"Häxan" av Camilla Läckberg

Författare: Camilla Läckberg
Titel: Häxan
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 607
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fjällbackaserien 10
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 december 2019




Första meningen: Det var omöjligt att veta vilket liv flickan skulle ha fått.

Baksidetext
När fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks tragiska minnen till liv. Trettio år tidigare försvann en liten flicka från exakt samma gård och hittades senare mördad. Den gången anklagades två trettonåriga flickor för att ha fört bort och dödat flickan. De befanns skyldiga i domstol men slapp fängelse på grund av sin ålder. Den ena av dem har efter det levt ett stilla liv i Fjällbacka. Den andra har just återvänt för första gången sedan händelsen, nu som firad skådespelare för att porträttera Ingrid Bergman i en film som ska spelas in i trakten.

Fjällbackaborna ställer mangrant upp i sökandet efter Linnea, och till slut finner man henne. Naken, invid samma skogstjärn där den första flickan hittades. Skräcken sprider sig i det lilla samhället. Kan fler flickor vara i fara?

Trots att Patrik Hedström tycker att det verkar långsökt börjar han och hans kolleger vid Tanumshedepolisen utreda om det finns något samband mellan de två fallen. Till sin hjälp får de Erica Falck, som sedan länge arbetar med en bok om det gamla mordet. Utredningen river upp många sår, drevet går och invånarnas rädsla för det okända får fruktansvärda konsekvenser.

Min kommentar
Jag var nog ganska sen på den här serien och om det inte hade varit för att jag råkade läsa Sjöjungfrun (sjätte delen) först så är jag faktiskt osäker på om jag hade orkat fortsätta. Nu visste jag ju att det skulle bli bättre. Mycket bättre. Häxan är tionde och senaste delen, den har inte lockat jättemycket eftersom jag blev lite besviken på förra boken och så är den även väldigt omfångsrik.

Häxan är väldigt mycket tjockare än de tidigare böckerna, drygt 600 sidor, men det är inget jag överhuvudtaget tänker på när jag läser. Sidorna bara flyger förbi. Trots den riktigt tuffa starten, när det dök upp en osannolik mängd karaktärer på de första 20-30 sidorna. Dessutom hoppades det friskt mellan tre olika trådar i olika tider; 1670-talet, 1985 och nu. Det här är något som jag inte brukar gilla. Alls. Det stör mig dock inte ett dugg efter ett tag.

Det är förvånansvärt lätt att komma tillbaka till den här världen, det var ändå drygt tre år sedan jag läste Lejontämjaren. Erica är mycket mer nedtonad och det är oerhört skönt och gör det lättare att tycka om henne. Hon kommer till och med överens med sin svärmor. Rent generellt tycker jag att det är betydligt mindre av strulande privatliv här än vad det brukar vara. Det känns mer välbalanserat.

Karaktärerna är, som sagt, många, men jag har efter ett tag egentligen inga problem att hålla isär dem. De är tydliga och jag bryr mig om dem. Något som jag reagerar väldigt positivt på är att jag inte blir påtvingad vare sig åsikter eller känslor. Olika saker visas för mig, sedan får jag själv ta ställning och framför allt känna mina egna känslor. Det är väldigt befriande och det får mig att faktiskt bli berörd.

Boken är tjock och jag kan nog egentligen tycka att det är för många sidor. Tråden från 1600-talet är intressant, men hade inte behövts. Förmodligen är den med för att visa häxjakt både förr och nu. Människan har varken blivit bättre eller sämre de senaste 350 åren.

Själva (original)fallet är förfärligt och har en hel del likheter med verklighetens Kevinfall. Kan det verkligen vara en slump? Tyvärr tycker jag att polisförhören inte precis har blivit bättre efter trettio år. De är i sämsta laget. Sådana ledande frågor får man bara inte ställa.

Nu finns det inga fler delar utgivna. Än. Jag tror att det är första gången jag hoppas att det kommer fler för Häxan är riktigt bra. En av de bättre i serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 7 276 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Häxan: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Romeo and Juliet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Fullbordad utmaning 2019:4

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en tendens att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

Det här är femte året som jag har kört denna och det har fungerat över förväntan. I år ingick arton böcker och hela fjorton serier. Alla är nu lästa och det betyder att jag har lyckats avsluta fjorton olika serier (en sanning med modifikation eftersom inte mindre än tre av författarna bestämde sig för att släppa en ny bok just i år, i det fjärde fallet så handlar det om en översättning), men jag har bestämt att de räknas ändå. Det är de böcker som finns utgivna när utmaningen bestäms som gäller, annars blir det alldeles tokigt.

Böckerna jag läst är
Amanda Paller av Anna Karolina
#2. Står dig ingen åter
#3. Förlorat ansikte

Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen
#7. Selfies

Ben Cooper & Diane Fry av Stephen Booth
#14. Bron
#15. På väg mot döden

Carter Blake av Mason Cross
#2. Den onde samariten

Ella Andersson av Elias Palm
#2. Causa mortis
#3. Memento mori

Emma Sköld av Sofie Sarenbrant
#6. Syndabocken

Fjällbackaserien av Camilla Läckberg
#10. Häxan

Fredrika Bergman av Kristina Ohlsson
#6. Syndafloder

Göran Borg av Mikael Bergstrand
#2. Dimma över Darjeeling
#3. Gurun i Pomonadalen

Harry Hole av Jo Nesbø
#11. Törst

Jim Clemo av Gillian Macmillan
#2. Under ytan

Karin Adler av Ann Rosman
#6. Vågspel

Passagen av Justin Cronin
#3. Spegelstaden

Robert Langdon av Dan Brown
#5. Begynnelse

Det har ju då kommit nya delar i serierna Avdelning Q, Harry Hole, Ben Cooper & Diane Fry och Emma Sköld. De två första finns redan i hyllan. I Booths serie finns det faktiskt ytterligare två delar, men som inte är översatta. Sarenbrants senaste kommer jag med all säkerhet att läsa. Någon gång.

Betygen har genomgående varit helt okej och ett genomsnitt på 3,72 får man väl se som ett bra resultat.

Det här är definitivt en utmaning som jag ska fortsätta med och det blir arton böcker även 2020, det verkar vara en lagom mängd.

"Selfies" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Selfies
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 467
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Selfies
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 7
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 december 2019




Första meningen: Hur länge hon legat och sparkat mot de våta vissna löven visste hon inte, bara att hennes nakna armar blivit kalla och att ropen uppifrån huset lät gällare och nu var så hårda och ilskna att hon fick alldeles ont i bröstet.

