"En fransk curry" av Richard C. Morais

Genre: Drama
Antal sidor: 343
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Hundred-Foot Journey
Översättare: Ylva Stålmarck
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2014
Format: e-bok
Källa: Rec ex
Utläst: 12 december 2014




Första meningen: Jag, Hassan Haji, föddes som det andra av sex barn ovanpå min farfars restaurang på Napean Sea Road i vad som då kallades för West Bombay, två decennier innan denna storstad döptes om till Mumbai.

Baksidetext
Kärleken till god mat får den stora familjen Haji att trotsa fattigdomen och starta restaurang i Bombays finare kvarter. Men alla ser inte välvilligt på deras klassresa och snart tvingar en tragedi dem att fly landet.

När de senare, i en fransk alpby, öppnar sin enkla indiska servering mittemot en prisad lyxrestaurang står katastrofen åter för dörren. Den unge Hassan Haji är en virtous i köket, men stjärnkocken Madame Mallory skyr inga medel för att driva bort familjen – något som dock visar sig bli Hassans biljett till Paris och hans chans att öppna en egen gourmetrestaurang.

Min kommentar
Jag älskar mat, både att äta och att laga den, och "utländsk" mat ligger mig extra varmt om hjärtat, eftersom den faktiskt ofta smakar något. Dessutom har jag ett speciellt gott öga till filmer regisserade av Lasse Hallström. När jag då upptäckte den här boken, om matlagning och kanske mest indisk, som också filmatiserats av Lasse Hallström, var det ingen som helst tvekan.

Det börjar bra, med den intressanta familjen Haji och massor av mat, med tillhörande dofter. Det är många och långa beskrivningar av slaktade djur med tarmar som ramlar i golvet och avloppsrännor röda av blod. Här är också en del inte så angenäma dofter. Det känns som att det här skulle kunna bli en favorit.

Sedan händer något. Familjen flyttar till London och här någonstans börjar jag tycka att det känns lite rörigt. Och faktiskt även lite segt. När de sedan flyttar vidare till Frankrike så blir det ännu rörigare och karaktärerna börjar kännas som skuggfigurer, utan någon som helst substans. Det dyker upp den ena efter den andra, som inte tillför något till historien och som jag inte heller får lära känna.

Det här med de ytliga karaktärerna är egentligen inget som jag brukar reagera på, men här blir det till och med för mycket för mig. Inte ens Hassan, som ju är huvudperson, lär jag känna. I stort sett får jag bara veta hur bra han är på att laga mat. De enda karaktärer som jag faktiskt upplever som intressanta är Mallory och Papa. Deras första möte får mig att skratta högt. Det är en kulturkrock av Guds nåde.

Det som ändå stör mig allra mest och som faktiskt får mig att helt tappa läslusten är att författaren inte verkar ha koll på årtal eller priser. Hassan föds 1975 och såvida inte detta är en framtidsvision så stämmer ingenting. Det pratas om börskrasch när Hassan är 40 (vilket skulle vara 2015) och boken slutar när han är runt 42 (alltså ca 2017). Det är ganska många sådana här händelser som jag inte alls får ihop med årtalen. Inte heller priserna verkar stämma, de verkar allihop vara omräknade med fel valutakurs. Eller vad sägs om en maträtt för € 170? Jag var faktiskt tvungen att kolla upp detta och på en restaurang med två stjärnor i Frankrike 2014 kostar en hel meny (3 till 6 rätter) mellan € 50 och € 120. Det är typiskt sådant här som får mig att tappa fokus och börja fundera på vad mer som är fel. Kanske inte det man vill uppnå som författare.

Det positiva är att maten är fantastiskt beskriven, men då kan jag lika gärna läsa en kokbok. I alla fall så ser jag fram emot filmen nu.

Boktipsets estimerade betyg var 4,4 (beräknat på 19 betyg).
På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 11061 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En fransk curry: Lotten, C.R.M. Nilsson och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"[geim]" av Anders de la Motte

Genre: Thriller
Antal sidor: 336
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: HP Pettersson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 november 2014





Första meningen: Texten dök för femtioelfte gången upp i displayen och för samma gång i ordningen klickade HP irriterat bort den.

Baksidetext
Henrik HP Pettersson är en småhustlare som skiter i det mesta. En dag kommer han över en mobiltelefon som märkligt nog verkar veta det mesta om honom, och via den blir han inbjuden till en fascinerande ny upplevelse. Ett Alternate Reality Game som utspelar sig mitt i den intet ont anande Svennevärlden. Efter att han klarat inträdesprovet erbjuds han en rad olika kittlande uppdrag som alla filmas för att senare visas upp på en rankinglista och bedömas av ett slutet nätcommunity. I takt med att spänningen, belöningarna och inte minst creden från fansen växer tar HP allt större risker och snart är han beredd att göra nästan vad som helst för att få fortsätta spela.

Polisinspektör Rebecca Normén är HP:s totala motsats. Hon är anställd på Säpos livvaktsrotel och har järnkoll på sitt liv, ändå känner hon sig inte säker. Någon vet obehagligt mycket om hennes förflutna. Om sådant som ingen borde veta. Som till exempel att hon är en mördare... Är det någon som leker med henne?

Efterhand som Spelet tränger sig allt djupare in i deras liv närmar sig HP:s och Rebeccas världar oundvikligen varandra. Men om verkligheten bara är ett Spel, vad är då egentligen på riktigt? Och är du verkligen säker på att du vill Spela?

Min kommentar
Detta är ännu en av de där böckerna som fått bli stående olästa i flera år. För mig, som tekniknörd, så låter ju det här som en passande historia, men sedan började jag höra en del negativa saker om språket i den, att det var krystat och mängder av engelska uttryck. Något som jag normalt avskyr. Alltså lät jag bli att läsa den. Tills nu.

Förvånande nog så gillar jag språket, med slang, anglifieringar och ren engelska ibland. Det passar verkligen till karaktären HP. Jag vet inte om det är trovärdigt att en man som är 30+ pratar så där, för mig låter det eventuellt lite yngre, men å andra sidan så är ju HP inte speciellt mogen. I vilket fall så hör jag ungdomar prata så där varje dag, när jag åker buss, så jag vet att de finns.

