Bok: Lämna inget spår av Jo Callaghan

Författare: Jo Callaghan
Titel: Lämna inget spår
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 381
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Leave no trace
Översättare: Hanna Williamsson
Serie: Kat & Lock 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 februari 2025




Första meningen: "Jag räknar till tio", varnade kriminalintendent Kat Frank.

Baksidetext
När en kropp hittas korsfäst på toppen av Mount Judd läggs fallet på AI-hologrammet Lock – världens första AI-polis – och kriminalintendent Kat Frank. Det är det unika polisparets första icke-kalla fall, och de hamnar omedelbart i rampljuset.

När ännu en kropp påträffas, även den korsfäst, ser det ut som att mördaren bara börjat. Polisen uppmanar traktens män att vara på sin vakt, och Framtidens polisenhet kastas in i ett fientligt mediedrev samtidigt som de desperat söker efter kopplingar mellan de två offren. Ska de ha en chans att förhindra ytterligare ett mord måste de agera blixtsnabbt.

Kat Frank förlitar sig inte minst på sin instinkt, Lock drivs av ren logik. Båda kommer att behöva prestera på toppnivå för att sätta dit gärningsmannen – en mördare som vet allt om rädsla och hur man utnyttjar den.

Min kommentar
Ibland hittar man böcker som verkligen tilltalar en, på många (eller alla) sätt. Det gjorde jag förra våren, när jag läste Jo Callaghans första bok. När andra delen, Lämna inget spår, släpptes i höstas så var jag väldigt sugen på att köpa den, men jag önskade mig den i julklapp i stället. Redan två månader senare så är den läst.

Det som gör de här böckerna så bra, tycker jag, är AI-delen. Det märks att författaren är AI-forskare, för hon får fram både nackdelar och fördelar med AI. Vad är den bra på? Vad är den mindre (inte alls) bra på? Det lyckas hon få med på ett väldigt bra sätt. För egen del så tycker jag det är befriande att läsa något som inte förbehållslöst tycker att AI är lösningen på allt.

Kat och Lock är ett typexempel på när helheten blir större än delarna. De är en fantastisk duo. Humor uppstår ju när man kombinerar människor med maskiner, det är nog ofrånkomligt. Det är lite av charmen med de här böckerna. Teamet känns väl lite åt det tillrättalagda hållet, men jag köper det. Värre är det med professor Okoneda. Hon gör mig så otroligt irriterad. Hon gör som så många andra, som påstår sig kämpa mot orättvisor och fördomar. Bara för att hennes bror råkade ut för några polisers fördomar så är ALLA poliser korrumperade och fördomsfulla. Vilket ju är precis lika fördomsfullt som att bara för att man är svart så är man en brottsling. Sådana självrättfärdiga människor gör mig bara arg. Det allra värsta är ändå att ingen påpekar för henne att hon inte är ett dugg bättre själv.

Lock spelar en mindre roll i den här boken, vilket är synd. Tycker jag. Det är ingen tillfällighet att robotar/datorer/AI öfta är mina favoritkaraktärer, om sådana finns tillgängliga. De är precis så fyrkantiga som jag egentligen är och skulle ha varit om jag hade släppt mig lös. De är så löjligt relaterbara, jag känner mig lugn och trygg när jag läser om dem. Lock förstår sig inte på människors irrationella beteende, men, å andra sidan, vem gör det?

Hela grejen med AI gör de här böckerna väldigt speciella, på ett bra sätt. Det är ju oundvikligt att det uppstår en del problem med AI, just för att den bara följer explicita regler och protokoll. Den kan liksom inte ta med något outtalat i sina beräkningar. Det gör den väldigt stelbent. Bara för att något är n% troligt, statistiskt sett, så betyder det bara, för de flesta människor, att det ändå är n% som talar emot det. Magkänsla och intuition är egentligen bara erfarenhet, något som är svårt att omsätta till algoritmer. I den mänskliga världen är saker sällan svart eller vitt.

För mig utvecklar sig den här historien till något av en politisk agenda, tyvärr. Det känns som att författaren/de kvinnliga karaktärerna samt en icke-binär väldigt gärna vill få fram att alla män (nåja, merparten i alla fall) är hemska varelser och/eller korkade. En bra man är en död man, typ. Många repliker blir lite krystade i försöken att få fram kritik mot en del företeelser. Visst är det bra (och nödvändigt) med samhällskritik, men när det blir så här uppenbart och tjatas så mycket så blir det bara tröttsamt.

Lämna inget spår känns inte lika välskriven som förra boken. Dessutom så tycker jag att boken tappar lite när det är så uppenbart att författaren har en (inte så väl) dold agenda. Nåväl, detta kanske är den berömda "mellanboken". Tredje delen släpps på engelska nu i april. När blir den översatt?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,26 i genomsnitt (beräknat på 1 562 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Lämna inget spår: Lottens bokblogg och Fiktiviteter (originalupplaga)