lördag 16 oktober 2021

"När alla klockor stannat" av NInni Schulman

Författare: Ninni Schulman
Titel: När alla klockor stannat
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 473
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hagfors 6
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 september 2021




Första meningen: Flätorna var så hårt knutna att håret stramade men Noomi rättade till blusen, strök händerna några gånger över bomullskjolen som räckte henne ända ner till kängorna.

Baksidetext
När årets bygdespel ska ha premiär på Ekshärads hembygdsgård försvinner en av skådespelarna. Ett par dagar senare återfinns hon dränkt i Klarälven. Strax efteråt hittas en ung man skjuten. Även han har en roll i föreställningen om den legendariska urmakaren Johan Tinglöf.

De ovanligt bestialiska morden förbryllar såväl Christer Berglund och Petra Wilander vid Hagforspolisen som journalisten Magdalena Hansson. Morden verkar på många sätt höra ihop men tillvägagångssätten är helt olika. Ju längre utredningen framskrider, desto tydligare blir det att de har att göra med en sadistisk mördare som sannolikt kommer att slå till igen. Frågan är bara hur, när och var.

Min kommentar
Ända till i våras så var När alla klockor stannat senaste delen i den här serien. Jag vet inte varför, men jag hade av någon anledning fått för mig att det också var den sista. Nu, med facit i hand, så är jag väldigt glad för det. Då finns det åtminstone en del till, som nu faktiskt sägs vara den avslutande.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör detta så bra, men bra är det. Riktigt bra. Här är det i alla fall människorna som är det intressanta. Inte brottet. Och vi snackar alltså om helt vanliga människor, med vardagliga glädjeämnen och problem. Ingen är där bara för att vara "intressant". Det går att relatera till alla och det kan vara det som gör att jag gillar så mycket.

Det är tur att så många av karaktärerna nu är gamla bekanta, för här är det otroligt många inblandade. Magdalena tycker jag mindre och mindre om och ja, jag kan känna med henne, men hon vet vad som är på väg att drabba henne och hur det har varit tidigare. Ändå söker hon inte hjälp. Innan det blir för nattsvart. Petra vet jag inte vad jag ska säga om längre. Hon var ju en favorit i början, men nu... nej. Och finns det verkligen inga lyckliga människor i hela Hagfors med omnejd? Eller i alla fall någon som har det bra?

Hela bakgrundshistorien, med Tinglöfs klockor, är fantasieggande. Jag gillar verkligen när man plockar in verkliga människor och deras historia. Speciellt när de är så spännande som här. Något jag också uppskattar är att poliserna löser fallet genom att utreda. Ninni Schulman är en mästare på att få in massiv samhällskritik, utan att vifta med pekpinnar. Här handlar det om depression, eller egentligen psykisk ohälsa i stort, fördomar av sorter och till och med lite rasbiologi. Vad jag däremot inte är så glad i är det här med att ta med långa citat från andra (fakta)böcker, men det var inte så mycket att det störde mig.

När alla klockor stannat är helt klart en av de bättre i serien, men det känns som att jag alltid tycker det. Jag läste boken i en rasande fart och det blir ett extra plus för att jag inte kunde gissa rätt mördare. Om jag ska klaga på något så är det huvudpersoner eller deras närstående som hamnar i livsfara. Varje gång. Det förstör en hel del för mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 341 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om När alla klockor stannat: hyllan, Johannas deckarhörna och Läsvärd eller inte.

fredag 15 oktober 2021

The Book Addiction Tag

Ännu en rolig tag som jag har hittat hos, oväntat nog, Vargnatts bokhylla.

1. What is the longest amount of time you can comfortably go without picking up a book?
Nyckelordet här måste ju vara comfortably... En halv dag, kanske. Ibland går det faktiskt en hel dag, men då känner jag mig inte det minsta bekväm.

2. How many books do you carry on your person (physical or device) at any one time?
Eftersom jag har Storytel på mobilen så är ju antalet oerhört stort, men jag svarar en.

3. Do you keep every book you buy/receive or are you happy to pass them on to make space for more?
På den här frågan finns det två svar. Jag vill hemskt gärna behålla alla böcker, men tyvärr så har utrymmet tagit slut. En del böcker får alltså flytta vidare.

4. How long would you spend in a bookshop on a standard visit?
Åh! Hur länge som helst? Oftast blir det nog 30-40 minuter.

5. How much time per day do you actually spend reading?
Det brukar nog bli ungefär 1 till 2 timmar.

6. Where does the task 'picking up a book' appear on your daily to do list?
Den kommer nog strax efter "jobba".

7. How many books do you reckon you own in total?
1836 stycken. Då räknar jag bara skönlitterärt och jag gissar i och för sig inte, i alla fall inte när det handlar om skönlitterära böcker...

8. Approximately how often do you bring up books in conversation?
Så ofta jag kan. Tyvärr är det inte så många i min närhet som är intresserade.

9. What is the biggest book (page count) you have finished reading?
Av de som jag äger... 1226 sidor. Garnethilltrilogin av Denise Mina. Som namnet antyder så är det tre böcker i en. Om jag ska välja en som faktiskt bara är en så är det, inte speciellt oväntat, en Stephen King, Under kupolen, som är på 1178 sidor.

10. Is there a book you had to get your hands on against all odds (searched bookstore, online digging, stalked author etc)?
Någon gång på 80-talet så läste jag de första delarna i den fantastiska serien Kent-sagan, som jag fick låna från vänner och bekanta. Jag bara kände att jag måste äga de böckerna och jag hittade alla. Utom den första delen. Jag letade och letade och letade. Det tog mig över 20 år att hitta den.

11. Is there a book you struggled to finish because you refused to DNF?
Många, många, många. Den senaste i raden var Nattvandraren av Andrew Taylor. En bok på 440 sidor ska inte ta en vecka att läsa.

12. What are some of your main book goals for next year?
Jag har nog egentligen inga mål för min läsning. De utmaningar och annat som jag brukar vara med i är i egentlig mening inga utmaning.

13. Have you ever had the privilege of converting someone into a reader?
Njae, sambon läste inte speciellt mycket när vi träffades. Sedan upptäckte han ljudböcker, men han lyssnar bara när han pendlar till jobbet.

