Fullbordad utmaning #7

Redan 7 oktober blev boktolvan för 2013 slutförd. Det kändes riktigt bra det.

Detta är tredje året som jag kört den här utmaningen, som kläcktes av enligt O. Den går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler nya författare. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Av de här tolv kommer jag med all säkerhet att fortsätta läsa sju, vilket gör 58%. Det får man väl anse vara ett bra resultat. I år blev det ingen fullpoängare i boktolvan, men Niceville fick i alla fall 4.5. Annars var det ganska spridda betyg, allt från 2 till 4.5 och genomsnittet blev 3.5.

"De fattiga i Łódź" av Steve Sem-Sandberg

Genre: Drama
Antal sidor: 642
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 oktober 2013






Första meningen: Det hade varit den dag, för evigt inpräglad i gettots minne, då Ordföranden inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta gettots barn och åldringar gå.

Baksidetext
En roman om det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz, och om dess av nazisterna utsedde ledare, Chaim Rumkowski, och hans svårutredda, mycket tvetydiga roll i förintelsen av de polska judarna. Särskilt hans förhållande till barnen i gettot är komplicerat.

Det är en roman om livet i den avspärrade stadsdelen, om den påbjudna tyska kadaverdisciplinen, det mördande slavarbetet, svältdöden och de utsiktslösa flyktförsöken men också, paradoxalt nog, om överlevnadskonst och livsvilja, som t ex framväxten av den kollektiva, så småningom listigt subversiva Getto-Krönikan, som varit författarens viktigaste källa, och om hur transporterna till de för de bortforslade till en början okända förintelselägren vidtar tills gettot med dess ursprungligen 250 000 innevånare tömts.

Min kommentar
Den här boken har stått länge och samlat damm i min hylla och det är ungefär lika svårt att skriva det här inlägget som det var att börja läsa den.

Det är en diger bok det här, både bokstavlig och bildligt. I slutet av boken finns det en lista över persongalleriet, en ordlista och en karta. Ordlistan behövdes verkligen, då vare sig min jiddisch, tyska eller polska är speciellt bra. Dessvärre finns inte alla ord och uttryck med där, för det mesta framgår dock betydelsen av sammanhanget, men när jag läser en bok på svenska så vill jag att den ska vara på svenska, i synnerhet när främmande ord blandas in bara ibland och utan synbar anledning. Det stör min läsning när jag måste stanna upp, bläddra längst bak i boken och leta upp det jag vill ha översatt.

Jag är egentligen inte helt klar över vad jag tycker om den här boken, den har både brister och tillgångar. Jag tycker om att den är berättad så torrt och utan känslor, jag behöver inte någon som berättar hur avskyvärt det som hände var. Jag tror att allt det torra konstaterandet är det som gör att boken överhuvudtaget går att läsa. För det här är alldeles tillräckligt hemskt och jag klarar egentligen bara att läsa i halvtimmespass. Sedan känner jag att jag måste göra något som lyfter humöret lite.

Det jag har svårt för i boken är hoppandet i tid, samma sak berättas ur olika perspektiv, i olika delar av boken och jag får lite svårt att hålla isär vad som redan hänt och vad som inte hänt. Språket upplever jag som lite styltigt och alla dessa "ett hundra" och "elva hundra sju" gjorde mig alldeles tokig (ja, jag vet, men jag var tvungen att fokusera på bagateller). Ibland berättas det i imperfekt och ibland i presens och jag är inte människa att reda ut om det fanns någon mening med det.

Boken är uppdelad i fyra delar och jag tyckte nog bäst om de två första, de två sista blev underliga när det blandades in en hel del (feber)drömmar och det blev mest konstigt. Man får följa ett otal personer och det är riktigt svårt att hålla reda på alla. Detta får man nog se som bokens svaga punkt. Det är när jag får läsa om samma person ett längre tag som alltihop tar tag i mig. Hoppandet fram och tillbaka mellan tider och personer gör det bara rörigt.

Jag förstår vad författaren vill ha sagt med den här boken och jag tycker den är viktig. Huruvida Rumkowski var en hjälte eller en förrädare tänker jag inte ens försöka ta ställning till, men frågan är vad han kunde ha gjort annorlunda. Det är lätt att döma nu, när vi sitter här så rättrådiga och bestörta med facit i hand.