Baksidetext
Avdelning Q håller som vanligt till i Köpenhamnspolisens källarrum, men står nu inför stora utmaningar. Dels vad gäller arbetet, men också på det personliga planet. Gruppens sammanhållande länk Rose har nämligen sjunkit ner i en psykos vars trådar leder långt tillbaka in ett mörkt förflutet. Ett förflutet där ett grymt brott kan ha begåtts.

Det har kommit ledningen till känna att uppklarningsstatistiken för Avdelning Q ligger långt under det förväntade. Utan Roses hjälp måste de tre återstående medlemmarna – den karismatiske ledaren Carl Mørck, mystiske Assad och det senaste tillskottet Gordon – kämpa för att övertyga dem om att de ska få fortsätta sitt arbete. Samtidigt hittas en äldre kvinna mördad i Kongens Have och en galen bilist har inlett en dödlig jakt på unga kvinnor, medan nya brott planeras på en helt annan plats. Har händelserna ingenting med varandra att göra, eller finns ett samband begravt någonstans?

Min kommentar
Serien om Avdelning Q hör till en av de där självklara, som jag bara måste äga och läsa. Jag har gillat alla tidigare sex delar, även om det har varit lite olika mycket. Det har känts som att böckerna tappat stilen lite, om man jämför med den allra första i alla fall. Därför hade jag kanske inte skyhöga förväntningar på Selfies, även om jag såg fram emot att läsa den.

Till min stora glädje så är den gamla, härliga jargongen tillbaka, den som gjorde den första delen så speciell. Det känns bra att samspelet och kamratskapet mellan Carl och Assad är återställt. Rose får ta väldigt mycket mer plats här, tyvärr inte på att så bra sätt, men det är intressant att äntligen få veta vad det är som tynger henne. Det här ökar onekligen förståelsen för henne. Gordon är fortsatt ett intressant tillskott till den udda och speciella avdelningen. Nu saknar jag bara information om Assad, men det kommer tydligen i nästa bok.

Selfies är lite annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är inte ett gammalt brott som står i fokus, utan ett som ännu inte har hänt när boken börjar. Här vet läsaren hela tiden vem som är skyldig och det är ett grepp som jag egentligen inte gillar, men här är det faktiskt nödvändigt. Brottet i sig är intressant och inte det helt vanliga, oftast läser man ju om tvärtom i tidningen. Utan att säga för mycket. För en gångs skull kan jag känna ett uns av sympati med mördaren. Jag kan känna igen frustrationen över människotypen som h*n tycker sig ha rätt att befria samhället ifrån. De där tre tjejerna tillhör inte min favorittyp, men det är ju väl hårt att döda dem. Jag har väldiga problem med att hålla isär dem, de är alldeles för lika, men det är förmodligen meningen.

Det är väldigt många olika brott som dyker upp här och det gör att jag upplever allt lite spretigt. Som vanligt, när det gäller böckerna om Avdelning Q, så är det rått och brutalt. Känslokallt nästan och helt empatilöst. Det är lite av ett signum.

Jag blir lite förvånad när jag reagerar på att översättningen haltar, eller det måste nog snarare vara korrekturläsningen av översättningen som det är fel på eftersom det är samma översättare som för de tidigare delarna. För att inte tala om hur hopplöst det var att läsa e-boken. Där var det ett blanksteg före varenda ? och !. Hur kan man få för sig att göra så?

En liten fågel har kvittrat i mitt öra att nästa del, Offer 2117, kommer att ligga under granen om några dagar. Som vanligt är det min förhoppning att det inte ska dröja två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 8 416 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Selfies: Bokstunder, Carolina läser och Midnattsord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Syndabocken" av Sofie Sarenbrant

Författare: Sofie Sarnebrant
Titel: Syndabocken
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Emma Sköld 6
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2019




Första meningen: Trafikljuset i Alvik slår om till rött, ändå gasar han genom kurvan mot Tranebergsbron.

Baksidetext
En inbrottsvåg drar genom Bromma och tjuvarnas metoder blir allt värre. När ett mord på en tonårspojke skakar idyllen kopplas Emma Sköld in på fallet. Allt pekar på ett villainbrott som har gått snett.

Misstankarna riktas mot familjens städerska som hittade offret. På forumet Brommavännerna sprids hatiska fördomar om henne och utländska gästarbetare. Men när fler personer hittas döda tar Emma saken i egna händer, och försätter därmed sig själv och andra i livsfara.

Min kommentar
Sofie Sarenbrants serie är ett ganska säkert kort om man vill ha något tempofyllt och snabbläst. Jag har läst alla de tidigare böckerna, Syndabocken är sjätte delen om Emma Sköld och är inget undantag.

För drygt två år sedan läste jag förra boken och som vanligt har jag problem med att komma ihåg detaljer. Det gör nu ingenting för det är bara det stora hela som återkommer här och det minns jag. I Syndabocken rör vi oss i ett rikemansområde i Bromma. Det är en miljö som jag inte alls känner mig hemma i. Vare sig när det gäller den fysiska miljön eller människorna som bor där.

Vi kan väl ta och börja med Emma... Jag tycker så väldigt illa om henne. Jag skulle vilja ta tag i henne, skaka om henne och säga till henne att växa upp. Hon har inte en enda vettig vuxenrelation. Hon beter sig otroligt korkat när hon alltid, genom eget förvållande, hamnar i livsfara. Vilket jag är sjukt less på. Hon hade inte överlevt länge i verkligheten. Hon förväntar sig att kollegorna ska komma och rädda henne. Problemet är bara att hon inte har talat om vart hon har åkt. Igen. Definitionen av en idiot är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Som Emma gör.

Karaktärerna är genomgående enkelspåriga, speciellt de onda. De har inte ett enda försonande drag. Detta gör också att det blir för många pekpinnar i form av väldigt tydligt ställningstagande. Jag får ingen chans att själv tänka efter. Det gör mig alltid irriterad när någon talar om för mig vad jag ska tycka, vad som är rätt och fel.

Syndabocken är väldigt aktuell och sociala medier har en stor roll. Inte i själva brottet eller lösningen, men i allt runt omkring. Där blir det ju ofta lynchmobbsstämning, väldigt snabbt, när rykten plötsligt blir sanning. Annars tycker jag att det blir lite väl mycket relationsdrama över det hela. Josefin för alldeles för mycket utrymme (här är ännu en som borde växa upp). Hennes ältande är bara jobbigt och hennes tråd känns lite krystad i och med att lösningen indirekt kommer därifrån. Det lilla sidospåret som hör ihop med förra boken känns bara onödigt, men jag gissar att det inte är helt avslutat.