14. Describe what books mean to you in five words.
De är som att andas.

torsdag 14 oktober 2021

Hett i hyllan #322

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi dröjer fortfarande kvar i resultatet från Black Friday i december 2017.
En sång för de döda av Stuart MacBride är andra delen i serien om kriminalinspektör Ash Henderson.

För så längesedan som fem år läste jag första delen i den här serien och jag gillade omedelbart den klyschige skitstöveln till polis. Han är vriden så många extra varv att det (nästan) inte blir löjligt. Även om jag störde mig på hans bristande impulskontroll och en hel del annat också så minns jag det som att jag faktiskt gillade den förra boken. Det fanns också en annan karaktär med, som jag gillade betydligt mer. Jag tror att det snart måste vara dags för denna. Den skulle eventuellt kunna platsa i en Finish That Series-utmaning... eller kanske en Vi möts igen...

Så här står det på baksidan:
För åtta år sedan mördades fyra kvinnor och tre lämnades mycket illa däran. Magarna var uppskurna och en plastdocka placerad inuti dem. Förövaren försvann spårlöst och hittades aldrig.

Kriminalinspektör Ash Henderson, som ledde utredningen av fallen, har de senaste åtta åren drabbats av idel motgångar. Hans familj har splittrats, hans karriär slagits i spillror och en av Oldcastles värsta brottslingar har sett till att Ash nu hamnat i fängelse och sannolikt kommer sitta kvar där resten av sitt liv. När en sjuksköterska hittas död med en plastdocka i magen, verkar det som om Ashs tur äntligen kan vända. Han får en chans till upprättelse. Till frihet. Och hämnd.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 13 oktober 2021

"Så putsas en skitstövel" av Maria Steen

Författare: Maria Steen
Titel: Så putsas en skitstövel
Genre: Feelgood
Antal sidor: 279
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: I vått och torrt 1
Förlag: Word Audio Publishing
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 22 september 2021




Första meningen: Det är alltid någon som låter båten ligga kvar vid bryggan över vintern.

Baksidetext
Trots sina stora olikheter är Agneta och Carina bästa vänner. Agneta röker som en borstbindare, säger vad hon tycker och har gärna ett glas rött i handen, när som helst. Carina har en mer blygsam, romantisk läggning och är aningen godtrogen när det gäller män.

Nu är Carina sambo med Mats, som gåtfullt försvinner veckor i sträck och vars mobil alltid tycks ha dålig täckning. Kärleken är blind, men i Carinas fall hade det inte varit helt fel med åtminstone lite ledsyn, anser Agneta och bestämmer sig för att ingripa. Sedan kommer Eva-Lis in i bilden, och oväntade saker börjar hända.

Min kommentar
Under vår septembersemester så gjorde vi stopp i både Karlskrona (första) och Ronneby (tredje), men det var först i Ronneby som jag tyckte att jag behövde en ny bok att läsa. Mest för att jag inte hade lust att ta med mig min pappersbok på spa. Papper blir så konstigt när det utsätts för fukt. När jag googlade efter böcker som utspelar sig i trakten upptäckte jag Så putsas en skitstövel, som mestadels håller till i Karlskrona, men även lite i Ronneby. Good enough, tyckte jag, och laddade ner den på min Storytel Reader och vandrade iväg till spat.

Jag måste ju erkänna att jag var lite tveksam till boken redan när jag hittade den. Det lät som att den skulle kunna vara åt buskishållet, vilket inte på något sätt är en favoritgenre. Vare sig när det gäller böcker eller annat. Men ja, ibland så har även jag fel och jag ville ju prova, åtminstone.

Det blev lite problem för mig att komma in i boken, mest på grund av att jag tyckte att det var osammanhängande. Det är också svårt att avgöra vad som sker nu och vad som är tillbakablickar. Det blandas utan urskillning. För mig var det även besvärligt att hålla isär de olika perspektiven och då speciellt Agnetas och Carinas. De låter likadant. Ett annat problem var hoppandet mellan olika tempus. Det gjorde mig nästan lite yr.

Många rappa replikskiften blir det, liksom många liknelser. Mer eller mindre träffsäkra. I bästa fall är det småroligt, men det blir lite för mycket av allt. Däremot så älskade jag verkligen hämnden de kommer på. Där blev det många skratt. I övrigt var det mest flamsigt och tramsigt, som man ju behöver ibland också. Trovärdighetsfaktorn kan jag inte uttala mig, det är ju inte den typen av bok tycker jag. Dock vet jag med bestämdhet att den här typen av människor faktiskt existerar. Samtliga sorter. Rent generellt så tycker jag att Agneta borde ha ansträngt sig mer för att få Carina att fatta. En riktig vän skulle ha gjort det. Dessutom skulle en riktig vän aldrig ha gjort det som Agneta gör senare.

Boken är så dåligt, för att inte säga uselt, korrekturläst. Det ena felet efter det andra dyker upp, men det värsta är (var?) nog att det faktiskt saknades text i e-boken. Ett helt kapitel var borta och förmodligen saknades ännu mer, eftersom kapitelnumreringen inte stämde överens mellan e- och ljudbok. Jag fick vid ett par tillfällen gå över till att lyssna på ljudboken, som jag inte alls gillar att göra, för att få rätsida på det hela. Tack och lov så var uppläsaren, Maria Lyckow, riktigt bra, vilket i alla fall gjorde det lite lättare.

Så putsas en skitstövel är ganska simpelt skriven, vilket inte alls alltid är en nackdel. Nu i efterhand så hade jag ju rätt om det här med buskis och faktum är att denna skulle göra sig fantastiskt bra på, till exempel, Falkenbergsrevyn. Om jag kommer att läsa fler delar? Det är faktiskt inte alls omöjligt. Vi trivdes väldigt bra i Karlskrona och där passar ju de här böckerna.

Goodreads hade den 2,64 i genomsnitt (beräknat på 36 betyg).
Jag ger den 2,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Så putsas en skitstövel: Boktanten, Mysterierna... och Läsvärd eller inte.

tisdag 12 oktober 2021

Tisdagstrion: Blått

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Blått.

Det finns ju en del tolkningsalternativ här, men det enklaste borde ju vara att välja blå omslag, av lite olika nyanser, kan man tycka. Det räcker ju inte på långa vägar som urvalskriterium så de här böckerna är dessutom lästa, gillade och skrivna av svenska kvinnor.

1. Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér är en mysdeckare som utspelar sig i en liten, fiktiv by i Småland. Den har jämförts med Maria Langs böcker och så vitt jag kan bedöma det så är det korrekt.

