Bok: Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Sju kvadrat med lås
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 547
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Syv m² med lås
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 10
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 maj 2025




Första meningen: "Har de satt fast sån där skit nu igen?"

Baksidetext
Annandag jul 2020. Carl Mørck sitter med handfängsel i baksätet på en polisbil. Efter femton år har det våldsamma spikpistolfallet kommit ikapp honom, och anklagelser om narkotikasmuggling och mord hotar att rasera hela hans tillvaro.

Kollegorna vid Köpenhamnspolisen vänder honom ryggen, och snart går det upp för Carl att han svävar i livsfara. Men vem är det som har satt ett pris på hans huvud – och varför? Carl kämpar i blindo mot sin dolda fiendes hantlangare. Samtidigt beslutar sig Rose, Assad och Gordon för att trotsa chefens order i ett försök gå till botten med det invecklade spikpistolfallet.

Min kommentar
Redan från början var det bestämt att det skulle bli tio böcker i den här serien, har jag för mig. Förra året släpptes den tionde, och sista, delen; Sju kvadrat med lås. När en favoritserie avslutas så blir det ofta blandade känslor inför läsningen, man både vill och vill inte läsa den. Nu var det i alla fall dags att ta tag i den.

Ända från första boken så har ett fall löpt genom alla delarna som en röd tråd; spikpistolfallet. Här får vi äntligen ett avslut på det fallet. Alla trådar knyts ihop och det är otroligt snyggt. Jag kan inte låta bli att undra om Jussi Adler-Olsen visste från början hur allt skulle sluta. Som en Avdelning Q-bok får den en trea, som en "vanlig" deckare får den en fyra.

Många karaktärer är det och jag har lite svårt att hålla isär några av dem, men de viktiga är ju gamla bekanta. Två gamla karaktärer dyker upp, från första respektive tredje boken. Jag gillar när författare återanvänder sina karaktärer (sina egna, inte andras). Vi får även följa en mängd med andra personer och fokus ligger på de kriminella. Jag är inte jätteglad i det. I bästa fall är det ett nödvändigt ont. Helst vill jag ju bara hänga med Carl, Rose, Assad och nu även Gordon. Chefen Marcus agerande förstår jag inte överhuvudtaget. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Jag tycker väl att man borde utgå ifrån att man känner en människa ganska väl efter så många år och åtminstone tvivla en aning på skulden.

Det som var den här seriens allra starkaste sida och dess kännetecken var den speciella humorn och de mer än speciella karaktärerna. Med humorn är det inte så mycket bevänt längre, den är väl helt borta egentligen. Dessvärre gäller det även de säregna människorna på den undangömda avdelningen. Kanske är det så att både Assads och Roses kantiga personligheter har slipats och blivit mer runda. Kanske är det trovärdigt (eller hur många känner du egentligen som har bytt personlighet?), men inte särskilt kul. Synd är det i alla fall, för det var de som var behållningen från början.

I den här serien har det alltid funnits en hel del samhällskritik, de har alla varit väldigt aktuella. Jag önskar att jag kunde hävda att de kriminella här blir för mycket, att de är för våldsamma. Tyvärr så vore inte det sant. Det räcker med att scrolla igenom/öppna tidningen så inser man det.

De senaste fem eller sex böckerna har tyvärr blivit lite onödigt långa, vilket väl är lite märkligt. Annars brukar det snarare vara tvärtom, att författare efter några böcker lär sig att inte ta med ovidkommande saker, att skriva mer tajt. Den här sista boken är längst av alla i serien och den hade faktiskt inte behövt vara det.

Sju kvadrat med lås hade varit ett perfekt slut på en väldigt bra serie. I alla fall i mina ögon. Jag älskar verkligen de sista meningarna. Då har jag plötsligt fått höra att Jussi Adler-Olsen har lämnat över stafettpinnen till två andra författare, som ska fortsätta skriva om Avdelning Q. Jag är, än så länge, osäker på om jag kommer att fortsätta läsa serien, men många verkar gilla den nya boken, som släpptes på danska i mars i år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 6 054 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sju kvadrat med lås: Bokstunder, Carolina läser och Tofflan

Bok: Natriumklorid av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Natriumklorid
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 470
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Natrium chlorid
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2023




Första meningen: Det hade knappt gått fem minuter efter nödsamtalet förrän ambulansen svängde in på gräsmattan mot ett kaos som skulle etsa sig fast på näthinnan.

Baksidetext
När en kvinna begår självmord på sin 60-årsdag kommer ett olöst fall från 1988 upp i ljuset. Under tre årtionden har en lång rad människor fallit offer för en våldsam mördare med en sällsynt förmåga att dölja sina brott. Carl, Rose, Assad och Gordon på Avdelning Q – som redan är pressade på grund av coronapandemin – står inför ett av sina mest komplexa och svårlösta fall någonsin.