Tempot är vansinnigt högt, åtminstone i de bitar som handlar om HP. När Rebecca har stafettpinnen så sänks tempot, lagom för att hinna andas lite innan HP tar över igen. Röstbytet mellan Rebecca och HP är för övrigt lysande, de har helt olika röster. Det måste ha varit svårt att få till.

Intrigen är snygg och jag kan nog nästan rakt av köpa att det skulle kunna vara så här. Om inte annat så skulle det förklara en hel del oförklarliga händelser. Men jag gillar ju i och för sig konspirationsteorier. Villospåren i början gick jag på i alla fall, trots att jag vet att saker och ting sällan är vad de verkar. Jag gillar det. Det enda jag skulle kunna ha invändningar mot, dock inte alltför kraftiga, är att jag har lite svårt att förstå att någon skulle utföra de uppgifter de får i Spelet, men det är ändå lite typiskt för vår tid. Att inte tänka på konsekvenserna av ens handlande, allt är en lek och bara jag har roligt så är allt OK.

Det är ett härligt driv i boken och jag vill hela tiden framåt, få veta vad det egentligen är som händer. Det, i kombination med de korta kapitlen, gör boken väldigt snabbläst. Och så är ju alltihop väldigt spännande också. Slutet gillar jag väldigt mycket, men är det verkligen slut? Vilken tur att jag redan har de andra två böckerna i serien...

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 445 betyg).
På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 1385 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om [geim]: Kajsas bokblogg, Bokomaten och Bokmalen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"UR" av Stephen King

Genre: Science fiction
Antal sidor: 61
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: UR
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Amazon.com
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: e-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 november 2014






Första meningen: When Wesley Smith's colleagues asked him - some with an eyebrow hoicked satirically - what he was doing with that gadget (they all called it a gadget), he told them he was experimenting with new technology, but that was not true.

Baksidetext
Reeling from a painful break-up, English instructor and avid book lover Wesley Smith is haunted by his ex-girlfriend's parting shot: "Why can't you just read off the computer like everyone else?" He buys an e-book reader out of spite, but soon finds he can use the device to glimpse realities he had never before imagined, discovering literary riches beyond his wildest dreams...and all-too-human tragedies that surpass his most terrible nightmares.

Min kommentar
För drygt två år sedan upptäckte jag att Stephen King skrivit en novell om en Kindle. Dessvärre endast i formatet för Kindle. Efter lite letande så lyckades jag ändå hitta den som pdf (och faktiskt finns den även som ljudbok).

Denna korta novell har blivit liggande på läsplattan, egentligen mest för att den är på originalspråket engelska. Och här är det dags för ännu en bekännelse. Jag är en väldigt principfast person. Om jag har bestämt mig, någon gång för 30 år sedan, att jag inte vill läsa skönlitteratur på engelska, så är det bara så. Då kom det svåra valet, att inte läsa en King-novell eller att bryta mot principen och läsa på engelska.

Naturligtvis kunde jag ju inte låta något av King vara oläst. Detta är alltså det första skönlitterära jag läser på engelska sedan någon gång på 80-talet. Och helt ärligt, jag förstår inte grejen. Allt det där om att det är bättre att läsa på originalspråk, jag kan uppriktigt säga att det var precis samma sak som att läsa översatt till svenska. Språket och känslan var varken bättre eller sämre, utan likadant.

UR är ingen skräcknovell, vilket jag hade förväntat mig, men det är oerhört spännande och det är banne mig inte klokt att man kan få in så mycket på 60 sidor. Här finns massor av litterära referenser, vilket ju är självklart eftersom allt handlar om en magisk Kindle och en lektor i engelska. Bland annat får jag veta att filmen Deliverance (Den sista färden) är en bok av James Dickey. Och ett nytt favorituttryck har jag fått också, literary comfort-food, det ska jag försöka nyttja i stället för ostbågar.

En hel del referenser till Kings andra verk finns det också, bland annat väldigt konkret till Det mörka tornet och Hjärtan i Atlantis. Lite mer indirekt även till 22/11 1963, med tanke på vad som finns på Kindlen.

Detta kan faktiskt vara en av Kings bästa noveller. Hela vägen till slutet så är det en äkta King och jag har svårt att sluta läsa, jag bara måste få veta vart allt ska ta vägen. Själva slutet är inte ett dugg Kingskt och jag tror att jag blev besviken på det bara för att jag väntade mig något helt annat, med tanke på författaren. Hade det varit vilken annan författare som helst så skulle jag nog ha tyckt att slutet var lysande.

På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 8300 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Boken kan köpas på Amazon (Kindle) och Amazon (ljudbok).

"Plommonträdet" av Ellen Marie Wiseman

Genre: Drama
Antal sidor: 457
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The plum tree
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: -
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: e-bok
Källa: Rec ex
Utläst: 27 september 2014






Första meningen: För sjuttonåriga Christine Bölz började kriget med en överraskande inbjudan till Bauermans höstfest.

Baksidetext
”Blomma där du är planterad”, är det råd sjuttonåriga Christine Bölz får från sin älskade mormor. Men Christine vet att det finns en hel värld som väntar på henne utanför den tyska småstad där hon växer upp – en värld hon börjat skymta genom musik, böcker, och genom Isaac Bauerman, sonen i den rika judiska familj där hon arbetar.

Snart ska det emellertid visa sig att det finns betydligt större hinder för deras kärlek än skillnaden i samhällsställning. Hösten 1938 genomgår Tyskland omfattande förändringar under Hitlers regim: affärernas skyltfönster fylls av anti-judisk propaganda, de som vågar yppa en avvikande åsikt tystas ner och en ny lag förbjuder Christine från att återvända till sitt jobb – och från att ha någon kontakt med Isaac. Under de månader och år som följer får Christine uppleva det nazistiska förtrycket i dess fulla vidd; hon ställs ansikte mot ansikte med SS-männens brutalitet och Dachaus fasor, och hennes liv formas med tiden till en alltmer desperat kamp – för att överleva och för att få vara med den hon älskar.

