Bok: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Never let me go
Genre: Science fiction
Antal sidor: 318
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Never let me go
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 februari 2025




Första meningen: Jag heter Kathy H.

Baksidetext
Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Min kommentar
Det kan ha varit 2011 som jag såg filmen Never let me go. Då hade jag ingen aning om att den baseras på en bok och det fattade jag nog först när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset. Eftersom jag kom ihåg (det som jag trodde var) slutet, som då fick mig att dra efter andan så köpte jag boken på bokrean 2019. Sedan har den, som många andra böcker, blivit stående oläst. I år tyckte jag att det äntligen kunde vara dags så jag tog med den i min Boktolva.

Det här med minnet är ju vanskliga saker, har jag upptäckt. Det som jag minns som slutet på filmen är knappt mitten av boken. Nu vet ju inte jag om filmen slutar där, eller hur uppbyggnaden är. Det minns jag inte, men jag har mycket svårt att tro att det slutar där i filmen. Tyvärr är det nog i alla fall så att boken blev lite förstörd av att jag visste vad det var som pågick. Ingen överraskning alls.

Först och främst: Jag har nästan löjligt svårt för den här typen av berättande, när någon återberättar en historia och det helt slumpmässigt hoppas vilt fram och tillbaka i tiden. Ofta startar berättaren med en tråd, som sedan övergår i en annan tråd, som även den, ibland, övergår i ytterligare en annan tråd. För att slutligen hoppa tillbaka till dit där vi började. Vid det laget så har jag redan hunnit glömma starten. Det börjar liksom med att berättas vad som kommer att hända, därefter händer det och sedan berättas om det som har hänt. Det blir lite för repetitivt för mig. Och rörigt.

De här människorna behandlas som boskap och det är svårt att låta bli att tänka på glada grisar, som får leva normala liv. Tills man dödar dem. Det känns så grymt att förleda människor på det viset, att vifta med ett vanligt liv framför ögonen på dem och sedan bara rycka undan det. Den vardagliga tonen gör det extra hemskt, att det liksom är normalt för dem att ses som reservdelar.

Berättaren är naiv och emotionellt underutvecklad, vilket ju är både trovärdigt och sannolikt, med tanke på uppväxten. Människan är så otroligt anpassningsbar och gränsen för normalt flyttar sig lätt och omärkligt. Det är inte alltid en bra egenskap. Allt som har hänt och händer i världen visar ju hur lätta vi är att manipulera och indoktrinera.

Personligen så hade jag velat ha mer bakgrund och gärna få veta exakt vad det var som de donerade. Tommy hade ju kvar njurarna, alla verkade kunna se som de skulle, lungor och hjärta är ju inte något bra att börja med. Så vad var det? Donera, förresten. Det är väldigt märkligt att kalla det för det. Ordet donation antyder vilja och frivillighet, tycker jag. Det var det ju inte riktigt tal om. Lite så är det förresten nu, i verkligheten, att något kallas för något annat än vad det egentligen är. Bara för att det låter bättre. Väldigt få som låter sig luras av det. Hoppas jag.

Never let me go lyckas inte riktigt beröra mig, förmodligen på grund av uppbyggnaden, och engagerar mig inte heller. Den är helt osentimental och det gillar jag. Filmen måste jag nog se om nu, jag minns den som bättre än det jag precis har läst.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 771 673 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Never let me go: Lottens bokblogg, Fiktiviteter och Stories from the city, stories from the sea