Det är väldigt snyggt ihopmonterat alltihop och det blir inte helt solklart hur allt ligger till alltför tidigt. Det känns tryggt att läsa Sofie Sarenbrant, man vet alltid vad man får och ibland är det precis vad man behöver.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat 441 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Syndabocken: Johannas deckarhörna, Romeo and Juliet och Zellys bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Begynnelse" av Dan Brown

Författare: Dan Brown
Titel: Begynnelse
Genre: Thriller
Antal sidor: 521
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Origin
Översättare: Lena Karlin & Peter Samuelsson
Serie: Robert Langdon 5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Biblioteket
Utläst: 1 oktober 2019




Första meningen: På vägen uppför den svindlande branta kuggstångsbanan i det mödosamt klättrande tåget spanade Edmond Kirsch upp mot den taggiga bergstoppen ovanför sig.

Baksidetext
Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard, anländer till Guggenheimmuseet i Bilbao för att närvara vid avslöjandet av en upptäckt som enligt inbjudan kommer att "förändra vetenskapen för alltid". Edmond Kirsch, en fyrtioårig miljardär som blivit världskänd för sina hypermoderna tekniska uppfinningar och djärva förutsägelser, var en gång Langdons student. Nu hävdar han att han funnit svaret på två av mänsklighetens mest omdebatterade frågor.

När den spektakulära presentationen inleds inser Langdon att han och de hundratals andra gästerna står inför ett avslöjande som är långt mer kontroversiellt än de kunnat ana. Men plötsligt exploderar den välorkestrerade kvällen i kaos. Tillsammans med museets eleganta chef Ambra Vidal finner Langdon sig vara måltavla för en okänd fiende som inte skyr några medel för att förhindra att Kirschs banbrytande upptäckt når dagens ljus. Tillsammans flyr Langdon och Vidal mot Barcelona för att knäcka det kryptiska lösenordet som skyddar Kirschs hemlighet innan det är för sent. Under den dramatiska jakten tvingas Langdon navigera bland mystiska koder, nedtystade historiska fakta och religiös extremism.

Min kommentar
När jag behövde en ny bok på semestern så tyckte jag att det kunde vara dags för äventyr och högt tempo så jag började läsa Begynnelse. Den femte delen om Robert Langdon. Jag har läst alla Dan Browns tidigare böcker och har gillat dem lite olika mycket, men jag vet alltid vad jag får. Det i sig brukar räcka, men det kan också vara en nackdel. Den här boken gjorde mig inte besviken.

Jag hade inte läst speciellt långt innan jag insåg att Begynnelse utspelar sig i Spanien, där jag just befann mig på semester. Det var helt oväntat och bara ren tur, jag visste inte ens vad boken handlade om. Mestadels befinner vi oss i Barcelona, men även i både Madrid och Bilbao. Städer där jag aldrig har varit, men jag bara älskar beskrivningarna av alla byggnader och jag vill se dem i verkligheten. Jag googlar som en tok under läsningen för att jag åtminstone ska få en idé om hur det ser ut.

I Begynnelse är det inte lika många koder och symboler för Langdon att knäcka, men temat i sig gör mig lycklig. Vetenskap kontra religion är ju en ständigt aktuell historia. Det är intressant att katolikerna i boken gärna påpekar vad kristna gjorde mot dem, men de verkar ha glömt vad katolikerna gjorde mot de kristna. Jag förstår att en vetenskapsman tycker att upptäckten förändrar synen på Gud, men är samtidigt säker på att den inte påverkar en troende. Det ena utesluter inte det andra. Vilket Brown också är noga med att påpeka. Här finns även AI, som både tilltalar mig och skrämmer sk-ten ur mig. Intrigen/temat får en solklar femma.

Persongalleriet är ganska litet, men det räcker. Det är väl egentligen inte någon som sticker ut, men Winston är naturligtvis min favorit. Det som stör mig är att Langdon alltid, på något mystiskt sätt, lyckas få en kvinnlig skönhet vid sin sida. Snälla överraska mig någon gång!

Jag kunde knappt lägga ifrån mig boken innan den var utläst, detta är ett sant äventyr. Tempot är högt och det händer något hela tiden. Lite förvånad blir jag när jag inser att allt i denna nästan-tegelsten sker under ett enda dygn. Lite som TV-serien 24 timmar. Upplösningen och slutet är inte speciellt överraskande, men vägen dit är löjligt spännande. Det jag tar med mig är en mening i slutet: Dialog är alltid viktigare än enighet.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat 209 982 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Begynnelse: Johannas deckarhörna, Marias bokhylla och malins bokblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"På väg mot döden" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: På väg mot döden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 379
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The murder road
Översättare: Jan Malmsjö
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 15
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 september 2019




Första meningen: Vägbanan var våt den natten, som alltid när det värsta inträffar.

Baksidetext
Det finns bara en väg till den pittoreska engelska byn Shawhead i Peak District. Och en väg därifrån. På den vägen hittas tidigt en morgon en övergiven lastbil med olycksbådande blodfläckar på insidan.

Lastbilschauffören Mac Kelsey hittas snart mördad, slarvigt nedgrävd intill en stenmur och kriminalinspektör Ben Cooper får ta hand om utredningen. Han möts av märkligt tystlåtna och fientligt inställda bybor. Men kan det verkligen gömma sig en mördare bland dem?

Så hittas ytterligare en person död, den här gången tycks det röra sig om självmord. Den döde, en man vid namn Scott Brooks, har lidit av en långvarig depression sedan hans fru Ashley omkommit i en bilolycka åtta år tidigare. Den mördade lastbilschauffören Mac Kelsey tycks ha befunnit sig på olycksplatsen. Finns det ett samband eller rör det sig bara om en slump?

Min kommentar
Återseendet med Cooper och Fry i augusti gick så bra att jag bara var tvungen att göra om samma misstag igen. Jag trodde inte att jag skulle få en överdos av bara två böcker på en månad. Jag hade fel. Det kan i och för sig också bero på att På väg mot döden inte är lika bra.

Min allra första reaktion när jag börjar läsa är ett "Yay!". Det som antyddes i typ sista meningen i förra boken var riktigt. Tyvärr så gör Booth det väldigt enkelt för sig här, när han väjer för det som är jobbigt och svårt att beskriva, som till exempel känslor och kärlek. Här får man nöja sig med enkla meningar av typen. " De har en relation." alternativt "Relationen är över.". Inte för att jag vill ha romantiska deckare, men allvarligt talat. Lite mer kött på benen kan man väl få. Allt krut läggs på att beskriva miljön och det blir på tok för mycket av den varan. Varenda sväng på vägen, vartenda hus och varenda sten beskrivs. Känns det som.

En av mina favoritkaraktärer, Gavin Murfin, pensionerar sig och det gör mig lite ledsen. Han har varit en uppfriskande karaktär. Glädjande nog så dyker han upp för ett litet gästspel. Diane är en annan favorit, men hon verkar få en mindre och mindre roll för varje bok. Här är hon knappt med, vilket är trist för det är hon som är intressant. Ben är mest dryg och trist. Nu har han dessutom blivit chef. Tyvärr inte en speciellt bra chef. Han känns inte äkta. Det blir mer som att han vet att man borde säga/göra något och så krystar han fram något. Det börjar också en ny inspektör i teamet. Han känns inte ett dugg intressant.