Min kommentar
Som jag sett fram emot att läsa den här boken. Den är något så ovanligt som en bok om de vanliga tyskarnas liv under andra världskriget. Det kan jag ju lätt säga att jag aldrig läst tidigare.

När jag börjar läsa fångas jag direkt av hur "normal" den där byn är och alla människor i den. Det är långa och detaljerade beskrivningar av miljön, så man riktigt känner att det här skulle kunna vara var och vilka som helst.

Sedan, när kriget börjar, blir det något helt annat. Både för karaktärerna i boken och för mig. Varje enskild händelse är verkligt bra beskriven och gripande. Mitt problem är att det helt enkelt blev för mycket. Allt känns som en uppräkning av vedermödor och händelser staplas på varandra, lite som att författaren försökt få med allt hon överhuvudtaget hört om kriget. Jag är helt säker på att Wiseman gjort seriös research, men faktiskt så behöver man inte ta med allt man läst.

Boken är lite simpelt och barnsligt skriven och ganska för mycket tårdrypande. Möjligtvis är jag lite underlig, men sentimentalitet får mig nästan att må illa. Romansen mellan Christine och Isaac har jag väldigt svårt för att se som trovärdig. Och framför allt, hur uppstod den? Det kan väl ändå inte vara så att de håller handen och pussas ett par gånger sedan är de beredda att dö för varandra? I sex år? Jag saknar en början där, tror jag. Genom hela boken ältas det sedan hur mycket de älskar varandra, saknar varandra och bara tänker på varandra (eller egentligen mest Christine som älskar, saknar och tänker på Isaac). Hela tiden. Det är då det börjar bli trist.

När jag väl kommer till slutet så blir jag nästan arg. Det kan faktiskt bli för mycket av det goda.

Det jag gillar med boken är att den, trots allt, när det handlar om själva kriget och vad som hände då, är nyanserad. För den vanlige tysken var båda sidor precis lika farliga. Det spelade ingen större roll om det var tyskar, amerikaner eller ryssar, de var lika dödliga.

Att jag inte blev så imponerad av den här boken kan bero på att kriget är ganska verkligt för mig. Inte för att jag själv upplevt det, men med en mor som föddes i Österrike 1938 och en far som var krigsfånge i Tyskland och kom till Sverige med de vita bussarna så har det varit ganska konkret i hela mitt liv. Och mycket kan man säga om det, men speciellt romantiskt var det inte. Det var liksom där det brast med den här boken. Den började så bra, som en 4,5, sedan störtdök den till 3,5 och slutet drog av en halv till.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 4,0 (beräknat på 4 betyg).
På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 2876 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Plommonträdet: Endast e-böcker, Mina boktips och Carolina läser.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Eldvittnet" av Lars Kepler

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 562
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Joona Linna 3
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 augusti 2014






Första meningen: Elisabet Grim är femtioett år och hennes hår är gråsprängt.

Baksidetext
Birgittagården är en anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende. Den ligger ensligt i skogen norr om Indalsälven. En mörk höstnatt mördas en av de intagna flickorna inne på anstaltens isolering. Hon hittas på britsen med båda händerna för ansiktet.

Ingen har sett något. Det finns inga vittnen, men bara någon dag efter det våldsamma mordet börjar en kvinna i Stockholm ringa polisens tipstelefon och lämna felaktig information. Först begär hon pengar för sina upplysningar, men sedan ber hon dem bara att lyssna, allt mer desperat.

Joona Linna reser till Birgittagården och befinner sig snart mitt inne i den märkligaste mordgåta han någonsin stött på. När han börjar söka efter svar sätts förödande krafter i våldsam rörelse. Sanningen är en älv som störtar ner i en sjö av eld.

Min kommentar
Tredje boken om den smått övermänskliga superpolisen Joona Linna har stått ett bra tag i hyllan. Förra boken, Paganinikontraktet, gjorde inte direkt att jag blev sugen på att läsa nästa. Men nu var det till slut dags att ge pseudonymparet Kepler en chans till.

Vi kommer på kant nästan med en gång. Oskicket med de där små sammanfattningarna som man måste genomlida med jämna mellanrum fortsätter och gör mig nästan tokig. Jag vill verkligen inte läsa samma sak fyra-fem gånger, jag fattar första gången. Det är inte konstigt att de här böckerna är så tjocka när allt upprepas i det oändliga.

En annan sak som fortfarande är likadan är antalet karaktärer. Det vimlar verkligen av folk här. Och alla har inte med saken att göra. Dessutom beter flertalet av dem sig väldigt konstigt åt ibland och säger saker som är helt uppåt väggarna. Det handlar bland annat om vad den fantastiskt vackra Saga Bauer får män att säga till henne. Fullständigt absurt. Antingen har dessa män osannolikt dålig impulskontroll eller så är de äckliga mansgrisar. Med osannolikt dålig impulskontroll

Det finns också en del sidohistorier som jag inte alls förstår varför de finns där, som till exempel grejen med den lilla pojken och människohandel. Det grenar ut sig och blir bara orimligt. Nästan som att författarna vill trycka in allt brottsligt de kan komma på i samma bok.

Huvudpersonen, Jonna Linna, finns det väldigt mycket att säga om och nästan inget av det är positivt. Jag gillar honom inte och jag har stora trovärdighetsproblem med honom. Joona gör vad som är bäst för Joona. Att andra kommer emellan är av mindre (ingen) vikt. I den här boken får vi i alla fall äntligen veta vad det är som tyngt honom och jag är inte helt säker på att hans karaktär vann på det.

En del andra konstigheter, som jag inte får ihop, är att polisen plötsligt vet att bilen som stulits krockat med ett trafikljus. Detta trots att ingen varken sett eller hört talas om den sedan den försvann. För att inte tala om Elin som hade tid att ta av sig skorna trots att hon rusar in genom dörren, eftersom hon tror att någon mördas i huset. För tagit av sig skorna måste hon ju, hennes fötter börjar ju blöda av allt glas hon trampar i.

Nu när jag skrivit av mig om allt jag inte gillat så får jag ändå tillstå att det är spännande och åtminstone en av karaktärerna gillar jag och bryr mig om. Om inte annat så vill jag veta hur det ska gå för henne. Tempot är högt också och det beror nog mycket på de väldigt korta kapitlen, i genomsnitt tre sidor långa. Språket är väldigt korthugget och det passar mig.

