"Sandmannen" av Lars Kepler

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 517
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Joona Linna 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2015






Första meningen: Det är mitt i natten och snö blåser in från havet.

Baksidetext
En ung man hittas gående på en hög järnvägsbro en kall vinternatt i Stockholm. Han har legionärssjukan och är svårt nerkyld. På Södersjukhuset visar det sig att han är dödförklarad sedan sju år. Mannen var ett av seriemördaren Jurek Walters sista offer innan han greps av Joona Linna. Jurek Walter dömdes till rättspsykiatrisk vård och total isolering. Var har den unge mannen befunnit sig hela tiden? Hans oväntade vittnesmål gör att det gamla fallet måste tas upp igen. Det är bråttom. Någon måste ta sig in och vinna seriemördarens förtroende.

Ingen kan gömma sig för Sandmannen. Stanna inte, somna inte. Mardrömmen har bara börjat.

Min kommentar
Efter att ha haft väldigt blandade känslor för Keplers tidigare böcker så har Sandmannen inte lockat speciellt mycket.

Det börjar väldigt bra. Faktiskt nästan exakt som Eldvittnet slutar. Jag säger nästan för det är en del som skiljer sig åt, vilket jag tycker är väldigt märkligt. Det konstigaste är ändå att medicinen som ska överdoseras plötsligt har bytts ut mellan böckerna. Tycker nog att man får ha lite koll när man återanvänder text.

Tyvärr är det samma übermänniskor i den här boken; Joona som har en helt övernaturlig förmåga att se saker som andra missar, Saga som är så övernaturligt vacker att människor knappt klarar att titta på henne, Jurek som nästan på ett övernaturligt sätt manipulerar människor bara genom att säga några ord. Nåja, jag förstår ju att det inte är meningen att det ska vara trovärdigt på något sätt, men det finns faktiskt en gräns. Något annat som är precis som vanligt är de extremt korta kapitlen, i genomsnitt tre sidor långa och den otroliga mängden karaktärer.

Vad som skiljer sig från de andra böckerna är att det i denna i stort sett inte alls finns de där sammanfattande förklaringarna av vad som hände tio sidor innan. Tack och lov! Det gjorde läsningen mycket mer behaglig och utan vredesutbrott. Namnen på karaktärerna har också förändrats, till det bättre, de flesta har alldeles vanliga och normala namn.

Det börjar som sagt väldigt bra och fantastiskt spännande. Sedan händer det något och jag tycker det blir segt, förmodligen är det när vissa saker ägnas lite för mycket tid. Men ibland, ganska ofta, är det andlöst spännande. Vi får bland annat äntligen veta bakgrunden till varför Joona är som han är. Även Sagas bakgrund blir lite klarare.

Det som jag tycker är mest otäckt är vad som händer Saga när hon infiltrerar säkerhetsavdelningen där Jurek sitter. Jag har ingen aning om det är trovärdigt att man placerar en kvinna på samma ställe som en serievåldtäktsman, utan egentlig övervakning, men det är egentligen inte det som är det läskiga. Den som är mest skrämmande och höjer mitt blodtryck till farliga nivåer är läkaren som har ansvaret där. Jag får nästan panik. Efter allt man läst/sett i nyheterna så är det väl tyvärr också denna del som är mest trovärdig. Jag är väldigt glad över att läkaren får vad han förtjänar.

Slutet får man nog kalla en rejäl cliffhanger och helt ärligt vet jag inte alls vad jag ska göra nu. Detta var ju sista delen jag hade hemma och jag hade tänkt att ge upp serien med den. Men Sandmannen är så mycket bättre än de två tidigare delarna. Så hur ska jag göra nu?

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 (beräknat på 1 112 betyg).
På Goodreads hade den 4,2 i genomsnitt (beräknat på 3 481 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sandmannen: Vargnatts bokhylla, Boklysten och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Eldvittnet" av Lars Kepler

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 562
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Joona Linna 3
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 augusti 2014






Första meningen: Elisabet Grim är femtioett år och hennes hår är gråsprängt.

Baksidetext
Birgittagården är en anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende. Den ligger ensligt i skogen norr om Indalsälven. En mörk höstnatt mördas en av de intagna flickorna inne på anstaltens isolering. Hon hittas på britsen med båda händerna för ansiktet.

Ingen har sett något. Det finns inga vittnen, men bara någon dag efter det våldsamma mordet börjar en kvinna i Stockholm ringa polisens tipstelefon och lämna felaktig information. Först begär hon pengar för sina upplysningar, men sedan ber hon dem bara att lyssna, allt mer desperat.

Joona Linna reser till Birgittagården och befinner sig snart mitt inne i den märkligaste mordgåta han någonsin stött på. När han börjar söka efter svar sätts förödande krafter i våldsam rörelse. Sanningen är en älv som störtar ner i en sjö av eld.

