Bok: Marvatten av Ann Rosman

Författare: Ann Rosman
Titel: Marvatten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 419
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 7
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 april 2022




Första meningen: Han visste att det var helt fel ställe att lägga dem på.

Baksidetext
1867 totalförstörs flera kvarter i Marstrand av en våldsam brand. Många familjer ställs på bar backe. Johanna, som för en tid sedan kommit som ung piga till Marstrand för att arbeta hos den ogifte guldsmeden, är en av de drabbade. Men var branden en olyckshändelse?

Till samma plats flyttar Lotta nästan hundrafemtio år senare för att driva ett hotell. Kriminalinspektör Karin Adler har nyligen fått sitt första barn och är föräldraledig. Hemma i Marstrand blir hon bekant med Lotta. Samtidigt kopplas Karins poliskollegor, Robert och Folke, in på en arbetsplatsolycka. En matros har omkommit på ett lastfartyg. Eller ligger det ett brott bakom dödsfallet? Och är alla de övningar som Sjöfartsverket gör med sin räddningshelikopter verkligen slumpmässiga?

Min kommentar
Marvatten köpte jag strax efter den släpptes, men trots att den var en väldigt efterlängtad bok så har den fått stå och mogna i hyllan i 1,5 år. Vilket egentligen är ganska kort tid, om man jämför med hur länge andra böcker får vänta. Kanske har jag varit lite orolig också, för jag blev lite, lite besviken på den förra delen.

Det är lite lustigt med de här böckerna, men det är nästan lika spännande att läsa efterordet som det är att läsa boken. Att få veta vilket som bygger på verkliga händelser och vilka människor som faktiskt har funnits är på riktigt fantasieggande. Jag blir dessutom alltid sugen på att åka till Marstrand när jag läser Ann Rosman. Jag önskar så att hon hade varit guide på skolresorna dit när jag var liten/ung. Eller i alla fall någon som gjorde historia levande på samma spännande och intressanta sätt.

Det är inte jättemånga karaktärer här och man skulle nog nästan kunna säga att Karin Adler har en biroll i sin egen serie. Det gör inte mig något, jag är nog egentligen inte så glad i henne. Detsamma gäller nog resten av persongalleriet i nutidstråden, en historia som gör mig mest trött. Så gnälliga människor och så uttjatade "problem". Jag funderar också lite på under vilka förutsättningar Mattias och Lotta köpte hotellet. Vem ville egentligen detta? Vems idé var det? Hur var tanken? Vem skulle ta hand om allt? Inklusive barnen? Det måste man ju liksom komma överens om innan.

Som vanligt är den historiska delen bäst och helt klart mest intressant. Kopplingen mellan dåtid och nutid finns där också, om än kanske inte så stark, men den känns helt naturlig. Det märks att researchen är grundlig och det är precis lagom nivå på faktabitarna. Framför allt så vävs de in på ett bra sätt.

Nutidshistorien känns dock lite krystad, i alla fall vad gäller brottet. Och blev det brottet ens uppklarat? Vem kanske man fick veta, men varför? Det känns väldigt oklart. Den stora frågan är nog ändå varför i hela friden [spoiler]attackerade Mark Henrik[/spoiler]? Men vem bryr sig, det är den historiska, verkliga delen som trollbinder mig. Jag fortsätter envist att häva att nutidstråden inte behövs överhuvudtaget.

Marvatten är mycket bättre än förra boken och det känns bra att ordningen är återställd. Nu undrar jag bara om det blir fler böcker i serien. Hoppas det. Eller... för min del funkar det bra med en helt historisk bok också.

På Goodreads hade den 3,86 i genomsnitt (beräknat på 148 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Marvatten: Tofflan, Tankar från en samlares hjärna och Feministbiblioteket.

"Vågspel" av Ann Rosman

Författare: Ann Rosman
Titel: Vågspel
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 460
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 februari 2019




Första meningen: Kommendörkapten Herbert Savill stod på HMS Hampshire och parerade sjöhävningen i Pentlandsundet.