Nu har jag bara Sandmannen kvar oläst i hyllan, sedan vete fåglarna om det faktiskt blir någon mer. Det är något som skaver och kliar när jag läser, ungefär som en ylletröja när det är för varmt.

Boktipsets estimerade betyg var 4,4. På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt. Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Eldvittnet: Lotten, Bokbrus och Bokfetischist.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Metro 2033" av Dmitrij Gluchovskij

Genre: Science fiction
Antal sidor: 453
Originalspråk: Ryska
Originaltitel: Метро 2033
Översättare: Ola Wallin
Serie: Metro 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 augusti 2014






Första meningen: "Vad var det? Artiom, gå och se efter!"

Baksidetext
Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.

En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

Min kommentar
I min ungdom var jag väldigt svag för gamla ryska klassiker. Vad det var som klickade med mig vet jag inte, men minsann, det är fortfarande likadant.

Boken börjar lite småsegt, det är väldigt mycket som ska etableras i början; karaktärer, miljö, tunnelbanestationer och inte minst vad det egentligen är som hänt. Och varför. Det är inte tråkigt, men lite segt. Det som jag kännetecknar som rysk litteratur är högst närvarande. Det är många och långa filosofiska monologer, det är mörkt och febrigt, nästan som i en feber(mar)dröm. Det är härligt att se att allt är sig likt.

Artioms vandring (som man kan följa på kartan längst bak i boken) tar oss med på en resa genom en liten minivärld, där alla möjliga och omöjliga ideologier och -ismer finns representerade. Mänskligheten är sig precis lik och har inte ändrats ett enda dugg, kärnvapenkrig eller ej. Artiom möter hela tiden nya människor som hjälper honom vidare, vilket nästan får mig att känna det som att jag befinner mig i ett spel där man hela tiden går vidare till nästa nivå. Förutsatt att man gjort rätt saker. På vägen får vi en inblick i vad människor är beredda att göra för att överleva och det är rätt så intressant att fundera över. Man kan säga att inte alla personer Artiom möter visar mänskligheten från sin bästa sida. Miljön är så otroligt deprimerande och beskrivs så väl att jag är väldigt glad att jag läste boken mitt i högsommaren. Det är tillräckligt klaustrofobiskt att föreställa sig de där mörka, läskiga tunnlarna när det är ljust och soligt ute.

Slutet är lite märkligt och jag kan nog tycka att det blev lite väl mycket där, men jag gillar att det är lite öppet. En del saker får jag inte riktigt ihop. Jag är ingen biolog och har ingen som helst aning om vilka eventuella effekter radioaktivitet kan ha på djur och människor, eller hur lång tid det skulle ta för mutationer att uppträda, men visst borde det väl i alla fall ta minst en generation för mindre förändringar? Och betydligt längre tid för större?

En positiv sak är i alla fall att det inte finns några som helst åsikter eller pekpinnar i boken. Allt bara beskrivs (inte speciellt) kort och koncist. Jag får dra vilka slutsatser jag vill.

Det är väldigt svårt att sätta ett betyg och den kunde fått ett högre om det inte vore för alla monologer, men det är ju samtidigt det som gör den rysk. Jag kommer förmodligen inte att läsa Metro 2034, men när Metro 2033 kommer som film, då ska jag se den. Jag är bergsäker på att den blir lysande.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1. På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt. Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Metro 2033: Lotten, PocketBlogg och Bokfetischist.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Himmelsdalen" av Marie Hermanson

Genre: Thriller
Antal sidor: 387
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juli 2014






Första meningen: När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet.

Baksidetext
Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut. Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?

Svenske Daniel kommer till Himmelsdalen för att besöka sin tvillingbror Max. Max vill be honom om en tjänst: att byta plats med honom så att han hinner ordna upp lite privata affärer. Daniel ger med sig, och Max ger sig av.

Men kommer inte tillbaka. Daniel förstår att Max är mycket mer manipulativ och farlig än han någonsin har trott. Och det värsta är: så är alla andra i Himmelsdalen också. Den öppna friska dalen är ett fängelse för riktigt sjuka människor, farliga både för sig själva och omvärlden. Och personalen kan han naturligtvis inte övertyga om att han inte är han utan att han är sin bror.

Min kommentar
Otaliga är de bloggar där jag läst positiva saker om Marie Hermanson och hennes böcker. Ändå har hennes Himmelsdalen stått här oläst i drygt två år. Nu är den äntligen läst och jag kan inte påstå att jag är helt såld.

Det här är ju en bok om det klassiska "my evil twin"-dilemmat, ganska hårdraget och tillskruvat. Vilket jag vanligtvis gillar. Mycket. Varför den här boken inte riktigt passar mig vet jag faktiskt inte. Förmodligen beror det på många små saker som sammantaget gör att detta inte klarar att trollbinda mig.

Berättelsen är en aning klaustrofobisk, men inte speciellt spännande, i alla fall inte på nagelbitarnivå. Förmodligen har jag läst och sett för många thrillers för vad som var på gång och vad Himmelsdalen var för ställe var ganska uppenbart. Där var inget som överraskade mig. Det enda som jag var lite nyfiken på var hur, inte om, Daniel skulle komma därifrån. Slutet överraskade mig lite, men på ett negativt sätt. Det kändes som en smålöjlig lösning, lite som att författaren målat in sig i ett hörn och behövde hitta på något för att lösa problemet. Någon annan, bättre, utväg kan jag dock inte komma på. Inte när man väl sitter där i hörnet.

Jag ska inte klaga på trovärdigheten, detta är ju trots allt en roman och min toleranströskel kan vara ganska hög. Om det handlar om små detaljer. Här tycker jag nog att det tyvärr är ganska stora saker som jag inte tycker fungerar. Här kan det komma lite spoilers, men de flesta har väl ändå läst den här boken redan. Nu var visserligen en del av forskarna psykopater också, men inte alla och jag finner det nästan omöjligt att tro att de som var friska inte skulle kolla upp Daniels historia. En historia som skulle vara väldigt lätt att bekräfta eller avvisa. Lite svårt har jag också att köpa att Daniel finner sig i situationen så snabbt som han gör. Efter bara några dagar verkar han känna sig som hemma.

