"Vredens tid" av Stefan Tegenfalk

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Walter Gröhn 1
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 december 2014






Första meningen: Armbandsklockans glas var sprucket och urverket hade stannat på elva minuter över fem.

Baksidetext
En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord - en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga. Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.

Min kommentar
För några år sedan läste alla de här böckerna om Walter Gröhn. Alla utom jag. Till och med sambon. Och alla älskade de dem. Jag blev ju otroligt nyfiken och köpte de tre första delarna, men de har stått där olästa i hyllan. Nu har jag äntligen läst första delen.

Redan från start gillar jag den buttre Walter, även om han påminner väldigt mycket om stereotyp-kriminalaren, men han är i alla fall varken neurotisk eller drogmissbrukande. Däremot har han väldigt svårt för relationer. Det antyds en del om hans bakgrund, men den kanske vi får veta mer om i efterföljande böcker. Jag tycker om samspelet (eller bristen på) mellan Walter och Jonna, det ska bli intressant att läsa vidare och se hur det hela utvecklas.

Det som drar ner betyget är mängden karaktärer, det fullkomligt vimlar av poliser, åklagare och andra. Många av dem hänger säkert också med till de andra delarna, men just här blev det för många. Sidohistorien med de imbecilla bovarna blir bara för mycket och jag blir faktiskt lite uttråkad där. Det kommer också en del väldigt ointressanta utvikningar om vad Jonna gör på nätterna (när hon är sjukskriven) och tempot är på tok för långsamt. Snigelfarten beror nog mest på de många långa förklaringarna om ditten och datten samt alla upprepningar. Jag får läsa samma sak flera gånger; när det händer, när den/de inblandade tänker på det som hänt, när det som hänt förklaras för någon annan och det är ett säkert sätt att få mig att tappa intresset. Det är helt enkelt lite för omständligt allting.

Jag, som plötsligt upptäckt att jag är svag för bra liknelser, får mitt lystmäte. Faktum är att de är väldigt träffsäkra, men tonen och mängden passar inte riktigt i en deckare som vill vara hårdkokt. Historien är också en aning osannolik, men det stör mig inte om det är bra gjort och det får jag nog säga att det är här. Temat är väldigt intressant, korruption inom rättsväsendet och journalisters gå-över-lik mentalitet, men det slarvas bort i en alldeles för tillkrånglad historia.

Vem förövaren är var inte någon hemlighet, det var ganska uppenbart redan från början, men det gjorde inget. Ganska många lösa trådar blir kvar i slutet, förhoppningsvis knyts de ihop i del två och tre. Jag läste att tanken var att det bara skulle bli en enda bok från början, men eftersom den skulle blivit nästan trettonhundra sidor så delades den upp i tre delar. De två nästkommande står som sagt redan i hyllan och de tänkte jag nog ta mig an hyfsat snart.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 (beräknat på 313 betyg).
På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 138 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vredens tid: Annika, Lotten och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Fullbordad utmaning #10

I år lyckades jag dra ut på boktolvan så den räckte hela året och jag tycker nog att jag fick till en ganska bra blandning.

Detta är fjärde året som jag kört den här utmaningen, som kläcktes av enligt O. Den går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler nya författare. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Av de här tolv kommer jag med all säkerhet att fortsätta läsa fyra, vilket ju bara är 33%, men egentligen är inte resultatet så dåligt som det verkar. Två av författarna (Titti Guldstrand och Zinat Pirzadeh) har inte skrivit något mer, vad jag vet, och ytterligare fyra kommer jag nog att läsa om jag bara hittar något av dem som verkar intressant. Bara två (Paul Auster och Kate Mosse) var så icke-jag att jag inte vill läsa dem igen. Tyvärr råkar det ju vara så att jag har två böcker av Mosse stående olästa i hyllan, men kanske är de bättre...

I år blev det ingen fullpoängare i boktolvan, men Kvinnan i rummet, Den enögda kaninen och [geim] fick i alla fall 4,5. Annars var det ganska spridda betyg, allt från 2,5 till 4,5 och genomsnittet blev 3,79.

"[geim]" av Anders de la Motte

Genre: Thriller
Antal sidor: 336
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: HP Pettersson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 november 2014





Första meningen: Texten dök för femtioelfte gången upp i displayen och för samma gång i ordningen klickade HP irriterat bort den.

