Film: Insidan ut 2 (2024)

Titel: Insidan ut 2
Originaltitel: Inside out 2
Genre: Animerat
Regissör: Kelsey Mann
Manus: Meg LeFauve, Dave Holsten, Kelsey Mann
Skådespelare: Amy Poehler, Maya Hawke, Kensington Tallman, Lewis Black, Phyllis Smith
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 10 januari 2025





Handling
Tonåringa Rileys huvudkontor genomgår en plötslig renovering för att ge plats åt något helt oväntat: nya känslor! Glädje, Vemod, Ilska, Rädsla och Avsky, som har drivit en framgångsrik operation under lång tid av allt att döma, är inte säkra på hur de ska känna när Ängslan dyker upp. Och det verkar som att hon inte kommer ensam.

Min kommentar
Nu var det många år sedan jag såg Insidan ut (2018 😲), men jag minns den med glädje. När jag upptäckte att det hade kommit en fortsättning så funderade jag bara på hur länge jag skulle behöva vänta tills den dök upp på streamingtjänsten. Insidan ut 2 kom visserligen för ett tag sedan, men nu kände jag att det verkligen var dags.

Det här är inget annat än en lysande illustration av hur det ser ut däruppe i huvudet. Allt blir liksom solklart och jag kan helt klart se dem där i kontrollrummet. Dock har nog mina lärt sig att samarbeta på ett hyfsat bra sätt. Oftast.

Det är inte speciellt svårt att känna igen sitt tonårsjag, även om nu Ängslan inte hade riktigt så stort inflytande i mitt liv. Allt blir så tydligt när nya känslor dyker upp hos Riley; Ängslan, Avund, Pinsamhet, Ennui (Leda, vet inte varför den inte var översatt) och ett litet gästspel av Nostalgi. Motstridiga känslor som man knappt har känt tidigare och inte alls vet hur man ska hantera, men som på något sätt måste försöka samsas och bli något vettigt.

En av sakerna jag tycker att man ska ta med sig från filmen är att det inte är bra att begrava alla minnen som inte är bra. De är en del av det som gör oss till de vi är. De som ska lära oss och göra oss starkare. Allt kan inte bara vara ljust och glatt hela tiden. Då blir man så osäker som Riley.

Lite förvirrande var det att hon kallades för Riley i pratet, men i undertexten hette hon Jenny. Typiskt något som ställer till det i mitt huvud. De andra "riktiga" karaktärerna verkade få behålla sina namn.

Jag tycker att Insidan ut 2 till och med är bättre än ettan. Det är smart, fyndigt och lätt att känna igen/relatera till. Även denna har en sensmoral. När Ängslan tar över, då blir det inte bra. Alldeles säkert så betyder den och berör på ett annat sätt för en vuxen, men så ska det ju vara. Det lilla gästspelet av Nostalgi får mig att se fram emot fler filmer. Jag vill följa Riley i hela hennes liv.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 1 695 179 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 196k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Den där julen (2024)

Titel: Den där julen
Originaltitel: That Christmas
Genre: Animerat
Regissör: Simon Otto
Manus: Richard Curtis, Peter Souter, Andrew Dawson
Skådespelare: Billy Nighy, Brian Cox, Fiona Shaw, Jack Wisniewski, Jodie Whittaker
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 96 min
Serie: -
Såg den på Netflix 24 december 2024





Handling
Det är en oförglömlig jul för stadsborna i Wellington-on-Sea när den värsta snöstormen i historien förändrar allas planer – inklusive Tomtens.

Min kommentar
På julafton fanns det en film kvar, som kommit i år, och det var faktiskt lite hela tanken. Att vi skulle se Den där julen på självaste julafton. Ett riktigt bra beslut visade det sig.

Lite orolig var jag för kombinationen animerad film och sambon, det är inte alltid det funkar så bra. Men han plockade inte fram sin mobil en enda gång under filmen. Det händer nästan aldrig.

Rent generellt så blev det många skratt, men kalkonerna alltså, de var ett annorlunda inslag som fick mig att skratta högt. Filmen genomsyras av den typiska brittiska humorn, som uppenbarligen är min favorit.

Återigen en julfilm som påminner oss (det verkar behövas med jämna mellanrum) om vad som egentligen är viktigast. Och att man inte ska döma andra, till synes elaka och/eller barska människor, utan att ha hela bakgrunden. Ibland gör man fel saker, men av rätt anledning och ibland blir man bara sådan av andra orsaker. Vilken var förresten ms Trappers bakgrund? Jag ville ju veta mer.

