självständig karaktär, gör sitt bästa för att förmedla det tungsinta.

Äntligen får vi också veta mer om vad som hände när Erlendurs lillebror försvann, den röda tråden som gått genom alla böcker. Jag blir rent ledsen när jag läser och jag förstår varför Erlendur varit som besatt av detta. Faktiskt får jag nog erkänna att jag, som kanske inte varit så förtjust i Erlendurs personlighet, plötsligt börjar tycka rätt bra om honom.

Jag tycker Den kalla elden är en av de bättre i serien och med tanke på slutet så undrar jag ju lite vad efterföljande böcker egentligen ska handla om.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,68 (beräknat på 156 betyg).
På Goodreads hade den 3,86 i genomsnitt (beräknat på 1 835 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den kalla elden: Annika, Bokstunder och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Svart himmel" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 327
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Svörtuloft
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 8
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 mars 2014






Första meningen: Han tog upp lädermasken ur kassen.

Baksidetext
En kvinna som anklagas för utpressning misshandlas till döds. Detta sker framför ögonen på polisen. Ändå lyckas förövaren komma undan. Allt pekar på att det är en torped som driver in narkotikaskulder. Samtidigt försöker en småkriminell alkoholist komma i kontakt med polisen. Med mycket dunkla avsikter.

Huvudpersonen är denna gång Sigurður Óli, som vi känner igen från de tidigare böckerna. Förutom den spännande och täta mordhistorien får vi också en kritisk inblick i det korrupta bankväsendet både på Island och i andra länder innan den stora bankkraschen ägde rum 2008.

Min kommentar
Jag har i drygt tre år och många delar njutit av den isländska naturen i Arnaldur Indriðasons serie om polisen Erlendur Svensson. Detta är den åttonde (översatta) delen och i den är fortfarande inte Erlendur med alls, förutom att han nämns av de andra poliserna ibland. I stället får vi fortsätta lära känna hans kollegor.

Eftersom Erlendur stuckit på några dagars semester till östra Island så har Sigurður Óli tagit över föreställningen. Det gör han inte speciellt bra. Han är en otroligt osympatisk, intolerant och fördömande människa och borde egentligen aldrig ha blivit polis.

Inte heller berättelsen håller samma standard som de tidigare böckerna, det är hoppigt och blir egentligen aldrig riktigt intressant. Detta trots (eller kanske på grund av) att det är två olika trådar, som inte alls har med varandra att göra. Den ena är då huvudberättelsen med kvinnan som blir ihjälslagen, den andra handlar om en gammal bekant från Vinterstaden, mannen som gav sken av att veta något om pedofiler. Mest av allt beror nog ändå mitt ointresse på Sigurður Ólis karaktär, jag tycker inte alls om honom.

Miljön är inte heller speciellt intressant, för det mesta springer de runt i ett höstgrått Reykjavik, inte en enda gång är de utanför stadsgränsen. Det är i och för sig intressant att försöka komma ihåg hur det ser ut där, men jag är mer glad i det öde, karga och kalla.

Det som är lite intressant, men som beskrivs så ofta och mycket att det nästan blir en egen tråd, är den ekonomiska uppgången på Island. Hur de startade upp riktiga skrytbyggen med lånade pengar. Innan allt föll ihop som ett korthus. De där tomma och/eller inte klara byggnaderna fanns det fortfarande spår efter 2011, när jag var där. Gissar jag rätt om jag anar en fortsättning på detta?

På något sätt verkar den här boken utspela sig samtidigt som förra boken, Erlendur har bara varit borta ett kort tag och cliffhangern i slutet av Mörka strömmar nämns överhuvudtaget inte här.

Jag hoppas verkligen att Erlendur snart kommer tillbaka. Jag saknar honom.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. På Goodreads hade den 3.59 i genomsnitt. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svart himmel: Annika, Bokbrus och Bokbabbel.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Mörka strömmar" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 297
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Myrká
Översättare: Ylva Hellerud
Utmärkelser: -
Serie: Erlendur Sveinsson 7
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 7 oktober 2012





Första meningen: Han klädde sig i svarta jeans, en vit skjorta och en bekväm kavaj, tog på sig ett par finskor han haft i tre år och tänkte på ställena i centrum som en av dem nämnt.

Baksidetext
Märkliga dofter i en lägenhet utgör spår som leder Elínborg vidare i en mord- och våldtäktsutredning, som drar nedåt i en mörk virvelström i en fördärvad människas inre och bakåt i tiden till den yttersta orsaken.