Temat är väldigt intressant, men jag tycker att spänningen slarvas bort lite med tafflig dialog och lite platta karaktärer. Jag brukar inte klaga på sådana här saker, men det var nog helt enkelt för många saker som störde mig, lite som några sandkorn i ett kugghjul. Det gnisslar och gör att maskineriet inte går felfritt. Kanske skär det sig till slut.

Om det blir fler böcker av Marie Hermanson? Ja, jag brukar ge en författare två chanser om den första inte blir en katastrof, så det kan nog tänkas bli en bok till.

Boktipsets estimerade betyg var 4.3. På Goodreads hade den 3.41 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Himmelsdalen: med näsan i en bok, PocketBlogg och Bokblomma.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"De redan döda" av Robert Karjel

Genre: Thriller
Antal sidor: 316
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 juni 2014






Första meningen: På Wyckoff Heights skutmottagning hade de fullt upp med den senast inkomna patienten.

Baksidetext
Thailand, januari 2005. På ett ödsligt strandhotell möts några överlevare efter tsunamin, var och en med egna skäl att förbli "saknad". Det är N., eller Svensken, Mary med en katt tatuerad i svanken, den vapenkunnige Vladislav och den bittre pakistaniern Reza. Samt amerikanen Adderloy. Den senare verkar inte bara ha obegränsade ekonomiska resurser, han övertalar också gruppen att medverka vid ett bankrån i Kansas för att finansiera sina nya liv. De tar sig in i USA, förbereder sig minutiöst, men när första skottet faller havererar planen och deras tillvaro övergår i en flykt på liv och död.

Stockholm, 2007. Säpo-agenten Ernst Grip beordras att ge sig av till USA. Han förs till militärbasen på Diego Garcia - en atoll i Indiska Oceanen. Väl där ska han hjälpa FBI att förhöra en terrormisstänkt och svårt torterad fånge som man tror är svensk. Sakta men säkert vinner Grip mannens förtroende, men samtidigt börjar han förstå att säkerhetsagenterna är minst lika intresserade av honom själv som av fången i den orangea overallen. Och när namnet Adderloy dyker upp i utredningen inser Grip att hans eget ljusskygga förflutna är på väg att hinna ikapp honom. Snaran dras åt.

Min kommentar
Den här boken har stått oläst i över tre år. Varför jag köpte den (det var inte ens på rea) är lite oklart, men jag tror jag lockades av baksidetexten och av att författaren, som är överstelöjtnant i flygvapnet, borde veta vad han skriver om. Det är fullt möjligt, och också ganska troligt, att vissa saker fungerar så som det beskrivs här, men sättet det berättas på tilltalar mig inte alls.

Redan från början kommer vi på kant, boken och jag. Det är något som gör det jobbigt att läsa och till slut kommer jag på att det är språket, meningarna är lite tillkrånglade. Eftersom jag känner en hel del officerare så förstår jag ju att det är så här han pratar, men jag gillar det vare sig i verkligheten eller i boken.

Ett kardinalfel, när det gäller mig och min läsning, är när författaren beslutar sig för att berätta saker i stället för att låta mig uppleva dem. Här får jag veta i stort sett allt genom att någon berättar, det får mig att tappa intresset väldigt snabbt. Tempot är oerhört långsamt och det händer liksom aldrig något som tar tag i mig och får mig att vilja fortsätta läsa.

Karaktärerna känns inte som riktiga människor, de är bara långa beskrivningar av olika egenskaper. Dessutom gillar jag inte någon av dem, inte heller är jag speciellt intresserad av vad som händer med dem. Det beror inte alls på att alla är skurkar, mer eller mindre, utan på att de bara är osympatiska och trista.

Inte ens de två avslöjandena som kommer i slutet, som förmodligen ska vara oförutsägbara twistar, är speciellt oväntade. Jag hade kanske inte alla detaljer klara för mig, men jag blev inte ett dugg överraskad. Eller jo, när det gäller passet så blev jag faktiskt lite överrumplad.

Delen som handlar om vad USA tror/tycker sig ha rätt att göra för att vinna över terrorismen tror jag dessvärre är sanning. De bitarna är både otäcka och upprörande.

Jag kan redan nu säga att det inte kommer att bli fler böcker av Karjel för mig, det här var inte alls min typ av bok. I min jakt på andra som skrivit om den hittade jag, till min förvåning, två inlägg som var nästan lyriska, så lita inte på mig...

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3.2. På Goodreads hade den 2.5 i genomsnitt. Jag ger den 2.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De redan döda: Bokbrus, Cornucopia och Oskar blir lite smartare.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Zack" av Mons Kallentoft & Markus Lutteman

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 424
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Herkules
Förlag: Bookmark
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 20 juni 2014






Första meningen: Den tolvårige pojken ligger på rygg i det vildvuxna gräset och andas med korta andetag.

Baksidetext
Fyra asiatiska kvinnor hittas brutalt avrättade i en lägenhet. En femte dumpas svårt stympad utanför Södersjukhuset. Att döma av hennes sargade kropp har hon blivit attackerad av hundar.

Tjugosjuårige Zack har gjort kometkarriär inom Stockholmspolisen. På dagarna är han en driven kriminalinspektör vid Särskilda enheten. På nätterna flyr han verkligheten med droger på klubbar. Han vet att det inte kommer att hålla, men de blodiga minnena från hans barndom driver honom mot avgrunden.

Jagad av polisens internutredare försöker Zack tillsammans med kollegan Deniz att lösa den värsta mordvågen i Sveriges moderna historia. Handlar det om kvinnohat, rasism eller människohandel? Det enda som är säkert är att fler kvinnor kommer att dö om de inte hittar mördaren.

Min kommentar
Zack är första delen i en alldeles ny serie och är skriven av ett alldeles nytt författarpar; Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Först, ska jag erkänna, kände jag mig ytterst tveksam till om jag ville läsa denna. Kallentofts böcker om Malin Fors avskräckte mig lite, jag orkar bara inte med fler döda andar som pratar. Hela tiden. Sedan tänkte jag att Lutteman kanske skulle lyckas tona ner det där som jag inte gillar och bestämde mig gjorde jag när det påpekades att det här ska bli en serie som bygger på myterna om Herkules stordåd.

