Bok: Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

Författare: Åsa Larsson
Titel: Fädernas missgärningar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 557
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rebecka Martinsson 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 december 2023




Första meningen: När Ragnhild Pekkari bestämde sig för att dö blev livet lite lättare att leva.

Baksidetext
– Jag ber dig, Martinsson. Jag orkar inte göra det här. Du måste hjälpa mig. Det är en döende mans sista önskan.

Rättsläkare Lars Pohjanen ber Rebecka Martinsson att utreda ett preskriberat mord. Hon går motvilligt med på detta, fast hon egentligen är arbetstrött och slutkörd.

Snart har hon även en ny mordutredning på sitt bord. Spåren löper samman och leder också till mörka hemligheter i hennes egen familjehistoria.

Min kommentar
Serien om Rebecka Martinsson har varit bland det bästa jag har läst. Femte delen kom 2012 och jag läste den faktiskt redan någon månad senare, så väntan på den här sjätte och sista delen, Fädernas missgärningar, har varit lång. Väldigt lång. Ändå fick den stå i hyllan och vänta i drygt två år. Men nu var det dags, i min Finish That Series-utmaning.

Direkt när jag börjar läsa så märker jag hur pulsen går ner. Det är märkligt hur stressnivån sjunker med en gång, när jag placeras i den här miljön i händerna på Åsa Larsson. De första hundra sidorna eller så är helt fantastiska. Jag trivs så utomordentligt bra här. Sedan blir det både hackat och malet.

Djur och natur är, som vanligt, i toppklass. Det finns nog inga andra böcker som kan få mig att längta norrut så mycket som dessa. Man känner sig verkligen som en del i det. Karaktärerna är många. Otroligt många. I de tidigare böckerna har det varit ett tjugotal, här är det är runt sextio. Trots att många av dem är gamla bekanta så blir det för många. En del nya karaktärer dyker också upp (jättemånga, faktiskt) och min favorit är Ragnhild. Och jag älskar Snoris!

Hur fint det än är att följa den spirande förälskelsen så blir det för mycket för mig. Den tråden får nästan mer fokus än själva deckargåtan. Det blir också en hel del filosofiska funderingar och vemodet osar ut från sidorna. Just vemodet borde ha passat mig ypperligt, men i kombination med allt det andra så blir det för långsamt.

Jag vet inte om Åsa Larsson är intresserade av boxning, men jag är det inte. Inte alls. Tyvärr blir det många och långa tillbakablickar på en boxningskarriär. Det får mig att tappa både fart och intresse.

För mig blir det för många ingredienser i den här historien, vilket gör det lite för rörigt. Dessvärre gör det också att det är för lite Rebecka och poliser. Boken är på tok för lång med alla dessa utvikningar. Inte så att jag drar mig för att fortsätta läsa, men den lockar inte heller speciellt mycket. Det finns inget som gör att jag är nyfiken på hur det ska gå.

Fädernas missgärningar är en mycket fin och riktigt värdig avslutning på en magnifik serie. Det känns tryggt att lämna alla här. Rent språkmässigt har jag absolut ingenting att klaga på. Allt är mycket välskrivet, men det är för många ord. Mer specifikt; för många ord som inte har med grundberättelsen att göra. Egentligen så är detta mer en roman än en deckare och det är gott så. Det är bara inte alls vad jag förväntade mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,92 i genomsnitt (beräknat på 2 403 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Fädernas missgärningar: Lottens bokblogg, Kapprakt och enligt O

Bok: Gökungen av Camilla Läckberg

Författare: Camilla Läckberg
Titel: Gökungen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 389
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fjällbackaserien 11
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 november 2023




Första meningen: Han betraktade fotografierna.

Baksidetext
Två fruktansvärda händelser, utan synbart samband, skakar Fjällbacka. En känd fotograf hittas brutalt mördad i sin utställningslokal. Henning Bauer, nobelpristagare i litteratur, drabbas av ett våldsamt dåd på den lilla ö där han håller till för att skriva den tionde delen i sin världsberömda romansvit. Patrik Hedström och kollegorna på Tanumshede polisstation kommer ingenvart med utredningen av fallen, samtidigt som Erica Falck gräver i ett tragiskt mord i 1980-talets Stockholm. Hon inser snart att det förflutnas trådar sträcker sig in i nutiden och att gamla synder lämnar långa skuggor efter sig.

Min kommentar
Fjällbackaserien har varit en favorit i över tio år nu och när det släpps en ny del då skaffar jag mig den. På det ena eller andra sättet. Så även Gökungen, som släpptes förra året (jo, jag vet, ovanligt snabbt som den hamnade överst i kön, för att vara mig) och jag fick den i julklapp då. I år tyckte jag att det var dags att ta med den i min Finish That Series-utmaning.

Jag har ju förstått det som att Camilla Läckberg, enligt somliga, helt enkelt aldrig kan göra något rätt. Själv gillar jag henne både som författare och det lilla jag vet om henne som privatperson. Och detta är bra, både smart, spännande och intressant. Jag trivs väldigt bra i den här miljön, trots de ruskiga morden. Böckerna i serien blir nästan bara bättre och bättre.

Ericas liv följer Camillas eget, lite i alla fall, tror jag. Det är väldigt fint mellan Erica och Patrik, det märks att Camilla är lycklig. Om jag får gissa så finns det mycket Camilla i Erica, mer än vanligt tror jag. Kanske är det därför Erica är lättare att tycka om i den här boken. Svärmor däremot ... vilken förfärlig människa. Mellberg växer för varje bok. Allt han behövde var lite kärlek.

Kultureliten får mer än en välförtjänt känga och även andra aktuella teman vävs in i historien. På ett väldigt naturligt sätt. Utan att använda pekpinnar eller hemfalla åt föreläsning. Tempot är bra, liksom drivet. Ledtrådarna är också bra, i lagom mängd och i rätt tid. Jag kunde väldigt tidigt gissa hur det hängde ihop, vem som hade mördat vem. Det förtog inte på något sätt spänningen. Blir det för mycket i slutet? Ja, kanske. Det gör inget. Men jag är fortfarande less på huvudpersoner som hamnar i livsfara.