Boktipsets estimerade betyg var 4.4. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De fattiga i Lódz: Pocketblogg, Flygarens bokblogg och Du är vad du läser.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Bländverk" av Thomas Erikson

Genre: Thriller
Antal sidor: 460
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Alex King 1
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 september 2013






Första meningen: Han hade lurat, bedragit och kränkt människor i hela sitt liv.

Baksidetext
Inom loppet av en vecka skjuts två affärsmän till döds i Stockholm. Båda två utsätts för utpressning innan de kallblodigt och offentligt avrättas, av en mördare som inte gör några misstag.

Beteendevetaren Alex King kallas in som vittne, men blir snart inblandad i utredningen. Alex förmåga att läsa beteendemönster och förutse hur människor ska agera blir ett effektivt vapen i polisens händer. Tillsammans med kriminalkommissarie Gabriel Hellmark och inspektör Nina Mander försöker han lägga pussel av de få ledtrådar mördaren har lämnat efter sig. Allt pekar på att de har att göra med en helt ny aktör i den undre världen.

Samtidigt sliter Gabriels bror, journalisten Fredric Hellmark, med ett uppdrag som alltmer glider honom ur händerna. Ingenting är vad det verkar vara och den anonyma uppdragsgivaren skyggar inte för några metoder för att få jobbet gjort i tid. När Fredrics familj blir hotad drivs situationen till sin spets. Det är försent att dra sig ur, och nu kämpar Fredric för sitt och familjens liv - mot en deadline som närmar sig allt snabbare.

Min kommentar
Den här boken har stått länge i hyllan och samlat damm och det är inte för att jag trott att den var dålig. Tvärtom. Varenda människa har ju höjt den till skyarna och det är alltid lite vanskligt att ge sig på en sådan bok. Tyvärr är det ju väldigt sällan som förväntningarna infrias. Det gör de här.

Det första som tilltalar mig i boken är de väldigt korta kapitlen, det gör att i alla fall jag läser lite mer än vad jag tänkt. Och det håller mig också uppe längre på kvällarna än jag egentligen vill. Tempot hade nog varit högt även utan korta kapitel, det börjar snabbt och sedan ökar det. Man slängs rätt in i handlingen. Brutalt.

Jag var lite orolig när jag började läsa, är det något jag avskyr så är det föreläsningar i skönlitteratur. Med tanke på Thomas Eriksons och Alex Kings yrke så tyckte jag att faran var överhängande att råka ut för de där undervisande monologerna. Det var inget jag hade behövt oroa mig för alls. Det sköts riktigt snyggt och naturligt. Dessutom är ju ämnet vansinnigt intressant. Vid några tillfällen kommer jag på mig själv med att mer fundera över vilken färg jag är än hur allt hänger ihop. Till och med samhällskritiken kommer in på ett självklart sätt och det sparkas inte åt alla håll samtidigt.

Det tar ett tag innan jag förstår hur kapitlen om Fredric passar in i tiden, jag blev lite förvirrad ett tag. När jag förstod så väntade jag hela tiden på att det skulle hända, det som en av sidohistorierna handlade om. Det gjorde ju så klart att spänningen steg. Fredric är för övrigt en vansinnigt osympatisk person och jag hade inte klarat mer än tio minuter med honom. Jag vill inte säga att han får vad han förtjänar, men näst intill. Det verkar i alla fall som att han vaknade upp mot slutet.

Och så till punkten som ofta dyker upp hos mig, slarvfel och logiska luckor. Vid ett tillfälle ska Fredric hämtas av en bil. Någon ringer kvart i två och säger att de kommer om en kvart. När bilen kommer får vi veta att de är sena. Resan tar en halvtimme. När de kommer fram till målet får vi veta att klockan är... tada... prick två. Var det en DeLorean de åkte i? Vid ett annat tillfälle är Fredric i ett stort, tomt lagerutrymme. Allt som finns där är en stol. Som plötsligt är två. Det kan tyckas löjligt att hänga upp sig på sådana småsaker, men vissa detaljer etsar sig fast och när de sedan ändras så blir jag förvirrad och måste gå tillbaka och kolla om jag kom ihåg fel. Det stör.