Var mytologin är undrar jag fortfarande, men ångrar mig gör jag inte. Här finns inga döda andar som pratar, även om det faktiskt tycks finnas en. Som ger örfilar. Allt vad du läser här efter kommer att låta som att jag inte alls gillade den, men det gjorde jag. Verkligen. Det är bara det att den också hade en del av allt det där som nästan får mig att se rött.

Först och främst, Zack själv. En knarkande labil polis vars bästa vän är kriminell gör mig väldigt, väldigt orolig. Och vad är det med alla dessa drogberoende poliser med relationsproblem? Är vi inte bara sjukligt trötta på dem nu? Och detta med att göra allt till en klasskamp... ibland ska man bara göra som chefen säger, oavsett om han är rik och du är fattig. Alla rika är inte onda och alla fattiga är inte goda. När allt görs till politik och generaliseringar då blir jag less och irriterad.

Apropå politik. Det här är så politiskt korrekt att jag faktiskt nästan mår lite illa. Den speciella gruppen där Zack jobbar består av en från arbetarklassen, en homosexuell (som dessutom är invandrare), en handikappad, en Svensson och en överklass. Här finns någon för alla att känna igen sig i, kan man tycka. Mitt problem är dock att jag faktiskt inte kan identifiera mig med någon av dem. På något sätt lever de upp till alla de eventuella fördomar man kan tänkas ha om dem och jag hoppas verkligen de utvecklas lite i kommande böcker.

Boken är väldigt spännande och svår att lägga ifrån sig, mycket beroende på konceptet korta kapitel. Man hinner liksom alltid ett kapitel till... Det är grymt och blodigt, men frossande tycker jag inte att det är. Kanske farligt nära gränsen, men inte över. Dessutom väldigt innovativa tortyrmetoder, som jag aldrig hört talas om tidigare. Hoppas de inte finns på riktigt.

Jag är väldigt nyfiken på vad det är för traumatiskt som hänt Zack, det som beskrivs i prologen. Det fick man väl inte veta, eller missade jag det? Nästa del kommer definitivt att få flytta hem till mig.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. På Goodreads hade den 3.5 i genomsnitt. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Zack: Boklysten, Läsa & Lyssna och Konsten att leva här och nu.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Nattsvart, stjärnlöst" av Stephen King

Genre: Skräck
Antal sidor: 440
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Full dark, no stars
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: -
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 juni 2014






Baksidetext
Jag tror att det finns en annan person inuti varje människa, en främling skriver Wilfred Leland James i början av 1922, den första kortromanen i denna becksvarta och trollbindande samling. James främling väcks till liv när hans fru, Arlette, föreslår att de ska sälja familjens egendomar och flytta till Omaha. En fasansfull våg av mord och galenskap inleds.

I Storchaffisen stöter deckarförfattaren Tess på en främling på en bakgata i Massachusetts, när hon tar en genväg hem från en bokklubbsträff. Våldtagen och döende planerar Tess sin hämnd. En hämnd som kommer att föra henne ansikte mot ansikte med en annan främling: den som finns inom henne.

Den kortaste och mest obehagliga av berättelserna är Schyst förlängning. Dave Streeter ingår en pakt med djävulen, som inte bara räddar honom från att dö i cancer, utan även för över hans otur och olycka på en annan person.

När Darcy Andersons make sedan mer än tjugo år tillbaka är iväg på en av sina många affärsresor, råkar hon upptäcka en mörk och fasansfull hemlighet medan hon letar efter batterier i garaget. Darcy hittar en låda under ett arbetsbord och innehållet avslöjar att hennes man inte är den han utgett sig för att vara. Ett gott äktenskap är den sista kortromanen i Stephen Kings nya mästerverk om det mörka som finns inom oss alla.

Min kommentar
Många novellsamlingar av Stephen King har det blivit genom åren och hur mycket jag än gillar honom som romanförfattare och hur hög hans lägstanivå än är så brukar hans noveller vara av... skiftande kvalitet. Med det sagt så vill jag nog påstå att detta kan vara hans bästa novellsamling.

Här finns bara fyra noveller, varav två är över 100 sidor och en precis under. Alla fyra handlar om vanliga, hederliga människor som av olika anledningar ser sig tvingade att korsa gränsen och bli dåliga människor. De ställs inför helt omöjliga val och vi får följa deras moraliska funderingar och vilka samvetskval de eventuellt får när de väl korsat den där gränsen. Detta är verkligen nattsvart och stjärnlöst...

I den första novellen, 1922, får vi träffa en lantbrukarfamilj. Mannen, Henry, äger en bit land som varit i hans släkts ägo i generationer. Frun, Arlette, äger också en bit land, men hon vill sälja och flytta till stan. Det gillar inte Henry alls så han manipulerar sonen, Henry, att tycka som han och avsky sin mor. Hela novellen är skriven som ett brev, en bekännelse över vad som hänt, och det är väl där som den brister. Vem skriver ett 150 sidor långt brev där det detaljerat redogörs för vem som sa vad och vem som gjorde det eller det när? En ganska otäck historia är det ändå.

I Storchaffisen får vi träffa en författare som, efter en föreläsning, träffar på en riktigt läskig typ och råkar väldigt illa ut. Här använder King ett av sina väldigt lyckade knep för att öka spänningen. Man får veta i förväg att något ska hända, inte vad, men resultatet berättar han. Den här historien var vansinnigt spännande fram till ungefär hälften, då började det bli lite segt och långrandigt. Slutet blev inte alls vad jag trodde, i och för sig vet jag inte riktigt vad jag väntade mig, men det blev en liten extra twist.

En schysst avslutning är en ruggig historia om en man som får möjlighet att få ett riktigt bra liv. Men det har ett pris. Däremot är det inte han själv som behöver betala det. Men mycket vill ha mer.

