Bok: Vinden genom nyckelhålet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Vinden genom nyckelhålet
Genre: Fantasy
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wind through the keyhole
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Det mörka tornet 4,5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2026




Första meningen: Det gröna palatset hade när allt kom omkring inte varit Oz, men väl blivit ett mausoleum åt den obehagliga karl som Rolands ka-tet hade lärt känna som Ticktackmannen.

Baksidetext
Under en storm söker Roland och hans följeslagare skydd i en öde by. Medan en iskall vind drar genom världen berättar Roland om ett av sina första uppdrag som revolverman – en berättelse i berättelsen, och en som i sin tur innehåller en saga.

Min kommentar
När jag, mer eller mindre, hade slukat de sju böckerna i serien Det mörka tornet, nästan 4000 sidor på knappa två månader, så drabbades jag av svår separationsångest. Därför blev jag så glad när jag året efter hörde att det skulle komma en del till, en som skulle in mittemellan, som del 4,5. Jag väntade och väntade, men det dröjde fem år innan boken översattes. Sedan tog det mig ytterligare nio och ett halvt år att läsa Vinden genom nyckelhålet.

Det är så mysigt att få hänga lite med Roland och hans ka-tet igen. Eller ja, mysigt kanske inte är riktigt rätt ord, det sker ju hemska saker. Men det är faktiskt lite som att komma hem efter att man har varit borta i många, många år. Jag har saknat den här världen riktigt mycket.

Upplägget här är annorlunda, minst sagt. Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse. Underligt nog så blir det inte ett dugg rörigt, kanske främst för att historierna är väldigt separerade. Själva ramen är i samma tidslinje som resten av Det mörka tornet. Den andra berättelsen är när Roland, under en storm, berättar om ett av sina första uppdrag och den tredje är en saga som den unge Roland berättar i den andra historien.

Sagan är den stora delen av den här boken och det är också den som lever kvar efter att jag har läst färdigt. Man kan luras att tro att sagan inte har ett dugg med Det mörka tornet eller Roland att göra. Men det har den. Först och främst för att Ståndaktige Tim (som karaktären i sagan heter) lika gärna hade kunnat heta Roland. Förutom olikheterna i deras respektive uppväxt så är de nästan exakt likadana. Vi möter också en karaktär som vi nog kan dra slutsatsen är självaste Randall Flagg. Så även i sagans värld sipprar han in.

Mitt enda problem är att jag knappt minns vad berättelse nummer två, den om Ömsaren, handlar om när jag kommer tillbaka till den efter sagan. Det blev lite som att vakna ur en väldigt lång dröm och försöka minnas vad man gjorde innan man somnade. Det kan förstås ligga på mig, jag har svårt att skifta fokus när jag är mitt i något.

Man skulle kunna kalla det här en mix av fantasy, western och skräck och det låter nog som en underlig kombination, men den funkar. Precis som vanligt så kan man hitta många referenser till alla möjliga verk, både egna och andras. Antagligen missar jag några också. Det enda negativa jag skulle kunna säga om den här boken är att det faktiskt blir för lite häng med Roland och hans ka-tet. Sagan tar upp hälften av boken och berättelsen om Rolands första uppdrag tar en tredjedel. Men jag kan inte tänka mig den här boken på något annat sätt.

Stephen King är ju en riktig citatmaskin, enligt mig, och här hittar jag ett som jag alldeles säkert kommer att börja använda. Jag har alltid levt efter “själv är bäste dräng”, men efter Vinden genom nyckelhålet får det kanske bli: "Be om regn så mycket du vill, men gräv dig en brunn medan du gör det.". Samma sak, men med plats för hopp, tro och önskningar.

Vinden genom nyckelhålet har egentligen ingen betydelse för eposet Det mörka tornet, men är ett måste för alla som gillar de böckerna. Som jag. Den ger Roland en fylligare bakgrund och en hel del klarnar. Kan man nog säga. Tyvärr så betyder väl detta att historien är slut nu. Om man inte, som med allt i ka, till slut återvänder till början.

På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 95 078 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vinden genom nyckelhålet: Håkans hylla och Följeslagarna

Bok: Drömfångare av Samantha Shannon

Författare: Samantha Shannon
Titel: Drömgångare
Genre: Fantasy
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The bone season
Översättare: Lena Jonsson, Emma Jonsson Sandström
Serie: The bone season 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 mars 2026



Första meningen: Jag vill gärna tro att vi var fler från början.

Baksidetext
Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.

Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet att det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.

Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.

Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

Min kommentar
När jag köpte Drömgångare så verkar det ha funnits en del tvekan om vilken genre den egentligen var; science fiction eller fantasy. Det verkar vara det enda jag egentligen visste om den då. Det är väldigt oklart för mig varför jag köpte den, faktiskt, men tio år efter inköpet så var det hög tid att läsa den och ta reda på vad den faktiskt är.

Att boken är en fantasy framgår väldigt tydligt, redan från start, av många olika skäl. Det största är väl att det inte finns en gnutta science ens. Historien utspelar sig i framtiden, 2059, i en värld som är vår, men i ett parallellt universum kan man nog säga. Världen gjorde en skarp sväng 1859 och blev något helt annat än vad vi har i dag.

Världsbygget är mycket imponerande, men jag är tveksam till om alla dessa olika förmågor behövs. Det känns onödigt att ha ett femtiotal, som är helt omöjliga att komma ihåg vilken som är vad. Framför allt: Kommer man verkligen att träffa på samtliga genom serien?

I Sheol I använder man sig av ungefär samma system som nazisternas koncentrationsläger. Skötsamma fångar (eller överlöpare) får vakta de andra fångarna. De har olika färger på kläderna, beroende på vilken status de har. Jo, det finns en del likheter. Fler än de två jag nämner. Jag vet inte om det är meningen.

Karaktärerna, de allra flesta, är som kulisser. De har inget innehåll alls. Bara yta. Det gör att jag inte känner något för någon. Jag bryr mig inte helt enkelt inte om dem. Huvudpersonen Paige är faktiskt inte mycket bättre. Hon är otroligt motsägelsefull. Det hon tänker stämmer inte alls överens med det hon gör. Hon verkar, helt ärligt, ganska dum och tänker inte längre än näsan räcker. Hon hatar sin skötare så intensivt att hon är helt förblindad av det. Bara på grund av att han tillhör "överheten". Hon lyssnar inte på vad vare sig han eller hans handlingar säger.