Baksidetext
Henrik HP Pettersson är en småhustlare som skiter i det mesta. En dag kommer han över en mobiltelefon som märkligt nog verkar veta det mesta om honom, och via den blir han inbjuden till en fascinerande ny upplevelse. Ett Alternate Reality Game som utspelar sig mitt i den intet ont anande Svennevärlden. Efter att han klarat inträdesprovet erbjuds han en rad olika kittlande uppdrag som alla filmas för att senare visas upp på en rankinglista och bedömas av ett slutet nätcommunity. I takt med att spänningen, belöningarna och inte minst creden från fansen växer tar HP allt större risker och snart är han beredd att göra nästan vad som helst för att få fortsätta spela.

Polisinspektör Rebecca Normén är HP:s totala motsats. Hon är anställd på Säpos livvaktsrotel och har järnkoll på sitt liv, ändå känner hon sig inte säker. Någon vet obehagligt mycket om hennes förflutna. Om sådant som ingen borde veta. Som till exempel att hon är en mördare... Är det någon som leker med henne?

Efterhand som Spelet tränger sig allt djupare in i deras liv närmar sig HP:s och Rebeccas världar oundvikligen varandra. Men om verkligheten bara är ett Spel, vad är då egentligen på riktigt? Och är du verkligen säker på att du vill Spela?

Min kommentar
Detta är ännu en av de där böckerna som fått bli stående olästa i flera år. För mig, som tekniknörd, så låter ju det här som en passande historia, men sedan började jag höra en del negativa saker om språket i den, att det var krystat och mängder av engelska uttryck. Något som jag normalt avskyr. Alltså lät jag bli att läsa den. Tills nu.

Förvånande nog så gillar jag språket, med slang, anglifieringar och ren engelska ibland. Det passar verkligen till karaktären HP. Jag vet inte om det är trovärdigt att en man som är 30+ pratar så där, för mig låter det eventuellt lite yngre, men å andra sidan så är ju HP inte speciellt mogen. I vilket fall så hör jag ungdomar prata så där varje dag, när jag åker buss, så jag vet att de finns.

Tempot är vansinnigt högt, åtminstone i de bitar som handlar om HP. När Rebecca har stafettpinnen så sänks tempot, lagom för att hinna andas lite innan HP tar över igen. Röstbytet mellan Rebecca och HP är för övrigt lysande, de har helt olika röster. Det måste ha varit svårt att få till.

Intrigen är snygg och jag kan nog nästan rakt av köpa att det skulle kunna vara så här. Om inte annat så skulle det förklara en hel del oförklarliga händelser. Men jag gillar ju i och för sig konspirationsteorier. Villospåren i början gick jag på i alla fall, trots att jag vet att saker och ting sällan är vad de verkar. Jag gillar det. Det enda jag skulle kunna ha invändningar mot, dock inte alltför kraftiga, är att jag har lite svårt att förstå att någon skulle utföra de uppgifter de får i Spelet, men det är ändå lite typiskt för vår tid. Att inte tänka på konsekvenserna av ens handlande, allt är en lek och bara jag har roligt så är allt OK.

Det är ett härligt driv i boken och jag vill hela tiden framåt, få veta vad det egentligen är som händer. Det, i kombination med de korta kapitlen, gör boken väldigt snabbläst. Och så är ju alltihop väldigt spännande också. Slutet gillar jag väldigt mycket, men är det verkligen slut? Vilken tur att jag redan har de andra två böckerna i serien...

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 445 betyg).
På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 1385 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om [geim]: Kajsas bokblogg, Bokomaten och Bokmalen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Den enögda kaninen" av Christoffer Carlsson

Genre: Thriller
Antal sidor: 444
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 oktober 2014






Första meningen: Det kallades en uppgörelse och det är antagligen vad som egentligen hände.

Baksidetext
Bortom det lilla samhället Dalen finns ett övergivet hus. Det är det första David Flygare får veta när han återvänder till sin barndomsstad för sommaren.

Tillsammans med fem vänner tillbringar David de långa sommardagarna vid huset. De solar, grillar, dricker, har sex och begår inbrott i skydd av natten. De gömmer stöldgodset i huset.

Men stölderna skapar oro i det lilla samhället. Och då en ensam, gammal man dessutom försvinner börjar det koka under ytan, vad är det egentligen som pågår i Dalen?

När sommaren är över kommer det vita huset att stå för allt David och hans vänner har tagit från Dalen, och allt det som tagits från dem det som aldrig kan komma tillbaka.

Min kommentar
Av någon outgrundlig anledning så har den här boken blivit stående oläst i bokhyllan, väldigt länge. Så till slut hamnade den på boktolvan för i år. När sedan en annan bokbloggare (ja, Lotten, jag tittar på dig) höjde hans nästa bok till skyarna så blev jag nästan otålig och ville läsa den med en gång. Samtidigt som jag blev lite orolig för att mina förväntningar stegrades.