Jag har problem med motivet i På väg mot döden, det är otroligt krystat. Polisernas utredning lämnar också en del att önska. De "glömmer" att fråga sig en ganska viktig fråga i sammanhanget [spoiler]Om det verkligen var rätt chaufför som dödades.[/spoiler]. I just det här fallet var det inte relevant, men det visste de ju inte. Det blir snårigt, rörigt och väldigt tillkrånglat. Dessutom fuskar Booth genom att utelämna information, som läsaren inte får ta del av förrän långt senare. Nu vet man visserligen vem som är skyldig redan från början, men här är det varför som är intressant.

På väg mot döden blir aldrig riktigt intressant. Kanske mest för att jag nu på allvar saknar att Cooper och Fry jobbar ihop. Detta är inte längre en serie om Cooper och Fry, det handlar bara om Ben.

Nu har jag faktiskt inga fler böcker olästa i den här serien. I alla fall inte i hyllan. Det finns, just nu, ytterligare tre delar. På engelska. Den sextonde delen är översatt till svenska. Hur jag ska göra med det återstår att se.

På Goodreads hade den 3,82 i genomsnitt (beräknat på 1 147 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om På väg mot döden: Mysterierna, Deckardags och DAST Magazine.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Bron" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Bron
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 353
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Corpse Bridge
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 14
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 augusti 2019




Första meningen: Skymningen hade börjat falla över Likbron när Jason Shaw kom fram till ån.

Baksidetext
Efter ett stökigt Halloween-firande i brittiska Edendale hittas en 35-årig kvinna död under Corpse Bridge, bron som förbinder Västra Derbyshire med en gammal begravningsplats i Staffordshire. När polisinspektör Ben Cooper, tillbaka på jobbet efter ett personligt trauma, anländer till brottsplatsen möts han av en makaber syn: en stor docka som vilar på en gravsten, snaror i skogen och en lerfigur föreställande markägaren, earlen av Mansby.

Under utredningens gång hittas ytterligare mordoffer på vägen till bron, och Cooper får hjälp av kollegan Diane Fry att nysta ut ledtrådarna i den alltmer bisarra gåtan som tycks präglad av både politik och gammal folktro. När de får höra om earlens planer att göra om gravfältet till en parkeringsplats, blir fallet mer invecklat. Finns det ett samband mellan dödsfallen och earlens planer? Handlar det om medvetet riktade mord, eller är det en sjuk seriemördare de har att göra med? Pressen ökar, och Ben vet inte vem han kan lita på. När utredningen når sin kulmen måste han fatta ett beslut som kan försätta allt - och alla - i fara.

Min kommentar
Den här serien om Cooper och Fry hittade jag väldigt sent och hade ganska många delar att läsa ikapp. 2016 läste jag elva stycken på ett år, vilket nog tyvärr medförde att jag fick något av en överdos. Jag kände att jag inte alls uppskattade allt som jag egentligen borde. Nu, efter ett uppehåll på drygt 2,5 år så var Bron ett väldigt trevligt återseende och det gick förvånansvärt snabbt att hitta tillbaka till Peak District-sinnet.

Miljön är helt fantastisk. Jag har aldrig varit i Peak District, men jag kan verkligen se bergen, hedarna och de här små byarna framför mig. Det som gör det lite jobbigt är att miljön inte riktigt stämmer med verkligheten eftersom författaren har slagit ihop byar, skapat nya och tagit sig lite andra friheter med geografin. Det tycker jag är synd.

Jag var tvungen att läsa på lite, om vad jag tyckte om de tidigare delarna, och jag tycker fortfarande att det är för lite av relationen mellan Ben och Diane. Även om det i alla fall är någon i Bron. Det är ju faktiskt för deras relation som jag läser de här böckerna (och lite för miljön också). Jag tycker om att Irvine och Hurst får ta lite mer plats nu också, det känns som att de börjar bli egna karaktärer nu och inte bara bihang till Cooper. Det som gör mig lite ledsen är att Murfin verkar försvinna ut ur handlingen, vilket kommer att bli lite tråkigt.

Det blir lite för många och för långa föreläsningar i Bron, allt från gammal adel till grävlingar som sprider tuberkulos avhandlas i detalj. Gammal folktro får också en släng av sleven. Jag hade rätt om att jag skulle uppskatta både miljöbeskrivningar och det långsamma tempot mer efter ett uppehåll, men ibland känns det nästan mer som en historielektion. Eller turistguide. Men jag gillar det. Faktiskt.

Jag tycker att det känns som att det finns en del lösa trådar kvar när boken är utläst och motivet känns ovanligt oklart för att vara en Booth. Och vad hände egentligen med Rob Beresford?

Att läsa de här böckerna är lite som att ta på sig en gammal favorittröja, det är tryggt och bekvämt. Det finns ingen nervpirrande spänning, utan det mesta liksom bara flyter på. Lite som Morden i Midsomer.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 1 011 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Bron: Midnatts ord, DAST Magazine och Annikas litteratur- och kulturblogg (engelska utgåvan).

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Spegelstaden" av Justin Cronin

Författare: Justin Cronin
Titel: Spegelstaden
Genre: Skräck
Antal sidor: 762
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The city of mirrors
Översättare: Jimmy Hofsö
Serie: Passagen 3
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2019




Första meningen: Marken sprack upp under hennes kniv och gav ifrån sig en mörk jordig doft.

Baksidetext
En spillra av mänskligheten har överlevt den stora epidemin och klarat sig undan viralernas intåg (viraler är människor som blivit smittade av ett dödligt virus och påminner om vampyrer). De få överlevande människorna har nu bott på en skyddad plats i Texas i tjugo års tid och hunnit föröka sig och blivit några tusen.

Efter att De första tolvs skräckvälde har störtats och de viraler som tillhörde dem tillintetgjorts (seriens andra del) lever människorna i tron att viralerna utrotats och de börjar så småningom flytta från sitt säkra muromgärdade område och breda ut sig över landet. Men det finns viraler kvar som håller sig gömda och bidar sin tid. Och fadern till De första tolv, Fanning, Noll kallad, har också överlevt. Hans raseri kan endast kväsas den dag då han kan förgöra Amy, Flickan från ingenstans, i ett sista slag mot mänskligheten.

Amy har även hon smittats men vet att hon utsetts till att möta Noll i slaget mellan människorna och viralerna och hon förbereder sig nu på att utmana honom.

