Bok: I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

Författare: Tove Alsterdal
Titel: I tystnaden begravd
Genre: Thriller
Antal sidor: 409
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 november 2022




Första meningen: Inte behöver han papper för att få eld i bastun, men breven ska brinna.

Baksidetext
Lars-Erkki Svanberg, en gång Sveriges snabbaste skidåkare, slås ihjäl med sin egen yxa på gården Rauhala hemma i Tornedalen.

I ett trapphus i Sankt Petersburg skjuter en rysk gangsterledare sin närmaste vän, och flyr mot gränsen.

Katrine, som just har fått sparken från Sveriges Radio, upptäcker att hennes mamma inte är den människa hon trodde. I byn Kivikangas långt uppe i norr finner hon sanningar som tystats ner i generationer.

Medan midvintern långsamt släpper sitt järngrepp över Nordkalotten dras deras historier allt närmare varandra, tills allting slutligen löper samman i den utkylda mangårdsbyggnaden på Rauhala - ett namn som betyder lugnet, friden.

Min kommentar
För en faslig massa år sedan läste jag Tove Alsterdals debut, som jag inte var jätteförtjust i, men då hade jag redan köpt på mig I tystnaden begravd. Som ju givetvis inte har lockat särskilt mycket under åren som gått. Alla förtjänar ju en andra chans, tycker jag, och därför tog jag med den här boken i min utmaning Vi möts igen i år.

Ett litet speciellt ord dyker upp där i början, som får mig välvilligt inställd; eljest. Vilket fantastiskt ord. Det används på tok för lite nuförtiden. Så ja, det började väldigt, väldigt bra. Utan att veta, av egen erfarenhet, så känns det tornedalska äkta och riktigt. De som är från trakterna och har läst boken verkar hålla med.

Det är som att jag hamnar i en liten bubbla när jag började läsa. Beskrivningen av den tornedalska miljön gör sitt till. Det är som att verkligen vara där. Tyvärr så förstörs min bubbla av att plötsligt kastas till Ryssland och den kriminella världen där. De här bitarna tycker jag inte är intressanta och inte heller tycker jag att de tillför något.

Även till det gamla Sovjet går resan och den tråden gillar jag, För mig kommer det lite som en överraskning att så många tornedalare emigrerade till Sovjet på 30-talet. I hopp om att hitta det kommunistiska paradiset. Alla vet vi väl lite om hur det blev med det. Dessvärre blir det lite rörigt och hoppigt med alla dessa trådar.

Man kan ju vara säker på att alla trådarna hänger ihop, speciellt den i nutidens Ryssland. Det blir också lite för snårigt för mig med släktskapet mellan människor. Jag mäktar liksom inte med mer än en generation bakåt. Ändå blev det efter ett tag ganska uppenbart hur det hängde ihop. Det gjorde nu ingenting, för Katrine hade inte all den information som jag hade så hon visste inte. Det lilla mellanspelet, eller vad man ska kalla det, mellan Katrine och ryssen kändes bara krystad och väldigt onödig. Jag tycker inte att den tillförde något alls.

En del andra onödiga saker händer. De är egentligen inte onödiga som i överflödiga, men jag blir alltid lite ledsen när "fel" karaktärer dör. Samtidigt som jag verkligen tycker om att jag inte kan vara riktigt säker på att alla favoriter klarar sig. Jag är inte helt säker på att jag förstår varför Katrines mamma skämdes(?) över sin bakgrund, men jag förstår definitivt Katrines intresse och nyfikenhet.

Det här med "vems är du?", som sägs vara tornedalskt ställer jag mig lite skeptisk till. Även om det inte uttrycktes med just de orden så var det ändå den frågan man fick i min egen lilla uppväxtby. I Västergötland.

I tystnaden begravd slutar lite med en antiklimax, men är nog egentligen en enkel och trovärdig avslutning. Jag hade kanske bara förväntat mig mer efter den uppbyggnaden. Helt kort kan man i alla fall säga att Tove Alsterdal förvaltade sin andra chans på ett förtjänstfullt sätt.