2. Den nya människan av Boel Bermann är en framtidsvision som utspelar sig 2014, vilket ju kanske kan bli lite konstigt om man läser den nu. Bortsett från det så är det en fullspäckad historia på bara lite drygt 200 sidor.

3. Blå gryning av E P Uggla är första delen i serien Första hösten och även detta är en framtidsvision. Här är det lite mer splatter och tentakelmonster.

måndag 11 oktober 2021

TV-serie: Black Mirror #2 (2013)

Titel: Black mirror
Originaltitel: Black mirror
Genre: Science fiction
Skapad av: Charlie Brooker
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Hayley Atwell, Domhnall Gleeson, Lenora Crichlow, Daniel Rigby, Rafe Spall
Premiär: 2013-02-11
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 4
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Netflix oktober 2021





Handling
Antologiserie som kopplar in sig i vår kollektiva oro kring den moderna världen. Varje avsnitt är fristående med en skarp och spännande historia som utforskar teman av modern teknik-paranoia som leder till en oförglömlig - och ibland oroväckande - slutsats. Tekniken har förvandlat alla aspekter av våra liv och likt en spegel återspeglas 2000-talets existens tillbaka på oss.

Min kommentar
Nu var det faktiskt över tre år sedan vi såg den första säsongen av Black mirror och eftersom den stirrar mig rätt i ansiktet varje gång vi öppnar Netflix så tyckte jag att det kunde vara dags att ta sig an säsong två. Innan hösten blir för tung och deprimerande.

Det kan hända att jag har sagt det förut, men den här serien är ingen serie i egentlig mening. Alla avsnitt är helt fristående. Det enda de har gemensamt är den djupa och becksvarta svärtan. Här snackar vi mörker. Allt verkar utspela sig i framtiden, men det är 70-talsmusik som genomgående är i bakgrunden. En härlig och lite förvirrande kombination.

Alla avsnitt har en oväntad och rejäl knorr. Jag har roat mig med att försöka gissa den, men har ännu inte lyckats till 100%. Förmodligen är det en bra sak för det borde betyda att jag inte är så skruvad. Trots allt. För här är det ordentligt tillskruvat, ibland nästan absurt. Men så vansinnigt bra.

Egentligen är kanske inte den här serien helt rätt för mig, med tanke på att den handlar om alla sätt den moderna tekniken kan slå tillbaka och bita en där bak. Precis sådant som jag funderar på och det kan vara därför den talar så till mig. Sambon är inte alls lika förtjust. Den är på tok för deppig för honom. Här finns liksom inte minsta lilla strimma ljus.

Black mirror är så deprimerande och riktigt mörk satir om vad vi väljer att göra med teknologin. Eller snarare vad den gör med oss. Det är svårt att se mer än ett avsnitt på en kväll. Jag rekommenderar inte den här serien om du redan känner dig lite nedstämd, men om du känner dig för glad så kan du kosta på dig ett avsnitt då och då.



TV Time har serien 8,6 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,8 i genomsnitt (beräknat på 480 161 betyg).
Jag ger den 4,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Awake (2021)

Titel: Awake
Originaltitel: Awake
Genre: Science fiction
Regissör: Mark Raso
Manus: Joseph Raso, Mark Raso
Skådespelare: Gina Rodriguez, Ariana Greenblatt, Lucius Hoyos, Shamier Anderson, Jennifer Jason Leigh
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 24 september 2021





Handling
Efter att ett globalt fenomen har slagit ut all elektronik har mänskligheten samtidigt förlorat sin förmåga att sova. Människorna blir mer och mer irrationella och våldsamma. När de upptäcker att Jills dotter fortfarande kan sova så börjar jakten på henne, för att lösa gåtan och rädda det som finns kvar. Jill, som är en ensamstående mamma, med en bakgrund som sjukvårdare i armén gör allt för att rädda sig och sin familj så länge det går.

Min kommentar
Jag var oerhört skeptisk när vi valde Awake som fredagsfilm. Betyget på olika filmsjater är minst sagt dåligt. För att inte säga uselt. Mina förväntningar var nere på noll, i stort sett. Kanske är det så jag ska se på film, det här var inte alls så pjåkigt.

Detta är ännu en familj som försöker överleva och hålla ihop under en kris. Mot alla odds. Även denna sågas av kritikerna. Även denna gillar jag. Jo, det finns plot holes och ologiska saker, men vad som inte finns, däremot, är övermänniskor. Inga superhjältar. Bara alldeles vanliga människor av alla sorter. Som inte kan sova. Det här är en tänk-om-film.

Faktum är att jag nog kan tro på det mesta som händer här, även om mycket förhoppningsvis är överdrivet. Sömnbrist är på riktigt hemskt och inget att leka med. Tyvärr så händer väldigt mycket i becksvart mörker. Vilket visserligen är trovärdigt, eftersom elektroniken har slagits ut, men man ser ju inte vad som händer.

Jag gissar att jag inte är den enda tittaren som snabbt förstår varför Matilda kan sova. De andra människorna i filmen är fullt upptagna med att överleva och är redan hjärntrötta. Annars skulle jag nog påstå att tittaren vet precis lika mycket som karaktärerna. Det är inte speciellt mycket. Man vet att (nästan) ingen kan sova. Men inte varför. Inte heller hur man botar det.

Sättet som Awake berättas på passar mig väldigt bra. Att jag får tänka och känna själv. Att jag inte blir matad med alla känslor, tankar och svar. Jag vill ha mer av den här sortens film.

Avdelningen för olika funderingar:
Det fanns fler än två saker att störa sig på i filmen, men det första jag retade mig på var att bilbromsarna slutade fungera när elektroniken slogs ut. Jag vet inte med säkerhet att det inte är så, men det vore rent förfärligt om det var så. Den andra stora grejen var att de slangade bränsle ur en traktor. De går på diesel. Om de tankade sin bil med det så skulle den ha gått sönder.



