"Udda" av Sara Lövestam

Genre: Drama
Antal sidor: 235
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 december 2013






Första meningen: Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år.

Baksidetext
Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Systembolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera beundrarinnor. Men han har aldrig lyckats bli av med den, fascinationen för det ofullständiga. Det pinsamma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stumpen. Som tur är finns Internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben.

Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med bandinspelningar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon uppvaktning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bortse från just det som ingen någonsin bortser från - hennes obefintliga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på frågor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva konfronteras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om.

Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms heller inte riktigt för att storma in på folks kontor och tala om för dem vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något som Lelle inte tycker är en bra idé. Men man kan verkligen fråga sig vad tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg har med den saken att göra.

Min kommentar
Den här boken fick flytta hem till mig efter att jag läst om den på någon bokblogg (kommer inte alls ihåg vilken). Det var sommaren 2012. Nu har jag äntligen läst och kan inte alls förstå varför jag låtit den bli stående övergiven i bokhyllan så länge.

Detta ska alltså vara Sara Lövestams debutbok, men det märks inte ett dugg. Språket är precis som jag vill ha det, det är snabbt och lätt och allt flyter bara på utan några som helst irritationsmoment. Beskrivningarna är fantastiska och jag kan riktigt känna att jag befinner mig på plats. Karaktärerna skildras på ett kärleksfullt sätt, med både fel och brister. De känns äkta och deras sätt att reagera känns naturligt. Jag gillar dem allihop, utom möjligen Gun, och jag bryr mig om hur det ska gå för dem. Jag kan relatera till karaktärerna, det är inte homosexualitet, fetischism eller handikapp som är det viktiga här. Det viktiga är att vi allihop är människor och faktiskt inte ett dugg udda. För vem bestämmer egentligen vad som är norm och vad som är udda?

Jag gillar att det plötsligt dyker upp tre mystiska kvinnor, som inte verkar ha något alls med handlingen att göra. Det tilltalar den delen av min hjärna som tycker om att sysselsätta sig med problemlösning. Allt vävs ihop snyggt på slutet. Till och med språknörden i mig får sitt lystmäte, när Lelle och Paula har ett språk-battle. Otroligt finurligt och roligt. Lelle är för övrigt en person jag gärna haft som vän, hon bryr sig inte ett dugg om vad som passar utan är bara sig själv.

Boken är väldigt tunn och snabbläst, jag läste ut den på några timmar, men innehållet är på inget sätt tunt. Men vad har egentligen omslaget med innehållet att göra?

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Udda: Bokdivisionen, PocketBlogg och Bokhyllan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"De första tolv" av Justin Cronin

Genre: Skräck
Antal sidor: 677
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The twelve
Översättare: Jimmy Hofsö
Serie: Passagen 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2013






Första meningen: 1. Och det hände sig vid den tiden att världen hade blivit ond och människorna hade tagit krig till sin hjärtan och begått stora förbrytelser mot allt levande så att världen blev en mardröm om döden.

Baksidetext
Den stora katastrofen ledde till en ny värld. I ruinerna av den gamla försöker de som inte smittats överleva, ständigt jagade av mänsklighetens nya härskare.

Läkaren Lila är gravid och försöker förbereda sig för sitt barns födsel. Kittridge försökte stoppa de infekterade, men misslyckades och är på flykt. Tonåringen April är ansvarig för sin lillebror i en karg och skoningslös värld.

Hundra år senare kämpar Amy och hennes kamrater för mänsklighetens räddning. Men reglerna har ändrats och fienden utvecklats. Alla som försöker störta De första tolv kommer att få betala ett högt pris.

Min kommentar
Som jag har längtat efter den här boken. Dessutom lät jag den ligga ända till min långa julledighet, så att jag verkligen skulle ha tid att grotta ner mig i den. Men... jag blev besviken.

Boken är uppdelad i tolv delar (många saker är tolv i den här boken) De två första delarna, ca 200 sidor, var lysande, men av någon anledning så handlade de om år 0. Alltså tiden då allt började. Med andra ord 92 år innan större delen av första boken. Jag älskade karaktärerna här, den coole, siste överlevande i Denver, den godmodige och snälle busschauffören, den förvirrade kvinnan som vägrar att se verkligheten som den är, ja till och med halv-människan som egentligen är en ganska godhjärtad man. Sedan får vi inte längre följa (de flesta av) dem.

Tredje delen var också fullkomligt briljant, den handlar om vad som hände på ett majsfält år 79. Mycket av detta förklarar en hel del av vad som hände sedan och visst, en del av karaktärerna härifrån dyker också upp senare, i de resterande nio delarna. Det var i de delarna som det började gå utför. Vi har hoppat ändra fram till år 97, fem år efter första boken slutade och här får man träffa många bekanta. Tack vare det digra persongalleriet i slutet av boken kunde jag hyfsat lätt återknyta bekantskapen och hålla koll på vem som var vem, men för mig blir inte en bok bättre ju fler personer man stoppar in i den. Snarare tvärtom. När det dessutom börjar flyga kroppsdelar åt både höger och vänster så blir det helt enkelt för mycket splatter för min del.

Jag känner det som en typisk mellanbok, där allt som hände innan måste förklaras för att resten ska hänga ihop. Eftersom jag älskar struktur så vill jag helst läsa i kronologisk ordning och när då 250 sidor läggs på att hoppa tillbaka i tiden så kan jag bli lite irriterad. Även om nu dessa 250 sidor faktiskt var de bästa i boken. Det känns som att något saknas eller kanske är det något annat som är för mycket, men något är det som gör att jag inte alls gillar den lika mycket som Flickan från ingenstans. Någonstans blir det också lite väl flummigt, med tankeöverföring, återfödelse, döda som plötsligt dyker upp igen med fantastiska nya egenskaper och bibliska referenser. Mycket antyds, men sägs inte rakt ut. Kanske är det anspelningar på första boken, men tyvärr minns jag inte den ordagrant.