De sista sjuttio sidorna i Gökungen läste jag ut tidigt på morgonen. Innan jag ens kunde börja tänka på att gå upp. Jag tycker det är otroligt bra gjort att lyckas bibehålla både spänning och mitt intresse. Trots att jag för längesedan listat ut allt. Kommer det fler böcker i serien? Jag hoppas verkligen det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 4 087 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Gökungen: Lottens bokblogg, Stories from the city, stories from the sea och Tofflan

Fullbordad utmaning 2023:3

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en tendens att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

För nionde gången kör jag den här utmaningen och man skulle kunna tro att serierna snart borde vara färdiglästa. Så är det inte. Jag sa ju att det är många jag följer. I år blev det återigen arton böcker, det verkar vara det optimala antalet. Böckerna är fördelade på fjorton serier (wow, var det så många?!). Det hjälper dock inte, precis som vanligt så släpps det nya delar när serier får vara med i den här utmaningen. På dessa fjorton serier så har det kommit ännu en del under det här året i sex stycken av dem. Nästa år kommer det nytt i ytterligare två. Så mer än hälften. Man förstår ju att detta är en evighetsutmaning.

Böckerna jag läst är
Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen
#9. Natriumklorid

Fabian Risk av Stefan Ahnhem
#6. Den sista spiken

Rönning & Stilton av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
#7. Den barmhärtige samariten

Arrowood av Mick Finlay
#2. Morden i London

Ruth Galloway av Elly Griffiths
#13. Nattfalkarna
#14. Det låsta rummet

Berling & Pedersen av Maria Grund
#2. Dödsdansen

Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
#7. Som man sår

Herkules av Mons Kallentoft
#8. Grissly

Malin Fors av Mons Kallentoft
#12. Himmelskriket
#13. Satanskäftarna
#14. Blickfångarna

Rebecka Martinsson av Åsa Larsson
#6. Fädernas missgärningar

Fjällbacka av Camilla Läckberg
#11. Gökungen

Gunnar Barbarotti av Håkan Nesser
#6. Den sorgsne busschauffören från Alster
#7. Schack under vulkanen

Hagfors av Ninni Schulman
#7. Dagen är kommen

Ölandskvartetten av Johan Theorin
#5. Benvittring

Mer än hälften, tio stycken, har fått en fyra eller högre i betyg. Genomsnittet blir 3,77, vilket blir ytterligare en liten försämring när man jämför med förra året. Då låg det på 3,79. Jag tycker ändå att det fortfarande är väldigt bra.

Det här är definitivt en utmaning som passar mig riktigt bra och jag ska helt klart fortsätta med den. Ända tills alla serier tar slut. Vilka böcker som får vara med nästa år är faktiskt redan bestämt och det blir arton stycken även 2024, men då fördelade på "bara" elva serier.

Bok: Benvittring av Johan Theorin

Författare: Johan Theorin
Titel: Benvittring
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 409
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 5
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 september 2023




Första meningen: Gerlof Davidsson tog en lång paus innan han gick in i rummet.

Baksidetext
En man dör i ett stenras på en ödslig öländsk strand. På marken har han hunnit lägga en krans av rosor. När polisen Tilda Davidsson lyfter på kransen hittar hon benrester från en man som sist sågs i livet tillsammans med hennes 86-årige släkting, skepparen Gerlof. Gerlof är sjuklig och kraftlös, men måste ändå ta reda på varför en gammal tragedi ännu skapar rädsla och hat. Hat så starkt att mordet på stranden bara är början.

Min kommentar
Den här serien skulle bara bestå av fyra böcker, var det sagt (därav Ölandskvartetten). Döm om min förvåning när det då plötsligt annonserades en femte del, åtta år efter den förra. Jag är inte den som är den så jag skaffade Benvittring när den kom, så klart. I år kände jag att det kunde vara dags att läsa den och tog med den i min Finish That Series-utmaning.

Nattfåk var den första jag läste, trots att den är andra delen, och ingen av de jag har läst efter den har klarat jämförelsen på något bra sätt. Det gäller även denna, även om den är bättre än förra boken, Rörgast, men den har mycket långt kvar till Nattfåk. Jag saknar nog allt som gjorde Nattfåk så bra och som Theorin gör så bra. I den hade han en förmåga att få in folktro och sägner så att det blir alldeles särskilt spännande. Även om jag nu, mer eller mindre, har slutat förvänta mig övernaturligt/folktro så finns det inte ett spår av det här. Tyvärr.

Drömmen hade ju varit att läsa denna på Öland, men dit bar inte vägarna i år. Faktum är att det för min del hade kunnat vara mycket mer Öland, både av miljö och den där speciella mystiken. Nu blir det bara en ordinär deckare. Inklusive en huvudkaraktär som hamnar i livsfara och motiv som kan härledas femtio år tillbaka i tiden.

Gerlof är ett mycket trevligt återseende, jag tycker så mycket om denna knarriga gamla man. Han är en speciell karaktär, som genuint bryr sig om sina medmänniskor. Han är nästan den enda som känns mänsklig. Rent generellt så gillar jag inte privatpersoner som lägger sig i polisens arbete. Speciellt inte om den enda anledningen till att de får information är att de är släkt med polisen. Som i det här fallet. Det Tilda gör gillar jag inte alls. Det är så många fel, på så många sätt.

Här har polisen mer än ett fall att jobba med samtidigt och det känns ju trovärdigt. Även om det blir lite spretigt. Fantasilöst nog så hör fallen ihop. I alla fall på sätt och vis. Det känns både långsökt och konstruerat. Jag har så svårt att tro att så många skulle kunna vara tysta så länge.

Benvittring lunkar på, lugnt och stillsamt. Det är inte blodigt och actionfyllt utan egentligen ganska trivsamt. Den tar aldrig tag i mig på riktigt, men jag tapper heller aldrig intresset. Det är ändå härligt med en 80+ i en huvudroll, som visar att bara för att kroppen är trött så behöver inte huvudet vara det. Och tro det eller ej, men nu har det faktiskt kommit ytterligare en del, den sjätte i kvartetten alltså. Om jag ska läsa den? Så klart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 701 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Benvittring: malins bokblogg, hyllan och deckarlogg.

Bok: Schack under vulkanen av Håkan Nesser

Författare: Håkan Nesser
Titel: Schack under vulkanen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 395
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Gunnar Barbarotti 7
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 september 2023




Första meningen: Klockan kvart över tio en kväll sent i oktober ligger den tämligen framgångsrike författaren Franz J Lunde utsträckt på rygg med kläderna på i en hotellsäng i en mellansvensk stad.

Baksidetext
"En skriftställares sista dagar och död" är titeln på en icke avslutad kortroman av den tämligen framgångsrike författaren Franz J Lunde. Texten framstår som en oroväckande skildring av Lundes egna upplevelser under hösten 2019, och så småningom hamnar manuset i händerna på kommissarie Gunnar Barbarotti.

