Bok: En liten droppe blod av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: En liten droppe blod
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 januari 2026




Första meningen: Som så många andra, skulle det visa sig, lärde jag känna dem först i döden.

Baksidetext
Dödsfallet i Sönnerskog inträffar i mars 2023 och enligt polisen Vidar Jörgensson rör det sig om ett självmord. Men är det verkligen så? Författaren Johan Oskarsson var en bräcklig själ, men det finns också tecken på att någon ville tysta honom. Sökandet efter en sanningen leder ner i den svenska historiens havsmörker, till 1950-talet, till stora hemligheter och farliga lojaliteter. Till gåtan Ingrid Klinga.

Min kommentar
Turen hade kommit till den senaste delen i Hallandssviten, En liten droppe blod, och jag undrar jag om inte det här också är den sista. Jag tycker egentligen inte att den här boken riktigt hör hemma i Hallandssviten. Det är ytterst lite vi uppehåller oss i de trakterna och sympatiske Vidar dyker bara upp emellanåt.

Personligen så förväntade jag mig den vanliga, och fantastiska, stämningen och känslan som finns i Christoffer Carlssons böcker om hembygden. Det jag fick var en bok som utspelar sig i Uppsala. Inte nog med det. Alltihop blev lite av en spionthriller. Blev det dåligt då? Nej, inte på något sätt. Det blev fantastiskt bra. Bara inte vad jag förväntade mig. Det är tur att han är en så skicklig författare så att han kommer undan med detta. Men nöjd är jag trots allt inte.

Boken börjar, mer eller mindre, med något som polisen anser vara ett självmord. Sedan vecklar en snårig historia ut sig, lite som en lök, och blir något helt annat. Så fort man har pillat av ett lager så dyker det upp ännu ett. Allt sammantaget så kunde det så lätt ha blivit komplicerat och svårt att hänga med i alla turer, men han sköter det så bra. Jag kan inte låta bli att fundera över om den här historien är sann. Så verkligt och bra är det. Och det blir nästan lite meta.

För mig är det obegripligt hur karln gör. Här är så många ingredienser som jag inte alls gillar och då alldeles särskilt alla dessa tidshopp (boken utspelar sig 2023-24 och 1958-59). Sådana brukar få mig väldigt fientligt inställd. Det hoppar fram och tillbaka lite slumpmässigt och ganska ofta utan att berätta när eller var man är. Jag inte bara köper det. Jag är helt såld.

En hel del klurade jag ut på egen hand, som vem den namnlöse författaren var. Det förstod jag redan i andra delen. Vem som dödade vem tyckte jag att jag hade en idé om, men andra händelser motsade det. Det jag först tänkte var trots det rätt. En karaktär undrade jag över meningen med. Så mycket vet jag att Christoffer Carlsson stoppar inte in karaktärer som inte har någon mening. Allt fick sin förklaring. I övrigt så stod twisterna som spön i backen mot slutet, när allt skulle knytas ihop. Så oerhört snyggt.

Länge grunnade jag på vilket betyg En liten droppe blod skulle få. Jag gillar ju verkligen när en bok sätter myror i huvudet på mig och jag kommer nog att fundera över den här berättelsen många gånger ett bra tag. Eftersom jag fortfarande tycker att Brinn mig en sol är den bästa i serien så kunde inte En liten droppe blod få full pott. Den får samma.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 396 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En liten droppe blod: Lottens bokblogg, enligt O och Tankar från en samlares hjärna

Bok: Levande och döda av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Levande och döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 februari 2025




Första meningen: Hon trodde på sanningen, kanske sanningen till vilket pris som helst.

Baksidetext
Det var någon som ville ta död på pojkarna från Skavböke. Så sa man i trakten, efteråt.