Naturligtvis kommer jag att vänta otåligt på tredje och sista delen, den engelska ska släppas i år sägs det, men mina förväntningar har nog sänkts.

Boktipsets estimerade betyg var 4.0. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De första tolv: Annas bokhörna, Litteraturkvalster och Bokgalleriet.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Sparkle" av Kaya McLaren

Genre: Chick-lit
Antal sidor: 298
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: How I came to sparkle again
Översättare: Per Planhammar
Serie: -
Förlag: Kalla kulor
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Rec ex (tack Kalla kulor)
Utläst: 16 december 2013






Första meningen: Jill Anthonys första dag tillbaka på jobbet hade utan tvekan varit katastrofal - i själva verket så hemsk att överläkaren skickat hem henne tidigare.

Baksidetext
Jill har precis drabbats av missfall när hon hittar sin man i säng med en annan kvinna. Fullkomligt förkrossad släpper hon allt, lämnar bilen som precis gick sönder, köper en ny och flyr till sin barndoms stad Sparkle, en liten skidort i Colorado.

Lisa vaknar upp en morgon efter ännu en natt av meningslöst sex, tittar sig i spegeln och inser att hon inte längre vill behandla sin kropp som ett levande motell. Från och med nu tänker hon vänta på kärleken. Problemet är bara att kärleken kanske inte kommer från det håll hon räknat med.

Tioåriga Cassie har efter förlusten av sin mamma tappat tron på allt. Hon avskyr sina barnvakter, saknar sin mamma och letar meddelanden från henne i form av hjärtformade stenar. Hennes pappa, Mike, oroar sig för henne samtidigt som han själv har tappat fotfästet efter hustruns död.

Krossade hjärtan, hjärtskärande förlust och varm kärlek blandas i den här feel good-romanen, som utspelar sig i Colorados vackra snölandskap. Under en vinter i Sparkle förändras livet för tre trasiga människor och skapar en berättelse full av humor och värme som du sent kommer att glömma.

Min kommentar
En chick-lit/feelgood kan ju aldrig vara fel i ruggiga, mörka och dystra december. Tänkte jag. Och började läsa Sparkle, som jag hört så mycket positivt om. Om jag ska säga något positivt så var miljön härlig; vinter, snö, kallt. Om jag hade varit en van skidåkare så kanske jag hade uppskattat miljön ännu mer, för här var en hel del termer som var helt främmande för mig. Och SAOL.

Vi kan börja med karaktärerna. De var så könsstereotypa (finns det ett sådant ord?) så till och med jag reagerade. Kvinnan som ligger runt är ett fnask, männen som gör likadant är asballa och beundrade av alla. Dottern måste lära sig laga mat för att pappa ska bli glad igen. Jag kände mig fysiskt illamående. Många karaktärer var totalt ovidkommande och vissa nämns vid namn bara någon enstaka gång och hade inget med något att göra. Jag kommer inte nära någon av dem, egentligen, förutom kanske Cassie som man får lära känna lite mer. Varför kan förresten inga litterära ungar bara vara normala? Varför måste de ha en gudabenådad gåva av något slag? Howard på berget hade jag gärna läst mer om, han verkar vara den enda med något slags djup i den här historien.

Jag är så trist att jag gärna vill att allt i en historia har ett syfte och jag gillar inte alls ovidkommande saker i en bok. Även om jag nu tyckte snörapporterna i början av varje kapitel var charmiga så undrar jag över syftet. Var det att karaktärerna tinade upp i takt med att snön försvann?

Dialogen är så usel så jag nästan rodnar ibland. Finns det verkligen folk som pratar så där? Berättelsen i sig är så förutsägbar att det trotsar all beskrivning, vilket i och för sig var väntat och egentligen inget jag har jättemycket emot. Här finns ingenting som griper tag i mig. Ibland var jag på väg att beröras, men då förstördes det av det smöriga och överdrivna. En sådan här bok brukar röra mig till tårar, men så icke denna.

Det här är en typisk amerikansk berättelse, där den enda rätta vägen är att börja tro på Gud och hålla på sig. Om man är kvinna. Jag kan rekommendera denna till den som vill ha något smörigt, enkelt med lyckligt slut fullt av dubbelmoral. Men ibland är det faktiskt precis vad doktorn ordinerar.

Boktipset hade inget estimerat betyg eftersom endast två var satta, genomsnittet på dem var 2.0. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sparkle: Bokfrossa, Lotten och BokrecensionerNu.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Sista jouren" av Karin Wahlberg

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 364
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Claes Claesson 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 december 2013






Första meningen: Vintern tycktes detta år vara oändlig.

Baksidetext
När Veronika Lundborg-Westman cyklar till arbetet en vanlig torsdagsmorgon kan hon knappast ana vad som väntar henne. Vårsolen tittar fram, det finns hopp om ljusare tider. Men när hon kliver in i sjukhusets omklädningsrum förändras allt i ett slag. I personalduschen hittar hon kirurgen Maria Kaahn nedhasad i en obekväm ställning mot den blöta kakelväggen. Med van klinisk blick konstaterar Veronika att hennes kollega är död.

Den ansträngda situationen på sjukhuset - stress, ständig personalbrist och nedskärningar - förbättras knappast av den tragedi som inträffat. En obehaglig, tryckt stämning breder ut sig och snart börjar spekulationerna ta fart. Var det en olycka eller rentav ett mord? Och vem hade i så fall önskat livet ur Maria?

