Bok: Bara betydelsefulla dör av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: Bara betydelsefulla dör
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: CSI Stockholm 2
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 december 2020




Första meningen: Kölden trängde upp genom de tjocka sulorna.

Baksidetext
Kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin dras in i en utredning som spretar åt alla håll, politiska och privata. Levin tvingas mot sin vilja att gräva i den döde nazistens förflutna och konfrontera otäcka familjehemligheter. Samtidigt blir frågetecknen alltfler: Vem är den rökande mannen vid mordplatsen, och vad händer egentligen bakom dörrarna i det ökända Örnnästet?

Holtz arbetar som vanligt med en blandning av noggrannhet och spontana infall. Gåtans lösning ligger fortfarande långt borta, men julen kommer allt närmare och Holtz kämpar med sina ensamhetskänslor. Hans kärlekshistoria med den unga praktikanten Nahid sätter spår och får honom att begå ett fatalt misstag.

Min kommentar
Alla julböckerna gick så otroligt snabbt att läsa så det var fortfarande ganska mycket månad kvar när jag hade läst dem plus en till. Men det är ju kul att läsa böcker som utspelar sig runt jul, även om de inte är rena julböcker. Jag hittade ju två deckare som kunde passa och den andra av dem var Bara betydelsefulla dör.

Jag har ju läst ett par andra böcker av den här författaren tidigare, bland annat första delen i den här serien. Den innehöll några av mina käpphästar och glädjande nog så verkar de största problemen jag hade med den vara ett minne blott. Jag upplever att jag får information samtidigt som polisen får den, i alla fall oftast. Den som visar sig vara gärningspersonen dyker upp hyfsat tidigt. Okynnesförklaringarna av i stort sett allt är också borta. Känslan av filmmanus är dock kvar, men inte i lika hög grad.

Någon egentlig utredning kan jag inte påstå att det finns, inte ens någon kriminalteknisk. Eller jo, det finns, men inte särskilt mycket. Holtz ägnar sig mest åt privata saker. Pia Levin ... jag vet inte riktigt vad hon gör. Man har fortfarande inte fått veta något matnyttigt om henne. Hon har en del väldigt starka åsikter om vissa saker, men man får inte veta vad de grundar sig på. Faktum är att jag inte gillar vare sig Holtz eller Levin och jag har riktigt svårt att hålla isär dem, vem som är vem. Båda dessa saker kan bero på att jag inte förstår varför de agerar som de gör, eftersom jag inte har en aning om vad som driver dem.

Kärlekshistorien med Nahid verkar vara på upphällningen och det tycker jag känns ganska skönt. Lite undrar jag ju om det är hon som ringer från ett okänt iranskt nummer. Vem skulle det annars vara? Vad vill hon? Men på riktigt, besöket av hennes far blev bara för mycket för mig.

För mig var det ganska uppenbart vem som var gärningspersonen. I verkligheten är det ju inte så lätt att peka ut en skyldig, men i bokens värld är det betydligt enklare. När det dyker upp en karaktär, utan synbarlig anledning, då vet man. Det spelar ingen roll hur många rökridåer man lägger ut.

Johans motiv att ta på sig skulden för misshandeln är helt obegripligt för mig. Han verkar ju inte ens ha försökt förklara vad som hände. Jag kan tycka att det är ganska dåligt att det inte klarläggs. Det är ju liksom det som lägger grunden till allt som händer. Förmodligen fanns det ingen trovärdig förklaring, men det var tvunget att vara så för handlingens skull. Om det tycker jag inte.

I det här fallet så får både Holtz och Levin (mest Levin) utföra saker som "riktiga" utredare brukar utföra. Jag vet inte hur trovärdigt det är att kriminaltekniker måste hjälpa till med, exempelvis, förhör. Det är ju liksom två helt olika yrken och två helt olika kompetenser. Och förmodligen personligheter. Det borde inte ge något bra resultat, tycker jag.

Bara betydelsefulla dör är inte en av de där råa deckarna. Här finns inget frossande i blod eller våld, vilket är ganska skönt. Nu har jag bara en oläst del kvar i den här serien och det återstår att se när den blir läst.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,39 i genomsnitt (beräknat på 54 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Bara betydelsefulla dör: Tankar från en samlares hjärna, Tofflan och Läsa & Lyssna

Bok: Somliga linor brister av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: Somliga linor brister
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 352
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: CSI Stockholm 1
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2024




Första meningen: Hennes grepp hårdnade kring hans handled.

Baksidetext
Det är tidig vårmorgon och huvudstaden sover när Jenny Svensson slutar sitt liv, naken i en fontän mitt i city. För kriminaltekniker Ulf Holtz verkar det först röra sig om en olycka, kanske en lek som gått snett. Men det står snart klart att man har med en målmedveten mördare att göra. Endast ett ögonvittne finns, en nära vän till den unga kvinnan, och han är försvunnen.