Baksidetext
Den 5 juni 1916 förliser det brittiska krigsfartyget HMS Hampshire utanför Orkneyöarna. Med sig till havsbotten tar det 700 man inklusive krigsministern Lord Kitchener. Första världskriget pågår och enligt ryktet var fartyget på väg med dyrbar last till Ryssland när det gick på en tysk mina. Många är dykarna som med livet som insats försökt finna och bärga Hampshires mytomspunna skatt.

Nästan hundra år senare hittas en segelbåt drivande utanför samma kust. På däck finner man blod och andra spår efter slagsmål. Båten tillhör Bo Stenman, pensionerad dykare hemmahörande i Marstrand. När det står klart att det var Bo själv som seglat båten beger sig kriminalinspektör Karin Adler och hennes kollega Folke till Orkney för att bistå polisen i utredningen. En kropp hittas och ytterligare en båt, och i jakten efter svar på vad som hänt blir kopplingarna mellan den försvunne Bo och det för länge sedan förlista fartyget allt starkare. En dykexpedition vid vraket på sjuttiotalet höll på att sluta i katastrof och av någon anledning har Bo Stenman gjort sig ovän med många av sina tidigare dykarkollegor.

Min kommentar
När jag läste förra delen i den här serien trodde jag aldrig att det skulle dröja drygt tre år innan jag läste nästa del. Jag har ju tyckt väldigt mycket om alla böckerna. Efter att jag upptäckte att en ny del är på gång (planerad i oktober) så tyckte jag att det kunde vara lämpligt att läsa ikapp.

Att läsa Ann Rosman är, för mig, lite som när jag läser Peter May. Jag känner mig trygg, omhändertagen. Mestadels beror det nog på miljöerna som alltid är kustnära. När jag hör havets brus, känner blåsten kring huvudet och tittar ut över karga klippor mot en horisont som aldrig bryts så blir jag lugn.

Karin Adler, som man väl får betrakta som huvudperson, är egentligen inte speciellt sympatisk. Hon är väldigt snabb med att döma folk(e), lite nedlåtande och väldigt mycket för mycket "mitt sätt eller fel sätt". Alltså väldigt mänsklig, speciellt som hon ju faktiskt har levt ensam och gjort precis som hon vill i många år. Något jag lätt kan relatera till är hennes kärlek till havet. Vilket får mig att tänka på det fantastiska citatet först i boken: Botemedlet mot allt är saltvatten - svett, tårar eller havet. Något som tydligen Karen Blixen har sagt.

Temat i den här boken är dykning i allmänhet och dykning på skeppsvrak i synnerhet och jag får en nästan obetvinglig lust att googla. Jag kan känna Ann Rosmans entusiasm och glädje över att dela med sig av all sin kunskap, men allt man researchar fram behöver faktiskt inte vara med. Det blir ibland för mycket detaljer som drar ner tempot och som får mig att nästan tappa intresset. Då har ändå redaktörer strukit en hel del om jag har förstått det rätt.

Den så kallade historiska tråden är inte alls vad jag förväntar mig. Förutom en sorts prolog där själva skeppet sjunker, 1916, så utspelar den sig 1977. För mig är det nutid. Jag har också problem med tidslinjen eftersom då och nu handlar om samma personer, bara vid olika tidpunkter, och jag blir ganska splittrad när nutiden innehåller tillbakablickar.

Miljön är helt fantastisk. Orkneyöarna låter som något jag vill besöka. Allt kryddas med en härlig nypa folklore och mystik. Mina favoritpassager i boken är när de befinner sig i ett långhus där Morag är i fokus.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot Marvatten, där vi verkar återvända till Marstrand.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,28 i genomsnitt (beräknat på 155 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Vågspel: Johannas deckarhörna, Bibliotekskatten och och dagarna går.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Havskatten" av Ann Rosman

Författare: Ann Rosman
Titel: Havskatten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 483
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 5
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 december 2015




Första meningen: Synen av den vackra gulmålade träfastigheten fyllde honom alltid med blandade känslor.