Kriminalkommissarie Claes Claesson och hans kolleger börjar förhöra personer i Maria Kaahns omgivning och så småningom växer bilden av en komplicerad människa fram, en kvinna som inte var helt omtyckt på sin arbetsplats - åtminstone inte av alla.

Min kommentar
Det har säkert inte undgått någon att jag har en förkärlek till svenska deckare och även om jag kanske inte gillar första boken jag läser så måste jag läsa minst en till. Speciellt om jag råkar hamna längre in i en serie vid första försöket. Så var det även för Karin Wahlberg, vars Tröstaren jag läste för en del år sedan. Och nu har jag alltså läst första boken i serien.

Vad jag önskar mest av allt är att någon redaktör skulle ha gått igenom den här boken med kritiska ögon. Här är sida upp och sida ner med karaktärernas tankar, funderingar, känslor... vilket i sig kanske inte är fel, men i en deckare är det det. Likadant är det med käftsmällarna. Jag vet att sjukvården i Sverige inte är vad den varit, men det blir lite trist att läsa om det, hela tiden. Det lämnar en fadd smak i munnen, i synnerhet när man vet att Karin Wahlberg själv är läkare och på sätt och vis då talar i egen sak. För att inte tala om upprepningarna. En specifik historia om elefanter berättas, till exempel, inte mindre än tre(!) gånger. Det är också alldeles för många personer med, en del hade lätt kunnat plockas bort utan att det påverkat berättelsen överhuvudtaget. De här fyra sakerna gjorde att boken blev betydligt längre än vad den hade behövt vara.

När det kommer till själva intrigen så är det oerhört förutsägbart, men det stör egentligen inte speciellt mycket. Det puttrar liksom på och är lite småmysigt. När det gäller vem som gjorde det så tog det mig inte speciellt många sidor för att hamna rätt, men jag tycker ändå det var ganska snyggt. Jag uppskattar att jag faktiskt inte blev helt säker förrän mot slutet.

Eftersom jag läst en senare bok så visste jag ju redan att Claes och Veronika skulle bli ett par (vilket också i och för sig var övertydligt), men det var kul att följa den spirande kärleken mellan dem. På plussidan hamnar också Karin Wahlbergs sätt att beskriva relationer, det var engagerande. Till att börja med. Dessutom är ju detta en deckare...

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska fortsätta läsa serien, men förmodligen blir det i alla fall en bok till.

Boktipsets estimerade betyg var 3.2. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sista jouren: Bokmoster, Flickan & böckerna och Bokmamas.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Innan jag somnar" av S.J. Watson

Genre: Thriller
Antal sidor: 346
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Before I go to sleep
Översättare: Björn Ekdahl
Serie: -
Förlag: Bazar
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 oktober 2013






Första meningen: Sovrummet känns obekant.

Baksidetext
Föreställ dig att du förlorar minnet varje kväll när du går och lägger dig och att du vaknar upp nästa dag utan att minnas gårdagen eller något som hänt innan dess.

Du minns inte vad du heter, vem du är eller människorna omkring dig. Du minns inte vem mannen är som du vaknar upp bredvid varje morgon. Främlingen säger att han är din man. Talar han sanning? Och kan du lita på honom?

Välkommen till Christines värld.

Min kommentar
En av mina absoluta favoritfilmer är Memento, som handlar om en man som inte kan minnas mer än några minuter bakåt. Därför är det ju inte speciellt konstigt att jag varit nyfiken på den här boken i vad som känns som evigheter. Nu har jag äntligen läst den och jag blev inte besviken.

Visserligen är den inte lika gastkramande som Memento, men det kanske Innan jag somnar blir som film också. Olustkänslan är i alla fall väldigt stor och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om man inte kommer ihåg de senaste 20 åren varje morgon när man vaknar. Tänk dig ett helt blankt papper vareviga morgon. Du minns inte ens din man som ligger bredvid dig, men ditt enda alternativ är att tro på det han säger... Just den här biten, att hon utan att ifrågasätta tror på sin man känns osannolik för mig, men jag är nog lite paranoid. Jag hoppas och tror att jag hade gått till en oberoende källa (som gamla tidningar, Google...) för att försöka få svar på alla de frågor jag hade haft. Vi snackar ju nu ändå 2000-talet. Allt finns på Internet. Jag hade definitivt inte velat hamna i en sådan beroendeställning till någon jag inte känner och bara tro på det han/hon säger.

Den dagbok som Christine skriver känns inte som en dagbok som någon jag känner hade skrivit. Den är nämligen i dialogform och jag har lite svårt att tro att man skriver så. Nu är ju Christine tydligen författare så kanske det ändå kan vara rimligt. Om hennes reaktioner är trovärdiga, när hon upptäcker vissa... inkonsekvenser i det hon skrivit, kan jag inte alls uttala mig om. Ibland tycker jag att hon agerar lite konstigt och mindre trovärdigt, men jag kan ändå köpa detta. Alla är ju faktiskt inte likadana.

Boken är, trots sin förutsägbarhet, helt fantastiskt spännande och allt byggs upp till ett rafflande slut. Som kanske blir lite väl mycket, men jag köper det också. Är det bara tillräckligt spännande så blir jag otroligt förlåtande och jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig boken. Det här är ju faktiskt en debutroman också, en fantastisk sådan skulle jag vilja säga. När kommer nästa bok egentligen?

Boktipsets estimerade betyg var 4.0. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Innan jag somnar: C.R.M. Nilsson, Lingonhjärta och Malin.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den femte vågen" av Rick Yancey

Genre: Science fiction
Antal sidor: 490
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The 5th wave
Översättare: Jan Risheden
Serie: Den femte vågen 1
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Kartonnage
Källa: Rec ex
Utläst: 25 september 2013






Första meningen: Det blir inget uppvaknande.

