"Marconi Park" av Åke Edwardson

Författare: Åke Edwardson
Titel: Marconi Park
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 344
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 12
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 december 2017




Första meningen: Kriminalkommissarie Erik Winter kände doften av våren som var på väg i år igen, halleluja.

Baksidetext
Det börjar bli vår i Göteborg, och Erik Winter känner hur hans sinne blir lättare när dagarna blir längre. Men verkligheten hinner ikapp honom, som den ständigt gör. En tidig morgon står han i ett värdelöst ljus under en värdelös himmel och ser ner på ett lik av en man som dött en våldsam död. En plastpåse har trätts över mannens huvud. På mannens kropp ligger en avriven bit kartong på vilken någon med bred pensel skrivit en versal bokstav. Det blir fler offer, i Göteborg och Stockholm, med samma sorts våldsamt tecknade lappar. Samtidigt som Winter lägger pussel med bokstavslapparna för att kunna utläsa ett ord, försöker man alltmer desperat finna ett samband mellan de mördade. Det är ett mysterium. Marconi Park, som är ett bostadsområde i Göteborg, har fått ge namn åt den tolfte romanen med Erik Winter i huvudrollen.

Min kommentar
Min avsluta-serierutmaning är en riktig höjdare och serier avslutas på löpande band. Nu har jag återigen kommit till slutet i den här serien. För andra gången alltså. De två sista böckerna har stått olästa i hyllan väldigt länge. Av många olika skäl. Tolfte delen om Erik Winter, i en serie som skulle bestå av tio böcker, är tyvärr den svagaste av dem allihop.

Miljön är som vanligt fantastisk. Jag tror inte det finns någon som kan beskriva mitt älskade Göteborg som Åke Edwardson kan. Jag får alltid en känsla av hemma när jag följer karaktärerna på Göteborgs gator. Den här gången blir det extra nära eftersom jag bodde i Frölunda mina sista år i Göteborg. Om jag hade känt till Stockholm så hade jag fått mitt lystmäte även där, för här finns en cykeljakt genom i stort sett hela stan. Tyvärr är den på tok för lång. Både i tid och sidor.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med språket, men jag tycker det har förändrats en hel del. Speciellt i de två senaste böckerna. Tyvärr till det sämre. Det är mycket svammel och lösryckta meningar, många flummiga tankar och dialogerna känns krystade och rumphuggna. Det flummiga kan så klart bero på Erik Winter själv, han har nämligen blivit otroligt luddig i sina tankar och jag börjar helt ärligt bli less på hans grubblande. Jag får lite känslan av ett jättekliv mot det mer pretentiösa.

Det är väldigt mycket stå-och-stampa-på-samma-fläck här, kanske främst av alla förhören där de förhörda knappt säger ett ord. De för inte på något sätt historien framåt och det känns lite onödigt att ha med dem. I alla fall så många. Och långa. Motivet tänker jag inte ens gå in på.

Kanske har det förekommit en del antydningar tidigare, både om Erik Winters barndom och Ringmars son, men i så fall har de gått mig obemärkt förbi. Om de inte har funnits där så blir jag irriterad på riktigt. Man kan inte slänga in sådant i sista boken och inte knyta ihop det. Marconi Park tycker jag, som sagt, är den klart svagaste i hela serien. Jag vill inte kalla den ett hafsverk, men den har inte samma substans som de tidigare. Inte heller verkar de ha lagt energi på att korrekturläsa ordentligt. Det finns en del motsägelsefulla uppgifter, till exempel en familj som på en sida består av man, fru och dotter för att några sidor längre fram vara barnlös och ännu några sidor längre fram har frun en son med en annan man. Suck.

Den här boken ger mig inget avslut på något sätt, vare sig på fallet eller Erik Winter. Om serien nu är slut. Samtidigt som jag hade önskat att det slutat på något annat sätt så hoppas jag att det är slut på riktigt nu. Kanske hann tiden ikapp mig, kanske var inte saknaden så stor som jag trodde, men tiden hann i alla fall i kapp Erik Winter. Det är dags att låta honom vila i frid nu.

Boktipsets estimerade betyg var 2,9 och genomsnittet 2,8 (beräknat på 86 betyg).
På Goodreads hade den 3,14 i genomsnitt (beräknat på 93 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Marconi Park: och dagarna går, Bokbabbel och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Fullbordad utmaning #21017:2

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en förmåga att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

Det här är tredje året som jag har kört denna och det har fungerat över förväntan. I utmaningen ingick att läsa 24 böcker och det handlade om tretton olika serier. Alla är nu lästa och det betyder att jag har lyckats avsluta hela tretton serier (en sanning med modifikation eftersom tre av författarna bestämde sig för att släppa en ny bok just i år), men jag har bestämt att de räknas ändå. Det är de böcker som finns utgivna när utmaningen bestäms som gäller, annars blir det alldeles tokigt.

Böckerna jag läst är

Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen
#6 Den gränslöse

Robert Langdon av Dan Brown
#4 Inferno

Shetlandskvartetten av Ann Cleeves
#5. Dött vatten

Erik Winter av Åke Edwardson
#11 Hus vid världens ände
#12 Marconi Park

Alex King av Thomas Erikson
#3 Vanmakt
#4 Vedergällning

Dublin Murder Squad av Tana French
#4 Otrygg hamn
#5 En hemlig plats

Hammarbyserien av Carin Gerhardsen
#6 Hennes iskalla ögon
#7 Tjockare än vatten
#8 Falleri fallera falleralla

Erlendur Sveinsson av Arnaldur Indriðason
#10 Den stora matchen
#11 Nätter i Reykjavik
#12 Den som glömmer

Joe Coughlin av Dennis Lehane
#2 Nattens dåd
#3 Den värld som var vår

Annika Bengtzon av Liza Marklund
#11 Järnblod

Divergent av Veronica Roth
#2 Insurgent
#3 Allegiant

Peregrino av Cecilia Samartin
#2 La Peregrina
#3 Los Peregrinos

Emma Sköld av Sofie Sarenbrant
#4 Avdelning 73
#5 Tiggaren

Det här är definitivt en utmaning som jag ska fortsätta med och jag håller som bäst på att bestämma vilka som ska vara med nästa år. Jag tror dock att det bara blir nitton böcker nästa år.

"Vedergällning" av Thomas Erikson

Författare: Thomas Erikson
Titel: Vedergällning
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Alex King 4
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 december 2017




Första meningen: Säkerheten är extrem under den här rättegången.

Baksidetext
En man i en skottsäker glasbur i en rättssal. Han har anmält sig själv för grova brott, han ska sköta sitt eget försvar och är tämligen säker på att han inte kan dömas. Det är ett oerhört märkligt rättsfall. En annan man i häkte i väntan på rättegång. Åtalspunkterna är många och spektakulära, och polisens femtiotusensidiga förundersökning är gedigen. Ingenting får gå fel, absolut ingenting, och därför kallar polisen in beteendevetaren Alex King som extra resurs. Men rättegången skjuts upp gång efter annan när den åtalades advokater mördas en efter en. Till slut verkar ingen längre vilja ta sig an hans fall. Ett gigantiskt hål i det svenska rättssystemet har uppenbarat sig.

