"Redan död" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Redan död
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Already dead
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 13
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2016




Första meningen: Glen Turner vaknade i en dränkt värld.

Baksidetext
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.

Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

Min kommentar
Detta är faktiskt den sista boken av Booth som jag har i hyllan, den trettonde delen om Cooper och Fry. Tyvärr så har nog inte böckerna kommit riktigt till sin rätt när jag i stort sett har läst en i månaden under hela förra året. Det blir nog lite för mycket av allt då.

Regnet står som spön i backen i Redan död och den redan något dystra miljön blir ännu mörkare. Som vanligt står naturen i centrum och precis som vanligt så får man oerhört detaljerade beskrivningar av små byar och hur de ser ut nu när de nästan ligger under vatten. Det är nog den här delen som jag tror att jag uppskattar för lite på grund av att det har blivit för tätt mellan böckerna. I vanliga fall så tror jag att jag hade gillat vardagslivet i Peak District. Jag har aldrig varit just där, men jag känner mig som en expert på området.

Jag tycker det är lite tråkigt att Ben och Diane inte jobbar ihop längre, det var många böcker sedan som de gjorde det. Trots allt så är det ju deras relation som är den mest intressanta i den här serien. Diane är sitt vanliga, buttra jag. Hon har väl egentligen aldrig varit trevlig, men nu börjar det bli svårt att tycka om henne. Och faktiskt lite tjatigt också. Det är förvånande att hon har lyckats ta sig igenom en polisutbildning. Man skulle ju kunna hoppas på att det ställs krav på social kompetens i det yrket. I alla fall så verkar hon komma till insikt att Ben är bra att ha som bollplank enligt det gamla talesättet man saknar inte kon förrän båset är tomt. Och minsann, visar hon inte lite medmänsklighet till slut, men framför allt så visar hon självinsikt.

Ben, denna arma man, har det inte lätt här och jag tycker att författaren har varit rent elak mot honom. Man skulle kunna säga att vädret passar väldigt bra till Bens humör. Det är mörkt och otroligt dystert, men Ben förnekar sig aldrig. Han är ju i grund och botten en positiv person och väldigt, väldigt god. Jag har inte svårt att sympatisera med hans mörka tankar, även om jag av princip tycker det är fel.

Jag känner mig fortfarande lite less på alla föreläsningar om än det ena och än det andra, men förmodligen är även det något jag skulle uppskatta mer om det gick längre tid mellan böckerna. Det finns ingen spänning i de här böckerna, i betydelsen nagelbitande. Det finns inget driv framåt utan det bara lunkar på, vilket inte är fel det heller. Ibland.

Vissa delar i historien var väldigt uppenbara, "vem" förstod jag ganska snabbt, däremot var det länge oklart med "varför". Hur Ben lyckades ramla på lösningen förstår jag fortfarande inte. Det var väldigt långsökt. Själva upplösningen kändes inte riktigt renhårig och jag kan nog tycka att det är på gränsen till fusk. Jag tycker inte heller man har lyckats speciellt bra när man mot slutet måste låta två karaktärer förklara hela lösningen för varandra.

Nu har jag ju som sagt inte fler delar, men det finns redan en utgiven, ännu en är på väg (släpps i februari) och en till som släpptes på engelska förra året. Jag skulle behöva bestämma hur jag ska göra. Kanske kommer jag inte att köpa fler delar, men läsa dem måste jag nog. Cooper och Fry är beroendeframkallande och jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för dem.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 50 betyg).
På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 584 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Redan död: Midnatts ord, Annikas litteratur- och kulturblogg och Läsa och Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Fullbordad utmaning #14

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en förmåga att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

Det här är tredje året som har kört denna och det har fungerat över förväntan. I utmaningen ingick att läsa 24 böcker och det handlade om 8 olika serier. Alla är nu lästa och det betyder att jag lyckats avsluta 8 serier (en sanning med modifikation eftersom två av författarna bestämde sig för att släppa en ny bok just i år), men jag har bestämt att de räknas ändå. Det är de böcker som finns utgivna när utmaningen bestäms som gäller, annars blir det alldeles tokigt.

Böckerna jag läst är

Ben Cooper & Diane Fry av Stephen Booth
#3 Iskallt spår
#4 Blindspel
#5 Ett sista andetag
#6 Dödens plats
#7 I skydd av mörkret
#8 Svart som synden
#9 Sista samtalet
#10 Flickan i floden
#11 Djävulsklippan
#12 Död och begraven
#13 Redan död

Konrad Sejer av Karin Fossum
#11 Carmen och döden
#12 Helveteselden

Maja Grå av Amanda Hellberg
#4 Snögloben

Opcop av Arne Dahl
#2 Hela havet stormar
#3 Blindbock
#4 Sista paret ut

Ruth Galloway av Elly Griffiths
#6 De utstötta
#7 De öde fälten

Anders Knutas av Mari Jungstedt
#11 Du går inte ensam
#12 Den man älskar

Fjällbackaserien av Camilla Läckberg
#9 Lejontämjaren

Axberg & Jensen av Jonas Moström
#7 Stryparen
#8 Storsjöodjuret

Det här är definitivt en utmaning som jag ska fortsätta med och jag håller som bäst på att bestämma vilka som ska vara med nästa år. 24 böcker verkar i alla fall vara ett bra antal att satsa på, men jag tror att jag aldrig mer kommer att välja en serie där jag har 11 delar olästa. Det blev en aning för mycket.

"Storsjöodjuret" av Jonas Moström

Författare: Jonas Moström
Titel: Storsjöodjuret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 327
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Axberg och Jensen 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 december 2016




Första meningen: Jag rör mig i mitt eget mörker.

Baksidetext
Sommaren efter att tre ungdomar påstår sig ha sett storsjöodjuret under Frösöbron ökar antalet observationer av odjuret lavinartat. Massmedias intresse är stort och Östersunds kommun bestämmer sig för att bygga ett odjurscenter i samarbete med sin tyska vänkommun och en affärsman vid namn Max Müller. Det leder till kraftiga motsättningar med en hemlig grupp som kallar sig Jamtlands Drabanter, som ser som sin främsta uppgift att motarbeta utförsäljningen av bygden och den invandring som riskerar ta jobb och mark från lokalbefolkningen.

I Sundsvall behandlar läkaren Erik Jensen en kvinna som ramlat i vattnet efter en kväll på kasinot. När han får ett anonymt sms som säger att kvinnans fall inte var en olycka kontaktar han sin vän, kriminalkommissarien Johan Axberg, och börjar även själv att snoka i fallet.

