Film: Project Hail Mary (2026)

Titel: Project Hail Mary
Originaltitel: Project Hail Mary
Genre: Science fiction
Regissör: Phil Lord, Christopher Miller
Manus: Drew Goddard, Andy Weir (bok)
Skådespelare: Ryan Gosling, Milana Vayntrub, Sandra Hüller, Ken Leung, James Ortiz
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 156 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 3 juli 2026





Handling
Ryland Grace, lärare i naturvetenskap på högstadiet, vaknar upp på ett rymdskepp ljusår hemifrån utan att minnas vem han är eller hur han hamnade där. När hans minne återvänder börjar han upptäcka sitt uppdrag: att lösa gåtan om det mystiska ämne som får solen att dö ut. Han måste ta tillvara på sin vetenskapliga kunskap och sina oortodoxa idéer för att rädda allt på jorden från utrotning... men en oväntad vänskap innebär att han kanske inte behöver göra det ensam.

Min kommentar
Den ordinarie fredagsfilmen var spikad. Trodde jag. När vi startade upp streamingtjänsten så hoppade reklam för Project Hail Mary ut från skärmen och påkallade min uppmärksamhet. Jag stammade förvirrat "men, har den kommit nu" och så blev det ett snabbt byte. Tur att man är flexibel.

Boken läste jag när den kom på svenska, för fem år sedan, och ända sedan dess så har jag väntat på filmen. Jag kände att jag inte kom ihåg speciellt mycket, innan jag började titta, men jag verkar ha haft fel. Till och med en bra bit innan slutet så drog jag efter andan och sa till sambon att jag nu kom ihåg hur den slutade.

Filmen, precis som boken, berättas i två olika trådar; det som hände innan Ryland skickades iväg ut i rymden och det som händer i rymden. Jag tycker båda trådarna är lika intressanta, men det som utspelas i rymden är mer spännande och håller mig i ett järngrepp. Eventuellt tack vare Rocky (Flinta i boken), som jag nog inte hade föreställt mig se ut som han gör i filmen. Jag vet inte hur jag tänkte mig honom, men det här funkar.

Humorn, som jag saknade i boken, är mer framträdande i filmen. Här har man valt att förstärka de humoristiska inslagen. Det hjälper också att Ryan Gosling har en väldigt lättsam och självironisk spelstil. Han kan få en ganska vardaglig replik att bli rolig bara genom sitt kroppsspråk eller sin tajming, och det gör att huvudpersonen känns lite mer charmig och lättillgänglig än jag upplevde honom i boken.

Min nya, stora insikt är att jag snart måste sluta hävda att jag inte gillar Ryan Gosling. Han gör sin karaktär fantastiskt bra. Sandra Hüller, som spelar Eva Stratt, är minst lika bra. Jag verkar ha glömt hur Ryland egentligen hamnade i rymdskeppet, för jag minns inte att jag reagerade så som jag gjorde när jag såg filmen. Dock tycker jag fortfarande att Eva Stratt är en person man vill ha vid sin sida i en kris. Stratt är varken hjälte eller skurk. Hon är en person som tar ett beslut de flesta av oss hoppas att vi aldrig ska behöva ta. Det gör att man kan beundra henne och samtidigt vara upprörd över vad hon gör, vilket ofta är ett tecken på en riktigt välskriven karaktär.

Trots att filmen är långt över två timmar så tycker jag att de har gjort ett bra jobb med att korta ner handlingen. I boken var vissa händelser mycket mer utdragna. För övrigt tog det två timmar innan jag ens tittade på klockan och då var det inte för att jag var uttråkad. Det var för att jag undrade hur länge det var kvar, om de skulle hinna få ihop allt, eftersom jag tyckte att det saknades en del.

Jag älskar verkligen science fiction när den är sådan här, med fokus på science-delen, inte rymdmonster och stora effekter (även om jag gillar det också). Vänskap och lojalitet är inte bara mänskligt, det är universellt. Liksom vetenskapens språk. Det vill jag gärna tro på.

Filmen Project Hail Mary är bättre än boken, tycker jag. Den är charmig, rolig, spännande och faktiskt också lite berörande. Jag tycker inte att filmen ersätter boken, som har mer vetenskap och fler detaljer, men jag tycker att den är ett ovanligt lyckat exempel på en adaption som vågar stryka sådant som fungerar bättre på papper än på film. Resultatet blir en berättelse med högre tempo, utan att förlora det som gör historien speciell.


På Letterboxd hade den 4,31 i genomsnitt (beräknat på 3 369 931 betyg).
På IMDb hade den 8,2 i genomsnitt (beräknat på 395k betyg).
Jag ger den 4,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mickey 17 (2025)

Titel: Mickey 17
Originaltitel: Mickey 17
Genre: Science fiction
Regissör: Bong Joon Ho
Manus: Bong Joon Ho, Edward Ashton (bok)
Skådespelare: Robert Pattinson, Naomi Ackie, Mark Ruffalo, Toni Collette, Steven Yeun
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på HBO 24 april 2026





Handling
Den osannolike hjälten Mickey Barnes hamnar i den extraordinära situationen att arbeta för en arbetsgivare som kräver det ultimata engagemanget för jobbet: att dö för att leva.

Min kommentar
Det var dags att välja en ny film och vi kände båda två att en riktig action hade varit kul. Någon sådan hittade jag inte. I stället hittade jag Mickey 17, en film som tydligen klassas som många genrer, bland annat science fiction och komedi. Det kan ju vara en bra kombination.

Något jag inte visste är att filmen är baserad på en bok, från 2022, men då heter den Mickey7. Det kanske hade räckt med sju ... Det är nästan så att jag är sugen på att läsa den, bara för att få veta om den är lika mycket åt buskishållet som filmen har blivit.

Allt börjar ganska okej, sedan blir den som de flesta filmer nuförtiden (eventuellt så är detta en överdrift, men just nu känns det så). Det blir överdrivet, tramsigt och inte ett dugg roligt. Särskilt spännande är det inte heller. Det är väldigt synd, för egentligen så har den potential, men jag gillar inte buskis.

Det enda som faktiskt höjer filmen något är Marshalls likhet med en viss president. Jag kan ju inte låta bli att undra om det är meningen. Med tanke på att boken som den baseras på kom 2022 så tror jag faktiskt att författaren hade honom i åtanke.

En hel del kända skådespelare är med, av någon anledning. Tyvärr så spelar absolut alla över å det grövsta. Vilket förmodligen är meningen, men det blir inte bättre för det.

Jag har börjat förstå nu att det som jag tycker är roligt och spännande inte passar de som är unga nu. Och tvärtom. Allt måste numer vara övertydligt och man kan inte skämta om speciellt mycket. Inget lämnas åt fantasin och budskapet (något alla filmer tydligen måste ha) fullständigt trycks ner i halsen på en. Ironi är i stort sett otänkbart, någon kan ju få för sig att man menar allvar och bli stött. Något av det värsta som kan hända enligt många, tror jag. Inga roliga skämt finns kvar.