Jag gillar både berättelsen och hur den berättas. Det är osedvanligt grymt och vansinnigt skrämmande. Tyvärr kanske inte helt otrolig, även om det vrids ett par varv extra i bokens värld. Jag är i alla fall glad att jag redan har del två i hyllan.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bländverk: Lotten, Bokstunder och Ljudboksbloggen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den upplysta stigen" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 1
Förlag: Lindelöws
Utgivningsår: (original) 1999 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 september 2013



Första meningen: Den gröna mossan hetsade honom.

Baksidetext
I en uppländsk granskog, tusentals mil från sitt hemland, möter peruanen Enrico Mendoza sitt öde. Lantarbetaren Edvard Risberg hittar honom gömd invid en gran. Fyndet vänder upp och ned på den lilla byn Ramnäs. Vad gjorde den unge mannen där och vem hade anledning att döda honom?

Dådet rubbar bybornas cirklar, polisens efterforskningar väcker gamla hemligheter till liv. För Edvard, en grubblande natur, blir det allt svårare att ta sig samman. Mordet faller likt en skugga över hans familj och tvingar honom att konfronteras med sitt liv och de val han tagit för självklara.

Kjell Erikssons mordgåta är också en roman om landsbygdens förändring och generationernas växlingar. Politiska ideal ställs mot bitter verklighet, nya destruktiva krafter tar vid efter gammal ingroddhet. Skuld och hämnd, men även försoning och förändring, präglar människornas liv.

Min kommentar
Jag är svag för deckarserier. Något som torde stå klart för alla läsare av den här bloggen. Därför blev jag överlycklig när jag hittade en serie på hela tio böcker av en för mig helt okänd författare, Kjell Eriksson. Min vana trogen skaffade jag mig alla böcker i serien innan jag började läsa. En vana som inte alltid har lyckligt slut. Efter att ha läst denna första del så är jag faktiskt lite orolig för hur detta ska bli.

Det första som slår mig är språket, det känns lite svulstigt och pretentiöst, förmodligen kallar andra det för poetiskt. Jag tycker väl att om jag vill läsa poetiskt språk så läser jag poesi. Inte deckare. Jag gillar det inte alls. Ett annat oskick som förekommer är en på tok för frekvent användning av utropstecken. Något som jag oftast upplever är en åldersfråga, att det är vanligare bland yngre, men Kjell Eriksson är äldre än vad jag är.

Ibland känns det som att jag läser en politisk skrift, samhällskritiken flödar och det är kängor åt alla håll. Det sänker tempot, får mig att tappa tråden och gör att det blir väldigt långsamt och trist. Jag hoppas att detta kan sorteras in under "debutsjukan". Karaktärernas tankar antyder massor av saker som aldrig får någon förklaring, vilket får mig att undra om jag missat en bok. Jag känner inte heller att jag kommer huvudpersonen, Ann, in på livet, men tanken är väl att man ska lära känna henne bättre i de efterföljande nio böckerna. Inte heller någon av de andra personerna känns djupa, förutom Edvard, i vars huvud vi befinner oss större delen av boken.

Stämningen i boken är lite flummig, det är svårt att sätta fingret på det, men det känns mystiskt, mörkt och otäckt. Vilket är en bra sak i mina ögon. Det får mig i alla fall att fortsätta läsa den här serien, även om jag inte känner mig speciellt sugen på nästa bok just nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den upplysta stigen: Bokbrus, Boktoka och Tofflan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami

Genre: Drama
Antal sidor: 740
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Nejimaki-dori kuronikuru (ねじまき鳥クロニクル)
Översättare: Eiko Duke, Yukiko Duke
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1995 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 augusti 2013





Första meningen: Jag stod i köket och kokade spaghetti när det ringde.

Baksidetext
Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru.

Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget.

Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.

Min kommentar
Den här boken har stått länge och samlat damm i min bokhylla, mest för att jag helt enkelt varit lite rädd för att börja läsa den. Så många har sagt att den är både märklig och svår och de båda i kombination klarar jag bara inte. Dessbättre hade de fel. Den är bara märklig.

Egentligen blev jag inspirerad av Bokmoster att äntligen ta tag i den här tegelstenen när jag läste om hennes läsning tillsammans med radions bokcirkel. Så jag gjorde helt enkelt likadant. Jag vet inte om bokcirkeln gjorde att jag förstod saker som jag kanske annars inte förstått, men den gjorde definitivt att jag såg vissa saker i ett annat ljus. Det var oerhört intressant att höra de här människorna sätta ord på saker som det undermedvetna redan förstått eller saker som jag helt missat.