En man hittas i en lägenhet i centrala Reykjavik med halsen avskuren och med flera skärmärken på halsen. Han har också byxorna nerdragna till fötterna och på överkroppen en t-shirt av mer kvinnligt snitt som det står San Francisco på. Under hans säng hittas en lila ullschal.

Elínborg tar denna gång hand om utredningen; Erlendur gav sig ju i väg till sina barndomstrakter på östra Island i förra boken, Frostnätter.

Elínborg känner lukten av tandoorikryddor i schalen - hon är ju intresserad av all slags matlagning och det är faktiskt hennes näsa som för denna utredning framåt.

I den döda mannens svalg finner man rester av Rohypnol och man kan konstatera att han haft samlag strax innan han dog. Elínborg rotar vidare i den dödas bakgrund och följer spåren bakåt. De leder henne till ett dystert blåshål till landsortshåla, på väg att dö eftersom fisket spelat ut sin roll. Där finns en kyrkogård, inringad av ett stengärde, sluttande ned mot ett blygrått hav.

Min kommentar
I den här sjunde delen om de isländska poliserna så är Erlendur puts väck, han har stuckit österut för att finna svaret på gåtan om vad som hände hans lillebror, när han försvann i snöovädret för en evighet sedan. I stället är det Elínborg och hennes matlagning som står i fokus.

Det är väldigt uppfriskande att slippa den mörka, dystra Erlendur och hans ältande av lillebrors försvinnande. Elínborg är väl inte heller världens mest sympatiska och lättillgängliga människa, men det är i alla fall en avsevärd skillnad. Vi får lära känna Elínborg och hennes familj och kommer dem ganska nära inpå livet. Bland annat får vi veta det mesta om Elínborgs matlagning och det är faktiskt hennes matintresserade näsa som hjälper till att lösa fallet. Hennes familj verkar vara som familjer är mest, men till skillnad mot många litterära kvinnliga poliser så har hon en förstående man.

Språket är som vanligt kargt och lite minimalistiskt, inget onödigt sägs eller skrivs, alla ord betyder något. Det passar mig som handen i handsken. För att vi inte ska bli helt förvirrade av bytet av huvudkaraktär så dyker det upp ett gammalt fall som har med ett försvinnande att göra även här. Vad är det egentligen med Indriðason och försvinnanden? Eller är det något specifikt isländskt?

Vem som är den skyldige är inte solklart för mig förrän det faktiskt blir solklart även för Elínborg, det gillade jag. Och jag tyckte jättemycket om hennes klurande och sätt att tänka, men hennes förhörsmetoder hoppas jag verkligen inte är signifikativa för polisen, vare sig den isländska eller någon annan.

I slutet blir det en liten cliffhanger. Någon ringer Elínborg och säger att de hittat Erlendurs övergivna bil och de kan inte få tag på honom. Vad har egentligen hänt Erlendur?

Boktipsets estimerade betyg var 3.6. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mörka strömmar: Boksnoken, Bokbrus och hyllan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Frostnätter" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 311
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Harðskafi
Översättare: Ylva Hellerud
Utmärkelser: Blóðdropinn 2008
Serie: Erlendur Sveinsson 6
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (första) 2007 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 11 augusti 2012




Första meningen: María hade knappt varit medveten om att hon befann sig på begravningen.

Baksidetext
En kulen höstkväll hittas en kvinna hängande i en snara i sin sommarstuga vid en ensligt belägen sjö. Det verkar inte vara något mystiskt med hennes död, men när Erlendur får ett kassettband med en inspelning av en seans kvinnan deltog i strax före sin död, känner han att han måste gräva i hennes historia och ta reda på varför hennes liv fick ett så plötsligt och tragiskt slut. Samtidigt blir han engagerad i gamla olösta mysterier med försvunna människor och får tampas med spöken från sitt eget förgångna.

Min kommentar
Den här sjätte (nja, egentligen den åttonde) delen om den isländske polisen Erlendur Sveinsson måste jag nog hålla som en av hans bättre. Mest beror det nog på temat, här behandlas den stora frågan om allt är slut när vi dör eller om det finns något mer och vad önskan om att få visshet kan få människor att göra.

Egentligen finns det inget fall att lösa, från början, men Erlendur är inte som alla andra. Det solklara självmordsfallet är som en magnet och allt eftersom han luskar vidare kommer det fram en hel del olustiga hemligheter. De gamla olösta mysterierna visar sig handla om två ungdomar, en man och en kvinna, som försvann vid ungefär samma tidpunkt, för nära trettio år sedan, och alla vi som läst de andra böckerna om Erlendur vet att han fascineras av försvinnanden. Så han börjar luska här också. Vad jag tycker är lite märkligt är att polisen i den tidigare utredningen förutsätter självmord eftersom inga kroppar hittats. Existerar inte mord med gömmande av lik på Island?