Baksidetext
Om vi skulle få besök av utomjordingar tror jag att det skulle sluta ungefär som när Christofer Columbus klev iland i Amerika - det vill säga inte så bra för ursprungsbefolkningen. Stephen Hawking

Efter första vågen finns bara mörker. Efter andra vågen är det bara de som har tur som överlever. Efter tredje vågen är det bara de som har otur som överlever. Efter fjärde vågen finns bara en regel: lita inte på någon.

Nu är det gryning efter den femte vågen och Cassie flyr från De andra. De som ser ut som vanliga människor men som dödar alla de ser. De andra, som har splittrat jordens få överlevande. Cassies föräldrar är döda och hennes lillebror tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ensam är stark inte bara är ett slitet uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.

Min kommentar
Den här boken har synts på den ena bokbloggen efter den andra och det har varit helt skilda åsikter om den. Allt från lysande till.. ja, nästan usel. Jag funderade både länge och väl innan jag till slut bestämde mig för att ge den en chans. Jag är glad att jag gjorde det.

Jag har alltid gillat science fiction och berättelser om utomjordingar som anfaller jorden. Dessvärre, tycker jag, är det svårt att hitta en bra sci-fi nu för tiden. Så, svältfödd på den genren så fullkomligt slukade jag denna. Från början följer vi Cassie, en tjej på runt 16 år, som tror att hon kan vara den enda överlevande människan. Jag gillar Cassie, hon är tuff trots att hon är livrädd och hon har en tendens att hemfalla åt svart humor. Jag blir lite förvånad när berättarrösten byts och blir en, så gott som, jämnårig kille. Av baksidetexten drog jag slutsatsen att det var Cassie som var berättaren. Så var det alltså inte. Bytena är tydligt skilda åt med olika "delar" och det funkar bra.

Det är lättläst, spännande, rappt och tufft. Jag gillar tonen i hela boken, den är cynisk och härlig. Det bästa med boken, enligt mig, är att det inte finns tillstymmelse till vare sig vampyrer eller zombies och detta trots att jorden håller på att falla samman. Det känns oerhört befriande. Hela idén med vem som är fiende är fullständigt briljant. Boken tappar dock tempo i mittendelen och blir sedan nästan lite väl mycket till slutet. Men det gör inget. Det är inte heller svårt att räkna ut vad det egentligen är som pågår, men om man inte roar sig med att försöka göra det i förväg så kan nog överraskningen bli total. Jag har inte alls svårt att köpa hur alla reagerar och agerar. Speciellt att de är så naiva och okritiska. Vem skulle inte vara det om man förlorat hela sin familj och plötsligt hittar andra överlevande? Jag skulle så gärna tro på dem att jag nog valt att inte tänka på hur konstigt allt ändå låter. Det måste vara världens enklaste sak att vinna ett övergivet och ensamt barns förtroende.

När jag började läsa denna så visste jag redan att det ska bli en trilogi, därför blev jag inte speciellt förvånad över slutet. Eller egentligen frånvaron av ett. Och jag kommer att längta till andra delen.

Tack Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Boktipsets estimerade betyg var 3.0. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den femte vågen: Barnboksprat, Fridas bokhylla och Bookshelf.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami

Genre: Drama
Antal sidor: 740
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Nejimaki-dori kuronikuru (ねじまき鳥クロニクル)
Översättare: Eiko Duke, Yukiko Duke
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1995 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 augusti 2013





Första meningen: Jag stod i köket och kokade spaghetti när det ringde.

Baksidetext
Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru.

Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget.

Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.

Min kommentar
Den här boken har stått länge och samlat damm i min bokhylla, mest för att jag helt enkelt varit lite rädd för att börja läsa den. Så många har sagt att den är både märklig och svår och de båda i kombination klarar jag bara inte. Dessbättre hade de fel. Den är bara märklig.

Egentligen blev jag inspirerad av Bokmoster att äntligen ta tag i den här tegelstenen när jag läste om hennes läsning tillsammans med radions bokcirkel. Så jag gjorde helt enkelt likadant. Jag vet inte om bokcirkeln gjorde att jag förstod saker som jag kanske annars inte förstått, men den gjorde definitivt att jag såg vissa saker i ett annat ljus. Det var oerhört intressant att höra de här människorna sätta ord på saker som det undermedvetna redan förstått eller saker som jag helt missat.

Först och främst, huvudpersonen Toru Okada. Vilken otroligt underlig person. Han verkar ha en väldigt märklig egenskap som får okända människor, speciellt kvinnor, att berätta allt för honom. Inklusive intima saker som tarmtömningar och mensvärk. Konversationerna blir helt absurda. En annan lite konstig aspekt är att vi inte alls får veta hur han ser ut och jag får heller ingen bild i huvudet (förutom en snabb glimt av Mr Magoo) och han känns mycket äldre än de 30 som han sägs vara. Toru Okada är fullständigt håglös och menlös, han har inga önskningar och ingen självbevarelsedrift. Hur mycket som än händer honom så reagerar han knappt. Han bara åker med och låter allt hända honom. Lite som man måste göra för att läsa den här boken.

Halvvägs är boken på väg mot ett riktigt högt betyg, men sedan händer något. Eller kanske tvärtom. I alla fall så blir det väldigt segt och allt bara står och stampar, historien drivs inte längre framåt utan mer åt sidan. Det känns lite som ett gummiband som sträcks och sträcks. I det oändliga. En hel del av sidospåren känns som att de bara är med för att påvisa grymheterna som begicks under andra kinesisk-japanska kriget där vi bland annat får oss till livs en osedvanligt grym och grotesk tortyrscen.