Baksidetext
Det är 1906 och kung Oscar II anländer till kurorten Marstrand. Runt honom flockas societeten och under två intensiva sommarmånader badar man tångbad, knyter kontakter och väver intriger. Direktör Lundberg med familj har tagit in på det nybyggda Turisthotellet, trots att det egentligen är alldeles för dyrt. Men förhoppningsvis kan den stärkande havsluften kurera den sjukliga dottern Karolina, och kanske kan de på köpet hitta henne en välbeställd make. I kretsarna runt kungen möter Karolina greve Douglas Lagercreutz, som snart visar sig bära på en skamlig hemlighet.

En kväll i maj 2013 övar Marstrands deltidsbrandkår rökdykning inne på det anrika Turisthotellet, men övningarna avbryts när brandmännen hittar kroppen av en död man. Karin Adler vid kriminalpolisen i Göteborg kallas in för att utreda fallet. Har mannen blivit mördad? Och vem kan tänkas ha vinning av hans död?

Min kommentar
Ann Rosmans så kallade deckare är något så ovanligt som deckare där jag inte hela tiden funderar över vem som är gärningsmannen. Faktum är att jag ofta glömmer bort att jag har ett brott att lösa. Så infångad blir jag av hennes sätt att berätta.

Den här boken är inget undantag, även om nu själva deckardelen faktiskt har större utrymme här och därför har också Karin en betydligt större roll. Det är fortfarande inte odelat positivt, för den där Karin irriterar jag mig väldigt mycket på. Hennes velande och "jag måste bo på min båt året runt"-tjafs stör mig omåttligt mycket. Utan att säga för mycket så kanske det ändras till slut. Just Karins privatliv är extremt förutsägbar och allt är solklart direkt.

Något som jag ofta stör mig på i böcker är när det blir rörigt och det blir denna, alldeles i början. Det är för många människor och för många olika trådar, men det ger sig efter bara ett ganska kort tag. Genom hela boken är det också lite för många och långa ekonomiska turer, där tappade boken fart och jag intresset. För en gångs skull så hänger inte den historiska delen ihop med nutiden överhuvudtaget (älvkvarnarna räknas faktiskt inte) och hellre det än något krystat sammanhang. Jag älskar ändå biten som handlar om 1906 och hur en ung kvinna kunde ha det då. Och jag gillar att varje avsnitt i den historiska biten börjar med en anfang.

Genom hela boken så känner jag dofter och vinden som sveper genom de smala gatorna, jag försöker se de där byggnaderna för mitt inre öga med hjälp av de ganska svaga minnesbilder jag har. Seglingsturen fick mig att längta ut på vattnet. Jag blir väldigt sugen på att åka till Marstrand. Och att segla. Nog för att jag visste att Marstrand var "fint", men jag hade faktiskt ingen aning om att ön lockade kungligheter och adel.

Boken är nog egentligen mer en känga till Kungälvs kommun än en ren deckare. Det förvånar mig att ett sådant här debattinlägg inte har gjort större väsen av sig. Men titeln... där funderar jag faktiskt på hur den blev till. Jag förstår den inte. Ordet nämns kort och en förklaring ges, men varför ha det som titel? Eller är det så att Kungälvs kommun är en havskatt?

Detta är tyvärr den senast utgivna boken och jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut tills nästa kommer. Om jag har tolkat allt rätt så bör den i alla fall vara på gång.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,67 (beräknat på 150 betyg).
På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 62 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Havskatten: Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och enligt O.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Mercurium" av Ann Rosman

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 419
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 4
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2015






Första meningen: "Vem kunde tro att den jäveln skulle ge sig på att bestrida pappas testamente?"

Baksidetext
År 1802 står Metta Fock Ridderbielke inför rätta misstänkt för mord på sin man och två av sina barn. Mot sitt nekande döms hon att sitta på Carlstens fästning. Isolerad på den karga ön ska hon stanna, tills hon erkänner eller går under vilket som kommer först. Utan möjlighet till kontakt med omvärlden, utan vare sig penna eller papper, börjar hon brodera. Ord för ord tar en förtvivlad nådeansökan form.