I den här boken ligger fokus helt och hållet på Erlendur och hans relationer, de väldigt tillkrånglade han har med sin före detta fru och sina barn. Det är långsamt och ingen action alls och alldeles otroligt förutsägbart. Men det gör överhuvudtaget ingenting. Indriðason kan verkligen berätta en historia utan att använda för många ord. Det enda som egentligen stör mig är att hela grejen med Erlendurs försvunne bror ältas i varenda bok. Jag vet att hans bror försvann i en snöstorm när han var liten och alltihop behöver inte berättas för mig om och om igen. En annan liten rolig sak är att det här liknar en gammal favoritfilm, Dödlig puls, med Kiefer Sutherland, Kevin Bacon och Julia Roberts från tidigt 90-tal. Jag vet inte om Indriðason sett den, men likheterna är slående.

Och så undrar jag när de två "riktigt" första böckerna om Erlendur ska översättas till svenska. Jag skulle gärna läsa dem också.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Frostnätter: Boktoka, hyllan och Hellre barfota än boklös.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Vinterstaden" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Vetrarborgin
Översättare: Ylva Hellerud
Utmärkelser: -
Serie: Erlendur Sveinsson 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (första) 2005 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 29 april 2012





Första meningen: De kunde gissa på ett ungefär hur gammal han var men hade svårare för att avgöra från vilken del av världen han kom.
Sista meningen: De låste dörrarna, stängde fönstren, drog för gardinerna och hoppades att köldens tid snart skulle vara över.

Baksidetext
En kall januarikväll kallas polisen till en betongförort i Reykjavik där ett lik hittats mellan höghusen. En mörkhyad, tioårig pojke ligger där framstupa i en blodpöl, fastfrusen i isen. Pojken har stuckits i magen med något vasst föremål och lämnats att dö i den kalla vinternatten. Ett fruktansvärt brott verkar ha begåtts.

När Erlendur kommer till platsen är pojkens äldre halvbror Niran försvunnen, och man tror att han har med mordet att göra.

Erlendur & Co börjar utredningen, bland annat vid den skola där båda bröderna var elever. Det visar sig att en av lärarna är känd för att vara en aggressiv rasist, och misstankar riktas även mot honom. Det har förekommit en del knarkhandel i området, inte långt från den plats där Elías hittades. Man tror att det kan finnas kopplingar till langning och jagar rätt på en knarkare som bor i området och tidigare gripits för misshandel. Han visar sig ha alibi, men kommer med halvkvädna visor om en pedofil som synts till i området.

Polisen börjar utreda fallet och ut ur mörkret och snöyran stiger så småningom en bild av händelser som är ännu dystrare än en vinternatt vid polcirkeln.

Min kommentar
Det här är den femte delen om den isländske polisen Erlendur och i mitt tycke den klart sämsta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som felades, men jag blev aldrig engagerad och jag brydde mig aldrig på riktigt.

För det mesta kändes det som att jag satt på skolbänken och föreläsningen, som handlade om invandrarproblemen på Island, bara höll på och höll på. Hela tiden fick jag pekpinnar och skrevs på näsan hur allting var och fungerade. Det var mer som en lärobok om främlingsfientlighet än en deckare. Naturligtvis är det så att invandrare märks i ett land som har bara lite drygt 300 000 invånare och nog kan jag tro på att islänningar är väldigt måna om att bevara sin historia, men jag tror att problematiken är densamma i alla länder. Mer eller mindre.

Erlendurs besatthet av sin brors död börjar också kännas lite tjatig nu. Kan han inte bara ta tag i det eller släppa det? Fast nog verkar det som att det inte bara handlar om ett vanligt försvinnande, här ser det ut att finnas mer än vad vi hittills fått veta. Förhållandet med den frånskilda kvinnan verkar också lite underligt. När träffas de egentligen? Och relationen till barnen känns också seg och krystad. Nu vill jag gå vidare.

Nej, jag vet inte vad som hände med den här boken, det var mer som att Indriðason ville berätta en politisk historia och byggde ett deckarramverk utanpå. Ett ramverk som inte alls blev speciellt bra. För första gången (?) fanns det heller inga kopplingar långt bak i tiden. Kanske var det det jag saknade. Eller så var boken helt enkelt inte lika bra som jag är van vid.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vinterstaden: Boktoka, Hyllan och Snowflakes in rain.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Mannen i sjön" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 312
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Kleifarvatn
Översättare: Ylva Hellerud
Utmärkelser: -
Serie: Erlendur Sveinsson 4
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (första) 2004 (min) 2007
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 9 mars 2012

Första meningen: Hon stod länge orörlig och stirrade på skelettdelarna som om de inte borde ha befunnit sig där.
Sista meningen: - Saliga är de som inte har sett men ändå tror, viskade Erlendur och hans ord fördes ut över sjön med nordanvinden.