Hela boken är full av symbolik och eftersom den japanska kulturen är ganska olik vår här i väst så är det ibland väldigt svårt att tolka allt som sägs och händer. Jag hade behövt hjälp av Den Store Symboltolkaren Robert Langdon här. Generellt kan jag säga att jag ändå tyckte väldigt mycket om det jag läste, det var märkligt men ändå väldigt lättläst. Och minsann, var han inte rolig också, Murakami. Det enda som egentligen krävdes var att man glömde allt som har med logik att göra. Något som gjorde mig glad var också att trots att boken är tjock så är inte persongalleriet som en liten stad.

Slutet är en mindre antiklimax och inga frågor får några svar. Ett annat slut vore otänkbart. Kommer jag att läsa mer Haruki Murakami? Ja, sannerligen, det tror jag nog.

Boktipsets estimerade betyg var 4.6. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Fågeln som vrider upp världen: Bokfetischist, Boktoka och Matildas läshörna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den nya människan" av Boel Bermann

Genre: Science fiction
Antal sidor: 205
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Kalla kulor
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Danskt band
Källa: Rec ex
Utläst: 11 augusti 2013





Första meningen: Jag sitter på Konditori Ritorno och väntar på en kompis.

Baksidetext
Året är 2014 och inga barn föds längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter några år börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet.

Mot sin vilja blir Rakel involverad när hon råkar döda ett barn. Hon är en av de första som inser att den nya människan är ett hot mot mänsklighetens hela existens.

Fler och fler nya barn föds och de har en snabbare utvecklingstakt än vanliga människor. En brutal incident på Rakels arbetsplats ställer hennes tillvaro på ända. Rakel flyr, bort från ångest och sviken kärlek. Men i jakten på tröst i tillfälliga förbindelser och berusning händer det som verkligen inte får hända ...

Min kommentar
För tre månader sedan fick jag ett mejl från förlaget Kalla Kulor där höstens böcker presenterades. Jag blev bara lockad av en enda bok och det var denna. Den beskrevs som en dystopisk sci-fi-saga och vad kan vara mer lockande än det? Efter ett par långa månader så kom den till slut och jag kastade mig över den och bara slukade.

Min allra första reaktion var att historien började 2014, alltså redan nästa år. För egen del tror jag att skrämselfaktorn hade ökat om man förlagt handlingen några år in i framtiden, nästa år är alldeles för nära för att jag ska tro på det. Men faktum är att jag efter några sidor till helt har glömt "när" och bara bryr mig om "vad". Och eventuellt "varför".

Berättaren är "jag", som är Rakel, men här finns tidningsnotiser och intervjuer med forskare som på ett kort och förtjänstfullt sätt driver historien framåt. Här finns allt som ska finnas i en dystopi; det är mörkt, skitigt, dystert, hopplöst och människan står maktlös. Språket passar mig perfekt, det är kort och rakt utan utsmyckningar, det finns inga onödiga ord eller beskrivningar. Ändå har jag inga som helst problem med att känna allt som Rakel känner, inklusive hettan i Indien. Jag tycker om när jag får tänka och känna själv och inte bli skriven på näsan vad jag ska tycka.

Förutom att vara skrämmande så väcks en hel del tankar när jag läser. Vad är egentligen mänsklighet? Och medmänsklighet? Kan man känna medmänsklighet med någon som, förutom att se ut som en människa, inte har några andra mänskliga drag? Vet samhället alltid bäst eller kan jag själv avgöra vad som är bäst för mig? Några svar får jag naturligtvis inte, men jag hoppas att jag hade gjort som Rakel.

Låt dig inte luras av det tunna formatet, för den är fullspäckad och jag tycker det är fantastiskt att en bok med så få sidor kan innehålla så mycket. Bra böcker behöver inte vara tjocka.

På ett plan skulle jag vilja veta vad som händer sedan, efter att boken är slut, på ett annat vill jag det inte. Det enda jag med säkerhet vet är att jag vill att Boel Bermann fortsätter att skriva.

Boktipset hade inget estimerat betyg eftersom det är första recensionsdag i dag. Jag ger den 4.0.

Tack Kalla kulor för recensionsexemplaret!

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"De målade grottornas land" av Jean M.Auel

Genre: Drama
Antal sidor: 669
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The land of Painted Caves
Översättare: Tove Janson Borglund
Serie: Jordens barn 6
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 9 augusti 2013



Första meningen: Skaran av vandrare tog sig fram på stigen mellan Gräsfloden och den svartstrimmiga vita kalkstensklippan.

Baksidetext
Ayla försöker finna en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma till Jonayla och sin utbildning till andlig ledare och helare. Tillsammans med Jondalar och Zelandoni ger sig Ayla ut på en lång resa för att besöka andra grottor inom Zelandonii. Längs vägen möter de många faror som de övervinner tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas speciella förmåga att kommunicera med sina hästar och sin tama varg. När Ayla till sist blir kallad för att bli en riktig Zelandoni kräver Stora Modern ett omänskligt stort offer av Ayla, ett pris hon måste betala för att få Kunskapens Gåva.

Min kommentar
Jag vet inte säkert när jag läste första delen i den här serien, Grottbjörnens folk, men det var någon gång mellan 1982 och 1988. Nu, nästan 30 år senare, var det äntligen dags för sjätte och sista delen. Tyvärr måste detta vara den klart sämsta i serien.

Det måste ha varit extremt svårt att skriva en serie över så lång tid och tyvärr märks det lite för mycket på den här boken. Auel ser sig inte bara tvungen att rekapitulera vad som hänt i de tidigare fem böckerna utan även vad som händer i denna. Kanske hade hon på känn att det skulle ta lång tid att läsa den och tänkte att man skulle glömma under tiden, för här får man åtskilliga gånger veta hur Ayla tämjde vargen och hästen, hur hon blev lurad att bära manskläder, hur hon och Jondalar träffades... När jag för femtielfte gången läste om Aylas annorlunda dialekt så höll jag på att gå i taket. Boken kunde lätt ha varit minst 200 sidor kortare om alla upprepningar och repriser hade tagits bort.