Två väldigt stora problem har jag med den här boken. Nog för att det var löjligt förutsägbart, men var det verkligen nödvändigt med den romantiska vändningen? Det hade varit betydligt mer oväntat, och bättre, utan den. Jag tyckte bara den var osmaklig. Slutstriden blir bara för mycket för mig. Av allt. Och varför i hela friden använde de sig inte av den dödliga blomman?!

Drömgångare är faktiskt riktigt bra ända fram till slutet, eller runt två tredjedelar in. Då faller allt ihop som ett korthus. Här finns både diagram, karta och ordlista. Alltihop saker som jag verkligen uppskattar, men det hjälper inte riktigt. Detta är första delen i en serie, som ska bestå av sju böcker, och är den enda som är översatt till svenska. Det innebär att beslutet om huruvida jag ska fortsätta läsa eller ej är fattat utan att jag behöver ta ställning. Det kanske är lika bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 103 909 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Drömgångare: Carolina läser, Boktycke och Bokpandan

Bok: Kleptomania av Kristina Hård

Författare: Kristina Hård
Titel: Kleptomania
Genre: Fantasy
Antal sidor: 250
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Arvet efter Kaiser 1
Förlag: Mörkersdottir Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 januari 2026




Första meningen: Det korta avbrutna telefonsamtalet andas panik och får mannen att köra alldeles för fort längs de isiga skogsvägarna.

Baksidetext
Den värsta tågolyckan i modern tid sker en sommarnatt i den djupaste skogen. Inga överlevande hittas. Inte förrän Linus Kaiser efter flera veckor stapplar ut ur skogen mil från själva olycksplatsen. Förvirrad, undernärd och med svår minnesförlust.

År senare är hans luftskeppsimperium en framgångssaga som ingen kan förstå hur det gått till. Själv är han döende i cancer. När Ingra Varg vill veta sanningen bakom framgången och alla pengar beslutar han sig för att avslöja vad som egentligen hände i skogen.

Hittade han något därute i skogen eller var det något som hittade honom ...

Min kommentar
De senaste åren så har jag märkt hur viktigt det är, för mig, att få en snabb start på läsningen när ett nytt år börjar. Då menar jag både vad gäller utmaningar och hur snabbt den första boken blir utläst. Alltså letade jag upp den kortaste boken bland de jag har planerat att läsa i år. Det blev Kleptomania. En bok som jag hade ögonen på ett bra tag och sedan ramlade den plötsligt ner i inboxen. Sedan blev den bara liggande där på läsplattan. Tills nu.

Potentialen finns där, det låter ju som att det kan vara en riktigt spännande historia, men det är något som skaver hela tiden. Det är ganska tråkig läsning, från start, trots den stora tågkraschen. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av dessa människor. Inte heller bryr jag mig om dem. Dialogen är ibland åt det pinsamma hållet.

Onekligen så är det spännande med fantasy som utspelar sig i en bekant miljö, i de svenska skogarna. Jag gillar inslaget av nordisk folktro, i en värld som är ganska lik vår. Förutom troll och luftskepp då.

Världsbygget är något förvirrande och oklart. Jag undrar lite om det är en dystopisk framtid eller vad det är. Just det här med att luftskepp blir en stor grej gör mig fundersam. Man får inte någon bakgrund alls till hur världen blev så här. Tillståndet bara förutsätts. Vissa saker, som kunde ha varit intressanta, hastas bara förbi. Andra skeenden är vi kvar i i vad som känns som en evighet. Det blir helt enkelt för diffust.

Tidshopp gör mig nästan alltid, mer eller mindre, förvirrad. Alldeles särskilt mycket när de inte markeras tydligt. Vid flera tillfällen hoppar man plötsligt framåt eller bakåt utan att det visas på något sätt. Det gav ett rörigt intryck.

Flera saker förstår jag inte meningen med. Till exempel tågkraschen. Vad var det egentligen som hände. Och vem gjorde det? Och framför allt varför? Detta är ju en serie så det kanske man får veta i senare delar. De kommer jag förmodligen inte att läsa.

Kleptomania tar sig en del mot slutet, men tyvärr inte tillräckligt för att väcka mitt intresse. Jag kollade upp hur långa de efterföljande böckerna är och de är lika korta som denna. Jag förstår inte varför man delar upp den här historien i tre korta böcker i stället för att lägga allt i samma. Det känns väldigt onödigt. Fantasy brukar ju dessutom vara tjocka böcker. Så man hinner komma in i den nya världen ordentligt.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 109 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kleptomania: I heart fantasy, Tentakelmonster och Skymningssång

Bok: Slutet på mr Y av Scarlett Thomas

Författare: Scarlett Thomas
Titel: Slutet på mr Y
Genre: Fantasy
Antal sidor: 512
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The end of mr Y
Översättare: Øyvind Vågen
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 januari 2025




Första meningen: Du har nu ett val.

Baksidetext
Ariel Manto kan inte tro sina ögon när hon i ett litet antikvariat hittar Slutet på mr Y. Hon vet att den mer än hundra år gamla boken inte bara är extremt ovanlig, den sägs även bära på en förbannelse.

Med Mr Y under armen befinner sig Ariel plötsligt mitt uppe i ett hissnande äventyr på liv och död, i ett virrvarr av sex, agenter, kärlek och tidsresor. Har boken möjligen också något att göra med hennes handledare Burlems mystiska försvinnande?

Min kommentar
Årets första bok i min Boktolva bestämde jag, av okänd anledning, skulle bli Slutet på mr Y. Jag tror att undermedvetet så kände jag att detta är den bok jag är mest tveksam till i mina utmaningar. Om jag hade vetat att den är mer filosofisk än något annat så skulle jag nog inte ens ha köpt den. Filosofi var nog det ämne jag tyckte allra sämst om i skolan. Det är liksom inte alls förankrat i verkligheten. Bara vagt och flummigt. Min raka motsats.

Här finns massor av kvantteorier och ibland känns det som att jag befinner mig i Matrix. Vetenskap i skönlitterära historier är något som jag ofta uppskattar. Under förutsättning att den är på riktigt då. Här känns det mer som att författaren vill imponera på läsaren med hur mycket hon kan, i stället för att ha väl underbyggda teorier, men en historia blir vare sig smart, intellektuell eller vetenskaplig bara genom man att kastar ur sig namn på stora tänkare och nämner deras teorier. Det krävs mer än ord för att imponera på mig.

