"Flickan med snö i håret" av Ninni Schulman

Författare: Ninni Schulman
Titel: Flickan med snö i håret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 351
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hagfors 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 december 2016




Första meningen: Han behövde bara öppna bagageluckan, knyta upp repet runt hennes smala vrister och peka mot stugan för att få henne att röra sig uppför backen.

Baksidetext
En kall och snöig nyårsafton försvinner sextonåriga Hedda Losjö från sitt hem utanför Hagfors i Värmland. Hennes föräldrar är förtvivlade. Vad kan ha hänt deras skötsamma dotter? När poliserna Petra Wilander och Christer Berglund får fallet på sitt bord visar det sig snart att Hedda har levt ett dubbelliv.

En tid senare hittas en ung flicka mördad i en jordkällare i skogen några kilometer från familjen Losjös hem. Flickan är naken och har dödats med ett skott i bakhuvudet. Kan det vara den försvunna Hedda? Den lilla polisstationen står nu inför en av sina största utmaningar.

Journalisten Magdalena Hansson har lämnat Stockholm och flyttat hem till Hagfors med sin sexåriga adoptivson Nils efter en uppslitande skilsmässa. Hon är trött och deprimerad och hoppas att lugnet på landsbygden och tryggheten i uppväxtstaden ska ge henne livsglädjen tillbaka. Magdalena engagerar sig känslomässigt i den försvunna Heddas öde och börjar undersöka fallet närmare. Snart inser hon att den fridfulla bygden bär på hemligheter som vissa gör vad som helst för att dölja.

Min kommentar
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Ninni Schulmans böcker på olika bloggar, men det är väldigt många. Trots att den här första delen har stått redo i hyllan i nästan fem år så har den inte blivit läst. Förrän nu, när den långt om länge fick vara med i min boktolva. Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade den blivit läst för längesedan. Det här gillade jag nämligen.

I Hagfors har jag aldrig varit så jag vet inte hur väl geografin stämmer, men jag tycker jag får en bra känsla för hur där ser ut. Dock trodde jag att staden var större så jag blev lite förvånad när jag kollade på Wikipedia. Den här lilla bruksorten i Värmlands djupa skogar är som vilken småstad som helst. Småstadskänslan är beskriven på pricken, inklusive den lite ursäktande mentaliteten som många i mindre städer verkar ha när de av någon oklar anledning känner att de behöver förklara varför de gillar att bo där.

Många inblandade karaktärer brukar jag alltid tycka är jobbigt och här vimlar det verkligen av dem. Konstigt nog så har jag aldrig några problem att hålla isär dem. Det kan ha att göra med att de allihop på något sätt blir verkliga människor för mig. Utan långrandiga beskrivningar så lär jag känna dem och jag kan verkligen relatera till dem. De är helt vanliga människor.

Huvudpersonen, Magdalena Hansson, är väl som folk är mest och jag känner med henne. Det är inte bara så att hennes äktenskap har kraschat, hon har även tvingats flytta hem till den lilla staden. Från Stockholm. Det måste vara hemskt att vara den misslyckade hemvändaren.

Detta är ju en debut och det kan förklara varför så väldigt många ovidkommande saker fanns med. Det är väldigt sällan man behöver få förklarat för sig hur man kliver in i en bil och kör iväg, bland många andra självklara saker. Annars tycker jag att författaren har ett bra öga för detaljer, men man behöver inte ta med allihop. Trots väldigt många detaljer så berättas ändå inte allt. Flera gånger antyds saker som har hänt mellan Magdalena och Petter, men man får aldrig veta vad. Även om jag har gjort en kvalificerad gissning så stör det mig att jag måste gissa när det gäller viktiga saker, men att jag får veta allt om hur man tvättar sin bil.

Hur konstigt det än kan låta så tycker jag att detta är en mysdeckare, trots otäcka mord. Brottet är inte det primära, relationerna och vardagslivet tar mer plats. Det kan man tycka vad man vill om, men i det här fallet funkar det för mig. Ibland önskar jag att författare skulle våga lita på sin historia utan att förklä den till deckare. Jag tycker i och för sig att Ninni Schulman gör det här med deckare riktigt bra. Ett tag misstänker jag i stort sett alla, till och med polisen Christer. Speciellt när man får veta att han fortfarande tar hem tvätten till sin gamla mor. Jag är inte helt säker på gärningsman förrän i slutet. Det är bra gjort.

Större delen av boken lyssnade jag på och det gick över förväntan. Kanske mest tack vare att en liten del av hjärnan var upptagen med ett i huvudsak tankebefriat jobb, men jag skulle vilja påstå att Angela Kovacs har en stor del i det hela. Hon läser väldigt bra och jag gillar att hon ändrar röst beroende på vad (och vem) hon läser. Boken passade väldigt bra som ljudbok, men det kommer aldrig att bli mitt favoritmedia. Jag hade aldrig missat den gigantiska ledtråden om jag hade läst.

Jag kan tycka att det finns en del lösa trådar när boken är slut, bland annat fick man aldrig veta vem som egentligen var läckan hos polisen. Det kanske kommer i nästa bok. Som jag nu måste skaffa mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 597 betyg).
På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 505 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Flickan med snö i håret: Lottens bokblogg, Carolina läser och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Färjan" av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Titel: Färjan
Genre: Skräck
Antal sidor: 476
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2016




Första meningen: Det är nästan en timme kvar till avgång.