Även de olika grottbesöken höll på att göra mig tokig. Där var sida upp och sida ner av beskrivningar av olika djurmålningar inne i grottorna. Det var intressant första gången. Andra gången kunde jag tycka att det blev lite långtråkigt, men det bara höll på och höll på. I stort sett allt i hela boken var otroligt detaljerat och jag behöver verkligen inte veta varje gång Ayla ammar, kissar, klappar vargen och så vidare. Jag förstår att det gjordes för att etablera Ayla som person, men detta är ju trots allt sjätte boken och vi som läst vet att Ayla är väldigt speciell.

I början av boken är dialogerna så krystade att jag nästan skäms, de olika personerna berättar självklarheter för varandra, saker som de alla vet och känner till. Just detta tror jag blir bättre sedan för det är inget jag tänker på längre in i boken. Generellt kan jag nog säga att jag har väldigt svårt för samtalen och diskussionerna, det är svårt för mig att tro att stenåldersmänniskor konverserade på det här sättet, med ord som bland annat kilometer.

Vad jag tycker är väldigt tråkigt är att så många fokuserar så mycket på det erotiska innehållet, när det faktiskt är allt det andra som är intressant. Vilket hästjobb hon lagt ner, Auel, på research och faktasökning. Om jag förstått saken rätt så är de fakta hon har med i boken helt korrekta. Och det är också det som gör de här böckerna så speciella. För den som vill ha mjukporr och tansnusk så kan jag inte rekommendera den här boken, då är det bättre att man läser något annat i stället.

Jag hade hoppats få svar på många av mina frågor i den här sista delen, men så blev det inte. Det gör i och för sig alltihop än mer trovärdigt, men jag skulle gärna vilja veta varifrån Ayla kom från början och hur hennes liv egentligen blev sedan. Det kan låta som att jag verkligen inte tyckte om boken, men riktigt så enkelt är det inte. Om jag bortser från upprepningarna och de långrandiga grottbesöken så var boken ändå spännande och intressant, sista tredjedelen var till och med bra.

Tråkigt nog är det jag bär med mig från denna att inte så mycket har förändrats på 35000 år. Kvinnor och män verkade ha lika svårt att kommunicera på den tiden.

Boktipsets estimerade betyg var 2.6. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De målade grottornas land: Flygarens bokblogg, Bokstunder och Mina boktips.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den frusna trädgården" av Kristin Hannah

Genre: Drama
Antal sidor: 398
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Winter garden
Översättare: Micka Andersson
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 juli 2013






Första meningen: På stränderna till den mäktiga Columbiafloden vilade tystnaden över fruktodlingen Belye Nochi.

Baksidetext
Systrarna Whitson är så olika två syskon kan bli. Meredith har stannat kvar i den trygga lilla småstaden, gift sig, skaffat barn och så småningom övertagit ansvaret för familjens äppelodling. Den rastlösa, orädda Nina är däremot på ständig resa till världens oroshärdar i sitt yrke som krigsfotograf.

När systrarnas far plötsligt blir svårt sjuk återvänder de till barndomshemmet och konfronteras med sin kyliga, avståndstagande mor, Anya. Nina blir besatt av att få henne att berätta hela den hemlighetsfulla saga hon så många gånger har påbörjat för sina döttrar, men aldrig riktigt lyckats avsluta. Därmed inleds en resa genom moderns ryska förflutna, som tar systrarna längre än de någonsin hade kunnat ana och som kommer att ändra deras uppfattning om vilka de själva är.

Min kommentar
I vintras läste jag det ena positiva inlägget efter det andra om den här boken, vilket gjorde att den smög förbi en hel del böcker i läslistan och nu var det alltså dags att se med egna ögon vad som gjorde alla andra så till sig.

Jag kan ju avslöja direkt att jag inte blev så begeistrad. Det här var så stereotypt och amerikanskt söt-sliskigt att jag ibland blev irriterad. Egentligen mest för att den visste precis vilka knappar den skulle trycka på för att man skulle bli berörd och för att det var så uppenbart att det var precis det den gjorde. Och för att det fungerade. Att berätta en historia med så överdriven känslosamhet är ett billigt knep och jag gillar det inte alls. Det blir helt enkelt för tårdrypande för mig. Tack och lov gällde detta bara det som hände i nutid.

Alla karaktärerna var som mejslade i sten och alldeles oavsett om de var medvetna att de gjorde/tänkte/reagerade fel så fortsatte de på samma sätt. Den duktiga systern som alltid ställer upp och städar upp. Lillasystern som flyr så fort det blir lite obehagligt eller jobbigt. Mamman som på något sätt tycker det är en bra idé att inte älska sina döttrar för att hon inte vill fästa sig vid dem. Nej, här var massor av logiska vurpor och konstiga beteenden. För att inte tala om alla upprepningar, jag vet inte hur många gånger en andedräkt stod som vit rök.

Det som var den riktiga behållningen i den här boken var Anyas saga, den var något av det mest otäcka jag läst och den berättades precis så som jag tycker om, utan sentimentalitet och känslostormar. Bara som ett konkret konstaterande. Tyvärr är sagan skriven i kursiv stil och eftersom den är ganska lång, även om den berättas i mindre bitar, så blir det jobbigt efter ett tag. Det där borde man ha kunnat löst på ett mycket bättre sätt, som till exempel med ett nytt kapitel.

Det här är sentimentalt dravel när det är som bäst och även om det mesta i nutid var extremt överdrivet så blev jag berörd, men slutet är så krystat och sagolikt att det faktiskt drar ner betyget.

Boktipsets estimerade betyg var 4.5. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den frusna trädgården: Malin, Bokberoende och En bok om dagen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den femte årstiden" av Mons Kallentoft

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 455
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 5
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juni 2013




Första meningen: Jag förstår inte varför.

Baksidetext
Det är tidigt i maj som den unga barnfamiljen på skogspromenad utanför Linköping hittar det svårt sargade liket. Det är otäckt välbevarat och spåren efter tortyr på kvinnokroppen är bara alltför tydliga. Kriminalinspektör Malin Fors tycker sig omedelbart se likheter med fallet Maria Murvall, den unga kvinna som hittades våldtagen och brutalt misshandlad i skogen för fl era år sedan och som sedan dess varit okontaktbar där hon sitter inspärrad på Vadstena sjukhus. Av en slump träffar Malin en psykolog från S:t Lars i Lund som berättar om ett liknande fall, och plötsligt tycks Maria bara vara en liten pusselbit i något mycket större. Men vad är det som är så fruktansvärt att det inte går att tala om?

Malin, som länge varit besatt av att få veta vad som hände Maria, är fast besluten att ta reda på sanningen, oavsett vart det kan föra henne.

Min kommentar
Kallentoft uppfinner en femte årstid för att kunna skriva den femte delen om Malin Fors, en del som många trodde skulle vara den avslutande delen, men man kan ju skriva om elemtenen också. Jag har läst alla de fyra föregående i serien och generellt kan jag väl säga att det är ett evigt tjat om årstiden, något som känns repetitivt och faktiskt lite trist. När tre hela sidor sedan ägnas åt när Malin drömmer då blir jag bara less. Det ger mig absolut ingenting.

Jag är väldigt ambivalent till Kallentofts böcker och det blev snarare värre med den här boken. Det finns massor att säga om stilen, våldet, kvinnosynen och så vidare. Det tänker jag göra nu.

I de tidigare böckerna störde jag mig inte så mycket på de kursiva styckena med de dödas röster, men här blev det bara för mycket. Till slut tyckte jag att det bara blev töntigt med vältaliga döda som tycker det viktigaste av allt är att Malin ska föda ett barn för deras skull. Jag irriterar mig oerhört mycket på att Malin hela tiden får bilder från... ja, vem vet, som beskriver exakta händelser och situationer. Är hon synsk också? Och jag fullkomlig avskyr hur skogen framställs som ond. Jag kan garantera att vare sig tusenfotingar eller trädrötter hyser någon illvilja alls. En skog kan inte vara ond, däremot människorna som befinner sig i den. Det är också vansinnigt irriterande med alla käftsmällar till höger och vänster (mest höger då), inget verkar vara bra i samhället och om man är rik så är man automatiskt ond, IKEA är skräp, McDonalds är skräp. Det är helt enkelt för mycket som Kallentoft klagar på, det skulle kännas mer seriöst om han inte spred ut sitt hat mot allt och alla så mycket. Och jag är väldigt, väldigt glad för att jag inte lever i hans värld.

Men det som stör mig allra, allra mest är Kallentofts uppenbarligt underliga kvinnosyn. Det känns inte helt äkta när en man skriver om en kvinnas innersta, hemliga tankar. Speciellt när Malin tycker att det är helt OK att hennes pojkvän ringer och beställer tid åt henne hos en gynekolog. Och när Malin säger att hon vill ha en kvinnlig så finns det ingen som helst förståelse hos pojkvännen.

Frånsett allt jag skrivit här ovanför så gillar jag boken. Malin börjar ta tag i sitt liv, även om hon fortfarande inte är riktigt frisk i huvudet. Fallet Maria Murvall, som vi följt i fem böcker, får sin upplösning, vilket känns väldigt bra, men vad ska Malin nu bli besatt av? Ja, Vattenänglar finns redan i hyllan, så någon gång får jag väl veta. Men just nu känner jag mig inte riktigt hågad. Jag klarar inte mer döda röster just nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den femte årstiden: Hyllan, Eli och Feuerzeug.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Blodets meridian" av Cormac McCarthy

Genre: Western
Antal sidor: 416
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blood meridian
Översättare: Ulf Gyllenhak
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 1985 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 juni 2013






Första meningen: Se på barnet.

Baksidetext
Det är i mitten av 1800-talet. Ett gäng skalpjägare rör sig i gränstrakterna USA och Mexico. Deras uppdrag är att döda krigförande apacher, men rätt snart ger de sig också på fredliga indianer, mexikanska soldater och egentligen alla som kommer i deras väg. De är anförda av John Joel Glanton, men den som verkligen styr förloppet är den sataniske domaren Holden; en jättelik, blek hårlös man som är besatt av att kartlägga den omgivning han erövrar och förgör.

Cormac McCarthy bygger sin berättelse på en memoarbok av Samuel Chamberlain, som red tillsammans med Glanton och hans gäng. Men författaren har också arbetat med många andra källor och den värld han frammanar är både drömlik och detaljskarp i sin våldsamhet.

Min kommentar
Först vill jag poängtera att är det något jag inte gillar så är det, så kallat, poetiskt språk. För mig är språket ett verktyg, inte ett självändamål. Ordbajseri är något jag överhuvudtaget inte klarar. Med det sagt så kan jag fortsätta med att den här boken är ungefär allt som jag avskyr.