Märkliga saker tycks tilldra sig i författarvärlden. Motvilligt dras Barbarotti in i skeendet, men borde han inte ägna sin tid åt viktigare saker? Under 2020 kommer också covid-19 in i bilden, och inte förrän på självaste nationaldagen har det förbryllande fallet fått sin mörka förklaring.

Min kommentar
Eftersom serien om Gunnar Barbarotti är med i min Finish That Series-utmaning i år så tog jag, med risk för att överdosera Nesser, tag i nästa del Schack under vulkanen, bara en månad efter att jag läst den förra. Tills för bara några månader sedan så var detta den sjunde, och senaste delen, i serien som bara skulle bestå av fem böcker.

Trots att både luguber (två gånger, faktiskt) och påvert, som jag saknat ett tag, förekommer så känns denna inte som samma höga klass som vanligt. Även Boorkmans punkt nämns och det gör även en Paul (inte Paula) Polanski. Det räcker inte riktigt när hela den underbara interaktionen mellan Barbarotti och Backman är borta. Den återkommer visserligen lite i slutet, men det är alldeles för lite och alldeles för sent.

De filosofiska funderingarna är också färre, så även samtalen med Gud. Däremot så är språket, precis som vanligt, på topp och en njutning att läsa. Om jag skrev böcker så hade jag velat skriva precis så här. Det som felar, för mig, är att jag inte blir lika intresserad och engagerad som jag brukar. Kanske beror det på den ganska sega och långsamma starten eller så beror det på att storyn känns mer än lovligt tunn och lite krystad.

Pandemin får också vara med på ett hörn och jag tycker det sköts på ett bra sätt. Den förekommer lagom mycket och bara i bakgrunden. Det blir lite meta när vi ger oss in i bok- och förlagsbranschen. Om man känner till den hittar man alldeles säkert massor av blinkningar. Eftersom det är en Nesser så handlar det mer om tankearbete än våld och action, det händer egentligen inte så mycket. Här är det till och med lite långsammare än vad det brukar.

För ovanlighetens skull, vad jag kan minnas, så har Nesser tagit med en hel del samhällskommentarer. Inga närmare betraktelser, bara kommentarer som tydligt visar att Barbarotti tycker "rätt". Förutom när det gäller den unga, svarta, snygga, smarta kvinnliga kriminalpolisen. Hon får alltid dessa fyra epitet.

Den något underliga och mystiska titeln Schack under vulkanen får sin förklaring, så klart. Det är ju ändå Nesser, det är både underfundigt och klurigt. Och jag vet nu att även en Nesser på lite lägre nivå är en fantastisk läsupplevelse. Nästa del är redan inköpt och väntar i hyllan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 554 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Schack under vulkanen: och dagarna går, Tankar från en samlares hjärna och Ljudboksbloggen.

Bok: Som man sår av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt

Författare: Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
Titel: Som man sår
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 377
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sebastian Bergman 7
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 augusti 2023




Första meningen: Hur länge sedan var det hon åkte därifrån?

Baksidetext
Tre år har gått. Vanja Lithner har tagit över Riksmord och det nya teamets första uppdrag blir att hitta och stoppa en prickskytt som efter tre mord på bara några få dagar satt skräck i Karlshamn. Det finns inga ledtrådar, inga vittnen och offren verkar slumpvis utvalda. Alla i staden är alltså potentiella måltavlor.

Sebastian Bergman har valt en lugnare tillvaro sedan han blivit morfar och arbetar som psykolog och terapeut på deltid. När han en dag kontaktas av en man som behöver hjälp med att bearbeta sina upplevelser i samband med tsunamin 2004, då Sebastian själv förlorade fru och dotter, vänds allt uppochner.

Billy ska bli pappa och bestämmer sig för att han aldrig mer ska bejaka sin mörka, hemliga drift. Men det förflutna gör sig påmint. Frågan är hur långt Billy är villig att gå för att inte bli avslöjad.

Min kommentar
När jag läste första delen i den här serien, för snart fem år sedan, så kände jag att den där Sebastian Bergman, honom vill jag inte läsa en sida till om. Så blev det ju inte. Nu, när jag har läst sjunde delen, Som man sår, så är jag extremt glad och tacksam för att jag fortsatte läsa. Trots Sebastian Bergman.

Jag har faktiskt sparat den här boken ett tag. Den utspelar sig nämligen i Karlshamn, en stad som vi ofta besöker eftersom svärmor bor där. Det händer att vi tar en hotellweekend där när svärmor fyller år och så blev det i år. Boken blev en självklar reskompis. Och hur rätt blev det? Alltså, det var inte bara så att de åkte på gator där jag själv åkte, poliserna bodde dessutom på samma hotell som vi.

Eftersom det har gått tre år sedan händelserna i förra boken så hoppar vi helt sonika över pandemin. Det är ganska skönt det också. Alla vet ju ändå att den har varit. Mördaren är känd nästan från start, men det gör inget. Än en gång känner jag misstro och förvåning över de människor som tycker sig ha rätt att skapa sin egen rättvisa. Speciellt då det så kallade brottet, som någon ska straffas för, egentligen är en olycka (sådana händer ju faktiskt). Har dessa människor aldrig någonsin varit med om en olycka/gjort ett enda misstag? Det måste vara jobbigt, för att inte säga utmattande, att vara så perfekt. Nåväl, det är ändå inte den tråden som är den viktigaste. Lite förvånad (och orolig) blev jag över att fallet var löst efter bara drygt halva boken. Vad i hela friden skulle då resten handla om? Tänkte jag. Jag hade inte alls behövt oroa mig för det var här det blev bra på riktigt.

Det känns som att det finns en del oavslutade trådar och då tänker jag speciellt på vissa karaktärer, som egentligen inte tillför något, men som ändå får förhållandevis stort utrymme. Och karaktärer, det finns det många av, men jag har inga problem att hålla isär dem. Carlos, som vi väl träffade i förra boken, är den som jag gillar mest. Han känns som den vettigaste och mest habila polisen där. Sebastian har utvecklats rejält och gjort enorma framsteg som människa. Vem hade kunnat ana att han i sjunde boken nästan framstår som den mest förståndige. Vanja har jag väl egentligen aldrig tyckt speciellt mycket om, men även hon gör framsteg. Hennes osäkerhet på den nya jobbet är helt klart relaterbar. Och Billy ... nej, Billy.

Karaktärerna är faktiskt den stora behållningen i den här serien. Deras inbördes relationer och deras utveckling. Det händer mycket med dem. Både bra och dåligt. En annan bra grej är att det är mycket utredning, det uppskattar jag. Att fall löses genom att en ledtråd leder till en annan och så vidare och att det inte är slumpen som plötsligt löser alltihop.