Mickey 17 är en ganska plump och meningslös film. Om man ska göra satir så tycker jag att det krävs fingertoppskänsla, något som den här filmen helt saknar. Den är en typisk trea, en axelryckning.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 2 151 857 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 244k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mercy (2026)

Titel: Mercy
Originaltitel: Mercy
Genre: Science fiction
Regissör: Timur Bekmambetov
Manus: Marco van Belle
Skådespelare: Chris Pratt, Rebecca Ferguson, Kali Reis, Noah Fearnley, Chris Sullivan
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 109 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 27 mars 2026





Handling
I en nära framtid anklagas en kriminalpolis för mordet på sin fru. Nu har han bara 90 minuter på sig att bevisa sin oskuld inför en obeveklig AI-domare – samma system han själv en gång dedikerade sitt liv åt att försvara.

Min kommentar
En film som jag la en bevakning på för ganska längesedan nu är Mercy och plötsligt dök det upp ett mejl om att den gick att hyra. Det hade jag ju ingen lust med, men så såg jag att den ändå fanns på en av våra streamingtjänster. Snabbt och lätt bestämde jag att den fick bli fredagsfilmen. När Chris Pratt och Rebecca Ferguson är med i en film så måste den ses.

Det är riktigt svårt att genrebestämma den här filmen. På filmsajterna står den som action (nej, det tycker jag absolut inte), thriller (nja, med lite god vilja, men ändå inte) och science fiction. Eftersom den utspelar sig i en väldigt nära framtid och innehåller både AI och mycket fräck teknik så fick det bli den senare.

Starten är kanske lite långsam och märklig, men jag är svag för långsam uppbyggnad. Jag funderade, ganska snart, på om Chris Pratt skulle sitta i den där stolen hela filmen. Efter ett tag satte det igång.

Tanken med en helt fördomsfri rättegång, som helt baseras på fakta är onekligen en god tanke. Jag tycker dock ett det var löjligt lite tid man hade för att bevisa att man är oskyldig. Eller ja, visa att det finns tveksamheter. Även om man nu har tillgång till all upptänklig teknik. Det där med sannolikhet och statistik är ju emellertid sällan svart eller vitt. Om något är säkert till 97% så lämnar det ändå 3% till osäkerhet. Om sannolikheten aldrig hade fel så skulle det ju vara 100% säkert. Jag fortsätter envist att hävda att magkänsla, som AI sällan har, inte alls bara är gissningar, utan helt baserad på lång erfarenhet.

Tittaren får försöka lösa gåtan tillsammans och samtidigt som Chris (ja, hans karaktär heter faktiskt också Chris). Lyckligtvis så är han polis så han kan använda sina kollegor också. Man kan nog med största säkerhet säga att en "vanlig" människa aldrig hade haft en chans i den "domstolen". Jag är nöjd med att mina misstankar tidigt riktades mot en viss person, även om jag inte kunde förstå motivet, för det visade sig att den personen var inblandad. Till viss del.

Till skillnad från många andra (om man ska döma efter betygen på filmsajterna) så gillar jag Mercy. Det är ett intressant och skrämmande tema, med bra intrig och bra vändningar. Många verkar ha satt ett lågt betyg för att den är pro-AI och jag undrar hur i hela friden man kan tolka den så. Då kan man ju omöjligt ha sett hela filmen. För mig är den varken eller, utan faktiskt hyfsat nyanserad.


På Letterboxd hade den 2,46 i genomsnitt (beräknat på 114 936 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 41k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Dune: Part Two (2024)

Titel: Dune: Part Two
Originaltitel: Dune: Part Two
Genre: Science fiction
Regissör: Denis Villeneuver
Manus: Denis Villeneuve, Jon Spaihts, Frank Herbert (bok)
Skådespelare: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Zendaya, Javier Bardem, Josh Brolin
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 166 min
Serie: -
Såg den på HBO max 12 december 2025




Handling
Paul Atreides förenar sig med Chani och fremenfolket samtidigt som han är ute efter hämnd på konspiratörerna som förgjorde hans familj. När han ställs inför valet mellan sitt livs kärlek och universums öde, måste han kämpa för att förhindra en fruktansvärd framtid som bara han kan se.

Min kommentar
Dune: Part Two har legat på min lista väldigt länge, men eftersom det är en film som jag måste se utan sällskap (sambon har en förmåga att prata sönder alla filmer som han tycker är för tråkiga) så har det dröjt ett tag. Men till slut så skulle sambon på något slags AW/julfest på jobbet och det var fritt fram för mig att bänka mig framför TV:n.

Det är nästan tre år sedan jag såg den förra filmen och jag minns ju så klart ingenting. Nästan. Här finns inga återblickar. Inga förklaringar. På något sätt så går det bra ändå, överraskande nog.

Föga förvånande så blir befriaren en despot, precis som det brukar bli även i verkligheten. Det finns en fel del beröringspunkter med vår värld, nu, men man ska kanske inte lägga in för många tolkningar. Jag tycker att år 10191 är bra illustrerat. Relationerna är stela och kalla. Alla pratar lite styltigt. Känslor finns knappt.

Rebecca Ferguson gör ett fantastiskt jobb och hon ger ett ansikte till uttrycket Bakom varje framgångsrik man står en (maktgalen) kvinna. Jag kan dock knappt låta bli att fnissa när hon pratar med "rösten". Där blir det lite för fjantigt för mig. Det är för övrigt helt omöjligt för mig att tro på att Jessica, som hon spelar, ska vara mamma till Paul. De hade nästan kunnat vara lika gamla (det skiljer tolv år i verkligheten). Timothée Chalamet känns inte riktigt trovärdig i rollen som ledare, han saknar, nästan helt, pondus och auktoritet. Det är väl det enda jag egentligen har att klaga på när det gäller skådespelarprestationer.

En sak återstår att visa, tycker jag. Fremenerna rider på gigantiska maskar och det hela ser väldigt fräckt ut. Men hur kommer de av när de är framme/klara? Jag hade så gärna velat se det, men det är ett fullständigt mysterium. Ja, sådana funderingar har jag när jag tittar på film.

Dune: Part Two är mäktig, storslagen och rent av episk. Jag är nog allt lite svag för det här långsamma berättandet och det är en motpol till allt det snabba som görs nu. Det är så vilsamt med något som får ta tid. Tredje delen planeras ha premiär i december nästa år, på bio gissar jag. Så det dröjer väl ett tag innan den hamnar på en streamingtjänst. Men jag kan vänta.