Baksidetext
I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Det socialrealistiska blandas med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.

Min kommentar
Förra hösten syntes den här boken precis överallt. Först tänkte jag att den inte var något för mig, den handlade ju om vampyrer. Sådana gillar jag inte. Sedan ångrade jag mig ändå och hoppades hinna läsa den under november samma år. Det gjorde jag inte. I år hann jag. Jag blev faktiskt extra glad när jag upptäckte att boken faktiskt utspelar sig i början av november. Det hade jag ingen aning om. Jag tycker bara att det passar perfekt med skräck i november. Och skräck, ja, det blir det.

Just det där med att vara fast på en båt räcker egentligen för mig. Redan där lider jag av klaustrofobi. Jag har haft min beskärda del av olika färjeturer, som inkluderar fyllebåten mellan Göteborg och Fredrikshavn i min ungdom och faktiskt även Finlandsfärjan några gånger på konferens med jobbet. Det är inget jag gör frivilligt nu för tiden.

När jag började läsa så befarade jag att jag skulle tvingas träffa alla 1200 passagerare, plus de 200 i besättningen. Riktigt så illa blev det inte, men det blev väldigt många. Jag, som brukar gnälla på för många karaktärer, hade inte problem en enda gång att hålla isär dem. De är otroligt vältecknade och jag känner igen dem allihop. Med väldigt få ord så får Mats Strandberg mig att förstå precis vilken typ av människa karaktären är. Jag kan verkligen känna in alla människor och jag känner med dem allihop. Utom Dan Appelgren. Blä, är det enda jag har att säga om honom. Till och med Baltic Charisma själv har en egen röst. Ett smart drag. I de kapitlen får man liksom en sammanfattning över vad som händer överallt, just nu. Och boken heter ju faktiskt Färjan. Genialt.

Många var det som varnade mig för att detta var mer likt splatter än skräck, men jag håller faktiskt inte med. Blodet sprutar, tänder ramlar ut, köttbitar flyger, men splatter? Nej. För mig är splatter ett onödigt fokus och dröjande vid blodiga detaljer bara för sakens egen skull. Det upplevde jag inte alls här. Visst var det groteskt och Tomas förvandling var något av det äckligaste jag läst, men för min del funkade det.

En av anledningarna till att boken är så fantastisk är att författaren hela tiden tog död på favoritkaraktärer (ja, det är faktiskt en bra grej). Det gjorde att jag hela tiden var osäker, på vad som skulle hände och vem som skulle klara sig. [spoiler]Men allvarligt talat... Calle? Varför Calle?![/spoiler] De få kvällar som jag läste denna gick jag och la mig ovanligt tidigt, sista kvällen till och med klockan nio, bara för att jag skulle hinna läsa ut den. Sambon har inte sett mig läsa så frenetiskt på länge och han undrade vad det var för bok som gjorde detta med mig. Detta var sann sträckläsning. Det gick bara inte att lägga ifrån sig boken.

Slutet är öppet, minst sagt. Precis som det ska vara i riktig skräck. [spoiler]Blev Marisol biten? Och när kommer de som kryper på botten fram?[/spoiler] Man ska aldrig vara helt säker på om det är över eller ej.

Precis som Stephen King och John Ajvide Lindqvist så tar Mats Strandberg helt vanliga människor, sådana som du och jag, och sätter dem i ovanliga situationer. Det är ett genialiskt drag för det finns alltid någon man känner igen sig i. Jag kan inte påstå att jag blir rädd, men det är verkligen olidligt spännande.

Jag kan banne mig inte hitta något dåligt med den här boken. Och då gillar jag ju som sagt inte ens vampyrer. Något som jag förmodligen måste sluta påstå snart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,34 (beräknat på 255 betyg).
På Goodreads hade den 3,57 i genomsnitt (beräknat på 726 betyg).
Jag ger den 5,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Färjan: Johannas deckarhörna, Bokhuset och Bokomaten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Kalldrag" av Markus Sköld

Författare: Markus Sköld
Titel: Kalldrag
Genre: Skräck
Antal sidor: 317
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 oktober 2016




Första meningen: Therese ställde ner flyttlådan, torkade svett ur pannan med skjortärmen och vände sig om.

Baksidetext
För drygt sextio år sedan sprängde gruvarbetaren Pär Klang sig in i en grotta under Lyktberget. En kraft som ingen kunnat föreställa sig släpptes lös med fasansfulla följder.

Bara en bit från det nedlagda gruvhålet vid foten av berget flyttar Therese och John in i direktörsvillan med sin lilla dotter. John har fått chansen att bli VD för bruksorten Gränshammars stålindustri och Therese, som tröttnat på sitt jobb som ekonom, ser en möjlighet att byta riktning i livet.

Men medan Therese blir alltmer ensam och vilsen i sin relation till John och i sitt försök att hitta sig själv, börjar märkliga saker hända i huset. Samtidigt dras Therese till mystiken kring gruvan och det blir alltmer tydligt för henne att hon måste söka svaren i historien, innan den upprepar sig.

