Bok: Krypskytten av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Krypskytten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 400
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The final vow
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 7
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 oktober 2025




Första meningen: Du ser inte mannen i kamouflagedräkten.

Baksidetext
Under ett bröllop i skotska Gretna Green blir den nyblivna bruden skjuten till döds bara sekunder efter att hon fått sin ring på fingret. Det är ett brutalt och blodigt mord som närmast liknar en avrättning, och hon är varken det första eller sista offret. Dödssiffran är redan uppe i sjutton personer och folk är livrädda för att gå ut, eftersom ingen vet var Krypskytten kommer att slå till nästa gång. Det enda man vet med säkerhet är att han kommer att göra det.

Washington Poe kallas in och återförenas med Tilly Bradshaw, eftersom polisledningen vet att de är det enda teamet som kan spåra mördaren. Men hur stoppar man en ostoppbar lönnmördare? En prickskytt som aldrig missar sitt mål, aldrig gör misstag - och som har hela landet som sin privata jaktmark? Poe inser snart att ingen går säker, inte ens de som står honom närmast ...

Min kommentar
Den dag, för drygt fem år sedan, som första delen i den här serien dök upp så var det en lyckodag. Vilket jag ju inte visste just då, men efter att ha läst den och ytterligare fem böcker så är det uppenbart att det var så. Krypskytten, sjunde delen, ramlade ner i postfacket och bara några dagar senare så började jag läsa den.

Jag är osäker på om det har varit så i de tidigare böckerna (jag tror att jag har reagerat en gång i alla fall), men här gillar jag inte alls hur historien avslutas. Först får man liksom veta resultatet, sedan ägnas runt sextio sidor åt att berätta i detalj hur det gick till. Något som jag nog kan tycka är ganska uppenbart. Innan man får den långa förklaringen. Fram till dess så är boken lika bra som de tidigare.

Craven har en osviklig vana att välja teman som är så mörka som de bara kan bli. Just detta tema är, i mina ögon, ganska otäckt. Det kan liksom drabba vem som helst och det går inte att skydda sig. Möjligtvis så kan jag inte förstå hur en renodlad psykopat/narcissist har lyckats passera det nålsöga som h*n ju måste ha gjort.

För mig är det nog så att det inte spelar någon som helst roll hur mycket Tilly är med så tycker jag ändå att det är för lite. Hon är i särklass den bästa karaktären här. Emellertid så hade hon nog inte varit så bra om hon inte hade haft Poe vid sin sida. De två har en osannolikt härlig kemi. Ja, det har faktiskt alla i gruppen. En ny karaktär dyker upp, morbror Bertie. Han är ett kul nytt inslag bland de som är filterlösa. Hoppas han blir ett stående inslag.

En av de bra sakerna med de här böckerna, tycker jag, är att det är så skönt med folk som pratar med sina kollegor som man faktiskt gör. I alla fall där jag har jobbat i mitt liv. Ja, förutom Tilly då. Hon är helt filterlös.

Vissa saker förstår jag inte alls varför de är gjorda som de är. Som, till exempel, att Tilly inte berättar för Poe vad hon hittade om livvakten. Det fanns väl ändå inget som hindrade att Poe fick veta det. Förutom att då hade ju även läsaren vetat och då hade en överraskning gått förlorad. Om sådana billiga trick (för det är just vad det är) tycker jag inte. En bra författare ska inte behöva ta till sådana.

För mig är det lite oklart om författaren verkligen tror att någon låter sig luras av upplägget i Krypskytten. Det gör väl ändå ingen, förutom kanske någon stackars ny läsare, som inte har läst de tidigare böckerna. Men så gör väl ingen. Åtminstone borde ingen göra så. Och nu väntar jag på åttonde boken. Enligt uppgift så kommer den, på engelska, i augusti nästa år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,64 i genomsnitt (beräknat på 2 598 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Krypskytten: Tofflan och Fiktiviteter

Bok: Nådastolen av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Nådastolen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 475
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The mercy chair
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 6
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 februari 2025




Första meningen: Sjukhuset var gammalt.