Ett tag när jag läste så undrade jag först när den egentligen utspelar sig. Det finns inga riktiga tidsmarkörer. De har visserligen både datorer och mobiltelefoner, men det verkar inte vara något som används speciellt mycket. Värre är det då med var den utspelar sig och då menar jag i vilken verklighet. Det verkar inte vara vår verklighet.

Jag är ingen vetenskapsmänniska, inte ens en naturvetare, men för mig består den här boken av det ena tankefelet efter det andra. Den mest grundläggande tesen, som de hela tiden bara säger är riktig, att tankar är materia, skulle jag nästan våga påstå är rent felaktig. Energin som överför tanken är materia, jonerna och molekylerna som kodar är också materia, men tanken i sig själv är dock en energisignal. Den har ingen massa i sig själv. Och då faller ju hela konceptet som ett korthus.

Konceptet kunde ha varit väldigt intressant, men jag blir så vansinnigt uttråkad av allt navelskåderi, svammel och långrandiga förklaringar. Både i monolog- och dialogform. En väldig massa sidor är, till exempel, en persons berättelse om sig själv för sig själv, om hur den personen har hamnat där den nu befinner sig. Detta vet ju så klart den här personen, i detalj, och det finns ingen som helst anledning att berätta det för sig själv. Detta är ett skrivknep som jag verkligen inte uppskattar, ens när en person berättar något väl känt för någon annan. Jag tycker inte ett dugg bättre om det när bara en person är inblandad.

Ibland är allt klart och tydligt. Ibland är det bara rörigt (och fel). På tal om fel ... Boken är erbarmligt dåligt korrekturläst och då är detta ändå pocketutgåvan. Vid ett tillfälle sa de att det var en storm på väg och att det kunde blåsa 400 sekundmeter (1 440 km/h, att jämföra med tryckvågen vid en kärnvapenexplosion som är cirka 1 000 km/h). Min tanke då var ett enkelt Lycka till!

Epilogen, så klart finns det en sådan, är förfärlig. All eventuell trovärdighet som författaren möjligtvis kan ha haft fram till dess försvinner snabbt och spårlöst. Jag blev mest irriterad, eller faktiskt upprörd.

Slutet på mr Y är lite som en blandning mellan en kurs i vetenskapsfilosofi och Gillian Flynn. Med tonvikt på det förra, tyvärr. Den är på tok för filosofisk (och teologisk) för min smak. Det finns en del intressanta tankar och idéer, men de försvinner i allt svammel. Detta verkar vara den enda av hennes böcker som har översatts till svenska. Det gör inget. Jag vill ändå inte läsa fler.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 17 865 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Slutet på mr Y: enligt O, med näsan i en bok och Ett eget rum

Bok: Sånger vid en vägkorsning av Patrik Centerwall

Författare: Patrik Centerwall
Titel: Sånger vid en vägkorsning
Genre: Fantasy
Antal sidor: 179
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Catoblepas förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 november 2024




Baksidetext
Sånger vid en vägkorsning är en samling noveller som utspelar sig i bekanta miljöer men där det främmande och magiska ständigt är närvarande. Där det fantastiska kan ses i ögonvrån av de som är uppmärksamma eller bara råkar snubbla över det. I de tio tankeväckande och fantasifyllda novellerna kan allt hända - och gör det.

Min kommentar
För över sju år sedan läste jag en novellsamling av Patrik Centerwall, som jag uppskattade mycket. Nu i höstas fick jag ett mejl där han undrade om jag ville läsa hans nya novellsamling, Sånger vid en vägkorsning. Det självklara svaret på den frågan var ju ja.

Fantastik är en subgenre som jag nog egentligen inte har någon som helst koll på. De här novellerna sägs vara i den genren. Om jag har förstått det rätt så ingår både fantasy, science fiction och skräck i den och två av dem är ju favoritgenrer. En extra bonus är att flera noveller utspelar sig i Lund, där jag bor, eller Göteborg, där jag kommer ifrån.

Rent generellt så tycker jag detta är en väldigt jämn novellsamling, med två tydliga teman - musik och natur. Fler än hälften har minst en av ingredienserna. Speciellt musik verkar vara viktig för författaren. Samtliga noveller är korta, den längsta (och bästa) är bara sexton sidor lång. Perfekt längd för läsning innan man släcker lampan och ska sova.

Den solklara favoriten är Väggmålningen. Min anteckning om den var läskig! (japp, med ett utropstecken). Den är precis som en skräcknovell ska vara; mystisk, oviss och fantasieggande. Allt detta utan en enda droppe blod.

Vägkorsningen har en, till viss del, väntad twist, men lösningen gjorde mig överraskad. Ossian är betydligt smartare än litterära karaktärer brukar vara. Man kan tydligen både äta kakan och ha den kvar. Det finns också en väldigt annorlunda och fin berättelse om Näcken, Visor vid bäcken. Annorlunda på ett bra sätt. En riktigt kul myt om jätten Finn, När Finn försvann, får mig att vilja gå och kolla de där kolonnerna.

En av novellerna, Kompositören och sångerskan, påminner väldigt mycket om Minnet av en sång, en av novellerna i förra samlingen. Jag minns den inte i detalj, men handlingen verkar vara densamma. Någon novell känns oavslutad, som Cornelias plan. Den slutar väldigt abrupt, men det kan vara för att jag ju vill veta vad som hände sedan.

Novellerna i Sånger vid en vägkorsning är åt det vemodiga hållet, tycker jag. De är inte så läskiga, men det kanske inte heller är meningen. De är mer sorgsna, finstämda och lågmälda. Vardagsmagi kan vara en bra sammanfattning, om det finns något sådant.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 5 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sånger vid en vägkorsning: Jag hittade inte någon.

Bok: Artemis Fowl av Eoin Colfer

Författare: Eoin Colfer
Titel: Artemis Fowl
Genre: Fantasy
Antal sidor: 250
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Artemis Fowl
Översättare: Lisbet Holst
Serie: Artemis Fowl 1
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 januari 2024




Första meningen: Hur ska man beskriva Artemis Fowl?

Baksidetext
Artemis Fowl är den fyndigaste, mest kriminella och mest intelligenta hjärnan i världshistorien. Men inte ens Artemis inser vad han utmanar när han kidnappar en pyssling, kommendör Holly Short från PYSS (Polisiära Yt Spanings Styrkan).