Min kommentar
För den som följer min blogg kommer det väl inte direkt som någon överraskning att jag gillar skräck. Den där som är smygande och ger obehagskänslor. Kalldrag fick jag redan i augusti, men eftersom skräck passar allra bäst på hösten, när det börjar bli mörkt på kvällarna, så sparade jag den till nu.

Det hela börjar fullständigt normalt, när den lilla familjen flyttar till den lilla bruksorten. Jag kan verkligen känna igen den där småstadsmentaliteten, där oviljan mot förändringar och misstänksamheten mot främlingar frodas. Där man räknas som nyinflyttad efter tre generationer. Känslan är väldigt bra beskriven, utan att ta till för många ord. Jag gillar att samhället inte beskrivs alltför detaljerat, jag får själv försöka se det för mitt inre öga.

Språket är naturligt, det är det bästa ord jag kan hitta. Det finns inget som skaver utan allt bara flyter på. Det som möjligtvis stör mig är att det väldigt ofta händer saker i ögonvrån. Visst, så är det väl i en skräckberättelse, men man behöver ju kanske inte alltid skriva det. Det är också väldigt mycket ilningar, rysningar och kalla kårar som går genom Therese. Personligen så blir jag inte ett dugg rädd av att rädslan hos någon annan beskrivs, jag vill att orsaken ska beskrivas. Om det görs rätt så kan jag lätt föreställa mig de där ilningarna, rysningarna och kalla kårarna själv. I andra hälften av boken så tycker jag att det förändras, då beskrivs själva händelsen och jag får mer veta varför Therese blir skrämd, i stället för att få veta hur hon reagerar. Det är då det blir läskigt på riktigt.

Therese känns som en trovärdig människa, inte så där korkad som folk brukar vara i speciellt skräckfilmer. Jag tycker hon reagerar hyfsat normalt, även om jag själv hade lämnat huset långt tidigare. Vilket gäller även John, hennes man. Att jag hade lämnat honom alltså. Han är en riktig skitstövel och behandlar Therese som mindre vetande och labil. Han bryr sig inte ens om att barnvakten försvunnit på vägen från deras hus. Den nya vännen Mia beter sig så underligt att jag från början misstänker henne för att vara inblandad på något sätt och jag hade nog betraktat henne lite misstänksamt om jag hade träffat henne i verkligheten också. Therese är väl den enda som man egentligen får lära känna och det tycker jag är som det ska vara. Jag behöver inte krypa under skinnet på alla som är med, det är bra när fokus ligger på huvudpersonen.

Detta är en av de där skräckberättelserna som faktiskt lyckas, det är en smygande obehagskänsla genom hela boken och skräcken är obestämd. Det gillar jag. Balansen mellan det normala vardagslivet och det onormala är riktigt bra. Det enda jag inte förstår är tråden med Kenta, i mitt tycke så behövs den inte alls. Historien fungerar bra utan den. Boken är snabbläst, främst för att det är spännande och också tack vare de korta kapitlen som gör att man alltid vill läsa bara ett till.

Av en händelse så upptäckte jag att jag faktiskt har läst en novell av Markus Sköld tidigare, Arca Ferrum, som var en av mina favoriter i antologin Maskinblod 3. Det är ju alltså bara att leta upp mer av honom och vänta på hans nästa bok.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 8 betyg).
På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 11 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kalldrag: Vargnatts bokhylla, hyllan och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Hälsning från de döda" av Stuart MacBride

Författare: Stuart MacBride
Titel: Häslning från de döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 415
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Birthdays for the dead
Översättare: Mia Kjellsdotter Karlsson
Serie: Ash Henderson 1
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 september 2016




Första meningen: En blixt.

Baksidetext
Medierna kallar honom Födelsedagsfiraren. Han har kidnappat flickor i många år, alltid när de ska fylla tretton. Han skickar alltid födelsedagskort till deras familjer som visar hur han långsamt torterar flickorna till döds.

För fem år sedan försvann kriminalinspektör Ash Hendersons dotter Rebecka. Ett år senare kom det första kortet en polaroidbild av flickan fastbunden vid en stol. Därefter ett nytt kort varje år, det ena värre än det andra. Men Ash har aldrig berättat för någon om dessa födelsedagskort. För om sanningen kommer fram lyfts han bort från utredningen, och då kan han inte ge Rebeckas mördare vad han förtjänar.

Min kommentar
Jag har många gånger sett namnet Stuart MacBride bland bokbloggarna, men tyvärr så verkar hans första serie vara helt omöjligt att hitta. Därför blev jag väldigt glad när jag såg att första boken i en annan serie skulle släppas på svenska. Det har dröjt lite med läsningen, men nu är min första Stuart MacBride läst.

Vi befinner oss i Skottland och miljön är väldigt dyster, som det ju brukar vara i Skottland. Och då menar jag inte bara vädret, utan för det mesta rör vi oss i områden som är mindre lyckligt lottade, om man säger så. Tyvärr så får jag ingen egentlig känsla av var jag befinner mig, det kunde ha varit var som helst. En liten avstickare till Shetlandsöarna hinns med också.

Språket är väldigt speciellt, det är väldigt många läten, som nnnn, fnnn, brrkn, mmmmmnnnffff, fmmmmmmnnnfff, öh, gah, uh och också avbrutna meningar. Det kan man tycka vad man vill om, men det förstärker historien och karaktärerna i det här fallet.