Baksidetext
Av en tillfällighet är kriminalinspektör Washington Poe på plats när liket efter en mördad man hittas på en lantlig kyrkogård i Cumbriatrakten, gömd under en kista i en grav. Kråkor och andra asätare har gett sig på kroppen, och de svarta fåglarna hemsöker Poe i hans mardrömmar.

Fem månader senare påträffas ännu en död man, under andra men inte mindre morbida omständigheter. Offret, Cornelius Green, har bundits vid ett träd, den så kallade Blixteken, och stenats till döds. På hans svårt sargade kropp hittas också en tatuering med en kod som är så besynnerlig att inte ens landets främsta dataexpert, Tilly Bradshaw, vet hur hon ska knäcka den.

Utredningen avslöjar en koppling till Jobs barn, det religiösa samfund som Green varit ledare för och som tycks ha många hemligheter att dölja. När sedan spåren leder vidare till en blodig familjetragedi som inträffade sexton år tidigare tar fallet en helt ny vändning, som samtidigt, längs slingriga stigar, leder Poe tillbaka till den där vintriga kyrkogården där allt tog sin början, till kråkornas makabra fest.

Min kommentar
Det finns en del författare/serier som automatiskt åker upp på min köplista och som sedan läses relativt snabbt. M W Craven och serien om Washington Poe är en av dem. Nådastolen, som är den sjätte delen, inköpte i november och mindre än tre månader senare så är den läst. Så bra är detta alltså.

Upplägget i den här boken skiljer sig en hel del från de andra. Poe sitter hos en terapeut och berättar vad som har hänt och det blir en aning krystat. Det gör också att man lite tappar tråden när kapitlen med terapeuten bryter av. Jag är inte så glad i det här sättet att berätta. En sekt är i alla fall en stor del av handlingen och precis som vanligt så tycker jag att det är riktigt obehagligt att läsa om fanatiker.

Både Poe och Tilly säger precis vad de menar, helt utan filter, och de är oförmögna att ljuga. De är egentligen oerhört lika. Tilly är med alldeles för lite. Jag gillar inte alls när hon placeras framför en dator, långt från både Poe och läsaren. Jag vill ha med henne i handlingen. Jag saknar även Nightingale, Estelle och Flynn. De är med, men på tok för lite. Interaktionen mellan dem (och Poe) brukar vara obetalbar. Poe är i stort sett på egen hand, men han är å andra sidan i sitt esse, kan man nog säga. Ironi, sarkasm och svart humor flödar. Personligen så tycker jag inte att det är för mycket. Jag gillar det.

Medan jag läser så sitter jag och hoppas att polisen inte jobbar så här. Att de tror och antar. Helt utan bevis på att det är som de tror och antar. Jag har faktiskt svårt att se att man överhuvudtaget kan dra den slutsatsen som de gjorde. Faktum är att jag blev förvånad över vad de antog. Jag kom inte alls fram till samma sak.

Historien som sakta vecklar ut sig är så otroligt mörk. Det är svårt att greppa att människor kan göra så mot andra människor. Boken är olidligt spännande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Den var faktiskt på väg mot ett högre betyg, men då kom de sista kapitlen, som tyvärr är ett solklart fall av vet-inte-när-det-är-dags-att-sluta. Det blir bara för mycket. Mer vill jag inte säga.

Nådastolen är lite annorlunda jämfört med de andra fem, men den är minst lika bra. Bara på ett annat sätt. Det är riktigt obehaglig läsning, av många skäl. Här är inte speciellt mycket gediget polisarbete, mer ett slumpmässigt ramlande på ny information. I det här fallet så stör det mig inte. Med tanke på slutet ... Vad ska nu hända med Poe och Tilly? Vågar man tro att det löser sig? En sjunde bok är i alla fall på väg.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,60 i genomsnitt (beräknat på 4 292 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Nådastolen: Fiktiviteter, DAST Magazine och Mysterierna

Bok: Botanikern av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Botanikern
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The botanist
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 5
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 februari 2024




Första meningen: Det fanns helvetesträd, det fanns vänta-lite-träd och så fanns det en byggnad som ingen visste fanns.