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Det här var riktigt, riktigt bra. Jag vet inte om boken blev bättre tack vare att jag själv kommer från en liten, liten by där ingen behövde ett efternamn. Och ett övergivet hus hade mina kompisar och jag också, där tillbringade vi många kvällar. Nu gick det inte fullt så illa för oss. Beskrivningen av små byar, där alla är väldigt nära släkt med varandra, kan vara något av det bästa jag läst: Dalen är den sortens plats där man kan stå med ryggen mot en man som säger "det här är min fru och min kusin", men när man vänder sig om inser man att där bara står en person, inte två.

I början är jag helt säker på att den här lilla byn ligger i Småland, eftersom den sägs ligga en mil från kusten, längs den stora landsvägen som går rakt in i Småland. Efter ett tag, när det börjar dyka upp ortsnamn som Haverdal och Harplinge, inser jag att detta måste vara Halland. Inget stort problem, men jag fick rita om kartan i huvudet.

Det är inget högt tempo, allt berättas väldigt långsamt. Och suggestivt. Det är nästan som en feberdröm. Allt är extremt nära och påtagligt, jag kan känna sommarvärmen som slår emot mig. Trots(?) det långsamma tempot är det olidligt spännande. Genom hela boken har jag en mörk och olustig känsla och jag bara vet att detta kommer att sluta illa (det får man ju också en aning om eftersom det börjar i slutet).

Lite överraskad är jag över att en bok som berättas i jag-form och presens kan vara så, nästan, sävlig, och ändå en nagelbitare. Jag kan inte riktigt få ihop det, men så är det.

Här finns också mängder av musikreferenser, varav de flesta är totalt bortkastade på mig. Jag har ingen aning om vad det var för låtar, men det kändes som att det bara var gamla godingar och förmodligen kan jag dem om jag bara visste vilka de var.

Gissa om jag är glad att jag redan köpt Christoffer Carlssons nästa bok, Den osynlige mannen från Salem.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 (beräknat på 71 betyg).
På Goodreads hade den 3,16 i genomsnitt (beräknat på 37 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den enögda kaninen: Eli läser och skriver, Lingonhjärta och Fru E.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Bida sin tid" av Titti Guldstrand

Genre: Skräck
Antal sidor: 362
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Frank Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 september 2014






Första meningen: Hanna stod nere vid vattnet på sin sjötomt.

Baksidetext
Det är i början av juni och snart skolavslutning. Hanna Lind är keramiker och har nyligen flyttat till norra Öland tillsammans med dottern Nora. Hanna och Nora gör en dagsutflykt till ön Blå Jungfrun i Kalmarsund. På båten mellan Öland och Blå Jungfrun träffar Hanna Jonas, en arkitekt som är i Stora Näsvik för att hjälpa sin mormor med hus och trädgård. Hanna blir attraherad av Jonas och när de senare springer på varandra bjuder han ut henne på middag.

Följande måndag cyklar Nora som vanligt iväg till skolan, men hon kommer aldrig fram. När Noras lärare kontaktar Hanna blir hon skräckslagen men lyckas ändå behålla lugnet. De börjar leta efter dottern, men hon är som uppslukad av jorden och de tvingas efter några timmar att kontakta polisen.

Det finns inga spår av Nora. Hanna tvingas inse att hennes dotter verkligen är försvunnen.

Hanna börjar därefter nattetid få besök av en man. En natt står han bara där, i ett hörn av hennes sovrum. Hanna får plötsligt en känsla av att det inte är en människa som döljer sig i skumrasket utan något helt annat.

En ovälkommen besökare har kommit till norra Öland och en odefinierbar ondska.

Min kommentar
Den här boken vann jag för drygt två år sedan, men av någon anledning har den blivit stående oläst i hyllan. Nu har ju hösten kommit och då tyckte jag denna skulle passa att läsa, eftersom den beskrivs som skräck.

Första intrycket är dock inte speciellt bra. Jag håller på att bli uttråkad till döds av att allt berättas. Och då menar jag verkligen allt. Det är sida upp och sida ner av beskrivningar av utseende (ner till varenda rynka) och klädsel (in i minsta accessoar), vilket är fullständigt ointressant. Här finns bland annat en sida lång beskrivning av ett set utemöbler, som visserligen var retro, men jag bryr mig faktiskt inte om om armstöden är målade i samma färg som plastbanden i sitsen. Alla karaktärers bakgrund berättas också, i stället för att de själva får visa vilka de är. Händelserna berättas också de otroligt detaljerat och övertydligt, inget lämnas till fantasin. Vilket ju får till följd att inget är speciellt skrämmande. Och tempot blir helt osannolikt långsamt.