På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 569 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om I tystnaden begravd: Bokstunder, Boktanken och Bokblomma.

Fullbordad utmaning 2022:2

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är femte året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kanske borde ha varit fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

2022 blev Andra chansen för följande författare:
Tove Alsterdal (I tystnaden begravd)
Katarina Bivald (Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt)
Anders Björkelid (Eldbärare)
Kate Mosse (Kryptan)
Graeme Simsion (Rosieeffekten)
Sarah Waters (Hyresgästerna)

I denna femte upplaga har jag bara valt författare som jag endast har läst en enda bok av, det är det enda de har gemensamt. Någon författare är det tio år sedan jag läste, för andra är det åtta eller bara fem år sedan. Hälften av dem är dessutom av den sorten som riktigt tar emot, eftersom jag inte riktigt gillade det jag läste första gången. Men alla är ju värda en andra chans.

När det gäller Anders Björkelid så blev det faktiskt ytterligare två böcker lästa av honom. Jag läste klart hela Berättelsen om Blodet. Han verkar inte ha skrivit något mer än den serien, egentligen, så jag behöver inte ens fundera på om jag vill läsa mer eller ej.

Av Kate Mosse vill jag nog inte läsa något mer, men jag har en liten tunnis av henne stående i hyllan. Den blir säkert läst, eftersom jag har svårt för att ge bort böcker som jag inte har läst.

Tove Alsterdal, Katarina Bivald, Graeme Simsion och Sarah Waters har samtliga förvaltat sin andra chans på ett förtjänstfullt sätt. Jag har inga fler böcker i hyllan av någon av dem, men jag kan helt klart tänka mig att läsa mer.

Slutresultatet är att jag definitivt kan plocka bort två författare ur min vill-läsa-mer-av-lista. Tre av författarna kommer det med största säkerhet att bli mer av. En är det lite mer osäkert, men fullt möjligt att jag läser någon ytterligare bok av.

Betygssnittet för 2022 blev 3,5 och det var det minsann även 2021.

Bok: Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt av Katarina Bivald

Författare: Katarina Bivald
Titel: Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt
Genre: Feelgood
Antal sidor: 375
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juli 2022




Första meningen: Min väg till vansinnet börjar här.

Baksidetext
Sommaren då Anette Grankvist fyllde arton lovade hon sig själv tre saker som hon skulle göra i livet: köra motorcykel, köpa ett hus och klara sig själv. Så här nitton år senare har hon i alla fall klarat sig själv. Hon har inte varit på en riktig dejt på den här sidan millennieskiftet. Hon bor kvar i hyresrätten i Skogahammar. Hon jobbar på Mat-Extra, där blip-blip-ljudet från kassan långsamt driver henne till vansinne. Och hon har inte ens körkort för bil, ännu mindre motorcykel. Allt det här var helt rimligt så länge hennes dotter bodde hemma. Men när Emma flyttar till en annan stad upptäcker Anette att det är en sak att vara ensamstående mamma med ett barn, och en helt annan att vara det utan ett. Hon hade ingen aning om att livet bestod av så mycket tid.

Därför verkar det som en bra idé att börja ta motorcykellektioner, ge sig in i ett omöjligt projekt, lära känna sin egen mamma mitt under pågående senildemens, och kasta sig ut i en galen förälskelse. Men det visar sig snart att det här med frihet och äventyr är betydligt mer komplicerat än Anette tänkt sig.

Min kommentar
Jag letade efter en bok som utspelade sig norröver, eftersom jag skulle resa åt det hållet, och hittade Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, som jag fick det intrycket av. Nu visade det sig att den utspelar sig i området där Värmland och Närke möts. Det gjorde nu ingenting, för det var ju ändå det att det är en feelgood som var det allra viktigaste. Och det är det.