Baksidetext
Washington Poes vänner är inte fler än att han kan räkna dem på ena handens fingrar, och en av dem är Estelle Doyle. Men läget ser illa ut för den självsäkra patologen efter att hennes far blivit mördad med två skott i huvudet. Estelle påträffas med spår av krutrester på händerna och hennes fotavtryck är de enda spår som leder fram till huset, som är inbäddat i nysnö.

Samtidigt har en känd giftmördare som pressen kallar Botanikern skickat dikter och torkade blommor till högprofilerade kändisar. Mördaren verkar ha förmågan att krypa genom nyckelhål, för trots de säkerhetsåtgärder polisen vidtagit efter att mordoffren fått Botanikerns varning, lyckas han komma undan varje gång.

När det framkommer att de enda ord Estelle yttrat sedan gripandet är »Ring Washington Poe« får Poe mycket att hantera. För en man som dessutom avskyr låsta rummet-mysterier riskerar mordutredningen han står inför att bli Poes svåraste någonsin ...

Min kommentar
Läsningen i februari gick undan och jag behövde välja ännu en oplanerad bok. Då föll blicken på Botanikern. Femte delen i den här serien om Washington Poe och den underbara sidekicken Tilly. Jag fick den i julklapp förra året så den hamnade snabbt överst i läskön.

Naturligtvis inser jag att man faktiskt inte kan ha hur många "bästa deckarserien" som helst, men denna är helt klart i toppskiktet. Topp tre, tror jag, men det är svårt att rangordna dem. Exakt hur bra den är förstår man kanske att till och med jag är i fas.

Böckernas styrka är definitivt persongalleriet. Främst är det ju Tilly jag gillar och hur mycket hon än är med så är det för lite. Jag tycker om människor utan filter. Det är rent befriande att inte behöva tolka vad någon säger. Kemin mellan Poe och Tilly är oslagbar. De är inget annat än en superduo. Kollegan Stephanie Flynn och kollegan/vännen Estelle Doyle gör sitt till också. Deras jargong kan jag bara älska. Så där pratar man med varandra när man tycker om varandra. Anser jag.

Vissa karaktärer börjar dock komma farligt nära gränsen till osannolika. Bara för att man är smart/ett geni så betyder inte det att man kan allt. Till exempel så krävs en del andra egenskaper för att mörda folk. På ett smart sätt alltså. Lite orolig är jag också för Tillys utveckling. Hon närmar sig nästan en karikatyr. Nästan. Därmed inte sagt att jag inte tror på karaktärerna. De är bara nära att bli osannolika. De är inte där än.

Här finns det låsta-rummet-mysterier (jodå, plural) och det är alltid spännande. Även om jag tycker att det första var så enkelt att det var förvånande att polisen inte förstod det. Utredningsarbetet känns trovärdigt. Romansen som tar fart vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Den har ju varit på gång länge och så här långt är den okej. Bara den inte tar över och allt blir puttenuttigt. Jag har visserligen svårt att tänka mig det, med de här två.

Temat är läskigt, som vanligt. Egentligen vill jag inte fundera på om det är möjligt. De där människorna som tycker sig ha rätt att bestämma hur andra ska leva sina liv, vad som är rätt och fel, skrämmer mig dessutom rejält. Jag vet ju att de finns. En liten nackdel med historien är att det inte direkt finns någon möjlighet att gissa på förövare. Första gången h*n nämns så är det som gärningsperson. Kanske har de tidigare böckerna också varit sådan, men i så fall har jag glömt det.