Vad gör man med en mördare som inte går att döma? Och en som ingen vill försvara?

Min kommentar
Tack vare min avsluta-serier-utmaning så dröjde det inte speciellt länge mellan förra delen och den här. Den fjärde och sista(?). Det hjälper en hel del när minnet fortfarande är relativt intakt. Det som dock hjälper allra mest är att detta är bra. Väldigt bra.

Jag vet egentligen inte vad det är som får mig att gilla detta. Förmodligen är det en kombination av många saker. En av dem är definitivt det här med färgerna, det är så löjligt intressant. Vad jag själv är har jag sedan länge förstått, men nu har jag börjat kolla in andra också. Som sambon. Han är definitivt lika grön som jag är blå. Jag hoppas de färgerna går bra ihop, det verkar som att de gör det. Kanske hade vi behövt lite mer rött båda två så någon av oss tog tag i saker och ting. Nåväl, det var inte detta som det här inlägget skulle handla om.

Alex King är en svår nöt att knäcka och jag har nog lite svårt att tycka om honom. Han har väldigt svårt för att komma nära folk, han analyserar hellre än "connectar" (knyta an låter så himla konstlat), vilket gör att han känns lite distanserad. Det är dock väldigt lätt att relatera till honom och jag inser nu att det i stort sett är mig själv jag har beskrivit. Nina är inte med särskilt mycket i den här boken och det tycker jag är lite synd. Däremot är jag tacksam för att det inte är en massa relationstjafs och vardagsproblem. Det mesta som avhandlas har med historien att göra. Det gillar jag. Mycket.

Det som stör mig är det som varenda svensk deckare innehåller nu (många utländska också för den delen) och det är att huvudpersonen alltid blir personligt involverad och hamnar i livsfara. Jag är så otroligt less på det och det skulle vara så ofantligt skönt att läsa en deckare där det inte händer. Att jag skulle vilja läsa fler böcker om Alex King råder det i alla fall inget tvivel om. Slutet lämnar det öppet, men inte ens författaren verkar veta om det blir fler.

Om jag hade kunnat påverka så skulle jag mer eller mindre ha tvingat andra att läsa den här serien för den är så bra, spännande och välskriven. Det är synd att böckerna inte har fått mer uppmärksamhet. Själv måste jag nog ta och läsa den där Omgiven av idioter...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 24 betyg).
På Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 22 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vedergällning: Lottens bokblogg, Mysterierna och En Lundabos betraktelser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Vanmakt" av Thomas Erikson

Författare: Thomas Erikson
Titel: Vanmakt
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 439
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Alex King 3
Förlag: Damm Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2017




Första meningen: Blodet som rann över Ligas ansikte gjorde det så overkligt.

Baksidetext
Diplomaten William Smythe är lugn, behärskad och sakligt klarsynt, tränad i att aldrig släppa sitt logiska sätt att se på världen. Så kidnappas hans tio månader gamla son, bara för att senare lämnas tillbaka på den brittiska ambassaden.

Det är bara en i raden av kidnappningar som familjen drabbas av. Någon vill demonstrera sin makt. Någon som inte skyr några medel. Kan beteendevetaren Alex King ringa in vem som är kapabel att utföra dessa utstuderade maktdemonstrationer? Och varför?

Min kommentar
Detta är ju en serie som på något sätt har hamnat lite på undantag. Av inga skäl alls faktiskt. Jag har verkligen gillat de två tidigare böckerna. När jag kollade så visade det sig att det var två år sedan jag läste förra boken om Alex King, vilket nästan känns overkligt. Jag minns den fortfarande väldigt tydligt. Vanmakt börjar precis där vi blev avsläppta i Illdåd.

Som vanligt, skulle jag vilja säga, så fångas jag direkt. Det är något med Thomas Eriksons sätt att angripa problemet som gör att jag trollbinds. Är han månne också blå? Jag vet att jag klagade lite på att det var för lite färgteorier i förra boken, men nu är jag glad igen. Här finns massor och det sätter en extra krydda på anrättningen. Nu har det dessutom tillkommit något som kallas "drivkraftsteori" och lika lätt som det var att hitta min färg, lika svårt är det att komma på min drivkraft. Tror jag. Nåväl, jag gillar detta.

I Vanmakt är det blå personer som avhandlas, skulle man kunna säga. Kanske är det just därför som jag allra mest kan relatera till William (han är blå). När andra verkar tycka att han är kall och okänslig så förstår jag precis hans reaktioner. Eller kanske snarare hans brist på dem. Alex själv gör mig nästan lite förbluffad. Det är märkligt hur någon som Alex King, beteendevetare och kommunikatör som han är, kan ha så svårt att komma underfund med sig själv och att kommunicera med andra. Kanske är det samma fenomen som att bilmekanikern alltid har en skrothög till bil. Det jag gillar med Alex är att han varken har alkoholproblem eller något slags musikfetisch, han är mer som en alldeles vanlig person. Relationsproblemen verkar dock vara obligatoriska. Vi får även träffa Alex mor, hon är speciell. Minst sagt. Faktum är att jag förstår honom bättre efter det. Tycker om honom gör jag inte särskilt mycket, jag tycker han är lite självgod och nedlåtande.

Den här historien är den klurigaste hittills och även den grymmaste. Vilken sjuk hjärna kan sätta ihop något sådant här och utsätta någon för det? Jag gissade ganska snart vem som måste vara skaparen av allt, men inte för att jag på något sätt hade några bevis. Det var helt enkelt enda möjligheten. Det var som sagt fullt av klurigheter här och när jag läst klart funderade jag på om jag eventuellt hade missat något. Vem i hela friden var Peter?

Det som nästan börjar kännas som ett måste i en svensk deckare sker även i denna; huvudpersonen blir personligt inblandad och hamnar i livsfara. Jag börjar faktiskt mer och mer längta efter en alldeles vanlig polis/utredare som utreder ett brott som inte på något sätt har med honom/henne att göra. Det skulle vara uppfriskande att läsa en sådan historia.

Nu vet jag ju att jag kommer att läsa den fjärde och sista(?) delen redan om några veckor och jag nästan längtar redan.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 60 betyg).
På Goodreads hade den 3,24 i genomsnitt (beräknat på 41 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vanmakt: Lottens bokblogg, Bokstunder och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Hus vid världens ände" av Åke Edwardson

Författare: Åke Edwardson
Titel: Hus vid världens ände
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 413
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 11
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2017




Första meningen: Han hade börjat räkna stenarna i Paseon.