Berättelsen är i jag-form och berättaren är polisen Ash Henderson. Han är extremt klyschig, men vriden några extra varv. Han är en riktig skitstövel och faktiskt motsatsen till vad en polis borde vara. Ash bestämmer sig, på ganska vaga grunder, för vem som är skyldig och slår nästan ihjäl den för att i nästa ögonblick upptäcka att den är oskyldig. Till i alla fall det brottet. Detta upprepas sedan flera gånger. Han borde verkligen öva upp sin impulskontroll. Ash är så osannolik och orimlig att jag nästan blir förbannad, vilket kanske är tur. Annars hade nog mitt hjärta brustit. Är det inte ovanligt mycket elände som drabbar honom? Var det verkligen nödvändigt att [spoiler] ta död på Ashs båda döttrar och till och med hans bror[/spoiler]?

Det är en förfärlig massa människor med i den här boken, något som verkar vara vanligt i brittiska deckare. Poliserna är nästan lika många som icke-poliserna och precis som brukligt så har jag väldigt svårt för den brittiska hierarkin. Hälften av poliserna verkar vara något slags chef. Min favoritkaraktär är dock inte polis, hon är rättspsykolog (profilerare) och det är inget tvivel om att hon har något slags diagnos. Doktor Alice McDonald är härligt annorlunda.

Början är väldigt rörig och det känns som att jag kastas rätt in i en historia som har pågått ett bra tag. Vilket ju faktiskt är fallet. Tyvärr staplas frågorna på hög ett tag. Vem är Ethan Baxter? Varför är Ash skyldig så mycket pengar? Vem är Philip Skinner? Namn och information som bara nämns i förbigående och som man får vänta länge på en förklaring på. Även om det retar mig så gillar jag det, man får ju veta till slut.

Alltihop fullkomligt osar av ondska och det är ett väldigt frossande i våld och ond bråd död. Death rate ligger inte långt efter en Quentin Tarantino-film. Allt detaljerat beskrivet. Det finns också otaliga (ovidkommande) historier, som ju givetvis är där för att kollra bort läsaren och göra det svårt att gissa den skyldige. För mig blir det bara lite långrandigt och mot slutet tröttnar jag ganska rejält på alla återvändsgränder. Jag kan ju inte heller låta bli att fundera över hur de kunde undgå att hitta [spoiler]Frank McKenzie. De gick ju igenom alla hus som hade tillgång till parken[/spoiler].

Korrekturläsningen var ganska dålig och det var en hel del fel, bland annat ett av den typ som stör mig allra mest. En av karaktärerna byter plötsligt namn.

Efter att ha läst ut den kände jag att jag trots allt ville följa Ash Henderson och se hur han artar sig. Till min stora glädje såg jag att andra delen ska komma i oktober.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 2,1 och genomsnittet 2,92 (beräknat på 13 betyg).
På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 2 495 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hälsning från de döda: Boklysten, Bokraden och PocketBlogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Brottsplats: Faithful place" av Tana French

Författare: Tana French
Titel: Brottsplats: Faithful Place
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 440
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Faithful Place
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Dublin Murder Squad 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 juli 2016




Första meningen: Under ett liv är det bara några få ögonblick som är avgörande.

Baksidetext
Faithful Place är Frank Mackeys barndomskvarter i Dublin, platsen han flydde från för tjugo år sedan. Ytterst tveksamt har han nu återvänt. Hans syster har ringt och bett honom komma. Hon har hittat något från den unga kvinnan han en gång älskade. Hans ungdomskärlek som svek. Nu försöker Frank ta reda på vad som verkligen hände den där dagen som han har gjort allt för att glömma. Dagen som för alltid ändrade hans liv.

Min kommentar
När den länge efterlängtade resan till Irland äntligen skulle bli av funderade jag länge på vilken bok jag skulle ta med mig. Valet föll till slut på den här, som utspelar sig i de fattiga kvarteren i Dublin. Detta är den tredje jag läser av Tana French och jag har väl lite blandade känslor för de två tidigare.

I Brottsplats: Faithful place är Frank Mackey huvudperson. Jag vet att han var en bifigur i Okänt offer, men jag minns honom inte alls. Egentligen är det nog lite synd att jag låter så lång tid gå mellan böcker så att jag glömmer allt utom det stora, generella. Frank Mackey är ingen sympatisk person, jag har lite svårt för honom och hade definitivt dragit öronen åt mig om jag hade träffat en sådan man. Det som räddar honom är några försonande drag och hans relation till dottern Holly. Faktum är att den enda karaktär som jag gillar rakt av är Holly, en väldigt smart nioåring. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig om hur det går för de andra. Trots att de alla har sina egenheter och dåliga sidor så berör de.

Det måste vara en av Tana Frenchs starka sidor, att skapa trovärdiga karaktärer och relationer. Även om jag inte alls kan relatera till dysfunktionella familjer, fattigdom (och då menar jag riktig fattigdom, inte den som betyder att man inte kan åka på semester två gånger om året) och polishat så ifrågasätter jag inte någonting. Jag har svårt att förstå hatet mellan syskonen och föräldrarna, från början fattar jag inte alls varför somliga avskyr varandra. Jag får veta anledningen senare, men jag förstår det ändå inte. Däremot tror jag på det. Generellt sett så har jag svårt för människor som kräver att man ska vara tacksam för deras "uppoffringar" som man inte ens har bett om. Syskonens uppväxtmiljö är inte direkt optimal, ingen av dem hade en bra uppväxt och det är svårt att inte bli berörd.