För några år sedan (2017!) läste jag Katarina Bivalds debut Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och jag hade väl en del invändningar, men i det stora hela så var den bra. Förutom att den saknade den lilla svärta som behövs för att en feelgood ska bli en feelgood. Enligt mig då. Den här boken tror jag har lite mer av den varan, men det är fortfarande inte tillräckligt för att jag ska bli berörd.

Den här boken har exakt samma upplägg som en romantisk komedi och det fungerar ganska bra i bokform också. Efter bara några meningar så kommer jag på mig själv med att sitta och le. Jag bara älskar tonen. Efter ett tag så går det mesta dock i stå. Inget händer. Allt går liksom i en cirkel, det upprepas och ältas. Faktum är att det är lite som livet självt.

Huvudpersonen Anette har jag lite svårt att känna sympati för. Eller egentligen vem som helst som lever genom någon annan. Vem det än må vara. Hon har gjort ett så bra jobb med sin dotter Emma, men trots det så vägrar hon att klippa navelsträngen. Jag har så svårt att förlika mig med de här hönsmammetendenserna. Jag har ett liknande föräldrapar i min närhet, som har svårt att släppa taget om sina "barn", som är 25 och 23 och båda har flyttat hemifrån. Den äldste klarar sig överhuvudtaget inte själv. Jag tycker det är rent elakt att ge sina barn ett så stort handikapp i livet. Pia verkar vara mer vara en person i min smak. Lukas känns som en väldigt märklig individ, ett typiskt exempel på en människa jag förmodligen hade undvikit. Jag har åtminstone extremt svårt att se att jag hade brytt mig om att träffa honom igen efter "dejten" där hans systrar var med. Det där säger så mycket om en person.

Anette gör nog ändå sitt bästa, sedan när det nästan är för sent. Hon tar tag i det hon klarar att ta tag i. På sitt eget sätt. Det är ju alldeles för lätt att luta sig tillbaka och acceptera var man är i livet. Även om man egentligen inte är nöjd. Det är inte alltid så lätt att hitta den energi som krävs för förändring.

Jag älskar småstadskänslan som osar genom hela boken. Jag får intrycket att Bivald beskriver en specifik ort, men alla småstäder fungerar nog på exakt samma sätt. Jag läser in massor av värme och kärlek för den lilla hålan.

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt handlar nog lite om att det aldrig är för sent att jaga sina drömmar. Även om de drömmar man hade som ung inte alltid behöver vara samma som de man har när man är vuxen. Kanske borde de uppdateras lite. Även om den kanske är lite för tramsig så är det mesta väldigt lagom. Detta är i alla fall inte det sista jag läser av Katarina Bivald.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 557 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt: Lottens bokblogg, hyllan och boktok73.

Bok: Eldbärare av Anders Björkelid

Författare: Anders Björkelid
Titel: Eldbärare
Genre: Fantasy
Antal sidor: 379
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berättelsen om Blodet 2
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juni 2022




Första meningen: - Den är fortfarande kvar!

Baksidetext
Tvillingarna Sunia och Wulf har tillbringat ett år i domarringen och lärt sig mycket om sitt arv. Under tiden har hotet från Kylan trappats upp och hirdjägarna tror att ett krig är oundvikligt. Deras ledare Fauho sänder Sunia och Wulf till en stad långt hemifrån. Där ska de försöka tända en av Imperiets gamla vårdkasar. Tillsammans tar de sig fram i en helt främmande värld. Dessutom måste de brottas med känslor och förväntningar som deras vuxenblivande innebär. I Wulfs fall en spirande kärlek, i Sunias en mycket motvillig invigning som kvinna av Blodet.

Min kommentar
Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet, något så ovanligt som svensk fantasy. Eller det var i alla fall ovanligt när de släpptes. De har några år på nacken. I år tog jag med serien i min Finish That Series-utmaning, så nu ska jag äntligen få veta.