Några filmsekvenser från en övervakningskamera är allt polisen har att gå efter, i övrigt har mördaren inte lämnat några spår. Och när den unge graffitikonstnären Peter Konstantino dör på ett liknande sätt ökar pressen. Allt mer tyder på att det pågår en människojakt, och rädslan och frustrationen sprider sig.

Offren tycks inte ha någonting gemensamt, men Ulf Holtz vet att människors livstrådar kan korsas på de mest oväntade sätt. Trots den allra nyaste kriminaltekniska kunskapen och utrustningen tar det lång tid innan ett mönster kan skönjas. Långsamt börjar Holtz och hans kollega Pia Levin inse vart allting leder en upptäckt som sätter vänskapen på svåra prov. Holtz misslyckanden i tidigare utredningar förföljer honom, och medan jakten på mördaren pågår kämpar han med sin egen ensamhet och en sorg vars ursprung går att finna långt tillbaka i tiden.

Min kommentar
När jag hade läst ut förra boken så insåg jag att det var för många dagar kvar innan semesterresan och semesterböckerna skulle börja. Alltså fick jag försöka improvisera lite. Då kom jag på att vi även skulle passera Stockholm, så det fick bli en bok därifrån. Somliga linor brister har stått i hyllan sedan 2012 och då kan man ju tycka att det är dags att läsa den.

Detta är första delen i en serie, som tidigare kallades Ulf Holtz och Pia Levin. Nu har den tydligen bytt namn till CSI Stockholm, vilket är ett väldigt passande namn med tanke på att den handlar om kriminaltekniker, men får man göra så? Jag trodde att CSI var ett varumärke, typ. Nåväl, under läsningen så händer det flera gånger att jag på allvar funderar på om detta verkligen är första delen. Det refereras, ofta, till ett gammalt fall och även Holtz fru, på ett sådant sätt att det känns att jag borde känna till det.

Mitt första problem med boken är att saker förklaras för mig som om jag vore dum. Det dyker till och med upp en praktikant så att än mer kan förklaras. Jag tröttnar ganska snabbt på självklarheter, som hur fingeravtryck och DNA fungerar.

Det andra problemet som uppstod var att den överhuvudtaget inte följer de regler som finns för deckare. Till exempel att läsaren ska ha samma chans som polisen att lösa gåtan. Det förutsätter att läsaren får samma information, samtidigt, som polisen. Vid ett flertal tillfällen kom Holtz på något, men läsaren får inte veta vad förrän långt senare. För att inte tala om den allra viktigaste regeln, att den skyldige måste ha introducerats tidigt i berättelsen. Inte, som här, dyka upp från sidan, som gubben i lådan, när boken nästan är slut. Det är kanske egentligen en bagatell, men jag läser ju deckare för problemlösningens skull och hela den idén faller ju med ett sådant här upplägg.

Jag får lite känslan av att författaren desperat har försökt göra Holtz intressant, med ett väldigt udda intresse. Bonsaiträd är definitivt annorlunda, men jag är mest tacksam för att det inte är musik eller whisky, som det ju brukar vara. Visserligen är Holtz polis, men han är inte utredare. Ändå är det han som löser fallet. För märkligt nog så pysslar han ofta med egna idéer och gör utredarnas jobb. I stället för att föra informationen vidare till dem. Jag är inte överdrivet förtjust i poliser som jobbar på egen hand. Och Levin, henne får man inte veta något alls om. Hon är knappt ens en sidekick. Jag blir inte direkt intresserad av eller nyfiken på någon av karaktärerna. Det är bara en hög medelålders män. Inte riktigt, men nästan.

Tempot är långsamt och det är inte överdrivet blodigt. Jag gillar det. Det behöver inte vara full fart hela tiden. Jag får nästan känslan av filmmanus, ibland med väldigt tydliga scenanvisningar. Gnisslet mellan de olika avdelningarna, kriminaltekniker och utredare, är underutnyttjat tycker jag och det löser sig lite för lätt och snabbt.

Somliga linor brister är, trots mina invändningar, en habil deckare om än inte i toppskiktet. Jag gillar ju konceptet med CSI, åtminstone som TV-serie, eftersom jag gillar utredning. Här är det mest kriminalteknisk sådan, i övrigt väldigt mycket känna-på-sig-lösningar (brott mot ännu en deckarregel), vilket jag inte alls uppskattar. Det finns tydligen fem delar i den här serien och jag har två av dem. Får se när de blir lästa.

På Goodreads hade den 3,20 i genomsnitt (beräknat på 116 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Somliga linor brister: Tankar från en samlares hjärna, Bokform och Bokstunder

"STHLM: inferno" av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: STHLM: inferno
Genre: Thriller
Antal sidor: 333
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: NOCC 1
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 april 2016




Första meningen: Vibrationen mot låret fick Joshua att tänka på en instängd skalbagge.