Baksidetext
Efter tio romaner med kriminalkommissarie Erik Winter lämnade Åke Edwardson honom liggande på botten av en swimmingpool i en turistort i Spanien, Nueva Andalucía. Vi visste inte om han var död eller levande. Men nu vet vi. Erik Winter klarade sig, men alla år som kriminalkommissarie vid polisen i Göteborg hade tagit ut sin rätt. Han var mycket nära en irrebarabel hjärnblödning, och fick finna sig i att kliva av, att vila.

Efter två år är Erik Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Och knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper in i hans tankar.

För det första fall han får är ett synnerligen obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. En kvinna och hennes två små barn hittas brutalt knivmördade i ett hus på ön, i ett hus vid världens ände. Men mirakulöst nog hittar man också ett spädbarn vid liv i ett av rummen i husen, medtaget av uttorkning men oskadat.

Vem mördade familjen så besinningslöst? Och varför skonades babyn? Var det för att barnet skulle få leva eller för att det skulle dö en utdragen plågsam död?

Min kommentar
Erik Winter är inte död! Det trodde jag och många med mig efter slutet i den tionde delen. Den som skulle bli den sista. Sedan fegade Åke Edwardson ut, eller vad man ska säga, och skrev åtminstone två böcker till. Detta är alltså elfte delen och den utspelar sig ungefär två år efter Den sista vintern.

Anledningen till att jag började läsa de här böckerna var faktiskt att de utspelar sig i Göteborg. Jag flyttade ju ifrån min kära hemstad 1998 och blev överlycklig när jag kunde återvända dit med hjälp av Åke Edwardson och Erik Winter. Det är som vanligt helt fantastiskt att gå omkring på Göteborgs gator, höra alla ljud (spårvagnarna är allestädes närvarande), se alla platser och känna lukten av havet. Jag bara älskar det.

Den här serien är kanske inte den "vanliga" deckaren, den fokuserar väldigt mycket på huvudpersonens inre liv och Erik Winter har till och med blivit ännu mörkare. Om det nu är möjligt. Han grubblar mycket och hans tankar drar ofta åt det filosofiska hållet. Whiskyn, jazzen och maten är också närvarande. Winters kollegor har även de blivit mörkare och mer filosofiska, vilket känns lite märkligt, men jag kan köpa det. Ibland känns det nästan som att man befinner sig i någons feberdröm, så förvirrat kan det bli när det är som värst.

För mig var det lite som att möta en gammal vän och jag kom snabbt in i det Winterska universumet igen. Jag kände igen i stort sett allt, förutom att det nog var mer av allt än i de tidigare böckerna. Rent generellt kan man nog säga att jag inte borde ha gillat Hus vid världens ände, den innehåller så mycket av sådant som jag inte tycker om. Det är mycket upprepningar, många feberdrömslika funderingar, det är olidligt långsamt och mycket händer bara i huvudet. Ändå gillar jag. Det är något här som gör att jag bara inte kan sluta läsa. Visst, det är långsamt, men det är eftertänksamt och det är väldigt spännande. Det enda som egentligen stör mig är dialogerna. De känns som kulsprutor, men de är ändå långsamma. Mycket märklig sensation.

Jag hade kommit nästan ända till slutet när jag tänkte att det var så skönt att poliserna varken var personligt inblandade eller i livsfara. Det skulle jag aldrig ha gjort. Så blev det ju naturligtvis även här och jag börjar bli outsägligt less på det. Synd att det spårade ur på slutet.

Kanske beror det här otippade gillandet på att jag helt enkelt har saknat Erik Winter, men jag är glad att jag har en bok kvar att läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 81 betyg).
På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hus vid världens ände: Boksnoken, Tankar från en samlares hjärna och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den som glömmer" av Arnaldur Indriðason

Författare: Arnaldur Indriðason
Titel: Den som glömmer
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 297
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Kamp Knox
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 12
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 oktober 2017




Första meningen: En vass vind drog över Miðnesheiði.

Baksidetext
1979. En kropp hittas flytande i en avlägsen damm ute på lavafältet. En amerikansk militärbas är det enda som ligger i närheten. Liket tycks på något vis höra ihop med basen, men amerikanerna är inte intresserade av att samarbeta med den isländska polisen och kriminalpolisen Erlendur Sveinsson och hans kollegor får istället ta andra vägar för att skaffa sig information om fallet.

Samtidigt kan Erlendur inte släppa tankarna på den artonåriga flicka som försvann en mörk vinter för över tjugofem år sedan.

Min kommentar
Det var ganska många år sedan (nästan exakt sju, faktiskt) jag läste den första boken i den här serien och även om jag kanske inte har varit stormförtjust i dem alla tolv så har de här böckerna alltid varit ett välkommet avbrott i den hektiska tid vi lever i. För att inte tala om den fantastiska miljön.

Faktiskt är det lite så att jag saknar miljön i den här boken. Jag tycker inte alls att det är så mycket som det brukar vara. Visst, det är en liten lerpöl (som är konstgjord) och en och annan blink av det stora berget vid Reykjavik, men sedan är det inte så mycket mer. För det mesta tycker jag att det springs runt på den där amerikanska basen.

När jag läste vad jag hade skrivit om förra boken, Nätter i Reykjavík, så märkte jag att jag hade reagerat på exakt samma saker i denna, när det gäller språket. Jag kan inte komma ihåg att jag har haft ont av det förut, men dialogerna är i det närmaste usla. Poliserna ställer konstiga och ologiska frågor (som den om vart på Grönland den amerikanska soldaten skulle, som om det skulle finnas fler alternativ). Reaktionerna är också väldigt underliga. Kvinnorna känns som hysteriska våp, som plötsligt börjar skrika otidigheter åt varandra och männen känns som imbeciller. Kanske var detta naturligt på Island i slutet av 70-talet, men märkligt är det i alla fall.

Erlendur, som är ung och hyfsat nybakad kriminalare, är precis lika butter och envis som när han blir äldre. En riktig dysterkvist, kan man säga. Jag kan tycka att även han ställer märkliga frågor, kommer till underliga slutsatser och reagerar konstigt. Men det är ändå ganska kul att träffa honom som ung. Han verkar inte förändras speciellt mycket.

Det som var det riktigt intressanta i den här boken var konflikten mellan islänningar och amerikaner. När jag var på Island för några år sedan så fanns det fortfarande kvar massor av spår av den amerikanska militären. Jag uppfattade det som att islänningarna var lite stolta över "samarbetet", men så verkar det inte alls ha varit om man ska döma efter den här berättelsen. Ordet "ockupation" nämndes till och med och de verkar inte ha gillat varandra speciellt mycket.

Även som tidsdokument är Den som glömmer intressant. Det är ju 1979 och här finns inga mobiler utan man fick vackert sitta och vakta telefonen om man väntade samtal, ringa från telefonkiosker och krypa till grannen för att larma om man råkade bli skadad i ett hus utan telefon. Och matvanorna... jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dem, men jäst rocka med stekt fårister finns på menyn.