Min kommentar
Den här gången tog det inte så lång tid innan jag gav mig på nionde delen om Avdelning Q, Natriumklorid. Jag hade lagt till den i min Finish That Series-utmaning och en mini-semester i Köpenhamn gjorde att det blev dags att läsa den i juni. För första gången läser jag alltså en av böckerna på plats, vilket så klart gav en extra krydda åt läsningen, men speciellt mycket externa miljöer är det inte i denna.

Den där speciella tonen som jag har saknat så länge är tillbaka, lite av den i alla fall, men jag tycker att det är på tok för lite av Rose, Assad och Gordon. Framför allt deras samspel. En röd tråd som har löpt genom samtliga böcker smög plötsligt upp bakom mig och bet mig i svansen. Den såg jag inte alls komma och jag gillar inte alls den vändningen.

Här handlar det om en osedvanligt rå gärningsperson. Eller faktum är att det är precis som vanligt. Den här serien är inget för känsliga personer. Jussi Adler-Olsen brukar ju alltid skriva in vanliga samhällsföreteelser, så även här. Motivet känns dessvärre inte alls osannolikt. Världen är full av sådana människor. Alla böcker jag läser nu verkar också ha med pandemin, åtminstone i bakgrunden. Vilket ju inte alls är så konstigt. Den påverkade ju allas liv väldigt mycket. Nu märks den knappt av egentligen, bara genom kommentarer. Inte så mycket i själva handlingen.

Vi får också följa mördaren i några kapitel. I början var det intressant, men mot slutet tycker jag inte att det gav mig så mycket. Efter att man fick veta vem det var så blev det kanske inte ointressant, men inte heller speciellt spännande. Något jag funderade på var att det är lite märkligt att ingen kom att tänka på vad salt kan ha för betydelse. Det var det första som dök upp i mitt huvud. Huruvida det hade hjälpt utredningen eller ej låter jag vara osagt.

Slutet ... men hallå! Hur slutade egentligen detta?! Det är en cliffhanger av Guds nåde, kan man säga. När kommer nästa bok? Av allt att döma så blir dessutom den tionde delen den sista. Med den vetskapen, nu i efterhand, så känns denna lite som en bok bara för att få till slutet.

Natriumklorid är mer en polisroman än en Avdelning Q-roman. Polisromaner går det ju tretton på dussinet på (minst), men tack vare de unika karaktärerna så håller den sig ändå i det övre skiktet. Men jag vill (alltid) ha mer Rose, Assad och Gordon.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 6 643 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Natriumklorid: Bokstunder, hyllan och Deckarlogg.

"Offer 2117" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Offer 2117
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 511
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Offer 2117
Översättare: Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 8
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 maj 2021




Första meningen: En vecka innan Assads familj lämnade Sab Abar tog hans pappa med honom till lördagsmarknadens överväldigande myller av bodar med kikärter, granatäpplen, bulgur, kryddor i starka färger och kacklande höns som väntade på yxan.

Baksidetext
Det är höst. Avdelning Q skakas av nyheten om en nära kollegas död, samtidigt som de har fullt upp med utredningen om en tonårspojke som ringer anonyma hot. Mitt i detta väcker ett tidningsreportage om en båtflyktings tragiska död demoner från Assads förflutna liv. Plötsligt befinner sig han och teamet i centrum för en nervkittlande kamp mot klockan. Den ökände irakiske förbrytaren Ghaalib planerar en attack mitt i Europas hjärta, och det är bara Assad som kan stoppa katastrofen.

I över 10 år har Assad arbetat tillsammans med Carl Mørck och Rose på Köpenhamnspolisens cold case-avdelning. Men vet de egentligen vem han är? Under årens lopp har Assad överraskat med kunskaper i de mest oväntade ämnen, han talar en rad olika språk och kan oskadliggöra en fiende på ett ögonblick. Var kommer han ifrån? Vilka hemligheter bär han på? Det här är Assads historia.

Min kommentar
Serien om Avdelning Q har länge varit en av mina favoriter. Anledningen har varit de härligt udda karaktärerna och deras inbördes relationer. En av de som man inte har fått veta speciellt mycket om tidigare är Assad. Man har bara anat en mörk bakgrund, men han har varit väldigt hemlighetsfull. Jag vet att många med mig har undrat och funderat. I Offer 2117 skulle man tydligen få veta mer om honom. Så mycket visste jag. Det kan vara svårt att tro, med tanke på att boken har stått i hyllan i drygt ett år, men jag har varit väldigt nyfiken.

När jag börjar läsa så blir jag mest förvirrad. Där är Mona och barn och barnbarn. Är det här något jag borde känna till? I så fall har jag glömt alltihop. I alla fall så utspelar sig boken runt två år efter händelserna i Selfies. Som väl nästan får betraktas som Roses bok och detta ska då vara Assads. Kort sagt så är det egentligen inget i Assads bakgrund som överraskar mig. Det var mer eller mindre väntat. Kanske bara väldigt mycket extra allt.

Det är många historier och många berättare. Faktum är att det spretar åt alla håll och kanter. Tråden med Alexander känns onödig och jag funderar lite på om den är inspirerad av det som hände på en skola i Trollhättan. Å andra sidan, om inte den tråden varit med, vad skulle då Rose och Gordon ha gjort. Mitt största problem med boken är nog ändå att jag inte är intresserad av att följa en massa andra människor. Jag vill hänga med Carl, Assad, Rose och Gordon.