Botanikern har en väldigt hög nivå, på både intrig och karaktärer. Jag skulle nästan kunna påstå att det kanske är väl många underligheter här, men vem bryr sig. Om det är bra utfört så köper jag det. Så otäck. Så spännande. Så rolig. Så smart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,59 i genomsnitt (beräknat på 5 575 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Botanikern: Fiktiviteter

Bok: Råttjakten av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Råttjakten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 429
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead ground
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 4
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 december 2022




Första meningen: Mannen i Sean Connery-mask vände sig till mannen i Daniel Craig-mask och sa: "Apan Bertrand och katten Raton satt framför brasan i den öppna spisen och kollade på kastanjerna som rostades över glöden."

Baksidetext
Kriminalinspektör Washington Poe hotas av vräkning och måste i domstol försvara sin rätt att bo kvar i sitt älskade torp när han oväntat kallas till en bordell på en sjaskig bakgata i den lilla nordengelska staden Carlisle, där en man misshandlats till döds med ett basebollträ.

Poe förstår inte varför man kopplar in honom. Han är specialist på att jaga seriemördare, ändå vill brittiska underrättelsetjänsten MI5 ha just honom och hans medhjälpare, dataexperten Tilly Bradshaw, till att leda mordutredningen. MI5 misstänker att någon tänker försöka sabotera det stundande toppmötet på det lyxiga herrgårdshotellet Scarness Hall. När Poe och Bradshaw undersöker den dödes bakgrund visar det sig att ingen av personuppgifterna de har om honom stämmer.

På mordplatsen saknas ett prydnadsföremål, en keramik råtta av samma slag som hittats även på en annan brottsplats. Poe nystar upp trådarna till en historia som tar sin våldsamma början i kriget i Afghanistan. Girighet och jakt på stulna antikviteter leder till avskyvärda svek och mord som ställer Poes och Tillys slutledningsförmåga på hårda prov.

Min kommentar
Det är väldigt sällan jag ber om recensionsexemplar nu, eftersom jag har så otroligt många olästa böcker som jag ju faktiskt vill läsa. Men sanningen är att jag ibland när ett litet hopp om att förlagen ändå ska skicka vissa böcker till mig. Råttjakten är en av de där böckerna som jag verkligen, verkligen hoppades skulle dyka upp som en överraskning. När den faktiskt gjorde det så var lyckan total.

Washington Poe, som är den ena huvudpersonen, är i sanning en favoritkaraktär. Han är precis som jag vill ha mina poliser - smart, tar ingen skit från överordnade (eller någon annan heller) och med ett hjärta av guld. Tilly, den andra huvudpersonen, är även hon en favorit - sanningssägare, obrottsligt lojal och en fena på teknik. Kombon är helt enkelt oslagbar och förmodligen det som gör den här serien så fantastisk.

För första gången så slår det mig att Poe är en mycket ensam människa. Inte ensam som i isolerad utan ensam som i utan nära och kära. Han har sin hund, Tilly och grannen. Och sitt jobb, förstås. Men det är allt.

Precis som vanligt så är det en hel hög karaktärer med här och, även det precis som vanligt, så är det inte ett dugg svårt att hålla isär dem. Jag vet inte hur karln gör, men han lyckas i alla fall. En del är så klart återkommande och jag hade önskat att Andrew Rigg, från Svart sommar, skulle ha varit med mer. Han blev ju en liten favorit i den boken. I stället så får vi träffa Melody Lee, från Regissören, igen och det är kul att få lära känna henne bättre.

Intrigen är mycket komplicerad och jag tror minsann att den går ihop. Jag känner mig inte lurad i alla fall. Förutom av den lilla detaljen att klurigheten hålls vid liv lite tack vare fula knep. Som att läsaren inte får veta saker som Poe ser på, till exempel, foton. Det här är något som brukar störa mig enormt mycket. Nu märker jag det, blir lite irriterad och sedan går jag snabbt vidare.

Något jag har lärt mig under läsningen av de här böckerna är att man aldrig kan vara säker på något och att varenda detalj som nämns är viktig. Exakt så vill jag ha det. Humorn (jodå, det finns) passar mig perfekt. Flera gånger så skrattar jag, eller kanske mer frustar. Oftast tack vare något Tilly säger eller gör. Det kan bli ganska dråpligt när någon är oförmögen att ljuga och inte känner till alla krångliga sociala koder.