Johan, som just påbörjat sin pappaledighet, överlåter ärendet till sina kollegor och bestämmer sig för att fortsätta njuta av sommaren med sin son. Men när en kollega vid Östersundspolisen ringer och berättar att Johans farmor hittats brutalt nedslagen i sin lägenhet, tar han med sig sin son och reser dit. Polisens teori är att hans farmor blivit rånad av en öststatsliga, men Johan gör en rad upptäckter som pekar på att hon är inblandad i något han aldrig hade kunnat drömma om.

Min kommentar
Av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg så köpte jag på mig fler delar i den här serien. Trots att jag lovat mig själv att göra slut med den. Jag funderar på det. Återigen.

Jag har alltid tyckt att det varit kul att läsa böcker som utspelar sig i Sundsvall. Inte för att jag någonsin har varit där, men ett tag i 20-årsåldern funderade jag faktiskt på att flytta norrut och då låg Sundsvall väldigt bra till. I den här boken är vi oftare i Östersund och, naturligtvis, i närheten av Storsjön. Där är det givetvis yra på gång. Jag får ingen riktig känsla för miljön och helt ärligt blev jag mest förvirrad av hoppandet mellan olika platser, tider och personer.

Alldeles precis som vanligt så tål jag inte huvudkaraktärerna. Johan är dock lite bättre nu, han verkar äntligen ha bestämt sig. Men Erik... Erik är en riktig skitstövel, hans underliga funderingar får mitt blodtryck att slå i taket. Bland annat tycker han att hans fru ska vara tacksam för att han "ställer upp" och har tackat nej till ett chefsjobb samt gått ner till 75% (i teorin) för att ta hand om sina barn medan hans fru gör karriär som författare. Hans fru, Sara, är en helt egen historia. Hur långt är det OK att gå för att förverkliga sig själv? Och är det egentligen någon skillnad på självförverkligande och egoism? De där två människorna förtjänar verkligen varandra.

En liten ljuspunkt i de trista karaktärerna är Johans farmor, som får en mycket större roll i den här boken. Det är kul att lära känna denna krutgumma bättre. Henne gillar jag.

Jag vet inte om Jonas Moströms språkdräkt plötsligt har förändrats, men jag har inget minne av att själva språket har stört mig tidigare. Det gör det här. När karaktärerna gör något så saknas väldigt ofta subjektet i meningen. Det blir rumphugget och liknar mest uppräkningar när meningarna som staplas på varandra börjar med verbet: Öppnade... Steg in... Noterade... Lyfte... Ett sådant här språk passar egentligen mig, men inte när det är i stort sett hela tiden. Då blir det bara jättestörigt.

Efter ett tag förstår jag att Storsjöodjuret, bland annat, handlar om främlingsfientlighet, men jag kan inte förstå varför man känner sig tvingad att kasta in personer som inte har med historien att göra, bara för att kunna påpeka att två kvinnor som pratar med varandra utanför akutintaget är klädda i burka och att en städare som Erik hejar på i korridoren är mörkhyad. Jag hade inte varit intresserad av det om de hade haft sommarklänningar respektive varit ljushyad heller. Det är helt ointressant. Hela den här delen av boken blir som en parodi när självgoda och självrättfärdiga människor är fördomsfulla och/eller spyr ur sig en massa vackra ord, utan att göra något. Båda sidor är lika patetiska och om det är detta författaren vill få fram så har han lyckats.

Boken är, som sagt, väldigt hoppig. Det är många som vill berätta saker och även här har vi fenomenet som alla svenska deckare verkar innehålla nu; en händelse långt tillbaka i tiden som är motivet till mycket av det som händer. Blir det inte lite väl uppenbart med den där tråden från 1990? Hela berättelsen är väldigt förutsägbar och jag gissade på gärningsman första gången h*n dök upp. Det var rätt.

Lite konstigt blir det när Johan, som är pappaledig, beordras att leda en utredning. I en annan stad. Jag är ganska säker på att det inte är tillåtet. Nu snokade han ju visserligen redan runt där på sin lediga tid, men ändå.

Nästa bok av Moström sägs vara en ny serie, om Nathalie Svensson. Det tycker jag verkar lovande. Tyvärr har jag hört att både Johan och Erik dyker upp där också. Nåväl, vi får väl se.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 110 betyg).
På Goodreads hade den 3,24 i genomsnitt (beräknat på 34 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Storsjöodjuret: Lottens bokblogg, Bokhyllan och Bokälskaren.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Död och begraven" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Död och begraven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 335
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead and buried
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 12
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2016




Första meningen: På avstånd såg det ut som något fast - en svart mur som spärrade vägen, tät och ogenomtränglig.

Baksidetext
Fruktansvärda bränder härjar i det natursköna hedlandskapet. Hundratals brandmän och skogvaktare kämpar för att hindra lågorna att nå fram till det avlägsna värdshuset som en gång var ett berömt utflyktsmål men nu står övergivet och igenbommat.

Ben Cooper och de andra poliserna i Edendale söker desperat svaret på frågan vem eller vad som ligger bakom de slumpartade bränder som förstört stora hedområden. Då görs mystiska fynd bland de förkolnade rester som elden lämnat efter sig. Det hela tycks vara ett ärende för arkeologer, tills man hittar något fruktansvärt som är av betydligt modernare datum.

Diane Fry kallas till sin forna arbetsplats för att återuppta utredningen av de två turister som försvann i snöstormen kring jul. Hennes gamla parhäst Ben Cooper har fullt upp på sitt håll med både påtvingade förändringar i polisorganisationen och krångel i privatlivet. Bränderna väcker dessutom liv i en händelse i hans förflutna som får en ny, högst oroande innebörd. Vissa drar sig inte för att göra vad som helst för att han inte ska minnas.

Min kommentar
Tolfte delen om Cooper och Fry är utläst och nu börjar jag närma mig slutet på riktigt. Endast en bok kvar oläst i hyllan och den borde vara bra, för denna var det inte. Jag börjar allvarligt misstänka att Stephen Booth är en varannanboksförfattare.

Som vanligt spelar naturen en stor roll, men här blir det för mycket. Vid ett tillfälle togs drygt två sidor upp av att beskriva vägen som Cooper körde. Och dryga var de sannerligen. Booth måste verkligen älska de där hedarna, men jag är osäker på om detta är rätt sätt att förmedla kärleken. Själv blev jag mest uttråkad.

Kanske är det orättvist att skylla allt på miljöbeskrivningarna, de är inte ensamma skyldiga till tristessen. Det fullkomligt flödar över av ointressanta vardagsbetraktelser och lokal information (speciellt med tanke på att Edendale är en fiktiv ort), som smakprovet jag länkar till här nedanför är ett exempel på, och alla dessa långrandiga beskrivningar drar ner tempot tills det nästan gör halt. Ännu en vanlig Stephen Booth-grej är det överdrivna antalet karaktärer. Många av dem är helt onödiga. Den här gången kan jag i alla fall hålla isär dem så det stör inte alltför mycket. Förutom att det irriterar mig då.