På Letterboxd hade den 4,4 i genomsnitt (beräknat på 2 816 698 betyg).
På IMDb hade den 8,4 i genomsnitt (beräknat på 691k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The Gorge (2025)

Titel: The Gorge
Originaltitel: The Gorge
Genre: Science fiction
Regissör: Scott Derrickson
Manus: Zach Dean
Skådespelare: Miles Teller, Anya Taylor-Joy, Sigourney Weaver, Sope Dirisu, William Houston
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 127 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 11 juli 2025





Handling
Två elitsoldater får uppdraget att bevaka en djup och hemlig ravin. Från vakttorn på på varsin sida av ravinen skyddar de världen från ett oupptäckt, mystiskt ont som lurar långt därnere. De knyter an på avstånd samtidigt som de försöker vara vaksamma i försvaret mot en okänd fiende. När hotet avslöjas för dem måste de samarbeta för att inte hemligheten ska slippa ut och de behöver både sin fysiska och mentala styrka för att ha en chans.

Min kommentar
En film som jag la till på listan efter lång tvekan är The Gorge. Eftersom jag var lite osäker på om det verkligen var en film för oss så har den fått vänta länge, men den här fredagen tyckte jag att hela stämningen, inklusive vädret, var lämpligt för den.

Förutom att jag visste att två personer skulle vakta/skydda en ravin så visste jag ingenting mer om filmen. Jag hade ingen aning om vad vi kunde förvänta oss. Efter ett tag så blev det ganska tydligt vart det var på väg. Då stönade vi båda två "nej, nej" och jag bad om ursäkt till sambon. Men det visade sig faktiskt inte vara så illa och han gillade den. Också.

Rent krasst så är det en ganska rimlig historia, även om resultatet är lite over the top. Mer tänker jag faktiskt inte säga om det. Med tanke på allt så vore det konstigt om det inte fanns en del saker som jag uppfattar som logiska luckor. En del saker verkar bara fungera när det passar historien. Eller kanske snarare tvärtom. De funkar inte när handlingen kräver så. [spoiler]Och så gillar jag inte att De ihåliga liknar Grooth. De ser ju alldeles för trevliga ut då.[/spoiler]

Tydligen har jag sett både Miles Teller och Anya Taylor-Joy i ganska mycket annat, men jag kände inte igen någon av dem. Eftersom de två i stort sett är de enda som är med så är det ganska viktigt att de är bra och det tycker jag att de är. Jag gillar dessutom deras kemi. Det enda som egentligen talar emot dem är att de båda två verkar vara extremt professionella, så det de gör känns faktiskt otänkbart. Tyvärr är det nödvändigt för historien.

The Gorge är ingen självklar 4:a, men en film som lyckas ge mig ångest under minst två scener förtjänar ett högre betyg. Så jag friar hellre än fäller. Dessutom var jag svältfödd på spänning. Om man ska precisera genre så är den nog en romantisk sci-fi-skräckthriller och de lyckas förvånansvärt bra.


På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 337 677 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 133k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The Assessment (2024)

Titel: The Assessment
Originaltitel: The Assessment
Genre: Science fiction
Regissör: Fleur Fortune
Manus: Nell Garfath Cox, Dave Thomas, John Donnelly
Skådespelare: Elizabeth Olsen, Himesh Patel, Alicia Vikander, Minnie Driver, Nicholas Pinnock
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Tyskland, Storbritannien, USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 13 juni 2025




Handling
I en värld drabbad av klimatförändringar har en privilegierad klick människor optimerat livet i ett utopiskt samhälle. Inte ens att skaffa barn lämnas åt slumpen. För att få förmånen att få barn måste man först granskas av en person som utvärderar paret i sju dagar för att avgöra om de är lämpliga som föräldrar.

Min kommentar
Filmen som fick skjutas upp förra veckan, The Assessment, fick i stället bli den här veckans film. Jag hade inte någon egentlig koll på vad det skulle vara för typ av film, utan den valdes endast på skådespelare. Och lite betyg på filmsajterna.

Det är onekligen en intressant idé som den här filmen tar upp, men för mig faller den på det ologiska att låta en vuxen spela ett barn. Som dessutom verkar byta ålder när det passar henne. Ibland är hon, omkring, tre. I nästa minut kan hon vara, typ, tonåring. Jag vågar nog påstå att det är omöjligt för någon att hänga med i de svängarna.

Alicia Vikander har varit en favorit i många år nu, men jag tycker att hon börjar bli sämre på att välja rätt filmer. Hon är i alla fall otroligt bra här, som en person som drabbas av samma sjuka som så många andra med för mycket makt. De få skådespelarna gör det fantastiskt bra. Jag tror på dem allihop.

Förmodligen så är detta en väldigt snygg film, men tyvärr är det omöjligt att se, eftersom det är mörkt nästan hela tiden. Jag avskyr den typen av film. Det är en mycket obehaglig historia och den gjorde mig obekväm. Vilket säkert var meningen. Kanske är det ingen dum idé att behöva genomgå en bedömning innan man får skaffa barn. Dock inte just på det här sättet.

Slutet vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Både Virginias och Aaryans är väldigt bra och passande. Mias tror jag mig förstå vad det vill säga, men jag tycker inte att det är ett egentligt slut. Passande är det dock.

The assessment är alldeles för konstig, på fel sätt, för mig. I alla fall emellanåt. Väldigt mycket antyds bara och så många frågor får aldrig något svar. Det är visserligen okej, men i kombination med resten så blir det inte bra. Jag är mycket tveksam till om jag hade velat leva i den världen. I evighet.


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 46 287 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Passagen (2025)

Titel: Passagen
Originaltitel: The electric state
Genre: Science fiction
Regissör: Anthony Russo, Joe Russo
Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely, Simon Stålenhag (bok)
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Chris Pratt, Ke Huy Quan, Woody Norman, Stanley Tucci
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 128 min
Serie: -
Såg den på Netflix 21 mars 2025




Handling
En föräldralös tonårig flicka färdas tvärs över ett postapokalyptiskt landskap i USA i sällskap med en robot och en excentrisk lösdrivare i jakt på hennes yngre bror.

Min kommentar
Det var återigen dags för det nästan ångestfyllda i att hitta fredagsfilmen att titta på till hamburgaren/pizzan. Jag behövde inte leta så länge den här gången, eftersom Netflix ligger först av flikarna som jag öppnar med våra streamingtjänster och där går Passagen.

Filmen la jag till på vår lista direkt när den dök upp på Netflix. Faktiskt enbart baserat på två av skådespelarna; Millie Bobby Brown och Chris Pratt. Då visste jag inte ens att den bygger på en svensk grafisk roman, av Simon Stålenhag. När jag upptäckte det så blev jag ännu mer sugen på att se den. Jag har inte läst den och det tror jag är en fördel. Om man har läst den så blir man tydligen fruktansvärt besviken på filmen. Själv tyckte jag att den var helt okej.