Jag minns egentligen ingenting av första boken, som jag läste för tio år sedan. Några små glimtar var allt som var kvar, men glimtarna blev både fler och större medan jag läste. Man kan ju tycka att jag inte kan ha gillat första delen, eftersom det tagit så lång tid att fortsätta läsningen och då har man delvis rätt. Jag var inte helt såld, men den stora anledningen till att det dröjt så länge är att det var väldigt svårt att hitta alla delar. Eller ja, fjärde och sista delen hittade jag faktiskt för fem år sedan, men det har tagit mig ytterligare fem år att ladda för att läsa klart den.

Boken börjar i mitten, skulle man nog kunna säga, sedan hoppar man tillbaka och får allt som hänt fram till dess berättat. Jag är inget fan av det upplägget och här kan jag överhuvudtaget inte se något behov av det. Hela första kapitlet kunde ha hoppats över. Jag är osäker på om det hade hjälpt där i början, för jag tycker det är lite segt där. Om det beror på att jag hade svårt att komma in i boken eller om jag hade svårt att komma in i den för att det var segt är oklart.

Ungefär halvvägs tar det sig, ordentligt. Det blir mer spännande när de kommer till Kasan (år det förresten en slump att invånarna i Kasan har väldigt ryskklingande namn?) och än mer när de lyckas fly därifrån. Detta kan också bero på att jag då kunde ge boken min odelade uppmärksamhet. En av styrkorna genom hela berättelsen är att jag, så att säga, får upptäcka världen samtidigt och tillsammans med Wulf och Sunia. Jag får dessutom veta mer om deras bakgrund och mer kött på benen är aldrig fel.

Världsbygget här är väldigt bra, om än ibland lite för detaljerat för mig. För mycket detaljer gör så att jag får svårare att se det framför mig. Det finns en karta över Funisburg sist i boken, men den är tyvärr oanvändbar. Det går inte att se en enda siffra där. Ett av mina stora problem med fantasy, rent generellt, är det stora persongalleri som brukar finnas. Det är inget problem här, endast en handfull karaktärer dyker upp, av vilka runt hälften var med redan i förra boken. Det funkar alltså att skriva fantasy utan detta myller.

Jag upplever det som att Eldbärare är bättre än sin föregångare. Mer engagerande. Den är en aning förutsägbar, men jag tycker att det lite hör till genren. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och få veta ännu mer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 277 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Eldbärare: bookiecookiez, Fiktiviteter och Skrivprocess.

Bok: Rosieeffekten av Graeme Simsion

Författare: Graeme Simsion
Titel: Rosieeffekten
Genre: Feelgood
Antal sidor: 414
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Rosie effect
Översättare: Marianne Mattsson
Serie: Don Tillman 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 maj 2022




Första meningen: Apelsinjuice ingick inte i fredagsschemat.

Baksidetext
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!

Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.

Min kommentar
Ibland stöter man på böcker som är väldigt annorlunda mot allt annat man har läst. Så var det med Projekt Rosie, första delen i den här serien om den specielle Don. På Bokmässan 2016 hade jag sådan tur att Rosieeffekten fanns i en goodiebag som jag fick på ett feelgoodmingel. Trots att jag då verkligen gillade förra boken så har det dröjt så hör länge innan jag kom mig för att läsa nästa. Nästan på dagen fem år efter att jag läste Projekt Rosie så tog jag mig an uppföljaren Rosieeffekten.

Problemet, eller vad man ska kalla det, med så här speciella böcker är att överraskningsfaktorn är borta när man läser ytterligare en bok. Jag är ju beredd på Don och hans... speciella natur. Följden blir ju så klart att det inte blir riktigt lika kul och omtumlande som första boken, men det här är fortfarande både speciellt och bra. Kanske på ett lite annat sätt också, med betydligt mer mörker.

Den stora känslan jag tar med mig är att jag blir oerhört irriterad på Rosie. Under inga omständigheter får man göra som hon och det finns inga ursäkter. Än mindre när det handlar om någon som Don. Just den här biten, med vad Rosie faktiskt gör, tycker jag inte processas överhuvudtaget. Det bara nämns i förbigående. Jag tycker Don tar det förvånansvärt bra ändå och han går genast in i problemlösningsmode. Dessvärre löser han problemen på ett sätt som genomsnittliga människor inte gör.