Som vanligt är tempot långsamt och sävligt, det händer inte speciellt mycket. Inga dramatiska och våldsamma mord, inget blodsplatter och inälvor. Det är faktiskt ganska skönt. Framför allt så känns det trovärdigt.

Jag vet inte om detta är den sista boken om Erlendur och om jag ska vara helt ärlig så förstår jag nog egentligen inte de här tre senaste, som alltså är prequels. Jag har alltid haft lite svårt för det, både när det gäller böcker och film. Det är lite som att idéerna har tagit slut, men man vill fortsätta att krama ur de sista dropparna ur en karaktär. Faktum är att jag lite hoppas att både jag och Arnaldur är färdiga med Erlendur nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 54 betyg).
På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 1 715 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den som glömmer: Bokdamen, Bokstunder och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En hemlig plats" av Tana French

Författare: Tana French
Titel: En hemlig plats
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 568
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret place
Översättare: Klara Lindell
Serie: Dublin Murder Squad 5
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 oktober 2017




Första meningen: Det är en låt som går på radio hela tiden, men Holly lyckas aldrig uppfatta mer än brottstycken av den.

Baksidetext
Fotot visar en leende tonårskille. Över hans blå t-shirt har någon omsorgsfullt klistrat fast utklippta bokstäver: Jag vet vem som dödade honom.

Det har gått ett år sedan Christopher Harper hittades ihjälslagen på den välklippta gräsmattan innanför murarna på flickinternatet St Kilda's. Chris var sexton år och elev på pojkskolan i närheten. Nu dyker en av tjejerna på St Kilda's, Holly Mackey, upp på polisstationen med ett foto på Chris i handen. Holly säger att hon hittat bilden på internatskolans anslagstavla, där eleverna sätter upp lappar med sina hemligheter. Hennes historia ger nytt liv åt fallet och kriminalaren Stephen Moran ser sin chans att äntligen klättra i graderna. Men för att lyckas måste han samarbeta med Antoinette Conway: kantig, illa omtyckt och utstött bland de manliga kollegorna på mordroteln. Och han måste tränga sig in i den slutna och laddade världen på internatet.

Min kommentar
Det är lite lustigt med Tana French. Jag var beredd att ge upp henne efter att jag hade läst den första delen i den här serien. Andra bokbloggare övertygade mig om att ge henne en andra chans. Efter att nu ha läst ut femte delen så är jag väldigt glad för att jag lät mig påverkas.

I nästan hela boken befinner vi oss på en internatskola, vilket jag har förstått är en riktigt populär miljö för somliga. Jag har inga egentliga preferenser i det här fallet. Trots sina nästan 600 sidor så utspelar sig allt på en enda dag. Eller nja, halva boken handlar om "då", allt som ledde fram till mordet, som utreds i den andra halvan.

En av eleverna på internatskolan har vi träffat på i en tidigare bok, det är ingen mindre än Frank Mackeys dotter Holly. Hon och hennes tre rumskamrater och ytterligare fyra tjejer är huvudpersoner. De är runt 16 år allihop och deras röster är väldigt annorlunda. Det är mycket "OMG" och liknande, vilket i mina öron gör dem väldigt trovärdiga. Jag kan riktigt höra dem inuti i mitt huvud.

Den ena av de utredande poliserna, Stephen Moran, är jag helt säker på att jag har träffat tidigare, den andra Antoinette Conway är helt ny. Conway är helt klart en ny favorit. Hon är bufflig, skarp och gör som hon själv vill. Förmodligen skulle hon allvarligt skada den som kallar henne för Antoinette. Henne vill jag läsa mer om.

Detta är en väldigt tragisk berättelse om vänskap, om att höra till och vad man kan vara beredd att göra för att vara en del av något. Tempot är långsamt och det är ingen actionspänning alls. Däremot är det en hel del psykologisk spänning. Texten fullkomligt vibrerar. Jag är helt trollbunden. Ända tills det plötsligt dyker upp något som ju måste vara magi. Vad hände där, liksom? Det blev bara fjantigt alltihop. Tack och lov så är det bara korta stycken, men jag tappade lite intresset där. Tyvärr så är boken på tok för lång. Efter runt 400 sidor blir jag lite less och uttråkad och vill komma vidare, men det stampas lite på samma fläck efter det.

Läsningen hjälps inte av att kapitlen är evighetslånga och i stort sett helt utan lämpliga ställen att pausa på. Det gör att jag många gånger måste sluta läsa innan jag egentligen vill. Att sluta mitt i texten är inte ett alternativ. Vägen till upplösningen är klurig, eller det är i alla fall många villospår och det gäller att inte tappa fokus. Lite irritationsmoment finns ju, naturligtvis. Frank Mackey, som dyker upp, gör mig nästan vansinnig när han kallar sin 16-åriga dotter för stumpan och talgoxen. Dessutom blir det väldigt mycket "jag sa", "hon sa" och så vidare. Det blev så mycket att jag faktiskt störde mig på det.

För övrigt så håller jag inte alls med Sunday Times blurb om att detta ska vara minst lika bra som Donna Tartts Den hemliga historien. En hemlig plats är väldigt mycket bättre. Den bästa av French, i mitt tycke.

Detta var den sista boken i den här serien som jag hade stående hemma och, vad det verkar, den sista som har släppts på svenska. Jag hoppas verkligen att nästa del, The Trespasser, översätts också. Den handlar nämligen om min nya favorit, Antoinette Conway.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 56 betyg).
På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 5 007 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En hemlig plats: Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och Lion's Library.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den gränslöse" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Den gränslöse
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 493
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Den grænseløse
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 september 2017




Första meningen: Hon såg grå nyanser överallt.

Baksidetext
En telefonsignal skär genom källaren i Köpenhamns polishus och väcker kriminalinspektör Carl Mørck från den sedvanliga morgonluren med fötterna på skrivbordet. När Carl förstår att kollegan från Bornholm vill ha Avdelning Q:s hjälp med ett gammalt hopplöst fall blir han genast avvisande. I andra änden av tråden läggs luren tyst på. Några få timmar senare står det klart att konsekvenserna av Carls kallsinnighet varit katastrofala.

Tillsammans med kollegorna Assad, Rose och Gordon dras Carl in i utredningen av en sjutton år gammal tragedi. En ung livsglad kvinna försvann från en folkhögskola på Bornholm och hittades död hängande i ett träd några kilometer därifrån. För den skeptiskt lagde Carl blir det mystiska fallet särskilt svårt att finna reda i. Efterforskningarna leder till en soldyrkande sekt på Öland och en manipulatör med järnvilja som inte skyr några medel för att skydda sig själv och de sina.