Min allra största favorit är roboten Penny Pal, posten, eller vad man ska kalla hennes figur. Det är också hon som står för den roligaste kommentaren i hela filmen när hon ... tar hand om en fiende. Hon får frågan "What does the US postal office need that for?!" och då svarar hon "Dobermans.". Herman är också en favorit, han är som en babusjka (rysk docka).

De flesta karaktärerna här är ju robotar så mest är det bara rösten som skådespelarna bidrar med. Millie Bobby Brown och Chris Pratt är dock riktiga människor och jag tycker att de gör det bra. Kul är också att Ke Huy Quan dyker upp, han som spelade Data i The Goonies.

Filmen är alldeles för lång med sina drygt två timmar. Handlingen räcker inte på långa vägar till för det. Åtminstone inte med det fokus filmen nu har. Allt känns väldigt utdraget, samtidigt som berättandet är forcerat. Jag gillar retro-stuket, bland annat robotarna känns väldigt 90-tal, vilket ju passar bra. Fina är de i alla fall. Effekterna är också bra. Det är själva storyn som är tunn och det finns en del underligheter. Den största av dem är nog varför de helt enkelt inte tar den där drönarens vapen någon gång. De avväpnar ju honom flera gånger. Soundtracket är jag besviken på. Det gjordes ju så mycket bra musik där i skarven 80-/90-tal. Nu är ju detta ett alternativt 90-tal, men ändå.

Jag anar ett budskap i Passagen, dolt långt inne i alla klichéer, men jag gissar att det är mycket tydligare i boken. Förutsägbar är den och jag tror att vi lyckades gissa allt. Till syvende och sist så tycker jag ändå att filmen är underhållande och sevärd. Trots allt.


På Letterboxd hade den 2,1 i genomsnitt (beräknat på 86 688 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 36k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Transformers: Rise of the beasts (2023)

Titel: Transformers: Rise of the beasts
Originaltitel: Transformers: Rise of the beasts
Genre: Äventyr
Regissör: Steven Caple Jr
Manus: Joby Harold, Darnell Metayer, Josh Peters
Skådespelare: Anthony Ramos, Dominique Fishback, Luna Lauren Velez, Dean Scott Vazquez, Tobe Nwigwe
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 128 min
Serie: -
Såg den på Netflix 31 januari 2025





Handling
När ett nytt hot som kan förstöra hela planeten dyker upp måste Optimus Prime och Autobots slå sig ihop med en mäktig fraktion känd som Maximals. Med mänsklighetens öde vågskålen, kommer människorna Noah och Elena att göra allt som krävs för att hjälpa Transformers när de engagerar sig i den ultimata kampen för att rädda jorden.

Min kommentar
Förra helgen blev det av olika skäl ingen film alls, så den här fredagen var vi väldigt sugna på något med fart och fläkt. Den nya Transformers-filmen, Rise of the beasts, hade legat länge nog på listan så, eftersom jag tydligen helt hade glömt att jag 2017 skrev att jag inte ville se någon mer av dem, den fick det bli.

Min förvirring var stor i början för trots att jag faktiskt har sett samtliga filmer så har jag i stort sett noll koll på det här universumet. Men jag kunde bara inte få ihop handlingen här mer det jag har sett tidigare. Det är ju det här med kronologi, som jag gillar, men som filmmakarna helt verkar strunta i. Detta är nämligen en prequel och utspelar sig 1994. Tretton år innan originalfilmen. Kronologiskt så kommer den här filmen som nummer två, med endast spin-offen Bumblebee före sig.

Min nya favorit blir utan tvekan Mirage. Tillsammans med den gamla favoriten Bumblebee så blir de oslagbara. Ja, jag är svag för den här typen av "karaktär". Förutom de vanliga autobots så får vi nu också träffa maximals. Personligen så tycker jag att de är lite töntiga. De två nya människokaraktärerna, Noah och Elena, gillar jag desto mer. Kanske hade jag inte varit lika snabb med att acceptera robotar från rymden, men vem vet.

Humorn passar mig väldigt bra, men de många och långa slagsmålsscenerna gillar jag inte alls. Är det verkligen bara jag som har problem med att se vem som slår vem? I övrigt tycker jag att det är riktigt snyggt filmat. Men det är mer än lite märkligt att ett stort museum i princip kan sprängas i luften utan att någon reagerar.

Transformers: Rise of the beasts är för lång, så klart, men jag har ändå inte direkt tråkigt under speltiden. Den är en stunds helt okej underhållning. Man får bara inte ha för höga förväntningar på handlingen. Den är åtminstone bättre än förra filmen, The last knight, så nu tar jag tillbaka det där med att jag inte vill se fler.


På Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 223 642 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 118k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Alien: Romulus (2024)

Titel: Alien: Romulus
Originaltitel: Alien: Romulus
Genre: Science fiction
Regissör: Fede Alvarez
Manus: Dan O'Bannon, Ronald Shusett, Fede Alvarez
Skådespelare: Cailee Spaeny, David Jonsson, Archie Renaux, Isabela Merced, Aileen Wu
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 120 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 17 januari 2025





Handling
Året är 2142 och några ungdomar, som är mer eller mindre slavar på en gruvplanet, gör vad som helst för att fly därifrån. De hittar ett gammat övergivet rymdskepp och bestämmer sig för att ta sig dit och plocka med sig allt de behöver för den långa färden till planeten Yvaga. Dessvärre lurar ett främmande väsen där som är snäppet värre än livet på en gruvplanet.

Min kommentar
Min allra första Alien-film såg jag i gymnasiet, så det måste ha varit i början av 80-talet, i aulan där vi satt på stenhårda träbänkar. Trots det så är den filmen en av mina största filmupplevelser. Att jag skulle fortsätta se alla filmer som kommer har det aldrig varit någon som helst tvekan om. Alien: Romulus släpptes på streamingtjänsten på onsdagen. På fredagen såg vi den.

Det finns nu nio filmer i den här franchisen och jag blir ganska så förvirrad av dem och då tänker jag på i vilken ordning de utspelar sig (se nedan). Denna tilldrar sig i alla fall direkt efter original-Alien. Filmmässigt så liknar den faktiskt originalet, vilket är ett bra beslut eftersom just den är nästbäst i hela Alien-universumet. Här finns massor av blinkningar till de tidigare filmerna. En hel del missar jag nog, för även om jag har sett alla så är jag inget hardcore-fan.

Till min stora besvikelse så är människan fortfarande korkad och fattar korkade beslut, men det är ju samtidigt det det är att vara människa. En människa försöker alltid att rädda en annan människa, utan funderingar på om det innebär risk för sig själv eller andra. Det är därför det är så läskigt med AI, för den lägger inte in några som helst känslomässiga resonemang.