Ben är precis lika mähäig som han brukar, hans kärlek till Liz och hans tankar på henne känns krystade och oäkta. Nästan som att han är tillsammans med henne för att det är bekvämt. Jag har länge känt att jag skulle vilja skaka om honom för att han ska vakna till lite. Förmodligen tyckte författaren likadant för det som händer i den här boken kan man verkligen kalla en omruskning. Minst sagt. Diane är mer otrevlig än hon brukar och hon går långt över gränsen för vanligt hyfs. Till och med med hennes mått är det nästan för mycket. Murfin har en alldeles för liten roll här, han framstår mer och mer som den mest sympatiske. Personligen tycker jag att det är synd att studenten från Lund, som bor granne med Ben, bara nämns i förbigående. Hoppas hon återkommer.

Sista tredjedelen av boken är riktigt bra och spännande, men när den är slut så har jag egentligen fler frågor än svar. Det känns som att jag inte fick någon förklaring. Vad gjorde till exempel Aidan på puben? Och fick man egentligen reda på vem som dödade honom? Även om jag nu kunde gissa både vem och varför, men jag vet ju inte. Det är nästan som att Stephen Booth var så upptagen av att beskriva sina älskade hedar att han glömde bort att han hade ett brott att klara upp.

Fallet känns väldigt oavslutat, kanske fortsätter det i nästa bok. Det är tur att jag snart ska ta mig an den. Det ska bli otroligt intressant att se vart det här tar vägen. Kommer Ben att bli (mer) outhärdlig? Kommer Diane att få Hitchens jobb? Kommer Murfin att pensioneras? Bara frågor...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,3 och genomsnittet 3,39 (beräknat på 48 betyg).
På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 686 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Död och begraven: Annika Bengtsson, Mysterierna... och DAST.

Boken verkar inte gå att hitta som ny längre.

"Djävulsklippan" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Djävulsklippan
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 351
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The devil's edge
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 11
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 november 2016




Första meningen: En skugga drog över hallen.

Baksidetext
I den idylliska byn går en skoningslös mördare lös. En trettiosexårig trebarnsmor hittas brutalt mördad i sitt kök. I en annan del av huset påträffas hennes make dödligt skadad. Misstankarna går till en fruktad rånarliga som härjar i trakten. Men inget i den eleganta villan tycks stulet.

När kriminalinspektör Ben Cooper börjar undersöka fallet märker han att allt inte står rätt till i det flotta villakvarteret. Grannarna utgör en brokig samling människor, som verkar mer angelägna om att skydda egna intressen än att hjälpa polisen. Under den glättade ytan frodas avund, girighet... ja, kanske till och med ondska. Det dröjer inte länge förrän ännu ett våldsamt dödsfall inträffar...

Min kommentar
Detta är nu elfte delen i serien och jag börjar närma mig slutet, i alla fall när det gäller utgivna böcker. Huruvida den här serien någon gång slutar vågar jag inte alls gissa. Jag blev ju lite irriterad över de detaljerade miljöbeskrivningarna i förra delen och helt ärligt kände jag mig inte det minsa lockad att läsa Djävulsklippan. Det tog emot ordentligt.

Jag vet inte om det beror på att jag läste hela boken i stort sett i ett svep, men det här var riktigt bra. Jag var sjuk och det enda jag orkade göra var att ligga stilla i sängen. Av förklarliga skäl så blev det en del läst då (vi har ingen TV i sovrummet heller). Det var väldigt många böcker sedan som jag kände mig lockad att åka till Peak District, men nu gör jag det igen. Klipporna, ljunghedarna, de små byarna... ja, det låter helt fantastiskt. För första gången på länge så känner jag att jag verkligen befinner mig där, ibland kan jag till och med känna dofterna.

För första gången(?) så handlar boken om överklassen, i alla fall så måste jag dra den slutsatsen efter hur villorna ser ut och vilka bilar de kör. Och hur de beter sig. För, som vanligt i litteratur och film, så beter sig rika som svin. Just den delen tycker jag känns lite onyanserad. Jag är helt säker på att det måste finnas rika som är trevliga. Naturligtvis blir det en hel del samhällskritik också och oftast tycker jag att den ligger på en bra nivå. Ibland blir det dock lite för mycket pekpinnar.

Det är som vanligt också en hel hög med karaktärer, frågan är om det inte är fler än det brukar till och med. Inte ens det ställer till det för mig den här gången. Vi rör oss i stort sett bara i den där lilla byn och alla är grannar. Eller anställda. Jag vet inte om man egentligen kan kalla detta en bok om Cooper och Fry, de träffas knappt överhuvudtaget. Det är lite synd tycker jag, det är egentligen den relationen som är mest intressant. Tyvärr är inte Diane med speciellt mycket, jag gillar ju henne. Ben är ett mähä som bara jamsar med, både privat och i yrkeslivet. Han liksom bara åker med. Jag kommer inte ihåg i vilken del som jag fick uppfattningen att det var på väg att ta slut med Liz, men nu är det minsann bröllopsplaner på gång. Och Ben har naturligtvis inget att säga till om. Det dyker också upp en ny karaktär, en gammal god vän till Ben, som nu ska jobba tillsammans med honom. Hon heter Carol. Det ska bli oerhört intressant att se vad som händer. Nu finns det ju plötsligt tre kvinnor för Ben.

Vad som ska hända med Diane i framtiden undrar jag fortfarande, man kommer inte närmare svaret här. Det är faktiskt lite synd om henne, hon känns nästan som ett rö för vinden och hon kan flyga iväg nästan vart som helst. Jag hoppas verkligen att serien fortsätter att handla om både Ben och Diane.

Det finns mycket mer humor i den här boken än i de tidigare delarna och kanske är det det som gör att denna är mycket bättre än de senaste böckerna. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa nästa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,35 (beräknat på 37 betyg).
På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 665 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Djävulsklippan: Läsa & Lyssna, Midnatts ord och Moderna brott.

Boken verkar inte gå att få tag i längre.

"Den man älskar" av Mari Jungstedt

Författare: Mari Jungstedt
Titel: Den man älskar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 350
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Anders Knutas 12
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2016




Första meningen: Vita väggar, högt i tak, en klotformad lampa, grått dagsljus som silade in genom den tunna bomullsgardinen, ett skyddande flor mellan honom och världen utanför.