Dialogerna känns väldigt konstruerade och krystade. Folk berättar självklarheter hela tiden. Och Hannas blixtförälskelse... jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om den, men för mig är det inte speciellt trovärdigt att en vuxen människa (eller två faktiskt) beter sig på det viset, men det kan ju vara jag som är konstig så det låter jag vara osagt.

Kanske halvvägs in i boken, när alla karaktärer har etablerats och allt berättats noggrant, så ökar tempot tack vare att det detaljerade berättandet upphör (eller tar paus). Plötsligt blir det lite äckligt och otäckt och spännande. Det tar sig ordentligt. Tack vare det lyftet så får boken ett lite högre betyg än vad jag hade tänkt från början.

Karaktärerna är många, väldigt många, det finns nästan lika många poliser som civila. Många av dem är inte intressanta alls för berättelsen och egentligen inte speciellt intressanta överlag. En vecka efter jag läst ut boken kommer jag knappt ihåg en enda av dem.

Lite fundersam blir jag också över fotografier på 1700-talshäxor, så gamla foton finns inte bevarade någonstans i världen.

Det här är ju en debut och jag kan föreställa mig att det är svårt att skära bort en del onödigt, men potentialen finns definitivt där och jag kan tänka mig att läsa mer av Titti Guldstrand om hon släpper någon mer skräckroman.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 2.9 (beräknat på 10 betyg).
På Goodreads hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bida sin tid: Annika Koldenius, Läsa & Lyssna och Kulturbloggen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Metro 2033" av Dmitrij Gluchovskij

Genre: Science fiction
Antal sidor: 453
Originalspråk: Ryska
Originaltitel: Метро 2033
Översättare: Ola Wallin
Serie: Metro 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 augusti 2014






Första meningen: "Vad var det? Artiom, gå och se efter!"

Baksidetext
Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.

En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

Min kommentar
I min ungdom var jag väldigt svag för gamla ryska klassiker. Vad det var som klickade med mig vet jag inte, men minsann, det är fortfarande likadant.

Boken börjar lite småsegt, det är väldigt mycket som ska etableras i början; karaktärer, miljö, tunnelbanestationer och inte minst vad det egentligen är som hänt. Och varför. Det är inte tråkigt, men lite segt. Det som jag kännetecknar som rysk litteratur är högst närvarande. Det är många och långa filosofiska monologer, det är mörkt och febrigt, nästan som i en feber(mar)dröm. Det är härligt att se att allt är sig likt.

Artioms vandring (som man kan följa på kartan längst bak i boken) tar oss med på en resa genom en liten minivärld, där alla möjliga och omöjliga ideologier och -ismer finns representerade. Mänskligheten är sig precis lik och har inte ändrats ett enda dugg, kärnvapenkrig eller ej. Artiom möter hela tiden nya människor som hjälper honom vidare, vilket nästan får mig att känna det som att jag befinner mig i ett spel där man hela tiden går vidare till nästa nivå. Förutsatt att man gjort rätt saker. På vägen får vi en inblick i vad människor är beredda att göra för att överleva och det är rätt så intressant att fundera över. Man kan säga att inte alla personer Artiom möter visar mänskligheten från sin bästa sida. Miljön är så otroligt deprimerande och beskrivs så väl att jag är väldigt glad att jag läste boken mitt i högsommaren. Det är tillräckligt klaustrofobiskt att föreställa sig de där mörka, läskiga tunnlarna när det är ljust och soligt ute.

Slutet är lite märkligt och jag kan nog tycka att det blev lite väl mycket där, men jag gillar att det är lite öppet. En del saker får jag inte riktigt ihop. Jag är ingen biolog och har ingen som helst aning om vilka eventuella effekter radioaktivitet kan ha på djur och människor, eller hur lång tid det skulle ta för mutationer att uppträda, men visst borde det väl i alla fall ta minst en generation för mindre förändringar? Och betydligt längre tid för större?

En positiv sak är i alla fall att det inte finns några som helst åsikter eller pekpinnar i boken. Allt bara beskrivs (inte speciellt) kort och koncist. Jag får dra vilka slutsatser jag vill.

Det är väldigt svårt att sätta ett betyg och den kunde fått ett högre om det inte vore för alla monologer, men det är ju samtidigt det som gör den rysk. Jag kommer förmodligen inte att läsa Metro 2034, men när Metro 2033 kommer som film, då ska jag se den. Jag är bergsäker på att den blir lysande.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1. På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt. Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Metro 2033: Lotten, PocketBlogg och Bokfetischist.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Himmelsdalen" av Marie Hermanson

Genre: Thriller
Antal sidor: 387
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juli 2014






Första meningen: När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet.

Baksidetext
Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut. Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?