För mig blir Offer 2117 för ordrik. Då tänker jag specifikt på alla försök att beskriva för mig hur hemskt det är som har drabbat Assad. Med en väldigt massa ord. En väldigt massa gånger. Jag förstår att det är hemskt, utan att man upprepar det hela tiden. Det går ändå inte att beskriva i ord. Hur många man än använder. Det känns ändå bra att få veta hans bakgrund. Även om den är tung att läsa om. Jag är verkligen inte glad i att läsa om så utstuderad ondska.

Jag tycker att de här böckerna mer och mer har dragit sig mot det mörka, allvarliga och att de nästan har tappat sin härliga humor. Vilket gör att de också tappat sin speciella ton och säregenhet. Det finns vissa spår kvar, men böckerna blir alltmer lika andra böcker i genren. Sättet att berätta är inte heller likadant. Här finns ingen gåta, allt är klart som korvspad och man vet hur allt hänger ihop redan från start. Den snåriga och ovissa intrigen som jag är van vid och vill ha är puts väck. Allt detta sammantaget gör att det här blir en "vanlig" thriller och det finns det faktiskt andra som gör bättre.

Med tanke på hur Offer 2117 slutar så räknar jag med att det kommer ytterligare en del. Och jodå, i höst verkar den komma. Vilket gör att trenden med fortsättning på serier som jag tar med i min Finish That Series-utmaning håller i sig. Det verkar vara ett säkert sätt att få en ny del.

Avdelningen för olika funderingar:
Jag känner att jag bara måste ha med detta, men det ska ju egentligen inte drabba boken i sig. Offer 2117 är så skrämmande uselt korrekturläst. Det är många fel, men det som stör mig allra mest är att någon måste ha kört en sök och ersätt. Här finns otaliga kombinationer av ...lom, alltså kalom, stälom i stället för kalla honom, ställa honom och så vidare. Det höll på att göra mig tokig. Hur kan man släppa igenom ett sådant billigt fel?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 6 337 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Offer 2117: Bokstunder, Kulturnästet och Nilmas bokhylla.

"Selfies" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Selfies
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 467
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Selfies
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 7
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 december 2019




Första meningen: Hur länge hon legat och sparkat mot de våta vissna löven visste hon inte, bara att hennes nakna armar blivit kalla och att ropen uppifrån huset lät gällare och nu var så hårda och ilskna att hon fick alldeles ont i bröstet.

Baksidetext
Avdelning Q håller som vanligt till i Köpenhamnspolisens källarrum, men står nu inför stora utmaningar. Dels vad gäller arbetet, men också på det personliga planet. Gruppens sammanhållande länk Rose har nämligen sjunkit ner i en psykos vars trådar leder långt tillbaka in ett mörkt förflutet. Ett förflutet där ett grymt brott kan ha begåtts.

Det har kommit ledningen till känna att uppklarningsstatistiken för Avdelning Q ligger långt under det förväntade. Utan Roses hjälp måste de tre återstående medlemmarna – den karismatiske ledaren Carl Mørck, mystiske Assad och det senaste tillskottet Gordon – kämpa för att övertyga dem om att de ska få fortsätta sitt arbete. Samtidigt hittas en äldre kvinna mördad i Kongens Have och en galen bilist har inlett en dödlig jakt på unga kvinnor, medan nya brott planeras på en helt annan plats. Har händelserna ingenting med varandra att göra, eller finns ett samband begravt någonstans?

Min kommentar
Serien om Avdelning Q hör till en av de där självklara, som jag bara måste äga och läsa. Jag har gillat alla tidigare sex delar, även om det har varit lite olika mycket. Det har känts som att böckerna tappat stilen lite, om man jämför med den allra första i alla fall. Därför hade jag kanske inte skyhöga förväntningar på Selfies, även om jag såg fram emot att läsa den.

Till min stora glädje så är den gamla, härliga jargongen tillbaka, den som gjorde den första delen så speciell. Det känns bra att samspelet och kamratskapet mellan Carl och Assad är återställt. Rose får ta väldigt mycket mer plats här, tyvärr inte på att så bra sätt, men det är intressant att äntligen få veta vad det är som tynger henne. Det här ökar onekligen förståelsen för henne. Gordon är fortsatt ett intressant tillskott till den udda och speciella avdelningen. Nu saknar jag bara information om Assad, men det kommer tydligen i nästa bok.

Selfies är lite annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är inte ett gammalt brott som står i fokus, utan ett som ännu inte har hänt när boken börjar. Här vet läsaren hela tiden vem som är skyldig och det är ett grepp som jag egentligen inte gillar, men här är det faktiskt nödvändigt. Brottet i sig är intressant och inte det helt vanliga, oftast läser man ju om tvärtom i tidningen. Utan att säga för mycket. För en gångs skull kan jag känna ett uns av sympati med mördaren. Jag kan känna igen frustrationen över människotypen som h*n tycker sig ha rätt att befria samhället ifrån. De där tre tjejerna tillhör inte min favorittyp, men det är ju väl hårt att döda dem. Jag har väldiga problem med att hålla isär dem, de är alldeles för lika, men det är förmodligen meningen.