Min kommentar
För sju år sedan läste jag första delen i den här trilogin, Flickan från ingenstans, och den överraskade mig på ett väldigt positivt sätt. När andra delen, De första tolv, kom, så fick den inte vänta speciellt länge i hyllan innan jag läste den. Och blev besviken. Det har Spegelstaden fått lida för, litegrann. Det tar helt enkelt emot att börja på en bok som är drygt 750 sidor lång när man minns den tidigare delen som seg och tråkig (vilket faktiskt inte verkar vara sant när jag läser vad jag skrev om den). I år fick alltså Passagentrilogin vara med i min Finish That Series Challenge så att jag äntligen skulle få läst den. Och jösses, säger jag bara.

Med tanke på att det var fem och ett halvt år sedan jag läste andra delen så kommer jag snabbt in i det igen. Den lilla resumén i början, skriven lite som en biblisk text, hjälper till att få mig på banan. Den största utmaningen är nog att släppa på kontrollbehovet, att ha koll på allt och alla. När jag väl gör det så får jag faktiskt koll. Det är en otrolig mängd karaktärer här, men jag har aldrig svårt att hålla isär dem. Alla är sina egna personer med sina egna röster. Det finns en lista över alla karaktärer sist i boken, egentligen behövdes den inte, men den var ett bra stöd för minnet.

Även Spegelstaden är uppdelad i olika delar, fjorton stycken plus både prolog och epilog. Vissa delar, de flesta, är fantastiska medan andra bara är konstiga. Förmodligen så har de en symbolisk betydelse, men för mig blir de bara utfyllnad. Fannings del, där man får veta själva upprinnelsen till alltihop, är ganska tråkig, men blir lite bättre när det handlar om honom innan han blev smittad. Här blir det dock lite väl långt.

Cronin gör något som jag inte kan komma ihåg att jag har varit med om tidigare, han låter en ny generation växa upp efter apokalypsen. En generation som inte har några minnen eller erfarenheter av viralerna. Som vanligt tror sig den nya generationen vara smartare än den förra och historien upprepar sig, på sätt och vis. Det blir liksom en post-postapokalyps av det hela.

Det är så mycket mer jag skulle vilja veta för plötsligt hoppar vi runt 800 år fram i tiden och de karaktärer vi lämnar åtta sekler tidigare är de som jag egentligen är mest nyfiken på. Hur de överlevde och hur de skapade en ny värld. Men sanningen är egentligen att det där är ganska trevligt att fundera på själv.

Jag bävade ju som sagt för att läsa den här tegelstenen och var orolig för om allt skulle gå ihop på slutet. Och en bok på drygt 750 sidor, där man egentligen redan visste hur allt hade gått, hur bra kunde det egentligen bli? Det visade sig att det kunde bli bra på riktigt, kanske främst för att handlingen flyttades fram till en ny generation. Det höga medelbetyget på Goodreads är välförtjänt och utan de konstiga delarna så skulle jag själv ha gett den ett högre betyg. Det var ofta oerhört svårt att lägga ifrån sig boken för att göra något annat och jag skulle vilja säga att detta är ett fantastiskt avslut på ett mäktigt epos.

En liten brasklapp här bara: Jag läste en intervju med Justin Cronin och det verkar faktiskt vara på väg en fjärde bok. Vad jag tycker om det vet jag inte.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 40 916 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Spegelstaden: Litteraturkvalster, Bokstapeln och Kulturnästet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Syndafloder" av Kristina Ohlsson

Författare: Kristina Ohlsson
Titel: Syndafloder
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 443
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrika Bergman 6
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 juni 2019




Första meningen: Alla dessa beslut.

Baksidetext
En man hittas skjuten i bröstet, sittande i en fåtölj framför brasan. Märkligt nog bär han sin dotters vigselring på lillfingret.

I en annan del av stan söker en begravningsentreprenör efter sin bror. En bror som han verkar vara ensam om att sakna och som han fruktar kan vara borta för alltid. Samtidigt kämpar en kvinna för att inte förlora kontrollen när hennes man blir mer och mer farlig. Tiden rinner snabbt undan och hon får allt svårare att skydda sig själv och sina barn.

Fredrika Bergman och Alex Recht ser samband mellan de olika fallen och leds in i en cirkel av spår där gamla synder kommer tillbaka. Någon lämnar meddelanden till Alex, någon som vill ställa allt tillrätta. Men vem är den anonyme brevskrivaren och varför tycks gärningsmannen alltid ligga steget före?

Min kommentar
Det kom lite som en överraskning för mig när jag upptäckte att det var fyra år sedan jag läste förra delen i den här serien. Särskilt märkligt är det när man tänker på att detta faktiskt är en av mina favoritserier. Jag tjuvstartade julis läsning med Syndafloder, men helt oplanerat så blev den utläst i juni. Den är löjligt spännande och helt omöjlig att lägga ifrån sig innan den var utläst. För mig, som nästan börjat tro att jag blivit blasé och slutat uppskatta böcker, kändes det extra härligt. Det enda som behövdes var nämligen en bra bok.

I början händer det väldigt mycket, många olika karaktärer och trådar. Ovanligt nog så har jag inga problem med det. Här finns massor av referenser till vad som hänt tidigare och inte ens det har jag problem med. Jag känner mig fullständigt trygg i Kristina Ohlssons händer. Jag vet att det inte kommer att dingla en massa irriterande lösa trådar i slutet.

En väldigt bra sak med de här böckerna är att det inte finns något vardagspusslande alls. Inga sjuka barn, jobbiga dagislämningar eller relationsproblem. Lite finns visserligen där i bakgrunden, men det får inget fokus. Ändå lyckas Kristina Ohlsson göra det personligt.

Motivet till allt som händer gillar jag inte alls, men jag vet ju att många funkar så där. Gärningsmannen var kanske inte helt oviss. Jag visste vem det inte var och jag visste vem jag inte ville att det skulle vara.

För den som undrar om böckerna är fristående så är svaret ett rungande nej. Jag kan ju bara tala för mig själv, men relationen som har byggts upp till de återkommande karaktärerna är väldigt viktig, mycket vilar liksom på den. Dessutom måste nog alla ledtrådar som pytsas ut vara fullständigt obegripliga för den som inte har läst de tidigare böckerna.

Redan från start fick jag känslan av att Syndafloder skulle vara den sista boken i serien. Jag upplevde tonen som annorlunda mot de tidigare böckerna, lite vemodig. I efterordet så står det att Syndafloder mycket riktigt är tänkt att vara sista delen. Och vilket snyggt avslut det är. Allt som har hänt knyts ihop riktigt snyggt, eller som Birgitta Rasmusson skulle ha sagt; rasande elegant.