Många olika trådar är det, men alla tillhör samma väv. Man får både barnens och de vuxnas perspektiv, vilket ju inte är så vanligt. Det bästa är när de delar med sig och den enas hjälper den andra. Precis som det ska vara.

Den där julen är så otroligt välgjord och jag klassar den redan som en ny julklassiker. Så fin, rolig och magisk. Men att göra narr av Love actually ... Det finns dock en mer allvarlig underton också, den har helt enkelt något för alla.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 40 114 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 12k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Encanto (2021)

Titel: Encanto
Originaltitel: Encanto
Genre: Animerat
Regissör: Jared Bush, Byron Howard, Charise Castro Smith
Manus: Jared Bush, Byron Howard
Skådespelare: Stephanie Beatriz, María Cecilia Botero, Jessica Darrow, Diane Guerrero, John Leguizamo
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 6 januari 2022




Handling
Högt upp i bergen i Colombia finns en förtrollad plats kallad Encanto. Här, i ett magiskt hus, bor den extraordinära familjen Madrigal, där alla bär på fantastiska förmågor. Styrka, kontroll av vädret, fantastisk hörsel, tala med djur. Alla utom Mirabel, som trots det snart inser att hon kan vara familjens sista hopp.

Min kommentar
Ja, jag tittar på Kalle Anka varje julafton. Låt oss bara få det sagt på en gång. Varje år får man ju, förutom de gamla vanliga filmerna, även en smakbit på årets Disneyfilm. Den här gången var det Encanto. Den lilla snutten man fick se lockade mig inte precis att titta på filmen, men sedan ändrade jag mig. Många verkade ju ge den högt betyg.

Det finns egentligen mycket att säga om den här filmen, men jag är ingen proffstyckare så jag har lite svårt att få fram, i ord, vad jag tyckte. Det är mer en känsla. Lite "kul" är det att det första jag sa till sambon var "vilken press". För det är det den handlar om. Bland annat. Om familjens förväntningar. Om hur vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Om hur man inte låtsas om eller pratar om det som inte "passar in".

Filmen är väldigt fin, både vad gäller animering och historia. Och färgerna alltså. Det är så vackert. Dock är det inte lika mycket äventyr som man kanske förväntar sig. Den här är mer om människan och hur vi förväntas vara. En talang är visserligen en gåva, men man får göra vad man vill av den. Och man behöver inte bara göra den, hela tiden. Inte heller kan man lite på att andra människor, med sina talanger, ska fixa alla problem man själv kan ha.

Det vimlar av karaktärer här och tyvärr så hastas vissa bara förbi. Luisa är, så klart, en favorit. Ibland känns det som att filmen rusar fram som ett snabbtåg. Ändå är den nog lite längre än vad som är brukligt. Tyvärr är den inte lika humoristisk som de här filmerna brukar vara. Det enda roliga är egentligen när tigern vill äta upp råttan. Musiken är jag inte heller speciellt glad i, men det brukar jag inte vara.

Magin ligger i sammanhållningen, familjen. Eller vilka relationer man kan tänkas ha. Gamla abuela var så rädd för att något skulle förändras att hon höll på att krossa familjen. Man kan inte tvinga andra att leva som man själv gjorde. Först och främst lever man för sig själv.

Jag blev så ledsen på de andra i familjen, de var så elaka mot Mirabel. Bara för att hon inte kunde göra så extrema saker som de. Det finns ju liksom andra talanger än att vara stark, ha perfekt hörsel eller förmågan att tala med djur. Alla talanger är inte grandiosa. Allt viktigt är inte stort.

Encanto är en annorlunda Disneyfilm och jag är lite osäker på om mindre barn kan uppskatta vad den handlar om. På det djupare planet. Men man kan bara njuta av färgerna också. Och jag vill helt klart tala om Bruno.