Som man sår är faktiskt bäst i serien, så här långt, tycker jag. Den är som en spark i magen och det händer otroligt mycket. Boken har ett nästan osannolikt driv framåt och det är stört omöjligt att lägga ifrån sig den (om man inte tvingas). Bara ett kapitel till. Tänker jag hela tiden och kapitlen är så korta att det nästan alltid är görbart. Jag blev till och med andfådd ett tag. En riktig pulshöjare. Och tvisten. Tvisten! Tydligen ska det bara bli en bok till, det gör mig lite ledsen, samtidigt som man ju ska sluta på topp. Sista delen släpps faktiskt nu i september. Frågan är väl om jag ska köpa den och läsa den direkt. Det kan bli så.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,21 i genomsnitt (beräknat på 3 180 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Som man sår: enligt O, Läsvärd eller inte och Tofflan.

Bok: Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser

Författare: Håkan Nesser
Titel: Den sorgsne busschauffören från Alster
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 398
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Gunnar Barbarotti 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 augusti 2023




Första meningen: "Så det är dags för holländaren att vända norrut?"

Baksidetext
Jag borde verkligen inte leva. Så skriver den före detta akademikern och busschauffören Albin Runge i sina anteckningar från 2012–13. Och när någon eller några tycks hota honom till livet har han full förståelse för detta. De bisarra hoten leder så småningom till att polisen i Kymlinge kopplas in. Hösten 2018 tillbringar kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman av vissa skäl ett par tjänstlediga månader i Rute socken på norra Gotland, och fallet med den olycklige Runge får oväntat ny aktualitet. Någonting i utredningen från 2013 verkar ha gått fel. Käpprätt fel. Eller?

Min kommentar
Drygt sex år har gått sedan jag läste en Håkan Nesser. Däremot så har jag fortsatt att köpa alla böcker han skriver. Nu tyckte jag att det var dags att återknyta bekantskapen och tog med serien om Gunnar Barbarotti i min Finish That Series-utmaning. Huruvida Den sorgsne busschauffören från Alster är den sjätte eller sjunde delen i serien är oklart, men jag räknar den som den sjätte.

Att läsa Håkan Nesser, för mig, är som att sakta gungas i favorithängmattan, lyssna till vinden i träden och fåglarnas kvitter. Det är helt enkelt lugnt och tryggt. Jag känner att hela jag saktar ner. Detta är så härligt Nesserskt (ja, det är faktiskt ett adjektiv), trots att jag inte minns något luguber. Nu, med facit i hand, så kan jag inte förstå varför jag inte läser honom oftare. Jag har ju ett helt gäng olästa.

Det är en mycket tragisk och berörande historia som vecklar ut sig, lager för lager. Mycket sker mellan raderna så man får tänka och känna själv. Det uppskattar jag. Här är många turer och vändningar. Det enda jag egentligen är helt säker på är att saker och ting i alla fall inte är det man ska förledas att tro. Jag gissar och funderar. En av mina många gissningar var rätt. Konstigt hade det kanske varit annars för jag gissade nog på allt.

Jag tycker så mycket om Gunnar Barbarotti. Han påminner lite om Louise Pennys Armand Gamache, men väldigt mycket roligare. Dialogen sprudlar av underfundig humor. Speciellt replikskiftena mellan Barbarotti och Backman, de är härliga och oftast roliga. Och hur uppfriskande är det att läsa om poliser som ställer de rätta frågorna, analyserar och drar slutsatser!

Nessers böcker om Barbarotti är ganska oblodiga och framför allt så är de långsamma. Det lunkar på, sakta och stadigt. Ungefär som Barbarotti själv. Det är uppenbart att det går att skriva bra deckare utan vare sig mord, blod eller våld. Ett bra och fantasieggande mysterium räcker långt. Om jag hade tänkt lite innan jag började läsa så skulle jag ha läst De vänsterhäntas förening först, där Van Veeteren och Barbarotti träffas. Det kommer en del referenser till den, men jag räknade tydligen inte den som en i serien.

Den sorgsne busschauffören från Alster är kanske inte så spännande, om man menar biter-på-naglarna-spännande, men det är otroligt intressant och finurligt. Det är helt enkelt en ren njutning att läsa. Och jag blir så sugen på ett höstigt Gotland.

Avdelningen för olika funderingar:
Har Sorgsen bytt namn från Gerald till Lars? För visst hette han Gerald i de tidigare böckerna? Nu presenterar han sig som Lars.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 932 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den sorgsne busschauffören från Alster: Bokblomma, Tankar från en samlares hjärna och Kapprakt.

Bok: Grissly av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Grissly
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 277
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Herkules 8
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 juli 2023




Första meningen: Jag går in på Appstore, laddar ner Instagram, skapar ett nytt konto.

Baksidetext
Om du inte lagt upp det på Instagram, har det hänt? Om du inte finns på Instagram, finns du? Om du finns på Instagram, kommer du att dö? En känd influencer hittas dumpad i en container, knivhuggen i bröstet och iförd en Gucciträningsoverall. Liket har en exklusiv klocka på sig, och det är tydligt att det inte handlar om ett rån. Varför vill någon mörda en influencer? Zack Herry, Deniz och de andra i gruppen vid Särskilda enheten förstår direkt att det här bara är början. Början på ett spel där man inte vet vem som är marionett, och vem som har den egentliga makten. Där ytlighet och gränslöshet förstör liv.

Min kommentar
Efter förra boken, som var en härlig feelgood, så blev det dags att sätta tänderna i något som jag trodde skulle bli både tempofyllt, brutalt och eventuellt en aning makabert. Åttonde delen i Herkules-serien (eller Zack-serien, som den tydligen heter nu efter förlagsbytet), Grissly hade en del att leva upp till.

Precis som vanligt så väljer Kallentoft att skriva om ett aktuellt fenomen. Den här gången är det influencers. Det är nog lätt att fastna där i sociala medier-träsket och alldeles för lätt att sälja sin själ. För att inte tala om alla de där människorna som tycker sig ha rätt att bestämma vad som är rätt eller fel. Och om man gör fel så möts man av så mycket och intensivt hat. Trots att man egentligen inte har gjort något ont, kanske bara haft en åsikt som någon annan har bestämt är fel. Det är så skrämmande, men somliga har uppenbarligen lätt för att hata någon som bara är ett namn, ett konto, som inte har antagit mänskliga former. Och allt är alltid någon annans fel.