Här finns fullständigt obegriplig dialog, helt utan citationstecken, talstreck och minsta indikation på vem som säger vad. Till råga på allt detta så är en ganska stor del av dialogen på spanska. Jag kan inte ett ord spanska och om jag läser en översatt bok så förutsätter jag att den är just det; översatt. Meningarna är ibland fullständigt obegripliga, bara en massa ord travade på varandra. Och interpunktion. Vad är det? En mening som var kortare än fyra rader gjorde mig överlycklig. Om stort författarskap räknas efter långa, obegripliga meningar utan kommatecken så skulle Ulf Lundell räknas som en av våra allra största författare och här ligger till och med han i lä.

Bara för att ta ett exempel, en mening som återfinns på sida 102 (och faktiskt även 103):

De såg guvernören själv rak i ryggen och formell i sin silkesfodrade tvåhjuliga vagn skramla ut från de dubbla portarna till palatsets innergård och en dag såg de en grupp med kusliga, halvfulla mänskliga varelser rida på oskodda indianponnyer längs gatan, skäggiga, barbariska, klädda i djurskinn som sytts ihop med senor och beväpnade med vapen av alla de möjliga slag, enormt tunga revolvrar och bowieknivar lika stora som huggvärjor och korta två-pipiga gevär med eldrör så stora att man kunde stoppa in tummarna i dem och grannlåten på deras hästar var gjord av människohud och remtyget hade flätats av människohår och smyckats med människotänder och ryttarna hade scapularier eller halsband av torkade och svartnade människoöron och hästarna såg förryckta ut med vild blick och blottade tänder som förvildade hundar och i gruppen red också ett antal halvnakna vildar som raglade i sadeln, farliga, smutsiga, brutala, alltihop var som en invasion från något hedniskt land där de och andra av samma slag levde på människokött.

Den här meningen är absurd på så många sätt och trots sin längd en av de mer lättförståeliga. Jag hade väntat mig så mycket mer, eftersom jag gillade filmerna Vägen och No country for old men, men detta var bara en orgie i våld och långrandiga miljöskildringar. Det är synd, för historien är intressant och ibland glimrade den till, till och med för mig. Men i fortsättningen håller jag mig till filmatiseringarna, även om jag aldrig skulle vilja se just den här filmen.

Boktipsets estimerade betyg var 2.8. Jag ger den 2.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blodets meridian: Fiktiviteter, PocketBlogg och Bokstävlarna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Bödeln Frälsaren Observatören" av Catrine Tollström

Genre: Thriller
Antal sidor: 524
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 7 juni 2013





Första meningen: Kan man dö av rädsla?

Baksidetext
Leona Bowmoore anländer till den isolerade ön Palawu för att jobba som projektledare vid Sveriges hittills största produktion inom reality-tv. Här, bland palmer och korallstränder, upptäcker hon snart att allt inte står riktigt rätt till. Märkliga saker händer och Leonas kamerateam kan inte längre få kontakt med produktionsledningen på andra sidan ön. Sedan gör hon en skrämmande upptäckt: Det finns ingen ledning kvar. Alla är spårlöst försvunna. Leonas team har dessutom förlorat sina möjligheter att kommunicera med omvärlden. Ett dödligt spel tar sin början. Ett spel som tvingar var och en att möta sina djupaste rädslor och får dem att omvärdera allt de hittills har trott på. Från och med nu går det inte att lita på någon.

Min kommentar
En bok som handlar om en dokusåpa på en ö någonstans långt borta. En dokusåpa från vilken inte alla återvänder levande. En sådan bok måste jag ju bara läsa, jag som älskade Robinson, i alla fall de tidiga säsongerna. Det var tur att baksidetexten lockade för omslaget gav mig flashbacks från 70- eller 80-tal, det gav mig rysningar. Och det var inte av välbehag.

Först och främst, karaktärerna, de är trovärdiga som dokusåpadeltagare och jag lär känna några av dem ganska bra. Andra figurerar bara i utkanten. Jag gillar sättet som rädslor, tankar och känslor beskrivs, men det blir lite för mycket av samma. Vissa uttryck återanvänds lite för frekvent. Och alla känner något precis hela tiden, det är aningar, rysningar och what not. I alla beskrivningar av vad folk känner och detaljerade miljöreferat (där spindlarna är så stora att deras ögon reflekterar ljus) drunknar spänningen lite grann. Det blir helt enkelt lite för långsamt. Detta trots ett korthugget språk och ofullständiga meningar när karaktärerna känner. Jag brukar gilla det, men här blev det lite för mycket av det också.

Jag älskar när man inte får alla fakta på en gång, när det liksom portioneras ut lite här och lite där. Men återigen blir det för mycket. Huvudpersonen tänker på sin far och vad som hänt honom otroligt ofta, ett tag på varannan sida. Och vi får ändå inte veta mer. Huvudpersonen är för övrigt en kvinna som kan allt, hon syr ihop skottskador med tandtråd, hon kan klättra i branta berg, när hon vaknar känner hon på sig, utan att öppna ögonen, om en liten detalj har ändrats i rummet sedan hon somnade och så vidare.

Karaktärerna utvecklas under vägen och de ytliga, utseendefixerade får lära sig vad som verkligen spelar någon roll och även den mest egocentriska och rädda människa kan bli stark när döden närmar sig.

Mot slutet blir kapitlen kortare och tempot höjs betydligt. Spänningen är på topp och jag hade ingen aning om vem som var skyldig, men när förklaringen kom så köpte jag den genast. Förutom det där lite sötsliskiga och cliffhangern. Enligt författarens blogg så är en uppföljare på gång. Låt mig säga så här: Om detta är en debutbok så ska jag definitivt läsa en andra bok.

Boktipset hade inget estimerat betyg, det var bara fyra satta och genomsnittet på dem var 3.75. Jag ger den 3.5.

Tack Hoi för recensionsexemplaret!

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bödeln Frälsaren Observatören: BookieCookiez, En bok om dagen och Boklysten.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.