Boken tog ändå inte riktigt tag i mig, trots alla starka känslor och ett delikat dilemma. Jag lider med Frank som måste fatta ett omöjligt beslut, men det är något som saknas. Kanske är det spänningen. Det här är nämligen lika mycket ett familjedrama som en deckare och faktum är att det inte någon gång är speciellt spännande. Ångestladdat ja, men spännande, nej.

Det var ganska speciellt att läsa om platser där jag precis varit och faktiskt blev det till och med ett besök i området Liberties där boken utspelar sig. Det blir en extra krydda på något sätt, men det räckte ändå inte riktigt.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,67 (beräknat på 96 betyg).
På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat på 50 586 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Brottsplats: Faithful place: PocketBlogg, Snowflakes in rain och DAST.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Stöld av babian" av Anna Karolina

Författare: Anna Karolina
Titel: Stöld av babian
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 437
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Amanda Paller 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juni 2016




Första meningen: FUCK, FUCK, FUCK!

Baksidetext
Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.

Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.

Min kommentar
Den här boken fick jag med mig från bokmässan 2014. Jag hade hört talas om den innan, men tyckt att den nog inte alls var för mig. När sedan författaren själv satt inne på bokbloggarmingelt och signerade så bestämde jag mig till slut för att jag ju i alla fall kunde chansa. Många har lovorden varit. Ändå har den blivit stående oläst i nästan två år.

Jag börjar läsa den när jag väntar på bussen och om det hade varit andra människor där så är jag säker på att de hade tittat konstigt på mig. Jag kunde nämligen inte låta bli att skratta. Många gånger. Början är riktigt bra och jag är glad att jag har en halvtimmes bussresa framför mig.

Det första jag tänker är att det här är precis som Lapidus, men med väldigt mycket mer humor. Och då menar jag Lapidus vad gäller språket. Det är kort, kärnfullt och gödslat med ord som guzz, aina och bazza. Här finns mängder av träffande beskrivningar av många företeelser och jag ler igenkännande. Ofta. Det märks också att författaren är polis, det mesta känns trovärdigt, insiktsfullt och insatt. På både gott och ont. Frustrationen som poliser måste känna ibland lyser också igenom.

Kapitlen är korta och tempot högt. Även om det tappar lite i mittendelen. Men slutet. Slutet får mig att bli andfådd och de sista hundra sidorna eller så handlar det om sträckläsning. Det enda jag möjligtvis har att klaga på (förutom tempotappet i mitten) är att jag verkligen inte gillar när jag inte får veta samma saker samtidigt som de karaktärer jag följer. Just i det här fallet så förstår jag varför, men jag gillar det inte.

Vi får följa inte mindre än fyra personer; Amanda - polis, Adnan - kriminell, Magnus - polis och Pia - Magnus fru. Det är lätt att jag upplever en historia som spretig och rörig när det blir så många trådar och sidospår, men här tycker jag att det funkade. Den jag kommer närmast och faktiskt tycker bäst om är Adnan. Han är egentligen en bra kille, men som hamnat väldigt snett. Amanda vet jag inte riktigt vad jag tycker om, hon är tuff, kaxig och tar för sig (det gillar jag), men den där egenskapen hon har att kunna gå över lik för att få det hon vill ha ger jag inte mycket för. Det är inte alltid ändamålet helgar medlen. Magnus är en mansgris, ett svin, [spoiler]en hustrumisshandlare med typiska psykopatdrag. Han får massor av resultat, men med olagliga medel.[/spoiler] Och han är snäll mot sin mor. Pia är det bara sorgligt att läsa om.

Kommer jag att läsa nästa bok, Står dig ingen åter? Ja, definitivt. Det var väldigt nära att jag beställde den direkt när jag hade läst ut Stöld av babian. Jag bara måste få veta hur det ska gå för Amanda och Adnan. Och Magnus. Och kanske får man veta hur det går för Pia också. Det skulle jag vilja.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 51 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 45 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Stöld av babian: Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ni älskar dem inte" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: Ni äslakr dem inte
Genre: Thriller
Antal sidor: 406
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Finders keepers
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: Exmoor 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 maj 2016




Första meningen: Det var sent på säsongen för jakt.

Baksidetext
Nioårige Pete väntar i bilen på mamma och pappa. När de kommer tillbaka är han borta. På ratten sitter en lapp: "Ni älskar honom inte."

Under högsommaren faller en mörk skugga över Exmoor. Barn blir bortrövade från bilar. Varje försvinnande markeras bara med ett kort meddelande en brutal anklagelse. Inga förklaringar, ingen begärd lösensumma... inget hopp.

Polisen Jonas Holly står inför en farlig resa in i kidnapparens förvridna psyke, om han alls ska ha en chans att sätta fast honom. Men Holly är ännu skakad av en personlig tragedi, är han över huvud taget rätt man för uppgiften?

Åtminstone en person i Exmoor anser att Jonas Holly, när det gäller byns beskydd, är den siste att lita på...