Skådespelarna är allihop mer eller mindre okända. En del av dem har jag sett i annat, men ingen av dem har gjort något större intryck tydligen. Jag tycker generellt att samtliga här är ganska mediokra. Cailee Spaeny gör det bra, men någon Sigourney Weaver är hon inte.

Alla filosofiska funderingar, som jag tyckte det fanns så mycket av i Covenant, är som bortblåsta, tack och lov. Det här är en mer renodlad science-fiction-skräck. Tyvärr så lider den av samma sak som så många andra filmer i liknande genre, det blir helt enkelt för mycket mot slutet. Just i den här filmen är det inte monster och äckel det blir för mycket av utan det gäller mer superhjälteinslaget.

En film som, till och med innan monstren dyker upp, (nästan) får mig att börja ångra att jag tittar på den, som till och med får mig att vända bort blicken ibland, måste bara få en fyra. Något annat är faktiskt inte möjligt. Jag skulle bli ytterst förvånad om Alien: Romulus visade sig vara den sista filmen. Frågan är väl bara var i tidslinjen de kan trycka in en ny.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 823 497 betyg).
På IMDb hade den 7,1 i genomsnitt (beräknat på 209k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmerna i kronologisk ordning:

• Alien vs. Predator
• Aliens vs. Predator: Requiem
• Prometheus
• Alien: Covenant
• Alien
• Alien: Romulus
• Aliens
• Alien 3
• Alien: Resurrection

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The creator (2023)

Titel: The creator
Originaltitel: The creator
Genre: Science fiction
Regissör: Garteh Edwards
Manus: Chris Weitz
Skådespelare: John David Washington, Madeleine Yuna Voyles, Gemma Chan, Allison Janney, Ken Watanabe
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 136 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 25 oktober 2024




Handling
Under ett framtida krig mellan människor och AI, rekryteras Joshua, en hårdför före detta Special Forces som sörjer sin frus försvinnande, för att hitta och döda Skaparen, den svårfångade arkitekten bakom avancerad AI som har utvecklat ett mystiskt vapen med kraften att avsluta kriget - och mänskligheten själv.

Min kommentar
Ibland känns det jobbigare än det brukar att försöka hitta fredagsfilmen och jag hade väl i det närmaste gett upp när jag kom till Disney+ och hittade The creator, som har legat på vår lista ganska länge nu. En episk science fiction låter ju lovande. Men jag blev lite skeptisk när den fullständiga genren var sci-fi-actionthriller ... Mer är inte alltid bäst, men det fick bli den ändå.

Den enda tanke filmen egentligen skapar hos mig är att jag är så otroligt tacksam för att mina programmeringsfel inte kan orsaka en sprängning av Los Angeles (eller valfri annan storstad). Jag är också ganska övertygad om att jag hade haft svårt att, om jag hade lyckats med detta konststycke, rycka på axlarna och säga "men det var ju bara en bugg, det var inte meningen". Och dessutom se förorättad ut.

Filmen börjar bra, men sedan vet jag inte riktigt vad den vill. Det känns som att den vill berätta en historia lika storslagen som miljöerna, men manuset fixar inte det på långa vägar. För mig blir det som att den romantiserar allt som har med AI att göra. Det är dock en storslagen film med riktigt snygga miljöer. Och de där sanslöst härliga stridsvagnarna. Var de typ 5.0?

Under den snygga ytan så finns det tyvärr inte så mycket substans. Det här borde ha känts annorlunda, nyskapande och fräscht, men det blev bra konstigt. Man kan inte kalla något icke biologiskt för evolution (enligt SAOL: levande organismers förändring över lång tid). Det är ju som att kalla en dator eller en bil, eller en brödrost för evolution.

Det är så mycket som är ologiskt här och faktiskt även rent felaktigt. Framför allt så är filmen väldigt mycket för lång med sina dryga två timmar. Stundtals blir jag faktiskt lite uttråkad. Engagerad blir jag definitivt inte, men jag blir underhållen i alla fall.

Om The creator opartiskt ville skildra människa kontra AI så misslyckas den kapitalt. Den skapar ingen som helst eftertanke hos mig. Snarare blir jag mest irriterad över att det känns som propaganda (betald av Musk?). Jag hade hoppats på en smart och reflekterande film, men ack vad jag bedrog mig.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 358 685 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 174k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The kingdom of the planet of the apes (2024)

Titel: Kingdom of the planet of the apes
Originaltitel: Kingdom of the planet of the apes
Genre: Science fiction
Regissör: Wes Ball
Manus: Josh Freidman, Rick Jaffa, Amanda Silver
Skådespelare: Owen Teague, Freya Allan, Kevin Durand, Peter Macon, William H Macy
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Australien
Längd: 145 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 4 oktober 2024




Handling
Många generationer efter Caesars regering lever apor – nu den dominerande arten – harmoniskt i sina klaner medan människor har reducerats till att leva i skuggorna. När en ny tyrannisk apledare bygger sitt imperium, gör en ung apa en skakande resa som kommer få honom att ifrågasätta allt han vet om det förflutna och att göra val som kommer att definiera en framtid för både apor och människor.

Min kommentar
När jag fick nys om att det var en ny ap-film på gång så blev jag eld och lågor. Det är filmer som jag bara älskar, helt utan rim och reson. Dessutom är det filmer som jag bara måste äga, så jag förhandsbokande The kingdom of the planet of the apes någon gång i våras. Och som jag har väntat. Till min stora förskräckelse så upptäckte jag att filmen gick att streama långt innan den släpptes på blu-ray, men jag väntade. Och som jag har väntat.

Kanske är detta bara intressant för mig, eller i alla fall bara de som gillar de här filmerna, men det verkar vara lite oklart om de nya filmerna är prequels till originalen (från 60- och 70-talet) eller om de är sequels. Eller om de överhuvudtaget har med originalen att göra. Jag har googlat, men blir inte speciellt mycket klokare. En del menar att de här nya ska leda fram till de gamla. Så småningom. En del menar att de nya är en reboot. Bara att vänta och se alltså.

Uppbyggnadsfasen är väldigt lång. Kanske till och med för lång. Det beror lite på hur man väljer att se på det. Jag känner att jag blir lite otålig i början, jag tycker att det inte händer något. Sedan väljer jag att se filmen för vad den är och då blir allt mycket mer intressant. En annan bidragande orsak till min otålighet är att jag hade problem att veta vem som var vem, i alla fall i starten. Alla apor såg exakt likadana ut. Det löste sig dock en bit in i filmen.