2011 hålls en storslagen maskerad på fästningen. Gräddan av Sveriges societet är där, och innan kvällen är över har två personer mist livet. Men portarna har hela tiden varit stängda och bevakade, ingen kan ha tagit sig in eller ut. Finns mördaren någonstans bland de 94 gästerna? Kriminalinspektör Karin Adler kallas till platsen och pusslandet kan börja.

Min kommentar
Ann Rosman har ju ganska snabbt seglat upp som en solklar favorit och det är inte bara på grund av miljön (vem gillar inte Marstrand liksom). Nu betar jag av den här serien, i år tänkte jag. Och faktiskt blir det ännu bättre så här.

Jag blir lätt infångad i berättelsen, även om jag tycker att det är för korta stycken med de olika berättelserna. Det blir lite sönderhackat när man hoppar mellan en tråd i dåtid och inte mindre än tre i nutid. Tråden som handlar om Karin Adler får lite större plats i den här boken jämfört med förra, men jag vet inte om det är något positivt. Faktiskt börjar jag tycka lite sämre om henne, eftersom hon har tendensen att bli en sådan där människa som tycker jag är som jag är och tänker inte förändra mig, det är du som måste ändra dig. Jag har personlig erfarenhet av den typen av människor och de ger mig kalla kårar. De två andra nutida trådarna (släkten Ekeblad och Sara som gör något slags avhandling) behövs visserligen för att förklara Karin Adlers roll, men faktum är att ingen av de nutida berättelserna behövs för den här boken.

Medan jag läser så glömmer jag helt bort att detta är en deckare, så fascinerad blir jag av berättelsen om Metta Fock. Det är också den här tråden som är bokens hjärta och det är den som väcker alla möjliga känslor till liv. Jag blir så förbannad, arg, ledsen och allt möjligt annat som höjer blodtrycket. Nu vet man ju faktiskt inte riktigt vad som är sant, men om man ska döma efter den här boken så var kvinnor andra kvinnors största fiende även på 1800-talet. Visst var det männen som gjorde "slutarbetet", men det var de avundsjuka och missunnsamma kvinnorna som startade alltihop.

Ann Rosman har en osviklig förmåga att levandegöra historia och jag önskar så att min gamla historielärare hade haft den talangen. Då hade kanske inte historia varit förknippat med något torrt och tråkigt. Det är ju alldeles uppenbart att det inte behöver vara så. Jag lider med stackars Metta Fock som inte bara mister två (eller faktiskt fyra totalt) barn och man, hon blir också anklagad för mordet på dem. Jag förfäras över att man någon gång i historien faktiskt kunnat kastas i fängelse på bekännelse. Man har alltså inte förklarats skyldig till något, men man får sitta inlåst tills man erkänner. Eller dör.

Det enda jag blir förvirrad av i boken är ordet mercurium. För mig betyder det kvicksilver, men tydligen är det ett gammalt ord för arsenik. Det kan jag önska hade förklarats i början av boken, för jag fick inte alls ihop beskrivningen av ämnet med det jag trodde att det var. Det klargörs i efterordet i alla fall och jag rekommenderar att alla som läser boken faktiskt läser ända till slutpärmen. Där står mycket intressant. När jag bland annat läser att Mettas barnbarns barnbarns barnbarn hittades tack vare den här boken så blir jag alldeles rörd. Faktum är att jag lätt hade kunnat bli besatt av Metta Fock och historien om henne. Vad hände egentligen? Var hon skyldig? Om det inte var hon, vem var det då? Antingen så var hon en förhärdad och iskall lögnare eller så var hon ett oskyldigt offer för patriarkatet, den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Det får vi aldrig veta. Men jag vet vad jag tror.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,78 (beräknat på 282 betyg).
På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 90 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mercurium: Lotten, En bok om dagen och I min hylla från A till Ö.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Porto Francos väktare" av Ann Rosman

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 354
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 3
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 maj 2015






Första meningen: Astrid Edman backade upp sin Pater Noster-snipa mot Bremsegårdsvikens brygga och lät entusiasterna från Botaniska föreningen i Göteborg kliva iland på Klöverön.