Min kommentar
Detta är alltså tredje boken i serien om den lilla byn på Exmoorheden och det är också den tredje boken jag läser av Belinda Bauer. Jag har tyckt lite olika om de tidigare två, där förra delen inte riktigt övertygade mig. Förväntningarna på denna var alltså ganska låga.

Jag tror att jag kan ha kommit på en viktig detalj för vad jag ska tycka om en bok. De första sidorna är extremt viktiga för hur jag... ja, låt oss säga attackerar boken. Denna vann nog mitt hjärta redan på sida 35 där en liknelse som innefattar en nerlegad madrass och Toblerone fick mig att skratta högt och sedan nicka igenkännande. Jag vet, helt ärligt, inte om de tidigare böckerna också var fyllda med en ganska bitande humor, men denna är det i alla fall. Brittisk ironi när den är som bäst.

Ni älskar dem inte utspelar sig drygt ett år efter Skuggsida och det är kul att åter träffa lille Steven, som nu inte är så liten längre. Han är sjutton och med flickvän. Det är inte riktigt lika kul att träffa polisen Jonas Holly. Som vanligt, skulle jag vilja säga, så har Bauer stoppat in hur många karaktärer som helst och min tanke en bit in i boken är "Men kära nå'n! Måste hela j-la byn vara med?". För exakt så känns det. Det är många berättarröster som kommer till tals, men det sköts så snyggt och naturligt att det aldrig stör mig.

Kapitlen är korta (65 stycken på runt 400 sidor) och mot slutet blir de ännu kortare. Kanske är det för att höja tempot, men jag kan nog tycka att det behövs lite mer än korta kapitel för att öka farten. De här böckerna är inte rafflande spänning, de är mera en konstant och diffus obehagskänsla. Och mörkt är det. Jag gillar det.

Medan jag läser funderar jag på om Bauer har tagit den enkla vägen ur det här, men till min glädje så har hon inte det. Detta är en fullkomligt vidrig historia och förmodligen inget för äckelmagade personer. Jag gillar det och utnämner denna till Bauers bästa bok. Hittills.

När jag kommer till slutet så blir jag plötsligt osäker på vad som egentligen har hänt, men annars är det ett perfekt slut. Det kommer jag att fundera på länge. Efter att ha tittat runt lite på vad andra har tyckt om boken så börjar jag fundera på om vi har läst samma bok och om den i så fall har slutat likadant. Många verkar tycka att det måste komma en fjärde del. Det förstår jag inte alls. Det här är, som sagt, i mitt tycke ett perfekt slut.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 117 betyg).
På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 832 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Ni älskar dem inte: Lingonhjärta, Bokfrossa och boktok73.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Dödens kemi" av Simon Beckett

Författare: Simon Beckett
Titel: Dödens kemi
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The chemistry of death
Översättare: Gösta Svenn, Helena Sjöstrand
Serie: David Hunter 1
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2006
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 mars 2016




Första meningen: En människas kropp börjar upplösas fyra minuter efter döden.

Baksidetext
David Hunter var en gång i tiden en av Storbritanniens mest framstående rättsantropologer, flitigt anlitad i komplicerade mordfall över hela landet. Men när hans fru och lilla dotter blev ihjälkörda av en rattfyllerist orkade han inte fortsätta utan drog sig tillbaka till en liten by i Norfolk, där han fick tjänst som distriktsläkare. Nu lever han ett lugnt och stillsamt liv, utan några tankar på att återuppta sitt forna yrke.

När två kvinnor inom loppet av ett par veckor hittas brutalt mördade vänder sig den lokala polisen till Hunter för att få hjälp. Kvinnorna har uppenbarligen hållits fångna i flera dagar innan de dödats och deras kroppar har blivit skändade på ett närmast rituellt sätt. Fallet väcker plågsamma minnen till liv och Hunter ställer sig ytterst motvillig till det hela. Men så blir han personligt indragen på ett sätt han aldrig kunnat räkna med. Jenny Hammond, en lärarinna som han nyligen inlett en relation med, försvinner plötsligt och allting tyder på att det är samma person som ligger bakom. Hunter går med på att hjälpa polisen under villkoret att det sker i hemlighet. Hans gamla liv ska ju vara ett avslutat kapitel och han har ingen lust att börja förklara för folk vad han gått igenom. Vad han inte har tänkt på är att byborna fortfarande betraktar honom som något av en främling och snart sprids rykten om att hans besök hos polisen har helt andra orsaker ?

Plötsligt befinner sig Hunter i en fullkomlig mardröm; att det finns de som tror att han har med morden att göra kan han leva med - han vet ju själv att han är oskyldig - men tanken på att mista ännu en person som står honom nära är outhärdlig. Om det verkligen är dubbelmördaren som slagit till igen har de inte många dagar på sig. Någonstans därute kämpar Jenny för sitt liv och Hunters kunskap tycks vara det enda som kan rädda henne!

Min kommentar
För en väldans massa år sedan (2010) köpte jag det som visade sig vara tredje delen i serien om David Hunter. Eftersom jag har något slags diagnos som gör det omöjligt för mig att läsa en serie i oordning så försökte jag hitta första delen, Dödens kemi, något som visade sig vara lite svårare än jag hade tänkt. Men till slut hittade jag den på antikvariat. Och tro det eller ej, nu är den minsann läst också.