Ännu värre är det att Rosie plötsligt inte tycker att Don duger. Det kan ju inte komma som en överraskning att han är som han är. Hon vet ju det och har vetat hela tiden. Det är synd om Don när inte ens hans fru, som ju faktiskt har levt med honom ett bra tag, förstår honom. Till detta läggs något som måste vara en av litteraturens allra sämsta psykologer; Lydia. Vilken i sanning förfärlig person hon är. Hon borde inte få jobba med människor. Alls.

Jag kan så känna igen mig i Don. Hans ibland, enligt andra, konstiga reaktioner. Att han inte agerar på känslor utan på rationella tankar. Det betyder verkligen inte att han inte känner något. Bara att han inte visar det som andra. Han är verkligen en favoritkaraktär och vi behöver fler Don i världen. Många fler.

Rosieeffekten är kanske korrekt klassad som feelgood, men det är helt klart inte den glättiga, tramsiga sorten. Det finns faktiskt en tredje del också, men den har inte översatts. Frågan är om den blir det och om jag i annat fall ska läsa den på engelska. För läsa den vill jag.

På Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 121 743 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Rosieeffekten: Bokblomma, med näsan i en bok och Endast eböcker.

Bok: Hyresgästerna av Sarah Waters

Författare: Sarah Waters
Titel: Hyresgästerna
Genre: Drama
Antal sidor: 600
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The paying guests
Översättare: Ylva Mörk
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 april 2022




Första meningen: Barbers hade sagt att de skulle komma vid tre.

Baksidetext
London 1922. Kriget har vänt upp och ner på allt och svept med sig pojkar och män. De kvinnor som nu måste leva vidare gör det i en helt ny värld som också bjuder nya friheter.

I ett stort hus i den burgna Londonförorten Camberwell bor Frances Wray med sin mor, mrs Wray. Deras liv har förändrats drastiskt. Familjens män har stupat och för att klara hyran blir mor och dotter nu tvungna att ta in hyresgäster. Ett ungt par ur den lägre tjänstemannaklassen, Lilian och Leonard Barber, flyttar in. In kommer den nya världen och dess sociala spänningar. Och när Frances, som är en modern kvinna med moderna idéer om kärlek, kommer allt närmare Lilian, påbörjas ett kammarspel som ska explodera med oförutsedda konsekvenser som följd.

Min kommentar
För åtta (jösses, vad tiden går) läste jag min första bok av Sarah Waters och jag tyckte den var ganska bra. Alltså inhandlades Hyresgästerna på en bokrea några år senare. Och så blev den stående oläst i hyllan. Mycket på grund av bokens omfång, 600 sidor är väl egentligen inte speciellt mycket, men i kombination med att jag läste en del mindre bra recensioner så lockade den inte jättemycket. Då är det perfekt läge för min utmaning Vi möts igen.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag började läsa. Egentligen är det så jag vill ha det. Det blev i alla fall lite som att läsa tre böcker i en. Från början är det ett alldeles vanligt historiskt drama jag läser. Plötsligt blir den en erotisk roman och ytterligare en stund senare så förvandlas allt till ett rättegångsdrama. Lite får jag känslan att författaren själv inte visste vad hon ville med boken. Alternativt att hon ville skriva i så många genrer som möjligt. Samtidigt.

Man får en bra inblick i 20-talets värld och då extra mycket om hur det var att vara rik/förnäm och ramla ner på samhällsstegen, till "botten". Det traumatiska i att behöva ta in hyresgäster, att beblanda sig med pöbeln. Oron som mamma Wray känner över att grannarna ska se att dottern Frances själv städar och fixar i huset. Lite samma tema som i Främlingen i huset och det gäller för övrigt även själva huset. Allt detta sätter stämningen på ett väldigt bra sätt. Tidsandan blir på något sätt än mer träffsäker av många lustiga och lite oroväckande tvärsäkra påståenden om dåtida sanningar om lite allt möjligt. Hundra år senare vet vi ju att de hade fel.