De pysslingar som Artemis har att göra med är inte av det slag som vi är vana vid från godnattsagorna - nej, dessa pysslingar är beväpnade och livsfarliga. När Artemis tror att han vet precis var han har dem, slutar de plötsligt att spela enligt reglerna. Lägg därtill att Holly är en sann hjältinna och att hennes högste chef kommer att göra allt för att ta henne tillbaka. Det drar ihop sig till en gigantisk belägring!

Lika delar äventyr, thriller Sci-Fi och fantasy tillsammans med en nypa James Bond och Sherlock Holmes.

Min kommentar
Innan jag började bokblogga så hade jag aldrig hört talas om Artemis Fowl, men efter några år så pratade alla om honom. Som jag minns det i alla fall. På den tiden var jag inte så nödbedd utan jag gav mig ut på jakt efter den här fantastiska science fiction-serien. Efter vad alla sa. På bokrean 2014 hittade jag sex av de åtta delarna (några veckor senare hittade jag ytterligare en). Nästan tio år senare är det då dags att läsa första delen, Artemis Fowl.

Mitt första möte med honom blev kanske inte så bra som jag hade hoppats. Det största problemet var nog, återigen, felställda förväntningar. Jag förväntade mig science fiction. Det jag fick var fantasy. En genre som visserligen är släkt med science fiction, men inte passar mig alls lika bra. Här finns vättar, tomtar, troll, dvärgar, svartalfer, kentaurer ... och så vidare.

Det andra stora problemet är den bortskämda och egocentriska (och kriminella) tolvåringen som är huvudperson. Rent generellt så är det väldigt svårt för mig att sympatisera med kriminella. Just denna är dessutom otroligt arrogant och så fullständigt utan medmänsklighet. Jag gillar honom inte alls. Kanske blir han lättare att tycka om i efterföljande böcker, men det återstår att se. Vätten Holly Short däremot, hon är mer i min smak. Och kentauren Foaly.

Humorn är lite för flåsig för mig, det ger intryck av att man desperat försöker vara rolig. Dialogen var smått krystad vid vissa tillfällen. Småkul är det ibland och det är definitivt underhållande. Författaren verkar ha haft riktigt kul i alla fall.

Kanske är det märkligt att kalla karaktärerna för stereotypiska, men bortsett från att de är alla möjliga sorters fantasivarelser så är de faktiskt det. Här finns, bland annat, den knäppa och introverta datanörden, den gapiga och enkelspåriga officeren, den smarta och egensinnade underordnade, den stora, lite dumma, men godhjärtade livvakten och många fler. Mycket klichéer blir det. Lite stör det mig också med vilken avsky människor beskrivs. Även om det ligger mer än en aning sanning i hur människan i stort behandlar planeten och dess invånare så är kritiken alldeles för kategorisk. Och med vilken rätt dödar man massor av människor, bara för att de jobbar åt fel företag?

Artemis Fowl tog sig ändå rejält mot slutet så på något sätt ser jag ändå fram emot att läsa nästa bok. Det vore förmätet av mig att klaga på att den är lite åt det barnsliga hållet, den är ju ändå menad för åldern 9-12 år.

På Goodreads hade den 3,86 i genomsnitt (beräknat på 544 863 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Artemis Fowl: Dagens bok

Bok: Odinsbarn av Siri Pettersen

Författare: Siri Pettersen
Titel: Odinsbarn
Genre: Fantasy
Antal sidor: 661
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Odinsbarn
Översättare: Ylva Kempe
Serie: Korpringarna 1
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2023




Första meningen: Thorrald lyckades ta sig in genom dörren, men han förmådde inte stänga den bakom sig.

Baksidetext
Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.

Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna ...

Min kommentar
Jag vill ju så otroligt gärna tycka om fantasy, men det är en genre som inte alltid funkar för mig. När Odinsbarn började dyka upp, för ganska många år sedan, blev jag omedelbart nyfiken. Titeln gör ju att man kan misstänka lite nordisk mytologi också, något som jag nästan är barnsligt förtjust i. Boken fick jag när jag fyllde år 2015, sedan har den stått där. I år tyckte jag att den minsann har stått tillräckligt länge och tog med den i min Boktolva.

Mig tappar nog boken redan från början, den är oerhört förvirrande (och irriterande). Många viktiga tidigare händelser nämns helt flyktigt, på ett sätt som antyder att man borde känna till dem. Det gör jag ju självfallet inte, så allt detta får mig att undra om det här verkligen är första boken. Det vet jag ju att det är, men jag tappar fokus när jag hela tiden måste fundera på om jag har missat något. Då har jag bara läst något tiotal sidor, men tyvärr så hämtar sig egentligen aldrig boken från den starten. Trots den nordiska mytologin som blandas in i det egna världsbygget.

Karaktärerna är många, men det är bara några få som är viktiga. Jag kan inte påstå att jag tycker om någon av dem. Det skulle vara Eirik då. Och Kuro. Om han räknas. Hirka känns som en otroligt naiv person, trots att hon har haft en ganska tuff uppväxt. För mig är nog samtliga karaktärer endimensionella. De är antingen goda eller onda. Inga gråzoner här inte. Ingen av dem utvecklas egentligen heller. De är samma personer i slutet som de var i början. Jag blir aldrig engagerad, vare sig i karaktärer eller historia. Förenklat är ett ord som kommer för mig.

Det är så mycket som inte funkar för mig i den här boken. Som det där ninjaliknande, de där som typ kan flyga och springa runt i trädtopparna i kinesiska filmer, det funkar minsann inte i bokform heller. Kartan som finns i början gjorde mig först lycklig, men när jag försökte hänga med på den så visar den sig vara inte speciellt detaljerad, som karta betraktas. Teckensnittet är dessutom nästan omöjligt att läsa och flera orter som nämns i boken finns inte ens med på kartan.

Detaljnivån är ibland på molekylnivå och det funkar inte alls för mig. Jag lyckas inte se de bilder som författaren så noggrant målar upp. Det är så väldigt många onödiga ord. Bland annat ett evigt ältande om vissa saker, som Rime, Kraften och den saknade svansen. Ofta är jag faktiskt rent uttråkad. Allt är så otroligt melodramatiskt också. Det finns en hel del fina tankar här, som jag uppskattar, men det blir bara för mycket av dem. Det känns som att de med våld trycks ner i halsen på mig tills jag storknar. Det blir lite för övertydligt och tillrättalagt.