Det låter kanske underligt, med tanke på vad böckerna handlar om, men när jag läser Kristina Ohlsson så har jag roligt och jag njuter verkligen av läsningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 515 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Syndafloder: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Just nu - just här.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Memento mori" av Elias Palm

Författare: Elias Palm
Titel: Memento mori
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 419
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ella Andersson 3
Förlag: Ordfront Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 juni 2019




Första meningen: Första skottet träffade till höger i bröstkorgen och den halvmantlade kulan krossade det sjunde revbenet och punkterade lungsäcken.

Baksidetext
Det var sekreteraren på den rättsmedicinska avdelningen som tog emot budet. Stanken mötte henne först när hon rivit bort tejpen och öppnat kartongen. Hon hade just tagit emot och kvitterat ett mänskligt huvud.

I Memento mori får läsaren följa rättsläkaren Ella Andersson och hennes kollegor när de tillsammans med polisen försöker förstå den makabra försändelsen. Huvudet är vanställt av förruttnelse men kulan i skallen vittnar om en våldsam död. Medan polisen prioriterar identifieringen av huvudet riktar Ella sitt intresse mot den egna organisationen. Ett nedlagt ärende väcker hennes uppmärksamhet och bakom den byråkratiska fasaden anar hon kopplingar till organiserad brottslighet. Ingen tycks längre gå säker inte ens den rättsmedicinska avdelningen som lamslås när det står klart vem huvudet tillhör.

Min kommentar
Memento mori är tredje och sista delen om rättsläkaren Ella Andersson och det är att överdriva om jag säger att jag har gillat de tidigare två. Därför tog det emot riktigt mycket att börja läsa denna, speciellt som den är ganska tjock och jag har haft lite problem med läslusten på grund av tråkiga böcker. Ingen är mer förvånad än jag när det visade sig att Memento mori är riktigt spännande och den klart bästa i serien.

Jag är fortfarande lite osäker på var de här böckerna utspelar sig, men jag är hyfsat säker på att det är Malmö. Det är många landmärken som stämmer. Om det verkligen är Malmö så tycker jag det är oerhört synd att det inte har framgått. Nästan alla svenska böcker utspelar ju sig i Stockholm, det är ganska sällsynt med andra miljöer och då tycker jag det är synd att inte veta när man hittar en bok som förmodligen är den där sällsynta.

Boken börjar på sämsta tänkbara sätt. För mig. När, var, hur är väldigt oklart. Jag är inte jätteförtjust i tidshopp, men här kommer först en prolog, sedan kommer en tråd med datum som går framåt och sedan en tråd med x antal dagar kvar som minskar. Jag vet inte om datumtråden är nu, jag vet inte till vad det är x antal dagar kvar. Alla dessa byten sker dessutom inom samma kapitel. Sedan inser jag att det som händer, till att börja med, i tråden med x antal dagar kvar även måste ha hänt i förra boken, men utan att nämnas. I mitt huvud blir det rörigt, osammanhängande och knepigt. När det sedan dyker upp en massa antydningar, men inga förklaringar (dessa förklaringar kommer för övrigt drygt 200 sidor längre fram i boken) så känner jag att nu är det kört.

För en gångs skull så hade jag fel, för kört var det definitivt inte. Trots flera irritationsmoment så gillar jag det jag läser. Det är spännande, trots att jag är helt säker på upplösningen. Vägen dit är ändå intressant och jag gillar att få en liten kurs i rättsmedicin. För min del hade det gärna kunnat vara mer av den varan. Temat, som man väl får säga är organiserad brottslighet och hot mot myndighetspersoner är ju mer aktuellt än någonsin.

Jag vill så gärna kalla den här boken för smart, men Elias Palm åstadkommer det genom att använda sig av knep som jag tycker är oacceptabla i deckargenren. Jag kallar det för fusk. Nej, det är inte spännande när karaktärerna får veta något/kommer fram till något som undanhålls mig. Det är bara sjukt irriterande. Än mer irriterande är det för att det är så osannolikt uppenbart vad som egentligen har hänt. Det förtar inte spänningen, men jag gillar inte upplägget. Alls.

Allt är egentligen bättre i den här tredje boken. Serien knyts ihop på ett riktigt bra sätt och trots att det på baksidan står att Memento mori kan läsas fristående så rekommenderar jag inte det. För nej, det kan den inte.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 39 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Memento mori: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Ljudboksbloggen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den onde samariten" av Mason Cross

Författare: Mason Cross
Titel: Den onde samariten
Genre: Thriller
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The samaritan
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Carter Blake 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 juni 2019




Första meningen: Jag höll ögonen på Murphy när han kröp fram till kanten av den utskjutande klippan, satte kikare till ögonen och ställde in skärpan på en plats någon kilometer längre där vägen ringlade ut ur det trånga bergspasset.

Baksidetext
En sadistisk seriemördare har i över ett decennium gett sig på ensamma kvinnliga bilförare som fått motorstopp. Tidningarna kallar honom Samariten. När en ung kvinnas lemlästade kropp påträffas i bergen utanför Santa Monica vet LAPD-polisen Jessica Allen att hon har sett det här förut - två och ett halvt år tidigare i andra änden av landet.

Med en mördare som inte lämnar några spår efter sig kör polisutredningen snabbt fast. Det är då Carter Blake dyker upp och erbjuder sina tjänster. Han är en skicklig spårare med en närmast kuslig förmåga att förutspå Samaritens nästa drag.

Till en början är Allen och hennes kollegor misstänksamma. Deras nya medarbetare hyser obekväma likheter med mannen de söker. Men när Samariten tar sitt dödande till nya nivåer måste Blake hitta ett sätt att stoppa honom - även om det innebär att hans eget förflutna kommer rasande ner över honom.

Min kommentar
För lite drygt två år sedan så läste jag första delen i den här serien och även om jag inte blev helt såld så blev jag nyfiken på karaktären Carter Blake. Han borde nämligen vara precis en sådan karaktär som jag älskar; lite hemlighetsfull, vansinnigt bra på det han gör och kylig. Jag ville helt enkelt veta mer om honom och därför blev jag glad när andra delen dök upp här hemma och nu har jag äntligen läst den.

Handlingen i Den onde samariten (varför den svenska översättningen tycker det är nödvändigt att poängtera att han inte är god känns faktiskt lite onödigt) utspelar sig i Kalifornien och Los Angeles. Väldigt mer specifikt på Mulholland Drive. Jag hade lite svårt att förstå en del av problemen med området, men när jag skulle skriva ihop det här inlägget så tittade jag på kartan. Mulholland Drive är lång. Väldigt lång.