Baksidetext
Vattnet sjunker undan i sjön Kleifarvatn på Island. Och på sjöbotten, fastbundet vid en rysk spionutrustning, hittar man liket av en man.

Det står genast klart att skelettet är gammalt, och allt pekar på att brottet har begåtts under tiden för kalla kriget. Samtidigt som Erlendur och hans kollegor jobbar sig bakåt i tiden med hjälp av olika indicier berättas en annan historia. Den handlar om en ung isländsk student i Östtyskland på femtiotalet och slutar så småningom i vår tid.

Händelser från två tidsplan vävs samman i en spännande berättelse om hur en grupp isländska ungdomar, uppfyllda av drömmar och hopp, ger sig av för att studera i det kommunistiska himmelriket Östtyskland där de dock möts av moraliskt förtryck och ett allestädes närvarande angiverisystem.

Min kommentar
Detta, den fjärde boken om poliserna på Island, är den bästa hittills. Konceptet är detsamma som alltid. Någon hittas mördad och på något sätt kopplas det tillbaka i tiden, där den egentliga lösningen finns. Den här gången bar det av till Östtyskland, i början av 50-talet, där naiva isländska ungdomar ska uppfostras till goda kommunister. Några förblir goda kommunister medan andra börjar se med andra ögon. Den här delen av boken var riktigt otäck att läsa och jag tror att det var detta som fick mig att fastna så för den. Precis så där måste det ha varit. Och det är fasansfullt.

Det kändes ändå som att Mannen i sjön inte är lika dyster och melankolisk som de andra böckerna i serien. Förmodligen beror det på att det är sommar och inte bara regn och grått. Fast nu lyser ju i stället solen dygnet runt och det gillar ju inte den tungsinte Erlendur. Jag gillar däremot honom. Mycket. Han är så vanlig och enkel. Han varken super eller lyssnar på jazz, eller klassisk musik för den delen. I stället är han fullkomligt besatt av försvinnanden och tänker nästan alltid på sin bror som gick bort sig i en snöstorm som liten.

Även om man ganska snart ser de stora sambanden så är det spännande ändra fram till slutet. Jag uppskattar också att poliserna inte är korkade och och att de förstår de ledtrådar de får. Inte i en enda bok har jag stört mig på att de inte ser det jag ser. I samma stund som polisen får veta något så får jag veta samma sak och vi förstår samtidigt. Oerhört befriande.

Det är enkelt, okomplicerat och vanligt. Inga konstigheter och inga extravaganser. Jag gillar det.

Boktipset estimerade betyg var 3.9. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mannen i sjön: Boktoka, hyllan och Tinas läslust.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Änglarösten" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originaltitel: Röddin
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 3
Utgivningsår: (första) 2002 (min) 2011
Media: Pocket
Förlag: Norstedts





Första meningen: Äntligen var stunden inne.
Sista meningen: O, fader, giv mig lite ljus på livets korta stig...

Baksidetext
Julen står för dörren när en anställd på ett stort hotell i Reykjavik hittas mördad i det källarrum där han även bott. Han verkar ha levt ett ensamt och isolerat liv, men när Erlendur och hans kollegor börjar göra efterforskningar upptäcker de att hans barndom varit både spännande och samtidigt tragisk. Han var nämligen en mycket lovande barnstjärna, hårt driven av sin pappa, med en strålande karriär som sångare framför sig. Ända tills han blev tonåring och rösten försvann för gott mitt under en konsert. Men vem kan ha haft intresse av att ta livet av denna enstöring?

Min kommentar
Som vanligt är Arnaldur Indriðason ett säkert kort. I den här boken är vi inte ute så mycket i Islands karga natur, utan mest inne på ett hotell, men på något sätt så känner jag ödsligheten ändå. Och det beror inte bara på de numera frekventa tillbakablickarna på Erlendurs barndom och hans traumatiska upplevelse. Allt andas karghet, ödslighet, kyla, mörker och ensamhet. Det låter deprimerande, men det är det absolut inte. Det här är bra.