Raka var min favoritapa. En apa med humor, liksom. Noa vet jag inte riktigt vad jag tyckte om. Han var väl inte den naturliga ledaren. Åtminstone inte från början. Men jag har ju alltid varit svag för motvilliga hjältar. Människan var jag lite skeptisk till och det är ju onekligen så att människan aldrig förnekar sig. Fast det finns ju å andra sidan en del människoliknande apor också. Det verkar som att makt korrumperar även apor.

Det kändes lite märkligt med den där människogruppen som plötsligt dök upp och som oväntat nog överlevt i många generationer. Dessutom med den tekniska kunskapen intakt. Och ström verkade de ha också. Känns lite futtigt att reagera på det, som att det har varit det konstigaste i den här filmserien.

Storyn är i tunnaste laget och räcker egentligen inte på långa vägar till 2,5 timmar film, men eftersom den i övrigt är så olidligt snygg så gör det egentligen inget. Irriterande nog så dyker det upp en så orimlig och fullständigt galet felaktig händelse i en så välgjord film. Vid en översvämning så har vattnet som strömmar in på något underligt sätt hamnat ovanför havsytan.

The kingdom of the planet of the apes är en helt annan typ av film än de tidigare tre, nya, vad gäller både handling och tempo. Denna är mer eftertänksam, långsammare och är ett bra upplägg för framtida filmer. Det är nog den svagaste bland de här nya filmerna, men otroligt vacker, underhållande och intressant. Jag gillar den och i vilket fall som helst så är det omöjligt för mig att sätta ett lägre betyg än en fyra på en ap-film.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 408 553 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 126k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: 57 seconds (2023)

Titel: 57 seconds
Originaltitel: 57 seconds
Genre: Science fiction
Regissör: Rust Cundieff
Manus: Macon Blair, Rusty Cundieff, E C Tubb
Skådespelare: Josh Hutcherson, Morgan Freeman, Greg Germann, Lovie Simone, Sammi Rotibi
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 95 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 5 juli 2024





Handling
Bloggaren Franklin Fausti förhindrar en attack mot Anton Burrell, en visionär teknikguru, under ett event för att presentera nya hälsoinnovationer. Franlin hittar sedan en ring på scenen, som Burrell tappade, och upptäcker att den ger dess bärare möjligheten att resa tillbaka 57 sekunder i det förflutna. Med ringens hjälp tänker sig Franlin att han ska kunna hämnas på det läkemedelsföretag som var ansvarigt för hans systers död. Och för att göra sitt eget liv bättre.

Min kommentar
Den här fredagen blev det ont om tid, av olika anledningar, och det var väl egentligen så att vi inte hann med någon film. Men jag valde den kortaste jag hittade, som var 57 seconds (nej, den är inte 57 sekunder lång) och det passade ju bra med tanke på att vi ville se något som inte var svenskt, komedi eller drama.

Föga förvånande så är det ganska mycket som inte hänger ihop, men eftersom filmen handlar om tidsresor (visserligen korta, men ändå) så det hör ju till på något sätt. Värre är det då med Burrells idé om att kunna gå tillbaka 57 sekunder för att ändra på saker. Hela konceptet är så fel på så många olika nivåer.

Franklin ska tydligen vara en rättskaffens person, han ska väl i alla fall ge sken av att vara det. Men det första han tänker på att använda ringen till motsäger det. Högt och tydligt. Det han gör är både omoraliskt och oetiskt. För att inte tala om djupt kränkande. Och då har jag inte ens gått in på vad han gör på kasinot. Hela filmen igenom fortsätter han att fatta de mest korkade beslut. Han är åtminstone konsekvent.

För mig, som alltid har gillat Morgan Freeman, så är det sorgligt att se honom i en sådan här obetydlig roll/film. Hoppas han fick bra betalt i alla fall. Och Josh Hutcherson, har han alltid varit en så dålig skådis? Eller är det så att det märks först nu, när han har en huvudroll? Faktum är att ingen egentligen är speciellt bra i den här filmen. De är allihop överdrivna och övertydliga. Det kan ju förstås bero på manuset också ...

Den stora frågan, som man sitter kvar med när filmen är slut, rör egentligen inte själva handlingen. Utan om vem är den där människan klädd i svart, med blinkande lampor i ansiktet, som följer Burrell överallt? Ingen verkar bry sig om eller ifrågasätta hans närvaro. Så märklig.

Det är knappt att 57 seconds innehåller en intressant idé, de gör dessutom inget alls med den. Det är lite som att de har gjort en komedi, men helt glömt bort att göra den rolig. Den får mig mest att må dåligt.


På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 7 926 betyg).
På IMDb hade den 5,4 i genomsnitt (beräknat på 8,9K betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Atlas (2024)

Titel: Atlas
Originaltitel: Atlas
Genre: Science fiction
Regissör: Simon Cellan Jones
Manus: Brad Peyton
Skådespelare: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K Brown, Gregory James Cohan, Abraham Popoola
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 120 min
Serie: -
Såg den på Netflix 13 juni 2024





Handling
Atlas Shepherd, en briljant men misantropisk dataanalytiker med en djup misstro mot artificiell intelligens, följer med på ett uppdrag för att fånga en AI-robot, Harlan, som startat en revolt för att rädda jorden från människorna. Atlas och Harlan har ett gemensamt förflutet, de växte upp tillsammans och det var Atlas mor som skapade Harlan. När planerna går fel är hennes enda hopp om att rädda mänsklighetens framtid från AI att lita på den.

Min kommentar
Science fiction är ju en av mina favoritgenrer, så när jag la märke till Atlas tänkte jag att det nog fick bli en film att se. Jag höll fast vid det trots det relativt låga betyget på filmsajterna. Och även ett ganska så dåligt betyg av Lotten, som jag ju brukar tycka likadant som, om det mesta. Men faktiskt inte riktigt lika ofta när det gäller just science fiction.

Även om jag inte helt håller med de som lovordar AI och tycker att det är svaret på allt, så är jag fascinerad av det. Och visst kan det användas till mycket, dock inte allt och framför allt inte helt utan risk. Just den här risken, som avhandlas i denna film, har vi sett ett antal gånger nu och kanske är det inte just den jag är rädd för. Förväntningarna var i alla fall låga, så besviken blev jag inte.

Det finns en del fräcka effekter, men tyvärr så finns det också runt dussintalet logiska luckor. Och gick det inte lite väl snabbt från "nej, du får absolut inte följa med på uppdraget" till "klart att du ska med"? Filmen försöker åtminstone inte vara något den inte är, det är en rak och enkel historia. Utan krystade plot twists och komplicerade vändningar.

Jennifer Lopez har jag inget emot, rent generellt, men detta var nog inte riktigt rätt roll för henne. Om man tänker på trovärdighetsfaktorn. Å andra sidan så ligger väl hela filmen på ungefär samma nivå. Hon räcker i alla fall inte till. På något sätt så tappar en person sin auktoritet när rösten blir gäll och lite åt det hysteriska hållet under pressade situationer.