Baksidetext
En blek aprilsol kryper långsamt över det gamla stenbrottet i Bunge på norra Gotland, där mäklaren Sanna Widding har hittats död. Några kilometer därifrån ligger en anrik kalkstensgård, som hon fått i uppdrag att sälja. Men försäljningen väcker starka känslor i ägarfamiljen, och snart stiger djupa och mörka hemligheter upp till ytan. Kriminalkommisarie Anders Knutas är nu tillbaka efter sin sjukskrivning och kastas genast in i en omskakande mordutredning. Tillsammans med kollegan Karin Jacobsson inser han snart att Sanna Widding inte kommer att bli det enda offret.

Min kommentar
Jag har ju läst alla de tidigare elva böckerna i den här serien och har väl haft lite blandade känslor för dem. Förra boken (Du går inte ensam) blev jag mycket besviken på och därför har ju inte denna lockat speciellt mycket. Den man älskar är definitivt bättre än den förra, det känns som att det är mer substans här, lite mer tanke bakom. Men räcker det?

Det de här böckerna alltid lyckas med är att få mig att längta till Gotland. Jag bara älskar att vara på Gotland, både bokstavligt och bildligt, och Mari Jungstedt har den goda smaken att fördela morden över hela ön, tror jag i alla fall. Den här gången befinner vi oss i norra delen. Senast jag var på Gotland så åkte vi en del just i de trakterna och jag tror mig känna igen vissa orter. Dock önskar jag att jag hade vetat om den där gamla gotländska gården när jag var där. Den hade jag velat besöka.

Som vanligt är det väldigt lättläst och det går snabbt framåt. Därmed inte sagt att tempot är speciellt högt. Det är mer lite småputtrigt och trots alla mord så är det småtrevligt. Tillbakablickarna ligger på en bra nivå, i alla fall om man ganska så nyligen har läst förra delen. Det är ju alltid svårt det där, att veta hur mycket man ska förklara av vad som hänt tidigare och visst kan det bli för mycket i vissa delar, men det behövs nog.

Karaktärerna är de gamla vanliga, till och med Martin Kihlgård lyckas dyka upp väldigt krystat. Han är ju ändå från Rikskrim och de kommer väl inte en dag efter ett mord har inträffat. Anders Knutas fortsätter att mysa med sin Karin Jacobsson och jag tycker faktiskt fortfarande att det blir lite väl sockersött och puttenuttigt. Men så är jag ju ingen romantiker heller. De som intresserar mig mest är familjen Ramberg. Där verkar finnas mycket att berätta och vi får faktiskt bara en liten smakbit av hela deras historia. Jag ville veta mer. Det mest positiva är ändå att både Johan och Emma lyser med sin frånvaro.

Cliffhangern från förra delen hoppas i stort sett över. Varför? Var den händelsen bara med för att få med det otroligt krystade avslutet (hoppas jag) på Petrov-fallet? Det som mynnar ut i Knutas besök på fängelset, som kan vara något av det konstigaste jag har läst. Skulle de få meningarna betyda att allt är glömt och förlåtet? Nåväl, jag hoppas som sagt att detta var det sista jag hör om det fallet.

Det vimlar av underliga slutsatser och lösa trådar här och som vanligt stör det mig. Mycket. Till exempel, hur kan man dra slutsatsen att det handlar om en mordutredning när en i familjen Ramberg hittas på en illegal spelklubb under en razzia? Det är inte det enda underliga, men det var det som störde mig mest. Motivet till morden förstår jag överhuvudtaget inte. Det antyds lite om mördaren, men hur man går därifrån till att mörda urskillningslöst övergår mitt förstånd. Och varför dikter av Karin Boye?

Det finns ju vissa regler för det här med hur en deckare ska vara uppbyggd och Den man älskar ligger på gränsen där. Eller strax utanför. Det är också något som stör mig enormt. Man kan inte kasta in en ny karaktär i slutet och göra den till gärningsman. Så är det inte riktigt här, men väldigt närapå.

Kanske är det så att de här böckerna passar bäst på sommaren och då gärna på plats på Gotland. Det har jag provat en gång och det gick väldigt bra. Men jag kan ju inte åka till Gotland varje gång Mari Jungstedt släpper en ny bok. Väl?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,1 och genomsnittet 3,35 (beräknat på 293 betyg).
På Goodreads hade den 3,22 i genomsnitt (beräknat på 156 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den man älskar: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Läsa & Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Sista paret ut" av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Sista paret ut
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 559
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Opcop 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 oktober 2016




Första meningen: Det fanns en fläck på solen.

Baksidetext
Stämningen i Europa hårdnar. Maffian är starkare än någonsin, narkotikamarknaden mer avancerad och metoderna våldsammare - något som Paul Hjelm och hans kollegor brutalt har fått erfara. Men nu utmanas maffian på allvar, från oväntat håll. Någon är mäktigare, starkare. Någon som i lagens ständigt växande gråzoner kan nästla sig in på Wall Street och samtidigt ta över den växande marknaden för designerdroger. Samtidigt utsätts det lilla svenska bioteknikföretaget Bionovia AB för avancerat cyperspionage. Spåren leder hela vägen till Kina och till en omfattande nätavlyssning - men hur kommer det sig att de utsatta företagen alla arbetar med genetisk forskning? I en hårdnande värld, där maktens spelregler ständigt snävas in, finns det kanske bara en sak kvar att manipulera: människans eget dna.

Opcop-gruppen har samarbetat ett tag nu. Några medlemmar har ryckts ifrån dem, andra är ärrade för livet. I Stockholm håller Kerstin Holm och Sara Svenhagen fortfarande ställningarna: i Haag märks Paul Hjelm och Jorge Chavez. Övriga medlemmar rör sig runt världen: Kina, New York, Belgien. Och nog har de uträttat mycket, liv har räddats och ligor sprängts. Samtidigt är det några människor, organisationer, som ständigt gäckat Opcop och hela tiden legat steget före. Kommer de att visa sig igen?

Opcop-gruppen samlar sina styrkor. Det blir en kraftmätning för den stukade gruppen, och kampen mot brottslighet blir personlig - inte minst för Paul Hjelm själv.

Min kommentar
Jag har ju läst alla Arne Dahls böcker om A-gruppen, som jag verkligen uppskattade, och nu också alla fyra böcker om Opcop. Serierna är väldigt olika, men gemensamt har de att de är otroligt genomtänkta och kluriga.

Böckerna om Opcop har inte passat mig lika bra som de om A-gruppen. Främst för att de hänger ihop väldigt tätt. De är inte avslutade utan det är liksom samma fall i alla fyra, vilket ställer till problem för mig eftersom det var ganska många år sedan jag läste Viskleken, där allt började. Jag kommer helt enkelt inte ihåg vad som hände i den. De senaste tre har jag läst med ganska kort mellanrum, men intrigen är så oerhört komplex att det ändå blir svårt att minnas alla människor och vändningar.