Letterboxd hade den 2,1 i genomsnitt (beräknat på 16 152 betyg).
IMDb hade den 4,8 i genomsnitt (beräknat på 17 853 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 10 oktober 2021

Smakebit på søndag: Asätarna i Kungsträdgården

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Då var det söndag. Igen. Bara en hel radda med veckor att se fram emot, inga direkta ljuspunkter så långt ögat kan nå. Det skulle ju vara julen då, men ur ledighetssynpunkt så är den ju ganska usel. Vi ska i alla fall försöka få in en hotellweekend mellan nu och jul, men var och när är inte bestämt än. Det som har gjort min vecka är att det nu är klart att läsretreaten i Varberg blir av nästa år (i alla fall vad vi vet just nu, mycket kan hända, det har vi lärt oss), men det är inte förrän i februari och dit är det väldigt långt.

Igår började jag läsa Asätarna i Kungsträdgården av Magnus Jonsson och detta är andra delen i Hatet-trilogin. Jag var kanske inte jätteförtjust i första delen, det var mycket i den som irriterade mig, men eftersom en av huvudpersonerna är krypteringsexpert/hacker så ger jag serien ännu en chans. Faktum är att den här boken har börjat väldigt lovande.

Min smakebit är från början sida 78:
Jävla land, jävla folk, jävla väder, tänkte Amid. Kroppen hade hunnit bli ordentligt nedkyld innan han slutligen lyckats manövrera sig förbi motorvägslänkarna, tågspåren och nu nästan var framme vid mötesplats nummer två vid Karlbergskanalen. Snart skulle han kunna lägga sig ner och kyssa marken i Köpenhamn. Lova sig själv att aldrig återvända igen. Ett SMS plingade till. Helvete också, tänkte han när han läste: Har omlokaliserat. Snuten var här med sökljus. Har lämnat plats två och gått in med båten i kanalen. Står under Ekelundsbron.

lördag 9 oktober 2021

"Perfect day" av Torbjörn Löwendahl

Författare: Torbjörn Löwendahl
Titel: Perfect day
Genre: Science fiction
Antal sidor: 305
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stayin' alive 2
Förlag: Lionvalley Publishing
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 september 2021




Första meningen: Jag lutade ryggen mot en stabil ek och masturberade med solen som vittne.

Baksidetext
Det är en klen tröst att veta vem som ligger bakom pandemin när min kärlek är förlorad. Spillrorna av Linköpings befolkning bråkar om makten medan jag söker bekräftelse som revolverman.

Men döden har länge vandrat vid min sida.

En spänningsroman om att överleva medan samhället faller samman. En pandemi drabbar världen och Linköping plågas av både galningar och plundrare. Bakom domedagsinfluensan kan det finnas djupare orsaker än olyckliga omständigheter.

Min kommentar
För nästan två år sedan läste jag första delen i detta som tydligen ska bli en trilogi och jag var ju väldigt nyfiken på hur det skulle gå för Jonathan. När förlaget hörde av sig och frågade om jag var intresserad av uppföljaren, Perfect day, så tvekade jag inte en enda sekund. Trots att septembersemestern inte skulle göra något stopp i Linköping, där boken utspelar sig, så fick den följa med ändå.

Min (anti)hjälte från första boken är fortfarande ironisk, analytisk och pragmatisk. Om något eventuellt har förändrats så är han i så fall än mer så. Här finns så många iakttagelser om mänskligt beteende som är spot on och en hel del filosofiska funderingar. Min slutsats är att författaren är väldigt observant och lyhörd.

Det är mycket som är likadant som i Stayin' alive; kapitelrubrikerna är fortfarande låttitlar (kanske kommer även dessa som spellista på Spotify?) och här finns mängder av vad jag tror är citat från popkulturella alster. Även den här gången dyker de upp i kursiv stil. Många av dem vet jag inte var de kommer ifrån, men det gör inget. När jag känner igen dem så blir det bara ännu bättre.

Boken är totalt befriad från politisk korrekthet, det finns absolut ingenting som skorrar falskt. Så blir det ju när man har en huvudperson med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag gillar verkligen att Jonathans val ibland får mig att dra efter andan. Vid första ögonkastet så kan de kanske uppfattas som moraliskt förkastliga, men vid närmare eftertanke så är de rätt. Han drabbas ändå av samvetskval, vilket en normalt funtad människa borde göra. Om det är lätt så är det sällan rätt. Han ger aldrig upp och fortsätter kämpa för det som han tror är rätt. Eller faktiskt egentligen mot det som han tror är fel.

När första boken släpptes så fanns det nog inte många människor i världen som ens funderade på om vi kunde drabbas av en pandemi. Jag tycker egentligen inte att den verkliga pandemin, som vi håller på med just nu, hade behövt nämnas. Det här är ju ändå fiktion. Men jag tycker det var snyggt gjort, att bara nämna den i en bisats. Som att den var en uppvärmning.

Slutet gick kanske lite väl snabbt, när det gäller slutstriden. Hellre det än ett utdraget ältande. Fokuset på droger är minimalt, jag kan nog inte minnas något åt det hållet. Alla droger är väl i och för sig slut.

I Perfect day presenteras också anledningen till pandemin (bokens alltså) och ja, jag kan nog köpa den. Jag har själv funderat på den "lösningen". Du är så nära en fyra nu, Torbjörn Löwendahl, och jag ser väldigt mycket fram emot en tredje del.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads har den än så länge inga betyg.
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Perfect day: Inga, än så länge.

fredag 8 oktober 2021

Äntligen har jag gjort slag i saken

Min målsättning i år har ju varit (och är fortfarande) att inte skaffa så många nya böcker. Samtidigt så finns det ju de där som har lockat och pockat, en del väldigt, väldigt länge. Så nu köpte jag dem. En annan grej jag äntligen gjorde var att vara med på en bokträff, ordnad av @boktraffiskane som drivs av @stinas_boksida och @anettes_lilla_bibliotek

Länge har jag varit nyfiken på Christoffer Holsts serie om Cilla Storm. Ända sedan den första boken kom (det känns längre sedan än tre år...) och till slut så gav jag upp. Alla fyra inhandlades på ett bräde, men som e-böcker, så de kommer inte att ta någon fysisk plats i hyllan. Äntligen är Söta, röda sommardrömmar, Blå, blå höstvågor, Kalla, vita vinternätter och Gröna, sköna vårvindar mina. Jag tänker mig att dessa ska läsas under rätt årstid, vilket betyder att jag vackert får vänta till nästa sommar innan det är dags.