Det börjar väldigt bra, bland annat är miljöskildringarna lockande. Trots att de mest består av sankmark och myrar. Jag gillar tonen i boken, den är lågmäld och eftertänksam mitt i allt det hemska. Det finns också väldigt ingående beskrivningar av flugor och larver och allt annat möjligt läskigt, men det hela berättas så... (kan inte hitta rätt ord) kyligt och avsikten verkar inte alls vara att äckla eller skrämma läsaren. Just i det avseendet är detta nästan som en faktabok.

Simon Beckett använder sig av den beprövade tekniken att komma med antydningar om vad som kommer att ske. Det funkar väldigt bra. Vid ett tillfälle trodde jag nästan att han hade glömt bort en antydning, men det hade han inte. Den fick sin förklaring ganska mycket längre fram.

Jag gillar karaktärsbeskrivningarna, även om jag knappt tycker om någon av dem. I den här lilla byn finns alla typer av människor, mest original då och bymentaliteten är väldigt bra beskriven. Speciellt tycker jag om att de perifera karaktärerna är just det, en namnlös diffus massa. En bra författare behöver inte skapa dussintals ovidkommande människor, det funkar ändå.

I början kändes det som om jag misstänkte alla, men ganska snart utkristalliserade sig tre personer. Efter en, i mitt tycke, rejäl ledtråd blev jag helt säker på vem jag skulle fokusera på. Mot slutet tycktes det som att jag hade fel och jag kunde inte fatta hur jag kunde ha blivit så lurad. Det blev jag inte. Slutet i sig är jag inte jätteglad i, för mig känns det väldigt tillrättalagt och jag hade nog tyckt bättre om en mörkare upplösning. Jag tycker att alla trådar knöts ihop på ett snyggt sätt, förutom att gärningsmannens motiv kanske är lite oklart. Å andra sidan, en galning behöver väl inget motiv.

Första halvan är riktigt bra, sedan blir den mer en ordinär deckare. För mig som älskar CSI så är Dödens kemi nästan som om CSI vore en bok. Det känns bra. Ännu bättre känns det att jag redan har både andra och tredje delen i hyllan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 191 betyg).
På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 9 159 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Dödens kemi: Pocketblogg, Bokmoster och Boktanken.

Boken verkar inte gå att köpa som ny, men på Bokbörsen finns det mängder.

"Kolbarnet" av Monica Kristensen

Författare: Monica Kristensen
Titel: Kolbarnet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 255
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Kullunge
Översättare: Ulf Gyllenhak
Serie: Svalbard 2
Förlag: Leopard Förlag
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 februari 2016




Första meningen: Han böjde sig ner bakom en stor snödriva och satte sig försiktigt på knä.

Baksidetext
Femåriga Ella förvinner spårlöst från förskolan Kolbarnet och först tror man att det är flickans alkoholiserade pappa som har tagit henne med sig för att hämnas på mamman. Men när tiden går och varken far eller dotter dyker upp börjar byns invånare att befara det värsta. Det djupa polarmörkret och en extrem kyla har lagt sig tungt över Svalbard och en liten flicka har mycket små chanser att klara sig på egen hand. När man hittar pappan, som visar sig ha omkommit i en bilolycka under mystiska omständigheter, inser polisen att kampen att rädda Ellas liv är en kamp mot klockan.

Min kommentar
Jag blev otroligt sugen på den här boken när jag hittade den i augustis utgivning. Jag menar; Svalbard. För mig är det exotiskt på riktigt. Och när den dessutom beskrivs som isande spänning, då är det inte mycket som kan stoppa mig.

Från början är jag helt tagen, miljön är fantastisk och det gör mig inte alls något att den får ta mycket plats. Allt börjar i februari och solen går aldrig upp, det är mörkt och kallt. Det är naturligtvis en väldigt påfrestande miljö och jag får en nästan klaustrofobisk känsla.

När läsningen fortsätter upptäcker jag att det här inte direkt är någon kronologiskt berättad historia och den här boken är nog en av de mest ostrukturerade och hoppiga som jag har läst. Det finns inte någon som helst logik när det hoppar från slutet av februari, till början av januari, till början av februari och så vidare. Det handlar om helt olika saker (de flesta hänger ihop sedan); Ella försvinner, Steinar med familj flyttar till Svalbard, Frøydis flyttar till Svalbard, de skumma som smyger omkring i byn och den helt ovidkommande smuggeltråden som inte hänger ihop med något. Jag skulle egentligen inte vilja kalla det för rörigt, men det stör flytet och det blir hackigt och osammanhängande. Det här gör också att det blir en hel del upprepningar och många gånger får vi samma sak förklarad för oss mer än en gång. Dessutom blir det en del motsägelsefulla uppgifter; en dörr som är låst från utsidan men som ändå öppnas inifrån, en självräddare (vad det nu är för något) som någon alltid haft för att en sida längre fram vara stulen från ett omklädningsrum.