Känslan av att ha läst en bok på nästan 700 sidor, om något som kallas Kraften, utan att egentligen få veta vad det är, är väldigt märklig. Inte heller får jag veta vad "famna" innebär och betyder. Vad används det till och varför? Här är så mycket utfyllnad som aldrig tar vägen någonstans, men det jag behöver få veta är fortfarande höljt i dunkel. Jag har sett att de senare delarna är runt 150 sidor kortare. Det borde även Odinsbarn ha varit.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,14 i genomsnitt (beräknat på 8 920 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Odinsbarn: Lottens bokblogg, Carolina läser och Bibliotekslamporna.

Bok: Nagriljärerna av Emanuel Blume

Författare: Emanuel Blume
Titel: Nagriljärerna
Genre: Fantasy
Antal sidor: 310
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Daniel Lehto AB
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 januari 2023




Första meningen: Djupt inne i skogen, dold av höga björkar och granar, låg en övergiven nöjespark.

Baksidetext
Gabriel ska precis fylla sexton. Livet är händelselöst och kretsar kring bilar och träning. När punkaren Lo övertalar honom att gå med i en rollspelsgrupp öppnar sig en värld av äventyr, mysterier och magi. Men när rollspelets monster letar sig in i Gabriels vardag börjar gränsen mellan spel och verklighet lösas upp.

Min kommentar
Redan i oktober förra året fick jag ett mejl från författaren som undrade om jag var intresserad av att läsa Nagriljärerna, men det dröjde ända till nu i januari innan den kom. Efter månader av leveransproblem. Jag var nästan färdig att ge upp och tänkte att det nog inte var meningen att jag skulle läsa den. Jag är så glad att den kom till slut.

Faktum är att det verkade ha gått så lång tid att jag hade glömt vad den skulle handla om (eller så hade jag inte läst ordentligt, utan bara tyckt att jag ju gillade hans förra bok). Jag blev ganska förskräckt när de plötsligt började spela rollspel, något som jag kan absolut noll och intet av. Eller jo, jag blev inbjuden att spela en gång med min systerson och hans kompisar, men helt ärligt så var det inget för mig.

Här spelas det inte bara rollspel, utan vi får också hänga med in i spelet. Den historien går nämligen parallellt med den i verkligheten. De två olika världarna flyter också ihop, när saker från den ena ibland dyker upp i den andra. Båda historierna är lika spännande. Det är inte nödvändigt att veta något om rollspel, men det känns som att det hade kunnat vara en fördel att åtminstone veta vad det handlar om.

När jag började läsa så fick jag en känsla av "förr" och efter ett tag får man veta att det är 1993-1994 när allt börjar. Gabriel är då 16 år och han har det ungefär som Harry Potter, tycker jag. Han får bo i en skrubb och alla hemma är elaka mot honom. Min reaktion blir "Men vad är detta för familj?!". Vilka svinpälsar de är allihop. Det verkar vara helt omöjligt att göra mamma Annelie nöjd och i mitt tycke så borde hon ha varit mer orolig för sina andra söner. Gabriels tre bröder är inget annat än hemska. Gabriel känner sig i sanning fullständigt värdelös och ingen i hans familj får honom att tro något annat. Lyckligtvis så finns det en plats för alla att känna sig hemma på. Gabriel hittar den och jag önskar alla glädjen att göra det.

Så småningom kommer Gabriel på att det är bättre att agera än att reagera. Mot slutet flyttar vi oss framåt i tiden och Gabriel blir vuxen. Jag gillar slutet. Det blir lite ovisst och man blir inte skriven på näsan. Händer verkligen allt? Eller är det bara i Gabriels huvud? Man får lov att gissa och fundera själv.

Jag gillar inte fantasy. Jag gillar inte rollspel. Jag är absolut ingen ung vuxen. Egentligen är det nog helt otippat att jag verkligen gillar Nagriljärerna.

På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 4 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Nagriljärerna: Jag hittar inte någon.

Bok: Frostskymning av Anders Björkelid

Författare: Anders Björkelid
Titel: Frostskymning
Genre: Fantasy
Antal sidor: 755
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berättelsen om Blodet 4
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 augusti 2022




Första meningen: Höstkylan och främlingarna kom nästan samtidigt.

Baksidetext
När Sunia och Wulf återvänder efter tio år i underjorden har krig brutit ut. Kylan hotar allt i sin väg och frostskymning, galgmännens kallaste illdåd, råder. Det gamla förbundet med de underjordiska är brutet men framför tvillingarna skuttar det märkliga Sommarynglet som har en karta istället för ansikte. Tyngda av Blodets mörka historia beger de sig mot Isträsket för att försöka finna Blodets gamla regalier. Kanske kan de på något sätt hjälpa dem i kampen mot Kylan. På vägen möter de vänner och fiender och tvingas gång på gång ompröva tankar och sanningar. De slåss mot en krypande insikt att deras döda far fortfarande styr dem från andra sidan graven och att ingenting är vad de tidigare trott. Finns svaren i det frusna palatset med den tomma tronen?

Min kommentar
Frostskymning är den fjärde och sista delen i serien Berättelsen om Blodet. Första delen läste jag redan för tio år sedan och även om jag kanske inte var helt såld så ville jag gärna läsa vidare. Tyvärr så var det väldigt svårt att hitta just den här fjärde delen, men för ett tag sedan (5 år!) lyckades jag till slut. Sedan har de tre böckerna stått där i hyllan och sett ledsna och övergivna ut. Eftersom min utmaning Finish That Series är till för precis sådana här tillfällen så fick den vara med där i år. Och nu är minsann serien läst.

Jag läste både pappersboken och e-boken, parallellt. Pappersboken är ohyggligt tjock och lämpar sig inte alls för utflykter. Tyvärr så gjorde e-boken mig mest förvirrad efter ett tag. Jag upptäckte att vissa delar var kursiverade i pappersboken, vilket de inte var i e-boken. I början så är "nu" kursiverat, senare blir det ännu fler trådar. Jag vet inte riktigt hur mycket som gjordes onödigt besvärligt på grund av det här för jag har ju inte någon lust att läsa samma text två gånger. Hela kapitel 40 var i alla fall obegripligt, ända tills jag förstod att det var två berättare. Varav den ena då var kursiverad i pappersboken. Det var helt omöjligt att hänga med i perspektivbytena (båda berättarna var "jag") i e-boken. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den som e-bok. Eller ljudbok.