Ungefär i samma veva så insåg jag att det har släppts på tok för många måste-ha-böcker den senaste månaden eller så. Alldeles för många att önska sig i julklapp... alltså var jag ju tvungen att köpa dem själv. Det trettonde fallet av Åke Edwardson är nu den trettonde delen i serien som skulle ha tio delar. Fädernas missgärningar av Åsa Larsson har jag väntat på i nästan tio år nu. Polcirkeln av Liza Marklund kände jag att jag bara måste ha. Johnny the Fucker av Magnus Uggla är självklar, eftersom jag har haft Magnus Uggla som en stor favorit ända sedan 1977.

På bokträffen var det, bland annat, utlottning och då vann jag 100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin. Den låter faktiskt som att den kan vara intressant.

Ett bokbytesbord hade ordnat på bokträffen också. Man fick lägga dit två och ta med sig två. Där fanns två titlar jag var nyfiken på. Tyvärr var det någon annan som valde den andra boken jag var intresserad av så det blev bara Jamåhonleva av Anders Roslund för mig.

Även en goodiebag blev det. Den innehöll Sömmerskans gåva av Fiona Valpy och Emmas nya liv av Anna Alemo. Den förra är jag ganska säker på att jag har sett i mitt flöde. Den senare kan inte påstå att jag kände till förut, men Anna Alemo var en av författarna som var på bokträffen och hon gjorde mig faktiskt nyfiken på den.

torsdag 7 oktober 2021

Hett i hyllan #321

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det finns en hel del kvar från Black Friday i december 2017.
Offermossen av Susanne Jansson... ja, vad finns det att inte lockas av på den beskrivningen?

Om jag inte minns alldeles fel så var det en del bokbloggare som läste och gillade, när boken kom. Och den låter ju verkligen som något för mig. I alla fall delen om mosse och märkliga saker som sker där. Den där biten om konfrontera sitt förflutna och vandra fram i minnet... kanske inte så mycket. Det där kan bli både bu och bä, men vi hoppas väl på bä. I vilket fall så börjar det bli dags att läsa den. Jag är ju nyfiken på hennes andra bok också...

Så här står det på baksidan:
I Mossmarken, i den ödsliga trakten mellan Dalsland och Värmland, begravdes en gång i tiden offer till gudarna. Hit kommer den unga biologen Nathalie för att göra fältexperiment till sin doktorsavhandling om våtmarker. Snart står det dock klart att hennes egentliga ärende är mer personligt, och när en vän hittas halvt medvetslös och nedsjunken i mossen korsas hennes väg med den internationellt erkända fotokonstnären Maya Linde som även arbetar som polisfotograf. I takt med att Maya börjar intressera sig för de märkliga saker som sker ute på mossen, samlar Nathalie mod att konfrontera sitt förflutna. De rör sig båda fram genom minnets och markernas djupa lager, mot chockerande upptäckter och länge dolda sanningar.

Det mest märkvärdiga med torvmossar som den i Mossmarken är inte att järnålderns folk begravde människooffer till gudarna i dem, utan att kropparna inte förmultnar – hår, kläder och anletsdrag bevaras genom årtusenden. Rykten säger att de döda i Mossmarken därför aldrig kommit till ro. Att de ständigt hungrar efter nya offer, och att människor försvinner spårlöst än idag.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 6 oktober 2021

"Nattsångaren" av Johanna Mo

Författare: Johanna Mo
Titel: Nattsångaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 432
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandsbrotten 1
Förlag: Romanus & Selling
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 16 september 2021




Första meningen: Fyra steg, sen vänder han sig om igen.

Baksidetext
När den skickliga polisutredaren Hanna Dunckers pappa dör tvingas hon efter 16 år i Stockholm att återvända till barndomens Öland. Trots allt som hände där. Trots alla blickar och rykten är det i den lilla stugan vid havet hon hör hemma.

15-årige Joel hittas död och illa misshandlad vid Möckelmossens rastplats och Hanna dras in i en utredning som berör hennes äldsta vän. Vännen hon övergav många år tidigare.

Min kommentar
Jag hade en förhoppning att jag skulle hinna läsa en bok som utspelade sig på Öland, eftersom det var det andra av våra tre stopp under vår sydöstra Sverige-tour. Någon vecka innan det var dags att påbörja semestern började jag leta. Dessvärre så har jag redan läst alla av Johan Theorin och jag kände mig nästan lite uppgiven. Sedan dök namnet Johanna Mo upp och då kom jag på att hon har skrivit någon serie som utspelar sig där. Jag laddade omedelbart ner Nattsångaren till min Storytel Reader och samma dag som vi kom fram började jag läsa den.

Det var en ganska märklig känsla när jag upptäckte att flera av de omskrivna platserna låg bara ett par hundra meter från hotellet där vi bodde. Jag kunde inte heller låta bli att ta vägen förbi Möckelmossen, där liket hittades. Ett ställe som jag aldrig hade hittat utan den här boken.

Nu när jag skulle skriva ihop det här inlägget så upptäckte jag att jag är ganska ensam om att tycka som jag gör, så om du blir lite avskräckt av det som stör mig så kan det vara så att du tillhör majoriteten som inte alls upplever det på samma sätt som jag. Karaktärerna är inte speciellt många, men jag tycker att de är kantiga, och då menar jag inte som i fyrkantiga. De beskrivs väldigt detaljerat i ord, de berättas för mig, men jag föredrar att lära känna karaktärer genom deras agerande. Jag känner inte riktigt att deras agerande grundas i deras personligheter och detta gör att de för mig bara blir som kulisser eller fasader och jag kommer aldrig nära dem. Det är svårt att förklara, men nu har jag gjort ett försök.

Böcker om hemvändare verkar vara på modet nu och detta är ännu en. Eftersom den kom redan förra sommaren så var den nog hyfsat tidigt ute på det temat. Hannas bakgrund är lite mer komplicerad, men jag förstår överhuvudtaget inte problemet. Eller det borde inte vara ett problem. Fäders synder går inte i arv. Tyvärr är hon ännu en av alla dessa litterära poliser som aldrig borde ha lyckats ta sig igenom en polisutbildning i verkligheten. I vilket fall så tror jag att jag skulle kunna vänja mig vid henne, trots att jag inte är ett stort fan så här långt. Hennes kollega Erik, däremot, är en kollega som jag inte önskar någon. Han verkar inte ha några som helst betänkligheter eller begrepp om var gränser går. Han kliver glatt över dem. Hans kapitel är i sanning helt ointressanta och tillför ingenting. Vi får även följa offrets under hans sista dag, i alldeles egna kapitel. Det är onekligen ett intressant grepp för att läsaren ska få lära känna offret, innan han är död. Det fungerar alldeles utomordentligt och det är dessa kapitel som jag gillar mest. De är berörande på en helt annan nivå.