Det är väldigt många olika brott som dyker upp här och det gör att jag upplever allt lite spretigt. Som vanligt, när det gäller böckerna om Avdelning Q, så är det rått och brutalt. Känslokallt nästan och helt empatilöst. Det är lite av ett signum.

Jag blir lite förvånad när jag reagerar på att översättningen haltar, eller det måste nog snarare vara korrekturläsningen av översättningen som det är fel på eftersom det är samma översättare som för de tidigare delarna. För att inte tala om hur hopplöst det var att läsa e-boken. Där var det ett blanksteg före varenda ? och !. Hur kan man få för sig att göra så?

En liten fågel har kvittrat i mitt öra att nästa del, Offer 2117, kommer att ligga under granen om några dagar. Som vanligt är det min förhoppning att det inte ska dröja två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 8 416 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Selfies: Bokstunder, Carolina läser och Midnattsord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den gränslöse" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Den gränslöse
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 493
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Den grænseløse
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 september 2017




Första meningen: Hon såg grå nyanser överallt.

Baksidetext
En telefonsignal skär genom källaren i Köpenhamns polishus och väcker kriminalinspektör Carl Mørck från den sedvanliga morgonluren med fötterna på skrivbordet. När Carl förstår att kollegan från Bornholm vill ha Avdelning Q:s hjälp med ett gammalt hopplöst fall blir han genast avvisande. I andra änden av tråden läggs luren tyst på. Några få timmar senare står det klart att konsekvenserna av Carls kallsinnighet varit katastrofala.

Tillsammans med kollegorna Assad, Rose och Gordon dras Carl in i utredningen av en sjutton år gammal tragedi. En ung livsglad kvinna försvann från en folkhögskola på Bornholm och hittades död hängande i ett träd några kilometer därifrån. För den skeptiskt lagde Carl blir det mystiska fallet särskilt svårt att finna reda i. Efterforskningarna leder till en soldyrkande sekt på Öland och en manipulatör med järnvilja som inte skyr några medel för att skydda sig själv och de sina.

Min kommentar
Jag började läsa den här serien för drygt tre år sedan och då slukade jag dem i ganska snabb takt. Tyvärr tyckte jag att böckerna tappade lite för varje del. Eftersom första boken började på så hög nivå så gjorde det inte så väldigt mycket. Förrän jag läste den femte, som jag upplevde som omständlig och lite trist. Kanske är det därför som denna sjätte del har blivit stående oläst i över två år. I min fortsatta satsning på att läsa ikapp serier så har nu turen äntligen kommit till denna.

Den gränslöse består av tre olika trådar, kan man nog säga. Det börjar 1997, på Bornholm, med något som verkar vara en smitningsolycka. En annan tråd tar sin början 2013 i London, för att sedan fortsätta på Öland. Givetvis finns det då ju en tråd som utspelar sig i nutid också. Den skiftar miljö mellan Köpenhamn, Bornholm och Öland. Mestadels på Bornholm, vilket jag gillar. Jag har aldrig varit där, men den där lilla ön har lockat mig i många år nu. Vanligtvis brukar jag störa mig på olika trådar som ofta gör en historia hoppig. Så icke här. Jag måste säga att Jussi Adler-Olsen sköter detta föredömligt.

Antalet karaktärer är helt osannolikt många, men inte ens där får jag problem. Kanske beror det på att jag ju känner huvudpersonerna sedan gammalt. Carl är en väldigt underlig person (vilket ju faktiskt gäller alla på avdelning Q), mestadels är han en butter och bitter man som gärna inte gör något alls. Men när han får ett fall så blir han som en pitbull och vägrar släppa taget. Han är en alldeles utomordentlig utredare. Assad är lika mystisk som vanligt, även om det börjar komma fram en del hemligheter. En hjälte är han i alla fall. Rose är... Rose. Bara lite mer mystisk än tidigare. Om det är möjligt. Gordon kan nog bli ett intressant tillskott. Passar gör han i alla fall. Jag gillar verkligen samspelet mellan de udda figurerna på avdelning Q. Jag skulle trivas där.

Jussi Adler-Olsen utforskar det mänskliga, den mörka delen, så även i Den gränslöse. Man skulle kortfattat kunna säga att den handlar om vad människor tror på, här mestadels åt new age-hållet och sekter. Fanatiker av alla sorter har alltid skrämt mig, de är otäcka. Insprängt mitt i allt mumbojumbo kommer en väldigt intressant "diskussion" om teologi. De tio sidorna fick mig att bli så nyfiken att jag kände ett stort behov av att googla. Det har jag inte gjort än, men det kommer jag förmodligen att göra.