Som vanligt flänger vi runt i ett flertal länder, den här gången befinner ett par sig till och med i Shanghai, Kina. De andra paren sprider sig till Korsika, Italien, Madrid... och så själva Paul Hjelm i Haag. Till att börja med. Jag uppskattar vanligtvis inte detaljerade miljöbeskrivningar och sådan sysslar inte Arne Dahl med överhuvudtaget i böckerna om Opcop. Mitt problem är att jag saknar hans känsla för miljön, som finns i böckerna om A-gruppen.

Karaktärerna är många, men eftersom jag känner de flesta har jag inga problem med det. Mitt problem är i stället att jag tycker det är för lite av dem. Jag saknar Kerston och Sara. För att inte tala om Arto. Och jag saknar relationerna dem emellan. Något jag nog trodde att jag aldrig skulle säga om en bok. De känns i stort sett som bifigurer allihop.

Huvudrollsinnehavaren kan man nog säga är brottet. Och vilket brott det är. Det är så utstuderat, grymt och fullständigt empatilöst att jag blir lite rädd. Det låter lite som science fiction och det är på gränsen till otroligt. I alla fall vill jag väldigt gärna tro det. Det är konspirationer på hög nivå och alla spionerar på alla. Det gäller att ha tungan rätt i mun och att man är på alerten annars tappar man snabbt tråden. Det är också en stor fördel om man har ett visst (stort) intresse för politik, speciellt då den internationella. Vilket jag saknar. Jag förstår det som att Arne Dahl ville skriva de här böckerna precis som de är, med allt fokus på intrigen, men för mig blir det för tråkigt, krångligt och komplext eftersom jag inte har grundintresset.

Böckerna om Opcop är som sagt helt annorlunda jämfört med de om A-gruppen. Här finns inte den finstämda humorn, vilket kanske inte är så konstigt. För humor behövs relationer och interaktion mellan människor. Även språket är väldigt annorlunda, även om det ibland glimmar till av både humor och ord som ingen annan använder.

Säcken knyts i alla fall ihop på ett väldigt snyggt sätt och det finns inga frågetecken kvar. Förutom vad Ruth hette i efternamn.

Tack och lov så har Arne Dahl börjat skriva på ännu en ny serie, så jag står inte utan bok av en av mina favoritförfattare. Hoppas den är lite mer lik böckerna om A-gruppen...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,29 (beräknat på 67 betyg).
På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 121 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sista paret ut: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och deckarbloggen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Flickan i floden" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Flickan i floden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The lost river
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 10
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 september 2016




Första meningen: Ben Cooper sprang längs strandbanken.

Baksidetext
Det är maj månad och värmebölja i Derbyshire. När kriminalinspektör Ben Cooper tar en löprunda utmed floden hör han plötsligt skrik, en liten flicka har hittats drunknad i vattnet. Hon hette Emily Nield och blev åtta år gammal. Enligt föräldrarna sprang hon ut i floden efter en hund och råkade halka på några stenar. Hon har ett sår i pannan som kan ha uppstått då hon föll. Ben grips dock av känslan att något helt annat kan ha hänt. En polisutredning inleds och det dröjer inte länge förrän man gör ett makabert fynd vid en annan del av floden. De båda händelserna har ett oroväckande samband...

Under tiden är Diane Fry, Bens kollega, mitt uppe i en personlig kris. När hon några år tidigare arbetade inom Birminghampolisen utsattes hon för en ovanligt rå gruppvåldtäkt. Diane har aldrig kommit över händelsen och det börjar märkas i hennes arbete. Gärningsmännen är fortfarande på fri fot, men nu har DNA-spår kunnat kopplas till två bestämda personer. För att hjälpa Diane att ta sig ur krisen beordras hon av sin chef att delta i Birminghampolisens utredning. Varken Diane eller hennes överordnade anar att detta kommer att leda i helt oväntad riktning - rakt mot Dianes eget smärtsamma förflutna.

Min kommentar
Efter att ha läst förra delen så såg jag verkligen fram emot att läsa denna, jag ville se vart alla trådarna tog vägen. Dessutom var ju förra boken, i mitt tycke, mer lik det jag gillade i första delen. Jag vet inte riktigt vad som hände med denna.

Fry och Cooper splittras redan i början, då Diane sticker iväg till Birmingham för våldtäktsmålet och Cooper stannar i byn. Jag brukar gilla Booths miljöbeskrivningar, men här har han helt passerat gränsen för vad som är OK. Det är sida upp och sida ner med ingående beskrivningar av platser och gatusystemet i Birmingham samt alla åsar och dalar i Peak District. Eftersom jag aldrig har varit i Birmingham eller Peak District så blir det där bara ord, som inte betyder någonting. Det är så detaljerat att det förutsätter kännedom, vilket ju innebär att de helt motverkar sitt eget syfte i det här fallet. Det är ju trots allt inte en reseguide jag vill läsa.

Efter drygt 100 sidor har det fortfarande inte hänt någonting, förutom flickan som fallit i floden. Inget mer har hänt med det fallet. Inget har hänt med Frys våldtäktsmål. Jag har inte rört mig en millimeter framåt i historien utan bara åkt runt och tittat på omgivningarna. Det är rent tråkigt.

Cooper är fortfarande en av de mesigaste män jag stött på, han verkar helt ärligt inte ha någon egen vilja alls. Det enda han gör är att jamsa med och gissa vad andra vill höra. Märks det att jag är ganska less på honom? Fry däremot börjar bli riktigt mänsklig och nu, i tionde delen, får vi äntligen veta lite om hennes bakgrund. Hon är sannerligen en komplex figur. Jag gillar henne mer och mer.

Glädjande nog så känns det som att det är betydligt färre karaktärer än vanligt i den här boken och ännu mer glädjande så är det inte lika många chefer med. Kanske beror det på att temat här verkar vara familj- och grupptillhörighet. Och lite familjehemligheter på det. Jag hoppas ju att det är en trend som håller i sig.

Fallet med flickan i floden är inte det fall som har fokus, trots titeln och jag tycker att originaltiteln är väldigt mycket bättre. Det känns lite som att det är Birmingham som har huvudrollen här och förmodligen pratar staden ett språk jag inte förstår för jag tycker bara den delen är trist. Brottsfallen hamnar helt i skymundan och jäktas förbi när nästan all kraft ägnas åt att beskriva miljön så detaljerat.

Boken tar sig i alla fall i andra hälften så jag glömmer lite hur uttråkad jag var i början. Men om det där med Diane skulle vara en twist så missade den målet helt och hållet. Det var ju jättelätt att räkna ut med alla antydningar som man fick.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,31 (beräknat på 61 betyg).
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 655 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Flickan i floden: Midnattsord, Bokstunder och Bokmalen AB.

Boken kan inte längre köpas som ny.