Från start så är det Wulf som berättar och mitt i den berättelsen så börjar han berätta en annan. Jag undrade lite försiktigt om Wulf skulle berätta hela historien. Det gjorde han inte. I vilket fall så är Wulf fortfarande den jag har lättast att läsa om. När Sunia tar över så tappar jag ganska snart intresset. Hon gör mig nästan tokig. Hon har den numer så vanliga uppfattningen att om "fel" person säger/tycker något så är det per automatik fel. Det spelar ingen roll vad det är, men Sunia måste göra tvärtom. För mig är det bara provocerande att man inte kan tänka lite själv.

Det är för övrigt väldigt få karaktärer här. Om man inte räknar alla vålnader. Då är de legio. Skulle man kunna säga. Det här kan nog vara den mest brutala fantasy jag någonsin har läst. Den är otroligt brutal. Nivån är uppe och touchar de mest brutala deckare jag har läst. Och de är många. Det är lemlästade kroppar, kroppsdelar som flyger, blod som sprutar. Det får mig att fundera lite över vem böckerna egentligen är tänkta för.

Världsbygget är enastående och det är en mycket komplicerad värld vi befinner oss i. Jag är inte helt säker på att jag hänger med i allt, alternativt så haltar logiken lite. Detta är ju dock en fantasy och som sådan behöver den ju inte följa logikens regler. Jag försöker att inte fundera för mycket på hur allt hänger ihop, men eftersom jag är jag så är det svårt.

Språket är för utbroderat för mig, men jag har inga problem att förstå att andra tycker att det är vackert. Det gör jag också. Ibland. Det finns en del som jag hänger upp mig på. Ibland dyker det upp någon annans berättelse, mitt i en berättelse som redan är igång. Jag förstår inte varifrån de kommer och vad de gör där. De liksom bara finns där, för att förklara något antar jag, och förmodligen behövs de för helheten. Det känns bara som ett konstigt grepp. Dock skulle detta kunna hänga ihop med de icke-kursiverade bitarna i e-boken, men jag tycker fortfarande att det är konstigt.

När Frostskymning är slut så har jag i stort sett inte fått svar på någonting. Nästan allt är fri tolkning. Det känns sådär efter nästan 2000 sidor. Den här serien och jag har inte varit riktigt kompatibla. Det är helt enkelt för mycket fantasy för mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 132 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Frostskymning: Fiktiviteter, Eli läser och skriver och Erunyauvë.

Bok: Förbundsbryterskan av Anders Björkelid

Författare: Anders Björkelid
Titel: Förbundsbryterskan
Genre: Fantasy
Antal sidor: 477
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berättelsen om Blodet 3
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 juli 2022




Första meningen: Plopp!

Baksidetext
Tvillingarna Sunia och Wulf får i uppdrag att bryta det uråldriga förbundet mellan sitt eget folk och de underjordiska. Kanske kan de på så sätt få mäktiga bundsförvanter i kampen mot den hotande Kylan. Men det är en märklig och gastkramande resa de måste göra. Drömmar, minnen och verklighet flyter ihop och det är lätt att gå vilse i en främmande värld där inget riktigt är som de är vana vid. Dessutom ruvar de underjordiska på hämnd för gamla oförrätter och tvillingarna måste kämpa med en växande frustration över att ha fastnat i ett händelseförlopp som de inte förstår och inte tycks kunna styra.

Min kommentar
Det var ju bara runt en månad sedan jag läste förra delen i den här serien och den gillade jag så jag såg verkligen fram emot att läsa Förbundsbryterskan. Fantasy är ju inte en självklar genre för mig så det kändes lite ovant att känna sig taggad inför läsningen av en sådan bok.

Boken börjar så bra. Första delen tycker jag om, mycket. Här är det Wulf, mestadels, som är berättare. Här kändes det som att ja, det här kommer att gå bra. Sedan är det bara Sunia (nästan, åtminstone ingen Wulf) och jag har haft svårt för hennes perspektiv genom hela boken. Bara det är en ganska tuff uppförsbacke för boken, men när perspektivet byts till Sunia så går det bara utför. Både bokstavligt och bildligt. Och alltså, allt det här vandrandet. Jag blir så trött. Måste man vandra i en fantasy?

Här beger man sig nämligen ner i underjorden och helt kort så kan man nog säga att hela den biten är mer än vad jag klarar av. Det blir på tok för konstigt, flummigt, abstrakt och drömskt. Inget händer. Egentligen. När boken slutar är vi, typ, på samma ställe som när den började. Jag får lite samma känsla som när man tittat på Dallas i två år (eller vad det var) och får veta att nej, Bobby är inte alls död. Det är Pamela som har drömt alltihop. Det blir liksom bortkastad tid.

För den som går igång på ett vackert/poetiskt språk så är den här boken en guldgruva. Det är oerhört vackert. Tyvärr så är det inte vackert jag söker när jag läser en bok och det här blir för, ja, dekorerat. Nästan lite krystat. Jag måste ha mer innehåll = substans. Det räcker inte med yta och vackert uppmålade bilder. Jag tycker det känns som utfyllnad och faktiskt ordbajseri.

Förmodligen så är allt glasklart i författarens huvud, hur allt hänger ihop och, framför allt, hänger ihop. Jag vill inte påstå att det är författarens fel att det inte riktigt går hem hos mig. Han gör verkligen sitt bästa. Mot slutet blir det bara för mycket. Av allt.

Förbundsbryterskan verkar vara en riktig vattendelare. Antingen älskar man den eller så känner man som jag. Efter att ha läst den så känns det i alla fall inte så lockande att läsa sista delen. Som dessutom är rejält tjock. För mig är detta ett praktexempel på fantasy som inte funkar för mig. Jag behöver åtminstone ett uns av verklighetsanknytning.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 210 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Förbundsbryterskan: 1MiljonBoktips, Fiktiviteter och Carola Strömstedt.

Bok: Eldbärare av Anders Björkelid

Författare: Anders Björkelid
Titel: Eldbärare
Genre: Fantasy
Antal sidor: 379
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berättelsen om Blodet 2
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juni 2022




Första meningen: - Den är fortfarande kvar!

