Bok: Flickan med gåvorna av M R Carey

Författare: M R Carey
Titel: Flickan med gåvorna
Genre: Skräck
Antal sidor: 390
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The girl with all the gifts
Översättare: Johanna Svartström
Serie: Flickan med gåvorna 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 oktober 2025




Första meningen: Hon heter Melanie.

Baksidetext
Melanie är en mycket speciell flicka. Varje morgon väntar hon i sin cell på att dagens lektioner ska börja. När de hämtar henne håller en vakt en pistol riktad mot hennes huvud medan två andra spänner fast henne i stolen.

Flickan med gåvorna är en historia som utspelar sig i ett ödelagt England efter en zombieapokalyps. För de som hann stänga in sig finns det fortfarande hopp om en framtid och lilla Melanie visar sig vara nyckeln till allt.

Min kommentar
Ibland har man förutfattade meningar om böcker/genrer. Flickan med gåvorna är en bok jag tyckte att alla läste och alla älskade när den kom. Mot bättre vetande (förutfattade meningar) så köpte jag den. Sedan har den blivit liggande (förutfattade meningar). I år bestämde jag mig för att det fick vara nog och gå emot mina förutfattade meningar, så jag tog med den i min Boktolva. Ibland har man så fel.

Något jag överhuvudtaget inte gillar att vare sig läsa om eller se är [spoiler]zombies[/spoiler], så jag var mycket skeptisk när jag började. Men den här historien är inte som alla andra. Det är en väldigt annorlunda bok. Nästan vacker. (En del av) Människorna är hemskare än monster. Ett av monstren är mänskligare än den delen av människorna.

Själv visste jag ytterst lite om boken när jag började läsa, jag hade knappt läst baksidetexten. Jag tror att den vinner på det, så jag tänker inte berätta så mycket. Däremot så funderade jag en del på vad i hela friden boken skulle handla om, efter att jag hade kommit en bit in. Jag insåg ju att här måste det hända något omvälvande. Det gjorde det.

Beskrivningen av hur man på bästa sätt plockar ut en hjärna från en skalle, utan att skada den, är så otroligt detaljerad. Personligen så tycker jag inte att det är speciellt äckligt. Det är oblodigt och vetenskapligt, egentligen mer intressant än äckligt.

Man får inte speciellt mycket bakgrund här, vad det var som hände. Det har gått ungefär två decennier sedan det som hände hände och många minns inte ens hur det var innan. Jag saknar egentligen inte bakgrunden, man får en hel del antydningar, men jag undrar ju. Då kan man ju bli sugen på att läsa fortsättningen, eller prequel är den ju om man ska vara noga. I vilket fall så ska jag snart se filmen som baseras på den här boken. Den är ett måste.

Jag var fullständigt uppslukad av den här historien, från start till mål. Jag kommer nog aldrig att glömma vare sig berättelse eller karaktärer. De känslor som boken får mig att känna är så oväntade. Med tanke på vilken typ av bok det är.

Slutet på Flickan med gåvorna gör mig först förbannad. Sedan andlös. Det är ett fantastiskt slut. Genialiskt. Framför allt fullständigt oväntat. Tänk att jag fortfarande kan bli överraskad. Och fy för förutfattade meningar som nästan fick mig att inte läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 242 876 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flickan med gåvorna: Just nu - just här, I bokhyllan och Malinbooknerd

Bok: Ragga som du shoppar av Lin Jansson

Författare: Lin Jansson
Titel: Ragga som du shoppar
Genre: Humor
Antal sidor: 347
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 9 mars 2024




Första meningen: "LOVISA FÖR I HELVETE STÄNG AV KLOCKAN!"

Baksidetext
"Du måste byta raggningsmetod! Börja ragga som … typ som … som du shoppar! Du går fram till de sexigaste, snyggaste skorna i butiken och säger: Er vill jag ha! Kom! Precis så ska du göra med killar"

Det är vännernas råd till Lovisa när hon ännu en gång beklagar sig över att hon inte kommer någon vart med Adrian. Adrian, som är den enda anledningen till att hon överhuvudtaget går till jobbet. Utöver honom finns där bara en sur personalchef, en ännu surare butikschef och ett aldrig sinande lager av myggmedel att sortera. Lovisa har fastnat i en tillvaro hon helst hade dumpat, men när man närmar sig trettio och är lika talanglös som Kim Kardashian så är det lättare sagt än gjort. Och så är det ju det här med Olivia, systern som Lovisa alltid stått så nära men som nu tycks försvinna mer och mer. Det kan hända så mycket med en familj, när en av dem råkar riktigt illa ut. I flera år har Lovisas liv stått så still att hon börjat tro att det krälat in under en sten och dött, men under det närmaste halvåret ska så många saker hända att ingenting snart är sig likt längre.

Min kommentar
Läsningen i mars gick undan så fort att jag inför Göteborgshelgen kände att jag hade gott om tid att välja något utanför planeringen. Då föll blicken på en bok som har legat på min lista på Storytel i ganska många år nu. Ragga som du shoppar blev jag mycket nyfiken på när det började dyka upp positiva inlägg. Sedan har den bara legat där. Och avvaktat.

Eftersom jag skulle börja läsningen på tåget till Göteborg så tyckte jag att jag lika gärna kunde försöka lyssna på den. Jag lyssnar väldigt sällan på böcker, eftersom jag inte klarar att hålla fokus när bara öronen är upptagna, inte ögonen. Men, jag gillar Clara Henry (som är uppläsare) så jag tänkte att jag kunde ge den en chans. Och helt ärligt, det kan vara så att Clara Henry gör boken ännu bättre. Hennes tajming är inget annat än perfekt. Och göteborgskan sitter som en smäck. Jag inser ju att jag är långt ifrån målgruppen, när det handlar om ålder, men exakt i rätt målgrupp när det gäller humor.

Boken är inte bara vansinnigt rolig, det kommer en del svärta också och de balanserar varandra riktigt bra. När svärtan kom blev det en helt annan bok, också. Fortfarande rolig, men med ett stort mörker. Den biten är både frustrerande och berörande. Humor är ju inte heller lätt, utan bland det svåraste som finns, men här träffar man mitt i prick. Den är dock inget för lättkränkta och inte heller för de som misstar ironi med förolämpningar.

Jag bara älskar Lovisas snabba repliker och den råa jargongen. Så där pratar man bara med folk man känner väldigt väl och även tycker om. Precis så där pratar vi med varandra i min familj och faktiskt även kollegor emellan på jobbet. Däremot skulle jag aldrig prata så med min chef. Till skillnad från Lovisa så vill jag gärna behålla mitt jobb. Lovisa är inte den vanliga litterära unga kvinnan. Henne sätter man sig inte på, hon har svar på allt. Hon räds ingen och hon är till 100% sig själv, alltid. Inte för ett ögonblick ser hon sig som ett offer.

Även skildringen av kompisgänget och deras inbördes relationer är fantastiskt. Här finns inga lättkränkta sköra kvinnor. De tar för sig, utan att för den skull gå över lik. Jag avundas dem, nästan, veckoträffarna på det som låter som en mycket trevlig bistro. Kvinnor och män umgås på lika villkor och helt oberoende av vilket kön man råkar ha. De stöttar och hjälper varandra genom vått och torrt. Så uppfriskande. Hur det skulle sluta var ganska uppenbart, redan från början, men vägen dit är otroligt underhållande.

Det är inget att sticka under stol med; jag föll som en fura för Ragga som du shoppar. Jag blir så glad när jag hittar en bok som jag, faktiskt, tycker är rolig och inte bara det, den fick mig att skratta. Det händer väldigt sällan. Den var lite jobbig att lyssna på ute bland folk för det blev en del frustande, men jag kan inte annat än rekommendera både boken och Clara Henrys uppläsning. Om det är sant att sju förlag ratade det här manuset så kan jag bara beklaga. Dem. Nu måste de ju känna sig lite som han som nobbade Beatles.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,51 i genomsnitt (beräknat på 357 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Ragga som du shoppar: enligt O, Västmanbok och Stories from the city, stories from the sea

Bok: Ull av Hugh Howey

Författare: Hugh Howey
Titel: Ull
Genre: Science fiction
Antal sidor: 570
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Wool
Översättare: Patrik Hammarsten
Serie: Silo 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 maj 2023




Första meningen: Barnen lekte medan Holston gick mot sin död; han kunde höra skriken, de där som bara lyckliga barn får ur sig.

Baksidetext
I hundratals år har de sista människorna levt djupt under jorden i en gigantisk siloformad bunker. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar: varje födelse kräver en död, varje liv kräver ett syfte. De som bryter mot reglerna döms till deportering - och i den giftiga atmosfären utanför silon innebär det döden. När silon förlorar sin sheriff hittar de styrande en osannolik kandidat i Juliette, en mekaniker utan utbildning i lag och ordning. Hon kommer snart att lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Silon och dess invånare är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror.

Min kommentar
När vi gjorde en rundresa i norra England 2013 så var det en bok som syntes precis överallt. Jag blev otroligt nyfiken för den verkade vara något för mig. Vad finns att inte gilla med en dystopi, liksom. Året efter så fick jag Ull när jag fyllde år. Jag har ingen aning om varför det har dröjt nio år innan den blev läst, det finns inget alls att skylla på. Förutom kanske det att den här trilogin har råkat ut för det som är så vanligt; resten av serien har inte översatts.

Nu, efter att jag har läst boken så är det något av ett mysterium för mig att förlaget inte tyckte att de skulle satsa på en översättning av de två nästkommande delarna. Detta är helt fantastisk läsning. Fantasieggande, omvälvande och en liten gnutta klaustrofobisk. Den har, av somliga, kallats för den nya Hungergames, men det tycker jag inte alls. Hungergames för vuxna i så fall. För det här är mycket, mycket mörkare. Titeln kan tyckas vara lite märklig och ull figurerar faktiskt, rent bokstavligt i berättelsen, men jag tror mer på att det kommer från uttrycket to pull the wool over someone's eyes.

Miljön är ju onekligen lite speciell och ibland så befinner jag mig rent fysiskt i den där hemska silon. Jag känner lukter och jag kan definitivt höra springet i trappan. För det är ett evigt springande i den evighetslånga trappan. 144 våningar skojar man inte bort. Jag hade lite problem med numreringen på våningarna, för den ökar neråt. 144:e våningen är alltså längst ner och första är högst upp. Silon och våningarnas placering representerar hierarkin, med de "fina" och onyttiga högst upp och de "fula" och nödvändiga längst ner. Det blir väldigt tydligt.

Vi får följa flera olika karaktärer, men de är så olika att det aldrig blir rörigt. Och så många är de faktiskt inte. Motvilliga hjältar är ju lite av en favorit för mig och här hittar jag en. Juliette är dessutom ett perfekt exempel på hur man får till en kvinnlig hjälte. Hon behöver inte bete sig som en (svinig) man. Bara vara en bra människa. Man får information lite i taget, samtidigt som karaktärerna själva får den, och jag gillar det. Att gissa lite. Det är intressant läsning om hur onormala saker till slut blir normala. Helt enkelt för att man inte vet något annat.

Den här boken har väldigt många sidor, men jag vill inte säga att den är för lång. Dock är vissa avsnitt kanske inte helt nödvändiga. Ibland blir det en känsla av upprepning och det är inte utan att det märks att det från början var fem noveller. Man skulle kunna säga att boken låtsas vara en tegelsten, det går rasande fort att läsa den eftersom den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Jag blir nästan golvad av Ull och jag funderar till och med på att köpa fortsättningen. På engelska. Och då hör det till saken att jag typ aldrig nöjesläser på engelska. Jag måste ju bara veta hur det slutar. Och hur det egentligen började. Det känns som att det nog kan finnas en del likheter med dagens verklighet där. Mycket spännande läsning om makt och rädslan att förlora den. Vilket ju oftast betyder att man gör just det, förlorar den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,21 i genomsnitt (beräknat på 179 428 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Ull: Bokstapeln, Litteraturkvalster och Boktycke.

"Sovande jättar" av Sylvain Neuvel

Författare: Sylvain Neuvel
Titel: Sovande jättar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 343
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sleeping giants
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Themisfilerna 1
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 april 2020




Första meningen: Jag fyllde elva den dagen och pappa hade gett mig en ny cykel.

Baksidetext
Deadwood, South Dakota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken plötsligt försvinner under henne. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Väggarna runt henne glöder av mystiska inristningar. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Men vissa slutar aldrig att söka efter svar.

Rose är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. De övervakas och intervjuas under arbetet av en anonym förhörsledare. Men samtidigt som forskningsteamet successivt närmar sig sanningen hopar sig frågorna: Ska handen användas för fredliga syften eller är det ett massförstörelsevapen? Finns det fler delar? Och vilka var egentligen här före oss?

Min kommentar
Sovande jättar hörde jag talas om för något år sedan och den lät precis som en bok för mig. Allt med den lockade och jag önskade mig den i julklapp. Min tomte är väldigt snäll så jag fick den. Nu har det gått 1,5 år sedan dess och när jag satte ihop årets boktolva så tyckte jag att det var dags att ta med en science fiction där.

Jag verkar ha haft absolut noll koll på boken för när jag började läsa så blev jag förskräckt. Boken består av förhörsprotokoll, olika loggar, lite dagboksanteckningar och någon enstaka tidningsnotis. Jag blev oerhört besviken och tänkte att nu är det kört. Detta är ett format som jag inte (oftast) gillar. Jag hade fel. Tydligen fungerar det om det är gjort på rätt sätt. Det här sättet. Detta. Är. Så. Bra. Det är svårt att förklara hur bra, men betyget talar ju sitt tydliga språk.

Sovande jättar har en svindlande start och det är otroligt fantasieggande. Det här lite korthuggna, militäriska sättet att berätta passar mig. På det viset får jag bara väsentligheter, bara det som är viktigt. Här finns till och med lite kärlekstrassel, men även det är centralt för det som händer. Ganska många mänskliga svagheter dras fram i ljuset, bland annat vad makt kan göra med en människa. En liten lektion i grekisk mytologi hinns med också.

Spindeln i nätet är den som sköter utfrågningen och han är bland det roligaste jag har träffat på i bokväg. Humorn är så torr att det knastrar om den. Precis som jag vill ha den. Men vem är den mystiske mannen? Får man ens veta att det är en man? Och vad står det egentligen i filerna som saknas (de är numrerade, men det fattas en hel del)?

För mig är det helt omöjligt att sluta läsa och när jag måste så längtar jag genast tillbaka. Boken slutar sedan med en cliffhanger av episka proportioner och jag vill genast fortsätta läsa nästa del. Som jag tyvärr inte äger. Än.

Sovande jättar refuserades av olika förlag över femtio gånger innan författaren gav ut den själv. Ungefär som Ensam på Mars. Vi vet ju hur det gick för den. Det får mig att undra vilka andra godbitar som undanhålls oss. Filmrättigheterna är sålda också. Gissa om jag ska se den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 65 384 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sovande jättar: Bokhuset, Carolina läser och Kulturnästet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En mors bekännelse" av Kelly Rimmer

Författare: Kelly Rimmer
Titel: En mors bekännelse
Genre: Drama
Antal sidor: 350
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A mother's confession
Översättare: Lisbet Holst
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2019




Första meningen: I regel försöker man undvika att prata om det som hände.

Baksidetext
Olivia och David skulle kunna vara det perfekta paret. När deras dotter Zoe föds är lyckan fullkomlig. Men Olivia har blåmärken och drar sig undan från vännerna. Den som står dem närmast är Davids mamma Ivy, men hon vägrar att se tecknen på att allt inte står rätt till. När David tar livet av sig slås båda kvinnornas liv i spillror. Olivia försöker efter hand anpassa sig till sitt nya liv. Hon ska gå tillbaka till jobbet och skaffa en dagisplats åt Zoe. Men varför tittar alla så konstigt på henne när hon är ute med barnvagnen?

Min kommentar
En mors bekännelse dök upp här som en överraskning för ett bra tag sedan. Trots att jag egentligen inte visste något om den så fick jag direkt förutfattade åsikter på grund av titel och baksidetext. Det lät inte alls som en bok för mig. Av någon anledning, som jag inte längre kommer ihåg, så tog jag med den i årets boktolva. Och ibland är det faktiskt skönt att inse att man kan ha fel. En bra påminnelse. Jag vet inte riktigt var jag ska börja och vad jag än skriver så kan jag inte göra den här boken rättvisa.

Det finns två berättare här, Olivia, som berättar i nutid med tillbakablickar, och Ivy, vars berättelse börjar ungefär när David föds och fortsätter till nutid. De berättar i vartannat kapitel och det är nog tur. Ivys tråd gör mig så arg att jag ibland känner att jag inte orkar fortsätta läsa. Så här skapas ett monster. Ibland får jag lägga undan boken en liten stund för att hämta andan efter hennes kapitel. Olivias kapitel gör mig arg av helt andra anledningar och även om de är tunga så ger de mig ändå hopp.

Boken befolkas, tack och lov, mestadels av sympatiska människor. De flesta är kvinnor, starka kvinnor. Olivia är så klart den jag känner allra starkast för, men jag gillar till och med terapeuten. Det har nog aldrig hänt tidigare.

Precis allt med En mors bekännelse känns trovärdigt. Jag är ju lite överkänslig mot sentimentalitet, men här finns inte tillstymmelse till det. Många känslor bubblar upp till ytan, men jag tillåts känna dem, själv. Det är en så sorglig och berörande berättelse som pusslas ihop. Man skulle kunna säga att ämnet är varför det är så svårt att lämna en man som slår och även om jag förstod det redan innan så är det ännu tydligare nu. Däremot kommer jag aldrig någonsin att förstå hur man kan ställa sig bakom någon som gör fel. Till exempel misshandlar sin fru.

Berättandet är så skickligt, lågmält och med små medel lotsas vi vidare och trots att jag redan från början förstår vad som har hänt så blir inte historien sämre. Kanske blir den till och med bättre. Det enda negativa jag kan komma på är epilogen, den är helt onödig. Jag gillar inte tillrättalagda slut, men jag kan köpa det här.

En mors bekännelse borde läsas av fler. Många fler. Den skär i hjärtat.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 5 587 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En mors bekännelse: hyllan, Endast eböcker och Bloggäventyr med Bosse Lidén.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En helt vanlig familj" av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: En helt vanlig familj
Genre: Drama
Antal sidor: 455
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 juni 2018




Första meningen: Inträngd i ett hörn reagerar jag på varje rörelse i ögonvrån.

Baksidetext
Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.

I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

Min kommentar
Mattias Edvardsson har snabbt blivit en favoritförfattare och för varje bok jag läser så blir jag mer och mer orolig att jag ska bli besviken. Förväntningarna är ju skyhöga och det borde inte vara möjligt att leva upp till dem. För att recensera En helt vanlig familj så behövs egentligen bara ett enda ord: Perfekt.

Jag började läsa den här boken när jag åkte buss till jobbet och det var en väldigt märklig känsla att åka förbi platserna jag precis läste om. Det snurrade till rätt bra i huvudet där. Böcker som utspelar sig där man befinner sig får verkligen en extra krydda. Det finns så mycket att säga om den här boken att jag knappt vet var jag ska börja, men eftersom jag är jag så försöker jag ta det i ordning...

Det finns tre olika berättare, pappa Adam, mamma Ulrika och dottern Stella. Tre olika sanningar serveras, de stämmer inte alltid överens och ibland vet jag inte riktigt vem jag ska tro på. Speciellt en händelse skildras väldigt olika, men jag tror jag vet vem som inte är helt pålitlig.

Pappa Adams oförmåga att se sin dotter som något annat än den perfekta, oskyldiga madonnan är rejält störande. Det gör mig arg. Han är bufflig, bryr sig inte om vad mamma eller dotter tycker utan går på i ullstrumporna. Han kan inte heller greppa att så gott som alla föräldrar gör i det närmaste vad som helst för sina barn. Han är så äckligt självgod och hycklande.

Stella är vad jag skulle kalla ouppfostrad, i min värld betyder uppfostrad inte kuvad, det betyder ansvar. Något som ingen har gett henne, det känns som att ingen har haft tid att lyssna på henne. Det viktigaste är fasaden, det man visar upp utåt. Hur familjemedlemmarna mår spelar ingen roll. Om man inte låtsas om problemen så finns de inte.

Mamma Ulrika tycker jag nog bara synd om, hon verkar vara en lite mindre hycklande varelse än sin man. Hon gör fel saker, men av rätt anledning. Och hon vet om det.

Detta är en tragisk bok och för mig visar den hur fel det kan gå om man tror att villkorslös kärlek betyder blind. Naturligtvis ska man göra allt för att skydda sina barn, men samtidigt måste det finnas en gräns. Att fördöma en persons handlingar är inte samma sak som att fördöma personen. Slutet på boken är precis ett sådant som jag avskyr när det händer i verkligheten, men som jag bara måste älska i en bok. Jag vet ju att sådant händer. Tyvärr. Alla som tycker att det var rätt bör se det med den andra sidans ögon.

Temat är så intressant och konstigt nog ganska ovanligt, tror jag. Kanske beror det på att det är så svårt att få ihop på ett trovärdigt sätt. Den här boken har inga som helst trovärdighetsproblem i mina ögon. Det finns inget som stör, inget som skaver, rent språkligt i En helt vanlig familj och det är verkligen inte ofta jag läser en sådan bok. Det brukar sammanfalla med att Mattias Edvardsson släpper en ny bok.

Jag skulle kunna hålla på och skriva/prata om den här boken ännu längre och inget jag skriver kan göra den rättvisa, men jag avslutar här med ett enkelt Läs den!

Boktipset hade inget estimerat betyg, inga betyg var satta.
På Goodreads hade den 4,6 i genomsnitt (beräknat på 5 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En helt vanlig familj: Här får jag uppdatera när första recensionsdatum har passerat.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Färjan" av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Titel: Färjan
Genre: Skräck
Antal sidor: 476
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2016




Första meningen: Det är nästan en timme kvar till avgång.

Baksidetext
I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Det socialrealistiska blandas med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.

Min kommentar
Förra hösten syntes den här boken precis överallt. Först tänkte jag att den inte var något för mig, den handlade ju om vampyrer. Sådana gillar jag inte. Sedan ångrade jag mig ändå och hoppades hinna läsa den under november samma år. Det gjorde jag inte. I år hann jag. Jag blev faktiskt extra glad när jag upptäckte att boken faktiskt utspelar sig i början av november. Det hade jag ingen aning om. Jag tycker bara att det passar perfekt med skräck i november. Och skräck, ja, det blir det.

Just det där med att vara fast på en båt räcker egentligen för mig. Redan där lider jag av klaustrofobi. Jag har haft min beskärda del av olika färjeturer, som inkluderar fyllebåten mellan Göteborg och Fredrikshavn i min ungdom och faktiskt även Finlandsfärjan några gånger på konferens med jobbet. Det är inget jag gör frivilligt nu för tiden.

När jag började läsa så befarade jag att jag skulle tvingas träffa alla 1200 passagerare, plus de 200 i besättningen. Riktigt så illa blev det inte, men det blev väldigt många. Jag, som brukar gnälla på för många karaktärer, hade inte problem en enda gång att hålla isär dem. De är otroligt vältecknade och jag känner igen dem allihop. Med väldigt få ord så får Mats Strandberg mig att förstå precis vilken typ av människa karaktären är. Jag kan verkligen känna in alla människor och jag känner med dem allihop. Utom Dan Appelgren. Blä, är det enda jag har att säga om honom. Till och med Baltic Charisma själv har en egen röst. Ett smart drag. I de kapitlen får man liksom en sammanfattning över vad som händer överallt, just nu. Och boken heter ju faktiskt Färjan. Genialt.

Många var det som varnade mig för att detta var mer likt splatter än skräck, men jag håller faktiskt inte med. Blodet sprutar, tänder ramlar ut, köttbitar flyger, men splatter? Nej. För mig är splatter ett onödigt fokus och dröjande vid blodiga detaljer bara för sakens egen skull. Det upplevde jag inte alls här. Visst var det groteskt och Tomas förvandling var något av det äckligaste jag läst, men för min del funkade det.

En av anledningarna till att boken är så fantastisk är att författaren hela tiden tog död på favoritkaraktärer (ja, det är faktiskt en bra grej). Det gjorde att jag hela tiden var osäker, på vad som skulle hände och vem som skulle klara sig. [spoiler]Men allvarligt talat... Calle? Varför Calle?![/spoiler] De få kvällar som jag läste denna gick jag och la mig ovanligt tidigt, sista kvällen till och med klockan nio, bara för att jag skulle hinna läsa ut den. Sambon har inte sett mig läsa så frenetiskt på länge och han undrade vad det var för bok som gjorde detta med mig. Detta var sann sträckläsning. Det gick bara inte att lägga ifrån sig boken.

Slutet är öppet, minst sagt. Precis som det ska vara i riktig skräck. [spoiler]Blev Marisol biten? Och när kommer de som kryper på botten fram?[/spoiler] Man ska aldrig vara helt säker på om det är över eller ej.

Precis som Stephen King och John Ajvide Lindqvist så tar Mats Strandberg helt vanliga människor, sådana som du och jag, och sätter dem i ovanliga situationer. Det är ett genialiskt drag för det finns alltid någon man känner igen sig i. Jag kan inte påstå att jag blir rädd, men det är verkligen olidligt spännande.

Jag kan banne mig inte hitta något dåligt med den här boken. Och då gillar jag ju som sagt inte ens vampyrer. Något som jag förmodligen måste sluta påstå snart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,34 (beräknat på 255 betyg).
På Goodreads hade den 3,57 i genomsnitt (beräknat på 726 betyg).
Jag ger den 5,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Färjan: Johannas deckarhörna, Bokhuset och Bokomaten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Rent-a-Claus" av Johan Ring

Författare: Johan Ring
Titel: Rent-a-Claus
Genre: Skräck
Antal sidor: 18
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2015




Första meningen: Henrik tänkte: det här är ju för bra för att vara sant.

Baksidetext
Svårt att hitta tomte till julafton? Går det inte längre att lura barnen med att pappa behöver köpa tidningen?

Nu finns lösningen på det problemet.

Nu finns Rent-A-Claus.

Hyr en jultomte.

Släpp in honom.

Lita på oss.

Min kommentar
Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag fick nys om att den här novellen kunde laddas ner gratis, men jag tvekade inte en sekund. Det minns jag med säkerhet. Ännu en skräcknovell av Johan Ring alltså.

Eftersom den handlar om julen så sparade jag den till dagen innan julafton och det är möjligt att den blev bättre tack vare det, det kan jag inte uttala mig om. Det här är i alla fall exakt den typ av skräck som jag faller pladask för. Något vardagligt och hemtamt (mycket mysigare än jul och tomtar blir det väl inte) blir plötsligt ren och skär fasa. Innan allt brakar löst så är allt otroligt puttenuttigt och jag skrattar högt när jag överraskande nog läser beskrivningen av en rap som alla gick runt och sa när jag var liten.

Man får alldeles tillräckligt med bakgrundsinformation för att förstå hela historien och jag blir imponerad över att man kan berätta en komplett berättelse på så få sidor. Jag blir speciellt förtjust i användningen av ordet Skumtomte. Och då inte alls den där sorten som många gillar att äta. Utan mer i betydelsen skum tomte.

Och slutet. Jag älskar slutet. För att använda ett väldigt svenskt fenomen så var det väldigt lagom. Helt perfekt.

Idén är lysande och utförandet är briljant. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en evig tur att jag alltid känner Tomten som kommer på julafton. Man ska inte släppa in okända tomtar i huset.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 5 (beräknat på 1 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 2 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Rent-a-Claus: Endast eböcker, I Elinas hylla och med näsan i en bok.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"När hundarna kommer" av Jessica Schiefauer

Författare: Jessica Schiefauer
Titel: När hundarna kommer
Genre: Drama
Antal sidor: 298
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2015




Första meningen: Kontaktlinsen ligger som en liten, dallrande skål på toppen av Isaks pekfinger.

Baksidetext
Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.

När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.
Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.

Isak har en lillebror som heter Anton.

Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.

Min kommentar
Egentligen hade jag inte tänkt läsa den här boken, men sedan verkar alla planeter ha ställt sig i exakt rätt position och plötsligt låg boken här hemma och Kulturkollo skulle bokcirkla om den. Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig.

Om du har bråttom och inte har tid att läsa hela inlägget så kan det sammanfattas med följande: Herregud! Läs!

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja och jag är osäker på om det finns något kvar att säga om den här boken som inte redan är sagt. Men jag gör väl ett försök. Nu är det väldigt längesedan jag var tonåring, men eftersom det är en ganska traumatisk tid (även utan de händelser som berättas här) så finns det väldigt tydligt kvar i minnet. Och visst var väl tonårskärlek precis så här? I alla fall som den beskrivs i början. Det som händer sedan gör den bara jobbig och hemsk. I all välmening så kan man faktiskt kväva någon med kärlek. Och stackars Ester, som inte hör hemma någonstans och som tar avstånd från alla som verkligen bryr sig om henne. Man tror man är så klok när man är 16 år.

Det som är så fantastiskt med den här boken är att den utan pekpinnar och utan minsta moraliserande förklarar att allt inte är svart eller vitt. Att det inte bara är offret som är offer. Hur lätt allt kan gå överstyr under rätt (fel) omständigheter. Att kärlek kan yttra sig på så många olika sätt. Och att det aldrig tar slut för de inblandade. Jag kände det lite som att allt berättades utifrån, att jag stod på utsidan och tittade in och kunde känna allt utan att färgas av mina eventuella känslor för enskilda individer. För mig var det väldigt effektfullt. Det var distanserat, men ändå otroligt nära och intensivt.

Jag gillade språket, även om jag tyckte det var väldigt mycket Ester sa, Isak tänkte, Anton gjorde, men det var nog samtidigt det som gjorde att jag kikade in utifrån. Lite stereotypt var det ibland, vilket faktiskt kan förstärka saker och ting också. Det är inte bara av ondo.

Boken är väldigt snabbläst, men på intet sätt lättsam och enkel. Jag kan inte förstå varför somliga författare måste skriva böcker på flera hundra sidor med hur många karaktärer som helst. Det går ju alldeles utmärkt att göra så här.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 och genomsnittet 3,84 (beräknat på 39 betyg).
På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 99 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om När hundarna kommer: Romeo and Juliet, Carolina läser, Lotten och Läsresan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Nio månader" av Cia Sigesgård

Författare: Cia Sigesgård
Titel: Nio månader
Genre: Skräck
Antal sidor: 25
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2015




Första meningen: Hormonerna hade gjort hennes bröst lika stora.

Baksidetext
Emma och Daniel kämpar med hormonbehandlingar och pliktsex för att göra ett kärleksbarn. När graviditetstestet äntligen är positivt blir lyckan fullständig.

Nästan.

Min kommentar
Förra året läste jag en av de äckligaste böcker jag någonsin läst. Och jag har läst en del. Boken var Inga kelgrisar, inga styvbarn och jag fullkomligt älskade den. Ända sedan dess har jag längtat efter mer att läsa av Cia Sigesgård. Jag blev själaglad när novellen Nio månader dök upp.

Det här är en kort novell på bara runt tjugo sidor, men det är förvånansvärt mycket (ohyggligheter) som ryms på så få sidor. Om utrymmet förvaltas väl. Och något annat kan man inte påstå om Nio månader. Det är mycket berättelse man får på de här sidorna. Med väldigt få ord så tar Cia Sigesgård något fullständigt naturligt/vardagligt och fyller det med skräck. Det är helt fantastiskt att börja med en glad och positiv stämning, som sedan mer och mer övergår i ren fasa. Den där korta sekvensen med beskrivningen av vad Daniel såg skrämde nästan vettet ur mig.

Jag älskar slutet, det är lagom gåtfullt och öppet för egna tolkningar. Det gäller för övrigt hela novellen, jag upplever den som kryptisk och jag är inte alls säker på vad det egentligen är som händer. Och det menar jag som något positivt. Det är så mycket jag undrar. [spoiler]Var både Emma och Daniel psykotiska eller bara Daniel? Eller ingen? Vad hände med barnet? Vad hände med Emma?[/spoiler]

Om du inte räds rysligheter och inte tänkt vara gravid på ett bra tag: Läs!

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 4 (beräknat på 1 betyg).
På Goodreads hade den 3,50 i genomsnitt (beräknat på 2 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nio månader: Vargnatts bokhylla, Kajsas bokblogg och I Elinas hylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ensam på Mars" av Andy Weir

Genre: Science fiction
Antal sidor: 448
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Martian
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 18 maj 2015






Första meningen: Jag är körd.

Baksidetext
Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne, och en ännu större dos självironi, ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö med målet att en dag kunna återvända hem.

Min kommentar
Vad är science fiction för dig? Måste det finnas aliens, monster och utomjordingar? I så fall är detta ingen science fiction. Den här boken handlar bara om en enda ensam man, som blivit kvarlämnad på Mars. Den är som en Robinson Crusoe eller Castaway med en tvist.

Efter att ha läst bara några sidor så är jag fast och Mark Watney min nya idol. Den där mannen hade jag gärna haft med mig överallt, då skulle jag känna mig fullkomligt trygg. Här finns en del blinkningar till MacGyver, men helt seriöst: MacGyver, släng dig i väggen! Du är omsprungen med ljusår.

För mig, som inte brukar gilla detaljerade beskrivningar av allehanda saker, kommer det lite som en överraskning att jag tycker att Marks noggranna beräkningar ger en extra dimension till historien. Det är kemi, fysik, botanik... ja, allt som behövs för att överleva i en fientlig miljö. Det är verkligen tur att han är maskiningenjör/botaniker, en kombination som torde vara ovanlig. Och att han är extremt kreativ.

Det är fascinerande att han aldrig ger upp, trots att Murphys lag drabbar honom. Oavbrutet. Det ena livshotande problemet efter det andra dyker upp. Vilken mardröm. I stället för att ge sig hän åt misströstan (för allvarligt talat, hur troligt är det att han överlever detta?) så fokuserar han på att skaffa vatten, syre och kalorier. Hela tiden med en stor portion humor.

Halvvägs in i boken börjar jag bli orolig på riktigt, det händer ju trots allt att hjältar dör. Jag blir tvungen att ta pauser i läsningen för att adrenalinpåslaget blir för stort. Upplösningen är oviss och jag har monologer med mig själv om det verkligen är möjligt att han ska dö. De sista hundra sidorna vågar jag knappt läsa och jag vet inte om jag vill komma till slutet eller ej.

Det här kan nog vara den mest psykiskt påfrestande bok som jag har läst. Någonsin. Det händer inte ofta att jag nästan börjar hyperventilera under läsning. Till och med sambon drog jag in i detta och berättade löpande vad som hände (förutom slutet, kanske vill han läsa själv), jag var ju tvungen att lätta på trycket. Den här boken kommer jag att rekommendera till alla jag känner. Och filmen, naturligtvis ska jag se filmen.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 5,0 (beräknat på 30 betyg).
På Goodreads hade den 4,35 i genomsnitt (beräknat på 104 094 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Ensam på Mars: Bokhuset, Bokparadiset och Vår bokvärld.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Djävulen hjälpte mig" av Caroline Eriksson

Genre: Thriller
Antal sidor: 326
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Svenska mord 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Rec ex
Utläst: 14 januari 2015






Första meningen: Natten är grym och ödslig.

Baksidetext
Det ansågs lite märkligt att den vackra unga dottern till häradsdomaren valde att gifta sig med den blyge bondsonen Per, som efter faderns död levde ensam med sin mor. Men Hanna kände att han var den rätte och hon längtade efter att få skapa ett eget hem. Att svärmodern var omtalat tvär och ilsk skulle hon nog komma över bara det fick gå lite tid.

Så fel Hanna hade. Tillvaron på gården blir ett helvete. Den svartsjuka svärmodern styr med järnhand, och hur Hanna än försöker bryta in i gemenskapen mellan Per och hans mor stängs hon ute. Varje gång hon lyckas få en egen stund med sin man straffas hon dubbelt.

Något är allvarligt fel i familjen - dessvärre är Hanna Johansdotter den sista att förstå det.

En kall morgon i slutet av mars år 1889 hittas hon ihjälslagen nedanför källartrappan. Polisens misstankar faller snart på Hannas man Per och hans mor Anna Månsdotter. Fram träder ett tragiskt triangeldrama, fyllt av svartsjuka, skam och förbjuden åtrå. Det verkar som om en förbannelse vilar över Möllegården och alla som bor där.

Min kommentar
Jag blev väldigt nyfiken på den här boken efter att Johannas deckarhörna skrev om den förra året. Dessutom handlar den ju om Yngsjömordet och som inflyttad skåning blir man ju lite intresserad av vad som hänt i (nästan) de trakter där man bor. Det här är berättelsen om en dominant mor och en svag son, en ödesdiger kombination.

En aning skeptisk var jag när jag började läsa, jag brukar inte gilla böcker som bygger på sanning. Antingen ska de vara påhittade eller sanna, inget mellanting. Det dröjer dock inte speciellt länge innan jag är helt fast. Historien berättas i två parallella trådar; en med allt som ledde fram till mordet och en med rättegången. Grundberättelsen skildras ur Pers och Hannas perspektiv.

Tempot är ganska långsamt, men läsningen är otroligt ångestfylld. Det är mycket mer psykologiskt än action och det viktiga här är tankar och känslor. Hela boken andas domedagsstämning. När Hanna väl kommer in i bilden så blir jag bara arg och ledsen, i stort sett känner jag nog allt som Hanna kände. Överhuvudtaget kan jag inte förstå hur det kunde gå så illa. En stor bov i dramat är nog i alla fall kyrkans skuldbeläggande och den tidens sexualmoral. Och svenskens motvilja mot att lägga sig i. Alla visste, men ingen gjorde något. Mot slutet höjs tempot lite och trots att jag vet hur allt slutar så är det riktigt spännande.

Caroline Eriksson måste ha gjort en riktigt grundlig research, tidskänslan upplever jag som autentisk och jag tycker hon har åstadkommit en fantastisk tolkning av vad som kan ha hänt. Jag är inte speciellt påläst när det gäller Yngsjömordet och allt eftersom jag läser så känner jag att jag verkligen skulle vilja veta vad som är fakta och vad som är fiktion. Att det förekom incest verkar vara klarlagt, men var också mor Anna, förutom ett monster, också ett offer? Det vet jag inte, men eftersom jag inte tror på arvssynd så spelar det egentligen mindre roll. Kanske är det dock en förklaring, men i så fall alldeles för enkel. Jag önskar att det fanns ett sätt att få reda på vad som egentligen hände.

Detta kommer inte att bli den sista bok jag läser av Caroline Eriksson, nästa del i serien Svenska mord har redan kommit ut så det dröjer nog inte speciellt länge innan jag lägger vantarna på Inga gudar jämte mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 (beräknat på 55 betyg).
På Goodreads hade den 3,12 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Djävulen hjälpte mig: Johannas deckarhörna, Eli läser och skriver och Bokdetektiven.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman

Genre: Humor
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: e-bok
Källa: Rec ex
Utläst: 29 oktober 2014






Första meningen: Alla sjuåringar förtjänar superhjältar.

Baksidetext
Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

Min kommentar
Jag älskade boken om Ove så när denna kom ut hängde jag på låset. Sedan hörde jag massor av åsikter om "sagoberättande" och andra negativa saker. Därför har stackars mormor blivit liggande på läsplattan, nästan helt bortglömd. Tills den nya boken om Britt-Marie släpptes och jag hörde att denna Britt-Marie även är med i Min mormor hälsar och säger förlåt. Då var det bara att ta tag i det där jobbiga och läsa.

Nu, med facit i hand, så kan jag inte fatta att jag kunde tro att Fredrik Backman skrivit en dålig bok. Jag älskade den från första meningen. Direkt kände jag att Elsa var min själsfrände. Riktigt så smart var jag nog inte när jag var sju, nästan åtta, men vi har definitivt många likheter. Bland annat språkpolisgenen. Jag var en pest när jag var yngre, men det mesta av det är bortarbetat nu... Elsa är i alla fall en fantastisk liten tjej, jag känner verkligen med henne och jag lider varje gång de vuxna är korkade och inte lyssnar, alternativt inte bryr sig. Tack och lov har hon en fantastisk mormor.

Denna fantastiska mormor har lärt Elsa precis hur världen fungerar och hur man överlever. Det är bara det att Elsa inte förstått det. För mig tog det inte speciellt lång tid innan jag hade det mesta klart för mig. Kanske var det namnen i kungariket Miamas som gav mig första hinten. Som gammal latinare känner jag igen tillräckligt mycket för att förstå.

Jag ska här glatt erkänna att jag är otroligt svag för Backmans liknelser, de är verkligen huvudet på spiken (exempel finns i smakebiten som nämns här nedanför) och säger allt man överhuvudtaget behöver veta. En annan sak jag tycker han är helt fenomenal på är att observera människor och verkligen sätta fingret på deras olika egenskaper. Visserligen kanske något förstärkta, men på det viset blir det ju lite tydligare. Och roligt.

Precis som med En man som heter Ove så är det inte så att jag bara läser. Jag drabbas. Fullständigt och hårt. Jag skrattar och gråter om vartannat. Ibland känns det som att jag fått en fet smäll rätt i magen. Jag känner det mesta som går att känna. De där små, korta meningarna som ofta avslutar ett riktigt jobbigt stycke går rätt in i hjärtat på mig. Kapitelrubrikerna, som man får förklaringen till i slutet, är briljanta. Karaktärerna i hyreshuset måste man bara älska. Allihop. En bit in i boken slog det mig att om man la ihop alla de där människorna till en, så skulle det vara jag.

Har jag då inga invändningar alls? Kanske har jag lite invändningar mot att Elsa bara skulle vara sju år (nästan åtta), men de är inte alltför kraftiga. De flesta sjuåringar är inte alls korkade, utan faktiskt för det mesta ganska kloka. Framför allt ser de inte alls världen som vi vuxna gör. Ett tag blir det kanske på gränsen till... äh, inte tjatigt, men lite söndertuggat och lite som att jag läst det tidigare i boken.

Om jag skulle ha en superhjältefavorit så skulle Elsa ligga bra till. Tänk. En liten tjej som älskar Harry Potter och Star Wars... mycket bättre än så blir det ju inte.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 (beräknat på 477 betyg).
På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 527 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Min mormor hälsar och säger förlåt: En bok om dagen, Lotten och C.R.M. Nilsson.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Paradisoffer" av Kristina Ohlsson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 403
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrika Bergman 4
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 maj 2014






Första meningen: När flight 573 flyger in mot USA är det tidig kväll.

Baksidetext
En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas. Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Kriminalkommissarie Alex Recht utreder kapningen av planet tillsammans med den färgstarka Eden Lundell på Säpos kontraterrorenhet.

Fredrika Bergman jobbar temporärt på justitiedepartementet och är inblandad i utvisningsärendet. Hon skickas tillbaka till polisen för att vara kontaktperson mellan regering och polis. Utredningsgruppen får snart klart för sig att planen bakom kapningen är långt mer ondskefull än de någonsin kunnat föreställa sig.

På andra sidan Atlanten inser de amerikanska utredarna att de står inför ett ohyggligt dilemma. Kravet som ställs på den amerikanska regeringen rör ett hemligt fängelse i Afghanistan som kallas Tennyson Cottage. Men vill man verkligen gå kaparna till mötes?

Timmarna går och Fredrika och Alex inser med växande fasa att de snart förlorat varje möjlighet att rädda planet och dess passagerare. Kampen mot klockan blir också en kamp mot de amerikanska myndigheternas skräck för nya terrorattentat. Och snart är bränslet i planet slut.

Min kommentar
Fjärde boken om Fredrika Bergman och hennes kollegor vid Stockholmspolisen. I den här boken har Fredrika börjat ett annat jobb, på justitiedepartementet, så egentligen är de inte kollegor längre (eller, tja, det är ju bara Alex Recht kvar), men tro det eller ej, de får med varandra att göra ändå.

Det finns vissa saker här i livet som skrämmer mig mer än annat. En av de sakerna är att vara på ett flygplan som man vet är på väg att störta. Nu var det inte riktigt så här, men jag visste ju att de skulle störta. Eller egentligen trodde jag väl att det skulle lösa sig på något sätt, men ändå, helt säker var jag ju inte. Jag läste alltså om ett flygplan som i stort sett var på väg att störta. Herregud! Det var spännande. Jag blev frustrerad över de olika inblandades oförmåga att se det som jag såg (i mitten någonstans var jag ganska säker på hur det mesta låg till, i det stora hela) och jag blev alldeles kallsvettig av tanken att faktiskt vara på det där planet.

Temat i boken handlar om övervakning kontra integritet. Får man göra precis vad som helst för att förhindra terrorism? Helgar alltid ändamålet medlen? Har inte terroristerna vunnit då? Jag tycker Kristina Ohlsson gör ett bra jobb när hon, utan föreläsningar, inte skriver en på näsan vad man ska tycka utan låter läsaren dra sina egna slutsatser.

Naturligtvis har jag ju en del invändningar... Jag tycker det är lite synd att de framgångsrika kvinnorna är de som framställs som minst sympatiska (missförstå mig inte, jag gillar både Fredrika och Eden, men visst är de lite manhaftiga?). Tyvärr är det väl så det ligger till i verkligheten, men då kan man ju förbättra den fiktiva världen. Jag är inte heller helt säker på att man fick reda på vad bombhoten dagen innan hade med allt att göra, hur hängde de ihop med det bombhotade flygplanet? En annan sak jag stör mig på är att en del karaktärer beter sig ologiskt och/eller bara konstigt. Till exempel den där amerikanen på flygplanet, vem hade inte reagerat som Erik? Det hade ju varit tjänstefel att göra på något annat sätt. Och en liten, liten detalj, när en bok utspelar sig ett specifikt år och man helt enkelt hittar på ny statsminister, utrikesminister, justitieminister och liknande så blir jag väldigt förvirrad. Det är inte något egentligt problem, det bara stör mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. På Goodreads hade den 3.52 i genomsnitt. Jag ger den 5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Paradisoffer: Lotten, Annika och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.