"Sista samtalet" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Sista samtalet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 388
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The kill call
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 9
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 augusti 2016




Första meningen: På den tiden var det alltid bara vi tre.

Baksidetext
Det är rävjakt ute på en regn- och vindpinad ljunghed i grevskapet Derbyshire, när hundarna plötsligt hittar ett lik. Det tillhör en välklädd herre som har fått skallen krossad - men av vad? I samma veva ringer en anonym röst och berättar för polisen om just detta lik. Det är bara det att anmälaren påstår att det ligger nästan en kilometer från den plats där hundarna verkligen hittade det. Diane Fry och Ben Cooper får inte någonting att gå ihop, och snart nog får de lära känna en värld av jägare och militanta jaktsabotörer, häststölder och en tämligen undanskymd sektor av den brittiska köttmarknaden. Diane Fry försöker ta reda på mer och mer om den mördades ljusskygga affärsverksamhet, medan Ben Cooper blir alltmer övertygad om att mordgåtans lösning står att finna långt tillbaka i ett ganska solkigt förflutet. Historiens vingslag ekar över denna trakt, inte minst i den lilla by där minnet av digerdöden har blivit en lukrativ turistattraktion. Men hur levande historien än må vara upptäcker Fry och Cooper rätt snart att nuet är jobbigt nog.

Min kommentar
Det här är ju den nionde delen i serien och i mitt tycke är den mer lik den första boken, Svarta hunden, den som fick mig att vilja fortsätta läsa. I alla fall vad gäller själva känslan. Det kan bero på att sidantalet nu är nere i mer lätthanterligt antal, vilket betyder att det inte är riktigt lika mycket utsvävningar.

Generellt kan man nog säga att miljön är en av den här seriens starka sidor. Jag har aldrig, rent fysiskt, varit i Peak District, men när jag läser de här böckerna så känns det verkligen som att man faktiskt går runt där. Det är en helt osannolikt vacker natur som beskrivs och jag inser att jag nog måste åka dit. Också.

Det känns konstigt att Diane Fry plötsligt är den jag tycker bäst om, hon är nu bara kantig och inte elak. Man skulle kunna säga att hon börjar bli mer mänsklig. Det händer att hon till och med skämtar, något som var otänkbart för några böcker sedan. Dessutom plockade hon en del pluspoäng när det plötsligt avslöjades vilken musik hon lyssnade på i bilen (Annie Lennox och Alison Moyet). Ben Cooper, å andra sidan, blir bara konstigare och konstigare. Personligen hade jag blivit knäpp av att ha en sådan människa i min närhet. Han är långsam, grubblar och ältar hela tiden och berättar massor som jag inte är alls intresserad av.

Det här med alla karaktärer som bara dyker upp med sina namn i varje bok stör mig mer än någonsin. Jag får aldrig veta något om dem, trots att de finns med där hela tiden. Inte ens Liz Petty, som nu är Bens flickvän, får man lära känna. Förutom att hon inte känns speciellt trovärdig när hon i stort sett tvingar Ben att försöka prata med Diane om eventuella personliga problem. Det dyker också upp två nya kollegor och det återstår att se om de blir några man får komma närmre. Det är väldigt många karaktärer med i alla de här böckerna och många brukar kännas onödiga. I Sista samtalet är det bara en man som inte verkar ha någon som helst funktion om det inte är så att författaren bara vill förmedla hur farligt det kan vara att springa omkring ute i naturen i dimma.

Berättandet sker i två trådar, en som är minnen från 1968 och en nutid. Vanligtvis hör sådana här trådar ihop, [spoiler]vilket de inte gör här[/spoiler]. Det kan man tycka vad man vill om, men jag tycker att Booth gör det hela lite för snårigt och komplicerat. Det blir inte trovärdigt med alla dessa turer och fantastiska sammanträffanden. Motivet i det ena fallet är extremt långsökt och hela sidohistorien får ett väldigt abrupt slut.

Vi får lära oss massor om hästar och hur handeln med dem går till, vilket är relevant för huvudspåret. Jag var tvungen att googla lite och kolla upp när den stora hästköttskandalen var, men den här boken utspelar sig faktiskt flera år tidigare. Annars är det fortfarande så att det presenteras en hel del ovidkommande information om allehanda saker, vare sig de är relevanta eller ej, bland annat långa stycken om byn som nästan blev utraderad av böldpesten 1665. När det inte blir för mycket så är det intressant.

Den stora händelsen i den här boken, om man får kalla det så, är att Diane Frys förflutna kommer ikapp henne lite. Det ska bli väldigt intressant att se vart det tar vägen i nästa bok.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,35 (beräknat på 64 betyg).
På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 745 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sista samtalet: Klok som en bok, Annikas litteratur- och kulturblogg och Midnatts ord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Helveteselden" av Karin Fossum

Författare: Karin Fossum
Titel: Helveteselden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 233
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Helvetesilden
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Konrad Sejer 12
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 augusti 2016




Första meningen: Femte juli 2005, varmt.

Baksidetext
I handlingens centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.

Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.

Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår poliskommissarie Konrad Sejer har då han försöker lösa vad som på en gång framstår som ett vansinnesdåd och ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Min kommentar
Det här är alltså tolfte delen i serien om Konrad Sejer och jag var faktiskt lite orolig när jag började läsa. Förra boken gjorde mig ganska besviken och även om nu Helveteselden är bättre än Carmen och döden så är den ändå väldigt långt ifrån Fossums tidigare böcker.

På något sätt känns det som att Fossum skriver på slentrian nu och den där känslan jag fick för de inblandade i de, åtminstone, åtta-tio första delarna, infinner sig inte. Det känns lite som att jag har läst det förut. Återigen handlar det om en aning osunda relationer mellan mor och son, något slags diagnos och frånvarande fäder. Alla brott begås inte av den här försvinnande mängden människor. Sejer och Skarre är knappt med alls, de figurerar bara i utkanten och Sejer känns väldigt trött och grå. Jag får inte alls samma känsla för honom.

Boken blir också extremt svårläst eftersom alla talstreck och/eller citationstecken plötsligt lyser med sin frånvaro. Det gör det i stort sett omöjligt att reda ut vad som är dialog och vad som är tankar. Jag var faktiskt tvungen att kolla om det har varit så i de andra böckerna, men det har det inte.

Historien börjar på sätt och vis i slutet, med mordet. Allt som händer efter det är inte viktigt. Vi får i stället veta vad som ledde fram till dådet. Det är nog ett ganska bra upplägg för det är väldigt tydligt vem som är förövaren. Det finns liksom bara en möjlig skyldig.