1990-talet går mot sitt slut och en grupp pojkar är på väg att ta klivet ut i vuxenlivet. Men så inträffar någonting, och en av dem bestämmer sig för att lämna bygden, en annan hittas ihjälslagen och snart mister ännu en livet. Poliserna som försöker förstå hur allting hänger ihop återvänder ständigt till två namn: Sander Eriksson och Killian Persson.

En het julidag mer än tjugo år senare sker ett nytt mord och återigen har det blivit farligt därute i Skavböke. Porten mellan de levande och döda har öppnats.

Min kommentar
Turen hade då kommit till Levande och döda, tredje delen i Hallandssviten, som tydligen var tänkt att bli den sista. Nu vet vi ju att det inte är så, fjärde delen. En liten droppe blod, släpptes i veckan.

Serien kallas fristående och för en gångs skull så håller jag med. Böckerna har egentligen inget alls med varandra att göra, förutom geografiskt område och polisen Vidar, som dyker upp i varje bok. De verkar vara lite i kronologisk ordning, för denna utspelar sig 1999, gör ett litet nedslag i 2002 och nutiden utspelar sig 2022.

Personligen så tycker jag att då-tråden är mest intressant. Där bränner det till ordentligt, både vad gäller karaktärer, relationer och miljö. Nu-tråden är mest självömkande navelskåderier, upplever jag det som, och som alltid passar det mig väldigt dåligt. Eventuellt så ledsnar jag också på alla vändningar och turer, för sådana finns det en helt osannolik mängd av. Lite förvånad blir jag också över polisens alla gissningar. Jobbar de verkligen så?

Stämningen är som vanligt helt perfekt skildrad, hur det är att leva i ett litet samhälle där alla känner alla. Och alla lägger sig i vad alla gör. Vad skuld och hemligheter kan få för följder i ett liv. Hur utlämnad man faktiskt är. Jag är ganska glad att jag kom ifrån mitt eget lilla samhälle. Tyvärr så tycker jag att vägen mot upplösningen, i nutiden, blir för omständlig. Det är på tok för många sidor som inte på något sätt för handlingen framåt. Och slutet, ja, det ger mig lite Hollywoodslut-vibbar.

Vidar är det alltid kul att få träffa igen, men jag tycker att han fick för lite utrymme. Visst brukar han få mer plats? Den gamla kollegan, Siri, eller vad man ska kalla henne, var lite knepig. Jag förstod nog inte henne eller hennes beslut. Det hon gör, eller kanske snarare inte gör. Hon verkade ju vara en bra polis, med bra instinkter.

Den här Hallandssviten är inte deckare, i egentlig mening. Poliserna och deras arbete är bara i bakgrunden. Det viktiga är de vanliga människorna och deras relationer. Hur de förhåller sig till och påverkar varandra. Jag vet inte om jag vill kalla det för ungdomlig vänskap, för mig kändes det mer som medberoende. Vilket väl i och för sig är väldigt trovärdigt för i egentlig mening så är det väl så. I alla fall, jag skulle vilja rekommendera hela sviten till alla som envist hävdar att de inte läser deckare.

När boken är slut så är jag inte helt säker på vem som egentligen dödade vem. Dagen efter utläsning så minns jag det i alla fall inte. Detta är faktiskt en av styrkorna när det gäller de här böckerna. Vi får inte riktigt alla svar, entydigt. Just i det här fallet så har jag nog svårt att tro att det hade kunnat fungera. Både det att hålla något av den här digniteten hemligt så länge och det att hålla sig utanför samhället så länge. Möjligt är det säkert, men jag tror inte att det är särskilt sannolikt att man lyckas.

Jag vill inte gärna säga att jag blev besviken på Levande och döda, men jag tycker inte att den är i samma klass som de tidigare två. I andra halvan, nutiden, så är boken inte speciellt spännande och ganska händelselös. Räddningen är då-tråden. Allt eventuellt negativt jag har skrivit här ovanför gäller endast delen som utspelar sig i nutid.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 675 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Levande och döda: Lottens bokblogg, enligt O och Tankar från en samlares hjärna

Bok: Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Brinn mig en sol
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 januari 2025




Första meningen: Det var sommaren då Evy Carlén blev mycket sjuk, förstod att hon snart skulle dö och anförtrodde mig att hon visste vad som hade hänt Sven Jörgensson och hans son Vidar däruppe i Tiarp.

