Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Kallbrand
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 417
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Läsplattan
Utläst: 15 november 2020
Första meningen: Little Pluto sprang genom det kompakta djungelmörkret, blodet rann på ryggen, han hade fått långa djupa sår när han krängde sig under taggtråden, som tur var hade han inte tappat plastsäcken.
Baksidetext
På Mekongfloden i Thailand glider den förre polisen och uteliggaren Tom Stilton fram i en primitiv kanot. I fickan har han ett foto på en okänd man och namnet på en försvunnen flodbåt. Han är på väg in i Gyllene triangeln, på jakt efter en mörk hemlighet - en resa som får honom att rannsaka sig själv och försöka försonas med ett brott han nyligen begått.
Samtidigt får Olivia Rönning ett specialuppdrag. En familj har sprängts ihjäl i sin bil, dådet har skakat om Sverige. En gärningsman grips och fälls. Men en dag kontaktas Olivia av den pensionerade kriminalkommissarien Mette Olsäter, som tror att det har begåtts ett skandalöst justitiemord och vill att Olivia ska ta upp utredningen igen. En utredning som leder henne in en värld av sexuella övergrepp och män som är beredda att göra allt för att bevara sin makt.
Min kommentar
Jag hade lyckats köpa på mig fyra delar i den här serien innan jag läste första boken. Väldigt ofta så slutar den här typen av hamstring med att jag plågar mig igenom böckerna jag har köpt (jag kan bara inte göra mig av med en bok som jag inte har läst). Så har det inte varit med de här böckerna. De har varit väldigt bra, ibland funkar det alltså. Femte delen,
Kallbrand, dök upp i ett nyhetsbrev från förlaget där de bjöd på den som e-bok. Jag var snabb med att ladda ner den och nu är den läst.
När boken börjar så befinner vi oss i norra Thailand. Där blir vi också, större delen av boken känns det som. Tråkigt nog, för mig som vill läsa om både Stilton och Rönning, så är det bara Stilton som befinner sig där och bedriver privatspaning med ganska många likheter med James Bond alternativt Indiana Jones. Jag känner nog lite att den här stilen inte alls känns som Stilton, men jag kan köpa det eftersom han befinner sig där han befinner sig. Både kroppsligt och mentalt.
Karaktärerna är de vanliga och det känns verkligen som att jag känner dem nu. De utvecklas hela tiden, till och med Olivia. Hon kommer äntligen till insikt om att hon är för snabb med att döma sina medmänniskor. Wow! Styrkan med de här människorna är att även om jag inte alltid tycker att de gör/har rätt så kan jag alltid i någon mån förstå deras val.
Brottet, som boken väl egentligen handlar om, har jag nästan glömt när jag kommer till slutet. Halvvägs in i boken så är det nämligen löst (eller?) och läggs till handlingarna, mer eller mindre. Allt blir väldigt splittrat och det spretar åt alla håll och kanter. Det gäller även temat. Eller snarare temana då. Den minsta gemensamma nämnaren är, som vanligt, utsatta människor, oftast i någon sorts beroendeställning. Här avhandlas allt mellan psykvård och rohyngier i Thailand, vilket innefattar, bland annat, pedofili, metoo, terrordåd och Svenska Akademien.
Även i den här boken upplever jag att språket är annorlunda. Det är nästan som att de experimenterar, försöker hitta sin ton. I
Kallbrand så känns texten forcerad, nästan som att den går i stackato. Alla de olika trådarna gör att det blir komplicerat och tillkrånglat, men det är inga problem att hänga med. Det är bara det att det blir lite krystat. Ibland kommer det meningar som bara klickar till, som är så rätt att man nästan drar efter andan. Som denna
Att tänka stort är bra, att tänka lika är svenskt. Konsensus. Det är viktigt.
Jag har ju tidigare klagat på att det blir för många sammanträffanden i den här serien och här är författarna verkligen i sitt esse. Det är så många, långsökta och osannolika att det nästan blir lite smålöjligt. Och omöjligt. Rejäla tidshopp görs också, utan att de egentligen uppmärksammas. Runt två månader tror jag att det handlar om, det börjar 24 februari och mot slutet blommar körsbärsträden i Stockholm. Den här tiden räcker nog ändå inte till för att göra upplösningen sannolik, för att inte tala om möjlig överhuvudtaget.
Om man bortser från det osannolika så är det en otroligt snygg intrig i
Kallbrand och riktigt snygg ihopknutet. Det är så bra utfört att jag känner mig beredd att förlåta alla löjliga sammanträffanden, men jag måste efterlysa lite trovärdighet. Nu har jag inga fler böcker i den här serien stående, men det har kommit en ny del i år. Det känns som att jag måste skaffa mig
Fruset guld. Snart.
Avdelningen för olika funderingar:
Sedan 2010 så preskriberas inte längre mord i Sverige. Det borde alla inblandade ha känt till.
Den här boken har varit med i
En smakebit på søndag.
På
Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 932 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
| Tråkig | | Spännande |
| Förutsägbar | | Klurig |
| Långsam | | Tempofylld |
| Ordbajsig | | Fåordig |
| Mysig | | Suggestiv |
| Måbrabok | | Tankeväckande |
| Rörig | | Genomtänkt |
| Sorglig | | Rolig |
Andra som bloggat om
Kallbrand:
Just nu - just här,
Johannas deckarhörna och
Tankar från en samlares hjärna.