Personligen tycker jag att detta är en av de bättre i serien. Det kan bero på att det känns som att Carl, Assad och Rose får mer plats här. Återigen blir deras små skärmytslingar roliga små episoder och jag kan inte låta bli att fnissa. Det gamla fallet där Carl och Hardy blev skjutna återkommer och jag kan nog tycka att det är dags att avsluta det nu. Tyvärr är boken på tok för lång och utdragen. Jag skulle tro att jag inte hade haft några problem att hitta runt hundra sidor som hade kunnat tas bort.

Nu har det ju kommit ännu en del i den här serien och den står redan här i hyllan. Förhoppningsvis ska det inte gå två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 221 betyg).
På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 7 355 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den gränslöse: Bokdamen, Carolina läser och Nilmas bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Marcoeffekten" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Marcoeffekten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 480
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Marco effekten
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 5
Förlag: Bonnierförlagen
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2015




Första meningen: Den sista morgonen i Louis Fons liv blev som en stilla viskning.

Baksidetext
Den femtonårige Marco har under hela sin uppväxt tvingats till kriminalitet av sin farbror Zola. När han förstår att farbrodern vill lemlästa honom, för att han ska dra in mer pengar och för att Zola ska kunna kontrollera honom bättre, så gör Marco det omöjliga: han flyr och försöker ta sig ur klanens järngrepp.

Men under flykten finner han av en slump en fruktansvärd hemlighet, som Zola och klanen med alla medel vill förhindra från att komma ut. Marcos nya tillvaro i Köpenhamn blir snart en kamp för livet.

Och det är inte bara klanen som vill se honom död. Kriminalinspektör Carl Mørck och hans assistenter Assad och Rose från Avdelning Q följer trådar som leder dem till bankvärlden, in i regeringen och ända till Afrikas djungler.

Min kommentar
Jag blev ju alldeles överväldigad när jag läste första delen i den här serien, det kändes så annorlunda och nytt alltihop. Kanske var jag bara speciellt mottaglig just när jag läste den, för ingen av de andra har kommit i närheten. Dock har ingen varit dålig, bara inte så bra.

Marcoeffekten började väldigt bra och lovande, men sedan tyckte jag att det blev lite väl mycket fokus på Marcos springande på Köpenhamns gator. Det var visserligen kul när jag kände igen gatunamn, platser och byggnader och det var spännande, i alla fall de första trettifjorton gångerna han flyr, sedan blir det bara tjatigt. Det är för utdraget och jag blir otålig.

Hela historien är alldeles för omständligt berättad och hade lätt kunnat kortats några tiotal sidor. Dessutom är det så mycket upprepningar, speciellt Marcos tankar och funderingar. Jag fattade första gången. Sidohistorien med husbåten som brann förstår jag inte alls. Var den bara utfyllnad? Det behövs väl inte i en bok på nära 500 sidor. Jag funderar också över översättningen, den känns inte speciellt bra, nästan som ett hastverk. Det var nog ett väldigt sug efter den här boken när den kom så det var nog tvunget att få ut den snabbt på svenska.

Jag tycker inte Marcoeffekten är riktigt lika rå och brutal som de tidigare delarna, denna är otäck på ett helt annat sätt och tyvärr ligger det nog en hel del sanning i den. Avdelning Q är ett härligt och annorlunda gäng och här får de ett nytt tillskott i Gordon, juridikstuderande. Jag är inte helt säker på att jag gillar honom. Inte heller gillar jag mellanspelet med Rose och jag fattar inte alls varför det är med. Det känns bara konstigt och krystat. Assads kamelhistorier och språkförbistringen är lika kul som den brukar, men vad har hänt med Carl? Plötsligt är han bara en patetisk gubbe.

Tacksamt nog lämnas det inte några lösa trådar, utan allt knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt. Även om det finns en del logiska luckor och ologiska händelser. Som till exempel varför bovarna kom tillbaka till huset för att där hitta Marco. Det fanns ju liksom ingen anledning, eftersom de redan letat igenom allt grundligt.

Nu ser jag fram emot att läsa den senaste i serien, Den gränslöse, och jag hoppas att vi snart kommer Assads hemlighet på spåren.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,75 (beräknat på 355 betyg).
På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 5 454 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Marcoeffekten: Johannas deckarhörna, hyllan och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Journal 64" av Jussi Adler-Olsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 415
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Journal 64
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 4
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 augusti 2015






Första meningen: I ett oförsiktigt ögonblick drog känslorna iväg med henne.

Baksidetext
Fram till för bara 40 år sedan skickades missanpassade kvinnor till Kvinnohemmet på ön Sprogø för att glömmas bort. Grymhet, tvång och förnedring tillhörde vardagen på den lilla isolerade ön utanför Danmarks kust. För vissa innebar livet på ön oinskränkt makt, men för de flesta en fruktansvärd misär. Dit kom Nete Hermansen, och hon lyckades även ta sig därifrån. Trodde hon.

En dag hinner hennes förflutna ikapp henne och det blir inledningen på en av Avdelning Q:s hittills svåraste utredningar. Vad döljer hennes förflutna? Vad hände egentligen med henne? Vart försvann människorna runt henne? Och vem låg bakom?