Detaljnivån är på en extrem nivå, åtminstone i början. Det känns som att allt beskrivs, ända ner till minsta knapptryckning för att koka te. Intrycket blir att det är väldigt pratigt och repetitivt. Samma våndor. Samma ältande. Jag får faktiskt lite Raskolnikov-känsla av Frances. Kapitlen är dessutom evighetslånga och det hjälper inte heller till. I mitt tycke så borde boken ha kortats ner, rejält.

Kärlekshistorien är jag inte ett dugg intresserad av och särskilt inte när den går över i sexscener. Jag känner mig nog mer överrumplad än chockerad, men detta är inte ett tema som jag väljer själv och jag vill nog helst ha chansen att välja bort erotiska romaner, men det är ju lite svårt när man inte på förhand vet vad boken handlar om. Eller det framgår inte någonstans faktiskt. För min del så är allt det som händer runt omkring det som är intressant.

Hyresgästerna är till slut bättre än vad jag trodde, men jag hade nog uppskattat boken mer om det moraliska dilemmat hade drivits till sin spets. Nu tycker jag att författaren tog den enkla vägen ut.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 77 170 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Hyresgästerna: Lottens bokblogg, enligt O och Johannas deckarhörna.

Bok: Kryptan av Kate Mosse

Författare: Kate Mosse
Titel: Kryptan
Genre: Drama
Antal sidor: 655
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sepulchre
Översättare: Ingar Gadd
Serie: Languedoc 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 mars 2022




Första meningen: Den här berättelsen börjar i en stad av ben.

Baksidetext
Lantegendomen Domaine de la Cade ligger avsides utanför den lilla staden Rennes-les-Bains vid foten av Pyrenéerna. Hit kommer den blott sjuttonåriga Léonie Vernier och hennes bror Anatole en höstdag 1891 för att hälsa på sin moster Isolde.

Men den lantliga vistelsen blir långtifrån rofylld. Léonie och Anatole får höra talas om ett mystiskt vilddjur som härjar i skogarna runt Domaine de la Cade, vissa menar att det är självaste Djävulen som släppts lös. Léonie gör också ett märkligt fynd under en av sina vandringar på egendomen; en bortglömd krypta med inskriptioner på visigotiska. I sitt sökande efter svaret på kryptans gåta hittar hon ytterligare en skatt; en samling unika tarotkort som enligt legenden påstås kunna styra över liv och död.

Etthundrasexton år senare, i oktober 2007, anländer den amerikanska musikvetaren Meredith Martin till Renne-les-Bains för att forska i en period i den store kompositören Claude Debussys liv. Men Meredith gör en annan, viktigare, upptäckt och snart kommer hennes undersökningar i stället att handla om Léonie Verniers liv. Vart tog den unga parisiskan vägen efter sin vistelse i Rennes-les-Bains?

Spåren leder Meredith tillbaka till kryptans gåta och de mystiska tarotkorten. Sig själv ovetande sätter hon de onda krafterna i spel och plötsligt är hennes eget liv i fara...

Min kommentar
Det var sommaren 2011 jag köpte Kryptan och först efteråt som jag upptäckte att den tydligen är andra delen i en serie. Eftersom jag är jag så var jag ju tvungen att hitta första delen och läsa den först, vilket jag gjorde 2014. Och gillade inte alls. Då är det inte så lockande att ta sig an nästa del, som dessutom är en tegelsten. I år tog jag med den i min utmaning Vi möts igen och jag tyckte att det var lika bra att sätta tänderna i den i början av året. Så jag har det klart, liksom.

Väldigt ofta så stör jag mig på serier som kallas fristående, men som inte är det. Här är det faktiskt tvärtom. Detta är inte, i egentlig mening, en serie. Området i Frankrike, Languedoc, är det som är gemensamt. En kvinna från förra boken har en liten biroll här, men jag kan inte påstå att jag minns henne. Det är verkligen synd att jag inte visste att de inte hör ihop mer än så, innan jag köpte och läste.