Jag tycker inte att tempot är lika högt här som i de tidigare delarna, men det gör inget. Nu får man lite tid att andas och tid till eftertanke. I övrigt så är boken väldigt Kallentoftsk, vilket betyder en hel del flum och mycket ältande. Dock inte så mycket som i böckerna om Malin Fors. Temat är mycket aktuellt och vinklingen är mycket samhällskritisk. Där är Kallentoft stark. Tyvärr faller det hela lite, eftersom jag ett flertal gånger måste fundera över om han har blivit sponsrad av Moncler. För att vara så mycket emot kapitalism så är det en rejäl produktplacering. Författarens avsky mot rika lyser igenom, också precis som vanligt.

Resten av teamet, som hade framträdande roller i de tidigare böckerna, har hamnat väldigt mycket i bakgrunden. Som en följd av det så blir det inte heller speciellt mycket polisarbete, när jag tänker efter. Somligas privatliv tar nästan över. Abdula Kahn är nästan helt försvunnen. Ester får en ganska stor roll, men varför i hela friden måste hon alltid plågas? En bra grej är att hela Zack-Hebe-grejen klaras upp. Med facit i hand en helt onödig tråd alltså.

I Grissly så är mordfallen nya, men resten är ungefär samma likadant. Den har inte lika mycket substans som de tidigare böckerna, mycket känns nästan som utfyllnad. Och då är boken inte ens 300 sidor. Kan det vara så att Kallentoft har tröttnat på Zack? Att han bara vill ha de här tolv böckerna ur världen? Jag saknar Luttemans/Anna Karolinas inflytande.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,18 i genomsnitt (beräknat på 143 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Grissly: Kapprakt, Tofflan och Boktanten.

Bok: Den sista spiken av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Den sista spiken
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 477
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 6
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 juli 2023




Första meningen: Erica Andersson hade aldrig varit särskilt glad för vatten.

Baksidetext
Han har utpressat. Han har misshandlat. Han har våldtagit. Han har gått över lik för att nå hela vägen till toppen. Han är på alla sätt en vidrig man. Han heter Kim Sleizner och han arbetar som polischef i Köpenhamn.

Dunja Hougaard har gått under jorden för att på eget bevåg inleda en utredning mot sin tidigare chef. I månader har hon och hennes team samlat information. När en högt uppsatt man inom den danska underrättelsetjänsten hittas död tillsammans med en okänd kvinna i en bil på sjöbotten utanför Köpenhamn börjar det äntligen bli dags för fällan att slå igen. Frågan är bara för vem.

Samtidigt på andra sidan sundet i Helsingborg får den svenske polisen Fabian Risk ett besked som förändrar allt.

Min kommentar
När jag är på semester på annan ort så vill jag gärna läsa en bok som utspelar sig där jag befinner mig och jag tyckte jag var riktigt smart när jag valde Den sista spiken när vi skulle spendera några dagar i Helsingborg. Det vet ju alla, som har läst böckerna i serien, att de utspelar sig där.

Besvikelsen och uppförsbacken för boken blev stor. För att vara den sista boken i serien om Fabian Risk så handlar den ytterst lite om honom. Han är inte mer än en bifigur i sin egen bok då minst 90% i stället handlar om de danska poliserna och den där tråden som jag egentligen inte alls har varit speciellt glad i. Jag tycker inte om när serier byter fokus mitt i och börjar handla om helt andra människor. De borde i stället få en egen serie då.

Hela den här Kim Sleizner-tråden blir så utstuderad och långsökt. Jag önskar att jag hade kunnat säga att den känns konstruerad också, men om det är något de senaste åren har lärt mig så är det att precis allt och vad som helst kan hända. Sleizner är i alla fall, förmodligen, den mest otäcka människa jag träffat på i litteraturen. Han är så sleezy att han nästan blir intetsägande. Framför allt så är han endimensionell. Han har absolut noll goda sidor.

Som vanligt(?) så är poliserna både naiva och lite korkade, medan bovarna är supersmarta övermänniskor. Dessutom så blir de som jagar monstren själva monster. Precis som det ju brukar vara, men det är lika tröttsamt som alltid. Det är en extremt utdragen historia med en del passager som känns som transportsträckor. Ibland blir det till och med lite segt, men oftast är det spännande och underhållande. Många gånger blir det dock på tok för mycket. Vilket ju var väntat, men ändå.

Vissa dödsfall är tråkigare än andra och det händer att jag blir lite sur på författaren. Jag uppskattar ändå att Ahnhem vågar ta död på vem som helst, det gör att man aldrig är riktigt säker. Det gillar jag ju. Blinkningen till boken En helt annan historia gillar jag också. Den har jag inte läst än, men det kommer jag nog att göra. Danskarna envisas med att bara prata danska med svenskar, men det är ett kul inslag och ger lokalfärg. Tack och lov så tycker jag att danska i skrift är förvånansvärt lätt att förstå.

Hela serien om Fabian Risk har varit osedvanligt rå och brutal. Den sista spiken är inget undantag. Detta är inget för den känslige. Tyvärr så tycker jag inte att denna är lika rafflande och nagelbitande som de tidigare och jag hade föredragit mer fokus på Fabian och hans historia. Boken avslutas med en epilog som knyter ihop alla trådar som eventuellt fortfarande var lösa. Jag är inte så glad i den här typen av "förklarande" slut, men det funkar ganska bra här. Om detta verkligen är sista boken, annars inte.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat på 1 409 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den sista spiken: Tankar från en samlares hjärna, Nilmas Bokhylla och Kapprakt.

Bok: Dagen är kommen av Ninni Schulman

Författare: Ninni Schulman
Titel: Dagen är kommen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 562
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hagfors 7
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2023




Första meningen: "När ska vi stanna och äta?"

Baksidetext
Några dagar före julafton hittas Harry och Inga Tynning brutalt mördade i sitt hem ett par mil norr om Hagfors. Huset är i oreda och det saknas både pengar och smycken. Det äldre paret tycks ha levt ett stillsamt liv och har av allt att döma varken fiender eller ovänner. Polisen, med Christer Berglund och Petra Wilander i spetsen, misstänker att det rör sig om ett rån som spårat ur. Men ju mer de undersöker saken, desto märkligare och obehagligare visar sig fallet vara. Journalisten Magdalena Hansson är tillbaka på jobbet efter en längre tids sjukskrivning och blir snart djupt engagerad i morden som skakar bygden.