Baksidetext
Porto Francos väktare är den våldsamma berättelsen om Marstrands tid som frihamn. Tiden är sent 1700-tal; kapare, smugglare och mördare härjar ostört.

En ung kvinna stiger iland i Marstrands hamn en septemberdag 1793. Håret är kapat under mössan, hennes bröst är lindade och byxorna hänger löst på den gängliga kroppen. Runt omkring myllrar det av liv; sjömän på skeppen, handlare, brottslingar som fått amnesti i frihamnen. Hennes enda hopp står till att de ska ta henne för en man, att hon ska hitta arbete och någonstans att bo.

Att hon inte ska tvingas åka tillbaka.

220 år senare görs ett gruvligt fynd på Klöverön. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och kriminalinspektör Karin Adler kopplas in. Men att identifiera de två döda visar sig vara lättare sagt än gjort. Det enda man kan säga med säkerhet är att de har legat i mossen länge. Väldigt länge.

Trådarna leder Karin Adler långt tillbaka i Marstrands historia, och sakta men säkert nystas en osannolik historia upp.

Min kommentar
Av någon anledning, som jag inte alls förstår, så blir Ann Rosmans böcker stående olästa i hyllan. Något som inte alls speglar vad jag tycker om böckerna. Det var två år sedan jag läste förra delen...

Jag har inga som helst problem med att komma in i boken, trots att det var så längesedan jag läste Själakistan. Detta beror nog mest på att Karin Adler med kollegor knappt är med i boken. Sammanlagt är det nog inte mer än 50 sidor som handlar om dem. Ungefär två tredjedelar av boken handlar om vad som hände för 200 år sedan vilket är bra, för det är faktiskt Agnes historia som mest griper tag i mig. Det finns också en nutidshistoria, som inte innefattar polisen, och den knyter naturligtvis tillbaka till Agnes tid.

Detta är ingen deckare med historiska inslag, det är en historisk roman med mord. Jag kan överhuvudtaget inte förmå mig att kalla det en deckare, eftersom det inte finns tillstymmelse till utredning med. Lösningen på vilka som ligger i mossen får vi på ett helt annat sätt, genom vanliga människors berättelser.

Nu när jag klargjort detta så vill jag bara säga att den här boken är otroligt spännande. Ann Rosman kan verkligen det där med att berätta en historia. Hon levandegör det gamla på ett sådant sätt att jag känner lukter, ser människor och känner känslor. Det här är en intressant bit svensk historia, som jag inte hade en aning om. Och då är jag uppvuxen så nära Marstrand att vi ofta var där på skolresor. Antingen så har ingen lärare alls nämnt det här med Porto Franco-avtalet eller så tyckte jag inte det var intressant då.

En bit in i boken så börjar jag fundera på om detta är ett verkligt fall och svaren på vad som är sant eller ej kommer i slutet av boken. Det är något jag gillar med de här böckerna, att jag inte behöver fundera på vad jag ska tro på.

Det här är ett fantastiskt sätt att lära sig om en ganska hemsk tid i vår historia. Det är intressant att få veta hur de levde, vad de åt och vad de drack. Något jag inte blir sugen på att prova är den engelska sjömansdrycken, som bestod av sirap, öl, ägg och brännvin.

Jag gillar verkligen den här boken, men jag saknar samtidigt Karin och hennes kollegor. Till och med Folke. Jag skulle vilja läsa mer om dem. Samtidigt tycker jag att det är synd att boken klassas som deckare, eftersom det ju finns en hel del människor som kategoriskt vägrar att läsa den genren. De har ingen aning om vad de missar.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 324 betyg).
På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 102 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Porto Francos väktare: med näsan i en bok, En bok om dagen och Lingonhjärta.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Själakistan" av Ann Rosman

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 404
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 2
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 april 2013






Första meningen: Carlstens fästning tronade högst upp på Marstrandsön över det salta västerhavet.