Boken började bra och jag kände lite att det här skulle nog gå bra. Sedan stannade allt bara upp. Jag kunde inte förstå varför jag inte klarade att läsa speciellt långa stunder i taget. Sedan kom jag på det. Jag blev alldeles utmattad av all information som jag matades med. Tyvärr var mycket av den fullständigt ovidkommande sorten. En ganska stor del av den var dessutom detaljerade förklaringar. Gärna av självklara saker. I kombination med ett språk som verkar vilja vara korthugget, men som blandas med meningar långa som följetonger (se till exempel bokens första mening) så blir det väldigt märkligt. Fokuset ligger mer på att vara hårdkokt än att föra historien framåt.

Precis som i förra boken så berättas det mesta ur tre perspektiv; Carter Blake, polisutredningen och psykopaten. Carter Blake borde ju som sagt vara en karaktär för mig, men han saknar något som jag nog ser som ett måste för hårdkokt; humor. Det finns inte någon alls här. Kanske är det därför jag tycker han är tråkig och intetsägande. I alla fall så fick jag inte veta speciellt mycket mer om honom. Eller egentligen om någon av karaktärerna, vilket jag faktiskt gillar. Jessica Allen och Jonathan Mazzucco, de utredande poliserna, intresserar mig mer som personer än vad Carter Blake gör. Och för en gångs skull så jobbar män och kvinnor ihop utan att vara attraherade av varandra. Tack för det!

Det är väldigt rått och brutalt med en del ganska detaljerade beskrivningar. Egentligen händer det nog mycket, men jag tycker är tempot är alldeles för långsamt. Det blir segt. Mot slutet gör alla tre huvudkaraktärerna underliga och inte speciellt trovärdiga val och jag känner mig väldigt skeptisk till det de gör. Det känns helt enkelt oprofessionellt och det stämmer inte med det man tidigare fått veta om dem. En del vändningar överraskade mig, det uppskattas alltid, men vissa saker var väldigt förutsägbara.

Det har kommit fem delar i den här serien, av vilka bara de två första har översatts. Så kommer jag då att fortsätta läsa den här serien? Jag vet faktiskt inte. Kanske skulle de här böckerna passa mig bättre som film så jag hoppas de blir det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 1 228 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den onde samariten: DAST Magazine och Bokhyllan i pepparkakshuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Causa mortis" av Elias Palm

Författare: Elias Palm
Titel: Causa mortis
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 341
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ella Andersson 2
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 maj 2019




Första meningen: Långsamt drog musklerna kring det högra ögat ihop sig så att det fårade ansiktet såg ut som om det kisade.

Baksidetext
Under ett jourpass blir rättsläkaren Ella Andersson utkallad av polisen till en brottsplats. En gammal kvinna har hittats knivmördad i sitt hem. Ur ett rättsmedicinskt perspektiv verkar utredningen vara enkel, men efter obduktionen inser Ella att hon måste omvärdera sina slutsatser. Kanske finns det en annan förklaring till dödsfallet.

Genom ett konsultuppdrag för en internationell organisation dras Ella även in i en större härva där trådarna löper ända tillbaka till andra världskrigets koncentrationsläger. Hennes bedömningar tycks tillmätas enorm betydelse av flera okända parter samtliga beredda att gå mycket långt för att nå sina mål. Ella tvingas därmed inse att hennes anonyma tillvaro vid obduktionsbordet är slut och att hon inte längre är den som observerar. Nu är det hon som är iakttagen.

Min kommentar
För lite drygt tre år sedan läste jag första delen i den här serien, Corpus delicti, och var väl inte överförtjust. Det kan vara en av anledningarna till att det har dröjt så länge innan jag gav mig på andra delen. Eftersom jag gör en rejäl ansträngning att läsa ikapp serier så var det till slut dags.

Jag har alltid utgått ifrån att de här böckerna utspelar sig i Stockholm och jag har haft lite problem med att få ihop miljön. Nu läste jag på en annan blogg att de utspelar sig i Helsingborg, men då har jag ännu större problem med att få ihop det. Däremot om de befinner sig i Malmö så skulle det nog faktiskt fungera. Ingenstans i någon av de två böckerna, vad jag kan komma ihåg, har det framgått var man befinner sig. En stor brist i mina ögon.

Trots att jag tycker att boken har en lång startsträcka så kändes det som en lovande början, jag kände mig hoppfull. Sedan blev allt bara förstört. Efter ca 40 sidor så hoppar vi tillbaka ungefär 1,5 år och där fortsätter historien ända tills vi har hunnit till nutiden. Då är det ca 40 sidor kvar av boken. Det är en konst att klara två tidstrådar, en konst som Elias Palm uppenbarligen inte behärskar eftersom han har valt det här märkliga och inte speciellt bra upplägget.

Det finns ganska många problem med Causa mortis, ett av dem är att den hänger väldigt mycket ihop med förra boken. Vilket i sig inte är ett problem, men när man förutsätts komma ihåg varenda liten detalj från en bok som man läste för x antal år sedan (i mitt fall tre år då) så blir det jobbigt. Antydningarna om vad som hände duggar tätt, men det finns ingen förankring alls. En annan sak att störa sig på är att historien drivs framåt av så många helt osannolika sammanträffanden och slump. Inte mitt favoritdrivmedel.

Språkmässigt så tycker jag att Causa mortis är bättre än Corpus delicti, även om det finns en hel del uttryck som upprepas i det oändliga. Delarna där Ella gör sitt "riktiga" jobb, i stället för att springa runt och leka privatdetektiv, är på en bra nivå. Allt som har med yrket rättsläkare att göra känns trovärdigt och det är nog det som är bokens behållning. Ella själv känns mer äkta och mer intressant än i förra boken, men jag önskar så att någon författare skulle våga låta bli att göra sin huvudkaraktär personligt inblandad. Eller utsätta den för livsfara.

Boken börjar bra och slutar bra, men däremellan är det bara segt. Faktum är att den nästan tog död på min läslust. Nu har jag bara tredje och sista delen kvar. Jag hoppas på den.

Avdelningen för olika funderingar:
Ibland känner jag att jag retar mig på småsaker, men det som hände i den här boken stämde bara inte. Vid ett tillfälle följde Ella efter en person ner i en källare. Där fanns en dörr som var låst. Av vissa orsaker så stängdes inte dörren när en annan man gick igenom den. Då följde Ella efter. Så här långt är allt okej. När Ella gick igenom dörren så försvann samtidigt orsaken till att den var öppen. Alltså måste den ha gått i lås. annars borde också männen ha reagerat när de gick ut igen. Fortfarande är allt okej. Men av någon anledning så låser de alltså inte dörren efter sig när de går?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,31 i genomsnitt (beräknat på 65 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Causa mortis: Bokstunder, Ljudboksbloggen och DAST Magazine.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Törst" av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Törst
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 585
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Tørst
Översättare: Per Olaisen
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 maj 2019




Första meningen: Han tittade in i ett vitt intet.