Svenske Daniel kommer till Himmelsdalen för att besöka sin tvillingbror Max. Max vill be honom om en tjänst: att byta plats med honom så att han hinner ordna upp lite privata affärer. Daniel ger med sig, och Max ger sig av.

Men kommer inte tillbaka. Daniel förstår att Max är mycket mer manipulativ och farlig än han någonsin har trott. Och det värsta är: så är alla andra i Himmelsdalen också. Den öppna friska dalen är ett fängelse för riktigt sjuka människor, farliga både för sig själva och omvärlden. Och personalen kan han naturligtvis inte övertyga om att han inte är han utan att han är sin bror.

Min kommentar
Otaliga är de bloggar där jag läst positiva saker om Marie Hermanson och hennes böcker. Ändå har hennes Himmelsdalen stått här oläst i drygt två år. Nu är den äntligen läst och jag kan inte påstå att jag är helt såld.

Det här är ju en bok om det klassiska "my evil twin"-dilemmat, ganska hårdraget och tillskruvat. Vilket jag vanligtvis gillar. Mycket. Varför den här boken inte riktigt passar mig vet jag faktiskt inte. Förmodligen beror det på många små saker som sammantaget gör att detta inte klarar att trollbinda mig.

Berättelsen är en aning klaustrofobisk, men inte speciellt spännande, i alla fall inte på nagelbitarnivå. Förmodligen har jag läst och sett för många thrillers för vad som var på gång och vad Himmelsdalen var för ställe var ganska uppenbart. Där var inget som överraskade mig. Det enda som jag var lite nyfiken på var hur, inte om, Daniel skulle komma därifrån. Slutet överraskade mig lite, men på ett negativt sätt. Det kändes som en smålöjlig lösning, lite som att författaren målat in sig i ett hörn och behövde hitta på något för att lösa problemet. Någon annan, bättre, utväg kan jag dock inte komma på. Inte när man väl sitter där i hörnet.

Jag ska inte klaga på trovärdigheten, detta är ju trots allt en roman och min toleranströskel kan vara ganska hög. Om det handlar om små detaljer. Här tycker jag nog att det tyvärr är ganska stora saker som jag inte tycker fungerar. Här kan det komma lite spoilers, men de flesta har väl ändå läst den här boken redan. Nu var visserligen en del av forskarna psykopater också, men inte alla och jag finner det nästan omöjligt att tro att de som var friska inte skulle kolla upp Daniels historia. En historia som skulle vara väldigt lätt att bekräfta eller avvisa. Lite svårt har jag också att köpa att Daniel finner sig i situationen så snabbt som han gör. Efter bara några dagar verkar han känna sig som hemma.

Temat är väldigt intressant, men jag tycker att spänningen slarvas bort lite med tafflig dialog och lite platta karaktärer. Jag brukar inte klaga på sådana här saker, men det var nog helt enkelt för många saker som störde mig, lite som några sandkorn i ett kugghjul. Det gnisslar och gör att maskineriet inte går felfritt. Kanske skär det sig till slut.

Om det blir fler böcker av Marie Hermanson? Ja, jag brukar ge en författare två chanser om den första inte blir en katastrof, så det kan nog tänkas bli en bok till.

Boktipsets estimerade betyg var 4.3. På Goodreads hade den 3.41 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Himmelsdalen: med näsan i en bok, PocketBlogg och Bokblomma.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Labyrinten" av Kate Mosse

Genre: Drama
Antal sidor: 620
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Labyrinth
Översättare: Ulrika Jannert Kallenberg
Serie: Languedoc 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 maj 2014






Första meningen: En enda blodstrimma rinner långsamt längs den bleka undersidan av armen, en röd söm på en vit ärm.

Baksidetext
I juli 1209 får en sjuttonårig flicka en underlig bok i gåva av sin far. Han hävdar att boken rymmer den heliga Graalens tvåtusenåriga hemlighet. Fastän Alaïs inte lyckas tyda de främmande orden och tecknen på boksidorna, förstår hon att hennes livsuppgift blir att bevara labyrintens hemlighet och finna ett säkert gömställe för boken.

I juli 2005 hittar Alice Tanner två skelett i en bortglömd grotta i franska Pyrenéerna. Hon förundras över den labyrint som huggits in i grottväggen och inser samtidigt att hon stört friden på en helig plats. En plats som enbart borde finnas i det fördolda. På något vis har Alice blottlagt en fruktansvärd händelse i det förflutna, som samtidigt visar sig vara nyckeln till hennes egen historia.

