"Flaskpost från P" av Jussi Adler-Olsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Flaskepost fra P
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 3
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 maj 2015






Första meningen: Det var den tredje morgonen och doften av tjära och tång hade börjat sätta sig i kläderna.

Baksidetext
På polisstationen i Wick, långt borta i Skottland, stod en grön, repad flaska i fönsterkarmen under lång, lång tid. Den var liten. Ingen tog någon notis om den. Ingen märkte brevet inuti. Därför undrade ingen vad de halvt utplånade bokstäverna HJÄLP kunde betyda.

När kriminalinspektör Carl Mørck på omvägar får den gamla flaskposten i sina händer, tror han först att det nästan utplånade nödropet är resultatet av ett grovt pojkstreck. Men efterhand som han och hans assistent Assad lyckas avkoda mer och mer av brevet, inser de att två pojkar förts bort någon gång på nittiotalet och att flaskposten är det enda livstecken man fått från dem sedan dess. Men vilka är pojkarna? Varför har deras föräldrar aldrig anmält dem som saknade? Och vad hände med pojkarna?

Carl och Assad dras längre och längre in i en beräknande och känslokall kidnappares nät, och plötsligt går det upp för dem att tiden håller på att rinna ut. Även om många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv. Mardrömmen tar aldrig slut.

Min kommentar
Årets satsning på att läsa klart serier går vidare och nu var det dags för tredje delen om Avdelning Q. En serie som jag tyckt varit både spännande och rolig. Nu när jag tittar tillbaka så ser jag ändå att betyget har sjunkit med ett halvt steg för varje bok...

Jag vet inte vad det beror på, men jag har väldigt svårt för att komma in i boken. Det kan bero på korta lässtunder. Eller så beror det på den röriga början med mängder av hopp. Tyvärr lyckas jag inte frammana något som helst intresse för vare sig karaktärer (förutom huvudpersonerna, mer om dem senare) eller intrig. Hoppen mellan olika personer fortsätter, ibland sker bytena efter bara några rader och jag hinner aldrig bry mig om en sidohistoria innan den byts ut mot någon annan. Det är för många inblandade, för många sidohistorier och för många olika berättare. Fallet med bränderna, till exempel, vad i hela friden skulle det vara bra för? Utfyllnad behövs inte i en bok som är över 400 sidor lång.

De ordinarie karaktärerna fortsätter dock att reta min nyfikenhet. Vem är den där Assad egentligen? Jag håller på att bli tokig över att inte veta. Historien med Rose och hennes tvillingsyster är inte bara en aning förutsägbar, men jag ska erkänna att jag blir väldigt underhållen av dem båda. Carl Mørck och hans något trassliga privatliv är jag också intresserad av. Och vad var det där för insinuationer om fallet de höll på med när serien började? Det där Hardy blev skjuten? Kommer det någonsin en fortsättning på det? Men det som är allra, allra bäst är relationen mellan Carl, Assad, Rose och Yrsa. Obetalbart.

Själva grundintrigen vet jag nog inte vad jag tycker om, kanske är det så att jag helt enkelt börjat tröttna på ofattbart grymma förövare. Det blir också lite för mycket när vanliga privatpersoner plötsligt ska leka superhjältar. Det är åtminstone ganska trovärdigt att det mesta går åt skogen när de gör det. Jag förstår ju att jag borde känna en hel massa saker, det är mycket som är upprörande här, men jag orkar bara inte.

Först när jag kommer till mitten av boken tycker jag att det börjar ta lite fart, men nagelbitande spänning tyckte jag nog inte att det var. Vem som var förövaren visste man ju, man fick följa honom hela tiden. Motivet förstod man också, även om jag tycker att just den biten slarvades förbi lite. Jag hade velat ha lite mer bakgrund, vem var han egentligen?

Slutet kändes väldigt abrupt, speciellt epilogen. Det kändes lite som fusk. Hur hittade de Eva? Och om de hittade Eva så borde de ju också veta vem förövaren var. Nej, den här boken lämnade mig med betydligt fler frågor än svar. Vilket ju naturligtvis gör att jag ser fram emot att läsa nästa del.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 (beräknat på 448 betyg).
På Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 9 206 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Flaskpost från P: Lotten, Carolina läser... och Annika.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.