Bok: Som man sår av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt

Författare: Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
Titel: Som man sår
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 377
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sebastian Bergman 7
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 augusti 2023




Första meningen: Hur länge sedan var det hon åkte därifrån?

Baksidetext
Tre år har gått. Vanja Lithner har tagit över Riksmord och det nya teamets första uppdrag blir att hitta och stoppa en prickskytt som efter tre mord på bara några få dagar satt skräck i Karlshamn. Det finns inga ledtrådar, inga vittnen och offren verkar slumpvis utvalda. Alla i staden är alltså potentiella måltavlor.

Sebastian Bergman har valt en lugnare tillvaro sedan han blivit morfar och arbetar som psykolog och terapeut på deltid. När han en dag kontaktas av en man som behöver hjälp med att bearbeta sina upplevelser i samband med tsunamin 2004, då Sebastian själv förlorade fru och dotter, vänds allt uppochner.

Billy ska bli pappa och bestämmer sig för att han aldrig mer ska bejaka sin mörka, hemliga drift. Men det förflutna gör sig påmint. Frågan är hur långt Billy är villig att gå för att inte bli avslöjad.

Min kommentar
När jag läste första delen i den här serien, för snart fem år sedan, så kände jag att den där Sebastian Bergman, honom vill jag inte läsa en sida till om. Så blev det ju inte. Nu, när jag har läst sjunde delen, Som man sår, så är jag extremt glad och tacksam för att jag fortsatte läsa. Trots Sebastian Bergman.

Jag har faktiskt sparat den här boken ett tag. Den utspelar sig nämligen i Karlshamn, en stad som vi ofta besöker eftersom svärmor bor där. Det händer att vi tar en hotellweekend där när svärmor fyller år och så blev det i år. Boken blev en självklar reskompis. Och hur rätt blev det? Alltså, det var inte bara så att de åkte på gator där jag själv åkte, poliserna bodde dessutom på samma hotell som vi.

Eftersom det har gått tre år sedan händelserna i förra boken så hoppar vi helt sonika över pandemin. Det är ganska skönt det också. Alla vet ju ändå att den har varit. Mördaren är känd nästan från start, men det gör inget. Än en gång känner jag misstro och förvåning över de människor som tycker sig ha rätt att skapa sin egen rättvisa. Speciellt då det så kallade brottet, som någon ska straffas för, egentligen är en olycka (sådana händer ju faktiskt). Har dessa människor aldrig någonsin varit med om en olycka/gjort ett enda misstag? Det måste vara jobbigt, för att inte säga utmattande, att vara så perfekt. Nåväl, det är ändå inte den tråden som är den viktigaste. Lite förvånad (och orolig) blev jag över att fallet var löst efter bara drygt halva boken. Vad i hela friden skulle då resten handla om? Tänkte jag. Jag hade inte alls behövt oroa mig för det var här det blev bra på riktigt.

Det känns som att det finns en del oavslutade trådar och då tänker jag speciellt på vissa karaktärer, som egentligen inte tillför något, men som ändå får förhållandevis stort utrymme. Och karaktärer, det finns det många av, men jag har inga problem att hålla isär dem. Carlos, som vi väl träffade i förra boken, är den som jag gillar mest. Han känns som den vettigaste och mest habila polisen där. Sebastian har utvecklats rejält och gjort enorma framsteg som människa. Vem hade kunnat ana att han i sjunde boken nästan framstår som den mest förståndige. Vanja har jag väl egentligen aldrig tyckt speciellt mycket om, men även hon gör framsteg. Hennes osäkerhet på den nya jobbet är helt klart relaterbar. Och Billy ... nej, Billy.

Karaktärerna är faktiskt den stora behållningen i den här serien. Deras inbördes relationer och deras utveckling. Det händer mycket med dem. Både bra och dåligt. En annan bra grej är att det är mycket utredning, det uppskattar jag. Att fall löses genom att en ledtråd leder till en annan och så vidare och att det inte är slumpen som plötsligt löser alltihop.

Som man sår är faktiskt bäst i serien, så här långt, tycker jag. Den är som en spark i magen och det händer otroligt mycket. Boken har ett nästan osannolikt driv framåt och det är stört omöjligt att lägga ifrån sig den (om man inte tvingas). Bara ett kapitel till. Tänker jag hela tiden och kapitlen är så korta att det nästan alltid är görbart. Jag blev till och med andfådd ett tag. En riktig pulshöjare. Och tvisten. Tvisten! Tydligen ska det bara bli en bok till, det gör mig lite ledsen, samtidigt som man ju ska sluta på topp. Sista delen släpps faktiskt nu i september. Frågan är väl om jag ska köpa den och läsa den direkt. Det kan bli så.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,21 i genomsnitt (beräknat på 3 180 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Som man sår: enligt O, Läsvärd eller inte och Tofflan.