Detta är en så bra serie att jag, ovanligt nog, är i fas i den. Det enda negativa med att läsa Råttjakten så snabbt efter att den har släppts är att jag nu får vänta så länge på nästa. Femte delen finns visserligen redan, på engelska, men jag hoppas verkligen att Modernista skyndar på med översättningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,48 i genomsnitt (beräknat på 3 254 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Råttjakten: DAST Magazine.

"Regissören" av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Regissören
Genre: Kriminalhistoria
Antal sidor: 396
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The curator
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 november 2021




Första meningen: "En schackspelare som förstår vilken roll man kan ge bonden, som verkligen förstår hur bonden ska användas, han bemästrar också spelet på allvar", sa mannen.

Baksidetext
Det är jul och en seriemördare lämnar kroppsdelar till beskådan över hela grevskapet Cumbria i nordvästra England. Ett obegripligt meddelande lämnas kvar på varje scen: #SSU6.

Washington Poe och Tilly Bradshaw kallas in för att utreda och konfronteras med ett fall som inte tycks gå ihop. Varför hade vissa av offren bedövats, medan andra tvingats dö i fruktansvärda våndor? Varför förnekar deras enda misstänkte sådant som bevisligen är sant, samtidigt som han bekänner saker de inte känt till? Och varför tog samtliga offer ledigt från sina jobb samma två veckor för tre år sedan?

När en vanärad FBI agent hör av sig tar fallet en ännu mörkare vändning. Hon tror nämligen inte att Poe och Tilly alls har med en seriemördare att göra. Hon tror att de står inför något ännu farligare: en man som kallar sig Regissören.

Min kommentar
Trots att jag helst inte vill fråga om recensionsexemplar så gjorde jag det med Regissören. Det här är en så bra serie att jag läser böckerna så snart jag får dem, något som är väldigt ovanligt för mig, och då funkar recensionsexemplar till och med för mitt samvete. Detta är tredje delen i serien om Washington Poe och hans sidekick Tilly Bradshaw. Jag såg så mycket fram emot att läsa den.

Jag var helt säker på vem som var förövaren, ganska tidigt. Det var helt fel. Jag blir så lycklig i hela kroppen när någon lyckas lura mig så här grundligt och snyggt. Även om det råkar vara en del, som jag kallar det, fusk inblandat. Det spelar ingen roll. Jag blir imponerad och det ger boken ett halvt poängs påslag.

Karaktärerna är ovanligt få för att vara en brittisk deckare, tycker jag. Det passar mig väldigt bra. Jag tycker dock det är synd att Tilly inte får större utrymme. Även om hennes härliga personlighet börjar rundas av lite i kanterna, men hon är fortfarande obetalbar. Relationen mellan Poe och Tilly är det som gör den här serien speciell. Det är oerhört befriande att ingen av huvudpersonerna har vare sig alkohol- eller familjeproblem och det finns inte heller ens en gnutta romantik här.

Förmodligen är det omöjligt för mig att läsa en bok utan att något stör mig, som inte känns riktigt bra. Här finns det en del, så klart. Bland annat en specifik karaktär, den som visar sig vara skyldig, känns inte helt trovärdig. Det är också lite märkligt att ingen av dessa duktiga utredare ställer sig frågan varför det är samma hashtag på samtliga "startbrott".

Det är en extrem historia som rullas upp som, tyvärr, inte är helt osannolik. Här finns inget onödigt. Däremot är det saker som det finns för lite av. Fusket, som jag nämnde här ovanför, består av att mycket döljs för läsaren. Poe kommer till någon fantastisk insikt, men vi får inte veta vad det är. I vanliga fall så hade det gjort mig skogstokig. Nu blir jag "bara" irriterad. Så bra är det.

Regissören är en tät historia, nagelbitande spännande och en bladvändare av rang med en lagom mängd humor. Oftast levererad av favoriten Tilly. När översätts fjärde delen?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,51 i genomsnitt (beräknat på 3 045 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Regissören: Ingen, än så länge.