Baksidetext
En person hittas mördad i sitt hem. Kroppen är tömd på blod och polisen upptäcker bitmärken på halsen. Kan det handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Före detta utredaren Harry Hole övertalas att hjälpa till med fallet. Han vet bättre än många andra vad vissa människor är kapabla till, och flera av kriminalhistoriens värsta seriemördare var väl diagnostiserade som just vampyrister?

Men Harry har ett eget motiv för att hjälpa polisen – att fånga mannen som kom undan. Jaktinstinkten väcks till liv och återigen tvingas Harry offra något av sig själv i jakten på den gäckande mördaren.

Min kommentar
Man skulle kunna tro att man skulle vara lite less på den här serien om Harry Hole efter tio böcker. Man skulle också kunna tro att om man verkligen älskar de här böckerna så borde man redan ha läst denna elfte del som kom för två år sedan. Jag är inte ett dugg less på Harry Hole och jag ville inte läsa Törst innan jag visste om det skulle komma en ny bok. Jag vill ju liksom inte sitta där utan Harry Hole... Nu kommer det snart en ny del så nu var det fritt fram att läsa.

I början av Törst blir jag lite orolig. Det är jobbigt att läsa (lite märklig meningsbyggnad och liknande) och jag kommer inte alls in i boken. Allt löste sig dock med en längre lässtund. De här böckerna kräver en del, speciellt fokus, av sin läsare och det räcker liksom inte med en kvarts läsning i taget. När jag väl gett den mer tid så får jag ett annat problem i stället. Jag kan inte sluta läsa. Herregud, så spännande!

Många av karaktärerna är gamla bekanta och de kommer tillbaka till mig förvånansvärt snabbt (det är ändå nästan 4,5 år sedan jag läste Polis). Harry Hole själv är ju den som gör de här böckerna. Det är svårt att förklara för den som inte har läst dem hur speciell han är. Han är en person som jag gärna velat ha som vän. Det finns ingen mer lojal än han. Jag är hopplöst såld på Harry Hole. Det finns också en hel del nya, intressanta karaktärer, bland annat Anders Wyller som jag ser fram emot att lära känna bättre. Är han en ny Harry Hole? Och så kan jag inte låta bli att undra varför journalister i böcker/filmer alltid är så otroligt korkade och helt saknar förmåga till konsekvenstänk.

Det finns ingen som kan jonglera med olika trådar som Jo Nesbø. Han har en osviklig förmåga att inte på något sätt röja vem som är boven. Eller, en av dem vet man ju här, men vem mer? Jag kände mig misstänksam mot nästan alla. Egentligen var det bara en jag var säker på att det inte var, förutom Harry Hole själv då. Jag är fortfarande osäker på om min huvudmisstänkte var/är oskyldig. Boven, som man vet om, gillar Pink Floyds The Dark Side of the Moon, vilket måste betraktas som en positiv egenskap. Enligt mig är det ett av tidernas bästa album. Se där, nu fick du veta något nytt om mig också.

Jag känner mig alltid trygg i Nesbøs händer, jag är alltid 100% säker på att det inte kommer att finnas några logiska luckor. Däremot är jag alltid orolig för vem han ska ta död på. Jo Nesbø lyckas alltid behandla aktuella frågor och teman. Dessutom lyckas han alltid med konststycket att inte peka finger. Alla dessa saker gäller även för Törst.

Trots det lilla ljus som finns i Törst så blir mörkret bara mörkare och mörkare för varje bok. När slutet kommer (men... så kan det väl inte sluta!?) så är jag väldigt glad för att nästa bok bara är en månad bort.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 21 357 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Törst: Lottens bokblogg, Romeo and Juliet och Kulturbloggen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Gurun i Pomonadalen" av Mikael Bergstrand

Författare: Mikael Bergstrand
Titel: Gurun i Pomonadalen
Genre: Gubb-lit
Antal sidor: 398
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Göran Borg 3
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 mars 2019




Första meningen: "Look sir!"

Baksidetext
Efter vännen Yogis storslagna indiska bröllop återvänder Göran Borg till Sverige. Han är arbetslös, förhållandet knakar i fogarna och han dricker för mycket.

Men så dyker Yogi upp i Sverige och tillsammans beger de sig till Pomonadalen på Österlen. Där blir Yogi mycket populär tack vare sitt stora hjärta och öppna sinne. Huset fylls av allehanda sökare och den lokala tidningen skriver uppskattande om den karismatiske indiske gurun. Men det är inte alla i trakten som gillar det främmande.

Min kommentar
Läsningen i mars gick så bra att jag hade tid att klämma in ytterligare en bok, då föll valet på tredje och sista delen om Göran Borg. Och Yogi. Jag behövde något lättsamt och serien är ju med i min avsluta serier-utmaning så där var två flugor i en smäll. Förra boken blev jag lite besviken på, men här är radarparet Göran Borg och Yogi tillbaka!

För ovanlighetens skull så börjar historien i Indien den här gången. Med ett indiskt bröllop, som jag har förstått är något alldeles speciellt redan innan jag läste om det här bröllopet. Sedan åker vi tillbaka till Sverige och Malmö. Jag gillar verkligen att gå omkring i Malmö, precis i det område där jag känner igen mig. När vi senare förflyttar oss till Österlen så börjar det kännas som en guidebok (på ett bra sätt) och jag blir löjligt sugen på att åka runt i Skåne i sommar.

Göran är ju en väldigt speciell person (dock inte ovanlig), men det är Yogi som stjäl hela showen. Jag känner att jag borde anamma mer av Yogis sätt att se på världen (förutom den där biten om hur skådespelare ska agera) och faktum är att jag blir inspirerad och lättare till sinnes av att läsa den här boken. Man får också lära känna Görans familj lite bättre. Jag tror att sonen John är med för allra första gången.

När jag under ett år jobbade på ett företag där jag hade kollegor från, bland annat, Indien och Kina så brukade vi ägna rasterna åt att jämföra våra olika kulturer. Det var bland det roligaste vi visste. Kulturkrockar är kul, om man tittar på dem lite utifrån. Lite så är Gurun i Pomonadalen. Det är fantastiskt kul att se på svenska egenheter genom en utomståendes ögon. Vi har en del konstigheter för oss och det blir många igenkännande leenden. En del andra roliga blänkare dyker också upp. Bland annat Arbetsförmedlingen och jobbcoacher.

Det här kan ju verka som en humorbok, men jag tycker att det finns en djupare mening bakom allt märkligt som händer. I alla fall så väljer jag att tolka det så.

På Goodreads hade den 3,40 i genomsnitt (beräknat på 206 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Gurun i Pomonadalen: Bloggbohemen, Boklysten och Bokparet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.