Titel: Kryptan
Genre: Drama
Antal sidor: 655
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sepulchre
Översättare: Ingar Gadd
Serie: Languedoc 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 mars 2022
Första meningen: Den här berättelsen börjar i en stad av ben.
Baksidetext
Lantegendomen Domaine de la Cade ligger avsides utanför den lilla staden Rennes-les-Bains vid foten av Pyrenéerna. Hit kommer den blott sjuttonåriga Léonie Vernier och hennes bror Anatole en höstdag 1891 för att hälsa på sin moster Isolde.
Men den lantliga vistelsen blir långtifrån rofylld. Léonie och Anatole får höra talas om ett mystiskt vilddjur som härjar i skogarna runt Domaine de la Cade, vissa menar att det är självaste Djävulen som släppts lös. Léonie gör också ett märkligt fynd under en av sina vandringar på egendomen; en bortglömd krypta med inskriptioner på visigotiska. I sitt sökande efter svaret på kryptans gåta hittar hon ytterligare en skatt; en samling unika tarotkort som enligt legenden påstås kunna styra över liv och död.
Etthundrasexton år senare, i oktober 2007, anländer den amerikanska musikvetaren Meredith Martin till Renne-les-Bains för att forska i en period i den store kompositören Claude Debussys liv. Men Meredith gör en annan, viktigare, upptäckt och snart kommer hennes undersökningar i stället att handla om Léonie Verniers liv. Vart tog den unga parisiskan vägen efter sin vistelse i Rennes-les-Bains?
Spåren leder Meredith tillbaka till kryptans gåta och de mystiska tarotkorten. Sig själv ovetande sätter hon de onda krafterna i spel och plötsligt är hennes eget liv i fara...
Min kommentar
Det var sommaren 2011 jag köpte Kryptan och först efteråt som jag upptäckte att den tydligen är andra delen i en serie. Eftersom jag är jag så var jag ju tvungen att hitta första delen och läsa den först, vilket jag gjorde 2014. Och gillade inte alls. Då är det inte så lockande att ta sig an nästa del, som dessutom är en tegelsten. I år tog jag med den i min utmaning Vi möts igen och jag tyckte att det var lika bra att sätta tänderna i den i början av året. Så jag har det klart, liksom.
Väldigt ofta så stör jag mig på serier som kallas fristående, men som inte är det. Här är det faktiskt tvärtom. Detta är inte, i egentlig mening, en serie. Området i Frankrike, Languedoc, är det som är gemensamt. En kvinna från förra boken har en liten biroll här, men jag kan inte påstå att jag minns henne. Det är verkligen synd att jag inte visste att de inte hör ihop mer än så, innan jag köpte och läste.
Den här boken tycker jag ändå är bättre än den förra, men ganska många av mina käpphästar finns kvar. Här är så otroligt många adjektiv, allt har en färg/form känns det som. Om man hade tagit bort alla adjektiv så hade nog sidantalet minskat med runt hundra sidor. Om man i samma veva hade tagit bort alla franska uttryck så skulle nog ytterligare hundra sidor ha försvunnit. Då hade det blivit ett mer passande sidantal. Och det här med alla franska uttryck, vad är meningen med dem egentligen? En del ord, som till exempel rullstol, får man även på franska. Varenda gång. Här finns ett förvånande stort antal rullstolar. En del ord/fraser kommer på både franska och svenska. En del kommer bara på franska. Detta är så otroligt störande. Man måste väl ändå utgå från att fransmän pratar franska. Hela tiden. Översättningen känns för övrigt inte helt hundra. Ibland är det konstiga ordval och märklig ordföljd.
Karaktärerna är inte jättemånga, men författaren lyckas inte få mig engagerad i någon av dem. De är så otroligt klichéartade. Och helt ärligt, hur många gånger behöver man egentligen få veta att en karaktär (kvinnlig) har kopparrött hår och illgröna ögon, en annan (man) har samtliga "manliga" attribut (stilig, kraftfull) och har intensivt blå ögon, ännu en annan (kvinna) är blond, sval och mystisk. Samtliga "goda" är overkligt vackra. Något som vi också får veta många gånger. Alla onda är endast och bara onda. Eller ONDA. Åldern får jag inte heller ihop på några av dem. Constant och Anatole har ett förhållande med samma kvinna. Constant var en vuxen man (åtminstone i tonåren) redan för 30 år sedan. Anatole är nu 25+. Anatoles lillasyster, 17 år, faller också som en fura för Constant.
För mig blir det för rörigt när handlingen hoppar mellan tidstrådarna. Jag är tyvärr inte så engagerad att jag minns var vi lämnade karaktärerna i en tidstråd när vi kommer tillbaka till den. Båda trådarna i sig är ganska intressanta, men det blir för mycket lull-lull för att jag ska orka hålla intresset uppe.
Genren vet jag inte riktigt vad jag ska kalla. Det är historiskt och romantiskt samt en del övernaturligt och ett embryo till spänning. Det finns faktiskt en tredje "del" i "serien". Den kommer jag inte att läsa. Nu har jag bara en Kate Mosse kvar i hyllan, en ganska tunn liten spökhistoria.
Kryptan försöker för mycket, tycker jag. Det blir för många mystiska saker som på något oklart sätt hänger ihop. I stället för spännande, läskig och gåtfull så blir det alltför ofta bara larvigt.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 19 857 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
| Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
| Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
| Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
| Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
| Mysig | Rå | Sorglig | ||
| Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
| Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Kryptan: Lottens bokblogg, Carolina läser och Eli läser och skriver