Baksidetext
I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.

För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien – varför skriver han?

Min kommentar
Brinn mig en sol planerade jag in sist i januari så att den skulle läsas under läsretreaten i Varberg. Det tyckte jag kunde vara lämpligt, eftersom jag då hade befunnit mig, åtminstone, i rätt landskap. Nu blev det inte så, i stället läste jag ut den samma dag som jag anlände till Varberg. Det var helt enkelt omöjligt att dra ut på det hela.

Förra våren gjorde jag ett besök i trakterna av Marbäck så jag såg tydligt miljön framför mig. Till och med så bodde jag på Tallhöjdens värdshus, där de var och åt en gång i boken. Här handlar det om en författare, vars föräldrar hette Carlsson i efternamn, som flyttar hem till barndomshemmet i närheten av Toftasjön. Huset var gult. Och nu undrar jag, har jag inte läst någonstans att Christoffer Carlsson växte upp i ett gult hus i närheten av Toftasjön? Jag tror dock inte att historien är biografisk, men jag kan tänka mig att mycket är hämtat från verkligheten.

En väldigt bra sak med den här berättelsen, som jag uppskattar oerhört mycket, är att trots att allt utspelar sig under lång tid så sker allt, i stort sett, kronologiskt. Ramberättelsen utspelar sig 2019, där ungefär en tredjedel av boken har sin handling. Dessa kapitel ligger först och sist. Inte mitt i. Inte samtidigt. Efter inledningen hoppar vi tillbaka till 1986 och går sedan framåt, med nedslag 1988 och 1991. Helt skilt åt.

Vidar är huvudperson även i den här boken och jo, det blir lite rörigt i mitt huvud när jag börjar fundera på vad man fick veta om honom i förra delen, som utspelar sig 1994, 2004 och 2017. Vilket ju betyder att nutiden ligger senare i den här andra boken, men allt annat är tidigare. Jag bestämde mig för att sluta grunna över det, för det har jag inget som helst minne av.

Karaktärerna är inte speciellt många och de är helt vanliga människor, med både bra och dåliga sidor. Jag får verkligen känna karaktärernas känslor, som skuld, ånger, förväntningar på sig själv och på andra. Det är helt omöjligt för mig att gilla det somliga av dem gör, men jag kan helt klart förstå det. Eftersom jag förstår deras drivkrafter. Här handlar det då mycket om hur brott påverkar alla, egentligen, och hur hemligheter har en förmåga att fräta sönder en inifrån. Det finns mycket att fundera på och förfasas av. Mest hur man man lever vidare med vetskapen att det man har undanhållit har kostat en oskyldig livet.

Tempot är riktigt långsamt, men det ska absolut inte förväxlas med tråkigt. Personligen så tycker jag att tempot passar perfekt med hela stämningen, men framför allt så är detta ingen action utan mycket mer psykologi och relationer. Jag gillar när man lägger in stora verkliga händelser i en fiktiv berättelse. För oss som var med så blir det en extra knorr och här handlar det om mordet på Olof Palme. Precis så där var det, då när det hände något med den svenska folksjälen. Något som inte kunde återställas, varken förr eller senare.

För det mesta så är det ovisst, när det gäller gärningsperson. Dock förstod jag ganska snart hur det låg till med vissa saker, som David Linder. Annat anade jag inte ens förrän det avslöjades. Jag uppskattar det och för mig betyder det att man har skrivit en riktigt bra berättelse. En som har så mycket mer än en kriminalgåta.