Först och främst, huvudpersonen Toru Okada. Vilken otroligt underlig person. Han verkar ha en väldigt märklig egenskap som får okända människor, speciellt kvinnor, att berätta allt för honom. Inklusive intima saker som tarmtömningar och mensvärk. Konversationerna blir helt absurda. En annan lite konstig aspekt är att vi inte alls får veta hur han ser ut och jag får heller ingen bild i huvudet (förutom en snabb glimt av Mr Magoo) och han känns mycket äldre än de 30 som han sägs vara. Toru Okada är fullständigt håglös och menlös, han har inga önskningar och ingen självbevarelsedrift. Hur mycket som än händer honom så reagerar han knappt. Han bara åker med och låter allt hända honom. Lite som man måste göra för att läsa den här boken.

Halvvägs är boken på väg mot ett riktigt högt betyg, men sedan händer något. Eller kanske tvärtom. I alla fall så blir det väldigt segt och allt bara står och stampar, historien drivs inte längre framåt utan mer åt sidan. Det känns lite som ett gummiband som sträcks och sträcks. I det oändliga. En hel del av sidospåren känns som att de bara är med för att påvisa grymheterna som begicks under andra kinesisk-japanska kriget där vi bland annat får oss till livs en osedvanligt grym och grotesk tortyrscen.

Hela boken är full av symbolik och eftersom den japanska kulturen är ganska olik vår här i väst så är det ibland väldigt svårt att tolka allt som sägs och händer. Jag hade behövt hjälp av Den Store Symboltolkaren Robert Langdon här. Generellt kan jag säga att jag ändå tyckte väldigt mycket om det jag läste, det var märkligt men ändå väldigt lättläst. Och minsann, var han inte rolig också, Murakami. Det enda som egentligen krävdes var att man glömde allt som har med logik att göra. Något som gjorde mig glad var också att trots att boken är tjock så är inte persongalleriet som en liten stad.

Slutet är en mindre antiklimax och inga frågor får några svar. Ett annat slut vore otänkbart. Kommer jag att läsa mer Haruki Murakami? Ja, sannerligen, det tror jag nog.

Boktipsets estimerade betyg var 4.6. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Fågeln som vrider upp världen: Bokfetischist, Boktoka och Matildas läshörna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Niceville" av Kathryn Stockett

Genre: Drama
Antal sidor: 471
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The help
Översättare: Dorothee Sporrong
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juli 2013





Första meningen: Mab Mobley föddes tidigt en söndagsmorgon i augusti 1960.

Baksidetext
När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.

Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.

Tillsammans med en annan svart hemhjälp - den egensinniga och smarta Minny - bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.

Min kommentar
Det här är en bok som jag länge sett fram emot att läsa, samtidigt som jag varit lite rädd för att ta mig an den. Jag har nog inte sett ett enda negativt inlägg om Niceville och kände lite press att denna, den måste man ju bara tycka om.

Jag hade inte behövt vara orolig alls. Berättelsen fångade mig från allra första sidan och jag kunde knappt inte få nog av Aibileen, Minny och Skeeter, de tre rösterna som berättar den här otroligt sorgliga, men ändå hoppfulla, historien. Min absoluta favorit är Minny, jag älskar hennes cyniska humor och bitska attityd. Igenkänningsfaktorn är stor. Jag har också det problemet att jag gärna berättar för auktoriteter vad jag egentligen tycker, men i mitt fall så brukar det inte sluta riktigt så dramatiskt som för Minny. När jag läser om vad häxan Hilly gör mot Minny blir jag så frustrerad att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Och Minnys hämnd är ljuvlig.

Det jag tycker är allra bäst med den här boken är att allt berättas med humor och utan någon som helst sentimentalitet, trots allt elände de finner sig i bara för att de måste. För mig går det rätt in under skinnet och in i hjärtat när allt läggs fram som "så här är det, gilla läget". Även de vita kvinnornas liv är ett elände och deras enda uppgift verkar vara att bli gifta. Och att ha rätt vänner, så klart. Inte heller får de säga/tänka/göra (faktiskt får de inte ens vara långa, ha vågigt hår eller ha ambitioner) något som upplevs som "okvinnligt", då blir de utfrysta av vargflocken. Att vara kvinna var inte lätt, att vara en färgad kvinna var att betrakta som ett helvete. Detta var alltså verklighet i ett stort land i väster för bara 60 år sedan.