På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 189 771 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 67 959 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Luca (2021)

Titel: Luca
Originaltitel: Luca
Genre: Animerat
Regissör: Enrico Casarosa
Manus: Enrico Casaros, Jesse Andrews, Simon Stephenson
Skådespelare: Jacob Tremblay Jack Dylan Grazer, Emma Berman, Maya Rudolph, Marco Barricelli
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 95 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 31 juli 2021




Handling
Luca är ett ungt sjömonster som bor under vattenytan nära Italiens kust. Eller egentligen... i hans värld är det han som är normal och människorna som är läskiga. Trots sin rädsla för dem kan han inte låta bli att vara nyfiken på dem. När han träffar den kaxige Alberto upptäcker han något som hans familj har dolt för honom: när han blir torr förändras han till människa.

Med denna fantastiska upptäckt vågar Luca sig upp till ytan med sin nyfunna vän Alberto. Tillsammans upptäcker de allt det coola med människovärlden, som pasta, gafflar, katter – och vespor.

Min kommentar
Vi har ju ett tag haft ett projekt att se alla Disneyfilmer och nu har vi kommit så långt tillbaka i tiden att vi började känns oss sugna på något nyare. Alltså tog vi med även Pixar i ekvationen. Luca är alldeles ny, i alla fall från i år, och en lite trist lördag innan semestern tog slut så kändes det som att det var dags för den.

Man kan nog säga att jag faller som en fura, redan i början, när Luca vallar de där småfiskarna. Som låter "bä". Han har till och med en herdekäpp. Det är definitivt min typ av humor.

Det här är en film om vänskap, om att ställa upp. Men också om att inte försöka dölja vem man är, man kan ju liksom inte vara någon annan än sig själv. Som vuxen kan jag eventuellt tycka att bakgrund och drivkraft brister lite, men jag är osäker på om jag som liten alltid hade en logisk anledning att göra något. Ibland behövs det inte mer än att man ser upp till någon, som Luca gör till Alberto. Alberto blir något av en storebror och Luca vill verkligen vara precis som han. Ända tills Luca har skaffat sig en egen uppfattning om saker och ting. Och vad som är viktigt.

Giulia är nog den jag gillar mest. Hennes versioner av svordomar funderar jag på att ta till mig och börja använda. Hennes pappa är inte heller så dum. Eller Lucas mormor, som är med på tok för lite. För att inte tala om hur mycket jag gillar den italienska formen av triathlon; simma, cykla, äta pasta.

Enrico Casarosa, som är regissör, passar verkligen på att göra reklam för Italien. Byn Porto Rossa är tydligen inspirerad av området Cinque Terre och påminner inte så lite om byn i Aquaman. Innan jag uppmärksammade det så var jag säker på att jag faktiskt har varit där, men nej, alla små mysiga italienska byar vid vatten liknar nog varandra. I alla fall så får filmen mig att längta mig fördärvad efter Italien.

Luca är en charmig, varm och tänkvärd historia. Här finns ingen komplicerad story, inga tillkrånglade karaktärer och humorn är enkel. Back to basic, liksom. Helt enkelt ett vinnande koncept.



På Letterboxd hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 235 577 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 80 463 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Raya och den sista draken (2021)

Titel: Raya och den sista draken
Originaltitel: Raya and the last dragon
Genre: Animerat
Regissör: Don Hall, Carlos López Estrada
Manus: Adele Lim, Qui Nguyen
Skådespelare: Kelly Marie Tran, Awkwafina, Gemma Chan, Daniel Dae Kim, Sandra Oh
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 6 juni 2021





Handling
För länge sedan levde människor och drakar tillsammans i harmoni i Kumandra. När onda varelser, druuner, hotade landet offrade drakarna sig för att rädda mänskligheten. Nu, 500 år senare, har druunerna återvänt och det är upp till en ensam krigare, Raya, att leta reda på den sista draken för att kunna stoppa druunerna för alltid. Hon får snart lära sig att det behövs mer än drakmagi för att rädda världen – man behöver kunna lita på varandra också.

Min kommentar
Av någon, för mig, okänd anledning så har sambon länge vägrat att se animerade filmer. Ända tills för något år sedan. Jag tror att han ramlade in någon gång när jag tittade på Shrek och då insåg han att det här faktiskt kunde vara bra. Vi skaffade Disney+ när det kom och vi har börjat beta av alla disneyfilmer, baklänges. De filmerna kommer inte att dyka upp här på bloggen, med ett undantag - den allra senaste filmen, Raya och den sista draken.