Filmens behållning är, som vanligt, den karaktär som inte är människa. Sarkastiska maskiner är bland det bästa jag vet. Bästa karaktärsutveckling har, utan tvekan, Smith.

Alla filmer behöver kanske inte ett budskap, men något att fundera över efter att filmen är slut vill jag nog ha. I Atlas hittar jag ingenting av det, men det är underhållande. Jag vet inte om filmen hjälper till med att reda ut hur man ska ställa sig till AI, men det var väl heller aldrig meningen. Faktum är att det nog får räknas som en positiv sak.


På Letterboxd hade den 2,0 i genomsnitt (beräknat på 30 152 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 39K betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Leave the world behind (2023)

Titel: Leave the world behind
Originaltitel: Leave the world behind
Genre: Science fiction
Regissör: Sam Esmail
Manus: Rumaan Alam, Sam Esmail
Skådespelare: Julia Roberts, Ethan Hawke, Mahershala Ali, Myha'la, Kevin Bacon
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 141 min
Serie: -
Såg den på Netflix 25 december 2023





Handling
Mamma Amanda jobbar i reklambranschen och har gradvis blivit en cynisk, lätt apatisk och människohatande medelålders kvinna. En sensommarmorgon bestämmer hon sig helt spontant för att lämna sin stressiga vardag bakom sig och bokar in en långhelg i en lyxvilla på Long Island.

Bara ett stenkast från Manhattan tar hon med sig sin man, litteraturprofessorn Clay och deras två bortskämda tonårsbarn för en liten flykt från verkligheten och storstadens stress och jäkt. Men redan första dagen i lyxhuset råkar de ut för något chockerande. Allt avfärdas som en isolerad freak accident.

Märkligheterna fortsätter dock, när någon knackar på dörren mitt i natten. Utanför står G.H. Scott och hans dotter Ruth, som påstår sig vara husets ägare och söker skydd på grund av ett omfattande strömavbrott i staden.

Min kommentar
Förmodligen så har jag fått min dos av ljust och glatt så att det räcker åtminstone ett par veckor och vi valde ännu en film av mörk karaktär. Leave the world behind hamnade omedelbart på vår lista när vi upptäckte Julia Roberts i rollistan.

Jag inser ju att det är precis den här typen av film som jag egentligen inte ska se. Den spär på min paranoia ordentligt. Samtidigt så är det ju exakt de här filmerna som jag jag verkligen gillar. Jag fullkomligt älskar det ovissa, att vi (tittaren) inte vet ett dugg mer än de i filmen. Precis så här vilse hade man ju varit utan tillgång till information.

Rent generellt så känns filmen trovärdig, ända ner till varje enskild persons agerande och jag gillar att man efter två timmar bara har en massa frågor. De logiska luckorna gillar jag dock inte alls. Och de är faktiskt ganska många.

Det är lite oklart för mig vad filmen vill förmedla och då tänker jag specifikt på tonåringarna. Att dagens tonåringar är egocentriska naiva fåntrattar? Som bara bryr sig om hittepå-människor? Vars lycka hänger på att de får veta hur Friends slutar? Att det enda viktiga är att vara lycklig i stunden? Även om det är hittepå? Att inte tänka längre än max trettio minuter framåt? I så fall har man lyckats väldigt väl.

Tyvärr så är filmen för lång och kunde lätt ha kortats ner minst en kvart. De här märkliga scenerna med hjortar förstår jag inte och de tillför ingenting. [spoiler]Såvitt jag vet så är det omöjligt att hacka hjortar.[/spoiler] Även de två utdragna och fullständigt onödiga scenerna där "paren" delar upp sig kunde jag lätt ha varit utan. Det är högst osannolikt att man skulle ha delat upp sig så att pappa Clay hänger med den andre mannens dotter, Ruth, och att mamma Amanda hänger med den andre mannen, G H. I kris så vill man vara tillsammans med de sina. Inte med främmande människor.

Leave the world behind är en mycket svårbedömd film. För det mesta är den riktigt bra, men så kommer ju de där scenerna som drar ner allt. I det här fallet så väljer jag att fria, i stället för att fälla, och det blir det högre betyget. Bara för att när den är bra så är den väldigt bra. Och jag blir rädd.



På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 255 355 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 110k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: No one will save you (2023)

Titel: No one will save you
Originaltitel: No one will save you
Genre: Science fiction
Regissör: Brian Duffield
Manus: Brian Duffield
Skådespelare: Kaitlyn Dever, Elizabeth Kaluev, Zack Duhame, Geraldine Singer, Dane Rhodes
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 93 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 22 september 2023





Handling
Brynn Adams är en kreativ och talangfull ung kvinna som har blivit utstött från samhället. Ensam men hoppfull finner hon tröst i det hem där hon växte upp, tills hon en natt vaknar av underliga ljud från utomjordiska inkräktare. En actionfylld kamp mellan Brynn och utomjordiska varelser bryter ut och hotar hennes framtid. Samtidigt tvingar de henne att ta itu med sitt förflutna.

Min kommentar
Dagen innan vi skulle ge oss i väg på vår semester så var min tanke att vi skulle se någon rolig film. Bara för att bli på rätt humör. Så blev det dock inte. Givetvis dök det upp en film, bara så där, som jag kände att vi helt enkelt måste se. Även om det var en science fiction/skräck. Så det fick faktiskt bli No one will save you.

Brynn är den där motvilliga hjälten, som jag är så svag för. Även om jag inte alls förstår mig på henne eller hennes val så gillar jag henne. Man skulle kunna säga att hon gör det bästa av situationen. Från start är det oklart varför byborna verkar avsky henne, men lite i taget får vi veta vad som ligger bakom.

Filmen är i stort sett helt utan dialog, det är kanske en handfull repliker totalt. Det märker man knappt av, vilket torde bevisa att prat är överflödigt. Jag tycker det är ett bra beslut att inte visa utomjordingarna i sin helhet, i detalj. Det brukar bara bli töntigt när man försöker göra dem läskiga. De svischar visserligen förbi ibland, men det är bra gjort.

Särskilt otäck är den egentligen inte, utan mer mystisk och oviss. Vilket i och för sig är läskigt, men på ett helt annat sätt. Några tråkiga stunder skulle jag inte säga att den innehåller. Mitt intresse (eller kanske mest nyfikenhet) hålls uppe hela tiden. Hur ska det gå? Vad beror allt på? Varför kom utomjordingarna hit? Slutet get eventuellt svar på några av mina frågor, men där kokar allt ner till en helt annan fråga. Som då inte får något svar överhuvudtaget.