Sista novellen, Ett gott äktenskap, är min favorit. Den handlar om frun som plötsligt upptäcker att hennes man inte alls är den hon trodde, han har en väldigt mörk hemlighet. Känner man verkligen någon utan och innan? Har alla människor ett mörkare alter ego? Jag gillar verkligen hur hon resonerar med sig själv och kommer fram till det enda möjliga resultatet. Även om jag i princip inte kan acceptera det hon gör så förstår jag det, det finns inga andra möjligheter.

Stephen King är en författare som jag alltid ser fram emot att läsa efterordet av, de brukar alltid ge svar på en del frågor. Det här efterordet är, som vanligt, helt lysande och egentligen skulle jag vilja citera hela, men det är ju tyvärr inte möjligt. Det som nästan hoppade ur boken och slog mig i huvudet kan jag dock berätta om. King berättar att han inte har något emot berättelser om ovanliga människor i vanliga situationer, men att han är mer intresserad av vanliga människor i ovanliga situationer. Och där har vi nog hans storhet.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4.4. På Goodreads hade den 3.97 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nattsvart, stjärnlöst: Eli, Stewe och Bokstugan.

Tyvärr verkar inte någon svensk utgåva finnas längre, men den engelska kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Inga kelgrisar, inga styvbarn" av Cia Sigesgård

Genre: Skräck
Antal sidor: 391
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Kalla kulor
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 28 maj 2014





Första meningen: Det stod en främling i hallen.

Baksidetext
Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar ondskan.

Astrid har alltid vetat att det var något fel på hennes son. Ingen trodde henne. De sade att hon var en dålig mor. Att det var henne det var fel på. Men ingen visste det som Astrid visste. För de hemliga gästerna som plötsligt börjar dyka upp kan hon berätta sanningen om vad som hände Caroline och de andra.

Någon gör inbrott i Annas lägenhet. Ingen tror henne. De säger att hon inbillar sig. Anna har ju alltid varit annorlunda. Speciell, som Kristoffer sade. En enda person tar henne på allvar.

Långsamt förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld, vrede och galenskap brottas med hopp och naivitet, och där alla inblandades tillvaro redan står på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

Min kommentar
Den här boken blev jag nyfiken på så fort jag såg den i förlagets nyhetsbrev. Den kallades folkhemsrysare och det kan jag ju bara inte stå emot.

Miljön är ett hyreshus och det är knappt att vi rör oss utanför det. Låter det trist? Det är det inte. De enda vi träffar är egentligen hyresgästerna, en och annan vaktmästare eller liknande kan dyka upp. Låter det trist? Det är det inte. En sak har jag att invända mot och det är epitetet rysare. Det här är mer ren skräck. I alla fall för mig.

Det jag tänker på när jag läser är att det är väldigt mycket detaljer, mycket som "tog upp nyckeln ur fickan, låste upp, öppnade dörren", men här stör det mig inte ett dugg. Det passar in. Förmodligen fungerar det som något slags motvikt till allt det onormala, så att man helt enkelt vet att man fortfarande befinner sig i verkligheten. De få karaktärer man får träffa är underliga, jag gillar persongalleriet, men ingen av dem är en vanlig tråkig genomsnittssvensk. Anna är nog min favorit, precis så där känner jag mig också ibland, fullständigt oförstående inför andra människor som inte säger vad de tänker. Kasper kommer som god tvåa.

Den här boken är så spännande och rent ut sagt äcklig att den var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Andra halvan slukade jag på en eftermiddag, jag var bara tvungen att veta hur det skulle sluta. Vägen till slutet innehåller den ena absurda händelsen efter den andra. Till och med en ganska härdad skräckläsare som jag hade problem med att vissa bilder envisades med att dyka upp i huvudet och, faktiskt, vid vissa tillfällen mådde jag fysiskt illa. Det kan jag nog säga att det nästan aldrig hänt. Att jag tyckte den var otäck kan bero på att jag verkligen hatar råttor, men att jag äcklades berodde helt och hållet på Cia Sigesgårds förmåga att måla upp vidriga scener.

Titeln på boken hade jag lite huvudbry med, tills en bit in där jag fick veta att detta tydligen var något Per Albin Hansson sa om folkhemmet, där skulle inte finnas några kelgrisar och inga styvbarn, alla skulle behandlas lika. Och i folkhemmet kan det dölja sig precis vad som helst. Kapitelnamnen funderade jag också på, det måste väl vara en referens till rutmönster, men i så fall har det inte lika många rader för alla kolumner och då fattar jag fortfarande inte.

Jag hoppas verkligen att Cia Sigesgård fortsätter att skriva böcker, för jag kommer i alla fall fortsätta läsa dem.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet på sju satta var 4.0. På Goodreads hade den 3.83 i genomsnitt. Jag ger den 5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Inga kelgrisar, inga styvbarn: Lotten, Bokfrossa och Vargnatt.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Prinsessan av Burundi" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 333
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 4
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2002 (min) 2002
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 maj 2014






Första meningen: Tallriken skalv till, stötte emot glaset som tippade.

Baksidetext
Det är december 2001 och vintern har slagit till med full kraft. I en snödriva hittar en joggare en man som torterats och mördats. Polisen identifierar honom som John Jonsson, även kallad Lille John, f.d.problembarn och småkriminell, men på senare år en av stans främsta experter på akvariefiskar. Johns storebror Lennart är fast besluten att hämnas sin brors död, med vilka medel som än krävs, och parallellt med polisens utredning startar Lennart en egen jakt på mördaren.

Min kommentar
Fjärde boken om Ann Lindell är avklarad och det är fortfarande inte riktigt OK, i alla fall inte om man tänker deckare. Ordvalen fortsätter också att förvåna ibland. Jag förstår ju visserligen vad talefot betyder, men när användes det ordet senast egentligen?

De enda (polis)karaktärer som man får lära känna är egentligen Ann Lindell (och hon är ledig i den här boken) och Ola Haver. De andra, tio-tolv stycken, är bara något som finns ute i periferin, det finns nästan lika många poliser som övriga karaktärer. De nämns emellertid med jämna mellanrum och det blir en faslig massa att hålla reda på, speciellt när man faktiskt inte känner dem. Det är också, fortfarande, så att vissa poliser kallas vid förnamn och en del vid efternamn. Jag vet ännu inte om några av dessa namn eventuellt hör ihop och alltså är samma person. Jag vet att detta förmodligen räknas som bagateller för de flesta läsare, men mig stör det oerhört mycket.