Baksidetext
Tvillingarna Sunia och Wulf har tillbringat ett år i domarringen och lärt sig mycket om sitt arv. Under tiden har hotet från Kylan trappats upp och hirdjägarna tror att ett krig är oundvikligt. Deras ledare Fauho sänder Sunia och Wulf till en stad långt hemifrån. Där ska de försöka tända en av Imperiets gamla vårdkasar. Tillsammans tar de sig fram i en helt främmande värld. Dessutom måste de brottas med känslor och förväntningar som deras vuxenblivande innebär. I Wulfs fall en spirande kärlek, i Sunias en mycket motvillig invigning som kvinna av Blodet.

Min kommentar
Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet, något så ovanligt som svensk fantasy. Eller det var i alla fall ovanligt när de släpptes. De har några år på nacken. I år tog jag med serien i min Finish That Series-utmaning, så nu ska jag äntligen få veta.

Jag minns egentligen ingenting av första boken, som jag läste för tio år sedan. Några små glimtar var allt som var kvar, men glimtarna blev både fler och större medan jag läste. Man kan ju tycka att jag inte kan ha gillat första delen, eftersom det tagit så lång tid att fortsätta läsningen och då har man delvis rätt. Jag var inte helt såld, men den stora anledningen till att det dröjt så länge är att det var väldigt svårt att hitta alla delar. Eller ja, fjärde och sista delen hittade jag faktiskt för fem år sedan, men det har tagit mig ytterligare fem år att ladda för att läsa klart den.

Boken börjar i mitten, skulle man nog kunna säga, sedan hoppar man tillbaka och får allt som hänt fram till dess berättat. Jag är inget fan av det upplägget och här kan jag överhuvudtaget inte se något behov av det. Hela första kapitlet kunde ha hoppats över. Jag är osäker på om det hade hjälpt där i början, för jag tycker det är lite segt där. Om det beror på att jag hade svårt att komma in i boken eller om jag hade svårt att komma in i den för att det var segt är oklart.

Ungefär halvvägs tar det sig, ordentligt. Det blir mer spännande när de kommer till Kasan (år det förresten en slump att invånarna i Kasan har väldigt ryskklingande namn?) och än mer när de lyckas fly därifrån. Detta kan också bero på att jag då kunde ge boken min odelade uppmärksamhet. En av styrkorna genom hela berättelsen är att jag, så att säga, får upptäcka världen samtidigt och tillsammans med Wulf och Sunia. Jag får dessutom veta mer om deras bakgrund och mer kött på benen är aldrig fel.

Världsbygget här är väldigt bra, om än ibland lite för detaljerat för mig. För mycket detaljer gör så att jag får svårare att se det framför mig. Det finns en karta över Funisburg sist i boken, men den är tyvärr oanvändbar. Det går inte att se en enda siffra där. Ett av mina stora problem med fantasy, rent generellt, är det stora persongalleri som brukar finnas. Det är inget problem här, endast en handfull karaktärer dyker upp, av vilka runt hälften var med redan i förra boken. Det funkar alltså att skriva fantasy utan detta myller.

Jag upplever det som att Eldbärare är bättre än sin föregångare. Mer engagerande. Den är en aning förutsägbar, men jag tycker att det lite hör till genren. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och få veta ännu mer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 277 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Eldbärare: bookiecookiez, Fiktiviteter och Skrivprocess.

"Dödsritten" av Maggie Stiefvater

Författare: Maggie Stiefvater
Titel: Dödsritten
Genre: Fantasy
Antal sidor: 332
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The scorpio races
Översättare: Carina Jansson
Serie: -
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 september 2020




Första meningen: Det är första dagen i november, så i dag kommer någon att dö.

Baksidetext
Varje höst går Scorpioloppet av stapeln på stranden nedanför Skarmouths vita klippor. Tusentals människor samlas för att se hästarna och havet som efteråt sköljer stranden ren från blod. Capaill uisce är bestialiska vattenhästar som är ofattbart snabba och extremt svåra att tämja. De dödsföraktande ryttarnas kamp om att ta kommandot över hästarna är våldsam ett nederlag innebär att hästen biter ihjäl ryttaren eller tar honom med sig ner i djupet. Vissa ryttare överlever. Andra gör det inte. Sean Kendrick, fyrfaldig vinnare av kapplöpningen, och Kate Puck Connolly, dess första kvinnliga deltagare, har båda mer att vinna och att förlora än någon annan ryttare någonsin haft. Men bara en kan segra.

Min kommentar
Maggie Stiefvater är en författare som jag har varit nyfiken på väldigt länge. Mest tack vare C.R.M. Nilssons envisa promotande. När jag hittade Dödsritten på bokrean för ganska många år sedan så köpte jag den direkt. Sedan har den stått där i hyllan, övergiven. I år tyckte jag att det var lika bra att ta med författaren i min Boktolva, så att den äntligen blev läst. Det är något jag inte ångrar. Myten/legenden om vattenhästar (påminner om vår egen bäckahäst) kan jag inte påstå att jag har hört talas om tidigare och i så fall definitivt inte i Stiefvaters version. Den är ett hopkok av många olika berättelser och hon har gjort det riktigt bra.

Jag uppskattar att vi uppenbarligen befinner oss i vår egen värld. Någonstans omkring Skottland eller Irland, skulle jag tippa på. Alla människor heter helt vanliga namn. Det är bara vattenhästarna är "onaturliga". När vi befinner oss är dock oklart. Det görs en hel del hokus pokus för att (försöka) skydda sig från dessa vattenhästar, men man får inga som helst förklaringar till cirklar som man spottar i, järn som läggs mot deras hud eller järneksbär som stoppas upp i deras näsborrar. Jag undrar så klart, men det stör mig inte. Faktum är att jag nog gillar det.

Egentligen så är detta samma historia som man har läst otaliga gånger förut; fattiga föräldralösa barn, rika svin, flicka möter pojke. Men samtidigt är detta så väldigt annorlunda. Jag är tacksam för att kärleken mellan flicka och pojke inte får så stort utrymme. Det är inte den som är det viktiga. I stället är det kärleken mellan ryttare och häst, kärleken till havet som är grejen. Det mesta, viktiga, sker mellan raderna, oskrivet. Effektfullt, och det är också dessa vackra monster placerade i vår egen värld.