Min kommentar
För ganska många år sedan så råkade jag köpa Kate Mosses Kryptan och då upptäckte jag att den ingick i en serie där Labyrinten är första delen. Det var alltså bara att försöka hitta den först, vilket jag gjorde till slut. När miniserien plötsligt dök upp på TV så insåg jag att det nog var dags att ta sig an först boken sedan serien.

Min första reaktion är att jag retar mig på alla dessa franska uttryck. På var och varannan sida dyker de upp. Det finns visserligen ett litet "lexikon" i slutet av boken, men långt ifrån allt står med där. Vissa dialoger är också översatta direkt i texten, som om boken inte var tillräckligt tjock ändå. Jag kan ingen franska, har aldrig läst franska i skolan och jag kan följaktligen inte läsa på franska. Det stör mig oerhört mycket när det förekommer utländska fraser och uttryck i en översatt bok. Dum som jag är så förutsätter jag ju naturligtvis att fransmän pratar franska hela tiden, inte bara ibland där det passar att slänga in någon speciell fras. Behöver jag säga att första intrycket inte var speciellt positivt?

Dessvärre fortsätter det. I början reagerar jag bara över något som måste vara en dålig översättning och även dålig korrekturläsning. Många väldigt märkliga meningar och ordvändningar gör att läsflytet förstörs och jag måste ganska ofta läsa om för att överhuvudtaget förstå vad som menas. Efter ytterligare några sidor tycker jag att många formuleringar återkommer väldigt ofta. Många karaktärer tittar sig till exempel i spegeln för att läsaren ska få veta hur de ser ut. En bit in i boken börjar jag också ledsna på alla föreläsningar jag får. Jag förstår att det är mycket research för en sådan här bok, men jag behöver verkligen inte få veta allt om, till exempel, labyrintens historia, ända tillbaka till 1550 f Kr. Allt är så oerhört detaljerat. Dessvärre är det så att när jag får för mycket detaljer så får jag sällan ihop miljöerna eftersom jag inte alls kan se samma sak som författaren.

Inte heller alla händelser får jag ihop. Vid ett tillfälle har en person bakbundna händer, men plötsligt kan h*n använda dem för att dricka vatten. Lite senare har någon stoppat dokument innanför klädseln, vid bröstet. Några meningar efter är de plötsligt i en påse som trasslar in sig i benen. Eller ännu värre, om det inte var samma dokument som menades så hade h*n inte ens kvar det ena, det blev h*n nämligen av med några sidor tidigare. Det här är bara två exempel, det finns tyvärr många fler.

Mot slutet börjar jag fundera på om jag plötsligt hamnat i en fantasy/science fiction bok. Låt mig bara kort säga att det helt enkelt blev för mycket.

Om man gillar historiska romaner med otroligt mycket detaljer och ett språk som är tillkrånglat (andra kanske kallar det poetiskt) så gillar man nog denna. Strax efter jag läst ut boken tittade jag på mini-serien och här hade man tagit bort stora sjok av sidoberättelser. Det gjorde att tempot höjdes och mitt intresse hölls vid liv i sammanlagt tre timmar. Så borde någon gjort med boken också.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. På Goodreads hade den 3.48 i genomsnitt. Jag ger den 2.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Labyrinten: Med näsan i en bok, PocketBlogg och Carolina läser.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Fjäril i koppel" av Zinat Pirzadeh

Genre: Drama
Antal sidor: 287
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 april 2014






Första meningen: Den magra flickkroppen sveptes i en vit handduk och lyftes bort från den vilt skrikande modern.

Baksidetext
I Teheran befinner sig en ung kvinna. Under en natt ska hon fatta sitt livs största beslut, det som kommer att förändra hela hennes tillvaro och påverka många människors liv. I väntan på gryningen blickar hon tillbaka och funderar över den flicka som hon en gång var.

För länge sedan kom Shirins farfar vandrande över gränsen från Sovjetunionen till den lilla staden Chalos vid Kaspiska havet. Han blev kär i stadens längsta flicka och bestämde sig för att stanna för gott. Runt farmor och farfars vackra hus samlas släkten, farbror Abbas med affärssinne, farbror Babak som får kvinnorna på fall och den vackra men ogifta faster Mahasti. Och förstås Shirin och hennes familj. Hon är den enda dottern bland fem syskon, men minst lika modig som sina bröder och fylld av äventyrslust. Det försätter henne i svårigheter och för med sig fantastiska upplevelser. Som liten flicka iakttar hon och lyssnar på tanterna som skvallrar om Farah Diba i farmors kök och kvinnorna som gör upp äktenskapsaffärer i badhuset.

Före revolutionen är livet förhållandevis enkelt, men med revolutionen kommer mörkret och Shirins hjärta härdas av allt som sker omkring henne.