Min kommentar
Tredje boken om den smått övermänskliga superpolisen Joona Linna har stått ett bra tag i hyllan. Förra boken, Paganinikontraktet, gjorde inte direkt att jag blev sugen på att läsa nästa. Men nu var det till slut dags att ge pseudonymparet Kepler en chans till.

Vi kommer på kant nästan med en gång. Oskicket med de där små sammanfattningarna som man måste genomlida med jämna mellanrum fortsätter och gör mig nästan tokig. Jag vill verkligen inte läsa samma sak fyra-fem gånger, jag fattar första gången. Det är inte konstigt att de här böckerna är så tjocka när allt upprepas i det oändliga.

En annan sak som fortfarande är likadan är antalet karaktärer. Det vimlar verkligen av folk här. Och alla har inte med saken att göra. Dessutom beter flertalet av dem sig väldigt konstigt åt ibland och säger saker som är helt uppåt väggarna. Det handlar bland annat om vad den fantastiskt vackra Saga Bauer får män att säga till henne. Fullständigt absurt. Antingen har dessa män osannolikt dålig impulskontroll eller så är de äckliga mansgrisar. Med osannolikt dålig impulskontroll

Det finns också en del sidohistorier som jag inte alls förstår varför de finns där, som till exempel grejen med den lilla pojken och människohandel. Det grenar ut sig och blir bara orimligt. Nästan som att författarna vill trycka in allt brottsligt de kan komma på i samma bok.

Huvudpersonen, Jonna Linna, finns det väldigt mycket att säga om och nästan inget av det är positivt. Jag gillar honom inte och jag har stora trovärdighetsproblem med honom. Joona gör vad som är bäst för Joona. Att andra kommer emellan är av mindre (ingen) vikt. I den här boken får vi i alla fall äntligen veta vad det är som tyngt honom och jag är inte helt säker på att hans karaktär vann på det.

En del andra konstigheter, som jag inte får ihop, är att polisen plötsligt vet att bilen som stulits krockat med ett trafikljus. Detta trots att ingen varken sett eller hört talas om den sedan den försvann. För att inte tala om Elin som hade tid att ta av sig skorna trots att hon rusar in genom dörren, eftersom hon tror att någon mördas i huset. För tagit av sig skorna måste hon ju, hennes fötter börjar ju blöda av allt glas hon trampar i.

Nu när jag skrivit av mig om allt jag inte gillat så får jag ändå tillstå att det är spännande och åtminstone en av karaktärerna gillar jag och bryr mig om. Om inte annat så vill jag veta hur det ska gå för henne. Tempot är högt också och det beror nog mycket på de väldigt korta kapitlen, i genomsnitt tre sidor långa. Språket är väldigt korthugget och det passar mig.

Nu har jag bara Sandmannen kvar oläst i hyllan, sedan vete fåglarna om det faktiskt blir någon mer. Det är något som skaver och kliar när jag läser, ungefär som en ylletröja när det är för varmt.

Boktipsets estimerade betyg var 4,4. På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt. Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Eldvittnet: Lotten, Bokbrus och Bokfetischist.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Paganinikontraktet" av Lars Kepler

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 565
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Joona Linna 2
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 maj 2013





Första meningen: Det är stiltje när den stora fritidsbåten hittas drivande i den ljusa natten på Jungfrufjärden i Stockholms södra skärgård.

Baksidetext
I juni 2010 hittas generaldirektör Carl Palmcrona hängd i sin paradvåning på Östermalm. Rummet där han hänger är helt omöblerat - det finns ingenting att klättra på. Samtidigt påträffas en död kvinna på en fritidsbåt som driver runt i Stockholms skärgård. Hennes lungor är fyllda av bräckt vatten, men det finns inga spår av detta vatten på kläderna eller resten av kroppen. Hon har drunknat på en båt som fortfarande flyter.

De båda dödsfallen visar sig vara början på ett mycket skrämmande förlopp. Om inte kriminalkommissarie Joona Linna varit så envis hade gåtorna aldrig fått några svar.

Denna sommar står svensk polis inför sitt farligaste fall någonsin. Vissa kontrakt kan man inte bryta ens genom sin egen död.

Min kommentar
Drygt ett år efter jag läst första delen om den fantastiska Joona Linna var det äntligen dags för del två. Om första delen var dåligt skriven på många olika sätt, så var denna faktiskt ännu värre. Denna går inte ens att förlåta alla konstigheter för att den ändå var så spännande. För det var den inte heller.

Första problemet jag får med boken är att det kommer sammanfattningar av vad som hänt bara några sidor efter det har hänt. Men herregud, tror de jag är idiot? Allt är fantastisk detaljerat beskrivet, som att man öppnar en dörr innan man går igenom den. Jag vet att man gör det. Faktiskt. På ett ställe står det att Joonna blinkar med ögonen. Jag frågar mig: Vad skulle han annars blinka med? Med tanke på all denna onödiga text så kunde boken varit ett par hundra sidor kortare, vilket förmodligen hade hjälpt till att göra det mer intressant.