Baksidetext
I författarens andra bok står en liten pojke i centrum. Hans anhöriga har vänt honom ryggen, och än värre hållit honom inlåst. Ann Rosmans berättelse handlar om familjeband och samhällssyn och letar sig ända tillbaka till de bohuslänska häxprocesserna.

En sensommardag nära Carlstens fästning i Marstrand gör en besökande skolklass en hemsk upptäckt. Liket efter en kvinna i medeltida kläder och utan huvud påträffas vid den gamla Offerstenen. Strax därefter får fru Wilson i sin trädgård sitt livs chock när hon får syn på huvudet, högst upp på en spaljé med rosor och luktärter.

När Karin Adler vid Göteborgspolisen blir informerad av kollegan Robert njuter hon av sin sista semesterdag. Hon har separerat från sambon Göran och bor nu ombord på sin båt i Marstrand.

Kvinnan vid Offerstenen visar sig ha tillhört en grupp medeltidslajvare som ägnat sig åt rollspel vid den avsides belägna Sankt Eriks park på Marstrandsön. Att man har att göra med en mycket kyligt kalkylerande gärningsman står klart när den rättsmedicinska undersökningen slår fast att den huvudlösa kroppen inte hör ihop med det påträffade huvudet.

Min kommentar
För nästan ett år sedan läste jag första delen om Karin Adler och förutom att persongalleriet var ohyggligt stort och extremt svårt att hålla ordning på så tyckte jag riktigt mycket om boken. Kanske egentligen mest för miljön (Bohuslän) som fick mig att längta hem, men också för att Rosman helt enkelt är en bra berättare. Så varför har då del två förblivit stående oläst i hyllan?

Nu är den i alla fall läst och jag blev inte besviken, den här höll samma höga standard. Persongalleriet var fortfarande för stort, men inte lika illa som i Fyrmästarns dotter och eftersom jag redan var bekant med poliserna så blev det lättare att hålla isär alla. Jag blev också glad för att en del icke-poliser från förra boken dök upp igen. Det hoppas jag att de fortsätter med. Här handlar det om vanliga människor, även om en del är rätt extrema. Som polisen Robban, med en osannolik bacillskräck och (språk)polisen Folke, som visserligen är lite nedtonad i den här boken, men som fortfarande hugger på allt och alla som råkar säga något som inte är exakt korrekt. Han påminner lite, lite om mig själv i min ungdom. Jag har växt ifrån det, men Folke har inte kommit dit riktigt än.

Sara von Langer är en av de civila karaktärerna som är med även i den här delen och hon får nog ses som min favorit. Kanske är det för att jag tycker synd om henne, hon är utbränd och försöker ta sig tillbaka till livet, inte helt utan sammanstötningar med Försäkringskassan, vars "läkare" tycker att det inte finns några hinder för att hon ska gå upp till heltid igen. Vilket osökt får mig att komma in på det här med att alla deckare verkar innehålla något slags samhällskritik. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om det, rent generellt, men när det sköts så snyggt som här så blir det en naturlig del av historien. Annars är ju just Försäkringskassan ett väldigt tacksamt mål och nästan alla har åsikter om just den myndigheten.

Jag tycker Rosman väver in det historiska (som för övrigt är väldigt intressant) med nutiden på ett föredömligt sätt, det känns inte krystat och föreläsande utan allt blir bara naturligt. För mig, som varit på bland annat skolresor till Carlstens fästning många gånger, är det speciellt intressant med historian som hör till den och Marstrand. Vad jag funderar på är varför lärarna aldrig berättade så här intressanta saker.