Min kommentar
Det tog mig ju ett bra tag innan jag läste första delen i den här serien. Sedan dröjde det ungefär lika länge innan jag tog mig an den andra delen. Efter den så var jag fast. Dagen är kommen är sjunde och, enligt uppgift, sista delen. Det kändes både spännande och vemodigt att läsa. Mest spännande.

Alla böcker i den här serien har hållit en väldigt hög nivå, tycker jag. Samtliga har fått en fyra i betyg. Det som har gjort dem så bra är nog balansen mellan mordgåtan och karaktärernas privatliv. Jag brukar verkligen inte tycka om när det blir för mycket privatliv, men här har det varit på en bra nivå. Precis lagom för att jag ska lära känna alla och få dem att kännas som vänner. Alla möjliga relationsproblem har belysts och behandlats. Kanske skulle man kalla genren för relationsroman med mord.

Karaktärer ja, det finns det många av. Som det har varit i alla böckerna. Det är ett överflöd av dem. Många är ju återkommande och det underlättar. Det är komplexa och trovärdiga karaktärer. Speciellt de tre - Magdalena, Petra och Christer - som vi fått följa i sju böcker. Jag har nog inte svårt att relatera till någon av dem.

Många sidor är det också och det kanske är lätt hänt när man vill knyta ihop allt, men den är otroligt snabbläst. Allt liksom bara flyter på. Någon sidohistoria hade lätt kunnat plockas bort för att korta ner historien, utan att påverka handlingen. Dock är boken aldrig seg eller tråkig. Jag tappade aldrig intresset, utan läste engagerat med glädje genom nästan 600 sidor.

Väldigt länge såg det riktigt bra ut, att Magdalena skulle klara sig från att hamna i akut livsfara. Jag kände mig på riktigt hoppfull (plötsligt händer det!) ju längre berättelsen fortskred. Men ack vad jag bedrog mig. Jag är så sjukt less på det. I varenda deckare, liksom. Och att ett helt gäng kriminalpoliser inte funderar över varifrån ett DNA-spår kommer utan en journalist måste ifrågasätta. Det stör mig, det var liksom det första jag tänkte på och jag är ingen mordutredare.

Slutet är väldigt tillrättalagt och kan eventuellt uppfattas som lite kletigt och larvigt. Själv uppskattar jag det. I just det här fallet. Här handlar det ju om gamla vänner och jag vill ju att det ska gå dem väl.

Dagen är kommen är ett riktigt bra avslut på serien. Det känns som att precis allt knyts ihop. Jag kunde i alla fall inte upptäcka några lösa trådar. Jag känner mig mycket trygg med att lämna de här vännerna i detta läget i deras liv. Jag vet ju att Ninni Schulman redan har påbörjat en ny serie och den första delen står faktiskt i hyllan och väntar. Det känns också tryggt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 478 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Dagen är kommen: Stories from the city, stories from the sea, Barnboksbloggen och hyllan.

Bok: Natriumklorid av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Natriumklorid
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 470
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Natrium chlorid
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2023




Första meningen: Det hade knappt gått fem minuter efter nödsamtalet förrän ambulansen svängde in på gräsmattan mot ett kaos som skulle etsa sig fast på näthinnan.

Baksidetext
När en kvinna begår självmord på sin 60-årsdag kommer ett olöst fall från 1988 upp i ljuset. Under tre årtionden har en lång rad människor fallit offer för en våldsam mördare med en sällsynt förmåga att dölja sina brott. Carl, Rose, Assad och Gordon på Avdelning Q – som redan är pressade på grund av coronapandemin – står inför ett av sina mest komplexa och svårlösta fall någonsin.

Min kommentar
Den här gången tog det inte så lång tid innan jag gav mig på nionde delen om Avdelning Q, Natriumklorid. Jag hade lagt till den i min Finish That Series-utmaning och en mini-semester i Köpenhamn gjorde att det blev dags att läsa den i juni. För första gången läser jag alltså en av böckerna på plats, vilket så klart gav en extra krydda åt läsningen, men speciellt mycket externa miljöer är det inte i denna.

Den där speciella tonen som jag har saknat så länge är tillbaka, lite av den i alla fall, men jag tycker att det är på tok för lite av Rose, Assad och Gordon. Framför allt deras samspel. En röd tråd som har löpt genom samtliga böcker smög plötsligt upp bakom mig och bet mig i svansen. Den såg jag inte alls komma och jag gillar inte alls den vändningen.

Här handlar det om en osedvanligt rå gärningsperson. Eller faktum är att det är precis som vanligt. Den här serien är inget för känsliga personer. Jussi Adler-Olsen brukar ju alltid skriva in vanliga samhällsföreteelser, så även här. Motivet känns dessvärre inte alls osannolikt. Världen är full av sådana människor. Alla böcker jag läser nu verkar också ha med pandemin, åtminstone i bakgrunden. Vilket ju inte alls är så konstigt. Den påverkade ju allas liv väldigt mycket. Nu märks den knappt av egentligen, bara genom kommentarer. Inte så mycket i själva handlingen.

Vi får också följa mördaren i några kapitel. I början var det intressant, men mot slutet tycker jag inte att det gav mig så mycket. Efter att man fick veta vem det var så blev det kanske inte ointressant, men inte heller speciellt spännande. Något jag funderade på var att det är lite märkligt att ingen kom att tänka på vad salt kan ha för betydelse. Det var det första som dök upp i mitt huvud. Huruvida det hade hjälpt utredningen eller ej låter jag vara osagt.

Slutet ... men hallå! Hur slutade egentligen detta?! Det är en cliffhanger av Guds nåde, kan man säga. När kommer nästa bok? Av allt att döma så blir dessutom den tionde delen den sista. Med den vetskapen, nu i efterhand, så känns denna lite som en bok bara för att få till slutet.

Natriumklorid är mer en polisroman än en Avdelning Q-roman. Polisromaner går det ju tretton på dussinet på (minst), men tack vare de unika karaktärerna så håller den sig ändå i det övre skiktet. Men jag vill (alltid) ha mer Rose, Assad och Gordon.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 6 643 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Natriumklorid: Bokstunder, hyllan och Deckarlogg.

Bok: Det låsta rummet av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Det låsta rummet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 320
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The locked room
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 14
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 maj 2023




Första meningen: Först tror hon att han ska komma tillbaka.

Baksidetext
Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.

Min kommentar
Det är med blandade känslor jag plockar fram Det låsta rummet för att läsa. Elly Griffiths har tydligen sagt att det kommer att bli femton delar i den här serien och det betyder att detta är den nästsista delen. Vemodet blandas med glädjen över att träffa gamla vänner igen.