Jag kände mig ganska tveksam till denna, i början. När det vände har jag ingen aning om, men plötsligt var det precis lika bra som det brukar. Det är egentligen inget nytt alls i den här historien, men man lagar ju faktiskt inte något som inte är trasigt. Budskapet är högaktuellt, skulle man kunna säga. Solidaritet och tillit. Att helheten är större än delarna. Man kan bara hoppas att budskapet går fram.

Min stora favorit är ju, så klart, Sisu. Jag älskar ju drakar och har alltid gjort. Hon är i alla fall både fräck och rolig, två egenskaper som går hem hos mig. Karaktärerna känns unika, i betydelsen att de inte har varit med i den formen tidigare. Typerna däremot är de vanliga. Jag är speciellt glad i att karaktärerna, ofta, bara gör en liten gest eller min och så får jag översätta det till mina egna känslor. Att jag tillåts känna själv är fantastiskt.

Lite besviken är jag ändå på att Disney tar den lätta vägen när det gäller en av karaktärerna. Förmodligen så är det inte deras intention att spä på uppfattningen att döden inte betyder något, att det alltid går att fixa, men jag tycker att de gör det. Däremot tycker jag att de lyckas bra med det här med "skuldfrågan", att det inte alltid är så enkelt som det verkar. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och alla val vi gör påverkar andra. Ibland är det svårt att göra rätt, speciellt när man har krav och förväntningar på sig från familjen och växer upp med "påtvingade" åsikter och värderingar.

Raya och den sista draken är rolig, sorglig och väldigt vacker. Framför allt så måste man tänka och känna själv, något som passar mig. Till skillnad från de filmer där allt serveras på silverfat och berättas/visas på ett övertydligt sätt. Bara en liten not... eftertexterna till den här filmen måste vara de längsta jag någonsin har sett!



På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 89 711 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 68 383 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Insidan ut

Titel: Insidan ut
Originaltitel: Inside out
Genre: Animerad
Regissör: Pete Docter, Ronaldo Del Carmen
Manus: Pete Docter, Meg LeFauve, Josh Cooley
Skådespelare: Amy Poehler, Phyllis Smith, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 95 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 16 juli 2018





Handling
Att växa upp kan vara knepigt, och för den unga flickan Jenny är det just så. Hennes pappa får ett nytt jobb och familjen flyttar från det trygga livet i en småstad till storstaden San Francisco. Precis som alla andra så styrs Jenny av sina känslor; Glädje, Rädsla, Ilska, Avsky och Vemod. Känslorna bor i Huvudkontoret, ett kontrollcentrum inuti Jennys hjärna där de hjälper henne genom det dagliga livet. Jenny och hennes känslor kämpar med att anpassa sig till en ny stad, ett nytt hus och en ny skola - det blir lite mycket på en gång och det utbryter tumult i Huvudkontoret.

Min kommentar
Jag har ju varit svag för det jag (fortfarande) kallar tecknade filmer ända sedan tonåren och trots att det inte finns några barn i det här hushållet så ser vi ibland någon. Insidan ut var det några kollegor som talade sig varma om i vintras och då hade den tyvärr precis slutat visas på Netflix. När det efter några månader dök upp ett förmånligt erbjudande på Disneyfilmer så slog vi till.

Från början blir jag helt såld, det här är så fantastiskt bra, intressant och roligt med stor igenkänningsfaktor. Sedan blir det alldeles för mycket äventyr för mig. Jag förstår ju att den där biten där Joy och Sadness försöker ta sig tillbaka till Huvudkontoret kanske går bättre hem hos barn, men jag tycker att den är för lång. Där saknade jag samspelet mellan alla känslorna i huvudet, det var ju det jag tyckte bäst om. Jag hade så gärna velat sätta en fyra på filmen och det hade den också fått, om inte det där äventyret hade varit så långt.

Det finns många bra scener här, men favoriten blir nog när en pojkes känslor allihop springer runt och hysteriskt skriker "GIRL! GIRL! GIRL!". Det där kunde jag riktigt se framför mig och faktum är att jag nog för all framtid kommer att se de där figurerna i huvudet på folk nu.

Alla de där känslorna; Joy, Sadness, Fear, Anger och Disgust är lätta att känna igen och alla har nog ensam tagit över någon gång. Ett bra samarbete är nog att föredra. Och jag gillar verkligen det som jag ser som huvudpoängen: Man kan inte vara glad utan att vara ledsen.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 3 563 betyg).
På IMDb hade den 8,2 i genomsnitt (beräknat på 489 136 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.