Visar inlägg med etikett Ben Cooper och Diane Fry. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ben Cooper och Diane Fry. Visa alla inlägg

lördag 20 december 2025

Bok: Dödens hemligheter av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Dödens hemligheter
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 327
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Secrets of death
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper & Diane Fry 16
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 november 2025




Första meningen: Detta är dödens första hemlighet.

Baksidetext
Invånarna i Peak District är vana vid att turister strövar omkring bland de böljande kullarna och vindlande dalarna. Men den här sommaren dyker en annan typ av besökare upp, och lämnar efter sig ett spår av döda kroppar och hemligheter.

En serie självmord i området kastar in kriminalkommissarie Ben Cooper och hans team i Derbyshire i en kapplöpning mot tiden för att hitta ett samband mellan till synes slumpartade handlingar. De har ingen chans att förutse var nästa kropp ska dyka upp. Samtidigt upptäcker Diane Fry vid polisen i Nottingham att ett nyckelvittne har försvunnit.

Vad är dödens mystiska hemligheter? Och är det så att något av offren inte alls tog sitt eget liv?

Min kommentar
För en väldig massa år sedan (2012) upptäckte jag Stephen Booth och började samla på mig hans böcker om poliserna Cooper och Fry. De har haft en förvånansvärd hög nivå, tycker jag, men nu när jag har kommit till den sextonde delen, Dödens hemligheter, så känner jag nog att det kunde ha varit dags att runda av. Eller det borde kanske ha gjorts redan för någon bok sedan.

Faktum är att just den här boken hade kunnat platsa bland turistbroschyrerna. Det har visserligen alltid varit mycket miljöbeskrivningar genom hela serien, men nu blev det för mycket. Ibland fick jag känslan att Booth skrev den för att kunna beskriva Peak District in i minsta detalj. Varje väg, kulle, flod. Till och med vilken busslinje som går vart. Väldigt ofta så passar inte de bitarna alls in i det som händer och sker just då. De är bara insprängda på ett högst onaturligt sätt.

Det som har gjort den här serien så bra är relationen (eller icke-relationen) mellan Ben och Diane. I de senaste böckerna så har de dock inte jobbat ihop. Och det är så trist. Det känns överhuvudtaget inte som en Cooper och Fry-deckare när de jobbar på varsitt håll. Tack och lov så måste de (försöka) samarbeta, men det dröjer långt in i boken. Alltså, Cooper är ju trevlig, men utan Fry så är han faktiskt ganska trist. En ljuspunkt är att favoriten Murfin gästspelar. Det uppskattar jag.

En annan liten ljuspunkt är när Cooper besöker en anhörig till ett av offren och reagerar på att det inte finns några böcker. Men väl en gigantisk TV. Reflektionen är att han har hört att man inte ska lite på människor som har en TV-apparat som är större än deras boksamling. En bra grej att ta med sig, tycker jag. Och ja, det här hushållet klarar sig 😁

Att läsa den här boken är emellanåt som att läsa ett inlägg i debatten om dödshjälp och ibland blir den lite föreläsande. För mig är det kanske lite oklart vad brottet egentligen var. I vilket fall så var det inte alls det som boken handlade om. Det som var själva brottet finns bara i bakgrunden och nämns nästan inte. Kanske är det på grund av alla dessa oändliga miljöbeskrivningar som allt blir lite diffust. Det är på gränsen att det är mer om miljön än faktisk handling.

Lite osäker är jag också på om allt verkligen går ihop. Vem gjorde egentligen vad? Framför allt varför? Motivet (eller om det nu var motiven) kändes oerhört långsökt. Även verkställandet, eller vad man nu ska kalla det, känns ansträngt.

Trots mina invändningar mot Dödens hemligheter så är det småtrevligt att hänga med Cooper och boken är inte dålig. Det är bara på tok för många och långa beskrivningar av gröna kullar. Fler böcker har inte översatts till svenska, men det finns ytterligare två på engelska. Sedan verkar det faktiskt vara slut, det har inte kommit någon ny sedan 2018. Trist ändå att inte få veta hur det slutar, nu när man ändå har följt de här människorna i sexton böcker.

På Goodreads hade den 3,72 i genomsnitt (beräknat på 1 334 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldObehaglig
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigRåSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk
LättsamMystiskBerörande

Andra som bloggat om Dödens hemligheter: DAST Magazine, Benitas bokblogg och Annikas litteratur- och kulturblogg (engelsk utgåva)

lördag 12 oktober 2019

"På väg mot döden" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: På väg mot döden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 379
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The murder road
Översättare: Jan Malmsjö
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 15
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 september 2019




Första meningen: Vägbanan var våt den natten, som alltid när det värsta inträffar.

Baksidetext
Det finns bara en väg till den pittoreska engelska byn Shawhead i Peak District. Och en väg därifrån. På den vägen hittas tidigt en morgon en övergiven lastbil med olycksbådande blodfläckar på insidan.

Lastbilschauffören Mac Kelsey hittas snart mördad, slarvigt nedgrävd intill en stenmur och kriminalinspektör Ben Cooper får ta hand om utredningen. Han möts av märkligt tystlåtna och fientligt inställda bybor. Men kan det verkligen gömma sig en mördare bland dem?

Så hittas ytterligare en person död, den här gången tycks det röra sig om självmord. Den döde, en man vid namn Scott Brooks, har lidit av en långvarig depression sedan hans fru Ashley omkommit i en bilolycka åtta år tidigare. Den mördade lastbilschauffören Mac Kelsey tycks ha befunnit sig på olycksplatsen. Finns det ett samband eller rör det sig bara om en slump?

Min kommentar
Återseendet med Cooper och Fry i augusti gick så bra att jag bara var tvungen att göra om samma misstag igen. Jag trodde inte att jag skulle få en överdos av bara två böcker på en månad. Jag hade fel. Det kan i och för sig också bero på att På väg mot döden inte är lika bra.

Min allra första reaktion när jag börjar läsa är ett "Yay!". Det som antyddes i typ sista meningen i förra boken var riktigt. Tyvärr så gör Booth det väldigt enkelt för sig här, när han väjer för det som är jobbigt och svårt att beskriva, som till exempel känslor och kärlek. Här får man nöja sig med enkla meningar av typen. " De har en relation." alternativt "Relationen är över.". Inte för att jag vill ha romantiska deckare, men allvarligt talat. Lite mer kött på benen kan man väl få. Allt krut läggs på att beskriva miljön och det blir på tok för mycket av den varan. Varenda sväng på vägen, vartenda hus och varenda sten beskrivs. Känns det som.

En av mina favoritkaraktärer, Gavin Murfin, pensionerar sig och det gör mig lite ledsen. Han har varit en uppfriskande karaktär. Glädjande nog så dyker han upp för ett litet gästspel. Diane är en annan favorit, men hon verkar få en mindre och mindre roll för varje bok. Här är hon knappt med, vilket är trist för det är hon som är intressant. Ben är mest dryg och trist. Nu har han dessutom blivit chef. Tyvärr inte en speciellt bra chef. Han känns inte äkta. Det blir mer som att han vet att man borde säga/göra något och så krystar han fram något. Det börjar också en ny inspektör i teamet. Han känns inte ett dugg intressant.