Med tanke på handlingen här och Ruths ständiga funderingar över om hon är tjock eller ej så kan jag inte låta bli att undra om Elly Griffiths har ett ohälsosamt förhållande till vikt. Nåväl. Serien om Ruth Galloway har gjort att jag verkligen vill åka till Norfolk. Tänk att se allt jag läst om, i verkligheten. Miljön är en tongivande egen karaktär och allt det mystiska, spöklika gör allt ännu bättre. Finns det inga Ruth Galloway-turer?

Covid tar i stort sett över handlingen, det är den som är den drivande kraften, skulle man kunna säga. Nu hade de det värre i Storbritannien, med en total lockdown, men det är oerhört läskigt att läsa om hur det var där i början. Det var ju så mycket man inte visste. Framför allt så hade man ingen aning om hur länge det skulle pågå. Eftersom man sitter med facit nu så blir det extra kännbart när alla går runt och gissar. Brottet hamnar ohjälpligt i bakgrunden, men den biten har ju aldrig varit den viktigaste ingrediensen i dessa böcker.

De olika poliserna är en stor del av den här serien. En del har försvunnit, en del har tillkommit, en del dyker upp ibland. Samtliga har sin egen personlighet och det blir på något sätt trovärdigt med alla olika människotyper. En del är betydligt lättare att tycka om än andra. Ruth och Nelson irrar vidare i sin förvirrande relation och jag är inte alls glad i hur de hanterar den. De sjunker ganska så rejält i min aktning där.

En väldigt viktig och stor del har humorn. Jag bara älskar den. Den är så härligt lågmäld och brittisk och består mestadels av ironi och sarkasm. Förmodligen är det min favorithumor. För en gångs skull så var förövaren uppenbar, så brukar det inte vara. Nu gör det inget, för det är bra ändå, men den här boken är annorlunda mot de andra på ganska många sätt.

Det låsta rummet är kanske inte den bästa delen i serien, men pandemin gör den till en av de starkaste. Och läskigaste. Allt är ju ganska så färskt i minnet. Slutet får mig att tro att triangeldramat Nelson-Michelle-Ruth kommer till en upplösning i nästa bok, som ju av allt att döma blir den sista. Jag längtar redan.

På Goodreads hade den 4,26 i genomsnitt (beräknat på 14 885 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Det låsta rummet: Bokstunder, Bokdivisionen och Tofflan.

Bok: Nattfalkarna av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Nattfalkarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 305
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The night hawks
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 april 2023




Första meningen: Det är så mycket blod - det är blodet han aldrig kommer att glömma.

Baksidetext
En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog. Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar ...

Min kommentar
Serien om Ruth Galloway är en av mina verkliga favoriter. Ändå så kan det gå ganska lång tid innan jag läser böckerna (som jag alltid köper/önskar mig) och då är det lämpligt att ta med dem i min Finish That Series-utmaning. I år är det tredje gången jag tagit med den. Nattfalkarna är trettonde delen och serien är still going strong, kan man säga.

För mig är det lite samma känsla jag får när jag läser dessa böcker som jag får när jag läser Louise Pennys om Armand Gamache. Det känns som att komma hem efter att ha varit bort ett tag. Att man träffar gamla vänner och hänger med dem, precis som man alltid gör när man träffas. Här är det verkligen inte deckargåtan som är det viktiga (även om den också är spännande), utan det är allt runtomkring.

Miljön är, precis som vanligt, otroligt lockande och intressant. De där saltängarna i Norfolk ropar nästan på mig och jag blir oerhört sugen på att åka dit och se dem med egna ögon. Jag har vandrat omkring lite på Google Maps, både i King's Lynn och ute vid kusten, men det blir ju inte riktigt samma sak. Tyvärr.

Trots att det är mycket annat än polisarbete så blir det inte för mycket privatliv och/eller vardagsproblem. Det är helt enkelt en bra balans. Ganska oblodiga historier är det också, så även den räddhågade kan läsa de här böckerna. Oftast ställs man inför ett fullbordat mord, där man hittar en död kropp. Tyvärr så blir det återigen så att huvudpersoner hamnar i livsfara. Tråkigt och verkligen överanvänt. Som en extra krydda så förekommer det lokala myter som är ett trevligt och lite mystiskt inslag.

Här finns ju ett antal återkommande karaktärer och jag tror minsann att jag gillar dem allihop. Clough är inte med så mycket och jag saknar hans humor (och hans ätande). Cathbad är en helt underbar figur och han är, som vanligt, med alldeles för lite. Jag hade gärna haft honom som vän. Naturligtvis så bör (måste) man läsa serien i rätt ordning. Det händer så mycket med både karaktärer och relationer att behållningen måste betraktas som minimal om man hoppar in mitt i.

Som jag nämnt tidigare så är det inte deckargåtan som är det viktiga, men jag har för mig att alla böcker har varit mer eller mindre kluriga. Det är inga problem att veta vem som inte är mördaren, men det är betydligt svårare att gissa vem som faktiskt gjorde det.

Det är befriande att läsa Nattfalkarna, här har vi äntligen en självständig, litterär, kvinna, som har ett eget liv. Vars mål inte är att träffa en man. Även om nu Ruth ältar allt med Nelson ganska mycket. Det är svårt att överhuvudtaget börja gissa hur deras relation ska sluta. Går det ens att få lyckligt? Är det ens önskvärt? Jag har hört ryktas om att femtonde delen ska vara den sista så det dröjer väl inte alltför länge innan jag får veta.

På Goodreads hade den 4,30 i genomsnitt (beräknat på 15 084 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Nattfalkarna: Bokstunder, Tofflan och enligt O.

Bok: Den barmhärtige samariten av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Den barmhärtige samariten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 360
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 7
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 mars 2023




Första meningen: Hon sprang!

Baksidetext
Den som säger sig vilja hjälpa människorna behöver inte vilja världen väl.

Olivia Rönning är försvunnen. Snart förstår Lisa Hedqvist, hennes kollega vid Nationella operativa avdelningen, att hon måste ha förts bort mot sin vilja.

När Tom Stilton hör vad som hänt bestämmer han sig för att lämna sin självvalda coronakarantän ute i skärgården.

Tillsammans följer Lisa och Tom spåren till en enslig stuga. Men när de kommer dit står den redan i full brand, och senare hittas en förkolnad kvinnokropp i husresterna. Är det Olivia?

Mette Olsäter, deras pensionerade chef, har utsetts till samordnare för säkerheten runt leveranserna av covidvaccin. Det finns uppenbarligen någon som är beredd att göra vad som helst för att sabotera transporterna.