Puck (eller Kate, som är hennes riktiga namn) är en av berättarna. Jag gillar henne. Kanske mest för att hon vägrar att se sig som ett offer. Och så har hon en väldigt lågmäld humoristisk sida. Även Sean, den andra berättaren, är lätt att tycka om. Det finns många här som jag gillar, som Pucks bror Finn, den amerikanska hästhandlaren och ja, nästan alla som figurerar faktiskt. Det finns några som är svårare att uppskatta, som till exempel Pucks andra bror, Gabe. Det han gör får mig att tappa hakan. Vem gör så? Och så finns det ju så klart de där som man mer eller mindre avskyr.

Det här är en väldigt vacker berättelse, men samtidigt hemsk. Den är både komplicerad och enkel. Jag tycker den är lite för utdragen, men jag upplever det aldrig som segt och tråkigt. Slutet är inte direkt puttenuttigt, men en aning sockersött är det allt.

Dödsritten är ingen nagelbitande spänning, utan mer en riktigt obehaglig känsla. Handlar den om hästar? Ja, på samma sätt som Fredrik Backmans Björnstad handlar om hockey.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 95 415 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dödsritten: C.R.M. Nilsson, Carolina läser och SweBookObsession.

"Nidstången" av Åsa Larsson & Ingela Korsell

Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Titel: Nidstången
Genre: Fantasy
Antal sidor: 143
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Pax 1
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 april 2020




Första meningen: - Dö!

Baksidetext
I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år.

Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det.

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.

Min kommentar
Nidstången är första delen i en dekalogi och är i första hand tänkt för barn mellan nio och tolv år. Jag är betydligt äldre än det, men tänkte ändå att jag ville läsa den. Åsa Larsson är ju en av mina favoritförfattare (hennes deckare, för vuxna, är vansinnigt bra) och jag tyckte det skulle vara spännande att läsa något annat av henne. Och så tänkte jag ju att jag kunde lämna tipset, och boken, vidare till något barn i släkten...

Den korta versionen är att jag hade älskat den här boken som barn. Nidstången är spännande, lite läskig, mystisk och det är full fart från start ända in i mål. Det är en väldigt mörk historia, men ändå hoppfull. Underdogs kan man aldrig få för mycket av. Mest gillar jag nog att barn och vuxna samarbetar. Mer av det, tack!

Jag tycker om att boken inte väjer för det som är svårt och kanske inte så "barnvänligt". Allt här är inte rosenrött och puttenuttigt (även om Mariefred verkar synnerligen gulligt), men så är det ju där ute i verkligheten. Eller att man inte alltid gillar sina syskon, men man älskar dem och man håller ihop mot en yttre fiende. Man kan ju passa på att diskutera med sina barn, när man läser. Förklara vad som är rätt och fel. Det är viktiga saker att få med sig, speciellt i en tid där allt fler verkar ha svårt att förstå skillnaden.

Min enda invändning, som inte ens är särskilt stark, är att Alrik och Viggo känns äldre än sina tolv och tio år. På illustrationerna, gjorda av Henrik Jonsson, ser de också äldre ut. De här små seriestripparna är för övrigt riktigt fina och ett jättebra komplement.

Frågan är bara hur jag ska göra nu... Jag vill ju egentligen veta vad som kommer att hända. Cliffhangern som avslutar Nidstången är riktigt irriterande. På ett bra sätt då alltså.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 825 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Nidstången: Bokstunder, Sagan om sagorna och Fantastiska berättelser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren

Författare: Sara Bergmark Elfgren
Titel: Albino
Genre: Fantasy
Antal sidor: 578
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stockholmsserien 1
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2019




Första meningen: "Jag kommer att ställa några frågor nu."

Baksidetext
Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Min kommentar
Norra Latin stod högt på min önskelista inför julen 2017. Av någon anledning så hade jag fått för mig att det var en skräckhistoria (jag är ganska säker på att jag sett flera kalla den det) och därför tänkte jag att den skulle passa perfekt i slutet av oktober. Det visade sig dock att detta nog var mer magisk realism. Skräck skulle jag i alla inte kalla den.

Jag är inte speciellt bevandrad i Stockholmsmiljöer, därför lämnar den mig ganska oberörd och jag tycker den är på tok för detaljerad. Däremot så älskar jag skolor som miljö, där kan man ju (oftast) känna igen sig och tomma skolor... visst är de läskiga?

Vi får ta del av historien genom två olika perspektiv i vartannat kapitel, Cleas tråd är i presens och Tamars är i preteritum (eller imperfekt som det hette på min tid). Det är både positivt och negativt, framför allt blir det lite konstigt eftersom båda berättelserna utspelar sig under samma tid och det blir en aning svårt att vänja sig vid varje perspektivbyte.

Det är väldigt svårt för mig att relatera till min egen gymnasietid. Jag är medveten om att jag inte alls är rätt målgrupp för den här boken, mycket var dessutom annorlunda när jag växte upp och den här rikemansmiljön är mig så totalt främmande. Jag blir ledsen när jag läser om de här föräldrarna som inte har tid och låter sina ungar flyga vind för våg. Tamar kan jag relatera till lite i alla fall. Det känns inte som att det var en så stor grej med att försöka passa in när jag växte upp. Eller så hade jag bara tur med min uppfostran, Det där med att passa in är i alla fall överskattat. Det finns ingen som passar in, alla är vi lite knasiga och har unika egenskaper.

En annan grej som stör mig är att ordet hen används för en enda person i hela boken. Personen är inte någon okänd vem som helst utan en alldeles specifik karaktär. Jag har aldrig förstått det där med att ens kön på något sätt ska definiera vem man ska vara. Jag är osäker på om ens någon skulle känna sig helt bekväm då. Ordet hen får för mig helt motsatt effekt här än den avsedda, eftersom det berättar för mig att könet visst är viktigt. Så viktigt att man inte vill ha något.

Norra Latin är på tok för lång, det är alldeles för utdraget. Jag tror den hade vunnit på att komprimeras lite. Jag får en känsla av för mycket, som att författaren har försökt klämma in så många aktuella företeelser som det bara går. Det gör att jag upplever det som utspätt.

Jag kan inte se magi som skräck och förmodligen hade jag gillat boken mer utan magin, den delen har jag svårt att köpa. Vilket i sig är underligt för jag gillade ju verkligen Engelsforstrilogin, men jag hade nog lättare att relatera till de karaktärerna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat 1 473 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Norra Latin: Bokhuset, Romeo and Juliet och Agnes bokblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.