Ett annat problem jag har med själva berättandet är att det är väldigt ryckigt. Det händer ofta att jag får läsa om vissa stycken för det flyter inte på. Titeln funderar jag på och jag förstår den inte riktigt. Missade jag förklaringen till varför näktergalen var så speciell? Det tycks också som att det ska gå en röd tråd genom den här serien. Det gamla brottet, om man vill kalla det så. Egentligen var jag mer intresserad av det än det nya. Vem som var skyldig tyckte jag var ganska tydligt, däremot var motivet väldigt oklart för mig. Ända fram till slutet då den tragiska sanningen uppdagades. Där blev till och med jag påverkad.

Potentialen på Nattsångaren är väldigt hög, trots att jag kanske inte är helt övertygad av utförandet. Jag tror att jag nog vill läsa fler, även om jag kanske inte skulle komma tillbaka till Öland.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 761 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Nattsångaren: Bokstunder, Johannas deckarhörna och Karins boktips.

tisdag 5 oktober 2021

Tisdagstrion: Årstid i boktiteln

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Årstid i boktiteln.

Ja... alltså, man kan ju göra det enkelt och välja någon av de författare som har skapat serier där varje titel innehåller årstider. Men nej. Inte bara i alla fall. Tyvärr så är ju årstiderna fyra och en trio är bara tre så det är jobbigt att bestämma vilken som inte ska få vara med. Eller om man ska ha flera av samma. Många beslut att fatta... Så här blev det till slut.

1. Vinterland av Kim Faber & Janni Pedersen är första delen i serien om Martin Juncker (och Signe Kristiansen). En sprängning sker vid Nytorv, Köpenhamn, dagen innan julafton. Är det ett terrorattentat? Eller något annat? Andlöst spännande.

2. Svart sommar av M W Craven är andra delen om Washington Poe och Tilly Bradshaw. Bara miljön, Lake District, gör det här värt att läsa.

3. Vinterfolket av Jennifer McMahon är nog egentligen klassad som skräck, men speciellt läskig tyckte jag nog inte att den var. Jag klassade den som en skräckspökthrillerdeckare...

måndag 4 oktober 2021

TV-serie: Into the night #2 (2021)

Titel: Into the night
Originaltitel: Into the night
Genre: Thriller
Skapad av: Jason George
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Paulette Etienne, Laurent Capelluto, Babetida Sadjo, Mehmet Kurtulus, Jan Bijvoet
Premiär: 2021-09-08
Produktionsland: Belgien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 35 min
Såg den på Netflix september 2021




Handling
Efter att den kosmiska händelsen utplånat större delen av mänskligheten har nu våra passagerare hittat ett tryggt ställe. En bunker, där de försöker överleva tillsammans med militärer från olika länder. Det är dock inte lätt att odla mat i mörker och allt som växer i solen förlorar sin näring. De försöker hitta ett "botemedel" eller ett sätt att överleva i solen, genom att experimentera på infångade råttor.

Min kommentar
Förra våren så hittade vi Into the night på Netflix, en väldigt spännande serie. För ovanlighetens skull så var den inte vare sig brittisk eller amerikansk, utan belgisk. Bara det gör den egentligen intressant. Så fort jag såg att andra säsongen hade släppts så hamnade den överst på listan och vi klämde den på två kvällar.

Mitt vanliga problem när jag får vänta ett år på en fortsättning är att jag inte minns speciellt mycket. Det blev inget stort bekymmer här. Alla personerna och deras egenskaper kom snabbt tillbaka till mig. Vilket nog är att betrakta som fantastiskt när det gäller mig.

Det som gjorde första säsongen så bra var ju det där ovissa, gastkramande och det är nästan borta här. De vet vad som har hänt, eller i alla fall så känner de till effekterna av det som har hänt. Nu blev det mer en "vanlig" thriller av det hela, vilket ju inte alls är speciellt dåligt. Temat är fortfarande det här med att människor måste samarbeta under en kris (det måste man alltid, men speciellt då). Vad man gör för att överleva. Vilken syn man har på andra människor (närande/tärande). Vad man drivs av (makt/medmänsklighet).

Jag tycker psykologin är mer trovärdig i den här serien än vad jag vanligtvis är van vid. Kanske beror det på att denna är från Europa och inte amerikansk. I vilket fall så är det enklare att relatera till det som händer. Mycket av det som sker är oförutsägbart och det gör att man inte riktigt kan slappna av och bara åka med. Väldigt mycket börjar antydas och när säsongen är slut har jag nästan fler frågor än när den började. Helt andra frågor.

Andra säsongen av Into the night är inte lika intressant och spännande som första säsongen, men den nosar ändå på en fyra. Nu ser jag fram emot en tredje säsong. Som ger mig alla svar. Vad är det egentligen som har hänt? Och varför?

Säsongsavslutning: [spoiler]Några av soldaterna i bunkern får för sig att ställa Sylvie inför "rätta", för att hon har dödat Terenzio. Ines flyr och hittar ryska soldater. Som tror att det är vårt gäng som har sprängt alla deras plan. Till slut förstår de att så är det ju inte, alla plan hos vårt gäng är ju också sprängda. Det blir en strid ändå, Sylvie och Laura (kanske någon mer) flyr i ryssarnas helikopter, medan Rik offrar sig och kraschar en tankbil in i Jakubs och Felipes (lite osäker här) bil.

Laurent, Ayaz, Osman och Markus flyger till Norge, till frölagret, för att hämta allt de kan. Där hittar de en bipolär anställd, Gabrielle, som försöker stoppa dem. Hon slår sönder cockpiten så de inte kan flyga därifrån. De återvänder till frölagret där de försöker hitta saker att laga flygplanet med. Då kommer det plötsligt folk från en ubåt...
[/spoiler]



TV Time har serien 9,4 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 27 055 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: SAS: Rise of Black Swan

Titel: SAS: Rise of Black Swan
Originaltitel: SAS: Red Notice
Genre: Action
Regissör: Magnus Martens
Manus: Laurence Malkin, Andy McNab (bok)
Skådespelare: Sam Heughan, Ruby Rose, Andy Serkis, Hannah John-Kamen, Tom Hopper
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på Netflix 10 september 2021





Handling
En grupp terrorister kapar ett tåg djupt under den engelska kanalen och hotar med att gå ut med statshemligheter om deras lösenkrav inte beviljas. Den brittiska Special Air Service (SAS) måste göra allt för att stoppa attacken.

