Bok: Nådastolen av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Nådastolen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 475
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The mercy chair
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 6
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 februari 2025




Första meningen: Sjukhuset var gammalt.

Baksidetext
Av en tillfällighet är kriminalinspektör Washington Poe på plats när liket efter en mördad man hittas på en lantlig kyrkogård i Cumbriatrakten, gömd under en kista i en grav. Kråkor och andra asätare har gett sig på kroppen, och de svarta fåglarna hemsöker Poe i hans mardrömmar.

Fem månader senare påträffas ännu en död man, under andra men inte mindre morbida omständigheter. Offret, Cornelius Green, har bundits vid ett träd, den så kallade Blixteken, och stenats till döds. På hans svårt sargade kropp hittas också en tatuering med en kod som är så besynnerlig att inte ens landets främsta dataexpert, Tilly Bradshaw, vet hur hon ska knäcka den.

Utredningen avslöjar en koppling till Jobs barn, det religiösa samfund som Green varit ledare för och som tycks ha många hemligheter att dölja. När sedan spåren leder vidare till en blodig familjetragedi som inträffade sexton år tidigare tar fallet en helt ny vändning, som samtidigt, längs slingriga stigar, leder Poe tillbaka till den där vintriga kyrkogården där allt tog sin början, till kråkornas makabra fest.

Min kommentar
Det finns en del författare/serier som automatiskt åker upp på min köplista och som sedan läses relativt snabbt. M W Craven och serien om Washington Poe är en av dem. Nådastolen, som är den sjätte delen, inköpte i november och mindre än tre månader senare så är den läst. Så bra är detta alltså.

Upplägget i den här boken skiljer sig en hel del från de andra. Poe sitter hos en terapeut och berättar vad som har hänt och det blir en aning krystat. Det gör också att man lite tappar tråden när kapitlen med terapeuten bryter av. Jag är inte så glad i det här sättet att berätta. En sekt är i alla fall en stor del av handlingen och precis som vanligt så tycker jag att det är riktigt obehagligt att läsa om fanatiker.

Både Poe och Tilly säger precis vad de menar, helt utan filter, och de är oförmögna att ljuga. De är egentligen oerhört lika. Tilly är med alldeles för lite. Jag gillar inte alls när hon placeras framför en dator, långt från både Poe och läsaren. Jag vill ha med henne i handlingen. Jag saknar även Nightingale, Estelle och Flynn. De är med, men på tok för lite. Interaktionen mellan dem (och Poe) brukar vara obetalbar. Poe är i stort sett på egen hand, men han är å andra sidan i sitt esse, kan man nog säga. Ironi, sarkasm och svart humor flödar. Personligen så tycker jag inte att det är för mycket. Jag gillar det.

Medan jag läser så sitter jag och hoppas att polisen inte jobbar så här. Att de tror och antar. Helt utan bevis på att det är som de tror och antar. Jag har faktiskt svårt att se att man överhuvudtaget kan dra den slutsatsen som de gjorde. Faktum är att jag blev förvånad över vad de antog. Jag kom inte alls fram till samma sak.

Historien som sakta vecklar ut sig är så otroligt mörk. Det är svårt att greppa att människor kan göra så mot andra människor. Boken är olidligt spännande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Den var faktiskt på väg mot ett högre betyg, men då kom de sista kapitlen, som tyvärr är ett solklart fall av vet-inte-när-det-är-dags-att-sluta. Det blir bara för mycket. Mer vill jag inte säga.

Nådastolen är lite annorlunda jämfört med de andra fem, men den är minst lika bra. Bara på ett annat sätt. Det är riktigt obehaglig läsning, av många skäl. Här är inte speciellt mycket gediget polisarbete, mer ett slumpmässigt ramlande på ny information. I det här fallet så stör det mig inte. Med tanke på slutet ... Vad ska nu hända med Poe och Tilly? Vågar man tro att det löser sig? En sjunde bok är i alla fall på väg.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,60 i genomsnitt (beräknat på 4 292 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Nådastolen: Fiktiviteter, DAST Magazine och Mysterierna