Jag bara älskar Christoffer Carlssons böcker som utspelar sig i hans gamla hembygd, som Brinn mig en sol gör. Det blir en speciell stämning och känsla, det liksom vibrerar. Jag tycker att vi ska skapa en ny genre - roman om ett brott - där det inte är brottet som står i fokus, utan människorna. Jag vet flera författare vars böcker kvalar in där. Christoffer Carlsson är en av dem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 4 329 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Brinn mig en sol: Lottens bokblogg, enligt O och Stories from the city, stories from the sea

Bok: Järtecken av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Järtecken
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 425
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 1
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 april 2024




Första meningen: Man säger att döden tar en.

Baksidetext
En novembernatt 1994 begås ett mord i utkanten av den halländska byn Marbäck. Den skyldige identifieras snart. Han döms och allt ställs till rätta. Men brottet skapar ringar på vattnet. Genom tiden gör det små och stora avtryck i människors liv. Frågetecken uppstår: Vad var det egentligen som hände däruppe i Marbäcksskogen?

Och så är det Isak, pojken med järtecknet i sig, som fruktar att han en dag ska göra något förfärligt.

Min kommentar
Väldigt länge har jag gått och klämt på Järtecken. Min förhoppning var nämligen att jag skulle läsa den under ett besök i Simlångsdalen, så nära Marbäck man kan hitta ett ställe att bo på. Lika länge så stod sambon emot mitt tjat, men plötsligt, tidigt i våras, så gav han med sig och det bokades ett en hotellweekend. Då var den boken en självklar reskamrat.

Det här är ingen gängse deckare, utan, precis som det står på försättsbladet, en roman om ett brott. Stämningsmässigt påminner den om Den enögda kaninen, som jag fortfarande håller som hans bästa. Denna ligger dock inte långt efter. I mitt tycke så är Christoffer Carlsson som allra bäst när han skriver om sin hemtrakt. Det blir en extra nerv och det känns så äkta och genuint. Och insiktsfullt. Allt känns väldigt nära.

Miljöbeskrivningarna är fantastiska och får ta precis den plats som behövs. Visst spelar det alldeles säkert att jag var på plats under läsningen och det var speciellt att röra sig i samma område som karaktärerna i boken. Det finns nog inget som jag hakar upp mig på. Allt bara flyter. Tempot är långsamt, men vibrerande.

Bymentaliteten är något som jag verkligen kan relatera till. Jag växte själv upp så och vet att det är svårt att slå sig fri från de förutfattade meningar som alla har om alla andra. Om man nu bryr sig om vad andra tycker och låter andra definiera vem man är. Tänk vad andras oförsiktiga kommentarer kan ställa till, speciellt när det handlar om barn.

Här är det inte brottet eller vem som gjorde det som är det viktiga. Det handlar mer om hur närstående till den fällde drabbas av brottet. Ja, hela samhället faktiskt. Jag hoppas verkligen att bevis, eller bristen på dem, är viktigare vid fällande av en brottsling, men egentligen så vet jag nog bättre än så. Poliser som jobbar/tänker på det sätt som alla utom Vidar gör borde få sparken.

Boken är uppdelad i tre delar, där varje del utspelar sig under en viss tid (med början under 1994, 2004 och 2017). Jag skulle säga att uppdelningen är föredömlig. Här har en del författare något att lära. Det finns inget hoppande fram och tillbaka. Verkliga stora och viktiga händelser får också vara med, som stormen Gudrun och tsunamikatastrofen. Det gör alltid så att den uppdiktad historia känns mer sann.

Järtecken är en riktigt tragisk berättelse och faktum är att jag skulle vilja sätta den i händerna på alla som fryner åt hela genren "deckare". Precis som med vanliga romaner så finns det bra och så finns det dåliga deckare. Detta är en av de bra. Oavsett vilken genre du vill placera den i.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 1 328 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Järtecken: Lottens bokblogg, enligt O och Litteraturkvalster & småtankar