Den amerikanska dubbelmoralen blir tydlig i det makabra att det samlas in pengar till de stackars fattiga, svarta barnen i Afrika, medan de svarta "hemmavid" inte är vatten värda. För att inte tala om det märkliga att ingen litar på den svarta hemhjälpen (silvret räknas efter putsning), men de vita anförtror det viktigaste de har till dem; sina barn.

Jag vet inte vad mer det finns att säga om Niceville, som inte redan sagts av andra, men om du inte läst den, gör det.

Boktipsets estimerade betyg var 5.0. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Niceville: Malin, Bokbrus och The book pond.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Blodets meridian" av Cormac McCarthy

Genre: Western
Antal sidor: 416
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blood meridian
Översättare: Ulf Gyllenhak
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 1985 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 juni 2013






Första meningen: Se på barnet.

Baksidetext
Det är i mitten av 1800-talet. Ett gäng skalpjägare rör sig i gränstrakterna USA och Mexico. Deras uppdrag är att döda krigförande apacher, men rätt snart ger de sig också på fredliga indianer, mexikanska soldater och egentligen alla som kommer i deras väg. De är anförda av John Joel Glanton, men den som verkligen styr förloppet är den sataniske domaren Holden; en jättelik, blek hårlös man som är besatt av att kartlägga den omgivning han erövrar och förgör.

Cormac McCarthy bygger sin berättelse på en memoarbok av Samuel Chamberlain, som red tillsammans med Glanton och hans gäng. Men författaren har också arbetat med många andra källor och den värld han frammanar är både drömlik och detaljskarp i sin våldsamhet.

Min kommentar
Först vill jag poängtera att är det något jag inte gillar så är det, så kallat, poetiskt språk. För mig är språket ett verktyg, inte ett självändamål. Ordbajseri är något jag överhuvudtaget inte klarar. Med det sagt så kan jag fortsätta med att den här boken är ungefär allt som jag avskyr.

Här finns fullständigt obegriplig dialog, helt utan citationstecken, talstreck och minsta indikation på vem som säger vad. Till råga på allt detta så är en ganska stor del av dialogen på spanska. Jag kan inte ett ord spanska och om jag läser en översatt bok så förutsätter jag att den är just det; översatt. Meningarna är ibland fullständigt obegripliga, bara en massa ord travade på varandra. Och interpunktion. Vad är det? En mening som var kortare än fyra rader gjorde mig överlycklig. Om stort författarskap räknas efter långa, obegripliga meningar utan kommatecken så skulle Ulf Lundell räknas som en av våra allra största författare och här ligger till och med han i lä.

Bara för att ta ett exempel, en mening som återfinns på sida 102 (och faktiskt även 103):

De såg guvernören själv rak i ryggen och formell i sin silkesfodrade tvåhjuliga vagn skramla ut från de dubbla portarna till palatsets innergård och en dag såg de en grupp med kusliga, halvfulla mänskliga varelser rida på oskodda indianponnyer längs gatan, skäggiga, barbariska, klädda i djurskinn som sytts ihop med senor och beväpnade med vapen av alla de möjliga slag, enormt tunga revolvrar och bowieknivar lika stora som huggvärjor och korta två-pipiga gevär med eldrör så stora att man kunde stoppa in tummarna i dem och grannlåten på deras hästar var gjord av människohud och remtyget hade flätats av människohår och smyckats med människotänder och ryttarna hade scapularier eller halsband av torkade och svartnade människoöron och hästarna såg förryckta ut med vild blick och blottade tänder som förvildade hundar och i gruppen red också ett antal halvnakna vildar som raglade i sadeln, farliga, smutsiga, brutala, alltihop var som en invasion från något hedniskt land där de och andra av samma slag levde på människokött.

Den här meningen är absurd på så många sätt och trots sin längd en av de mer lättförståeliga. Jag hade väntat mig så mycket mer, eftersom jag gillade filmerna Vägen och No country for old men, men detta var bara en orgie i våld och långrandiga miljöskildringar. Det är synd, för historien är intressant och ibland glimrade den till, till och med för mig. Men i fortsättningen håller jag mig till filmatiseringarna, även om jag aldrig skulle vilja se just den här filmen.