Min kommentar
Sambon ville se en actionfilm denna fredag, när vi påbörjade del två av semestern. Vi hade ingen på vår lista så jag fick gräva djupt och hittade då SAS: Rise of Black Swan. Som egentligen heter SAS: Red Notice. Vi har ju haft en ganska bra streak nu, med filmtittandet. Frågan var om det skulle hålla i sig. Jag hade inte speciellt stort hopp, med tanke på filmens betyg på filmsajterna.

Det är så mycket som är så konstigt i den här filmen. Jag tänker inte gå in på det, mer än att det är otroligt märkligt att man väljer två skådespelare som ser exakt likadana ut. Det tog mig evigheter att fatta att det inte var samma kille. Högst förvirrande. De som har sett TV-serien Outlander håller nog inte med om att de ser likadana ut, för den ene är tydligen han som spelar Jamie Fraser.

Jag tycker intentionen är bra, i alla fall som jag tolkar den. Att det finns psykopater på båda sidorna och att vem som stämplas som terrorist beror lite på vilket håll man tittar från. Det underlättar nog om man är psykopat i det yrket i alla fall. Det filmen faller på, för mig, är nog mest det här med logiken. Den är det inte mycket med. Det mesta som händer beror på karaktärernas väldigt underliga val och agerande. Varför alla gör som de gör är höljt i dunkel och det känns lite som ett korthus. Eller en kuliss. Det finns liksom inget innehåll.

Återigen har vi också de här mörka scenerna så man inte ser något alls. Och hur ska jag kunna veta vem som är vem, när de springer runt i mörker iklädda full stridsmundering? Jag blir bara irriterad och det känns som fusk att inte låta publiken se. Dialogen är kanske inte usel, men den är verkligen inte bra. Ibland blir det nästan skämskudde.

SAS: Rise of Black Swan är på tok för lång för sitt eget bästa. Om den lilla handling som finns hade koncentrerats lite mer så kunde det ha blivit bra, i stället för mediokert. Det verkar dessutom, till min stora fasa, vara tänkt att bli en filmserie av det här...



Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 3 569 betyg).
IMDb hade den 5,1 i genomsnitt (beräknat på 12 221 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 3 oktober 2021

Smakebit på søndag: Plan B

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår blev det inte mycket läst för då var jag på bokträff! Ett mycket trevligt initiativ av @boktraffiskane som drivs av @stinas_boksida och @anettes_lilla_bibliotek Författarmöte, bokbyte, utlottning och många, många andra bokläsare. Det är så fantastiskt att det här är möjligt igen och ett trevligt initiativ som jag hoppas blir återkommande.

Just nu läser jag Kniv av Jo Nesbø, som är den tolfte och senaste delen om Harry Hole (jag vet inte om det kommer fler). Den är precis lika bra som jag hade förväntat mig, men därifrån kommer inte min smakebit i dag. Jag är nämligen alldeles i slutet (borde hinna läsa ut den i dag) och jag vill ju inte avslöja något... I stället blir det ett stycke ur nästa bok jag ska läsa, Plan B av Jonathan Tropper. Jag har tidigare läst två böcker av honom och han brukar vara lättsam, men med djup. Eller vad man ska säga. Detta är hans debutbok så det ska bli intressant.

Min smakebit är från början av boken:
Jack var en filmstjärna, vilket betydde att det var socialt accepterat för honom att bete sig rätt svinigt. Men när han dök upp svettig och hög till Lindseys trettioårsfest, boxade den lismande hovmästaren i ansiktet och spydde i krukgladiolerna framför de knähöga fönsterblecken på Torre's, för att sedan slockna i en stol vid vårt bord, var det ingen som tyckte att det var särskilt kul. Inte Lindsey, som sa "Fan vad tröttsamt", och gick bort till baren för att få sig en till vodkashot. Inte Chuck, som slängde isen från sin och min drink i en servett och försvann ut i köket för att ta hand om hovmästaren medan han muttrade förbannelser över Jack. Inte Alison, som störtade upp ur stolen och oroligt försökte få liv i Jack genom att försiktigt örfila honom och badda hans panna med en fuktig handduk medan hon hysteriskt sa "Herregud Jack, vakna", om och om igen. Och inte jag, som i brist på något annat att göra reste mig från bordet och gick genom det förfärade sorlet från de välklädda middagsgästerna för att göra Lindsey sällskap vid baren.

lördag 2 oktober 2021

"Det ondas väsen" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Det ondas väsen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 446
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The nature of the beast
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 11
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 september 2021




Första meningen: Springa, springa, snubbla, springa.

Baksidetext
Knappt en dag passerar utan att nioårige Laurent Lepage ropar varg. Beväpnad med käpp och kottar gör han allt som står i hans makt för att freda den lilla byn Three Pines mot yttre hot, allt från rymdinvasioner och bevingade monster till vandrande träd och dinosaurier. Hans berättelser är så osannolika att ingen tror honom, inklusive paret Armand och Reine-Marie Gamache. Men när pojken försvinner tvingas byborna överväga om någon av hans egendomliga historier trots allt kan ha varit sann.

Och så börjar ett frenetiskt sökande efter pojken och sanningen. Det man upptäcker djupt inne i skogen startar en kedja av händelser som leder till mord, till ett gammalt brott, ett gammalt svek och ända fram till poeten Ruth Zardos ytterdörr. Och nu är det nu, skriver poeten. Och det mörka är här.

Armand Gamache - tidigare chef på mordroteln i Québec - tvingas inse att han genom att inte tro pojken själv har spelat en fasansfull roll i det som nu är på väg att hända...

Min kommentar
Jag älskar deckarserier, vilket kanske inte kommer som någon större överraskning, men det är väldigt sällan som en serie håller en jämn och hög nivå i fler än fyra-fem böcker. Det ondas väsen är elfte delen och man skulle kunna tro att det nu går på tomgång. Inget kan vara mer fel. Det här är så löjligt bra.