"Svart sommar" av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Svart sommar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 400
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Black summer
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 juli 2021




Första meningen: Min kropp äter sig själv.

Baksidetext
Jared Keaton avtjänar en livstids fängelsedom för mordet på sin egen dotter, Elizabeth. Keaton är före detta stjärnkock, charmig och karismatisk - och en psykopat. Elizabeths kropp återfanns aldrig och Jack Keaton dömdes främst på kriminalkommissarie Washington Poes vittnesmål.

När en ung kvinna stapplar in på en ensligt belägen polisstation med oemotsägliga bevis på att hon är Elizabeth Keaton, hamnar Poe därför i fel ände av en brottsutredning något som kan komma att kosta honom mycket mer än hans karriär. Med hjälp av den enda person han litar på, den lysande men socialt tafflliga Tilly Bradshaw, måste han besvara den verkligt ofrånkomliga frågan: Hur kan en människa vara samtidigt levande och död? Så försvinner Elizabeth igen, lika plötsligt som hon dök upp. Och samtliga spår i utredningen leder tillbaka till Washington Poe...

Min kommentar
Förra året läste jag första delen i den här serien och även om det fanns en del där som jag inte var så förtjust i så gillade jag det mesta. När jag såg att Svart sommar var på gång så visste jag direkt att jag ville läsa den. Jag var lite orolig att jag inte skulle hinna med den nu på sommaren, men tack vare ett riktigt bra läsflyt så funkade det. Och boken lästes ut på endast tre dagar.

Miljön är densamma som i förra boken och den känns helt rätt för den här typen av berättelse. Naturen är ogästvänlig, men vacker, och det är långt mellan husen. Stephen Booths böcker om Ben Cooper och Diane Fry utspelar sig i ungefär samma område och även i en av de böckerna förekommer de här [spoiler]läskiga bunkrarna. Ett väldigt tacksamt ställe att gömma saker/kroppar i.[/spoiler] Poes lilla ödsliga stuga lockar mig. Tänk att få sitta där. Helt ifred.

Egentligen är det nog ovanligt få karaktärer här för att vara en brittisk deckare, men de som är med är riktigt bra. Tilly är ju min stora favorit, men även Poe är ganska lätt att tycka om. Numer. Speciellt gillar jag samspelet mellan dem. Detta är ett samarbete som har gjort dem båda till bättre personer. Och hur mycket Tilly det än är så vill jag ha mer! Här finns också, annorlunda nog, duktiga och lojala chefer, vilket känns oerhört skönt och bra.

Det finns en hel del humor, av den lågmälda sorten, och jag kommer på mig själv med att le flera gånger. Vilket kan låta lite märkligt, eftersom det här är en grym berättelse. Man får inte så mycket detaljer, det mesta får man tänka sig själv och det är många gånger värre. Överraskande nog så förekommer det ett ganska lång del om mat och det är alltid glädjande.

Avslutet påminner om det i förra boken. Allt förklaras för läsaren genom ett slags samtal mellan två personer. Jag är inte alls glad i det upplägget, men här blir det åtminstone lite mer naturligt. En del av historien var uppenbar, däremot var det inte helt klart med "hur" och det är alltid intressant. Som vanligt så har jag lite minnesproblem och jag måste erkänna att jag inte alls minns det traumatiska med Poes mamma. Inte heller kan jag komma ihåg varför (eller ens om) jag ska komma ihåg Wardle och hans agg mot Poe.

Svart sommar är klurig, spännande och väldigt snabbläst. Kanske mest tack vare att det nästan är omöjligt att sluta läsa. De korta kapitlen hjälper också till. Nu hoppas jag bara att den tredje delen snart översätts. Till min stora glädje ser jag att den tydligen ska komma i oktober. Jag ser verkligen fram emot att läsa den.