Boktipsets estimerade betyg var 2.8. Jag ger den 2.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blodets meridian: Fiktiviteter, PocketBlogg och Bokstävlarna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hammarbyserien 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 maj 2013





Första meningen: Den bruna sekelskiftesvillan är ståtlig där den står på toppen av den gräsbevuxna kullen, omgiven av högresta tallar.

Baksidetext
En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.

Min kommentar
Så många har pratat så väl så länge om den här boken och nu var det alltså dags för mig att läsa den. Det var med lite oro som jag började läsningen, men i det stora hela så behövde jag inte vara orolig.

Jag gillade poliserna, allihop och det är befriande att läsa en deckare där inte huvudkaraktären har problem med alkohol, andra droger, relationer eller bara problem med allt möjligt. Nu tyckte jag väl i och för sig att paret Sjöberg blev lite väl puttenuttigt i all sin tomtebolycka, även om de nu hade något som påminde om ett gräl. I stort tycker jag att karaktärerna var bra, de hade både fel och brister, och eftersom detta är första delen i en serie så förmodar jag att vi får lära känna dem bättre i framtiden.

Morden var tydligen särdeles grymma och otäcka, men det var inget som jag som läsare fick ta detaljerad del av, tack och lov. Det räcker så bra med bara lite detaljer. Sidohistorien med Petra tyckte jag nästan mer om än huvudgåtan och jag hoppas verkligen man får följa utvecklingen i det "fallet".

Själva deckargåtan var väldigt förutsägbar, det var uppenbart vem som var mördaren bara några sidor in, trots (övertydliga) villospår, men det gjorde inte så mycket för vägen till upplösningen var ändå intressant. Vi får följa mördarens tankar i dennes dagbok och där får vi veta varför alla måste dö. Jag har ingen aning om det är realistiskt att man kan bli så påverkad av händelser i barndomen, men det räcker väl med att läsa tidningen för att inse att det inte är speciellt otroligt i alla fall.

Då kommer vi till det som nästan alltid finns med i mina små tyckanden; klagomålen. Jag börjar bli så otroligt less på samhällskritiken och den politiska korrektheten i svenska deckare, allt är så tillrättalagt att det blir lite löjligt och jag avskyr verkligen när jag blir skriven på näsan vad som är rätt och fel. Här är så många pekpinnar och kängor åt alla håll att jag bara blir trött. Lite frågande ställer jag mig också till att ingen från den gamla lekskoleklassen minns någonting. Själv har jag en del tydliga minnen därifrån, men kanske är det jag som är konstig då. Och till sist, korkade poliser gör ingen glad, utan att säga för mycket så tror jag det finns vissa tillfällen när poliser inser att det inte är bra att köra med sirenerna på.

När det gäller titeln, som jag hört många klaga på, att den inte har något med boken att göra, så tolkar jag det som att huset där allt började var som ett sagohus, men inuti hände otäcka grejer. Precis som i häxans pepparkakshus. Till syvende och sist, det här var i alla fall så bra att jag redan planerat in del två i läslistan.

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Pepparkakshuset: en bok om dagen, Boktoka och PocketBlogg.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Lämna världen" av Douglas Kennedy

Genre: Drama
Antal sidor: 471
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Leaving the world
Översättare: Eva Haskå
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 maj 2013





Första meningen: Samma dag som jag fyllde tretton år deklarerade jag: "Jag ska aldrig gifta mig och jag ska aldrig skaffa barn."

Baksidetext
När Jane fyllde tretton år svor hon inför sig själv och sina föräldrar att aldrig gifta sig, skaffa barn och leva det dystra liv de valt. Många år senare blir hon oväntat gravid. Långsamt börjar hon öppna sig för tanken på moderskapet, trots sitt tidigare motstånd och det faktum att hennes partner håller på att glida ifrån henne.

Men en rad förödande händelser förändrar hennes liv på ett sätt som hon inte kan kontrollera och aldrig kunde ha förutspått. Hela hennes värld rasar samman, och hon känner sig tvingad att lämna sitt gamla liv som framgångsrik Harvardprofessor bakom sig. Hon säger upp sig från sitt jobb, klipper alla band med vänner och familj och flyttar dit ingen kan hitta henne. I sin nyfunna isolering har hon äntligen lyckats lämna världen.