Manad av sina envisa assistenter, Assad och Rose, börjar Carl Mørck att arbeta med det gamla fallet. Snart går det upp för den lilla gruppen att fallet blott är en liten del av något mycket större. Det handlar om övergrepp av det värsta slaget och det pågår fortfarande. Samtidigt har Carl egna problem på det privata planet. Ett annat fall har nämligen blivit aktuellt, en gammal mordutredning från 1978 där Carls farbror drunknade under mystiska omständigheter. Utredningen lades ner i brist på bevis, men det fanns två huvudmisstänkta: kusinerna Ronny och Carl Mørck.

Min kommentar
Fjärde boken om Avdelning Q och min undran, innan jag började läsa, var om trenden att betyget sjunker med ett halvt steg för varje bok skulle hålla i sig. Serien började ju med en solklar 4,5 så det finns ju lite marginal innan det blir dåligt. Kanske blev jag helt enkelt bara överrumplad av Carl Mørck och gänget i första boken?

Den här boken tycker jag nog är lite bättre än förra, men nu har jag nog lyckats komma på vad det är som stör mig. Allt det här hoppandet fram och tillbaka i tiden, med tillbakablickar i tillbakablickarna gör mig bara trött. I det här fallet blev det dessutom väldigt rörigt med alla karaktärer som dök upp i de olika trådarna. Det gjorde att det tog lite längre tid att sugas in i historien.

Det finns också ungefär fem olika handlingar, vilket är på tok för många, bland annat fallet där Carls kollega blev skottskadad och förlamad (detta hände innan vi lärde känna Carl) fortsätter. Där har det blivit ytterst tillkrånglat och det är ändå bara en av sidohistorierna.

Huvudhistorien, det som börjar med ett försvinnande, är så grym och gräslig att jag knappt vet vad jag ska säga. När det hela nystas upp och man får reda på allt runt omkring så blir jag mest ledsen. Rent generellt så gillar jag inte hämndtema och när folk tar lagen i egna händer, men ibland får människor vad de förtjänar.

Slutet blir en rejäl tvist, som jag inte förväntade mig överhuvudtaget och jag blev ordentligt överraskad. Det är bra.

I avdelningen konstigheter hittar vi det fantastiska att en privatperson, låt vara en ganska rik sådan men ändå, har en dator hemma. Och inte bara en dator utan även en skrivare. 1987. Det måste ha kostat minst 60 000 kronor. Kanske inte helt trovärdigt. Och så var det det där med det uppeldade arkivet. Vem satte eld på det egentligen? Den enda jag kan tänka mig gjorde det satt själv inlåst i samma arkiv. Är det inte otroligt korkat att sätta eld på ett rum där man sitter inlåst?

Jag tycker de här böckerna börjar bli alltför tillkrånglade, med alldeles för många sidohistorier och det är för lite Carl och kollegor i dem. Brotten är otroligt grymma och råa. Tack och lov så lättar humorn upp lite, böckerna hade varit för dystra utan den. Carls medarbetare är fortfarande kantiga och relationen mellan de tre är obetalbar. Roses bakgrund börjar klarna lite, men Assads är fortfarande höljt i mörkaste mörker. Jag ser verkligen fram emot att få veta mer.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,85 (beräknat på 367 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 6 917 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Journal 64: Carolina läser, Bokdamen och Läsa & Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Flaskpost från P" av Jussi Adler-Olsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Flaskepost fra P
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 3
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 maj 2015






Första meningen: Det var den tredje morgonen och doften av tjära och tång hade börjat sätta sig i kläderna.

Baksidetext
På polisstationen i Wick, långt borta i Skottland, stod en grön, repad flaska i fönsterkarmen under lång, lång tid. Den var liten. Ingen tog någon notis om den. Ingen märkte brevet inuti. Därför undrade ingen vad de halvt utplånade bokstäverna HJÄLP kunde betyda.

När kriminalinspektör Carl Mørck på omvägar får den gamla flaskposten i sina händer, tror han först att det nästan utplånade nödropet är resultatet av ett grovt pojkstreck. Men efterhand som han och hans assistent Assad lyckas avkoda mer och mer av brevet, inser de att två pojkar förts bort någon gång på nittiotalet och att flaskposten är det enda livstecken man fått från dem sedan dess. Men vilka är pojkarna? Varför har deras föräldrar aldrig anmält dem som saknade? Och vad hände med pojkarna?

Carl och Assad dras längre och längre in i en beräknande och känslokall kidnappares nät, och plötsligt går det upp för dem att tiden håller på att rinna ut. Även om många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv. Mardrömmen tar aldrig slut.

Min kommentar
Årets satsning på att läsa klart serier går vidare och nu var det dags för tredje delen om Avdelning Q. En serie som jag tyckt varit både spännande och rolig. Nu när jag tittar tillbaka så ser jag ändå att betyget har sjunkit med ett halvt steg för varje bok...