Min kommentar
Jag vet inte när jag första gången fick ögonen på den här boken, men jag lockades nog av både titel och omslag. Och av det faktum att författaren är något så ovanligt som en kvinnlig svensk ståuppare. Den här boken är ingen självbiografi, men den ska ha likheter med Zinats uppväxt.

Det här är en bok som är så fasansfull och gripande att den nästan är omöjlig att lägga ifrån sig. Turligt nog var den, trots sitt tunga ämne, väldigt snabb- och lättläst. Jag blev trollbunden från första sidan och att läsa om lilla Shirins uppväxt är som en ljuv saga. Visst finns det lite smolk i bägaren, men i stort sett är det en perfekt barndom. Tills hon blir kvinna och shahen störtas. Det spelar ingen roll om bara hälften är sant, då är det ändå tillräckligt illa. Berättandet sker i en väldigt rapporterande stil, elände nämns som i förbigående och här finns ingen sentimentalitet eller "tycka synd om". I stället finns det värme och humor. Jag gillar det, det berör mig mer på det viset. Det är en väldigt otäck underton genom hela boken, det känns som att jag bara väntar på katastrofen.

Enda gången jag egentligen märker av någon personlig åsikt i boken är när Shirin, precis som jag, undrar varför det heter hedersmord. Heder har inget alls med det att göra. Det borde heta skammord. Tycker både Shirin och jag.

I början är jag lite lätt förvirrad över de för mig invecklade släktförhållandena, det är många farbröder, syskon och far- och morföräldrar och jag får inte riktigt rätt på dem. Det gör inget i det stora hela, man förstår ändå, men jag har väldigt svårt att hålla ordning på stora släkter. Alla dessa karaktärer tecknas personligt och kärleksfullt. Jag är speciellt förtjust i Shirins mormor, hon är en riktig supertant som inte räds något eller någon. Det är förmodligen hon som smittat Shirin med en egen vilja och känsla för rätt och fel.

Slutet är lite abrupt och man får inga svar, men jag läste på flera ställen att detta ska bli en trilogi. Om det är sant vet jag inte, men jag hoppas det. Jag vill läsa mer om Shirin. Och mormor. Vi är inte klara med varandra än, inte på långa vägar.

Boktipsets estimerade betyg var 3.6. På Goodreads hade den 3.85 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Fjäril i koppel: C.R.M. Nilsson, Lotten och enligt O.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Främlingen i huset" av Sarah Waters

Genre: Skräck
Antal sidor: 523
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The little stranger
Översättare: Ylva Mörk
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 mars 2014






Första meningen: Första gången jag såg Hundreds Hall var jag tio år.

Baksidetext
Ute på landsbygden i Warwickshire ligger Hundreds Hall, omgiven av parker och trädgårdar. En gång en av de största och mest imponerande georgianska byggnaderna i trakten, och den välbärgade familjen Ayres hem i över tvåhundra år.

Men tiden har gått hårt åt både Hundreds Hall och familjens förmögenhet. När doktor Faraday, en av läkarna i det lilla samhället, kallas dit strax efter andra världskrigets slut för att se till en patient, är det ett gods i förfall som möter honom. Ogräs har tagit över de tidigare så välskötta trädgårdarna, murbruket har lossnat från fasaden och den vackra interiör som gjorde ett outplånligt intryck på honom under ett besök som barn är fuktskadad och på väg att falla sönder.

Nya vindar blåser över England, och de kvarvarande medlemmarna av familjen Ayres, mor, son och dotter, som varit vana vid ett obekymrat liv i de finaste av kretsar, tvingas nu förtvivlat kämpa för att få godset på fötter igen. Men är det bara ekonomiska svårigheter som har drabbat familjen, eller är det något mycket mer olycksbådande som kastar sin mörka skugga över Hundreds Hall?

Min kommentar
Många har läst denna och väldigt många har älskat och tokhyllat. Och vem är jag att motstå en bok som beskrivs som en spökhistoria i ett gammalt, fallfärdigt stort hus på engelska landsbygden?

Jag kom en bra bit i boken utan att det egentligen hänt något mystiskt, men känslan finns där redan från början. En härlig mörk och skum stämning i det spöklika, förfallna huset. Det gör hon bra Waters. Man får lära känna familjen, som med alla medel försöker leva kvar i det stolta förflutna, då de var rika, fina och bättre än alla andra. Tiderna vill dock något annat. Och huset också, vad det verkar.