Min kommentar
Jag började läsa den här serien för drygt tre år sedan och då slukade jag dem i ganska snabb takt. Tyvärr tyckte jag att böckerna tappade lite för varje del. Eftersom första boken började på så hög nivå så gjorde det inte så väldigt mycket. Förrän jag läste den femte, som jag upplevde som omständlig och lite trist. Kanske är det därför som denna sjätte del har blivit stående oläst i över två år. I min fortsatta satsning på att läsa ikapp serier så har nu turen äntligen kommit till denna.

Den gränslöse består av tre olika trådar, kan man nog säga. Det börjar 1997, på Bornholm, med något som verkar vara en smitningsolycka. En annan tråd tar sin början 2013 i London, för att sedan fortsätta på Öland. Givetvis finns det då ju en tråd som utspelar sig i nutid också. Den skiftar miljö mellan Köpenhamn, Bornholm och Öland. Mestadels på Bornholm, vilket jag gillar. Jag har aldrig varit där, men den där lilla ön har lockat mig i många år nu. Vanligtvis brukar jag störa mig på olika trådar som ofta gör en historia hoppig. Så icke här. Jag måste säga att Jussi Adler-Olsen sköter detta föredömligt.

Antalet karaktärer är helt osannolikt många, men inte ens där får jag problem. Kanske beror det på att jag ju känner huvudpersonerna sedan gammalt. Carl är en väldigt underlig person (vilket ju faktiskt gäller alla på avdelning Q), mestadels är han en butter och bitter man som gärna inte gör något alls. Men när han får ett fall så blir han som en pitbull och vägrar släppa taget. Han är en alldeles utomordentlig utredare. Assad är lika mystisk som vanligt, även om det börjar komma fram en del hemligheter. En hjälte är han i alla fall. Rose är... Rose. Bara lite mer mystisk än tidigare. Om det är möjligt. Gordon kan nog bli ett intressant tillskott. Passar gör han i alla fall. Jag gillar verkligen samspelet mellan de udda figurerna på avdelning Q. Jag skulle trivas där.

Jussi Adler-Olsen utforskar det mänskliga, den mörka delen, så även i Den gränslöse. Man skulle kortfattat kunna säga att den handlar om vad människor tror på, här mestadels åt new age-hållet och sekter. Fanatiker av alla sorter har alltid skrämt mig, de är otäcka. Insprängt mitt i allt mumbojumbo kommer en väldigt intressant "diskussion" om teologi. De tio sidorna fick mig att bli så nyfiken att jag kände ett stort behov av att googla. Det har jag inte gjort än, men det kommer jag förmodligen att göra.

Personligen tycker jag att detta är en av de bättre i serien. Det kan bero på att det känns som att Carl, Assad och Rose får mer plats här. Återigen blir deras små skärmytslingar roliga små episoder och jag kan inte låta bli att fnissa. Det gamla fallet där Carl och Hardy blev skjutna återkommer och jag kan nog tycka att det är dags att avsluta det nu. Tyvärr är boken på tok för lång och utdragen. Jag skulle tro att jag inte hade haft några problem att hitta runt hundra sidor som hade kunnat tas bort.

Nu har det ju kommit ännu en del i den här serien och den står redan här i hyllan. Förhoppningsvis ska det inte gå två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 221 betyg).
På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 7 355 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den gränslöse: Bokdamen, Carolina läser och Nilmas bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den värld som var vår" av Dennis Lehane

Författare: Dennis Lehane
Titel: Den värld som var vår
Genre: Drama
Antal sidor: 299
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: World gone by
Översättare: Johan Nilsson
Serie: Joe Coughlin 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 september 2017




Första meningen: Innan det lilla kriget drev dem isär, sammanstrålade de alla för att stödjs det stora kriget.

Baksidetext
Året är 1943 och det har gått ett decennium sedan Joe Coughlins fiender mördade hans fru Graciela och slog hans imperium i spillror. Mycket har förändrats. Förbudstiden är förbi, ett nytt världskrig rasar och Joe har lämnat gatan och det hårda gangsterlivet. Numera är han affärsman i Floridas Ybor City, en stöttepelare i det lokala samhället och en engagerad ensamstående far till sonen Tomas. Men under ytan är Joes inflytande i Floridas undre värld oförändrat starkt, med ett kontaktnät som sträcker sig långt utanför den lokala maffians revir. Joes maktposition kan dock inte skydda honom från allt. När han får veta att någon har vågat sätta ett pris på hans huvud utmanas hans tillvaro. Medan nätet dras åt blir Joe mer och mer paranoid och tvingas ifrågasätta allt och alla han tror på.

Min kommentar
Då var det äntligen dags att avsluta den här trilogin, som jag började läsa 2009. Ett land i gryningen var ett fantastiskt epos och en rejäl tegelsten. I andra delen, Nattens dåd, hade sidantalet krympt med nästan hälften. I denna tredje del så har antalet sidor minskat med ytterligare en fjärdedel. Tyvärr är det inte bara mängden som har minskat, även själva historien har tunnats ut ordentligt för varje bok.

Det enda som faktiskt inte har minskat (kanske har det till och med ökat) är antalet karaktärer. Det är i det närmaste oändligt. Många namn nämns bara en enda gång och de är många, väldigt många. Den enda anledning jag kan se till att namnge alla är ju om de vore faktiska människor, i den verkliga världen alltså. När jag googlar några av dem så verkar några vara riktiga, men merparten inte och då förstår jag inte alls.

Den enda karaktär som man verkligen kommer nära är i alla fall huvudpersonen Joe Coughlin. Han är en väldigt komplex figur, att kalla honom motsägelsefull är en underdrift. Han säger sig vara en troende katolik, men att stjäla och döda bekommer honom inte speciellt mycket. Om han tycker att det finns en anledning. Han är å andra sidan en väldigt bra far, i alla fall om jag ska döma efter det lilla vi får veta. Kontrasten mellan den kriminella Joe och pappan Joe är gigantisk och det är väl egentligen det som gör att boken ändå blir läsvärd.

Större delen av boken känns bara som händelser staplade på varandra och där finns det ingenting som tilltalar mig. När det däremot börjar handla om relationen med sonen eller den där gamla, starka vänskapen, en vänskap som betyder noll och intet när det börjar handla om makt, som finns mellan några av karaktärerna, så bränner det till. Eller när man ställs inför en del moraliska frågeställningar, som om det är "rätt" att döda någon som dödade ens bror, när denna någon egentligen bara försvarade sig mot ett mordförsök. Det är då i alla fall jag känner igen Lehanes storhet.

Förmodligen finns det en del metaforer här som är fullkomligt bortkastade på mig, som till exempel den där "andepojken". Jag förstår inte alls meningen med honom. Slutet vet jag inte riktigt vad jag ska säga om, förutom att det var precis vad jag förväntade mig, samtidigt som det var helt oväntat.