Den här boken tycker jag ändå är bättre än den förra, men ganska många av mina käpphästar finns kvar. Här är så otroligt många adjektiv, allt har en färg/form känns det som. Om man hade tagit bort alla adjektiv så hade nog sidantalet minskat med runt hundra sidor. Om man i samma veva hade tagit bort alla franska uttryck så skulle nog ytterligare hundra sidor ha försvunnit. Då hade det blivit ett mer passande sidantal. Och det här med alla franska uttryck, vad är meningen med dem egentligen? En del ord, som till exempel rullstol, får man även på franska. Varenda gång. Här finns ett förvånande stort antal rullstolar. En del ord/fraser kommer på både franska och svenska. En del kommer bara på franska. Detta är så otroligt störande. Man måste väl ändå utgå från att fransmän pratar franska. Hela tiden. Översättningen känns för övrigt inte helt hundra. Ibland är det konstiga ordval och märklig ordföljd.

Karaktärerna är inte jättemånga, men författaren lyckas inte få mig engagerad i någon av dem. De är så otroligt klichéartade. Och helt ärligt, hur många gånger behöver man egentligen få veta att en karaktär (kvinnlig) har kopparrött hår och illgröna ögon, en annan (man) har samtliga "manliga" attribut (stilig, kraftfull) och har intensivt blå ögon, ännu en annan (kvinna) är blond, sval och mystisk. Samtliga "goda" är overkligt vackra. Något som vi också får veta många gånger. Alla onda är endast och bara onda. Eller ONDA. Åldern får jag inte heller ihop på några av dem. Constant och Anatole har ett förhållande med samma kvinna. Constant var en vuxen man (åtminstone i tonåren) redan för 30 år sedan. Anatole är nu 25+. Anatoles lillasyster, 17 år, faller också som en fura för Constant.

För mig blir det för rörigt när handlingen hoppar mellan tidstrådarna. Jag är tyvärr inte så engagerad att jag minns var vi lämnade karaktärerna i en tidstråd när vi kommer tillbaka till den. Båda trådarna i sig är ganska intressanta, men det blir för mycket lull-lull för att jag ska orka hålla intresset uppe.

Genren vet jag inte riktigt vad jag ska kalla. Det är historiskt och romantiskt samt en del övernaturligt och ett embryo till spänning. Det finns faktiskt en tredje "del" i "serien". Den kommer jag inte att läsa. Nu har jag bara en Kate Mosse kvar i hyllan, en ganska tunn liten spökhistoria.

Kryptan försöker för mycket, tycker jag. Det blir för många mystiska saker som på något oklart sätt hänger ihop. I stället för spännande, läskig och gåtfull så blir det alltför ofta bara larvigt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 19 857 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kryptan: Lottens bokblogg, Carolina läser och Eli läser och skriver

Vi möts igen 2022

Något jag har märkt sedan jag startade den här bloggen är att gamla favoritförfattare får stryka på foten till förmån för nytt och spännande. För att inte tala om alla de författare som jag gillat efter att ha läst bara en enda ynka bok av dem. Den här utmaningen är till för att råda bot på det problemet.

I denna femte upplaga har jag bara valt författare som jag endast har läst en enda bok av, det är det enda de har gemensamt. För någon är det tio år sedan jag läste författaren, för andra är det åtta eller bara fem år sedan. Hälften av dem är dessutom av den sorten som riktigt tar emot, eftersom jag inte riktigt gillade det jag läste första gången. Men alla är ju värda en andra chans.

De författare och böcker jag har tänkt mig är följande:
Tove Alsterdal (I tystnaden begravd)
Katarina Bivald (Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt)
Anders Björkelid (Eldbärare)
Kate Mosse (Kryptan)
Graeme Simsion (Rosieeffekten)
Sarah Waters (Hyresgästerna)