Jag vet inte vad det beror på, men jag har väldigt svårt för att komma in i boken. Det kan bero på korta lässtunder. Eller så beror det på den röriga början med mängder av hopp. Tyvärr lyckas jag inte frammana något som helst intresse för vare sig karaktärer (förutom huvudpersonerna, mer om dem senare) eller intrig. Hoppen mellan olika personer fortsätter, ibland sker bytena efter bara några rader och jag hinner aldrig bry mig om en sidohistoria innan den byts ut mot någon annan. Det är för många inblandade, för många sidohistorier och för många olika berättare. Fallet med bränderna, till exempel, vad i hela friden skulle det vara bra för? Utfyllnad behövs inte i en bok som är över 400 sidor lång.

De ordinarie karaktärerna fortsätter dock att reta min nyfikenhet. Vem är den där Assad egentligen? Jag håller på att bli tokig över att inte veta. Historien med Rose och hennes tvillingsyster är inte bara en aning förutsägbar, men jag ska erkänna att jag blir väldigt underhållen av dem båda. Carl Mørck och hans något trassliga privatliv är jag också intresserad av. Och vad var det där för insinuationer om fallet de höll på med när serien började? Det där Hardy blev skjuten? Kommer det någonsin en fortsättning på det? Men det som är allra, allra bäst är relationen mellan Carl, Assad, Rose och Yrsa. Obetalbart.

Själva grundintrigen vet jag nog inte vad jag tycker om, kanske är det så att jag helt enkelt börjat tröttna på ofattbart grymma förövare. Det blir också lite för mycket när vanliga privatpersoner plötsligt ska leka superhjältar. Det är åtminstone ganska trovärdigt att det mesta går åt skogen när de gör det. Jag förstår ju att jag borde känna en hel massa saker, det är mycket som är upprörande här, men jag orkar bara inte.

Först när jag kommer till mitten av boken tycker jag att det börjar ta lite fart, men nagelbitande spänning tyckte jag nog inte att det var. Vem som var förövaren visste man ju, man fick följa honom hela tiden. Motivet förstod man också, även om jag tycker att just den biten slarvades förbi lite. Jag hade velat ha lite mer bakgrund, vem var han egentligen?

Slutet kändes väldigt abrupt, speciellt epilogen. Det kändes lite som fusk. Hur hittade de Eva? Och om de hittade Eva så borde de ju också veta vem förövaren var. Nej, den här boken lämnade mig med betydligt fler frågor än svar. Vilket ju naturligtvis gör att jag ser fram emot att läsa nästa del.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 (beräknat på 448 betyg).
På Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 9 206 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Flaskpost från P: Lotten, Carolina läser... och Annika.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Fasanjägarna" av Jussi Adler-Olsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 367
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Fasandræberne
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 2
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 2 mars 2015






Första meningen: Ännu en knall från ett skott över trädtopparna.

Baksidetext
År 1987 hittas ett syskonpar brutalt mördade i en sommarstuga. Polisens utredning pekar på att mördaren finns bland en grupp unga internatskolelever, som kommer från några av de mest välbärgade familjerna i Danmark. Men bevisen är inte starka nog och utredningen läggs på is. Nio år senare erkänner en av de misstänkta att han låg bakom morden. Därmed anses brottet vara uppklarat.

Av oförklarliga anledningar hamnar mappen med fallet på kriminalinspektör Carl Mørcks skrivbord. Mørck, som arbetar på Avdelning Q, Köpenhamnspolisens cold case-avdelning, är först övertygad om att fallet har hamnat fel. Men när han börjar gräva i materialet upptäcker han att något är galet.

Tillsammans med sin assistent Assad börjar Carl utreda kopplingen mellan den hemlösa Kimmie och tre av landets mäktigaste män. De letar desperat efter henne eftersom hon har information som kan krossa dem. Kommer de att hitta henne? Och är det verkligen det de vill?

Min kommentar
För drygt ett år sedan läste jag första delen om Avdelning Q, Kvinnan i rummet, och jag blev väldigt positivt överraskad. Trots det har det tagit så lång tid innan jag ger mig på andra delen, men eftersom 2015 ska bli året då jag läser ikapp serier så var det äntligen dags. Och jag blev inte besviken.

Från början upplever jag att boken är lite rörig, men det ordnar snart upp sig. Det vimlar av karaktärer, men jag har inga problem med att hålla reda på dem. Vissa författare verkar kunna fixa detta på ett bra sätt, andra inte och jag har ingen aning om vari skillnaden ligger. Kanske kan det bero på hur väl man lära känna dem, hur nära man kommer? Här kommer man väldigt nära några av dem i alla fall. Vissa av dem skulle jag helst slippa lära känna, som de där internatskoleleverna, men Carl, Assad och Rose hade jag gärna haft i min närhet i verkligheten också. Carl, som verkar så bufflig och fyrkantig, men har ett hjärta av guld. Assad, som inte är riktigt lika kul i den här boken, men som fortfarande gör mig nyfiken. Vem är karln egentligen? Och nu också Rose, som är lika bufflig och tvär som Carl och lika kul som Assad. Jag måste erkänna att jag gillar tanken på en arbetsplats som består av obekväma personer som inte passar in. Jag tror jag hade trivts där.