Jag önskar lite att Dennis Lehane hade kunnat bibehålla kvalitén genom hela serien, så som den var i första delen. De två efterföljande delarna blev mer ordinära maffiaböcker och kanske är det så att maffiaböcker helt enkelt inte passar mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 24 betyg).
På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 6 626 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den värld som var vår: DAST och Bokcafé Pilgatan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Falleri fallera falleralla" av Carin Gerhardsen

Författare: Carin Gerhardsen
Titel: Falleri fallera falleralla
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 425
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hammarbyserien 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 september 2017




Första meningen: Om jag inte vore helt säker på min förmåga att skriva och min underbara talang att uttrycka tankar med största elegans och livlighet...

Baksidetext
Hermann, en misslyckad affärsman som hellre skulle vilja vara författare, råkar under en skogspromenad på sin dubbelgångare. Han finner att de liknar varandra som "två droppar blod". Äcklad, fascinerad, så småningom besatt av sin "tvilling", får Hermann idén om det perfekta brottet.

Min kommentar
Jag var nog ganska sen på den här serien och började inte läsa den förrän 2013, när alla nästan hade tokhyllat sönder de första böckerna. Det kan ha varit det som gjorde att jag kanske inte var överförtjust i första delen, men jag fortsatte ändå att läsa. Främst för att jag redan hade ytterligare två delar i hyllan. De blev bättre och bättre och till slut hade även jag fastnat för den där polisgruppen. Detta är sista delen och jag var ganska orolig när jag började läsa. Vad skulle Carin Gerhardsen hitta på med sina karaktärer?

Det blev lite ansträngt i början och jag kände mig irriterad över att det inte kom fler tillbakablickar på vad som egentligen hände Jamal i förra boken. Jag kom nämligen inte ihåg det. Samtidigt så berättades det väldigt ingående om vad Gäddan råkade ut för, vilket jag faktiskt kom ihåg. Det kändes som ett onödigt irritationsmoment och jag är nog fortfarande osäker på detaljerna vad gäller Jamal.

Karaktärerna är, som vanligt i de här böckerna, helt otroligt många och ett tag kändes det som att alla hade komplicerade relationer till varandra. Jag var tvungen att rita upp ett träd över hur alla hängde ihop. Det hjälpte, men jag tycker inte att det ska behöva vara nödvändigt. En karaktär som jag överhuvudtaget inte minns från någon tidigare bok är Git Ljung. Plötsligt dyker hon upp som en inte så frisk fläkt. Tyvärr så är hon väldigt trovärdig.

Naturligtvis finns det en del saker som stör mig och de sakerna gäller nog ganska generellt för deckare. Varför i hela friden måste poliserna alltid bli personligt inblandade? Det känns inte som att det händer speciellt ofta i verkligheten, men i böckerna händer det varenda gång. Jag är ganska less på det. En annan sak som det har gått inflation i är att allt som händer i nutid hänger ihop med något för x antal år sedan. Det känns visserligen som att det kan vara hyfsat vanligt, men vartenda fall?

Det bästa med den här serien är den här lilla klicken poliser, en väldigt sammansvetsad grupp där alla är lika viktiga. Och om en faller så faller alla. Vilket blir ganska klart i den här boken. Jag är nog mest förtjust i det faktum att poliserna utreder. Man får följa tankegångar och analyser, vilket ger även mig chansen att lösa problemet. Här finns inga lyckosamma gissningar.

Tyvärr så tycker jag att boken är lite väl lång och trots att jag ofta har klagat på att jag velat ha mer Gäddan i böckerna så känner jag att tråden med henne är onödig. Även den med Jamal känns lite krystad.

Det är lite svårt att sätta ett betyg, det pendlar mellan 3,5 och 4, men det blir till slut det högre, eftersom detta är ett riktigt bra avslut på en riktigt bra serie. Jag känner mig nöjd och färdig med dem och det har varit ett sant nöje att umgås med de här karaktärerna genom åtta böcker.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 237 betyg).
På Goodreads hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 197 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Falleri fallera falleralla: Lottens bokblogg, Bokblomma och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Dött vatten" av Ann Cleeves

Författare: Ann Cleeves
Titel: Dött vatten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 392
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead water
Översättare: Jan Järnebrand
Serie: Shetlandskvartetten 5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 augusti 2017




Första meningen: Jimmy Perez stannade för att hämta andan och såg ut över havet.

Baksidetext
En journalist hittas död i en båt i marinan nedanför åklagarens hus på den största av Shetlandsöarna. Det blir den unga Willow Reeves från en ö i Yttre Hebriderna som får hand om fallet, eftersom kriminalaren Jimmy Perez är halvt sjukskriven efter sin fästmös död. Men Jimmy Perez kan förstås inte låta bli att engagera sig i fallet och hjälpa sin kollega.

Markham, den döde journalisten, kom ursprungligen från Shetlandsöarna, men hade lämnat dem för många år sedan och gjort sig ett namn i London. Varför hade han nu återvänt?

Willow Reeves och Jimmy Perez kommer i sitt sökande till Sullum Voe, centrum för Shetlands olje- och gasindustri i Nordsjön. Snart visar det sig att Markham under sina sista dagar arbetade med ett stort reportage, uppenbarligen ett som var tillräckligt avslöjande för att motivera hans död...

Min kommentar
Det var ett tag sedan jag besökte Shetlandsöarna och Jimmy Perez. Efter Blå gryning så trodde jag verkligen att det var slut med den här serien. Faktum var att jag nog kände att jag inte ville läsa en författare som kunde få för sig att avsluta en serie så där. Det har tagit mig drygt fem år att komma över... Nej, skojar bara. Det har helt enkelt inte blivit så att jag har fortsatt, förrän nu.

Shetlandsöarna är ju en väldigt annorlunda miljö och för mig är den definitivt exotisk. Det är en speciell plats att besöka i händerna på Ann Cleeves. Hon kan verkligen det här med att beskriva miljön utan att tråka ut ens mig. Jag vet inte riktigt hur många som bor där på öarna, men alla verkar känna alla och i stort sett också ha något slags band med alla. Som vanligt i de här böckerna så känns det som att naturen är en egen karaktär.

Det är trevligt att återse Perez, trots att han är mörk och dyster. Vilket i sanningens namn inte är någon större skillnad mot förut. Ett extra plus är att man får lära känna Sandy lite mer. Han är en väldigt märklig man, men jag tycker så mycket om honom. Ibland vill jag ta tag i och skaka om honom och skrika "du duger!". Det nya tillskottet, kriminalaren från Inverness, Willow Reeves gillar jag och jag hoppas verkligen att hon dyker upp igen.

Generellt sett kan man om Cleeves böcker säga att det är långsamt och eftertänksamt, det finns ingen action överhuvudtaget. Här finns knappt något blod alls, trots lik. Fokus ligger på utredning och relationer. Det passar nog egentligen mig ganska bra. Jag tycker att relationerna beskrivs väldigt bra och jag kan nästan känna det där speciella och osäkra när man träffar nya människor, när man ska jämkas ihop och nästan tassar på tå för att inte komma på kant från start. Jag är nästan lite glad över att miljöfrågorna, som är ett litet tema här, inte får mer fokus. Föreläsningar i skönlitterär form är något som jag inte gillar alls. Det är inte heller miljön som är huvudtemat.