På Goodreads hade den 4,50 i genomsnitt (beräknat på 3 463 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Svart sommar: DAST Magazine, Bokdamen (engelsk utgåva) och Fiktiviteter (engelsk utgåva).

"Brännaren" av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Brännaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 366
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The puppet show
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 maj 2020




Första meningen: Stenringen är en urgammal, stillsam plats.

Baksidetext
En seriemördare bränner människor levande vid de förhistoriska stencirklarna i Storbritanniens Lake District. Han lämnar inga ledtrådar efter sig, och polisen är hjälplös.

När hans namn hittas inristat i de förbrända resterna av det tredje offret tas den avstängde kommissarie Washington Poe tillbaka i tjänsten och kastas in i en utredning som han inte vill ha något med att göra. Han paras motvilligt ihop med den lysande men socialt tafatta civila utredaren Tilly Bradshaw och det omaka paret upptäcker ett spår som enbart var menat för Poe. I takt med att antalet offer ökar börjar Washington Poe inse att mycket mer står på spel för honom personligen i fallet än vad han kunnat föreställa sig...

Min kommentar
När jag gick igenom intressanta boksläpp för någon månad sedan fick jag ögonen på Brännaren. Kanske mest för att den utspelar sig i Lake District, ett fantastiskt område i norra England. Plötsligt en dag så låg den här på hallmattan och den fick så klart tränga sig före i läskön.

Vi rör oss över nästan hela Lake District och jag hade nog missat det var så stort. För några somrar sedan var jag i området på semester och jag måste nog säga att jag känner mig lurad på alla dessa stencirklar. Vi besökte inte en enda. De nämndes inte ens. Jag gillar i alla fall den här karga och ödsliga miljön, den passar prefekt för en historia om en seriemördare.

För min del så är detaljnivån (eller egentligen förklaringsnivån) på tok för hög. Det kommer så detaljerade förklaringar att något som egentligen är väldigt enkelt blir komplicerat. Det stör inte alltför mycket, men ibland känner jag mig lite irriterad. Ett nytt favorittecken kanske jag har fått också, ett spegelvänt frågetecken (⸮), som används för att indikera ironi. Det låter perfekt för mig (och här passar inte ⸮ eftersom det är sant).

Huvudpersonerna är speciella. På ett bra sätt. Mest gillar jag Tilly, hon är helt fantastisk och borde ha varit med mycket mer. Jag är tacksam för att det inte skrivs mig på näsan vilken diagnos hon eventuellt har. Det framkommer väldigt tydligt. Ibland känns hon dock lite som en karikatyr, men den känslan går över snabbt. Även Poe är lätt att tycka om, han har ett ytterst välutvecklat rättspatos. Utan att för den skull bli självgod. Och sättet han behandlar Tilly på är underbart.

Slutet var nog menat att bli en tvist, men jag hade tidigt en känsla av att det var något lurt med en av karaktärerna. Det var det, så förvånad blev jag inte. Jag uppskattar inte alls den här typen av slut, för övrigt. Sida efter sida ägnas åt att förklara allt som har hänt genom att brottslingen berättar för polisen. Det blir så oerhört krystat.

En liten fundering bara över översättning av titel och mördarens epitet. På engelska kallas mördaren The Immolation Man, vilket kanske inte går att översätta på ett bra sätt, men immolation har med offer att göra och speciellt då rituella offer. Att kalla en mördare Brännaren känns i jämförelse lite nedvärderande. Originalets titel är The Puppet Show och efter att ha läst ut boken så tycker jag att det är en betydligt bättre titel.

Brännaren är i alla fall väldigt spännande och ja, den är klurig också. Det är mycket utredning, vilket jag gillar. Det är en ganska brutal historia, men inte direkt något frossande i våld och blodiga detaljer. Jag läser gärna mer om den här udda duon och det glädjer mig att det har kommit ytterligare två delar i serien. Nu får man bara hoppas att de översätts. Snarast.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,40 i genomsnitt (beräknat på 3 044 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Brännaren: Johannas deckarhörna, hyllan och Bokprataren.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.