I samband med en ung flickas försvinnande blir Jane indragen i polisutredningen. Hon är övertygad om hon vet mer om fallet än vad polisen gör, och nu måste hon fatta ett beslut om att antingen fortsätta att hålla sig gömd, eller agera och därmed ge sig till känna.

Min kommentar
Det här är det första jag läser av Douglas Kennedy och jag blev inte besviken. Däremot lite tudelad.

Den här boken var jobbig att läsa av tre skäl. Först och främst rent bokstavligt, det var oerhört liten text och nästan ingen svärta alls. Desto mer svärta var det i berättelsen, vilket är ett annat skäl till att den var jobbig att läsa. Detta kan mycket väl vara det mest deprimerande jag läst och jag har läst mycket ledsamt i mitt liv. Det tredje skälet till att det gick lite tungt var de långa kapitlen och de var inte bara långa, de hade inga naturliga stopp inne i sig heller, som till exempel nya stycken. Bara oändligt långa textstycken. Det gör i alla fall så att jag inte börjar läsa på ett nytt kapitel när det snart är dags att sova.

Huvudpersonen Jane är en naiv och godtrogen flicka/kvinna och det gör att hon flera gånger råkar illa ut. Men lär hon sig något av det? Nej, det vill jag inte påstå. Den ena omvälvande händelsen efter den andra drabbar henne och efter att det värsta tänkbara hänt henne bestämmer hon sig för att dra sig undan, lämna världen. Det går kanske inte riktigt så bra som hon har tänkt sig. Medan tiden går upptäcker hon att hon faktiskt inte är den enda i hela världen som drabbats av elände. Det spelar ingen roll vilka hemskheter som hänt dig det finns alltid någon som haft det lika illa eller värre och många av dem kämpar vidare ändå. För visst är det väl så att man inte kan lämna världen med mindre än att man är död? Den tränger sig alltid på.

Det finns egentligen bara två saker som jag stör mig på/inte tycker så mycket om. Den ena är att det var kanske lite väl segt där i mitten, men det var överkomligt. Dock kunde boken med fördel ha kortats av lite. Den andra saken, som var mycket, mycket värre, var den underliga deckarhistorien som detta drama plötsligt blev. Bara så där "out of the blue" blev Jane en lysande utredare och hon drar sådana slutsatser av i stort sett ingenting att det bara blir konstigt. Varför denna deckaravstickare? Det blir bara krystat och bisarrt.

Jag kan nog tänka mig att läsa mer av Douglas Kennedy, det är inte lätt att få tag på hans böcker (översatta alltså), men jag ska definitivt hålla ögonen öppna.

Boktipsets estimerade betyg var 4.3. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lämna världen: Läst och bloggat, Sladdertackan och Bokhora.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Skendöd" av Thomas Enger

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 344
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Skinndød
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Henning Juul 1
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 april 2013






Första meningen: Han tror att han är omgiven av mörker.

Baksidetext
I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon är nedgrävd till midjan i jorden och stenad till döds. Hennes rygg bär spår efter piskrapp och en av hennes händer har huggits av.

Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet. På tidningen råder det vanliga kontrollerade kaoset, ändå känns allt främmande. Tryggheten är borta och det är som om han vore nybörjare igen. Att han dessutom tvingas samarbeta med sin exfrus nya kärlek gör inte saken lättare.

Men fallet engagerar honom, och även om Oslopolisen snart griper en misstänkt gärningsman tvivlar Henning på att allt är så enkelt. I stället inleder han en egen undersökning för att få en förklaring till varför någon har mördat den unga kvinnan på ett så utstuderat sätt. I sin jakt på svar finner han svartsjuka och hämndbegär, och han möter människor som inte tvekar att ta till våld. När ett nytt mord sker står det klart för honom att han snabbt måste hitta den skyldige. Både hans eget liv och andras är i fara.

Min kommentar
Det här är en bok som av någon underlig anledning blivit stående oläst i hyllan, trots massor av lovord från andra bokbloggare och trots att jag är väldigt svag för norska deckare. Jag blev inte besviken, men den kunde ha börjat bättre.

