onsdag 3 juli 2024

Bok: Somliga linor brister av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: Somliga linor brister
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 352
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: CSI Stockholm 1
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2024




Första meningen: Hennes grepp hårdnade kring hans handled.

Baksidetext
Det är tidig vårmorgon och huvudstaden sover när Jenny Svensson slutar sitt liv, naken i en fontän mitt i city. För kriminaltekniker Ulf Holtz verkar det först röra sig om en olycka, kanske en lek som gått snett. Men det står snart klart att man har med en målmedveten mördare att göra. Endast ett ögonvittne finns, en nära vän till den unga kvinnan, och han är försvunnen.

Några filmsekvenser från en övervakningskamera är allt polisen har att gå efter, i övrigt har mördaren inte lämnat några spår. Och när den unge graffitikonstnären Peter Konstantino dör på ett liknande sätt ökar pressen. Allt mer tyder på att det pågår en människojakt, och rädslan och frustrationen sprider sig.

Offren tycks inte ha någonting gemensamt, men Ulf Holtz vet att människors livstrådar kan korsas på de mest oväntade sätt. Trots den allra nyaste kriminaltekniska kunskapen och utrustningen tar det lång tid innan ett mönster kan skönjas. Långsamt börjar Holtz och hans kollega Pia Levin inse vart allting leder en upptäckt som sätter vänskapen på svåra prov. Holtz misslyckanden i tidigare utredningar förföljer honom, och medan jakten på mördaren pågår kämpar han med sin egen ensamhet och en sorg vars ursprung går att finna långt tillbaka i tiden.

Min kommentar
När jag hade läst ut förra boken så insåg jag att det var för många dagar kvar innan semesterresan och semesterböckerna skulle börja. Alltså fick jag försöka improvisera lite. Då kom jag på att vi även skulle passera Stockholm, så det fick bli en bok därifrån. Somliga linor brister har stått i hyllan sedan 2012 och då kan man ju tycka att det är dags att läsa den.

Detta är första delen i en serie, som tidigare kallades Ulf Holtz och Pia Levin. Nu har den tydligen bytt namn till CSI Stockholm, vilket är ett väldigt passande namn med tanke på att den handlar om kriminaltekniker, men får man göra så? Jag trodde att CSI var ett varumärke, typ. Nåväl, under läsningen så händer det flera gånger att jag på allvar funderar på om detta verkligen är första delen. Det refereras, ofta, till ett gammalt fall och även Holtz fru, på ett sådant sätt att det känns att jag borde känna till det.

Mitt första problem med boken är att saker förklaras för mig som om jag vore dum. Det dyker till och med upp en praktikant så att än mer kan förklaras. Jag tröttnar ganska snabbt på självklarheter, som hur fingeravtryck och DNA fungerar.

Det andra problemet som uppstod var att den överhuvudtaget inte följer de regler som finns för deckare. Till exempel att läsaren ska ha samma chans som polisen att lösa gåtan. Det förutsätter att läsaren får samma information, samtidigt, som polisen. Vid ett flertal tillfällen kom Holtz på något, men läsaren får inte veta vad förrän långt senare. För att inte tala om den allra viktigaste regeln, att den skyldige måste ha introducerats tidigt i berättelsen. Inte, som här, dyka upp från sidan, som gubben i lådan, när boken nästan är slut. Det är kanske egentligen en bagatell, men jag läser ju deckare för problemlösningens skull och hela den idén faller ju med ett sådant här upplägg.

Jag får lite känslan av att författaren desperat har försökt göra Holtz intressant, med ett väldigt udda intresse. Bonsaiträd är definitivt annorlunda, men jag är mest tacksam för att det inte är musik eller whisky, som det ju brukar vara. Visserligen är Holtz polis, men han är inte utredare. Ändå är det han som löser fallet. För märkligt nog så pysslar han ofta med egna idéer och gör utredarnas jobb. I stället för att föra informationen vidare till dem. Jag är inte överdrivet förtjust i poliser som jobbar på egen hand. Och Levin, henne får man inte veta något alls om. Hon är knappt ens en sidekick. Jag blir inte direkt intresserad av eller nyfiken på någon av karaktärerna. Det är bara en hög medelålders män. Inte riktigt, men nästan.

Tempot är långsamt och det är inte överdrivet blodigt. Jag gillar det. Det behöver inte vara full fart hela tiden. Jag får nästan känslan av filmmanus, ibland med väldigt tydliga scenanvisningar. Gnisslet mellan de olika avdelningarna, kriminaltekniker och utredare, är underutnyttjat tycker jag och det löser sig lite för lätt och snabbt.

Somliga linor brister är, trots mina invändningar, en habil deckare om än inte i toppskiktet. Jag gillar ju konceptet med CSI, åtminstone som TV-serie, eftersom jag gillar utredning. Här är det mest kriminalteknisk sådan, i övrigt väldigt mycket känna-på-sig-lösningar (brott mot ännu en deckarregel), vilket jag inte alls uppskattar. Det finns tydligen fem delar i den här serien och jag har två av dem. Får se när de blir lästa.

Goodreads hade den 3,20 i genomsnitt (beräknat på 116 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk
LättsamMystiskBerörande

Andra som bloggat om Somliga linor brister: Tankar från en samlares hjärna, Bokform och Bokstunder

4 kommentarer:

  1. Jag lyssnade på den här boken för inte alls länge sen, tyckte som du att det är en habil deckare. Men inte topp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den höll sig där i mittenskiktet och kommer inte att locka jättemycket till fortsatt läsning. Jag har ju förstås två delar till i hyllan ...

      Radera
  2. Oj, den här läste jag precis när jag började blogga. Min känsla är att serien tyvärr inte blev bättre även om jag hoppades för varje bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ajdå, det låter ju inte så bra. De två jag redan har kommer jag ju att läsa så småningom, men när vet jag inte.

      Radera