En fundering har jag efter att ha läst klart: Har det verkligen varit så mycket fika i de tidigare böckerna?

För att utnyttja tiden och mitt provabonnemang på BookBeat så lyssnade jag på större delen av boken. Tyvärr passade inte uppläsaren mig alls. Han var på tok för långsam. Då höjde jag ändå hastigheten och det gjorde att när han någon sällsynt gång fick fart på läsningen så gick det alldeles för snabbt. Dessutom hade han en rejäl basröst, vilket jag överhuvudtaget har lite svårt att höra.

Det ska bli spännande att ta sig an nästa bok i serien, som redan står hemma i hyllan, men den ska jag nog läsa som fysisk bok.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 74 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 4 907 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Dött vatten: Johannas deckarhörna, freja funderar och Midnatts ord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Otrygg hamn" av Tana French

Författare: Tana French
Titel: Otrygg hamn
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 543
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Broken harbour
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Dublin Murder Squad 4
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2017




Första meningen: En sak ska ni ha klar för er: jag var perfekt för det här fallet.

Baksidetext
Kriminalinspektör Michael Kennedy, "Scorcher", kallas tillsammans med sin partner, gröngölingen Richie, till det spöklika och halvt övergivna villaomårdet Broken Harbour vid kusten utanför Dublin. En far och hans två barn har brutalt mördats, medan hustrun förts medvetslös och svårt skadad till sjukhus. Lösningen som Scorcher - mordrotelns stjärna - först tycker verkar enkel, med en familjefar som har förlorat allt i krisen och ser ut att ha försökt ta sitt eget och sin familjs liv, kompliceras snabbt. Inget känns rätt i familjen Spains dyrt inredda hus och spåren pekar åt flera håll.

Samtidigt slåss Scorcher med sina egna demoner. Hans syster Dina plågas av mental ohälsa och fallet väcker farliga minnen till liv av en familjetragedi från Broken Harbour där de tillbringade sin barndoms somrar - före byggboomen, då det var ett semesterparadis. De noga kontrollerade gränserna i hans liv börjar vittra sönder, och sammanblandningen av familje- och arbetsliv riskerar att bli ohanterlig.

Min kommentar
Efter att ha övertygats av andra bokbloggare som hyllat Tana French ordentligt så har jag fortsatt läsa den här löst sammanhållna serien. Trots att jag egentligen aldrig har blivit riktigt övertygad om dess storhet. Detta är fjärde boken jag läser.

Det som jag egentligen gillar mest med de här böckerna är miljön. Speciellt nu när jag själv har varit på Irland och i alla fall kan relatera lite till både folk och miljö. Jag brukar ha ont av för detaljerade beskrivningar, men här ligger de på en bra nivå. Det är åtminstone den slutsats jag drar eftersom det inte är något jag reagerar över.

I Otrygg hamn är det Mick Kennedy som är i fokus och honom träffade vi i Brottsplats: Faithful Place. Åtminstone lite kort. Han är något så ovanligt som en hederlig polis. Inte heller har han några som helst drogproblem. Relationer, däremot, är han kanske inte så bra på, men han verkar ha gett upp den delen av livet. Förutom den till sina systrar. Och jag måste erkänna att jag inte alls förstår vad tråden med systern Dina gör i den här historien. Förutom att lägga extra börda på Micks axlar så gör den varken till eller ifrån.

Den jag tycker bäst om här är nog den gröna kollegan Richie (som Mick är lite mentor för), i alla fall till att börja med. Jag får en härlig känsla av Micks och Richies samarbete. Här finns helt obetalbara kommentarer och det lättar upp i dysterheten när man kan skratta åt eländet.

Det är en förfärlig massa utredning och förhör, gillar man inte det så ska man nog inte läsa denna. Själv tycker jag att det psykologiska spelet är riktigt intressant. Efter drygt hälften är jag säker på vad som hade hänt, medan Micks teorier blir mer och mer fantastiska. Och han byter dem lika lätt som han byter skjorta.

Stämningen är rejält ödesmättad och det är en tragisk historia som vecklar ut sig. Tana French kan det där med att beskriva hopplöshet och desperation. Yta är det viktigaste av allt, i stället för att be om hjälp så försöker man desperat upprätthålla fasaden. Här är nog samhället en stor bov i dramat, så som det stämplar alla som inte jobbar som odugliga/lata/parasiter... och så vidare. Skammen är för stor helt enkelt.

Tempot är väldigt långsamt, så långsamt att det ibland faktiskt blir lite långrandigt. Det hjälper inte heller att kapitlen är evighetslånga och mot slutet, när tempot borde dras upp lite, så blir kapitlen ännu längre. För att göra det än värre så finns det knappt några nya stycken att pausa vid heller. Tyvärr är boken dessutom på tok för lång för sitt eget bästa.

Detta var en väldigt jobbig bok att läsa, rent psykiskt, och det finns mycket jag funderar över. Slutet känner jag mig tudelad till och jag vet inte om det som hände var rätt eller fel. Allt är inte så enkelt som svart eller vitt och den här boken rör sig väldigt mycket i gråzonen.

Nu undrar jag bara vem som är huvudperson i nästa bok, som ska läsas snart. Jag hade hoppats på Richie, men det verkar ju inte speciellt troligt. Och jo, förresten, jag hade fel om vad som hade hänt.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 86 betyg).
På Goodreads hade den 3,92 i genomsnitt (beräknat på 50 355 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Otrygg hamn: Johannas deckarhörna, hyllan och Bokhyllan i pepparkakshuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Nattens dåd" av Dennis Lehane

Författare: Dennis Lehane
Titel: Nattens dåd
Genre: Drama
Antal sidor: 414
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Live by night
Översättare: Hans Berggren
Serie: Joe Coughlin 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juli 2017




Första meningen: Några år senare, på en bogserbåt i Mexikanska golfen, placerades Joe Coughlins fötter i en balja färsk betong.

Baksidetext
Boston, 1926. Förbudstiden har skapat ett ändlöst nätverk av underjordiska destillerier, lönnkrogar, gangstrar och korrupta poliser. Joe Coughlin, en framstående polis yngste son, har för länge sedan vänt sin goda uppfostran ryggen. Han har avancerat från barndomens småstölder och gör nu karriär hos en av stadens maffiabossar. Joe njuter av ryktbarheten. Men livet på den mörka sidan har ett högt pris. I en tid då skrupellösa män med stor ambition, mycket pengar, illegal sprit och vapen slåss om kontrollen kan man inte lita på någon. Det oundvikliga slutet anas: en förtidig död. Joe och hans närmaste män tänker leva fullt ut fram till den dagen. Joe överlever sin fängelsetid och reser från jazzerans Boston via Tampas latinokvarter till Kubas heta gator.