Redan på sidan 29 stöter jag på något som faktiskt nästan får mig att sluta läsa. Boken utspelar sig 2009 och här diskuterar journalister vad de ska skriva om i tidningen. Varvid en av dem säger att det snart är val i Sverige. Såvida de inte menar att över ett år är snart så är det bara fel, det var inte val i Sverige 2009. Det är exakt så dålig research som kan få mig att sluta läsa, om det blir för mycket. Dessbättre var det inte något mer som var så uppenbart galet. I alla fall inte för mig.

Här berättas det i presens och jag kanske är konstig, men jag gillar det. På något sätt blir det mer fart och jag beundrar verkligen författare som lyckas med denna berättarteknik. För mig framstår det som extremt svårt och jag tycker Enger gör det riktigt bra.

Jag gillar de små antydningarna om Hennings bakgrund som dyker upp här och där. Redan från början förstår man att han varit med om något traumatiskt, men hela vidden av vad som hänt kommer inte fram förrän alldeles mot slutet. Ibland var det lite väl mycket tillbakablickar, men detta är ju första boken och Henning är en intressant person. Faktiskt är det inte så mycket mordgåtan i boken som lockar mig (vem och varför är lite lagom förutsägbart) utan det är Hennings karaktär som är behållningen. Jag vill veta mer om honom.

De andra karaktärerna finns inte så mycket att säga, förutom om polisen Bjarne Brogeland, men jag tänker hålla det kort. Bjarne är en fruktansvärt osympatisk typ med en fullständigt vansinnig kvinnosyn. Det är nästan så jag önskar att han kommer att vara med i de efterföljande böckerna (tydligen är det en planerad serie om sex delar) för jag vill verkligen veta vart detta tar vägen.

Boken avslutas med en cliffhanger som, även om man anat att den var på väg, inte gör mig mindre sugen på att läsa nästa bok, Fantomsmärta, som tack och lov redan finns på svenska.

Det här blir mitt bidrag till Spänningsutmaningen för april månad.

Boktipsets estimerade betyg var 3.6. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Skendöd: Lotten, hyllan och Annika.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Dödssynden" av Harper Lee

Genre: Drama
Antal sidor: 284
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: To kill a mockingbird
Översättare: Jadwiga P Westrup
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 1960 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 april 2013





Första meningen: När min bror Jem skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen.

Baksidetext
Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.

Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: Hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

Min kommentar
Detta var min första klassiker på ganska lång tid och medan jag läste den förstod jag varför det faktiskt inte blir oftare. Den var inte dålig på något sätt, men kanske hade den vunnit på en nyöversättning, i alla fall om man vill att den ska tilltala en större grupp människor.

Boken är skriven på 60-talet, men utspelar sig på 30-talet, och åtminstone jag kände att det ibland blev för många antydningar om saker och tings tillstånd, vilket ju oftast fungerar i en modern bok. I det här fallet kände jag mig som ett frågetecken i många fall, jag kunde inte alls gissa vad som antyddes eftersom jag varken känner till 30- eller 60-tal i den amerikanska södern. Hela historien berättas ur Scouts perspektiv och följden blir att både hon och hennes bror placeras på de mest konstiga ställen i de mest absurda situationer, för hur skulle vi annars få veta vad som hände. Jag vet inte om sättet att berätta också härrör från barnets ögon, eller så var det så man skrev på 60-talet, men allt blir rörigt och pladdrigt. Något av det värsta jag vet när det gäller berättarkonst (ja, i verkliga livet också) är när man börjar berätta något för att strax hoppa över till en annan tråd och från den tråden till ytterligare en annan och så vidare. Här finns så många tappade trådar att man kan göra ett garnnystan av dem. Jag uppskattar den fina barndomsskildringen, men gillar inte hur den är berättad.

Detta är egentligen en berättelse om när barnet plötsligt tvingas stirra verkligheten i vitögat, bara för att upptäcka hur orättvis världen är. Det är en uppskakande upplevelse, men alla som inte växt upp i en fullständigt skyddad miljö och kanske till och med hört äldre släktingar prata om hur de hade det förr har själva upplevt den hjälplöshet man känner när verkligheten plötsligt visar sig i all sin grymhet. Det mest otäcka i den här boken är nog ändå att det faktiskt fortfarande är så här illa ställt med världen, inte mycket har ändrats på 50 år.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Dödssynden: Boktoka, Bokblomma och Beroende av böcker.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.