Huset är den faktiska huvudpersonen i den här historien, men den berättas av doktor Faraday. Den här landsortsläkaren är en osedvanlig osympatisk person, som avfärdar allt som han inte kan förstå som vanföreställningar och masspsykos. Något som tydligen ofta drabbar kvinnor, som inte har någon man som tar hand om dem. Faraday behandlar kvinnor som hysteriska, mindre vetande varelser som inte förstår sitt eget bästa. Det här sättet att se på saker och ting gör att läkaren reagerar konstigt och ologiskt på allt som händer. Jag försöker verkligen sätta på mig 40-talsglasögon, men det känns jobbigt med synsättet att en ful kvinna inte är något värd och att hennes enda uppgift här i livet är att behaga en man.

Miljöbeskrivningarna är perfekt avvägda, varken för mycket eller för lite. Det är faktiskt till och med så att man riktigt kan se och känna det där huset förfalla mer och mer, jag känner lukter och hör ljud. Språket känns lika gammalmodigt som tiden då boken utspelar sig, så det blir inga störningsmoment där, allt hänger ihop och bildar en enhet.

Speciellt spöklikt eller otäckt blev det dock aldrig, förutom ett tag runt mitten i boken, då hände det en del som faktiskt gav mig lite rysningar, men stämningen i hela boken är ändå lite lagom mystisk. Strax efter de här otäcka händelserna någonstans i mitten så blev det lite trist och segt ett tag, för att sedan komma till en slutspurt.

Slutspurten ja, den skulle jag vilja diskutera. Vad hände egentligen? Var det ett spöke? Var hela familjen galen? Var det huset? Jag älskar öppna slut där man inte får allt serverat, utan man kan göra sin egen tolkning. Och visst har jag gjort det.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. På Goodreads hade den 3.47 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Främlingen i huset: hyllan, Lingonhjärta och Fiktiviteter.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Osynlig" av Paul Auster

Genre: Drama
Antal sidor: 315
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Invisible
Översättare: Ulla Roseen
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 februari 2014






Första meningen: Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967.

Baksidetext
Året är 1967. Tjugoårige Adam Walker studerar vid Columbia University i New York och drömmer om ett liv som poet, när han möter den enigmatiske europén Rudolf Born och dennes förförande, men tystlåtna, flickvän Margot. De kommer med ett oemotståndligt erbjudande och plötsligt finner sig Walker indragen i ett passionerat triangeldrama som får våldsamma konsekvenser.

Fyrtio år senare hamnar Walkers berättelse i händerna på en gammal studentkamrat som numera är författare. Han försöker finna ett mönster i de slumpartade incidenter som kom att förändra Walkers framtid för alltid. Det leder honom både till kärlekens och misärens Paris och till grymheten personifierad i Karibiska havet.

Min kommentar
Många är de som hyllat Paul Auster och som jag minns det så var han väldigt i ropet ungefär när jag började bokblogga. Naturligtvis blev jag nyfiken, speciellt när jag sedan upptäckte att det var många som inte gillade honom också. I alla fall så hittade jag den här boken på bokrean för två år sedan och nu är den läst. Och jag sällar mig inte till hyllningskören.

Det första jag stöter på som retar upp mig rejält är avsaknaden av talstreck, dubbelfnuttar (ja, de heter så i mitt yrke) eller vad som helst som indikerar att två människor pratar med varandra. Allt är bara en enda textmassa. Ibland får jag stanna upp och räkna efter vem som säger vad, för det framgår så klart inte heller. Det finns inte heller speciellt många naturliga avbrott i all text, inga nya stycken och så gott som ingen kapitelindelning, det gör att jag ofta slutar läsa tidigare än jag egentligen behöver, bara för att kunna sluta på ett bra ställe.

Man kan säga att boken består av fyra delar. Den första handlar om Adam våren 1967 och den berättas i första person. Andra delen handlar om Adam sommaren 1967 och berättas i andra person. Tredje delen handlar om Adam hösten 1967 och berättas i... japp, tredje person. Fjärde delen är dagboksanteckningar av en annan karaktär och handlar om 2002. Mellan delarna finns det lite mellanspel som berättas utifrån ännu en annan karaktär. Jag ska ju erkänna och säga att jag verkligen gillar dispositionen och sättet att byta perspektiv, det känns intressant. Men det är också egentligen det enda jag tycker är intressant i den här boken. Det kan vara så att det är jag som är avtrubbad, men hela berättelsen känns som en axelryckning. Det är bara en massa, mer eller mindre, groteska och absurda händelser som staplas på varandra. Inga känslor. Det är lite som att sitta och titta på något i en kikare, på väldigt långt avstånd.

Jag är väldigt tveksam till att det blir fler böcker av Auster för mig och jag är rädd för att denna får lova att flytta hemifrån också.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Osynlig: textanvisning, The book pond och Två träd i en bokskog.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.