Ett annat problem är Joona själv. Vad är han för übermensch egentligen? Han kastar en snabb blick på en brottsplats och kan direkt säga exakt vad som hänt. Han ser och förstår ALLT. Det hade kanske inte skadat om man gjort honom lite mer trovärdig. Relationen med assistenten Anja är fortsatt bara konstig. Om det är meningen att det ska vara roligt så går det mig helt förbi. Den nya karaktären, Saga, är också hon väldigt besynnerlig. Hon är vacker som en älva (vilket vi får veta otaliga gånger, ingen man kan låta bli att kommentera hennes utseende, tror minsann det var någon kvinna också) och beter sig som en bortskämd barnrumpa. Jag vet inte riktigt vilka arbetsplatser paret Coelho Ahndoril har jobbat på/besökt, men jag är otroligt glad över att jag aldrig jobbat där.

Hela boken känns som ett filmmanus och det menar jag inte på ett bra sätt. Det blir inte bättre bara för att man blandar in mer folk och kommer på den ena otroliga händelsen efter den andra, för både folk och händelser finns det så många av att det bara blir löjligt. Trovärdigheten sjönk för varje kapitel jag läste. Och den här grejen med TV-kändisen. Vad var det? Författarnas hemliga dröm? Jag tycker ändå att jag brukar ha ganska så hög toleranströskel, men denna passerar gränsen med råge på så många olika sätt.

Nu är det ju så att jag har de två följande delarna stående i hyllan redan, så ja, jag kommer fortsätta läsa ändå. Det var ju ändå lite spännande.

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Paganinikontraktet: Lotten, med näsan i en bok och Bokbrus.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Hypnotisören" av Lars Kepler

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 572
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Joona Linna 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 18 februari 2012

Första meningen: Som eld, precis som eld.
Sista meningen: Hög och bred står den med hundratals små tända lampor som slingrar sig upp till den glänsande stjärnan.

Baksidetext
I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen.

Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.

Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet.

Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.

Min kommentar
Nu har jag då läst paret Coelho Ahndorils första bok och det var med väldigt blandade känslor jag slog ihop den. Å ena sidan var det riktigt spännande och jag läste ut boken på två dagar. Å andra sidan lämnade berättandet en del övrigt att önska.

Här var på tok för många sidoberättelser, nästan som att de använde alla idéer som överhuvudtaget poppade upp under skrivandet. Det var seriemördaren, Pokémonligan, en kidnappare, en hypnosgrupp för tio år sedan, otrohet ja, nästan allt man kan tänka sig. Det finns också en hel del lösa trådar som aldrig tas upp. Varför tar Erik en massa tabletter? Bland annat tar han starka värktabletter, om jag fattat rätt. Varför? Har han ont någonstans? Varför? Han tar sömntabletter också. Varför har han svårt att somna? Sonens blödarsjuka, var kommer den ifrån? Det borde ju vara från mamman, Simone, eftersom den tydligen ärvs på det sättet. Vilket betyder att Simones far borde ha blödarsjuka. Men det har han inte.

Kapitelsluten följs inte alltid upp och stämmer inte alltid med resten av historien. Vem krafsade egentligen på dörren? Karaktärerna är extremt kalla och opersonliga. En dotter, vars far råkar ut för en allvarlig bilolycka, verkar överhuvudtaget inte bry sig. En del annat hon gör och inte gör är irrationellt och bara konstigt.

Förhållandet mellan Joona och hans assistent (?) är också väldigt besynnerligt. Eller så lägger jag in en helt annan betydelse av assistent än vad författarna gör. Jag skulle aldrig våga prata så med en överordnad. Men det är ju jag det.

En del stycken är så detaljerade att det blir absurt och löjligt, som på sid 11: "[...] Han sticker in passerkortet, anger den sexsiffriga koden och går in i foajén, tar hissen upp till femte våningen och går genom korridoren." Eller på sid 33: "[...] Han vrider nyckeln i tändningslåset, lägger i ettans växel och rullar försiktigt ut från parkeringsplatsen." Det är precis sådant berättande som kan göra mig fullständigt vansinnig. Det vimlar också av upprepningar och ibland känns det som att man är på en föreläsning och någon står och docerar, som på sid 111, där hela häktningsförfarandet förklaras.

Jag väljer dock att bortse från alla språkliga detaljer och liknande, för det här var extremt spännande. Och vissa delar var riktigt välskrivna. Nästan som att det var två olika personer som skrivit boken... Kanske vänjer jag mig också vid det, för jag upplever det inte så störande mot slutet. Jag kommer med glädje att ta mig an Paganinikontraktet så småningom.

Boktipset estimerade betyg var 3.9, jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hypnotisören: PocketBlogg, Bokblomma och Boktoka.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.