Båda denna och förra boken handlar om ondska i dess renaste form, men där ondskan i första delen i alla fall hade ett syfte så är denna om våld som bara är för våldets egen skull. Vissa paralleller dras till filmen Clockwork Orange (som jag såg för en del år sedan och faktiskt satte en etta på), som också är om personer som misshandlar och dödar bara för att det är kul. Det här är personer som är osannolikt grymma och fullständigt empatilösa. Jag känner mest avsky för dem, till och med för Kimmie, som har lite, lite känslor. Men jag kan inte inte låta bli att tycka lite som man bäddar får man ligga. Jag kan egentligen inte tycka synd om någon av dem.

Slutet känns en aning för enkelt och lite som att de kommer undan för lätt, men det var väl enda sättet antar jag.

Boken börjar för övrigt med något som kallas för prolog och som egentligen, om jag fattat saken rätt, är det som händer mot slutet. Det där greppet funkar på film, men inte så bra i en bok. Speciellt inte om man envisas att kalla det för prolog (= början, inledning). För mig blir det bara fel.

Nu ser jag fram emot att se filmen Fasanjägarna också, som redan finns här hemma. Och naturligtvis resten av serien, som ju ska bli läst under årets lopp.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 (beräknat på 428 betyg).
På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 11 214 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Fasanjägarna: Lotten, Annika och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Kvinnan i rummet" av Jussi Adler-Olsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 349
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Kvinden i buret
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 1
Förlag: Bra böcker
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 januari 2014






Första meningen: Fanns det någonting han hatade så var det människor som stirrade.

Baksidetext
En vacker vinterdag 2002 försvinner den unga och lovande politikern Merete Lynggaard spårlöst. Medierna kastar sig över fallet och börjar spekulera vilt om allt ifrån självmord och mord till kidnappning och frivilligt försvinnande. Polisen inleder snart en stor utredning men den blir resultatlös. Merete är som uppslukad av jorden.

Samtidigt är kriminalinspektör Carl Mørck tillbaka på jobbet efter en traumatisk händelse där han och två kollegor blivit nedskjutna. Ena kollegan dog och den andre är förlamad. Carl är fysiskt oskadd men plågas av djupa skuldkänslor gentemot sina kollegor.

När Carl Mørck så småningom får ansvaret för utredningen av Merete Lynggaards försvinnande börjar det hända saker. Snart är Mørck och hans assistent Hafez el-Assad en hänsynslös förbrytare på spåren. Frågan är om de hittar galningen innan det är för sent?

Min kommentar
Jag kan inte ens räkna de gånger jag hört talas om de här böckerna och det har i stort sett alltid varit i positiva tongångar. Nu har även jag sällat mig till hyllningskören.

Redan från första mötet blir jag förtjust i Carl Mørck, jag älskar hans cyniska humor, den lite bitter-torra sorten. För att inte tala om när Assad kommer in i bilden, vilken underbar karaktär. Och jag gillar verkligen hur relationen mellan Mørck och Assad beskrivs. Tonen dem emellan är rent ut sagt bara underbar. Men vem är egentligen Assad? Inte tror jag i alla fall att han är en enkel vaktmästare. Hoppas han låter oss veta lite mer i de kommande böckerna. Som naturligtvis redan väntar i bokhyllan och det är jag väldigt glad för just nu.

Berättelsen sker i två trådar (som givetvis går ihop i slutet). Den ena är nutid och det är där Carl Mørck och Assad befinner sig, den andra tråden är fem år tidigare och det är där Merete Lynggard befinner sig. Tråden med Merete är riktigt klaustrofobisk och psykologiskt otäck. Det kryper i kroppen av olustkänslor. Och jag känner verkligen med Merete.

Historien är ganska förutsägbar när det gäller vem och varför, det kändes faktiskt ganska övertydligt, men det är inget som egentligen stör. Slutet är olidligt spännande och jag blev lite nervös för hur det skulle gå. Skulle det sluta bra eller dåligt? Det tycker jag är en bra grej om man lyckas med det. Motivet känns väl kanske lite som en överdriven reaktion, men jag har inga problem med att tro på grymhet, brist på empati och ren ondska. Det har jag läst alldeles för mycket av i dagstidningen för att avfärda.

Det här är egentligen den gamla vanliga berättelsen om den gamla vanliga avdankade polisen med relationsproblem, men denna är bra mycket roligare än många av de andra. Och den är befriande fri från romantik. Den sedvanliga samhällskritiken vävs in på ett så naturligt sätt att den inte stör mig för en sekund. Det enda som stör mig är att boken är otroligt dåligt korrekturläst. Jag har förstått att översättningen av denna gick väldigt snabbt för att böckerna skulle komma ut i ordning, men allvarligt, jag läste pocketutgåvan...

Boktipsets estimerade betyg var 4.3. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kvinnan i rummet: Bokbrus, Pocketblogg och En bok om dagen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.