Min kommentar
Det känns som mer eller mindre en evighet sedan jag läste den första delen i den här serien, men det visade sig vara knappt åtta år sedan. Ett land i gryningen är en rejäl tegelsten och ett mäktigt epos. Nattens dåd är betydligt tunnare, både vad gäller antal sidor och berättelse.

Som vanligt befinner vi oss i Boston (i alla fall till att börja med) och som vanligt är det rejält mörkt och skitigt. Jag tror knappt det finns någon som kan få fram så mycket märker med så få ord. Den svarta, hårdkokta humorn finns också här, men inte alls lika närvarande som i Lehanes Kenzie & Gennaro-serie. Boken utspelar sig mellan 1926 och 1935, ganska omtumlande år i USA har jag förstått och det känns som att Lehane berättar en verklig historia, med bara namnen ändrade. Det här är en äkta historielektion, men inte alls så trist och torr som i skolan.

Det fullkomligt vimlar av karaktärer, varav minst hälften är sidofigurer och bara nämns en enda gång. Jag funderade på om det berodde på att de var verkliga personer, men så verkar det inte vara. Så vitt jag kan bedöma så är endast Lucky Luciano en verklig person. Den enda karaktär som är viktig är Joe, det är helt och hållet hans version vi får höra. Inte ens hans stora kärlek(ar) kommer man nära. Joe själv är en besynnerlig människa och verkar inte alls vara rätt typ för att vara en gangster. Han vill inte gärna göra någon illa och faktiskt så månar han om de fattiga. En gangster som filantrop? Ja, smutsiga pengar kan också göra gott. Rena motsatsförhållandet gäller för poliserna. De är ofta lika kriminella som bovarna de jagar.

Tyvärr så är Nattens dåd inte i närheten av storheten i Ett land i gryningen. Jag vet inte vad det beror på, men jag blir aldrig riktigt intresserad av hur det skulle gå för Joe. Förmodligen för att jag inte kommer nära. Han är så kylig och sluten att han nästan känns som en pappfigur. Lite stör det mig också att varenda vapen och bil beskrivs med märke, modell och färg. Varför? Tillbakablickarna, som dyker upp emellanåt, är så långa att jag har glömt vad som egentligen hände när de började. Slutet är vidrigt och jag avskyr det

De sista sidorna lyssnade jag på ljudboken, eftersom boken är på tok för tung att släpa med sig på en buss, och då tog det ett tag innan jag förstod vem som var Joe. Reine Brynolfsson uttalade Coughlin som [kɔflɪn] och jag är helt säker på att det är fel. Det finns ingen irländare som uttalar sitt namn på det viset. Tydligen har den här boken blivit film också och om jag ser den så lär jag få veta om jag eller Reine har rätt.

Jag ser i alla fall fram emot att läsa sista delen snart. Den har ännu färre sidor.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 100 betyg).
På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 17 333 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nattens dåd: Läsa & Lyssna, Ur Sickans perspektiv och Bokboxen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Nätter i Reykjavík" av Arnaldur Indriðason

Författare: Arnaldur Indriðason
Titel: Nätter i Reykjavík
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 262
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Reykjavíkurnætur
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 11
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juli 2017




Första meningen: Pojkarna petade på den gröna jackan som stack upp över vattenytan.

Baksidetext
Ensamvargen Erlendur Sveinsson har precis tagit sin polisexamen och jobbet i Reykjavik är tufft. Våld, brott och misär präglar numera hans vardag. Han kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare han ofta stötte ihop med på nätterna har hittats drunknad i ett dike. Ingen tycks bry sig om vad som har hänt. Men mannens öde griper tag i Erlendur och jakten på sanningen om vad som hänt kommer att föra honom djupt in i Reykjaviks mörka undre värld.

Min kommentar
I denna elfte del om den isländska polisen så fortsätter vi på tråden från Den stora matchen, där Erlendur dyker upp alldeles i slutet, som nybakad ordningspolis. De här böckerna har snabbt blivit lite av favoriter, det är något speciellt med det isländska, det mörka, långsamma och vemodiga. Den här boken är inget undantag.

Det har gått två år sedan slutet av förra boken och Erlendur jobbar mest natt, då han får ta hand om fyllon, uteliggare och trafikolyckor (ofta beroende på fylla). För mig känns det som att det är ovanligt mycket fylla och andra sociala problem för att vara en väldigt liten stad på 70-talet, men jag vet ju att Island länge hade ett speciellt förhållande till alkohol. Öl starkare än typ lättöl var till exempel förbjudet ändra fram till 1989. Erlendur är fortfarande bara ordningspolis, men på sin frihet driver han en egen utredning vilket betyder att vi oavbrutet springer runt på gatorna i Reykjavík. Flera gånger kände jag ett nästan obetvingligt behov av att öppna Google Maps för att följa med.

Erlendur är egentligen den enda det handlar om här, det dyker upp några andra också, men de befinner sig i periferin och är bara verktyg för att komma vidare. Två av hans kollegor får vi komma lite närmre, speciellt den ena som är helt såld på snabbmat, men har fått för sig att pizza är amerikanskt. Hela boken är full av tidsmarkörer från 70-talet, bland annat en liten blinkning till Sjöwall & Wahlöö, och det gillar jag. Erlendur har redan som ung den där tungsinta, grubblande personligheten, men han är lite mjukare och snällare, lite mer medmänsklig helt enkelt. Man får också veta hur han träffade Halldóra och nu förstår jag plötsligt hans osentimentala inställning till det som händer senare.

Jag upplever den här boken som mörkare än vanligt, vilket säkert beror på alla de där sociala problemen som hela tiden är närvarande. Som vanligt så är det ytterst sparsamt med blodiga detaljer, om det finns några alls, och det finns inte ens ett "nytt" lik. Det är oerhört långsamt, nästan snigeltempo, och det är en skön omväxling jämfört med andra deckare jag brukar läsa. Det mesta handlar om Erlendurs funderingar.

Det jag tycker skiljer Nätter i Reykjavík mot de övriga böckerna i serien är att det inte är samma flow som vanligt. Det är väldigt ryckigt berättat och ofta känns texten som stapelvara. Jag har också svårt att avgöra om saker som händer är tillbakablickar eller händer nu. Det som stör mig mest är dock alla märkliga reaktioner och dialoger. Ibland blir jag faktiskt illa berörd över hur underligt de beter sig. Kanske var det så på Island på 70-talet. Vad vet jag.

Boken slutar i alla fall med en blick på nästa fall som Erlendur tydligen ska privatutreda. Den ska jag ta och läsa snart.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 71 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 2 822 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nätter i Reykjavík: Bokstunder, Bokdamen och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.