Baksidetext
En natt vid ett ökenläger mottar den unge ibn Muhammad al-Qasimi en profetia. Klanens klenod, bärnstenshästen Hoshaba, måste återförenas med sin tvilling Baz, annars går klanens rike under. Tidsfristen är en kamels livstid.

Trettio år senare påträffas en professor i marinarkeologi mördad i ett rum på Stockholms universitet. Dådet följs av en rad sprängattentat som lamslår stora delar av Södermalm. En liten grupp människor blir instängda på restaurang Gondolen medan klockan tickar mot katastrofen.

Norma och Joshua, från den hemliga brottsbekämpande organisationen NOCC - National Organized Crime Command, dras av personliga skäl in i en livsfarlig jakt på en okänd fiende. Människor som står dem nära riskerar att dö.

Men vad har en arabisk bärnstenshäst med ett brinnande inferno i Stockholm att göra och vad sker under ytan på ett stormigt Östersjön?

Min kommentar
Jag har länge varit nyfiken på Varg Gyllanders böcker om Ulf Holtz och Pia Levin, men har än så länge bara lyckats köpa på mig ett antal av dem. När han påbörjade en ny serie, om den hemliga organisationen NOCC, så blev nyfikenheten för stor.

Jag tror nog att man kan säga att vi kommer på kant med varandra direkt från start. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin läst en bok med så många adjektiv, bland annat får jag veta färgen på vartenda j-la klädesplagg. Fullständigt ointressant. Annars är detta nya radarpar, Norma och Joshua, lite annorlunda än vanligt, de är till exempel båda i 50-årsåldern, men tyvärr så är Joshua ännu en medelålders man som unga kvinnor faller som furor för. Jag har så svårt att förstå det. Norma känns lite som om hon ska vara något slags version av Modesty Blaise och det funkar väl sådär, hon är i alla fall en intressant typ.

Det är en förfärlig massa människor redan från start och även ganska många trådar, men det blir ändå inte riktigt krångligt att hålla reda på dem. Mina tankar går till TV-serien 24, hoppandet mellan olika människor i olika trådar är lika frekvent här. En gammal bekanting dyker upp, Conny Sjöberg från Carin Gerhardsens Hammarbyserie gästspelar och jag kan inte annat än tycka att det är ett kul grepp.

De andra karaktärerna, förutom radarparet alltså, är helt osannolikt naiva och beter sig inte alltid helt trovärdigt. [spoiler]Gina, som fått "order" från Joshua att inte berätta för någon att de haft kontakt, berättar alltihop för en komplett främling. Nadja ger sitt halsband till Gina, trots att de inte känner varandra och att det inte finns en enda anledning för henne att göra det. Nadja, som bara några timmar tidigare fått en glasskärva i låret och var nära att förblöda, inser att hon inte har tid att sova en liten stund för att ladda batterierna, i stället ägnar hon sig åt bergsklättring.[/spoiler]

För mig, som inte är speciellt bevandrad i Stockholmsmiljö, är nog skådeplatsen en nackdel. Till att börja med. Gondolen och Katarinahissen är tydligen väldigt kända landmärken, men de säger mig absolut ingenting. Förrän jag googlar fram lite bilder. Då tappar jag nästan andan. Vilken fantastisk och gastkramande plats att förlägga en sådan här händelse till. Hoppas bara att ingen blir inspirerad.

Språket är actionspäckat, men tyvärr är det mycket upprepningar. Speciellt gäller detta olika fraser som återkommer hela tiden. Historien drivs framåt av väldigt korta händelserika kapitel. Många får sätta livet till; av de sjutton som nämns vid namn dör tio. Jag kan ha missat någon också. Korrekturläsningen är dålig, vissa meningar går knappt att tyda.

Slutet känns lite som ett manus till en actionfilm (egentligen är känslan densamma genom hela boken, men särskilt slutet) och det kommer inte som någon större överraskning när jag läser en intervju med Varg Gyllander där han säger att han skrivit boken med tanke på att det ska bli en TV-serie. Jag vet inte om detta är ett smart drag om man vill ha läsare, men kanske funkar det bättre för andra.

Kommer jag att läsa nästa del när den ges ut? Förmodligen. Jag gissar att STHLM: inferno, trots att den inte är en "riktig" debut, ändå ska betraktas som en sådan eftersom Varg Gyllander bytt genre och (tydligen) sätt att skriva. Dessutom verkar nästa del handla om virus...

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,37 (beräknat på 16 betyg).
På Goodreads hade den 3,50 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om STHLM: inferno: Boklysten, Erikas bokprat och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.