Det som räddar boken lite är att karaktärerna är väldigt tydliga och trovärdiga. Relationerna är bra beskrivna och jag blir speciellt berörd av Bonnies liv. Vilken kämpande och positiv människa. Och vilket öde. En riktigt sorglig historia. Spännande är den dock inte, inte ett dugg, i alla fall inte i betydelsen nervkittlande.

Jag tycker Fossum misslyckas kapitalt med att försöka lura läsaren att tro att mördaren är någon annan. Alltför många gånger påpekas en liten detalj [spoiler]att Jens bil är röd[/spoiler] och det blir liksom övertydligt att det bara är där för att vilseleda. En härlig liten tvist blir det i slutet också, för mig var det oväntat i alla fall.

Nu har jag alltså blivit lite besviken på de två senaste böckerna av Fossum och det får mig att fundera över om jag ska läsa den nya som lär vara på gång. Hviskeren kom ut på norska för bara en månad sedan. Vad jag har hört är att den ska vara väldigt bra...

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,24 (beräknat på 69 betyg).
På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 179 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Helveteselden: Läsa & Lyssna, Bokbabbel och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"De öde fälten" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: De öde fälten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 329
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The ghost fields
Översättare: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway 7
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 juli 2016




Första meningen: Det är den varmaste sommaren på åratal.

Baksidetext
Det är värmebölja i Norfolk när en grävskopa på en byggarbetsplats stöter på något hårt i marken: ett flygplansvrak från andra världskriget – med piloten kvar vid spakarna. Ruth Galloway inser dock snart att kvarlevorna rimligen inte kan vara så gamla. DNA-tester visar att mannen är Fred Blackstock som rapporterats saknad till havs. Polisen, med Harry Nelson i spetsen, kopplas in och utredningen fortsätter.

Strax intill byggarbetsplatsen driver nu den anrika familjen Blackstock en grisfarm. En mystisk man ses smyga omkring på området varefter en rad obehagliga incidenter sker. Och när kvarlevorna av ytterligare en kropp hittas ställs saker och ting på sin spets. Vad är det som pågår på släktens ägor? Och hur ska man egentligen tolka de anhörigas reaktion?

Min kommentar
Det är alltid lite av en högtidsstund att sätta sig med en Ruth Galloway-bok. De öde fälten är redan den sjunde boken i serien och man skulle kunna tro att jag, som inte alls verkar gilla det här med kärlekstrams och relationstjafs i deckare, skulle ha tröttnat för längesedan. Men icke. Det är något med de här böckerna som klickar med mig.

Jag gillar att karaktärerna undrar relevanta(?) saker, som när Nelson frågar sig om grisar sover på nätterna. Jag gillar att karaktärerna oroar sig över saker, som när Ruth är rädd för att hon ska ramla ner från köksbänken där hon sitter och försöker se cool ut. Jag gillar den stora igenkänningsfaktorn i Ruth, där hon är säker i sin yrkesroll men inte har någon som helst ambition att göra karriär och så osäker privat och i sociala sammanhang. Jag gillar hennes cynism och självironi som genomsyrar hela boken.

Som grädde på moset så finns här också den typiskt brittiska humorn, som dessutom är väl avvägd och inte alls förtar allvaret i mord och elände. Om något så förstärker den det mörka som ändå finns här. Jag måste säga att jag är speciellt förtjust i badankans intåg. Jag älskar badankor. Och, lo and behold, Ruth har i stort sett helt slutat med sin viktnoja.

I De öde fälten är det Clough som står mest i fokus och kanske, till viss del även Tim Heathfield. Vi får till och med träffa Cloughs mor och bror. Det är trevligt, även om omständigheterna kanske inte är de bästa. Jag tycker det bara är positivt när "huvudpersonen" skiftar mellan böckerna. På det viset lär man känna dem bättre och det blir liksom aldrig tråkigt. Det dyker också upp karaktärer från tidigare böcker, vilket ju är ganska trovärdigt när allt utspelar sig på ett relativt begränsat område. Det är ganska många personer iblandade i historien, men underligt nog så tycker jag inte att det är för många. Jag vet inte hur hon gör det, Elly Griffiths. Det som möjligtvis kunde ha blivit lite jobbigt är att det handlar mycket om släktförhållanden, något som jag alltid tycker är krångligt, men det finns ett släktträd i början av boken. Bara det.

Triangeldramat Ruth-Nelson-Michelle utökas, vilket ju är lite spännande och jag undrar lite hur det ska gå. Bara det inte blir för mycket av det. Ruth hamnar återigen i livsfara, något som jag faktiskt tycker börjar bli aningens tjatigt. Jag har en lite diffus känsla av att något hittat ben inte förklarades, men helt ärligt så bryr jag mig knappt. Det här är en typisk brittisk mysdeckare, nästan garanterat oblodig och det är så bra.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,72 (beräknat på 79 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 3 622 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De öde fälten: Johannas deckarhörna, Bloggbohemen och Mias bokhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Svart som synden" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Svart som synden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 391
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dying to sin
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper & Diane Fry 8
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juli 2016




Första meningen: Leran fanns överallt på gården Pity Wood.

Baksidetext
Den ensligt belägna gården Pity Wood har under många år utnyttjat fattiga invandrare som arbetskraft. Men nu verkar det som om ett par av dem har mött ett betydligt värre öde än så.

Några byggjobbare gör en fasansfull upptäckt: i leran ligger en hand från en människa. När polisen gräver vidare hittar man inte bara en utan två människokroppar ? som blivit begravda vid två olika tillfällen.

Diane Fry och Ben Cooper har ytterst få ledtrådar och arbetar verkligen i uppförsbacke. De får försöka ta hjälp av lokalbefolkningen för att pussla ihop gårdens historia. Men lokalbefolkningen är inte särskilt samarbetsvillig.

Coopers teorier blir alltmer desperata. Kan det finnas ett tredje lik någonstans som kan fungera som nyckel till gåtan?

Min kommentar
Jag fortsätter att beta av den här serien och börjar fundera på om det möjligtvis kan vara för mycket att läsa en varje månad. Inte för att boken är dålig på något sätt, men jag märker att väldigt mycket är samma. Något som jag inte brukar haka upp mig på när det går längre tid mellan böcker i en serie.

En sak jag har kommit fram till nu är i alla fall att de här böckerna måste läsas på ett speciellt sätt. Lite som Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. De läser man inte för spänningens skull. Det ska man inte heller göra med Booths böcker. Här finns inte speciellt mycket action. Allt är väldigt lågmält berättat och trots att någon ibland svävar i livsfara så rycker det aldrig till i spänningsnerven. Det böckerna vinner på är de många naturupplevelserna och relationen mellan Ben och Diane.