Tempot är oerhört långsamt och för mig känns det verkligen konstigt att jag tycker om det, men just i de här böckerna kan jag inte tänka mig något annat. Jag tycker också att det kommit fram lite andra sidor hos författaren, ironi till exempel. Jag har inte upplevt det så tydligt i de två tidigare böckerna. Hoppas det håller i sig.

Vad man skulle kunna tro skulle vara jobbigt är att tre olika historier avhandlas parallellt. En i nutid, som handlar om mordet på hotellet, en som börjar längre bak i tiden men kommer fram till nutid, som handlar om en misshandlad pojke och till slut, Erlendurs barndom. Trots att partierna avlöser varandra lite hur som, så blir det inte hoppigt och störigt. Upplägget är så snyggt att jag hela tiden bara ville läsa vidare.

Karaktärerna beskrivs inte så mycket, utan man får mer uppleva hur de är, genom vad de säger och gör. Precis som det ska vara, enligt mig. Nu i tredje boken tycker jag att jag kommit Erlendur, Elínborg och Sigurður Óli riktigt nära, även Erlendurs dotter Eva Lind har man lärt känna ordentligt. Men varför får vi aldrig träffa Erlendurs son?

Egentligen är det beundransvärt att man kan skriva en så uttömmande och fullödig berättelse på så få sidor. Kanske borde en del andra författare gå i skola hos Arnaldur.

Boktipset estimerade betyg var 4.1, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Änglarösten: ihyllan, bokbloggen och Ett hem utan böcker.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Änglarösten av Arnaldur Indriðason.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Kvinna i grönt" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 264
Serie: Erlendur Sveinsson 2
Utgivningsdatum: 2001

Baksidetext
Reykjavik växer. Det som förut var ett sommarstugeområde utanför stan håller nu på att bli ett nytt villaområde. En dag leker en pojke i en grop där ett hus ska byggas, och hittar ett föremål som visar sig vara en bit av ett mänskligt revben. Kriminalpolis Erlendur Sveinsson får hand om utredningen och börjar jobba utifrån antagandet att skelettet är ett halvsekel gammalt. Han kartlägger systematiskt vilka som bott i området, och får upp några olika spår. Bland annat visar det sig att det levt en man i området vars fästmö försvann spårlöst någon gång under kriget.

Erlendurs utredning försvåras av att nästan alla som bott i området och kan ha några minnen av den aktuella tiden är döda. Fast en gammal man kan upplysa om att en äldre kvinna som alltid är klädd i grönt, brukar synas i området. Har kvinnan svaret på vem som ligger begravd på platsen?

Min kommentar
Läste den här medan jag var på semester på Island och det gjorde att jag förstod den första boken, som ju var grå, regnig och dyster, bättre. Den här boken var betydligt ljusare, i alla fall vad gällde vädret. Jag vet inte om det är speciellt för Indriðason att det handlar om gamla mord, det är ju bara andra boken jag läser, men i båda har man fått gå tillbaka i tiden. Själva ämnet är otroligt deprimerande och ofta kände jag att jag blev riktigt upprörd, så nog berörde det alltid. Jag gillar verkligen Indriðasons sätt att skriva, tempot är långsamt, men det blir aldrig tråkigt. Mest tror jag det beror på att han inte är någon "ordbajsare", hans böcker är tunna och varje mening känns som att den betyder något. På relativt få sidor, berättar han väldigt mycket och i den här boken får man också lära känna Erlendur bättre.

"Glasbruket" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 263
Serie: Erlendur Sveinsson 1
Utgivningsdatum: 2000

Baksidetext
En äldre man hittas mördad i en källarlägenhet i Reykjavik. Bredvid kroppen finns ett kryptiskt meddelande och i hans skrivbord hittar polisen ett foto av en gravsten. När man lyckas tyda inskriptionen visar det sig att i graven ligger en fyraårig flicka som dog 1968. Med hjälp av fotot nystar polisen upp gamla och nya brott som lett till flera familjetragedier. Samtidigt försvinner en ung kvinna från sitt eget bröllop...

Kriminalpolis Erlendur Sveinsson och hans kollegor står inför ett ovanligt komplicerat och svårt fall som har sina rötter bakåt i en tid då mycket var annorlunda.

Min kommentar
En helt vanlig deckare, varken bu eller bä. Tempot var ganska långsamt och allt var mest regnigt och grått. Men jag gillar Erlendur, han är så vanlig och normal och alla andra karaktärer känns också vanliga, till och med de onda. Inga överdrifter och inget splatter. Det som kändes helt unikt var alla de mystiska namnen, som tagna ur en Tolkien-bok. Det var kul att försöka ljuda namnen i huvudet. Jag kommer i alla fall att läsa minst en bok till om Erlendur.