Detta är inte så mycket deckare som en berättelse om vardagslivet på Svalbard, låt vara något tillspetsat. Någon isande spännande är det aldrig, men det tänder till lite mot slutet. Jag får en liten känsla av turistbroschyr ibland, med alla fantastiska miljöbeskrivningar. Kanske förutsätts det också att man kan gruvdrift på sina fem eller i alla fall är omåttligt intresserad av det, för den biten är an aning för detaljerad. Jag får dessutom inte ihop allt om gruvan och dess gångar. En karta hade kanske kunnat vara bra. Och sysselman, det var jag tvungen att slå upp. Men om man bara är beredd på långsamt och kanske inte speciellt spännande så är det här bra. Svalbard i februari låter inte som en ljus och varm plats, men Monica Kristensen har lyckats sälja in det till mig ändå.

Boken är tydligen andra delen i en serie, men den första är inte översatt till svenska. Än. Jag hoppas verkligen att den blir det. Tredje delen släpps i maj. Kommer jag att läsa den? Ja, minsann, det tror jag nog.

Boktipsets estimerade betyg var ? och genomsnittet 3,0 (beräknat på 28 betyg).
På Goodreads hade den 3,25 i genomsnitt (beräknat på 83 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kolbarnet: Lotten, bam tycker och Bloggbohemen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Spindeln i hörnet" av Nikki Owen

Författare: Nikki Owen
Titel: Spindeln i hörnet
Genre: Thriller
Antal sidor: 346
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Spider in the Corner of the Room
Översättare: Katarina Falk
Serie: Projektet 1
Förlag: Massolit
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 januari 2016




Första meningen: Mannen som sitter mittemot mig rör sig inte.

Baksidetext
Plastikkirurgen Maria Martinez Villanueva sitter fängslad för mordet på en katolsk präst. Hon hävdar att hon är oskyldig.

Från Marias perspektiv får vi följa en besynnerlig verklighet där det är svårt att veta vad som egentligen är sant. Psykologen Kurt ifrågasätter hennes mentala hälsa utöver hennes diagnos: Aspergers syndrom.

Maria är övertygad om att hon befinner sig i centrum av en stor konspiration. Osäker på vilka hon kan lita på försöker hon ta reda på vem som är skyldig till att hon sitter fängslad.

Min kommentar
Den här boken lockade mig direkt när jag gick igenom vilka böcker som skulle ges ut i juli förra året. Jag menar mörk och skruvad psykologisk thriller med en mycket opålitlig berättare, vad finns det att inte gilla där?

Det börjar väldigt bra och första halvan är spännande, mörk, skruvad och psykologisk. Sedan faller allt samman. Resten av boken är i stort sett bara upprepningar från första halvan. Det är Maria som pratar med den första terapeuten och inte litar på henne, Maria som pratar med andra terapeuten och inte litar på honom, Maria som pratar med fängelsedirektören och inte litar på honom, Maria som pratar med advokaten och inte litar på honom, Maria som pratar med sin mor och bror och inte litar på dem. Det händer nästan ingenting. Jo, förresten, Maria får minnesbilder och vet inte om hon kan lita på dem och Maria kan saker som hon inte kommer ihåg att hon har lärt sig. Det blir tjatigt och segdraget.

Jag har egentligen inga krav på trovärdighet när jag läser fiktion, men det måste finnas något jag kan tro på, något som är sannolikt. Det är mycket som inte går ihop i den här boken och det mesta är fullständigt osannolikt. Jag är ganska säker på att inget av det som beskrivs skulle fungera i verkligheten. Det mesta är ologiskt. För att inte tala om rörigt. Berättelsen sker i tre (jag tror det är tre, orkar inte gå tillbaka och kolla) trådar från olika tidpunkter, där man inte har en aning om vilken tråd som händer före eller efter någon annan. Dessutom får man massor av tillbakablickar. Det hoppas hejvilt mellan trådarna och det är möjligt att styckeindelningen är tydligare i en pappersbok, men i e-boken var det väldigt svårt att se när nya stycken påbörjades, vilket gjorde det ännu svårare att hänga med mellan hoppen.

Jag hade egentligen inga betänkligheter gällande vem jag skulle tro på eller vad som egentligen hade hänt, det fanns alldeles för tydliga indikationer på det. Trots en massa antydningar, av vilka en hel del bara blir hängande i luften. Möjligtvis kan det vara så att man får förklaringar i efterföljande delar, detta ska nämligen bli en trilogi.

Det här kunde ha blivit en riktigt bra historia om det inte hade blivit så samma likadant hela vägen, för generellt sett så är den genomtänkt och klurig. Den är bara inte berättad på ett bra sätt. Jag kommer förmodligen inte att läsa fortsättningen, om det kommer någon.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 2,75 (beräknat på 4 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 130 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Spindeln i hörnet: Mia, DAST och Peter Siljedahl.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Spänningsutmaning 2016 och Månadens bästa bok

I år har jag bestämt mig för att vara med i Spänningsutmaning 2016 och Månadens bästa bok, som Mia anordnar. Ja menar, hur svårt kan det vara att välja en spännande bok bland de jag läser? Jag läser ju alltid spänning. Åtminstone några varje månad. Och månadens bästa... ja, även om det ibland kan vara lite svårt så är det något jag redan gör. So here goes!

Boken jag tänker läsa i januari blir Spindeln i hörnet av Nikki Owen. Det är till och med nästa bok i planeringen.

Ja, det återstår ju bara att se vilken det blir här...