Nej, de har ingen romans. Inte än i alla fall. Samarbetet är kantat av missförstånd, taggar åt alla håll och rent generellt en oförmåga att förstå den andra. Diane börjar emellertid tina upp lite och visa mänskliga drag. Det är bra. Jag tror inte det är så lyckat med en polis som inte kan sätta sig in i hur andra känner/tänker. Ben är ungefär lika konstig som han alltid har varit. Jag blev också lite less på hur många gånger han kunde höra hur Frys hjärna arbetade. Något som har stört mig ända från början är antalet chefer som i stort sett bara figurerar med sitt namn i varje bok. De gör aldrig något och jag förstår inte varför de är med.

Svart som synden handlar om böndernas tuffa livsvillkor, speciellt efter att EU har börjat bestämma. Det är väldigt många kängor åt det hållet. Även människohandel och invandring får sin beskärda del. Boken skrevs redan 2007 och jag förstår nu att missnöjet med både EU och invandring har legat och pyrt länge. Det är väldigt mycket fakta om allehanda ting, som till exempel skrock och gruvdrift. Det känns nu som att det ofta förekommer folktro och vidskepelse i Booths böcker och helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag tycker om att han framställer landsbygdens invånare som inskränkta fördomsfulla bakåtsträvare. Kanske är det så.

Det gläder mig att Booth har börjat dra ner på sidantalet lite, men det finns fortfarande utrymme för ytterligare nedskärning. Bland annat så kryllar det av onödiga dialoger där en polis förklarar något självklart för en annan polis. Det är ganska störande och sänker det redan långsamma tempot.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,51 (beräknat på 29 betyg).
På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 923 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svart som synden: Bokmoster, Kaelen och Boksnoken.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Blindbock" av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Blindbock
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 506
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Opcop 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 juli 2016




Första meningen: Hon har rest rakt in i ljuset.

Baksidetext
Vilka är det egentligen som ligger bakom alla tiggare som sprider sig över Europa? Och vad har det för koppling till det sms som EU:s miljökommissionär får i limousinen hem från invigningsbanketten för Europols nya, pampiga högkvarter i Haag? Och till den tilltagande rasismen i Europa? För att inte tala om den döende mannen som släpper en mobiltelefon i en blind tiggares tiggarskål vid Hornstull i Stockholm?

Det är het sommar i Europa. Europol får information om att ligorna som hanterar Europas tiggare styrs centralt och har kopplingar till större människohandel. Sedan ett par veckor har Paul Hjelm och hans Opcop-grupp storövervakning på den misstänkta ledningen för kontinentens tiggarligor. Gruppen befinner sig i en utrymd våning på ena sidan av en kanal i Amsterdam och spanar på en lägenhet på den andra.

Just vid den här tiden blir Europol större. Den före detta polisbyrån, numera EU-myndighet, flyttar till ett mäktigt nytt högkvarter i Haag. Samtidigt sker ett drastiskt genombrott i den hittills rätt tröstlösa övervakningen.

Och uppenbarligen försöker någon dessutom pressa en av Europas högst uppsatta politiker, den franska EU-kommissionären Marianne Barrière, just som hon är på väg att lägga fram ett internationellt lagförslag som äntligen kommer att sätta Europa på rätt kurs igen. Paul Hjelm tvingas ta inofficiella vägar för att utreda utpressningen, inte alltid så vackra, och spåren leder mot Europas högerextrema miljöer. När Kerstin Holm kommer på att han har anlitat Gunnar Nyberg, före detta polis i A-gruppen, bosatt i Grekland, för ett uppdrag är det redan för sent. Nyberg har begett sig in i mörkrets hjärta.

Min kommentar
Min relation till Arne Dahls böcker sträcker sig ganska långt tillbaka, 2008 läste jag min första bok av honom. Resten är historia, kan man väl säga. Arne Dahl hör definitivt till de bästa deckarförfattarna i Sverige och hans lägstanivå är väldigt hög.

Tyvärr tycker jag att Blindbock hör till de... jag vill egentligen inte säga sämre, men mindre bra då. Mest beror det nog på att jag är väldigt allergisk mot politiska brandtal i skönlitteratur. De göre sig icke besvär. Samhällskritik i all ära, det funkar deckare alldeles utmärkt till eftersom de ju handlar om samhällets baksida, men i den här boken gick det helt överstyr när det gäller utsvävingar i Europas politik. Ett exempel är banketten i början av boken. Som mest, om den nu tvunget måste vara med, skulle den ha behövt max fem sidor. Den får tjugo. Och allt är politik. Så trist och segt, jag tappar intresset helt och hållet.

Början av boken är också väldigt rörig. Det dyker upp mängder av personer, varav två som vi inte får veta vilka det är. Det ger sig så småningom och det tar sig också. Dock stör jag mig en hel del på att vissa ord och fraser är kursiverade. Varför?

Boken utspelar sig till stor del i Amsterdam, där jag var i våras och det var roligt att få verkliga bilder i huvudet från, till exempel, Anne Franks hus. En författare som heter Janne dyker upp i en liten roll, vilket får mig att undra om det är Jan Arnald själv. En av hans titlar stämmer nästan i alla fall. Väldigt kul och meta.

Som vanligt är historien komplicerad och väldigt aktuell. Faktum är att det blir lite för många sidospår, som på ett helt fantastiskt sätt hänger ihop. Vissa av trådarna går tillbaka till Viskleken, ja faktiskt ända till A-gruppen.

Även om historien i sig är smått fantastisk med alla sammanträffanden så gäller det inte motivet. Det köper jag rakt av. Vad jag definitivt inte köper är lagförslaget som skulle läggas fram. Det finns ingen som helst trovärdighet i ett lagförslag som skulle innebära att [spoiler]alla motorburna invånare, turister och alla som jobbar i städer med en befolkning på över 10 000 skulle behöva köpa en ny bil inom tre år. Alla bussbolag, åkerier och andra som använder motorfordon skulle behöva byta ut hela sin fordonspark. Eventuellt är det möjligt i huvudet på politiker i allmänhet och EU-politiker i synnerhet, men inte för den vanliga människan. En bil som inte ens är på ritbordet och än mindre i produktion än.[/spoiler] Idén är jättefin, men...

Nästan allt det som jag tycker gör Arne Dahl till den stora författare som han är är de språkliga finesser som brukar finnas i hans böcker. I Blindbock finns i stort sett inget av det. Humorn brukar också vara en stor del i historierna. Även den lyser med sin frånvaro. Det enda som är kvar av Arne Dahls kännetecken är komplexiteten och klurigheten, vilket i sig inte är så bara.

Och cliffhangern, som visserligen annonserades ett bra tag i förväg, gör att jag är väldigt glad att jag ganska snart ska läsa fjärde och sista delen.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,52 (beräknat på 94 betyg).
På Goodreads hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 153 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blindbock: Bokstunder, Bokberoende och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.