Min kommentar
Min förhoppning var att jag skulle vara i fas i den här serien efter att jag hade läst ut Den barmhärtige samariten. Det är jag visserligen, men bara runt en månad. Den åttonde delen släpps nämligen i slutet av april. Med tanke på hur tätt sammanlänkade böckerna brukar vara så gör man kanske bäst i att läsa den också, snart. Men då får man väl vänta onödigt länge på nästa.

Trots att det inte ens är ett år sedan jag läste förra boken så kom jag inte alls ihåg cliffhangern som måste ha avslutat den. Plötsligt är man liksom mitt i en händelse som jag inte förstod början på. Det kom visserligen tillbaka efter ett tag, men jag var lite förvirrad och kände mig som om jag var utkastad i det okända. Förmodligen så måste alla andra ha betydligt bättre minne än vad jag har.

Lite överraskad blev jag över att boken mestadels utspelar sig på Listerlandet. Det är kul. Det är ju sambons gamla hemtrakter och jag har varit där en del. Synd bara att den säregna dialekten inte nämns med ett enda ord. Jag kan inte låta bli att undra över om de överhuvudtaget var i området och gjorde någon research.

Det finns ganska mycket i den här boken som inte är speciellt sannolikt. Som att Olivia jobbar med ett fall som rör henne själv. I allra högsta grad. Dessutom är det väldigt många poliser som plötsligt tycker sig ha rätt att bryta mot lagen. Det är aldrig något jag uppskattar.

Här umgås vi mest med Olivia och Lisa, vilket man ju kan tycka vad man vill om. Det är inte speciellt mycket Tom eller Mette. Abbas är i stort sett inte med alls. Det är bra att ha ett så stort persongalleri, då kan man alternera lite. Alla måste kanske inte vara med i alla böcker. Då skulle man inte behöva krysta fram en extra tråd för att få med dem. Gärningspersonen var ju ganska uppenbar, men det gör egentligen ingenting. Det är resan till upplösningen som är spännande.

I den här boken kastas man tillbaka till pandemin, när den var som värst. Det är både läskigt och jobbigt. Tänk vad fort man glömmer ändå. Jag förstår eventuellt behovet av att skriva in pandemin, den var ju ändå en stor del av våra liv. Väldigt länge. Det här är nog ändå första boken jag läser som den har så stor del i. Självklart finns det en något krystad tråd om vaccinet. Jag är inte så glad i den, det känns inte bra att spä på konspirationsteorier.

Här finns en hel del högst osannolika händelser. Redan var för sig, om man säger så. Allt samtidigt blir lite väl bra. Många rent basala saker, grundläggande för specifika händelser (speciellt allt om vaccinet, typ), saknar förklaring. Det hoppas helt enkelt bara över och förutsätts fungera. Då menar jag saker som tillgång och möjlighet.

Som väntat, vill jag nog säga, så är Den barmhärtige samariten spännande läsning. Den sedvanliga cliffhangern i slutet är inte av samma rang som den förra, men nyfiken blir man ju. Vad står det egentligen på Toms lapp? Vad är så stort och hemligt så att han måste "erkänna" det? Trovärdigheten är dock inte på topp, men släng alla krav på det överbord. Bara åk med och njut.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 815 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den barmhärtige samariten: Bokstunder, Karins boktips och Tofflan.

Bok: Blickfångarna av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Blickfångarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 14
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 mars 2023




Första meningen: Döden.

Baksidetext
Det är bitande vinter i Linköping. Ett gammalt fall med en mördad pojke gäckar Malin Fors och de andra utredarna på våldsroteln. Vem är pojken? Hur hamnade han ensam på en äng, med vartenda ben i kroppen krossat? Så en dag ger sig en kvinna i Algeriet till känna: Jag är hans mamma. Malin Fors jagas av sina demoner, och ett nyligen kraschat förhållande. När fallet med pojken tätnar dras hon i en värld där hon inte ens vet vem hon själv är och tvingas inse att till och med den egna blicken kan vara en bedragare: ingenting är vad det först synes vara.

Min kommentar
I min Finish That Series-utmaning så har jag då kommit till senaste delen i serien om den alkoholiserade polisen i Linköping, Malin Fors. Blickfångarna är den fjortonde delen. Huruvida den också är den sista vet jag inte. Den kom i alla fall hösten 2021 och än så länge syns det inte till någon ny bok.

Den utveckling som Malin har gjort i de senare böckerna är inte en jag uppskattar. Hon har själv blivit den person som hon alltid tidigare har avskytt och nästan hånat. Full av dubbelmoral. Precis den sorts moral som jag inte alls tycker om.

Jag tycker det känns som ovanligt få karaktärer här. Det dyker inte upp mängder av onödiga vittnen och annat, vilket inte är så konstigt. Det mesta av texten utspelar sig nämligen inne i Malins huvud. Tråkigt nog, för mig i alla fall, så verkar hon bara kunna tänka på två olika saker; alkohol och sex. Inga ämnen som jag gillar. Dottern Tove får förstås vara med på ett litet hörn också, då oftast i kombination med dåligt samvete. Självömkan är en stor del i det hela också. Och så det där länge olösta brottet med pojken på ängen. Det hela blir ett evigt ältande och det gör mig nästan tokig.

Det känns som att det blir för mycket samma historia i böckerna nu, nästan som att Kallentoft skriver på repeat. Speciellt så verkar han ha ett rejält horn i sidan till hela staden Linköping. Hela världen blir så orimligt nattsvart. Den samhällskritik som kändes hyfsat fräsch i de första böckerna är nu bara repriser. Den allra största grejen förefaller vara rika människor. De är i alla fall svin allihop. Det blir så tröttsamt att läsa om samma gamla käpphästar i bok efter bok. Detta, och ovan nämnda ältande, drar ner betyget, men däremellan (det lilla som är kvar) så är det en bra historia.

Om Blickfångarna är den sista boken om Malin Fors, vilket den faktiskt skulle kunna vara, så är det ett passande slut. Ett bra slut som är lagom öppet. Ska jag vara riktigt ärlig så hoppas jag nog att det är så. Jag är nog faktiskt lite osäker på hur jag ska göra om det blir fler. Det känns som att det bara är hardcore-fans kvar som läser och till och med dem (nej, jag räknar mig inte dit) har börjat ge lägre betyg.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,21 i genomsnitt (beräknat på 140 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Blickfångarna: Tofflan, Läsvärd eller inte? och DAST Magazine.