Jag har problem med motivet i På väg mot döden, det är otroligt krystat. Polisernas utredning lämnar också en del att önska. De "glömmer" att fråga sig en ganska viktig fråga i sammanhanget [spoiler]Om det verkligen var rätt chaufför som dödades.[/spoiler]. I just det här fallet var det inte relevant, men det visste de ju inte. Det blir snårigt, rörigt och väldigt tillkrånglat. Dessutom fuskar Booth genom att utelämna information, som läsaren inte får ta del av förrän långt senare. Nu vet man visserligen vem som är skyldig redan från början, men här är det varför som är intressant.

På väg mot döden blir aldrig riktigt intressant. Kanske mest för att jag nu på allvar saknar att Cooper och Fry jobbar ihop. Detta är inte längre en serie om Cooper och Fry, det handlar bara om Ben.

Nu har jag faktiskt inga fler böcker olästa i den här serien. I alla fall inte i hyllan. Det finns, just nu, ytterligare tre delar. På engelska. Den sextonde delen är översatt till svenska. Hur jag ska göra med det återstår att se.

På Goodreads hade den 3,82 i genomsnitt (beräknat på 1 147 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om På väg mot döden: Mysterierna, Deckardags och DAST Magazine.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

onsdag 11 september 2019

"Bron" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Bron
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 353
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Corpse Bridge
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 14
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 augusti 2019




Första meningen: Skymningen hade börjat falla över Likbron när Jason Shaw kom fram till ån.

Baksidetext
Efter ett stökigt Halloween-firande i brittiska Edendale hittas en 35-årig kvinna död under Corpse Bridge, bron som förbinder Västra Derbyshire med en gammal begravningsplats i Staffordshire. När polisinspektör Ben Cooper, tillbaka på jobbet efter ett personligt trauma, anländer till brottsplatsen möts han av en makaber syn: en stor docka som vilar på en gravsten, snaror i skogen och en lerfigur föreställande markägaren, earlen av Mansby.

Under utredningens gång hittas ytterligare mordoffer på vägen till bron, och Cooper får hjälp av kollegan Diane Fry att nysta ut ledtrådarna i den alltmer bisarra gåtan som tycks präglad av både politik och gammal folktro. När de får höra om earlens planer att göra om gravfältet till en parkeringsplats, blir fallet mer invecklat. Finns det ett samband mellan dödsfallen och earlens planer? Handlar det om medvetet riktade mord, eller är det en sjuk seriemördare de har att göra med? Pressen ökar, och Ben vet inte vem han kan lita på. När utredningen når sin kulmen måste han fatta ett beslut som kan försätta allt - och alla - i fara.

Min kommentar
Den här serien om Cooper och Fry hittade jag väldigt sent och hade ganska många delar att läsa ikapp. 2016 läste jag elva stycken på ett år, vilket nog tyvärr medförde att jag fick något av en överdos. Jag kände att jag inte alls uppskattade allt som jag egentligen borde. Nu, efter ett uppehåll på drygt 2,5 år så var Bron ett väldigt trevligt återseende och det gick förvånansvärt snabbt att hitta tillbaka till Peak District-sinnet.

Miljön är helt fantastisk. Jag har aldrig varit i Peak District, men jag kan verkligen se bergen, hedarna och de här små byarna framför mig. Det som gör det lite jobbigt är att miljön inte riktigt stämmer med verkligheten eftersom författaren har slagit ihop byar, skapat nya och tagit sig lite andra friheter med geografin. Det tycker jag är synd.

Jag var tvungen att läsa på lite, om vad jag tyckte om de tidigare delarna, och jag tycker fortfarande att det är för lite av relationen mellan Ben och Diane. Även om det i alla fall är någon i Bron. Det är ju faktiskt för deras relation som jag läser de här böckerna (och lite för miljön också). Jag tycker om att Irvine och Hurst får ta lite mer plats nu också, det känns som att de börjar bli egna karaktärer nu och inte bara bihang till Cooper. Det som gör mig lite ledsen är att Murfin verkar försvinna ut ur handlingen, vilket kommer att bli lite tråkigt.

Det blir lite för många och för långa föreläsningar i Bron, allt från gammal adel till grävlingar som sprider tuberkulos avhandlas i detalj. Gammal folktro får också en släng av sleven. Jag hade rätt om att jag skulle uppskatta både miljöbeskrivningar och det långsamma tempot mer efter ett uppehåll, men ibland känns det nästan mer som en historielektion. Eller turistguide. Men jag gillar det. Faktiskt.

Jag tycker att det känns som att det finns en del lösa trådar kvar när boken är utläst och motivet känns ovanligt oklart för att vara en Booth. Och vad hände egentligen med Rob Beresford?

Att läsa de här böckerna är lite som att ta på sig en gammal favorittröja, det är tryggt och bekvämt. Det finns ingen nervpirrande spänning, utan det mesta liksom bara flyter på. Lite som Morden i Midsomer.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 1 011 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Bron: Midnatts ord, DAST Magazine och Annikas litteratur- och kulturblogg (engelska utgåvan).

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

onsdag 11 januari 2017

"Redan död" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Redan död
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Already dead
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 13
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2016




Första meningen: Glen Turner vaknade i en dränkt värld.

Baksidetext
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.

Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

Min kommentar
Detta är faktiskt den sista boken av Booth som jag har i hyllan, den trettonde delen om Cooper och Fry. Tyvärr så har nog inte böckerna kommit riktigt till sin rätt när jag i stort sett har läst en i månaden under hela förra året. Det blir nog lite för mycket av allt då.

Regnet står som spön i backen i Redan död och den redan något dystra miljön blir ännu mörkare. Som vanligt står naturen i centrum och precis som vanligt så får man oerhört detaljerade beskrivningar av små byar och hur de ser ut nu när de nästan ligger under vatten. Det är nog den här delen som jag tror att jag uppskattar för lite på grund av att det har blivit för tätt mellan böckerna. I vanliga fall så tror jag att jag hade gillat vardagslivet i Peak District. Jag har aldrig varit just där, men jag känner mig som en expert på området.

Jag tycker det är lite tråkigt att Ben och Diane inte jobbar ihop längre, det var många böcker sedan som de gjorde det. Trots allt så är det ju deras relation som är den mest intressanta i den här serien. Diane är sitt vanliga, buttra jag. Hon har väl egentligen aldrig varit trevlig, men nu börjar det bli svårt att tycka om henne. Och faktiskt lite tjatigt också. Det är förvånande att hon har lyckats ta sig igenom en polisutbildning. Man skulle ju kunna hoppas på att det ställs krav på social kompetens i det yrket. I alla fall så verkar hon komma till insikt att Ben är bra att ha som bollplank enligt det gamla talesättet man saknar inte kon förrän båset är tomt. Och minsann, visar hon inte lite medmänsklighet till slut, men framför allt så visar hon självinsikt.

Ben, denna arma man, har det inte lätt här och jag tycker att författaren har varit rent elak mot honom. Man skulle kunna säga att vädret passar väldigt bra till Bens humör. Det är mörkt och otroligt dystert, men Ben förnekar sig aldrig. Han är ju i grund och botten en positiv person och väldigt, väldigt god. Jag har inte svårt att sympatisera med hans mörka tankar, även om jag av princip tycker det är fel.

Jag känner mig fortfarande lite less på alla föreläsningar om än det ena och än det andra, men förmodligen är även det något jag skulle uppskatta mer om det gick längre tid mellan böckerna. Det finns ingen spänning i de här böckerna, i betydelsen nagelbitande. Det finns inget driv framåt utan det bara lunkar på, vilket inte är fel det heller. Ibland.

Vissa delar i historien var väldigt uppenbara, "vem" förstod jag ganska snabbt, däremot var det länge oklart med "varför". Hur Ben lyckades ramla på lösningen förstår jag fortfarande inte. Det var väldigt långsökt. Själva upplösningen kändes inte riktigt renhårig och jag kan nog tycka att det är på gränsen till fusk. Jag tycker inte heller man har lyckats speciellt bra när man mot slutet måste låta två karaktärer förklara hela lösningen för varandra.

Nu har jag ju som sagt inte fler delar, men det finns redan en utgiven, ännu en är på väg (släpps i februari) och en till som släpptes på engelska förra året. Jag skulle behöva bestämma hur jag ska göra. Kanske kommer jag inte att köpa fler delar, men läsa dem måste jag nog. Cooper och Fry är beroendeframkallande och jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för dem.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 50 betyg).
På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 584 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Redan död: Midnatts ord, Annikas litteratur- och kulturblogg och Läsa och Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

lördag 10 december 2016

"Död och begraven" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Död och begraven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 335
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead and buried
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 12
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2016




Första meningen: På avstånd såg det ut som något fast - en svart mur som spärrade vägen, tät och ogenomtränglig.

Baksidetext
Fruktansvärda bränder härjar i det natursköna hedlandskapet. Hundratals brandmän och skogvaktare kämpar för att hindra lågorna att nå fram till det avlägsna värdshuset som en gång var ett berömt utflyktsmål men nu står övergivet och igenbommat.

Ben Cooper och de andra poliserna i Edendale söker desperat svaret på frågan vem eller vad som ligger bakom de slumpartade bränder som förstört stora hedområden. Då görs mystiska fynd bland de förkolnade rester som elden lämnat efter sig. Det hela tycks vara ett ärende för arkeologer, tills man hittar något fruktansvärt som är av betydligt modernare datum.

Diane Fry kallas till sin forna arbetsplats för att återuppta utredningen av de två turister som försvann i snöstormen kring jul. Hennes gamla parhäst Ben Cooper har fullt upp på sitt håll med både påtvingade förändringar i polisorganisationen och krångel i privatlivet. Bränderna väcker dessutom liv i en händelse i hans förflutna som får en ny, högst oroande innebörd. Vissa drar sig inte för att göra vad som helst för att han inte ska minnas.

Min kommentar
Tolfte delen om Cooper och Fry är utläst och nu börjar jag närma mig slutet på riktigt. Endast en bok kvar oläst i hyllan och den borde vara bra, för denna var det inte. Jag börjar allvarligt misstänka att Stephen Booth är en varannanboksförfattare.

Som vanligt spelar naturen en stor roll, men här blir det för mycket. Vid ett tillfälle togs drygt två sidor upp av att beskriva vägen som Cooper körde. Och dryga var de sannerligen. Booth måste verkligen älska de där hedarna, men jag är osäker på om detta är rätt sätt att förmedla kärleken. Själv blev jag mest uttråkad.

Kanske är det orättvist att skylla allt på miljöbeskrivningarna, de är inte ensamma skyldiga till tristessen. Det fullkomligt flödar över av ointressanta vardagsbetraktelser och lokal information (speciellt med tanke på att Edendale är en fiktiv ort), som smakprovet jag länkar till här nedanför är ett exempel på, och alla dessa långrandiga beskrivningar drar ner tempot tills det nästan gör halt. Ännu en vanlig Stephen Booth-grej är det överdrivna antalet karaktärer. Många av dem är helt onödiga. Den här gången kan jag i alla fall hålla isär dem så det stör inte alltför mycket. Förutom att det irriterar mig då.

Ben är precis lika mähäig som han brukar, hans kärlek till Liz och hans tankar på henne känns krystade och oäkta. Nästan som att han är tillsammans med henne för att det är bekvämt. Jag har länge känt att jag skulle vilja skaka om honom för att han ska vakna till lite. Förmodligen tyckte författaren likadant för det som händer i den här boken kan man verkligen kalla en omruskning. Minst sagt. Diane är mer otrevlig än hon brukar och hon går långt över gränsen för vanligt hyfs. Till och med med hennes mått är det nästan för mycket. Murfin har en alldeles för liten roll här, han framstår mer och mer som den mest sympatiske. Personligen tycker jag att det är synd att studenten från Lund, som bor granne med Ben, bara nämns i förbigående. Hoppas hon återkommer.

Sista tredjedelen av boken är riktigt bra och spännande, men när den är slut så har jag egentligen fler frågor än svar. Det känns som att jag inte fick någon förklaring. Vad gjorde till exempel Aidan på puben? Och fick man egentligen reda på vem som dödade honom? Även om jag nu kunde gissa både vem och varför, men jag vet ju inte. Det är nästan som att Stephen Booth var så upptagen av att beskriva sina älskade hedar att han glömde bort att han hade ett brott att klara upp.

Fallet känns väldigt oavslutat, kanske fortsätter det i nästa bok. Det är tur att jag snart ska ta mig an den. Det ska bli otroligt intressant att se vart det här tar vägen. Kommer Ben att bli (mer) outhärdlig? Kommer Diane att få Hitchens jobb? Kommer Murfin att pensioneras? Bara frågor...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,3 och genomsnittet 3,39 (beräknat på 48 betyg).
På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 686 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Död och begraven: Annika Bengtsson, Mysterierna... och DAST.

Boken verkar inte gå att hitta som ny längre.

onsdag 23 november 2016

"Djävulsklippan" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Djävulsklippan
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 351
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The devil's edge
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 11
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 november 2016




Första meningen: En skugga drog över hallen.

Baksidetext
I den idylliska byn går en skoningslös mördare lös. En trettiosexårig trebarnsmor hittas brutalt mördad i sitt kök. I en annan del av huset påträffas hennes make dödligt skadad. Misstankarna går till en fruktad rånarliga som härjar i trakten. Men inget i den eleganta villan tycks stulet.

När kriminalinspektör Ben Cooper börjar undersöka fallet märker han att allt inte står rätt till i det flotta villakvarteret. Grannarna utgör en brokig samling människor, som verkar mer angelägna om att skydda egna intressen än att hjälpa polisen. Under den glättade ytan frodas avund, girighet... ja, kanske till och med ondska. Det dröjer inte länge förrän ännu ett våldsamt dödsfall inträffar...

Min kommentar
Detta är nu elfte delen i serien och jag börjar närma mig slutet, i alla fall när det gäller utgivna böcker. Huruvida den här serien någon gång slutar vågar jag inte alls gissa. Jag blev ju lite irriterad över de detaljerade miljöbeskrivningarna i förra delen och helt ärligt kände jag mig inte det minsa lockad att läsa Djävulsklippan. Det tog emot ordentligt.

Jag vet inte om det beror på att jag läste hela boken i stort sett i ett svep, men det här var riktigt bra. Jag var sjuk och det enda jag orkade göra var att ligga stilla i sängen. Av förklarliga skäl så blev det en del läst då (vi har ingen TV i sovrummet heller). Det var väldigt många böcker sedan som jag kände mig lockad att åka till Peak District, men nu gör jag det igen. Klipporna, ljunghedarna, de små byarna... ja, det låter helt fantastiskt. För första gången på länge så känner jag att jag verkligen befinner mig där, ibland kan jag till och med känna dofterna.

För första gången(?) så handlar boken om överklassen, i alla fall så måste jag dra den slutsatsen efter hur villorna ser ut och vilka bilar de kör. Och hur de beter sig. För, som vanligt i litteratur och film, så beter sig rika som svin. Just den delen tycker jag känns lite onyanserad. Jag är helt säker på att det måste finnas rika som är trevliga. Naturligtvis blir det en hel del samhällskritik också och oftast tycker jag att den ligger på en bra nivå. Ibland blir det dock lite för mycket pekpinnar.

Det är som vanligt också en hel hög med karaktärer, frågan är om det inte är fler än det brukar till och med. Inte ens det ställer till det för mig den här gången. Vi rör oss i stort sett bara i den där lilla byn och alla är grannar. Eller anställda. Jag vet inte om man egentligen kan kalla detta en bok om Cooper och Fry, de träffas knappt överhuvudtaget. Det är lite synd tycker jag, det är egentligen den relationen som är mest intressant. Tyvärr är inte Diane med speciellt mycket, jag gillar ju henne. Ben är ett mähä som bara jamsar med, både privat och i yrkeslivet. Han liksom bara åker med. Jag kommer inte ihåg i vilken del som jag fick uppfattningen att det var på väg att ta slut med Liz, men nu är det minsann bröllopsplaner på gång. Och Ben har naturligtvis inget att säga till om. Det dyker också upp en ny karaktär, en gammal god vän till Ben, som nu ska jobba tillsammans med honom. Hon heter Carol. Det ska bli oerhört intressant att se vad som händer. Nu finns det ju plötsligt tre kvinnor för Ben.

Vad som ska hända med Diane i framtiden undrar jag fortfarande, man kommer inte närmare svaret här. Det är faktiskt lite synd om henne, hon känns nästan som ett rö för vinden och hon kan flyga iväg nästan vart som helst. Jag hoppas verkligen att serien fortsätter att handla om både Ben och Diane.

Det finns mycket mer humor i den här boken än i de tidigare delarna och kanske är det det som gör att denna är mycket bättre än de senaste böckerna. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa nästa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,35 (beräknat på 37 betyg).
På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 665 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Djävulsklippan: Läsa & Lyssna, Midnatts ord och Moderna brott.

Boken verkar inte gå att få tag i längre.

onsdag 12 oktober 2016

"Flickan i floden" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Flickan i floden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The lost river
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 10
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 september 2016




Första meningen: Ben Cooper sprang längs strandbanken.

Baksidetext
Det är maj månad och värmebölja i Derbyshire. När kriminalinspektör Ben Cooper tar en löprunda utmed floden hör han plötsligt skrik, en liten flicka har hittats drunknad i vattnet. Hon hette Emily Nield och blev åtta år gammal. Enligt föräldrarna sprang hon ut i floden efter en hund och råkade halka på några stenar. Hon har ett sår i pannan som kan ha uppstått då hon föll. Ben grips dock av känslan att något helt annat kan ha hänt. En polisutredning inleds och det dröjer inte länge förrän man gör ett makabert fynd vid en annan del av floden. De båda händelserna har ett oroväckande samband...

Under tiden är Diane Fry, Bens kollega, mitt uppe i en personlig kris. När hon några år tidigare arbetade inom Birminghampolisen utsattes hon för en ovanligt rå gruppvåldtäkt. Diane har aldrig kommit över händelsen och det börjar märkas i hennes arbete. Gärningsmännen är fortfarande på fri fot, men nu har DNA-spår kunnat kopplas till två bestämda personer. För att hjälpa Diane att ta sig ur krisen beordras hon av sin chef att delta i Birminghampolisens utredning. Varken Diane eller hennes överordnade anar att detta kommer att leda i helt oväntad riktning - rakt mot Dianes eget smärtsamma förflutna.

Min kommentar
Efter att ha läst förra delen så såg jag verkligen fram emot att läsa denna, jag ville se vart alla trådarna tog vägen. Dessutom var ju förra boken, i mitt tycke, mer lik det jag gillade i första delen. Jag vet inte riktigt vad som hände med denna.

Fry och Cooper splittras redan i början, då Diane sticker iväg till Birmingham för våldtäktsmålet och Cooper stannar i byn. Jag brukar gilla Booths miljöbeskrivningar, men här har han helt passerat gränsen för vad som är OK. Det är sida upp och sida ner med ingående beskrivningar av platser och gatusystemet i Birmingham samt alla åsar och dalar i Peak District. Eftersom jag aldrig har varit i Birmingham eller Peak District så blir det där bara ord, som inte betyder någonting. Det är så detaljerat att det förutsätter kännedom, vilket ju innebär att de helt motverkar sitt eget syfte i det här fallet. Det är ju trots allt inte en reseguide jag vill läsa.

Efter drygt 100 sidor har det fortfarande inte hänt någonting, förutom flickan som fallit i floden. Inget mer har hänt med det fallet. Inget har hänt med Frys våldtäktsmål. Jag har inte rört mig en millimeter framåt i historien utan bara åkt runt och tittat på omgivningarna. Det är rent tråkigt.

Cooper är fortfarande en av de mesigaste män jag stött på, han verkar helt ärligt inte ha någon egen vilja alls. Det enda han gör är att jamsa med och gissa vad andra vill höra. Märks det att jag är ganska less på honom? Fry däremot börjar bli riktigt mänsklig och nu, i tionde delen, får vi äntligen veta lite om hennes bakgrund. Hon är sannerligen en komplex figur. Jag gillar henne mer och mer.

Glädjande nog så känns det som att det är betydligt färre karaktärer än vanligt i den här boken och ännu mer glädjande så är det inte lika många chefer med. Kanske beror det på att temat här verkar vara familj- och grupptillhörighet. Och lite familjehemligheter på det. Jag hoppas ju att det är en trend som håller i sig.

Fallet med flickan i floden är inte det fall som har fokus, trots titeln och jag tycker att originaltiteln är väldigt mycket bättre. Det känns lite som att det är Birmingham som har huvudrollen här och förmodligen pratar staden ett språk jag inte förstår för jag tycker bara den delen är trist. Brottsfallen hamnar helt i skymundan och jäktas förbi när nästan all kraft ägnas åt att beskriva miljön så detaljerat.

Boken tar sig i alla fall i andra hälften så jag glömmer lite hur uttråkad jag var i början. Men om det där med Diane skulle vara en twist så missade den målet helt och hållet. Det var ju jättelätt att räkna ut med alla antydningar som man fick.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,31 (beräknat på 61 betyg).
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 655 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Flickan i floden: Midnattsord, Bokstunder och Bokmalen AB.

Boken kan inte längre köpas som ny.

onsdag 31 augusti 2016

"Sista samtalet" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Sista samtalet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 388
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The kill call
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 9
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 augusti 2016




Första meningen: På den tiden var det alltid bara vi tre.

Baksidetext
Det är rävjakt ute på en regn- och vindpinad ljunghed i grevskapet Derbyshire, när hundarna plötsligt hittar ett lik. Det tillhör en välklädd herre som har fått skallen krossad - men av vad? I samma veva ringer en anonym röst och berättar för polisen om just detta lik. Det är bara det att anmälaren påstår att det ligger nästan en kilometer från den plats där hundarna verkligen hittade det. Diane Fry och Ben Cooper får inte någonting att gå ihop, och snart nog får de lära känna en värld av jägare och militanta jaktsabotörer, häststölder och en tämligen undanskymd sektor av den brittiska köttmarknaden. Diane Fry försöker ta reda på mer och mer om den mördades ljusskygga affärsverksamhet, medan Ben Cooper blir alltmer övertygad om att mordgåtans lösning står att finna långt tillbaka i ett ganska solkigt förflutet. Historiens vingslag ekar över denna trakt, inte minst i den lilla by där minnet av digerdöden har blivit en lukrativ turistattraktion. Men hur levande historien än må vara upptäcker Fry och Cooper rätt snart att nuet är jobbigt nog.

Min kommentar
Det här är ju den nionde delen i serien och i mitt tycke är den mer lik den första boken, Svarta hunden, den som fick mig att vilja fortsätta läsa. I alla fall vad gäller själva känslan. Det kan bero på att sidantalet nu är nere i mer lätthanterligt antal, vilket betyder att det inte är riktigt lika mycket utsvävningar.

Generellt kan man nog säga att miljön är en av den här seriens starka sidor. Jag har aldrig, rent fysiskt, varit i Peak District, men när jag läser de här böckerna så känns det verkligen som att man faktiskt går runt där. Det är en helt osannolikt vacker natur som beskrivs och jag inser att jag nog måste åka dit. Också.

Det känns konstigt att Diane Fry plötsligt är den jag tycker bäst om, hon är nu bara kantig och inte elak. Man skulle kunna säga att hon börjar bli mer mänsklig. Det händer att hon till och med skämtar, något som var otänkbart för några böcker sedan. Dessutom plockade hon en del pluspoäng när det plötsligt avslöjades vilken musik hon lyssnade på i bilen (Annie Lennox och Alison Moyet). Ben Cooper, å andra sidan, blir bara konstigare och konstigare. Personligen hade jag blivit knäpp av att ha en sådan människa i min närhet. Han är långsam, grubblar och ältar hela tiden och berättar massor som jag inte är alls intresserad av.

Det här med alla karaktärer som bara dyker upp med sina namn i varje bok stör mig mer än någonsin. Jag får aldrig veta något om dem, trots att de finns med där hela tiden. Inte ens Liz Petty, som nu är Bens flickvän, får man lära känna. Förutom att hon inte känns speciellt trovärdig när hon i stort sett tvingar Ben att försöka prata med Diane om eventuella personliga problem. Det dyker också upp två nya kollegor och det återstår att se om de blir några man får komma närmre. Det är väldigt många karaktärer med i alla de här böckerna och många brukar kännas onödiga. I Sista samtalet är det bara en man som inte verkar ha någon som helst funktion om det inte är så att författaren bara vill förmedla hur farligt det kan vara att springa omkring ute i naturen i dimma.

Berättandet sker i två trådar, en som är minnen från 1968 och en nutid. Vanligtvis hör sådana här trådar ihop, [spoiler]vilket de inte gör här[/spoiler]. Det kan man tycka vad man vill om, men jag tycker att Booth gör det hela lite för snårigt och komplicerat. Det blir inte trovärdigt med alla dessa turer och fantastiska sammanträffanden. Motivet i det ena fallet är extremt långsökt och hela sidohistorien får ett väldigt abrupt slut.

Vi får lära oss massor om hästar och hur handeln med dem går till, vilket är relevant för huvudspåret. Jag var tvungen att googla lite och kolla upp när den stora hästköttskandalen var, men den här boken utspelar sig faktiskt flera år tidigare. Annars är det fortfarande så att det presenteras en hel del ovidkommande information om allehanda saker, vare sig de är relevanta eller ej, bland annat långa stycken om byn som nästan blev utraderad av böldpesten 1665. När det inte blir för mycket så är det intressant.

Den stora händelsen i den här boken, om man får kalla det så, är att Diane Frys förflutna kommer ikapp henne lite. Det ska bli väldigt intressant att se vart det tar vägen i nästa bok.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,35 (beräknat på 64 betyg).
På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 745 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Sista samtalet: Klok som en bok, Annikas litteratur- och kulturblogg och Midnatts ord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

lördag 6 augusti 2016

"Svart som synden" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Svart som synden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 391
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dying to sin
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper & Diane Fry 8
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juli 2016




Första meningen: Leran fanns överallt på gården Pity Wood.

Baksidetext
Den ensligt belägna gården Pity Wood har under många år utnyttjat fattiga invandrare som arbetskraft. Men nu verkar det som om ett par av dem har mött ett betydligt värre öde än så.

Några byggjobbare gör en fasansfull upptäckt: i leran ligger en hand från en människa. När polisen gräver vidare hittar man inte bara en utan två människokroppar ? som blivit begravda vid två olika tillfällen.

Diane Fry och Ben Cooper har ytterst få ledtrådar och arbetar verkligen i uppförsbacke. De får försöka ta hjälp av lokalbefolkningen för att pussla ihop gårdens historia. Men lokalbefolkningen är inte särskilt samarbetsvillig.

Coopers teorier blir alltmer desperata. Kan det finnas ett tredje lik någonstans som kan fungera som nyckel till gåtan?

Min kommentar
Jag fortsätter att beta av den här serien och börjar fundera på om det möjligtvis kan vara för mycket att läsa en varje månad. Inte för att boken är dålig på något sätt, men jag märker att väldigt mycket är samma. Något som jag inte brukar haka upp mig på när det går längre tid mellan böcker i en serie.

En sak jag har kommit fram till nu är i alla fall att de här böckerna måste läsas på ett speciellt sätt. Lite som Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. De läser man inte för spänningens skull. Det ska man inte heller göra med Booths böcker. Här finns inte speciellt mycket action. Allt är väldigt lågmält berättat och trots att någon ibland svävar i livsfara så rycker det aldrig till i spänningsnerven. Det böckerna vinner på är de många naturupplevelserna och relationen mellan Ben och Diane.

Nej, de har ingen romans. Inte än i alla fall. Samarbetet är kantat av missförstånd, taggar åt alla håll och rent generellt en oförmåga att förstå den andra. Diane börjar emellertid tina upp lite och visa mänskliga drag. Det är bra. Jag tror inte det är så lyckat med en polis som inte kan sätta sig in i hur andra känner/tänker. Ben är ungefär lika konstig som han alltid har varit. Jag blev också lite less på hur många gånger han kunde höra hur Frys hjärna arbetade. Något som har stört mig ända från början är antalet chefer som i stort sett bara figurerar med sitt namn i varje bok. De gör aldrig något och jag förstår inte varför de är med.

Svart som synden handlar om böndernas tuffa livsvillkor, speciellt efter att EU har börjat bestämma. Det är väldigt många kängor åt det hållet. Även människohandel och invandring får sin beskärda del. Boken skrevs redan 2007 och jag förstår nu att missnöjet med både EU och invandring har legat och pyrt länge. Det är väldigt mycket fakta om allehanda ting, som till exempel skrock och gruvdrift. Det känns nu som att det ofta förekommer folktro och vidskepelse i Booths böcker och helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag tycker om att han framställer landsbygdens invånare som inskränkta fördomsfulla bakåtsträvare. Kanske är det så.

Det gläder mig att Booth har börjat dra ner på sidantalet lite, men det finns fortfarande utrymme för ytterligare nedskärning. Bland annat så kryllar det av onödiga dialoger där en polis förklarar något självklart för en annan polis. Det är ganska störande och sänker det redan långsamma tempot.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,51 (beräknat på 29 betyg).
På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 923 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Svart som synden: Bokmoster, Kaelen och Boksnoken.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

lördag 18 juni 2016

"I skydd av mörkret" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: I skydd av mörkret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 449
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Scared to live
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper & Diane Fry 7
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2007
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 juni 2016




Första meningen: Till och med natten hon dog låg Rose Shepherd sömnlös.

Baksidetext
En till synes vanlig husbrand får tragiska konsekvenser: en kvinna och två barn döda. En äldre kvinna som lever ett tillbakadraget liv i en stillsam by i närheten hittas skjuten. Vad ligger bakom dödsfallet som mer eller mindre liknar en regelrätt avrättning?

Derbyshirepolisen nystar i varsin ända och till sist inser man att de båda fallen kan ha ett samband. För att finna svaret tvingas Diane Fry och Ben Cooper att sträcka sin undersökning långt utanför Derbyshire till andra sidan Europa, till ett land där seder och bruk är än mer obegripliga än språket. Med hjälp från Europol upptäcker de varför människor kan vara rädda för att leva.

Min kommentar
Den här sjunde delen kan nog vara den med den tunnaste historien, av olika skäl som jag egentligen inte kan gå in på i detalj utan att avslöja för mycket. Men om man inte bryr sig om sådana petitesser så är den lika bra som de andra.

Upplägget här är detsamma som i tidigare delar, Cooper och Fry jobbar på två olika fall som till slut visar sig höra ihop. Nästan. Det är väl här det brister i trovärdighet. Litegrann. Det är väldigt långsökt alltihop. Cooper är precis lika helylle och ödmjuk som vanligt. Fry är precis lika snabb att dra felaktiga slutsatser som vanligt. Jag förstår egentligen inte hur man kan vara så mållåst och envis varje gång, när det visar sig att hon alltid har fel. Märkligt. Annars är Fry lite mer kul i den här boken och jag kan inte låta bli att skratta åt henne och hennes våndor när hon ska ta hand om en gästande, manlig, bulgarisk polis.

Miljöbeskrivningarna är helt fantastiska och jag skulle så gärna vilja gå i Coopers och Frys fotspår. Kanske finns det en sådan turistresa? Vad jag fortfarande saknar är en karta så jag kan få ihop var alla byar ligger i förhållande till varandra. Vi byter ju by i varje bok. Precis som han brukar så stoppar Booth in lite kuriosa här och där. Ibland kommer det lite väl krystat, men det är intressant. Privatlivet hålls på en lagom nivå för min smak, det är nästan obefintligt. Cooper har en flickvän och hans bror är orolig för att moderns schizofreni ska gå i arv till honom och hans barn. Fry funderar på andra utmaningar, eftersom hon inte trivs i den där lilla hålan. Det är ungefär allt.

Ungefär halvvägs in i boken så dyker det plötsligt upp kursiva tankar och jag förstår inte riktigt varför de är kursiva. Det sker bara vid två tillfällen (tror jag) och det är så uppenbart vems tankar det är. Resten av boken får vi ta del av tankarna utan att de är kursiva. En annan detalj som stör mig, fortfarande, är när författaren, å ena sidan, är övertydlig med ledtrådar och, å andra sidan, skapar dussintalet karaktärer som inte behövs.

Lite funderingar över lösa trådar och konstigheter: [spoiler]Varför tände egentligen grannen på huset? Var det för att han blev nobbad? Vilket löjligt och tunt motiv! Var var det Turnbull såg där på natten som han inte vågade berätta? Varför var dottern hos sina morföräldrar egentligen? Det berodde ju tydligen inte alls på att hon höll föräldrarna vakna på nätterna.Och den bulgariska polisen... hur uppenbar var inte han?[/spoiler]

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,55 (beräknat på 190 betyg).
På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 939 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om I skydd av mörkret: Malins bokblogg, Annikas litteraturblogg och DAST Magazine.

Boken kan går inte längre att få tag i som ny.

onsdag 18 maj 2016

"Dödens plats" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Dödens plats
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 428
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The dead place
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 6
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2006
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 maj 2016




Första meningen: Snart ska någon dödas.

Baksidetext
Polisen i Derbyshire har den senaste tiden fått flera anonyma telefonsamtal som antyder att ett mord snart kommer att begås. Till en början ser man det mest som ett dåligt skämt, men när en kvinna blir kidnappad på en parkeringsplats och försvinner utan ett spår börjar kriminalinspektör Diane Fry ana att det ligger allvar bakom hoten.

Samtidigt är kollegan Ben Cooper i färd med att försöka fastställa identiteten på de likdelar man funnit i skogen utanför Edendale. Ett uppdrag som verkar helt hopplöst ända tills en kvinna ringer och säger att beskrivningen på den döda passar in på hennes syster Audrey. Problemet är bara att Audrey avled för mer än ett år sedan - och blev kremerad!

Allting tyder alltså på att det var någon annans kropp som låg i kistan. Ben Cooper kontaktar byrån som hade hand om begravningen, men där är man fullkomligt oförstående till det som hänt. Snart blir det dock uppenbart att man har mer än en hemlighet att dölja där. Ägaren, Melvyn Hudson, är märkbart irriterad på sin unge medhjälpare Vernon. Och den förre delägaren, Vernons pappa, omkom under oklara omständigheter i en bilolycka ungefär vid samma tidpunkt som Audreys begravning.

Efter hand dyker märkliga kopplingar upp mellan Bens och Dianes fall, samtidigt som frågetecknen bara blir fler och fler. Vad är egentligen den döda platsen? Vilka hemska brott har begåtts där? Och ännu värre - vad kommer att hända där om mannen i telefonen gör allvar av sina hot?

Min kommentar
Sjätte delen i serien om Ben Cooper och Diane Fry blir ingen besvikelse. Alla ingredienser för en intressant historia finns här. Märk väl: intressant. Inte spännande. Det här är ingen rafflande deckare och den som gillar action göre sig icke besvär.

Som vanligt, vågar jag mig nog på att säga nu efter sex böcker, spelar miljön en stor roll. Egentligen skulle man nog kunna kalla den huvudperson, det är i alla fall naturen som tar störst plats. Tycker jag.

Förutom den allestädes närvarande naturen så finns också humorn här, den ligger precis under ytan och puttrar. Man skulle nog kunna kalla den för brittisk. Och ingen kan som en britt förolämpa någon och få det att låta trevligt och artigt. Jag är så imponerad. Som vanligt är det också mängder av människor inblandade och jag börjar väl inse att det är så det ska vara i de här böckerna. Den här gången har jag i alla fall inte några större problem att hålla ordning på dem.

Karaktärerna är precis som de brukar; Fry är butter och sur, Cooper är snäll och mesig. Jag gillar egentligen inte någon av dem, de är så långt dragna åt varsitt håll att de nästan känns som karikatyrer. Men Ben vinner poäng när han pratar med katten och Fry till och med ler. En gång. Fry är dessutom vad jag definierar som en dålig polis, hon bestämmer sig snabbt för hur allt ligger till och sedan försöker hon hitta bevisen för sin teori. Ofta har hon fel. Murfin är fortfarande kul, men han har en något mindre roll i den här boken. Romansembryot från förra boken tar fart, eller nja, kanske inte speciellt mycket "tar fart", men det har vuxit vidare en liten, liten bit.

På vägen genom boken får vi veta olika sjuka sätt att hantera askan efter kremerade släktingar och jag hoppas väl egentligen att nästan inget av sätten är på riktigt. Många funderingar har jag också nästan genom hela historien, som varför i hela friden man skulle byta ut ett lik mot ett annat. Inget som poliserna direkt funderar över. Den jag först misstänkte var så uppenbar att jag strängt taget inte trodde att det var h*n (eftersom ju detta är en bok), men det konstiga var att polisen inte alls funderade på det alternativet.

Alla trådar knöts ihop på slutet, lika snyggt som vanligt och inget lämnas åt slumpen. Det här är ett säkert kort i deckardjungeln.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,34 (beräknat på 141 betyg).
På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 829 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Dödens plats: Annikas litteraturblogg, Linas bokblogg och Bittes böcker.

Boken kan går inte längre att få tag i som ny.

lördag 19 mars 2016

"Ett sista andetag" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Ett sista andetag
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 485
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: One last breath
Översättare: Jan Malmsjö
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 5
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2005
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 mars 2016




Första meningen: Och sedan var hon borta.

Baksidetext
För fjorton år sedan dömdes Mansell Quinn till livstids fängelse för mordet på sin älskarinna. Nu är han villkorligt frigiven och ingen tycks veta vart han har tagit vägen.

När Quinns exhustru hittas mördad förstår Ben Cooper och hans kolleger vid kriminalpolisen i Derbyshire att Quinn är ute efter att hämnas. Man försöker ligga steget före honom, men det är inte så lätt. Folk i omgivningen verkar mest vilja glömma det hela och är inte särskilt intresserade av att hjälpa till.

Överhopade av arbete och oförmögna att fånga en mördare som leker katt och råtta med dem kan polisen inte göra mycket mer än varna nya tänkbara offer. Och När Ben Cooper får reda på att det var hans far som satte Quinn bakom galler inser han att hans eget namn står högst på listan.

Min kommentar
Efter fem böcker i den här serien så börjar jag känna mig riktigt hemma i Peak District och karaktärerna känns lite som... jag önskar jag kunde säga vänner, men helt ärligt så gillar jag dem inte speciellt mycket. Däremot är jag väldigt glad för att besvikelsen över förra delen bara var en tillfällig svacka.

Med Ett sista andetag tycker jag att Stephen Booth återerövrar sin plats som en av mina favoriter. Här finns inga obegripliga (och ointressanta) utsvävningar i historiska skeenden och/eller traditioner. Visserligen förekommer tillbakablickar, men de hör ihop med resten av historien. De fantastiska miljöskildringarna är naturligtvis kvar, de är väldigt detaljerade och många gånger både känner jag dofter och blir varm av solen. Ibland känns det som om jag befinner mig mitt i en turistbroschyr. Vad jag eventuellt stör mig lite på är att Booth är väldigt noga med att berätta vart poliserna åker, men jag har inget som helst begrepp om hur alla byar ligger i förhållande till varandra. Jag önskar mig en karta över området så jag kan följa med med fingret.

Besynnerligt nog så gillar jag varken Ben Cooper eller Diane Fry. Ben är en helt osannolik figur och jag vet ärligt talat inte vilken planet han kommer ifrån. Diane är en riktigt dålig polis och hon har nog i stort sett alla egenskaper som kan få mig att se rött. Den som är roligast att läsa om är Gavin Murfin (eller muffin som jag brukar läsa), han är en frisk fläkt och känns faktiskt mest "på riktigt". Jag stör mig fortfarande på de där poliserna som bara dyker upp en gång varje bok. Finns det någon mening med dem? Sparas de till något speciellt? Och då tänker jag särskilt på en viss kriminaltekniker.

Samhällskritiken är nedtonad till ett minimum och den som ändå förekommer gör det på ett naturligt sätt. Den kommer inte i några föreläsningar och berättas inte heller i något ovidkommande sidpspår, utan den visas mer genom vad som händer. Vad som verkligen förvånade mig är att de inte verkar ha något slags dataregister över var folk bor och liknande. Vi snackar ändå om det civiliserade landet Storbritannien år 2004. Jag fattar inte. Hur svårt kan det vara att få fram var en människa bor och telefonnumret till denne?

Slutet är öppet och faktiskt ganska oklart. Det antyds en annan eventuell lösning av fallet. Jag gillar det. Allt är liksom inte klart som korvspad.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,52 (beräknat på 147 betyg).
På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 961 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Ett sista andetag: Boksnoken, Midnatts ord och DAST.

Boken verkar inte gå att köpa som ny, men på Bokbörsen finns det mängder.

lördag 27 februari 2016

"Blindspel" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Blindspel
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 511
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blind to the bones
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 4
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2003 (min) 2004
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 februari 2016




Första meningen: Så fort han öppnade dörren hörde han skriken.

Baksidetext
Howard och Sarah Renshaw är fyllda av förväntan där de står på perrongen för att möta sin dotter Emma. När hon inte kliver av tåget utgår de från att hon blivit fördröjd och tagit en senare avgång. Men Emma kommer inte med nästa tåg heller...

Två år senare hittas en ung man brutalt ihjälslagen ute på Dark Peaks mörka hedar. En man som växt upp i samma lilla by som Emma. Kriminalinspektör Diane Fry och hennes kollega Ben Cooper anar ganska snart att byborna sitter inne med information om vad som kan ha hänt. Men att få dem att tala är inte lätt. De är vana vid att sköta sig själva utan inblandning av några utomstående, allra minst av polisen.

Det finns många mörka hemligheter som man inte vill ska komma till ytan – hemligheter från det förflutna som kastar sin skugga inte bara över tillvaron i byn, utan även över Diane Frys och Ben Coopers privata liv.

Min kommentar
Nu när jag läser böckerna i den här serien med något kortare uppehåll mellan dem så hade jag hoppats på att det skulle ge en extra kick. Det är ju betydligt roligare att läsa om man minns vad som hände i förra boken. Men Blindspel gör mig faktiskt lite besviken.

Bara några sidor in så är jag nästan färdig att ge upp. Den ena karaktären efter den andra dyker upp och när hälften av dem (känns det som) dessutom är släkt med varandra och heter nästan likadant så blir det bara jobbigt allting. Man måste inte heller ha en massa personer som bara dyker upp en gång i varje bok. Många av de där poliserna är bara namn, de får aldrig någon substans.

Något som brukar störa mig är när det blir för mycket detaljer och föreläsningar, något som Booth briljerar i i den här boken. Jag uppskattar historiska fakta, men inte när det blir för mycket och tar över, som det gör här. Alla dessa beskrivningar av än det ena än det andra (som egentligen inte alls för historien framåt) får mig att tappa intresset. Information om border dancing och gamla anglosaxiska traditioner tar upp spaltmeter och jag tröttnar ganska fort. Allt är så tydligt och detaljerat beskrivet att det faktiskt hindrar min fantasi och jag får inga bilder alls i huvudet.

Det är också på tok för mycket samhällskritik och moraliserande. Jag får en känsla av att författaren plötsligt vill skriva något "bättre" och "djupare" än en "vanlig" deckare och naturligtvis blir det bara pannkaka av alltihop. Det är svårt att få grepp om vad han egentligen vill berätta. Är det en deckare, ett relationsdrama, ett historiskt drama eller en politisk skrift? Vid de tillfällen när det fokuseras på själva fallen (ja, det är naturligtvis inte bara ett) så blir det ändå spännande.

Tempot är långsamt och miljön är nästan en egen karaktär. Det är lite samma anda som Arnaldur Indriðason, men med betydligt fler ord. Nästan dubbelt så många. Den som hoppas på en utveckling i relationen mellan Ben och Diane får hoppas förgäves. De jobbar inte ens ihop i den här boken och har knappt med varandra att göra.

Boken blir tyvärr väldigt spretig och osammanhängande, ibland till och med svamlig, med alla dessa olika trådar och ovidkommande historiska fakta. Visst är det bra med research, men man måste faktiskt inte ta med allt man hittar. Och blev säcken verkligen ihopknuten? Och motivet, känns inte det lite luddigt och aningen krystat? Jag ser ändå fram emot att läsa nästa bok, det ska bli spännande att se vad som händer med den där personen ur det förflutna som plötsligt dyker upp.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,45 (beräknat på 139 betyg).
På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 1 081 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Blindspel: Bokmoster, Jennies boklista och books.humler.se.

Boken verkar inte längre gå att få tag i som ny.

lördag 30 januari 2016

"Iskallt spår" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Iskallt spår
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blood on the tongue
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 3
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2002 (min) 2003
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 januari 2016




Första meningen: Det var en timme kvar till gryningen när kriminalassistent Ben Cooper fick de första beskeden.

Baksidetext
Det var knappast det enklaste sättet att begå självmord på - Marie Tennant verkade bara ha krupit ihop i den kalla snön på Irontonguehill och sedan legat kvar tills kroppen var helt täckt av is.

Men det är inte det enda dödsfall som Edendales poliskår ställs inför denna kylslagna januarimånad; i ett gammalt bombplan görs den skrämmande upptäckten av ett spädbarnslik och vid en vägkant hittas kroppen av en okänd man.

Medan kriminalinspektör Diane Fry behöver all förstärkning hon kan få är kollegan Ben Cooper mer intresserad av att hjälpa den unga kanadensiskan Alison Morrissey. Hon har kommit till Edendale för att få klarhet i vad som egentligen hände då hennes morfar spårlöst försvann en vinterdag 1945. Men är det verkligen värt att ödsla tid på en mer än femtio år gammal händelse, eller är det kanske nödvändigt att gräva i det förflutna för att få svar på dagens gåtor...

Min kommentar
Efter att av en slump ha upptäckt den här serien för drygt tre år sedan och efter idogt och lyckosamt arbete lyckats hitta alla de gamla delarna på ett antikvariat, så har den ändå blivit stående, i stort sett, oläst. Men i år har jag satt upp den på min avsluta-serier-utmaning och jag har tänkt läsa en bok i månaden.

Den här boken lägger sig lite som en varm filt runt mitt hjärta, den handlar väldigt mycket om polacker och deras traditioner. Något som ligger väldigt nära mig eftersom min far var därifrån. Jag blir nästan lite tårögd när jag läser om att bryta oblat på julafton och att duka med en extra tallrik, bara utifall att det skulle dyka upp en oväntad gäst. Jag ler igenkännande när jag läser om polackernas stolthet och kärlek till sitt land. Min far bodde i Sverige i nästan 70 år och även om han anammade svenska seder så förblev han ändå polack längst in i hjärtat.

Med det sagt, om denna oväntade bonus, så kan vi kasta oss in i vad boken egentligen handlade om. Från början tycker jag att det är en förfärlig massa olika fall/händelser och jag blir ibland smått förvirrad. Det är en hel hög med människor inblandade och jag vet inte alltid vilka jag måste komma ihåg och vilka jag snabbt kan glömma bort. Efter ett tag så faller allt på plats och jag förstår ju att naturligtvis så hänger allt ihop. Och faktiskt känns allt väldigt logiskt och naturligt när man väl får facit.

Miljön spelar en väldigt stor roll i den här serien, har jag förstått, och den här boken är inget undantag. Det är januari, passande nog, och onormalt kallt. Jag kan riktigt känna hur mörkt, isande kallt och ödsligt det är där ute. Och fattigt. Ibland funderar jag på när allt utspelar sig egentligen, förhållandena känns lite främmande. Den lilla byn Edendale känns väldigt rå och kylig även den. Men det är ändå synd att detta är en fiktiv plats, jag hade gärna besökt den.

Generellt så kan man nog säga att jag börjar bli lite trött på präktige Ben Cooper, han är väldigt speciell. Han borde lära sig att säga ifrån. På riktigt. Det kommer också en del antydningar om honom, som jag faktiskt inte vet om jag ska känna till. Jag kommer naturligtvis inte ihåg några detaljer från de tidigare delarna. En nackdel när man låter det gå för lång tid mellan böckerna.

Det är väldigt klurigt alltihop, men det finns logik i allt som händer, vilket är viktigt. Det enda som möjligtvis stör mig är alla upprepningar, ibland känns det som att det är två olika personer som skrivit historien och känner sig manade att på riktigt poängtera vissa saker. Speciellt personalbristen. Jag är inte korkad, jag fattar första gången.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 4,6 (beräknat på 198 betyg).
På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 1 334 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Iskallt spår: Boktoka, Boksnoken och Bokmoster.

Boken verkar inte längre gå att få tag i hos de vanliga bokhandlarna.