Del tre i serien, Porto Francos väktare, köpte jag på årets bokrea. Jag hoppas verkligen inte att den blir liggande oläst speciellt länge.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Själakistan: Annika, Bokbrus och Books ABC.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Fyrmästarns dotter" av Ann Rosman

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 328
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Karin Adler 1
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 4 juni 2012




Första meningen: Klockorna i Marstrands kyrka ringde in till söndagsgudstjänsten 10.30, men det hördes inte ut till Hamneskär där de båda polska murarna just hade återupptagit arbetet.
Sista meningen: Karin nickade.

Baksidetext
Det var som om murbruket inte längre orkade bära den tunga hemlighet som stenhuset så länge bevarat. Innanför väggen fanns ytterligare ett rum som en gång hade tillhört fyrmästarens familj. I dunklet därinne låg en människokropp. Ansiktet var vänt mot dem som om de varit väntade.

På den lilla ön Hamneskär utanför Marstrand pågår ett intensivt arbete med att ställa i ordning den nya turist- och konferensanläggningen. Bostäderna för den tidigare fyrpersonalen på ön ska rustas upp och den renoverade krinolinfyren Pater Noster från 1868 ska återbördas till sin ursprungliga plats. Det är april och invigningen närmar sig.

Två polska murare håller på att reparera den inre väggen i fyrmästarbostadens matkällare när de får en mycket obehaglig överraskning. Väggen ger plötsligt vika och i utrymmet bakom vilar kvarlevorna av en man. Kroppen är välbevarad men har av allt att döma legat där länge.

Karin Adler, vid kriminalpolisen i Göteborg, får hand om utredningen. Till en början har man inte mycket att gå efter bara en förteckning över försvunna personer och en vigselring. Det blir inte heller bättre av att Karins förhållande med sambon Göran är på upphällningen och att relationen till den fyrkantige kollegan Folke närmar sig kokpunkten. Allt medan mystiken kring den döde mannen tätnar. Vem är han? Och varför har han blivit inmurad?

Min kommentar
Av någon anledning har den här boken stått oläst i min hylla i nästan två år. Nu, med facit i hand, ångrar jag lite att den fått vänta så länge, men det positiva är att det redan finns ytterligare tre utgivna böcker i serien.

Början var lite väl tillkrånglad med, för mig, väldigt invecklade släktförhållanden. Jag hade svårt att hålla isär alla personer, vem de var släkt med/gifta med. Faktum är att jag har något slags aversion mot beskrivningar av släktskap som sträcker sig längre än en generation och har för många grenar åt höger och vänster. Det är helt enkelt något jag inte klarar, inte heller i verkligheten. Att boken överlevde inledningen berodde nog mest på beskrivningen av Karin Adler och hennes mansgrisige sambo, som hon tack och lov lämnade. Hennes kärlek till havet är något som jag verkligen kan identifiera mig med, trots att jag nu har tvingats bli en landkrabba. Också karaktären Sara, även hon gift med en mansgris som dessutom verkar modersfixerad, är lätt att tycka om. Hon är sjukskriven på grund av utbrändhet och har stora problem att få omgivningen att förstå att hon helt enkelt inte orkar med allt. Jag gillar verkligen att hon sätter svärmor på plats till slut och jag hoppas att hon kommer att få vara med i resterande böcker.

För mig är det precis lagom information jag får om alla karaktärer, jag vill lära känna dem, men inte för väl. Fokus måste ligga på själva gåtan och det gör det här. Det hade i och för sig kanske inte skadat berättelsen om antalet personer hade minskats ner något. En del av dem var i stort sett helt ovidkommande. Kanske är det så att de flesta av dem dyker upp igen, eftersom vi tydligen ska bli kvar i Marstrandstraken och då gör det ju inget att de redan presenterats.

Jag gillar tillbakablickarna, där man får veta vad som verkligen hände och hur ett lik hamnade i en matkällare. Att alla trådarna knöts ihop på ett snyggt sätt i slutet blev jag faktiskt lite imponerad av och jag tyckte om sättet som ledtrådarna portionerades ut i små bitar. Det gjorde att jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Fyrmästarns dotter: ...med näsan i en bok..., En bok om dagen och Bokstunder.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.