No one will save you kan nog, utom tävlan, få epitetet årets mest svårbedömda film. Den är så väldigt annorlunda mot alla andra science fiction/skräck som jag har sett och jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker. Filmen är, noga räknat, helt öppen för egen tolkning. Jag har min alldeles egna. Om man är hågad så kan man nog lägga några timmar på att analysera.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 91 179 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 30k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Titel: Guardians of the Galaxy Vol. 3
Originaltitel: Guardians of the Galaxy Vol. 3
Genre: Science fiction
Regissör: James Gunn
Manus: James Gunn
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Zaldana, Pom Klementieff, Karen Gillan, Dave Bautista
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Nya Zeeland, Frankrike, Kanada
Längd: 150 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 4 augusti 2023




Handling
Peter Quill, som fortfarande lider av förlusten av Gamora, måste återigen samla sitt team runt sig för att försvara universum och samtidigt skydda en av sina egna. Ett uppdrag som, om det inte slutförs framgångsrikt, kanske kan leda till slutet för Guardians som vi känner dem.

Min kommentar
Jag tror det var på måndagen den här veckan som jag av en händelse fick se reklam för Guardians of the Galaxy Vol. 3 på IMDb. Det såg ut som att den skulle börja streama på Disney+ på fredagen. Det var jag ju tvungen att kolla upp och jodå, så var det. Då fick det ju helt enkelt bli den på fredagskvällen.

Förväntningarna var så klart skyhöga, jag hade ju längtat så länge efter den här filmen. Denna är, i mitt tycke, inte lika bra som de två första. Den är mycket mörkare och mer seriös (mer "vuxen", om man så vill).

Karaktärerna i den här rymdoperan är så fantastiska. Så olika, men ändå så lika. Relationerna dem emellan är så speciella. Man kan nog kalla dem för fina. Drax (och även Rocket) tar ett rejält kliv fram från att vara sidekicks. Drax är en riktigt rolig figur, men egentligen så är nog detta Rockets film. Om hans bakgrund. Nathan Fillion (Castle, bland annat) dyker upp, som elaking. Det gillar jag inte, men han gör det bra. Det också.

Som vanligt så spelar musik en stor roll (och även dans) och jag, som inte brukar gilla oprovocerade sång- och dansnummer, tycker det är förträffligt. Kanske inte den musik jag hade valt från den eran, men det funkar.

Slutet höjde hela filmen, det blev känslosamt och fint. Även om det blev för mycket och för övertydligt, enligt amerikansk tradition. Jag upptäckte, när jag skulle skriva ihop det här inlägget, att en del verkar vara av uppfattningen att detta är sista filmen om mina favoritkaraktärer i MCU. Jag hoppas verkligen att de har fel. Skylten som visas allra sist i eftertexterna talar för någon sorts fortsättning i alla fall.

Guardians of the Galaxy Vol. 3 är väldigt mycket för lång och jag undrar varför alla filmmakare verkar tro att en film måste vara över två timmar numer. Nej, den blir aldrig tråkig, men det blir lite för mycket. Av allt. Ett snyggt spektakel, summerar det hela på ett bra sätt. För mig är det omöjligt att sätta ett lägre betyg än en fyra. Jag måste nog planerar in en maratonsittning med alla tre filmerna. Snart.



På Letterboxd hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 702 210 betyg).
På IMDb hade den 8,0 i genomsnitt (beräknat på 250k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Ant-man and The Wasp: Quantumania (2023)

Titel: Ant-man and The Wasp: Quantumania
Originaltitel: Ant-man and The Wasp: Quantumania
Genre: Science fiction
Regissör: Peyton Reed
Manus: Jeff Loveness, Stan Lee, Larry Lieber
Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Jonathan Majors, Kathryn Newton, Michelle Pfeiffer
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Australien, Kanada
Längd: 124 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 6 juni 2023





Handling
Superhjältevännerna Scott Lang och Hope van Dyne återvänder som Ant-Man och Wasp. De två, tillsammans med Hopes föräldrar Janet van Dyne och Hank Pym samt Scotts dotter Cassie Lang, hamnar i kvantvärlden, där de träffar märkliga varelser och ger sig ut på ett äventyr som tvingar dem att tänja på gränserna för vad de trodde var möjligt.

Min kommentar
Nationaldagen till ära så fick det bli ännu en film. Är man ledig så är man. Det kändes som att det var dags för ännu en superhjältefilm och det fanns nog fler att välja på, men valet föll på den med den extremt långa titeln: Ant-man and the Wasp: Quantumania.

Frågan är om jag någon gång ska lära mig; superhjältefilmer funkar väldigt sällan för mig. Eller jo, de funkar så till vida att jag blir underhållen, men det brukar vara ganska mycket jag hänger upp mig på. Den här gången försökte jag verkligen att inte tänka på alla märkliga saker, men ... jag har aldrig varit på en LSD-tripp, men det är ungefär så här jag föreställer mig att det är. Färgrikt. Fartfyllt. Förvirrande. Helt enkelt otroligt snurrigt och ologiskt.

Jag har tydligen sett båda de tidigare filmerna om Ant-man, men jag minns inte alltför mycket av dem. Uppenbarligen hade jag inte ens koll på vem som är släkt med vem ... Egentligen så kommer jag bara ihåg kvant-världen och det är ju faktiskt den det handlar om i den här filmen. Väldigt lämpligt.

Tempot är högt redan från start och sedan ökar det. Här finns ingen tid till eftertanke eller reflektion. LIte humor finns det, vilket ju hör till, men det kunde lätt ha varit mer. Mycket mer. Vissa figurer som dyker upp får mig att undra om detta eventuellt är en barnfilm. Från mitten och framåt känns allt, i stort sett, som en enda slutstrid. Det är lite för lång tid i mitt tycke. Det brukar inte vara den delen som är favoritdelen i en film. I eftertexterna är det inte bara en utan två scener. Missa inte dem.

Paul Rudd är verkligen bra i den här karaktären, men han har på tok för liten roll i sin egen film. Jag ville ju se en Ant-man-film, men här dyker det upp flera andra (superhjältar) och de får mer utrymme. Jag är ju så gammal att jag tycker det är fantastiskt rolig att se Michael Douglas och Michelle Pfeiffer i nya filmer och de har det fortfarande.

Ant-man and the Wasp: Quantumania är en snygg film, tycker jag, tyvärr mest yta och inte speciellt mycket innehåll. Är det verkligen detta folk vill ha? Om man ska döma efter betygen så verkar det ju inte vara det. Den är ett praktexempel på att man borde gå mer åt less is more-hållet. Trots att jag nog har sett flertalet Marvel-filmer så kan jag inte påstå att jag hänger med i/förstår allt och jag vet inte om den varit bättre eller sämre med mer förståelse.



På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 430 677 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 170k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam