Bokföring enligt Monika: "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman

onsdag 19 november 2014

"Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman

Genre: Humor
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: e-bok
Källa: Rec ex
Utläst: 29 oktober 2014

Första meningen: Alla sjuåringar förtjänar superhjältar.

Baksidetext
Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

Min kommentar
Jag älskade boken om Ove så när denna kom ut hängde jag på låset. Sedan hörde jag massor av åsikter om "sagoberättande" och andra negativa saker. Därför har stackars mormor blivit liggande på läsplattan, nästan helt bortglömd. Tills den nya boken om Britt-Marie släpptes och jag hörde att denna Britt-Marie även är med i Min mormor hälsar och säger förlåt. Då var det bara att ta tag i det där jobbiga och läsa.

Nu, med facit i hand, så kan jag inte fatta att jag kunde tro att Fredrik Backman skrivit en dålig bok. Jag älskade den från första meningen. Direkt kände jag att Elsa var min själsfrände. Riktigt så smart var jag nog inte när jag var sju, nästan åtta, men vi har definitivt många likheter. Bland annat språkpolisgenen. Jag var en pest när jag var yngre, men det mesta av det är bortarbetat nu... Elsa är i alla fall en fantastisk liten tjej, jag känner verkligen med henne och jag lider varje gång de vuxna är korkade och inte lyssnar, alternativt inte bryr sig. Tack och lov har hon en fantastisk mormor.

Denna fantastiska mormor har lärt Elsa precis hur världen fungerar och hur man överlever. Det är bara det att Elsa inte förstått det. För mig tog det inte speciellt lång tid innan jag hade det mesta klart för mig. Kanske var det namnen i kungariket Miamas som gav mig första hinten. Som gammal latinare känner jag igen tillräckligt mycket för att förstå.

Jag ska här glatt erkänna att jag är otroligt svag för Backmans liknelser, de är verkligen huvudet på spiken (exempel finns i smakebiten som nämns här nedanför) och säger allt man överhuvudtaget behöver veta. En annan sak jag tycker han är helt fenomenal på är att observera människor och verkligen sätta fingret på deras olika egenskaper. Visserligen kanske något förstärkta, men på det viset blir det ju lite tydligare. Och roligt.

Precis som med En man som heter Ove så är det inte så att jag bara läser. Jag drabbas. Fullständigt och hårt. Jag skrattar och gråter om vartannat. Ibland känns det som att jag fått en fet smäll rätt i magen. Jag känner det mesta som går att känna. De där små, korta meningarna som ofta avslutar ett riktigt jobbigt stycke går rätt in i hjärtat på mig. Kapitelrubrikerna, som man får förklaringen till i slutet, är briljanta. Karaktärerna i hyreshuset måste man bara älska. Allihop. En bit in i boken slog det mig att om man la ihop alla de där människorna till en, så skulle det vara jag.

Har jag då inga invändningar alls? Kanske har jag lite invändningar mot att Elsa bara skulle vara sju år (nästan åtta), men de är inte alltför kraftiga. De flesta sjuåringar är inte alls korkade, utan faktiskt för det mesta ganska kloka. Framför allt ser de inte alls världen som vi vuxna gör. Ett tag blir det kanske på gränsen till... äh, inte tjatigt, men lite söndertuggat och lite som att jag läst det tidigare i boken.

Om jag skulle ha en superhjältefavorit så skulle Elsa ligga bra till. Tänk. En liten tjej som älskar Harry Potter och Star Wars... mycket bättre än så blir det ju inte.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 (beräknat på 477 betyg).
På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 527 betyg).
Jag ger den 5,0.