Den här gången kretsar faktiskt historien kring en verklig person och hans... verk, vilket är ett spännande sätt att skapa en berättelse. Som en bonus så lär jag mig massor om väldigt olika saker, bland annat känns det som att jag börjar bli expert på kanadensiskt rättsväsende. De har en del saker för sig som jag aldrig har hört om någon annanstans. I alla fall, det här är på riktigt en förfärlig historia, både den verkliga och den påhittade, och en, vad det verkar, förfärlig person.

Trots att vi befinner oss i Three Pines i stort sett hela tiden så får mina gamla vänner från byn inte så stort utrymme här. Det tycker jag är lite synd. Jag saknar dem. Samtidigt så dyker det upp personer, som bor där, som jag aldrig har hört talas om tidigare. Det känns lite märkligt, så här i elfte delen och jag vet inte hur många år. Kanske är byn större än vad jag har fått intryck av.

Jag känner det som att varje bok nu är annorlunda jämfört med de tidigare. Det är inte nödvändigtvis av ondo. Den här historien är lite mindre Morden i Midsomer och lite mer en spionthriller. Även om jag reagerar på förändringarna så accepterar jag dem och det får man nog se som en bekräftelse på hur bra detta egentligen är. Louise Penny lyckas väldigt bra med att föra in nya element. Kanske är det också tack vare detta som serien fortfarande är fantastiskt bra.

Rent generellt så tycker jag att böckerna har blivit mörkare sedan allt började. Dock har det alltid varit så att under den bedrägligt myspysiga ytan så lurar nattsvart mörker och det har bara blivit tydligare och tydligare. Det finns så många bottnar och det är så otroligt skickligt att få ihop alla olika delar, helt utan kanter. Fullständigt sömlöst. Här finns inget som skaver, inget onödigt. Bara ett stadigt flow, allt liksom bara flyter på.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Det ondas väsen. Förutom det att om du ännu inte har börjat läsa den här serien, gör det! Lite kuriosa är att det tydligen finns en film om mannen som är bakgrunden till alltihop, Doomsday gun. Om jag hittar den på en streamingtjänst så kan det kan hända att jag ser den.

Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 43 219 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Det ondas väsen: Bokstunder, Snowglitter och Läsbulle.

fredag 1 oktober 2021

Månadsbokslut september 2021

Antal lästa böcker i september 2021: 8

58. Henrys hemlighet av Kristina Ohlsson
59. Brännmärkt av Lizette Edfeldt
60. Det ondas väsen av Louise Penny
61. Nattsångaren av Johanna Mo
62. Perfect day av Torbjörn Löwendahl
63. Så putsas en skitstövel av Maria Steen
64. När alla klockar stannat av Ninni Schulman
64. 13 svarta sagor

Antal lästa sidor: 3029
Genomsnitt/dag: 100
Genomsnitt/bok: 378

Snittbetyg: 3,5
Ingående i serie: 7
Påbörjade serier: 3
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 3

Drama: 0
Feelgood: 1
Humor: 0
Kriminalroman: 3
Romance: 0
Science fiction: 2
Skräck: 1
Thriller: 1

Boktolvan: 1 (9/12)
Finish that series: 2 (14/18)
Hyllvärmare: 3 (35/36)
Vi möts igen: 0 (4/6)

Kvinnor: 6
Män: 1
Duo: 1

Originalspråk (svenska): 7
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 7
Biblioteksböcker/e-lib: 0
Streamingtjänst: 2

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 2

Antal nykomna böcker: 7
Antal bortskänkta böcker: 23

Månadens bästa: Det ondas väsen av Louise Penny
Månadens överraskning: Brännmärkt av Lizette Edfeldt
Månadens besvikelse: Så putsas en skitstövel av Maria Steen
Månadens roligaste: Så putsas en skitstövel av Maria Steen
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: 13 svarta sagor

Kommentar:
Min känsla av att läsningen gick i en rasande takt i september visar sig vara helt rätt. Jag är nästan tillbaka till det som var normalt förut. Underligt nog så kan det ha berott på att jag hade semester, då jag alltid brukar läsa mindre än vanligt. Men... inget är ju som vanligt längre och semestern var av den otroligt avkopplande sorten så det blev massor läst. Betygssnittet är ju inte lysande, men tre fyror hjälper upp medlet.

Man skulle kunna säga att set blev seriebonanza, med otroliga sju böcker som ingår i olika serier. Två av dem (Shulman, Ohlsson) ingår i min Finish That Series-utmaning och båda var senaste utgivna delen. I Schulmans fall är det till och med med betoning på var för där har det kommit ytterligare en del, men den ingick inte i min utmaning. Ytterligare en bok (Löwendahl) är den senast utgivna. Tre (Edfeldt, Mo, Steen) är även första delen i sina respektive serier. En av dessa (Edfeldt) ingår också i min Boktolva. Endast tre av böckerna var hyllvärmare och endast två är recensionsexemplar. Två böcker läste jag också via en streamingtjänst. Jag är fortfarande i fas i alla utmaningar.

Vi hade inget "riktigt" kalas, men när min mamma och syster hälsade på så passade vi på att bjuda in även sambons mamma och några till. Då minskade högen med böcker att ge bort drastiskt. De fick med sig 23 stycken... Eftersom jag kände mig helt osannolikt duktig, som gett bort så många böcker, så tyckte jag att jag var värd att köpa några nya också. Totalt blev det elva nya böcker som flyttade in. Åtta köpte jag själv, fyra av dem är e-böcker så de tar i alla fall ingen fysisk plats i hyllan. Tre recensionsexemplar ramlade det in också, samtliga överraskningar.

Om månadens bästa: Det var väldigt jämnt mellan Det ondas väsen och När alla klockor stannat, men den förra vann på poäng.
Om månadens överraskning: Jag hade nog egentligen inga förväntningar på Brännmärkt och jag blev positivt överraskad.
Om månadens besvikelse: Så putsas en skitstövel var lite för mycket buskis för mig. Förmodligen hjälpte det inte heller att det saknades en hel del text i e-boken.
Om månadens roligaste: Mellan buskisinslagen i Så putsas en skitstövel så fanns det även humor som tilltalade mig.
Om månadens mysigaste: Nej, det var nog inget mysigt alls här. Inte ens Three Pines var mysigt.
Om månadens otäckaste: Förmodligen var jag inte upplagd för otäckheter, för jag tyckte inget var speciellt läskigt. 13 svarta sagor var ändå obehagligt mörka.