Gåtan är fortfarande, tyvärr, inte i fokus. Jag får veta det mesta om Anns privata problem, trots att hon faktiskt inte ens jobbar, och jag är måttligt intresserad av dem. Det kan bero på att jag inte bryr mig det minsta om någon av alla de karaktärer som hör till själva serien. Möjligtvis kan jag uppamma aningens empati för de andra, men poliserna är tråkiga, platta personer som bara går runt och ältar sina personliga problem. [spoiler]När nu Ann dessutom är ensamstående mamma så blir det bara för mycket. Jag vill inte kalla henne för en dålig mor, men inte är hon speciellt rationell. Och bara det att hon kallar sonen för kraken ger mig rysningar. Jag hade en bekant som hela tiden kallade sin dotter för barnet och den relationen var inte helt frisk.[/spoiler]

Det som dock stör mig allra, allra mest är att det faktiskt är omöjligt att lösa mordgåtan, eftersom Kjell Eriksson valt att inte följa de så kallade deckarreglerna i den här boken. I de tidigare böckerna har vi fått veta vem som är den skyldige och även fått följa denne genom berättelsen. Här får vi inte träffa på mördaren förrän alldeles mot slutet, vid upplösningen. Det känns inte speciellt schyst. Ett plus för att titeln förklarades, den funderade jag på ett tag, och även omslaget blir då solklart. Prinsessan av Burundi är en fisk som lever i Tanganyikasjön, den delen som hör till landet Burundi.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. På Goodreads hade den 3.36 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Prinsessan av Burundi: The Book Pond, Boklysten och Angos bok- och filmblogg.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Labyrinten" av Kate Mosse

Genre: Drama
Antal sidor: 620
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Labyrinth
Översättare: Ulrika Jannert Kallenberg
Serie: Languedoc 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 maj 2014






Första meningen: En enda blodstrimma rinner långsamt längs den bleka undersidan av armen, en röd söm på en vit ärm.

Baksidetext
I juli 1209 får en sjuttonårig flicka en underlig bok i gåva av sin far. Han hävdar att boken rymmer den heliga Graalens tvåtusenåriga hemlighet. Fastän Alaïs inte lyckas tyda de främmande orden och tecknen på boksidorna, förstår hon att hennes livsuppgift blir att bevara labyrintens hemlighet och finna ett säkert gömställe för boken.

I juli 2005 hittar Alice Tanner två skelett i en bortglömd grotta i franska Pyrenéerna. Hon förundras över den labyrint som huggits in i grottväggen och inser samtidigt att hon stört friden på en helig plats. En plats som enbart borde finnas i det fördolda. På något vis har Alice blottlagt en fruktansvärd händelse i det förflutna, som samtidigt visar sig vara nyckeln till hennes egen historia.

Min kommentar
För ganska många år sedan så råkade jag köpa Kate Mosses Kryptan och då upptäckte jag att den ingick i en serie där Labyrinten är första delen. Det var alltså bara att försöka hitta den först, vilket jag gjorde till slut. När miniserien plötsligt dök upp på TV så insåg jag att det nog var dags att ta sig an först boken sedan serien.

Min första reaktion är att jag retar mig på alla dessa franska uttryck. På var och varannan sida dyker de upp. Det finns visserligen ett litet "lexikon" i slutet av boken, men långt ifrån allt står med där. Vissa dialoger är också översatta direkt i texten, som om boken inte var tillräckligt tjock ändå. Jag kan ingen franska, har aldrig läst franska i skolan och jag kan följaktligen inte läsa på franska. Det stör mig oerhört mycket när det förekommer utländska fraser och uttryck i en översatt bok. Dum som jag är så förutsätter jag ju naturligtvis att fransmän pratar franska hela tiden, inte bara ibland där det passar att slänga in någon speciell fras. Behöver jag säga att första intrycket inte var speciellt positivt?

Dessvärre fortsätter det. I början reagerar jag bara över något som måste vara en dålig översättning och även dålig korrekturläsning. Många väldigt märkliga meningar och ordvändningar gör att läsflytet förstörs och jag måste ganska ofta läsa om för att överhuvudtaget förstå vad som menas. Efter ytterligare några sidor tycker jag att många formuleringar återkommer väldigt ofta. Många karaktärer tittar sig till exempel i spegeln för att läsaren ska få veta hur de ser ut. En bit in i boken börjar jag också ledsna på alla föreläsningar jag får. Jag förstår att det är mycket research för en sådan här bok, men jag behöver verkligen inte få veta allt om, till exempel, labyrintens historia, ända tillbaka till 1550 f Kr. Allt är så oerhört detaljerat. Dessvärre är det så att när jag får för mycket detaljer så får jag sällan ihop miljöerna eftersom jag inte alls kan se samma sak som författaren.

Inte heller alla händelser får jag ihop. Vid ett tillfälle har en person bakbundna händer, men plötsligt kan h*n använda dem för att dricka vatten. Lite senare har någon stoppat dokument innanför klädseln, vid bröstet. Några meningar efter är de plötsligt i en påse som trasslar in sig i benen. Eller ännu värre, om det inte var samma dokument som menades så hade h*n inte ens kvar det ena, det blev h*n nämligen av med några sidor tidigare. Det här är bara två exempel, det finns tyvärr många fler.

Mot slutet börjar jag fundera på om jag plötsligt hamnat i en fantasy/science fiction bok. Låt mig bara kort säga att det helt enkelt blev för mycket.

Om man gillar historiska romaner med otroligt mycket detaljer och ett språk som är tillkrånglat (andra kanske kallar det poetiskt) så gillar man nog denna. Strax efter jag läst ut boken tittade jag på mini-serien och här hade man tagit bort stora sjok av sidoberättelser. Det gjorde att tempot höjdes och mitt intresse hölls vid liv i sammanlagt tre timmar. Så borde någon gjort med boken också.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. På Goodreads hade den 3.48 i genomsnitt. Jag ger den 2.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Labyrinten: Med näsan i en bok, PocketBlogg och Carolina läser.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.